GRATISTIDNING - Nya Upplagan

14 15
När du får
oväntat
besök…
Det finns knappast något instrument som känns mindre hippt och har mindre
cred än nyckelharpan, naturligtvis måste Nya Upplagan skriva om detta fräsiga
instrument som lever ett liv utanför de stora scenernas rampljus.
Jag höll som vanligt på med lite
lördagsstädning i hemmet, iklädd
pyjamas, när telefonen ringde.
- Hej! Det är Curt. Jag är vid kyrkan
nu, hur hittar jag till dig?
Jag ger honom en för mig glasklar
vägbeskrivning till mitt hem och
skyndar mig att slänga på mig lite
kläder. Tio minuter senare ringer han
på telefonen igen för att meddela sin
ankomst. Jag springer ner för att öppna.
Curt i fråga är ingen mindre än
författaren, riksspelmannen och Åsapappan
Curt Einar Jinder. Han befinner
sig just nere i Skåne för att spela på en
festival i Svedala under fredagen. En
dag då Skåne inte visade sig från sin
bästa sida. Det regnade småspik och
blåste iskalla vindar denna vårdag i maj.
Lördagen visar däremot Åhus sig från
sin bästa sida med strålande solsken.
Curt är på väg för att hälsa på sin bror
som bor utanför Kristianstad.
Curt är ursprungligen skåning men
flyttade som 17-åring till Stockholm. Han
föddes i en statarlänga i Börringe som
ligger strax söder om Svedala, så det är
sina barndomstrakter han för tillfället
återbesöker
- Fast jag flyttar gärna tillbaka
hit. Min fru vill hemskt gärna men
yngsta grabben vill helst avsluta sin
gymnasieutbildning först. Så vi får se.
På vägen har han kört hela kustvägen
från Ystad till Åhus och hunnit
beundra Österlens skönhet. Speciellt
äppelblomningen i Kivik uppskattades,
och Brösarps backar fick honom att
stanna till för att beundra och ta in
atmosfären.
Med sig har han naturligtvis
en nyckelharpa, men detta är en
silverbasharpa som är lite speciell.
Den har färre nycklar än en vanlig
nyckelharpa och är inte kromatisk, så
det går inte att spela i alla tonarter. Den
Susanne Lindblad 0411-744 75
susanne.lindblad@nordea.se
kallas även C-durharpa. Bassträngarna
är burduner som ligger och lägger en
botten när man spelar, så instrumentet
får en helt egen karaktär. Endast de två
översta strängarna går att spela melodi
på. Det mesta är tillverkat av gran och
de hårda delarna av lönn. Att han är
fäst vid just detta instrument märks
speciellt.
- Det låg en bit gran hos en kollega
som han hade kasserat. Varför vet jag
inte, men jag frågade och fick den och
byggde denna silverbasharpa. När jag
dör följer den med mig. Jag har spelat på
andra men de har inte funkat för mig.
Den här är speciell.
Nyckelharpan är ett instrument som
från början fanns lite överallt i norden
men sedan 1700-talet blivit ett utpräglat
bruksinstrument i Uppland. I dubbel
bemärkelse dessutom för det var på
bruken det blev populärast och de flesta
melodierna härstammar härifrån. Fram
till 1970-talets folkmusikboom var det
ett instrument som förde en tynande
tillvaro. Lyckligtvis har det blivit ett
instrument som har fått en tillvaro även
i den moderna musiken genom tidigare
nämnda Åsa men även Nordmans Mats
Wester är en ansedd nyckelharpist.
(Heter det så?)
Curt som egentligen från början är
dragspelare hamnade av en tillfällighet
på Delsbostämman en gång i början av
sjuttiotalet och kom i närkontakt med
en nyckelharpa för första gången. Sen
dess har inget varit sig likt. Detta är
ett instrument som har sitt huvudsäte
i Uppland och Kurt som då bodde i
Upplands Väsby bestämde sig för att
försöka ta upp traditionen. Han anmälde
sig genast till en Nyckelharpsbyggarkurs
i Kungsängen, men det visade sig vara
fel sorts harpa de skulle bygga där. Han
lyckades komma i kontakt med Hasse
Gille som lärde Curt bygga ”rätt” sorts
harpa. På min fråga hur många svarar
han:
- Sedan 1975 har det blivit en 30 – 40
stycken. Kan inte säga exakt hur många.
Det tar ungefär 200 timmar att bygga
en och man får slanta upp runt 35 000:-
en sådan.
- Numera bygger jag inte längre.
Renoverar en del och servar Åsas harpor.
Det räcker för mig.
Åsa har en 6 – 7 stycken varav Curt
har byggt de två svarta hon spelar mest
på. Den första han byggde åt henne
heter ”Flickan”, den andra ”Pojken”.
”Pojken” är den bråkigare av de två.
Därefter har vi en lång diskussion
om att visst har instrument en egen
personlighet, att vissa går det att spela
saker på som det inte går på andra
även om de i princip låter likadant. Från
början ville han egentligen köpa ett
riktigt bra instrument åt sin begåvade
dotter men det visade sig vara smått
omöjligt så det blev till att börja bygga
på riktigt. Curt har ingen särskild
utbildning vare sig i snickeri eller i
musik. I båda fallen är han helt självlärd.
Han blev riksspelman på silverbasharpa
1985.
- Det där med riksspelman spelar
kanske egentligen ingen roll. Jag har
hört musiker som är alldeles fantastiska
som inte brytt sig om att spela upp så…
När Folkmusikmuseet på
Korfu skulle ha en utställning om
folkmusikinstrument i Europa fick
en nyckelharpa av Curt representera
Sverige. För inte så länge sedan köpte
Saitama-universitetet i Tokyo en harpa
av Curt.
- Det var ett himla bockande och
bugande hela tiden när de var hos mig.
Jag trodde deras ryggar skulle gå ur
led. När de väl åkte där ifrån hade en
av damerna i delegationen glömt sin
handväska på köksbordet. Jag ringde
taxibolaget för att försöka få tag på dem
men det gick inte. Lyckligtvis hade de
vänt taxin så de kom tillbaka.
När jag nämner att Åsa ju har spelat
för kejsarparet från Japan kontrar Curt
med att han minsann har spelat för
påven Johannes Paulus II.
- Innan vi spelade så stänkta hans
heliga höghet vigvatten på oss och våra
nyckelharpor. Det blev vattenfläckar på
instrumenten. Jag har inte torkat av den
sen dess…
När jag berättar att jag alltid ångrat
att jag inte lärt mig spela piano svarar
han:
- När jag blir gammal ska jag skaffa
ett piano
Så det lär väl dröja då eftersom han
bara är 77 år ung.
Sen börjar det bli dags för Curt att dra
vidare och då slår det mig att jag glömt
att bjuda på kaffe. Så, Curt nästa gång
du har vägarna förbi Åhus så lovar jag
att bjuda på kaffe. Jag lovar! Säkert!
Text och bild: Tord Johnsson
Vägspan -Svenska dansband på väg
Dansbanden har sina bussar och vårdar dem kärleksfullt och ömt. Som skepp i
natten korsar de vägen på resa till nästa dans. Runt om i landet håller busspanare
sina ögon öppna och skickar in sina rapporter till sunkit.com. Äter basisten i Torngy
Melins räksallad till korven? Är det Gunnar i Wretaz som rattar bussen och har
Barbados vaxat bussen på länge? Det är sådana frågor som får svar på hemsidan
och läsaren ska uppfatta detta som en svenska version av det brittiska fenomenet
”Trainspotting”. Helt utanför de mediala allfartsvägarna finns det en hel värld att
upptäcka med blankpolerade bussar, tonartshöjningar och saxofonriff. Välkommen
att spana du också…
Jerry Prütz
Författare, som precis kommit ut med
boken ”Vägspan – dansbandsbussar på
turné”. Tillvardags är han projketledare
på Arenabolaget i Linköping, musiker och
skribent. Hans favoritband är Down
Det finns antagligen lika många
svar som det finns regissörer!
Själv har jag fått frågan ganska
ofta den senaste tiden.
En fråga som är väldigt bra att
ställa.
Jag tycker nog till och med att det
är den första och viktigaste fråga
man bör ställa till en filmregissör.
Själv är jag nyss fyllda 30 och för
några veckor sedan hade min film
”Hata Göteborg” Sverigepremiär
Under en långfilmsprocess stöter
man ofta på problem.
I bland så stora problem att de
nästan känns övermäktiga.
Då är det skönt att kunna titta
sig i spegeln och svara på frågan;
varför?
Varför engagerar man hundratals människor?
Varför jobbar man 18 timmar om dagen i flera veckor?
Varför ber man en skådespelare att upprepa ett ord 20 gånger i rad?
Varför sätter man sig själv i skuld?
Varför sitta instängd i ett rum med en klippare i sammanlagt ett år?
Varför går man överhuvudtaget upp på morgonen?
Och vad är då mitt svar?
Jag kan säkert räkna upp ett tjugotal olika svar.
En del svar ”bättre” och ”finare” än andra.
Det tillkommer även en massa nya svar under resans gång som inte är
huvudanledningen. Som t.ex. ”Har vi nu hållit på i fjorton månader och är inte färdiga.
Då kan vi lika gärna hålla på i fjorton till, för att få den färdig”
Men när man ställer upp alla svaren mot varandra. Så är det viktigt för mig att
komma ihåg det första svaret. Den första anledningen eller rättare sagt den första
idén man fick för att göra filmen.
För det är så lätt att drunkna i en massa svar under processen att man glömmer
bort den där första anledningen till filmen. Man får kritik och någon person avfärdar
filmen. Då vill man spontant försvara sin anledning.
Även om jag har jobbat med marknadsföringen och givit del ”bra” svar på varför
man har gjort filmen. Så är det viktigt att inte försöka förklara och försvara för mycket.
För det handlar inte om att man ska ha ett bra svar för att försvara sig mot världen,
utan mer att man ska ha ett bra svar för sig själv. För nu när jag har gjort mitt jobb och
filmen är klar. Är det viktigt att släppa den och låta betraktaren äga den och låta dom
tycka precis vad dom själva vill.
Så behåller jag det första och viktigaste svaret för mig själv.
Men det bästa svaret på frågan finns förhoppningsvis i filmen
Robert Lillhonga
Är detta årets galnaste
bok?
Svenska dansband har
varit skuggade i flera
år. ”Spionerna” har
funnits längs vägarna
över hela landet. De har
smygplåtat, noterat allt
av intresse och skickat
till Jerry Prütz.
VARFÖR GÖR MAN FILM?
VID
PARADISETS
GRIND
Midsommar.
Nittonhundrasextiosju.
Vaknar av fåglars kvitter.
Fortfarande på vänster sida.
Hjälmlös, vid paradisets grind.
Seglar på ett vanvettigt, rosa moln.
Kung på en blåvit, tvåväxlad Monark.
Fräser fram, sladdar i en koskit.
Kör nästan omkull på den grusiga byvägen.
Vinden svalkar. Flugorna landar i jordgubbsskålen.
Slagruta ett. Det här blir inte lätt.
Släpper greppet om styret. Huv’et tjockt av outtalade planer.
Sirener, amasoner och gudinnor, sminkade som kvinnor.
Hälsar, i överkant, nonchalant. På behörigt avstånd.
Böljande fält, trånga jeans och den sötaste mun.
Rivstart.
Mot fotbollsplanen!
Slänger mig handlöst efter ett skott. Tar i stolpen. Nickar in bollen i eget mål. 1-1.
Matchen står och väger. Då kommer nästa skott. Plötsligt. Jag klistrar den hårt
skruvade, välpumpade läderkulan. Håller den med ivriga händer. Tappar fotfästet,
faller, blir liggande. En sköldpadda på rygg. I ultrarapid ser jag bollen glida iväg,
bakom mig. Sträcker ut fingrarna och ger den ytterligare fart över mållinjen.
Slagruta två. Hur ska det gå?
Långt borta och nära.
Gitarr och dragharmonika.
Stickan raspar artigt mot plånet.
Cigarretter, som mareld i sommarkväll.
”Monika, du får förlåta mig, för alla dessa svekfulla ord…”
Myggen borrar i den svettiga huden.
Slås, rödsprängda, ihjäl mot armar och ben.
Kalas och katastrof. Känslosvall blir, knall och fall, känslokall.
Står ljudlös, förhäxad. Stirrar på ett älskande par, kullvräkta i ett snår.
Tungorna dansar. Ögonlöst och blodfyllt. Lusttyngda stön.
Betraktar med barnets uppspärrade blick.
Girigt. Utan beräkning.
För sista gången.
Slagruta tre. Nu ska det ske.
Drar gasen i botten.
Från en mindre väg till en större.
Vass plåt i ögonvrån.
Öronbedövande fasa.
Livet passerar revy.
Mina tretton år.
Epilog.
Fixerad på rygg.
Skruvar och spikar.
Dropp och lavemang.
Molande värk. Fastspänd.
Pottan skjuts in mellan madrass och bakdel.
En svag ennerverande ton, som sakta tystnar.
Glömmer livet därute. Min värld är här.
Låter håret, ohämmat, växa ner mot midjan.
Vitklädda sköterskor, luktar gott. Pysslar om mig.
Pink Floyds, ”See Emily play”, går in på tio och topp.
”Sgt. Pepper”, överträffas av” Frank Zappas parodi, ”We’re only in it for the money.”
”Revolver” är och förblir mästerverket med ”Tomorrow never knows”, som pricken
över i:et.
Syr en nallebjörn, som heter Morfem.
Och en lång röd tax. Och ett stort gult lejon, med kraftfull man.
Någon gång till hösten hoppar jag iväg på gula kryckor.
Befriad från gympan, ett helt år, skavande i armhålan.
Stålmannen förgörs av grön kryptonit.
Clark Kent forever!
Sort of.
Gunnar Danielsson