GRATISTIDNING - Nya Upplagan

16 17
Bokstavligen talat
HC Ericson är ett unikum. Som formgivare, art director,
författare, fotograf, pedagog och bildkonstnär
har han under sitt 40-åriga yrkesliv åstadkommit
en imponerande och inspirerande produktion av
grafiska och konstnärliga uttryck. I hans egna böcker
och utställningar har orden och formen, med en
kombination av barnets prövande nyfikenhet och
mästarens hand, ingått i en oskiljaktig och skön
förening.
Han kan titulera sig grafisk formgivare, bok- och
bildkonstnär, skriftställare, fotograf och professor i grafisk
design. Redan som fjortonåring började han arbeta, då
som reklamassistent på Konsum i Stockholm. Därefter
följde anställningar på namnkunniga reklambyråer,
som art director och copywriter. Därtill delägarskap och
formgivare, fotograf och professor. Detta kombinerat
med egen verksamhet och arbete som föreläsare. Listan
är lång och kan kompletteras med förtroendeuppdrag
i bl.a. Reklam- och Designhistoriska föreningen och
initiativtagare till Utmärkt Svensk Form. En rad utmärkelser
har det naturligtvis blivit: Guldäggsnomineringar (ca
130 st) och Platinaägg, Svensk Bokkonst och åtskilliga
internationella utmärkelser. HC Ericson finns representerad
på Nationalmuseum och Kungliga biblioteket, Stockholm;
Röhsska museet, Göteborg; Kunstindustrimuseet,
Köpenhamn; Centre Georges Pompidou, Paris; Museum
of Modern Art, New York för att nämna några platser.
Men kallar sig själv för diversehandlare, som inte riktigt
kan bestämma sig för vad han ska bli när han blir stor.
Han jonglerar med bokstäver eller så ploppar de upp i en
mening, byter plats, och får därmed en helt annan mening!
I sitt skrivande väver han texten med varp och inslag, de
bildar en rytm byggd på repetition, ett mantra eller ord med
icke förprogrammerat bokstavs-bpm, om ni vill. Det är upp
till betraktaren att själv välja hastighet på orden. Spokenword,
utan ordet spoken.
Hemmahamnen för HC är Simrishamn men vi besöker
honom i hans neder/upplag som ligger i ett industriområde
i Sjöbo, där han håller hus när han vill arbeta i lugn och ro.
Där funderar han fritt och talar högt och pedagogiskt för sig
själv, eller rättare sagt, för sin hund, som vid det här laget
hört det mesta och därför ligger och halvslumrar, slölyssnar,
kliar sig på magen med sitt ena – ja, just det, det ena, märk
väl, inte det andra – bakbenet och ser sådär lagom uttråkad
ut när HC kommer i berättartagen.
Hans neder/upplag är fyllt till bristningsgränsen
med affischer, varumärken, böcker, etiketter, skisser,
funderingar, anteckningar och naturligtvis bokstäver som
kan kombineras i det oändliga. Det råder definitivt inget
professoriskt kaos i lokalen, allt är organiserat och staplat i
kronologisk ordning med en kanslists noggrannhet.
Det är lite Fem myror är fler än fyra elefanter-känsla över
stället, ni vet när Magnus, Brasse och Eva ska lära ut en ny
bokstav. Lika passionerat, intresserat och lekfullt pratar
HC om ”sina” bokstäver. Han kallar sina tredimensionella
bokstäver för: Illuminerad skrift.
Jag frågar vilken som är den finaste uppfinningen, och
räknar kallt med att HC naturligtvis ska svara, bokstäver,
vilket jag redan skrivit i mitt block. Men icke. Kalldusch.
– Den största uppfinningen i modern tid är ficklampan,
säger han utan att tveka.
Eh… va?
Först tror jag att han behagar skoja med undertecknad,
men när han väl ger sin förklaring så låter den rimlig.
– Ficklampan är otroligt underskattad. Den har
revolutionerat mitt mörkerseende. Det är det som är tricket,
tycker jag, triviala vardagsuppfinningar älskar jag. Två
andra saker som jag även är otroligt imponerad/förtjust
i är gem och tejp. Jag stoppar alltid på mig ett gäng gem
varje morgon, säger han och rotar fram… ja, som jag tidigare
skrev; ett gäng gem, ur bröstfickan. Jag kan inte vara utan
dem. I bakfickan har han små tomma papperslappar som
han skriver ner saker och ting som han vill komma ihåg,
dessa förvarar han därefter i, märk väl – igen: den andra,
bröstfickan. Han inte bara tänker att han borde notera det,
utan gör bums verklighet av tanken.
– Däremot har jag ibland önskat mig ett par
röntgenglasögon, säger han. Men egentligen så behöver jag
inga, istället så blundar jag och fantiserar och förställer mig
hur det jag vill röntga ser ut i fantasin. Däremot anser jag
att det skrivna ordet är det mest demokratiska uppfinning
som människan kommit på. Bokstäverna är inte speciellt
många till antalet. De är mina, dina och ingens. Bokstäver
är oöverträffat när det gäller kommunikation, ordet är en
gudagåva. Bokstäverna är ömtåliga, orden har kraft att
både bygga upp och förstöra. Vi kommunicerar, visar och
Text: Lars Yngve
Foto: Mark Goldsworthy
döljer våra jag med ordens hjälp. Siffrorna var egentligen
de allra första bokstäverna. Alfabetets uppkomst kan
vi tacka kamreren för, inte poeten. Kamreren som vill
ha ordning och reda på inte minst debit och kredit. En
hit, två dit. Tre till dig, sex för mig. Vadå? Tre tunnor
vete, sex krukor olja. Så först kom nog siffrorna, sedan
innehållet. Men de första siffrorna var ”bara” streck. I
=1. II = 2. III = 3. Etc. Men den allra smartaste siffran, som
fick romarnas XVIII att rämna i backen var arabernas
nolla = 0. Den banade väg för dagens 1 2 3, som också har
arabiskt kalligrafiskt ursprung. Men det var nollan (=
0) som gjorde dagens matematik möjlig. En uppfinning
t.o.m. ett snäpp smartare än ficklampan. Jag vill vara en
nolla! Den mest värdefulla siffran, egentligen. Ovanligt
nollställd och humanistisk.
Drivkraften?
– Jag tvingas svara det gamla vanliga, nyfikenheten. Och
hängivenheten att luska vidare, att fortsätta att leta och
se vad som finns under nästa sten, och nästa, och nästa…
Till sist, när du letat tillräckligt länge så hittar du det du
hoppats på, guldkornet. Den envise belönas.
Det verkar som om du alltid hittar något, eller?
– Egentligen är jag en tragisk och otursförföljd figur.
I mitt privatliv har jag aldrig vunnit en SAAB eller en
Bungalow i Spanien, och ändå har jag tagit en tre-fyra
lotter i mitt liv, säger han småleende. I mitt yrkesliv,
däremot, har jag vunnit en och annan högvinst. Men
det är för att jag är en jäkel på att prova. Provar man så
mycket som jag gör så är det självklart att man får till
det någon gång då och då. Men visst, grundregeln är
att det alltid finns något. Man måste vara hoppfull och
tålmodig.
Det är spännande att prata med HC, han är
eftertänksam och ger filosofiskt kloka svar på det mesta.
HC började skolan när han var fem. Det var då hans
mamma flyttade till Beckomberga. Katolska skolan var
en fattig skola som drevs av tyska nunnor. Det fanns
ingen ekonomi till att köpa böcker och liknande utan
barnen fick själva rita, klippa, klistra och berätta. Ville
man informera sig fick man själv gå till biblioteket.
Det var också i den skolan HC upptäckte bokstävernas
möjligheter. Nöden är uppfinningarnas moder och
vetgirigheten sitter som tur är inte i plånboken. Skolan
var bra på två saker: Man fick läsa högt och berätta, och
nunnorna hade all tid för eleverna. Nunnorna tyckte
dessutom om stiftpennor, blått bläck och illuminerad
skrift, en kärlek som överfördes på HC.
I HC:s böcker blir man en smula konfunderad och
man, eller man och man föresten, jag, kan inte riktigt
bestämma mig för om det är hans ord eller bilder jag
uppskattar mest. Förmodligen är det själva tanken
➤