GRATISTIDNING - Nya Upplagan

Nr 13 juni 2007 

HC Ericson 

Jan Guillou 

Nisse Hellberg 

Bo Åkerström 

Pankaj Mishra 

Nina Wähä 

Robert Lillhonga 

Victoria Bergsman 

Joey Tempest 

Krönikor 

Recensioner 

m.m. 

GRATISTIDNING 

1

2 3 

mark 

goldsworthy 

grafisk 

formgivning 

fotografi 

0708-223299 

www.bopp.se 

Nr 13 juni 2007 

Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till 

redaktionen@nyaupplagan.se 

eller ring: 0733-867666 

Omslag: Lars Mortimer 

Medverkande skribenter: Lars Yngve, 

Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson, 

Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou, 

Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson, 

Jonas Jonasson, Joanna Swica, Gittan Jönsson, 

Calle Hesslefors, C-J Charpentier, Mikael Håkansson 

Askaner, Rune Skarvik, Nisse Hellberg, Bo Åkerström, 

Robert Lillhonga, Nina Wähä, Jan-Erik Bornelid, Per 

Gessle, Ralf Gyllenhammar, Gunnar Danielsson. 

Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson, 

Calle Hesslefors, 

Illustrationer: Benjamin Ahlman, Gittan Jönsson, 

Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz. 

Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans 

av Lucas de Groot 

Nya Upplagan använder Apple Computers 

och Lindvall kaffe. 

Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. 

Upplaga: 20 000 

Chefredaktör och ansvarig utgivare 

Lars Yngve 

lars@nyaupplagan.se 

Administrativt ansvarig Maria 

Yngve 

maria@nyaupplagan.se 

Form o foto 

Mark Goldsworthy 

mark@nyaupplagan.se 

Kultur o musik 

Thomas Millroth 

thomas@nyaupplagan.se 

Sport o musik 

Graham Bowers 

graham@nyaupplagan.se 

Trädgård 

Madeleine Tunbjer 

mad@nyaupplagan.se 

Skribent o inspiratör 

Tord Johnsson 

tord@nyaupplagan.se 

Trist? Jovisst! 

Tärningen är kastad, sa kocken när han 

kastade ner buljongen i grytan och därefter 

korsade köksgolvet med sina skramlande 

köksvapen. Många skrattade åt detta, inte 

jag. Det är kanske på sin plats att påpeka att jag nästan 

grät istället – åtminstone när jag fick notan! Jag måste 

erkänna att jag inte skrattar åt så mycket längre. Det är 

precis som om jag har skrattat färdigt på något sätt. Visst 

småler jag åt ett och annat humorprogram då och då, men 

mer än så blir det aldrig. Det är synd. För jag gillar verkligen 

att skratta högt åt roligheter. Varför det blivit så har jag 

egentligen inget vettigt svar på. Hans Alfredson berättade 

en gång för mig att det enda han numera skrattar riktigt 

hjärtligt åt är när han sitter och studerar sina barnbarn 

när de leker och har kul. Själv kommer jag med största 

sannolikhet att bli en sur gammal gubbe som sitter på 

en parkbänk tillsammans med min kompis Tord, som 

Waldorf och Statler, och är oförskämda mot alla fisförnäma 

typer som går förbi. Varför jag skulle förvandlas till en sur 

gammal gubbe? Har ni redan glömt vad ni precis läste? 

Tendenserna är nämligen sådana. Det ligger dessutom i 

släkten. För en tid sedan såg jag en handsvettig komiker, 

som dessutom led av minuskarisma, framträda. I sina bästa 

stunder lyckades han pressa fram ett segt skämt var femte 

minut, han var med andra ord inte direkt någon kulspruta. 

Först satt jag tyst och hoppades på ett strömavbrott, men 

när min önskan inte infriades så började jag söka mig mot 

de svagt lysande gröna skyltarna med texten nödutgång. 

Kanske är det helt enkelt bara så att jag bara har blivit 

tråkig? Eller ännu värre: tråkigare? Vi bestämmer oss för att 

det är så. Det underlättar för alla. 

Jag är en trygghetsnarkoman som till och med är 

tveksam till att gå och se nya filmer eftersom jag av 

erfarenhet vet att jag ganska snabbt blir rastlös och att 

jag inte orkar spilla bort min begränsade och dyrbara tid 

på en halvdålig film. Samma sak med musik. Och nyheter. 

Och mat. Allt. Jag orkar inte ens längre att klä mig i hyfsat 

moderna kläder och undviker i möjligaste mån alla 

plagg som är svarta eftersom en del har fått för sig att 

om de bara knallar omkring svartklädda från topp till tå 

automatiskt förvandlas till intellektuella och anses som 

oerhört seriösa, trots att de i själva verket bara ägnar större 

delen av sin vakna tid åt att cirkulera runt kändisar och 

kulturpersonligheter likt gamar kring ett döende byte. Den 

typen av människor får mig att regregera till trotsåldern 

och vid varje sådant tillfälle beslutar jag mig för att 

spendera resten av mitt liv iförd Hawaiiskjorta, cykelbyxor 

och sockiplast, dessutom alltid spiknykter, vattenkammad 

och stentrist. 

Det känns som att jag har klarat av sevärdheterna 

och kan gilla det jag gillar och ägna mig åt sånt som är 

väsentligt i livet. Och jag tar mig dessutom alltid friheten 

att tycka precis vad fan jag vill om precis vad jag vill oavsett 

om det nu handlar om konst, musik, sport, mat, litteratur 

eller ja vad ni vill. Om jag bott i ett land med diktatur hade 

denna inställning och attityd naturligtvis lett till oerhörda 

konsekvenser och bekymmer, alternativt att jag hållit tyst 

om min uppfattning – troligtvis det sistnämnda – men nu 

gör jag, som väl är, inte det. Istället bor jag, tack och lov, i ett 

land där man, om man springer naken, tar rektala snapsar 

eller putar med sina luftmadrassläppar och visar upp en 

patte (förlåt) för någon som har en kamera, plötsligt blir en 

kvällstidningslöpsedel och därmed en riksangelägenhet. 

Och det är jag tacksam för, ja, kanske inte för det där med 

patten (förlåt. igen), utan mer för att jag bor i ett land där 

detta är fullt möjligt. Jag orkar inte bli upprörd av vare sig 

skvallertanter eller på kändis-bloggare, det borde ingen bli, 

och att medelålders män med kotlettfrisyrer livnär sig på 

att skriva tantskvaller och på att jaga kändisar är väl mer 

att beteckna som patetiskt. Men det är just det där med 

den långa svansen, inte den ludna och inte Chris Andersons 

Den långa svansen, utan den svansen som ständigt 

följer efter för att förhoppningsvis få en egen liten bit av 

kändisskapet. Halleda! 

Däremot så uppskattar jag lukter! Då tänker jag 

naturligtvis inte i första hand på lukten från ljumsksvettiga 

nylonbyxor utan på den betydligt angenämare dofter som 

klängrosorna utsöndrar. Då och då vandrar jag omkring 

på gatorna som en helt vanlig man – ibland även som 

en vandrande våldnad – och inte sällan händer det att 

jag helt ogenerat, stannar upp och luktar på en av dessa 

väldoftande blommor. Det borde alla ta sig tid till, det är 

dessutom gratis. Hey, vänta, tänkarmössan på, jag kom 

plötsligt på ett nytt koncept: 

Lukta dig runt Österlen. 

Hm… påminn mig om att jag måste söka pengar 

för att utveckla denna unika idé! Vi kunde ringa Birgit 

Friggebo, hålla händerna och gå tillsammans längs 

kullerstensgatorna och unisont falla in i den vackra We 

shall overcome, och på så vis sprida kunskap om den 

underbara lukten i regionen. Vi kunde tillsammans göra 

en karta till alla klängrosor med nummer på husen där 

de klängde, ungefär som man gjorde till John Waters film 

Polyester som var ”filmad i Odorama” (ett skrapa-och-lukta 

kort som skulle användas efter nummer som dök upp på 

bioduken) så kunde man med hjälp av denna klängroskarta 

gå runt även vintertid, stanna upp, titta på en öde vägg, 

gnugga och lukta och på så vis få en doft av Österlen - året 

runt. 

Jag har sett ljuset. Äntligen har även jag sett det 

berömda ljuset på Österlen! Halleluja. Halle-fuckin-luja 

bröder och systrar. 

Vänta...tyst, vad sa ni? Tycker ni att idéen luktar unken? 

Det har ni helt rätt i. Det gör den. Jag skiter väl i pengarna 

Månsson, det är principen. Kontentan av allt detta är att 

där står en ko och det var poängen. 

Lars Yngve

4 5 

Old 

Man 

Blues? 

Ålder är ju inget plus i dag. Konstnärer och musiker som närmar 

sig pensionsåldern eller passerat strecket förväntas kliva av banan 

och lämna plats åt andra, som ligger långt bakom i spåret. 

Allt ljus på ung ny samtidskonst, nya musikgrupper hajpas skamlöst. 

Och då försöker jag varken säga att det var bättre förr eller skriva en 

hyllningsartikel till dagens upplaga av Rolling Stones. 

Och jag lovar, jag är fullständigt allergisk mot alla mer eller mindre 

lyckade återföreningar av band som hade sin storhet anno dazumal. 

Att traska på i gamla spår är inte riktigt min idé om livet och konsten. 

Jag vill varken höra Träd Gräs och Stenar eller Brian Wilson i dag. 

Varför skall man röra sig i svallvågorna efter sig själv? Det gäller också 

mig som lyssnare. 

Och skriver jag ”traska på i gamla spår” menar jag inte alla de som 

träget och envist undersöker de idéer de haft, som vänder och vrider 

på sina teman. Det finns nämligen något så enkelt som erfarenhet. En 

ström av allt friskare vatten som sköljer genom musiken eller konsten 

och spolar bort en massa slagg. De tomrum som uppstår måste fyllas 

med eftertanke, nya formuleringar, och, ja förstås, allt som finns runt 

oss i en ny tid. Annorlunda än då det begav sig första gången. Det 

är något helt annat än återföreningar. Och det hajpade tillåter inga 

hålrum. 

I slutet på 50-talet började unga folkmusikentusiaster återupptäcka 

blues och country. Gubbar – och även gummor – som varit med 

förr söktes upp och spelades in. Ibland begicks rena konstnärliga 

övergrepp. En och annan av musikanterna hade börjat använda 

elektriska instrument och spela ny musik, till exempel rhythm and 

blues. De blev tillsagda att återgå till ett mer äkta akustiskt uttryck. 

Big Bill Broonzy blev på så vis med ens en countrybluesartist. Men 

vad som var intressant med alla dessa figurer, som verkat i den 

amerikanska mediaskuggan år ut och år in, var de som utvecklat sin 

konst, låtit åren och ofta tuffa erfarenheter smälta in i musiken. Hela 

Chicagoscenen var ett exempel. Ni vet Muddy Waters, Little Walter 

och alla de andra. Lantlivets hårda bluesslingor skärptes till rostigt stål 

i South Side. Och när en så rural gestalt som Sleepy John Estes bytte 

till elgitarr blev det en isande musik som gick in i benmärgen. Stora 

kast och förändring genom tidens nya uttryck. Men också en långsam 

förskjutning blev en förflyttning inåt mot en kärna av erfarenheterna, 

sedan alla misslyckade kärlekshistorier och andra tillfälligheter skalats 

bort. Skip James sjöng återigen om Crow Jane och om livet som en 

fattig svart amerikan i ”Washington DC Hospital Center Blues”. Den 

hör än i dag till det mest skakande som hamnat på skiva. Han fick 

också uppleva hur hans musik förenades med 60-talets pop. Det var ju 

hans ”I´m So Glad” som The Cream gjorde en så förtjänstfull version 

av. 

Jag har tänkt på allt detta under de år som jag nu regelbundet 

umgåtts med konstnären C O Hultén. Han fyllde 90 i fjor. En av 

grundarna av Imaginismen i Malmö 1945. Redan hans verk från det 

sena 40-talet förtjänar en egen kapitelrubrik i konsthistorien. Han 

var långt före andra. En sådan insats skulle man kunna vila tryggt på. 

Men sedan dess har han fortsatt förändra sig. Hans sena 50-tals verk i 

flytande, associativ rumsgestaltning fick avgörande betydelse för Ola 

Billgren i början av 60-talet. En skev association infinner sig förstås 

med tanke på vad jag skrev ovan: Tänk på Skip James i förhållande till 

The Cream! 

Hur ofta och hur mänskligt är det inte att hamna i stil. Att tvingas 

följa efter sig själv. Men för de konstnärer och musiker jag tänker på är 

det på ett annat vis. Hur då? Jo, de tvivlar - på sig själva, sina intryck. 

De tvingar sig att se på eller lyssna till de egna formuleringarna. Och 

då står man inte med ut att återuppleva. Tvivlet går inte att kombinera 

med stilen! Återföreningar. No way! 

CO Hultén stod i början av 60-talet i en av sina framgångsrikaste 

utställningar, betraktade bilderna på väggarna, och tänkte, att nu, nu 

bryter jag. Det gjorde han, och närmade sig inte staffliet på flera år. 

Han återkom med ett prunkande, färgrusigt, figurativt måleri. Som 

han sedan utmanade med ett par långa, strapatsrika resor i Afrika. 

Där befinner han sig fortfarande. I rörelse. Senast jag hälsade på 

honom stod nya målningar framme. Äldre målades om. Hans blick är 

som rakblad, den skär sönder varje bit som inte håller i erfarenhetens 

ljus. På så vis är han under sitt nittioförsta år ännu en av Sveriges 

största och mest överraskande målare. 

Foto: Rose-Marie Ohlsson 

BERLIN 

För många år sedan var jag långa 

perioder i Berlin. Nu hör jag till dem 

som far likt en jojo till tyska huvudstaden 

vid Spree. Jag var där då en ung östtysk 

sångerska kastades ut för att förena sig 

med ett av Västberlins hårdaste band, 

Lokomotiv Kreuzberg. Nina Hagen 

förstås. Då noterade jag, att ingen som 

inte förstår skönheten hos Nina kunde 

förstå staden Berlin. Det står jag för i dag 

också. Fast det är annan skärande musik 

man måste älska för att förstå i dag. 

Vad är det då med detta Berlin? 

Autonoma nätverk brer ut sig både 

över östra och västra delarna. Det är 

en historisk erfarenhet, som man kan 

upptäcka varje dag. Vart man går. Nästan. 

Ockuperade hus på Köpenicker Strasse, 

som blivit ett punktillhåll. Några kvarter 

därifrån ligger en av dessa många 

klubbar, som möblerats nödtorftigt 

med loppisfynd. Varje tisdag är det fri 

improvisation av ett gäng musiker som 

brukar samlas där. Bland dem svenska 

sångerskan Sofia Härdig, som bor i Berlin 

sedan åtta månader. Det är öppet. Här 

kan de mötas, folk från de mest skilda 

platser. Olika erfarenheter. En svensk 

rocksångerska får möjlighet att jobba 

med danska hard-core-lap-top-spelare 

och en amerikansk flödigt spelande 

saxofonist, som är elev till friformlegenden 

Anthony Braxton. Allt möts. 

Och jag lägger förstås märke till sådant 

som intresserar mig. För på musikens 

område är Berlin en ymnighetsbägare. 

Jag tar tunnelbanan upp till gamla 

Östberlin. Jag kommer ihåg då kvarteren 

i Prenzlauer Berg var grå, färgen flagnade 

och i stadens gasljus gick det knappt att 

läsa husnumren. Det var både före Die 

Wende, murens fall, och efter. Prenzlauer 

Berg var stället man åkte till. Här bodde 

konstnärer och musiker. Prenzlauer 

Berg är fortfarande Stadsdelen 

nummer ett även om husen renoverats 

i marsipanfärger. Kaféerna ligger på 

parad. Musikställena har fantasifulla 

namn. Ett som mer var en liten skrubb 

och numera upphört hette Raumschiff 

Zitrone/Rymdskeppet Citronen. Ett annat 

är själva högborgen för den musik som 

idag är i framkant – för berlinmusikerna 

är i en utsiktsposition som få andra 

har skaffat sig - : Ausland på Lychener 

Strasse. På sin hemsida skriver de vitsigt, 

att Den som åker till Utlandet (Ausland) 

får något att berätta. Och det stämmer 

verkligen. Rummet är som ofta i dessa 

sammanhang inte mycket mer än ett 

slags kal källarbunker med mycket enkel 

inredning. Om någon alls. Scenen är 

primitiv. Jag har varit på konserter, där 

någon stackars musiker sitter och vinglar 

på scenkanten för att få plats. Det hör 

till. Det enkla, möjligheten att skapa sig 

en plats. Inga skyddsnät knappt. Och när 

jag skriver det, funderar jag förstås på 

hur det här kommer sig. Varför Berlin? 

Om och om igen. För det är ju inte första 

gången Berlin har överraskat. 

Med den undran i huvudet 

spankulerade jag på Berlins långa gator. 

Bara en snabb blick över kaféerna i 

Kreuzberg, Prenzlauer Berg, ja, till och 

med den centrala stadsdelen Mitte med 

sina regeringskvarter, en panorering 

över stadslandskapet…. Vad säger 

den? Servering efter servering med 

fantasifulla möbler, några målade, andra 

rena loppisfynd, i en anarkistisk röra. Inte 

finns det något skönhetsråd som höjer 

pekfingret, inte krävs det slät gatumark 

eller inhägnad för att få servera öl eller 

annat. Det är den omedelbara upplysning 

staden ger en nyfiken undrande. Och så 

får man fråga sig själv varför det inte kan 

se ut så här i Ystad eller Simrishamn?? 

Det är en riktig fråga. Inte drömma 

om Berlin, då kan man ju flytta dit. Men 

tänka på hur det skulle kunna vara där 

man bor – och hur det skall gå till. Var 

görs plats för kultur i alla de slag – allt 

från kulturhus till kaféer. 

Nu saknar ni några ord om de stora 

institutionerna i staden. Lugn, de ligger 

kvar, de är stadens stolta slagskepp 

på den internationella kulturens 

hav. Hamburger Bahnhof, Operorna, 

Kulturzentrum, Guggenheim… Men det 

är en annan historia, för det är inte där 

som gräset växer som vildast. 


Våldtäkt är det mest omanliga som finns 

Vi går nu in i högsäsongen för överfallsvåldtäkter 

utomhus. Juni, juli och augusti är de månader som 

toppar statistiken för detta brott. Exakt varför det är 

vanligare med överfallsvåldtäkt utomhus på sommaren 

än vid andra årstider vet vi inte. En god gissning är 

förstås att fler människor rör sig, såväl lätt klädda som 

berusade, utomhus på sommaren än på vintern. 

Detta brott är inte särskilt vanligt, mindre än 200 fall 

om året, men det är ett kommersiellt attraktivt brott för 

medier som lever på att sälja journalistik i stället för att 

sälja annonser och därför får nog allmänheten en något 

snedvriden bild av problemets omfattning. 

Debatt i ämnet kommer det emellertid att bli även i 

sommar, så det är lika bra att tjuvstarta. Åtminstone för 

den man som vill säga emot. 

Vad det främst gäller att säga emot är den 

manshatarideologi som produceras såväl på somliga 

universitet som i medier som likt Aftonbladet håller 

en feministisk avdelning. Gängse halvstatlig och 

halvofficiell feministisk teori hävdar att våldtäkt liksom 

kvinnomisshandel är ett uttryck för ett naturligt manligt 

beteende. Alla män är sådana till sin natur eftersom 

männens liv är inriktat på att förtrycka kvinnor och 

vidmakthålla detta förtryck. 

Typiskt för denna ideologiproduktionen var den 

annonskampanj som kvinnojourerna gick ut med 

för ett antal år sedan - och som lär komma igen - 

där man visade fotografi på tre till synes hyggliga, 

välanpassade och leende män och till dessa bilder ställde 

frågan: ”En av dem slog sin kvinna i går. Kan du se vem?”. 

Det kunde man inte. Vilket var poängen, ty alla män 

döljer en kvinnomisshandlare inom sig, liksom en 

våldtäktsman. 

Konsten att skriva 

en proggtext 

Hur viktig är innehållet i en sångtext? 

Inte ett dugg, menade jag kaxigt när vi 

startade vårt rockband. Det rådde 70talsklimat 

och rockmusik hade krav på sig 

att ha politiska texter med vänsterinriktat 

budskap. Jag gillade inte alls dessa krav, 

men framför allt tyckte jag på fullt allvar 

att sångtexten kom i andra hand. I första 

hand kom takt, sound och ljudet på 

gitarrförstärkarna. Det ironiska var att den 

uppmärksamhet vårt band, Torsson, fick 

i media nästan helt och hållet handlade 

om texterna. Våra texter ansågs speciella 

och jag kände snart en press att leverera 

kulturella texter. 

Jag berättade gärna en historia 

i sångtexterna. Det var kul och jag 

inspirerades av äldre svensk musik: 

shillingtryck, sjömansvisor och Taube. 

Under 80- och 90-talen förfinade 

jag berättartekniken och gjorde 

beskrivningarna av händelseförloppen 

alltmer exakta. Idag, efter snart 30 år av 

sångtextsnickrande, har jag insett att 

mina texter faktiskt inte är så skilda från 

70-talets proggressiva (förkortat progg) 

texter som jag har inbillat m ig. Jag har 

nu t.o.m. börjat skriva proggtexter själv. 

Jag ska här nedan försöka beskriva hur jag 

resonerar. 

Erik satt på biblioteket i Falkenberg. 

Texten måste vara på svenska, handla 

Jan Guillou 

Nu förhåller det sig emellertid så i männens värld 

att någon mer omanlig handling än att misshandla 

eller våldta finns inte. Den man som gör sig känd som 

kvinnomisshandlare blir utskämd i hela sin manliga 

bekantskapskrets. Ingen våldtäktsman erkänner sig 

skyldig som om han vore rånare eller misshandlare av 

män eller förskingrare; sådana brott kan man leva med 

inne i fängelsevärlden och där erhålla viss status. Men 

aldrig våldtäkt. 

Genom åren har jag läst minst 500 våldtäktsdomar. 

Det beror sannerligen inte på något säreget 

specialintresse utan på att folk som känner sig orättvist 

behandlade eller felaktigt dömda brukar skriva till mig i 

tron att det finns något journalistikens trollspö som kan 

svepa över brottet för att göra svart till vitt. 

Ibland har jag sett någon våldtäktsdom som gott 

kan vara så felaktig som brevskrivaren hävdar, ehuru 

det förefaller omöjligt att bevisa. För det mesta går det 

inte att ha någon speciell uppfattning. Påfallande ofta 

förefaller brevskrivaren uppenbart skyldig och dömd 

med grundlig och överväldigande bevisning. Men 

poängen är alltså att detta brott är så skamligt att ingen 

man vill erkänna det, ty då är han ingen man. Sedan får 

ideologiproducerade statsfeminister säga vad de vill om 

våra reptilhjärnor. 

Riktig forskning, om själva sakförhållandena, är 

sällsynt på området våldtäkt. 

om vanligt folk och utstråla vardag och 

tristess. ”Erik” är ett vanligt namn, den 

som heter så måste komma ur det svenska 

folkdjupet. ”Biblioteket” är perfekt, 

det andas både tristess men också att 

Erik törstar efter lärdom. (Det senaste 

är viktigt, en proggtext ska ha många 

pekpinnar och en uppmaning att gå på 

biblioteket är en utmärkt pekpinne.) 

”Falkenberg” är ett proggigt val av lokal – 

en anonym svensk småstad. 

Han satt vid datorn och tittade 

på målarfärg. ”Datorn” antyder att 

textförfattaren tillhör den yngre 

generationen, en förutsättning för att 

kunna göra uppror. ”Tittade på målarfärg” 

är en cliff-hanger: varför tittar karln på 

målarfärg, tänker man och vill lyssna 

vidare. 

Han hjälpte Karin att måla en ny 

panel. Detta antyder att Erik och Karin 

är ett heterosexuellt par, viktigt för 

att ytterligare befästa det normala, 

vardagliga och folkliga. Namnet Karin 

sticker dessutom inte ut på något sätt. 

”Måla en ny panel” ger en antydan om att 

paret har det ganska knapert. 

Hon var en tung missbrukare annars 

var det inget fel. En bra proggtext 

måste ha någon det är synd om, gärna 

en narkoman. Att låta den normala, 

vardagliga Karin vara missbrukare är bra, 

eftersom vi då förstår att knarket kan slå 

till mitt i det svenska folkhemmet. Att det 

är Karin, en kvinna, och inte Erik visar på 

fördomsfrihet. ”Annars var det inget fel”, 

slutligen, visar att Erik är tapper, han blir 

textens hjälte. 

Erik satt på biblioteket i Falkenberg 

Han satt vid datorn och tittade på 

målarfärg 

Han hjälpte Karin att måla en ny panel 

Hon var en tung missbrukare annars var 

det inget fel 

Bo Åkerström 2007 

Ur En tung missbrukare (från Det 

fjärde bästa bandet i Lund, Torsson) 

8 maj 

Men kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki vid 

Stockholms universitet har dock skapat en bild av den 

typiske våldtäktsmannen i Stockholm åren 1986-90. 

Som man kunde ana är mer än två tredjedelar av dessa 

män belastade med andra brott. De är män i samhällets 

botten som löser de flesta av sina problem med våld och 

d representerar därmed mindre än 1 procent av männen i 

Sverige. Så otypiska är de. 

Det är alltså inte ” patriarkatet” som våldtar i 

överensstämmelse med sin ideologi och särskilt manliga 

reptilhjärna. Det är män som tillhör en mycket liten och 

socialt utstött minoritet. 

Emellertid är det oroväckande få brott som klaras upp 

när det gäller våldtäkt, bara 10-12 procent. Det borde 

vi göra någonting åt. Bland annat skulle det behövas 

lite seriös forskning så att kunskaperna om dessa udda 

existenser som begår överfallsvåldtäkt kunde öka. 

Men istället för seriös forskning får vi mer och mer 

ideologi. 

Den brottsoffermyndighet som inrättades 1997 och 

som delar ut 10 miljoner kronor i olika forskningsanslag 

låter pengarna gå till i huvudsak feministiska projekt 

som producerar teorier om mäns svinaktighet snarare än 

kunskap. 

Sådana mer eller mindre vetenskapliga 

feministforskare må möjligen ha kul för egen del. Men 

någon kunskap som kan hjälpa framtida kvinnliga offer 

producerar de inte. Och någon förståelse från män lär de 

inte få, om de ens eftersträvar det, eftersom de buntar 

ihop oss till en sorts djur. Den självbilden har vi inte, 

vare sig vi är välanpassade eller i fängelse. Vetenskapligt 

manshat imponerar inte mer än vanligt manshat. 

I ett krisläge måste det vara glasklart vem som har det yttersta ansvaret. 

(det är bra.) 

Nu vet vi mera 

”Det tror jag är en missuppfattning.” 

några fler hål finns inte. 

Det är ett bra tecken att vi har den här diskussionen 

”det är mycket som kommer att hända nu” 

ännu ett tungt argument 

det definitiva slutet 

”det är på pricken mitt mål” 

och på så kort tid 

de satte inga djupa spår 

det känns väldigt roligt 

det känns väldigt roligt 

jag känner det 

jag sa ”det där var verkligen ytligt” 

alla dessa plågade konstnärer 

Jag svarade med att dra upp gardinerna och släppa in ljuset 

med eller utan färg 

vi har bara hamnat här 

Jag drömmer om tomma sidor och... 

och kvinnorna som var på väg ut på arbetsmarknaden 

Jag skulle kunna skriva en bok om svart 

Jag ville skapa i skapandets allra renaste form 

Visst är det banalt 

Att ingen vet vem den andre egentligen är 

Som om tjejer inte kan slåss 

Jag har väldigt få vänner 

Jag har som en stor eld inom mig 

Motorsågen skär genom märg och ben 

Nina Wähä

6 7 

I tid och otid 

Nu e de juni igen, å nu e de juni igen, å juni vara än ti 

juli… Halva året har då gått och solen nått höjden av ljus. 

Mörkret sänker sig och snart är det jul igen. Men först en 

rejält utdragen sommar. Gärna i slow motion. 

Tiden, så som den upplevs via klockan, solen och 

för själva åldrandet är svårstyrd. Minuten har sina 60 

sekunder, vad vi än tar oss för. Det är hur vi upplever 

tiden och vad den fylls med som möjliggör känslan av att 

kunna dra ut på den. Vinner vi mest på att blunda under 

60 minuter eller att se så mycket som möjligt under en 

dag? 

Kan hastigheten, för det vi gör under till exempel 

semestern, hjälpa oss att förlänga tiden? Det handlar 

om att förvalta 840 timmar, för de med fem veckors 

semester, på bästa tidsbesparande sätt. 

Du kommer 7,5 varv runt jorden med ljusets 

hastighet på en sekund. Om vi har en farkost som går 

fortare än ljuset kan vi då köra i fatt tiden, och till och 

med köra om tiden som flytt, och på så vis uppleva det vi 

redan varit med om…? Riktigt så enkelt är det inte. 

Sommaren och semestern framställs som lyckan på 

jorden, som det ska dras ut på riktigt länge. Är det hur 

långt vi har kommit bort från hemmet, helst till andra 

sidan jordklotet, eller hur långt vi har hunnit med huset 

och trädgården som avgör hur tidseffektiva vi varit? Det 

kanske är tvärt om, att det är det riktigt långsamma som 

drar ut på tiden. 

Är tid något vi får – eller tar vi oss tid? 

Blir sommarsemestern dubbelt så lång om 

husvagnen kopplas efter traktorn? Den maxade 

segelturen är i sin tur i stiltje. Häst och vagn är lite väl 

otidsenligt. Men om några inflytelserika kändisar blev 

dragna av en hästapålle, ändrar sig bilden då? Ibland 

går det undan mellan töntstämpling och gängse norm 

i trendkänslighetens tidevarv. Nu har vi dessutom en 

Lars Sjunnesson 

Jörgen Söderberg 0414-163 54 

jorgen.soderberg@nordea.se 

Mikael Håkansson 

Askaner 

tidsanda då det pratas om vad utsläppen ställer till med 

som aldrig förr. 

Skulle det vara så att tiden går mer sakta av att ha det 

trist, är det nog bättre att satsa på motsatsen även om 

den då rinner iväg. 

Inför denna sommar har det kommit in önskemål om 

en campingsemester. Denna gång en vildmarksvariant. 

Sist familjen var ute för några år sedan, skitade de ner 

det danska luftrummet med 142:an, 69 års modell. 

Hustrun var helt oskuld med campinglivet. Sådant 

sysslade inte den medelklassfamiljen med när hon var 

barn. Uppslukad av campingromantik log hon då hon 

körde in den gamla Volvon under välkomstskylten i trä 

till campingplatsen. Mannen hade en livserfarenhet 

lika gammal som bilen, från tiden då alla hade 

industrisemester. 

Tiden hade inte stått still. Nu var det fler pappor 

vid de kollektiva diskhoarna och matlagningsrummen. 

En annan märkbar förändring var utrustningen folk 

hade med sig: blomkrukor, kyl och frys från golv till tak, 

dammsugare, parabol, regnmätare, egna staket runt 

husvagnen, gräsklippare… 

Det finns också områden där tiden inte skiljer sig 

särskilt åt från dåtid till nutid. Det är när olika intressen 

inom familjer står mot varandra som spön i backen. 

Vilket inte bara gäller semester. Det är svårt att fördela 

tiden juste. 

En förmiddag satt en man försjunken i en solstol vid 

tältet och läste. I gräset låg en kikare i beredskap. På 

himlen passerade vadare emellanåt. En fågelsång fick 

honom att skutta upp från både stol och bok. 

Midsommar hafver långa anor! 

Redan som liten parfvel hade hjag den största förundran öfver de märkliga 

traditioner som hvi svenske hafva för oss runt midsommartiden. Att gifva sig ut i 

det gröna och resa ett ringbeprytt kors uti marken kunna synas nog så märkeligt 

men att sedan hoppa hjämfota, runt densamma, med armarne bakom ryggen, 

besjungandes svanslösa amfibier synas undertecknad yttermera besynnerligt. Man 

kunna icke skylla allt på rusningsmedels inhverkan då detta ofta ske tidigt på dagen 

och ofta i s.k. barns sällskap. 

Men betänka man det historiskt symboliska i detta, hvara det ursprungligen 

en hednisk fruktbarhetsrit där majstången symbolisera en fallos med tillhörande 

bihang som helt enkelt penetrera jorden och befrukta den. I hviss mån hvara detta 

ett faktum än i hvåra dagar då det födas fler barn i mars månad, hvilken hvara 

belägen nio månader efter juni. Hvar de små grodorna komma in i sammanhanget 

förbrylla dock eder ödmjukaste skribent ännu i dessa dagar. 

Auf wienerschnitzel! 

Test-Fnisse 

Vad är detta? Han smög iväg mot buskarna mellan 

husvagnar och tält, med kikaren i högsta hugg. Han kikar 

fram från en husvagnsknut och upptäcker på ett bord en 

kanariefågel i en fågelbur. 

För pågen var det julafton dagarna i ända med bad, 

häftiga klätterställningar och studsmattor som hus – och 

att i skymningen få krypa in i en grotta av tyg. För ett 

barn är tiden och sommarlovet en evighet. 

En morgon var han het som en kamin. Framåt 

förmiddagen låg han i tältet och yrade av sin höga feber: 

– Ta bort dem, ta bort dem, sluddrade han. 

– Vilka då, undrade föräldrarna lite förskräckt. 

– Korna. På väggen. Där. Tältet är fullt av kor. 

– Men lilla vän det är bara mamma och pappa och du 

här inne. 

Tältduken till dörr fick stå på vid gavel en stund, och så 

sjasades korna ut med flugsmäcken. 

Efter 100 mil på mestadels motorväg var 

semestertiden slut. Kofångaren såg ut som ett slagfällt, 

inte av påkörda kor, men väl av krossade insekter. Precis 

som semesterkassan. Här trodde de att det småskaliga 

lokalsamhället skulle gynnas, så går det mesta till 

oljeindustrin, broavgifter och färjetrafik – liksom 

förfluten tid i och på sträckorna för själva förflyttningen. 

En vildmarkscamping till fots skulle bara ge ett 

fjuttigt utslag på BNP och till den lokala landsände som 

jagar turisternas tid och plånböcker. 

En semester i ultrarapid är kanske något att prova på, 

så ta god tid på dig i sommar. Fast frågan är om vi har 

tid? 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

MacSupport 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ta pågatåget! 

presenterar 

 

 

Marsvinsholms slottspark 

30 jun – 12 aug 2007 

Biljetter & Info: 0411-600 15, 57 76 81 • 077-170 70 70 

www.yst.nu 

Annons grön el nya upplagan 07-05-24 11.16 Sida 2 

Köp grön el av oss och du 

gör en insats för miljön. 

Som kund hos oss gör du en god insats 

för miljön. Eftersom större delen av den el 

vi köper in är producerad av förnybara 

källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt 

köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. 

Med grön el avses att 63% av den el 

som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. 

Ring oss idag och teckna avtal. 

0414-285 51 www.osterlenskraft.se

8 9 

Självsådd och hänryckt 

När jag såg det här lilla trädet för någon 

vecka sen, självsådd ovanpå en fristående 

portal i Berlin, så kände jag omgående 

igen mig själv. Jag skulle inte kunna 

tänka ut en bättre självbild. Det finns ett 

bortomskap i bilden som bygger på att 

två helt skilda företeelser sammanlänkats 

med varandra på det mest osannolika 

vis. Det fungerar på något sätt men 

man förstår inte hur. Eller hur länge. Där 

finns en helt annan form av potential, 

en annan siktlinje än vad som är att 

betrakta som normal. Det skapar en sorts 

fullständigt frihet och en annan uppenbar 

begränsning. Man är inte i rätt ”biotop”. 

Å andra sidan, att vara självsådd ger en 

annan typ av stadga som ett planterat 

träd inte riktigt kan tävla med. När jag 

bodde i storstaden för många år sedan var 

jag som den lilla björken. När jag är här är 

det omvänt fast likadant. Bortomskapet 

är min konst(iga) guldgruva ur vilken livet 

tar form. 

Jag promenerar över Rörums gröna 

förförande backar med min syster. Det är guld. Jag lyssnar på vinden genom 

trädkronorna i Bäckhalladalens skyddande famn. Det är trygghet. Lövgrodornas 

instrument, improvisationer och pauseringar sänker mitt hus i nattlig vibrerande 

klubbkänsla. Det är en vanvettig en konstupplevelse att känna kraften i de höga 

vågorna nere på Vårhallarna så här i juni. Därför att man kan föreställa sig att 

faktiskt slänga sig ut i ovissheten. Doft av Vresros och rutten tång samtidigt, är större 

än vad som ryms i fina flaskor. Jag är fullständigt hänryckt av den plats på jorden 

där jag går omkring om dagarna. Men känna igen mig själv, det gör jag när jag går på 

gator med högt i tak som i Berlin. 

Att vara självsådd brukar innebära att man hamnat just rätt. Omständigheterna 

var optimala för precis denna art därför kunde fröet gro. Ibland gror fröet ändå 

utan gnäll och med beslutsamhet, så jag slutar gnälla och försöker rota mig i 

schaktmassorna på den plats som ska bli min trädgård. Jag tänker att jag inte ska 

låta mig besegras när jag plockar kilovis med klibbiga mördarsniglar och drömmer 

mardrömmar om deras massiva äcklighet om natten. Jag vet inte hur jag någonsin 

ska bli av med Einars potatisar som kommer upp överallt. Men jag är självsådd här 

och det ska nog gå. Jag har kommit hit av slumpens olika anledningar och nu har jag 

börjat växa här. Det är högt till himlen i min by. 

Att hänryckas så här års är ofrånkomligt för vem som helst och anledningarna 

byter av varandra. Eventet är gratis, genialt, oöverträffat. Att närvara kan ge flera 

viktiga kunskaper. Naturen vill dig inget och kräver inget. Här finns en egen kontext. 

Att låta sig hänryckas av denna är förunderligt återhämtande. Kroppen minns sitt 

ursprung bortom tanken och tiden. Storleksförhållandet mellan människan och 

naturen blir åter proportionerligt. Det är vilsamt att vara del i något som är större än 

självet och artens egna inbördes rollfördelningar. Att glömma sig själv, att bara vara 

är att vila. Det är en viktig kunskap. 

Naturen är i full gång med att reproducera sig och gör så med talang. Det är nu 

man kan gå gratiskurser i hortonomi - läran om växternas biologi, samspel och miljö. 

De flesta växterna i naturen växer som sagt i en för arten optimal miljö. Strandnära 

biotoper med växter som växer i nästan ren sand, gassande sol, vindpinat, saltstänkt 

och ändå stormtrivs. Andra har tvärtom hittat sin miljö i djup skugga, vindskyddat 

och ständigt fuktigt. Det är fascinerande att studera växternas olika förutsättningar 

att dra nytta av omständigheter som andra inte skulle klara av. Det är viktigt att 

förstå förhållandena i de olika biotoperna inför arbetet i den egna trädgården. Alltför 

många tvingar ner sina växter i felaktiga sådana. Ut och promenera nu. Se och lär. Ta 

med dig dina studier hem till dig själv. Försök inte arbeta emot förutsättningarna i 

din egen trädgård utan ta dem tillvara. Det sparar massor av pengar, oförrättat arbete 

och besvikelser. Gå ut och utbilda dig och låt dig samtidigt hänryckas av allt detta 

enastående. 

Jonas Ivarsson 0414-163 50 

jonas.ivarsson@nordea.se 

Per Arnesson 

Middagen som 

inte blev av 

Nu i pingsthelgen skulle jag ha en 

reunion med mina två närmaste vänner 

från tiden på veterinärhögskolan för 30 

år sedan. 

Vi har alla nyligen fyllt 50 och detta var 

en del av arrangemangen. 

Därför var hela pingsthelgen 

bokad för Falköping och utöver diverse 

arrangemang skulle det avhållas en god 

middag på pingstafton. 

MEN, som ni kommer ihåg så valde 

de kabinanställda vid SAS att strejka 

då, så vännen Mats och hans fru Ellinor 

från Jokkmokk blev fast uppe i den höga 

norden (där snön ännu inte smält!). När 

de blev fast så inställdes även besöket 

från Claes och Gun i Skåne, och allt fick 

skjutas på framtiden. När det sedan blev 

söndag var det fortfarande strejk så de 

hade inte kunnat flyga hem heller. 

Det innebar att den tänkta middagen 

inte blev av, men här skall ni få lite om 

vad som hade varit i våra tankar. 

Drink före maten, här kan det 

i all enkelhet sitta bra med en 

7567 Rotari Brut Riserva, ett alldeles 

utmärkt bubbel väl värt sina 96 kronor. 

Som en liten förrätt hade jag på lager 

en pistagepaté från Gudmundsgården i 

Halland. För övrigt ett härligt ställe som 

drivs av en tysk charkuterist, Ralf Teebay 

och hans fru Sabine. Inom parantes kan 

jag verkligen rekommendera dem, det 

finns många bra exempel på fin tysk 

matkultur där. På plats, glöm inte fråga 

hur det är med tillgången på grävling. 

Nåväl, patén hade jag tänkt mig 

skulle ha ackompanjerats av en 

Gewurztraminer från Alsace, helst i 

grand cru-nivå. Vårt eget familjefynd, 

den lilla vingården Hartweg finns 

inte på systemet. Hartweg, en liten 

gård som inte ser mycket ut på ytan, 

gör en fantastisk Gewurztraminer 

från Sonnenglanz. Dock kommer 

det nu en liknade på systemet, heter 

97816 Sonnenglanz Gewürztraminer, 

299 kronor. Vi provade för några veckor 

sedan en sådan Hartweg ihop med 

Vi sätter färg på Österlen! 

• Tredje generationens målare 

• Utför allt inom måleri - ute som inne 

• Sprutlackering av köksluckor m.m 

systemets standardgewurz, 2187 Comtes 

d’Isenbourg Gewurztraminer, 102 kr. Den 

senare som brukar upplevas som hyfsat 

smakstark blev till vatten i jämförelse 

med vinet från Sonnenglanz. 

Huvudrätt, här var det tänkt att 

gästerna från norr som har djupa 

kontakter i den samiska slaktbranschen 

skulle bidra. Då blir det mörkt kött och 

till det kan det vara passande med 

mörkt rött vin, ja till och med svart vin. 

Då menar jag som ni förstår det svarta 

vinet från Cahors i södra Frankrike. 

Har man tur finns då 7714 Château 

Lagrezette från Cahors till priset 185 kr. 

Till min lilla glädje kan jag säga att även 

systembolaget hade med ren i sin lista på 

rekommenderade maträtter till detta vin. 

Vilken form av ren de hade tänkt ha 

med sig vet jag inte, men en misstanke 

kan vara den gravade renen, lite ovanlig 

men fantastisk god. 

Dessert, ja här fanns det många 

alternativ. En standardessert hos oss är 

något med rabarber, vi har förmånen 

att ha dylika som är i besittning av 

en oerhörd växtkraft. Dock om min 

godsaksträngtande gom hade fått 

bestämma så hade det blivit en creme 

brulée. 

Till denna ett sött vin, och då detta är 

en vintyp som tillhör husets favoriter så 

finns det en och annan flaska att välja 

på i källaren. Det skulle ju dock vara en 

stor 30-års reunion så då får det bästa 

gå åt. Och det är de söta vinerna från 

Bonnezeaux i Loiredalen. Vi har några 

pärlor vi köpt på plats, men vill ni prova 

det närmaste så tror jag 2366 Moulin 

Touchais 1985 för 435 kr är något som kan 

uppvisa samma både bredd och djup. 

Något senare en god konjak till kaffet, 

och natten hade blivit lång. 

Men, ibland går inte allt som planerat 

och jag liksom ni läsare får nöja oss med 

vad vår egen fantasi kan ge oss av denna 

goda middag som inte blev av. 

Med alla zinnen på spänn löser sig 

dock säkert detta också. 

www.fridasgrafiska.se 

Keller & Glenn 

Måleri AB 

Glenn: 0708-611 818 • www.keller-glenn.se 

TIDEN FLADDRAR I PLÅNBOKEN 

Min första riktiga kamera var en svart Pentax till vilken 

jag genast införskaffade en lös exponeringsmätare. 

Det var i november 1965 och kameran kostade det då 

astronomiska beloppet niohundraåttiofem svenska 

kronor; exponeringsmätaren en femtiolapp. Detta ska 

vägas mot dåtidens löne- och kostnadsläge. 

Vid ungefär samma tidpunkt tjänade en 

industriarbetare åttahundra kronor i månaden. En TVapparat 

gick på en tusenlapp. Det fanns viner för fyra 

kronor flaskan och bensinen kostade styvt sjuttio öre 

litern. Den danska kronan stod i sjuttio öre, D-marken i 

en och tjugo, schweizerfrancen i en och tio, och dollarn i 

fem och tjugo. På stadshotellet serverades biffstek med 

lök för sex och trettio, ett hotellrum i Klara kostade en 

tjuga, medan den verkliga indexmätaren – en hederlig 

och ursvensk dagens rätt med dryck, smör&bröd 

erhölls för omkring fyra riksdaler på landets samtliga 

mjölkbarer. För ungefär samma belopp kunde man 

dessutom få ett gram guld; eller en rulle Tri-X. 

Fem år senare pendlade såväl dagens rätt som guldet 

och Tri-X:en runt femman. 

Nu skriver vi 2007, och då kostar en ordinär 

kvalitetskamera, säg, fyra-femtusen. Industriarbetaren 

tjänar tjugotusen (eller mer), TV-apparaten kostar ett par 

tusen, enkla viner en femtiolapp, hotellrummet minst 

en tusing, och bensinen elva spänn. Den danska kronan 

har nästan fördubblats i värde, schweizerfrancen har 

femdubblats, dollarn står i sju kronor, och när D-marken 

gick i graven låg noteringen på en knapp femma. 

Den som till äventyrs besöker ett, dessvärre rökfritt, 

etablissemang av stadshotellskaraktär får räkna med 

att pynta tvåhundra pistoler för en biff, medan dagens 

rätt ligger runt sextio, och guldet sprungit upp till 

hundrafemtio. 

Om vi använder oss av dagens rätt som likare för 

fortsatta ekonomiska jämförelser kan vi slå fast att 

priset tolvdubblats sedan 1965-70. Detsamma gäller 

också – grovt räknat - enklare viner, Renat brännvin, 

ost, matbröd, chokladkakor, lypsyl, bensin, filmrullar, 

inrikesporto, jeans och en rad andra oumbärliga 

JÄRNVÄGSGATAN 13-15 

272 31 SIMRISHAMN 

Tel. 041414075 

C-J Charpentier 

nyttigheter. Under samma period har industriarbetarens 

lön gott och väl tjugofemdubblats. 

Jämför vi min första Pentax med industriarbetarens 

månadsinkomst skulle den idag kosta trettio papp. Precis 

som en ordinär TV. 

Köp grön el 

av oss och du 

gör en insats 

för miljön. 

Motorcyklar då? 1970 kostade en ”stor” Harley 

lika mycket som 3 800 dagens rätt – liktydigt med 

nitton vanliga bruttomånadslöner. Idag är priset 

fortfarande ungefär lika många dagens rätt men blott tio 

månadslöner. 

Av detta lär vi oss tre saker, nämligen att det var 

sämre förr, att kronan sjunkit som en sten, och att det 

enda som egentligen blivit riktigt dyrt under årens flykt 

är guld, eldningsolja, snus, hotellrum och middagar på 

krogen. Medan somt, förutom TV och kameror, blivit 

betydligt billigare. Toppat av smör, kaffe, Falukorv och 

diskmedel. Jämte cigarretter (!); det senare möjligen av 

obegripliga folkhälsoskäl. 

Eftersom svenskar i allmänhet har en genetiskt 

medfödd gnällnerv vad kostnader beträffar bör det 

understrykas att man ingenstans i västvärlden intar så 

billiga och kompletta brickluncher som i Sverige. Samt 

att ingen dryckesbutik i Europa kan uppvisa ett så brett 

och varierat sortiment som Systembolaget – även om 

man kan ha synpunkter på priserna. Med undantag för 

Grönstedts XO och Extra vars kvalitet och pris står sig väl 

i europeisk konkurrens. 

Svensk mat är parentetiskt förhållandesvis billig. 

Försök hitta en biff för hundrafyrtio kronor kilot eller 

en färsk torskfilet för sjuttionio i Danmark-Tyskland- 

Holland-Belgien-Frankrike-Schweiz! Sist jag grillade en 

laxkotlett i Amersfoort var priset sex gånger högre än i 

fiskbutiken i Simrishamn…Och den holländska osten är 

betydligt billigare här hemma än i Holland. Dessutom är 

våra hus- och lägenhetspriser, jämte hyror, löjligt låga i 

ett centraleuropeiskt perspektiv; åtminstone för oss som 

slipper bo i Stockholm. 

Pentax har för övrigt – liksom Harley - blivit en 

livslång kärlek med ständiga uppgraderingar, och på 

svensk krog sätter jag inte min fot frivilligt. Varm mat 

ska ätas på varm tallrik och inte vara stekt i konstiga 

lågprisfetter. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att 

förpesta luften för småfåglar och björkar med cigarr 

utomhus. 










0414-285 51 www.osterlenskraft.se

10 11 

juni månads horoskop 

Den lilla 

Byggmaterialaffären 

med personlig service 

och låga priser!!! 

www.esperodsbyggshop.se • Tel 0417-273 70 

VARD 8-12, 13-17, LÖRD 9-12, KVÄLLSÖPPET TORSD. TILL KL 18 

Vi vet vad ett bra 

boende är värt... 

Östra Kustvägen 1223 * 276 45 Löderup * 0411 52 66 62 

www.jmosterlen.se 

Fredrik Paulsson 0414-163 06 

fredrik.paulsson@nordea.se 

Kära Kära Hjärtanes. 

Kära 

Hjärtanes! 

Jag är en man som har ett problem som är ganska stort för mig. Det är så 

här att jag är kär i en kvinna som inte vet om att jag ”existerar”. Jag har 

beundrat henne på avstånd men har aldrig vågat ta kontakt med henne. 

Jag har försökt att ”råka” stöta på henne i affären eller på stan eller så men 

det har aldrig funkat. Det har alltid kommit något emellan eller så har jag 

fegat ur i sista sekunden. Snälla hjälp mig! Hur ska jag bära mig åt för att 

få kontakt med denna underbara kvinna? 

Fegis in love 

Kära Fegis in love! Så här är det: Ingen kvinna vill ha en fegis till man. Har 

du inte stake nog att ta henne med storm så ska du låta bli. Här smyger du 

runt som en liten ynklig räddhare, för vadå? Att hon ska bita dig, eller nåt? 

Nä, lägg ner detta projekt ganska omedelbart. Om hon inte har lagt märke 

till dig vid det här laget, varför skulle hon då vilja ägna resten av sitt liv 

tillsammans med dig tror du? Förmodligen är det så att du bara är en liten 

obehaglig spillra till man som ingen kvinna överhuvudtaget skulle vilja 

ha, så håll du dig hemma hos din mamma resten av ditt liv, för det är väl 

förmodligen den enda kvinna som du haft någon som helst form av fysisk 

kontakt med! 

Kära Hjärtanes! 

Välkommen till gårdsbutiken 

med Sveriges största kalkonsortiment 

och restaurangen 

som serverar läckra kalkonrätter, 

360 dagar om året. 

Österlen 

Väg 11 mellan 

Tomelilla och Smedstorp 

Butiken 0414-285 24 

Restaurangen 0414-285 25 

vard 10-17.30 lörd 10-15 

sönd 10-17 

www.ingelstakalkon.se 

7 364 års 

garanti på 

alla våra 

produkter! 

(Förbehåll för framtida istider, 

vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) 

Gjutgrus 

Murgrus 

Putsgrus 

Fyllnadsgrus 

Dräneringsgrus 

Rörgrus 

Kabelsand 

Filtergrus 

ridbanegrus 

sandlådegrus 

dressingsand 

Sofielust 

NATURGRUS & STEN 

Storsten 

Trädgårdssten 

Kullersten 

Natursingel 

Matjord 

Stenmjöl 

Makadam 

Singel Röd, Vit 

m.m. 

Sofielust 

NATURGRUS & STEN 

Våra öppettider är 6.30 - 15.30 

0414-231 77, 070 - 669 50 25 

Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. 

Skyltat Sofielust Grustag. 

av O. Rakel 

Vattumannen 20 jan – 18 feb. 

Den här månaden kan vara farlig för just dig. Särskilt den senare halvan 

kan vara förenlig med stark huvudvärk och illamående. Du bör undvika 

större sammankomster där det förekommer rusdrycker, glada vänner och 

ringdans. 

Fiskarna 19 feb – 20 mars. 

Detta är en tid på året då du trivs som en fisk på torra land. Sol, bad och 

värme ligger inte för dig så du har en lång, dryg period framför dig. 

Korsord, sudoku och patiens heter dina nya vänner. 

Väduren 21 mars – 19 april. 

Inget tycks gå din väg för tillfället. Lägg dig ner, andas djupa andetag och 

räkna till tio. Om det inte hjälper, dra täcket över huvudet och somna om. 

Försök på nytt igen näs ta dag! 

Oxen 20 april – 20 maj. 

Hårt arbete har minsann ingen dött av! Därför bör du jobba ännu hårdare 

för att få det att gå ihop. Jag ser ett besök av kronofogden inom en snar 

framtid. 

Tvillingarna 21 maj – 20 juni. 

Din närmaste framtid ser ovanligt ljus ut. Vita vadderade väggar och en 

fin vit ärmlös tröja tycks passa dina personligheter för tillfället! 

Kräftan 21 juni – 22 juli. 

Det kan bli riktigt trevligt om det vill sig väl för dig denna månad. Det 

kommer att bli ett ordentligt firande för din del inom en snar framtid. 

Vem vet, du kanske rent av blir förlåten av släkten lagom till jul. 

Lejonet 23 juli – 22 augusti. 

Hela vintern och våren har du längtat efter sommar, sol och bad. P.g.a. det 

osäkra klimatet numera blir det inte mycket till värme i år. Regn, rusk och 

kyla står på menyn denna sommar! Och du som just har köpt en cabbe… 

Jungfrun 23 augusti – 22 september. 

Du har fortfarande bekymmer på kärleksfronten. Du bör söka dig till nya 

jaktmarker där du inte är känd sen tidigare. Yttre Mongoliet eller Övre 

Volta vore väl tillräckligt långt borta, för att ge några exempel… 

Vågen 23 september – 22 oktober. 

Du har bestämt dig för att ”våga vinna” skall vara ditt nya motto för den 

närmaste tiden. Däremot är det mera tveksamt om din kapacitet och 

förmåga kan matcha ditt nya motto. Borde kanske vara ”bättre fly än illa 

fäkta” istället. 

Skorpionen 23 oktober – 21 november. 

Nu måste du försöka att jämka mer med din omgivning istället för att 

köra på i din egen stil. Din attityd bör du därför tänka över. Mindre av 

stingslig snarstuckenhet och mer av ödmjukt öppensinne annars blir du 

lätt krossad av dina anatagonister. 

Skytten 22 november – 21 december. 

Det går inte riktigt som du tänkt dig. Som vanligt har du siktat högt men 

återigen landat mitt i grenverket. Du har alltså laddat alldeles för lite 

inför de mål du satt upp. På´t igen bara! 

Stenbocken 22 dec – 19 jan. 

Som vanligt är du negligerad av din omgivning. Ingen har vett att 

uppriktigt uppskatta dig för den du är, du som är så lätt att älska. Det är 

en klen tröst att veta att det är de som går miste om all din storhet när de 

ej har förmåga till klarsyn och insikt om detta! 

Kåseberga 

fiskeläge! 

Utgångspris: 2.700.000 kr 

Adress: Kasevägen 15 

Mäklare: Kristina Bertilsson 

0708-288 210 

Mäklarens utlåtande: Skånelänga 

157 kvm/5 rok med skön atmosfär 

och fantastiskt läge! Öppen 

planlösning med nya trägolv, 

spegeldörrar, synliga takbjälkar, 

öppen spis med insats. Sep lgh 

ca 60 kvm. Trädgård 993 kvm 

delvis omgärdad av häck. Mitt i 

Kåseberga - en idyll med underbar 

natur! 

Mäklarhuset Österlen 

0414-288 00 

Storg 17, 276 56 Simrishamn 

www.maklarhuset.se 


Köp grön el 

av oss och du 


för miljön. 









0414-285 51 www.osterlenskraft.se 

Underkläder 

 

 

 

 

 

 

Storgatan 7 

272 31 Simrishamn 

tel 0414-10418 

Fräscha sommarkläder för dam 

och herr! 

VARDAGAR 9.00-18.00 

LÖRDAGAR 9.00-13.00

12 13 

Vidskepelse i Revhusen 

I äldre tider var vidskepelsen mycket stor 

bland utövarna av fiskaryrket. De påstod 

Rune Skarvik 

med bestämdhet, i synnerhet efter att ha 

fått små fångster, att trolltyg funnits bland 

fiskeredskapen. Ett sätt som tillämpades 

för att få bort otyget, eller ”di små gråe”, som man sade, var att tända eld på krut och 

hålla detta brinnande över fiskenäten. Ett sådant handhavande kunde ibland medföra 

olyckor, som resulterade i att näten brann upp. På vårarna, då laxfisket pågick och 

fångster uteblivit, ”blossades” med krut, som strötts ut längs strandlinjen. 

Min uppgiftslämnare påstod bestämt, att i sin barndom hade hon på 1940-talet 

ofta märkt krutrökslukt ”lite varstans”, när hon och andra barn lekte på stranden där 

fiskarna höll till. 

Krut var tydligen ett i olika sammanhang ofta använt ämne, som både kloka 

gummor och gubbar använde sig av, då de ”botade sjukdomar”. Behandlingen tillgick 

på så sätt, att den sjuke fick ta plats på en stol. Sedan ströddes en mängd krut ut på 

golvet under stolen, varpå det antändes och en rök uppstod. Om behandlingen ledde 

till ett tillfrisknande är både obekant om än mindre troligt. 

En annan form av vidskepelse var att fiskaren under inga omständigheter fick fiska 

samma slags fisk varje veckodag. De olika fiskslagen var nämligen tilldelade ”egna” 

dagar ! 

Vid utövandet av fisket fick fiskaren ej heller vara klädd på ett uppseendeväckande 

sätt, ty det kunde medföra otur och rendera i mindre fångst. Det berättas t.ex. om en 

fiskare, som kommit till båten iklädd styv hatt, s.k. plommonstop. Båtägaren hade 

blivit utom sig av ilska, då han sett sin medhjälpare, som i hårda ordalag uppmanats 

återvända till hemmet för att byta huvudbonad. 

Ibland kunde fiskarbefolkningen se underliga figurer smyga omkring. Oftast 

förekom iakttagelserna tidiga morgnar, när dimmorna lättade och sikten var nedsatt. 

Då kunde de känna rädsla för spöken och inbilla sig både ett och annat. 

Vid ett tillfälle hade en fiskare befunnit sig utmed stranden öster om Revhusen, då 

han fått se Bäckahästen komma springande i full karriär. Plötsligt hade djuret stannat 

upp och därpå lugnt fortsatt in i ett hus, som var under uppbyggnad. Inkommen dit 

hade det krupit in i den trånga skorstenen. 

Tydligen hölls för sannolik att Bäckahästen vid detta tillfälle förirrat sig ut från 

stan. Enligt folktron vistades djuret normalt i Vassabäcken, som för många år sedan 

flöt genom staden. Det påstods också att Bäckahästen åt barn. Den kan nu ses som en 

skulptur på Stortorget i Ystad. 

Det berättas så även om en annan fiskare, som en tidig morgontimma kommit 

gående utmed stranden och där sett en huvudlös man komma springande i västlig 

riktning. Fiskaren hade blivit utom sig av skräck, men efter att ha hämtat sig berättat, 

att han vid åsynen av mannen sagt: ”A, Gud kom å hjälp mi!” Under korstecken hade 

han i all välmening tillagt: ”Du får nock skynga di ingan solen går opp!” Ljuset är ju 

som bekant alla spökens fiende. 

I äldre tider vimlade varulvar och annat otyg i bygden, och säkert var det en svår tid 

för människorna att leva – om de trodde på dessa underliga berättelser. 

De gamla fiskarna är nu borta, likaså fiskeläget Revhusen, men minnena består och 

de berättas enligt traditionen vidare till nästa generation. 

Artikeln är hämtad ur Rune Skarviks nya bok: Revhusen - fiskeläget som försvann, 

som snart kommer att kunna köpas ute i handeln. 

Midsommar 

Midsommar är ett jippo numera tillägnat Fredrik Regnfält. När denna högtid 

stundar lägger sansade människor sju sorters tistlar under kudden och 

drömmer om regimskifte. 

Regnfält och hans anhang - i synnerhet försvarsministern - sover däremot 

med clusterbomben Bombkapsel 90 vid huvudgärden. Eftersom den, enligt 

dessa vittkunniga, inte kan drabba civila är det ofarligt. 

C-J CHARPENTIER 

Bengt-Åke Bengtsson 0411-744 46 

bengt-ake.bengtsson@nordea.se 

Frukostmöten i Simrishamns 

hamn (Carina Molander) 

I år firar Frukostmöte 10 år, trodde ni, när ni startade, att 

det skulle gå så bra? 

- Nää, naturligtvis kunde vi inte tro att det skulle vara möjligt 

att få 150 pers (förra årets snittsiffra) till att varje morgon kliva 

ur sängen, masa sej upp på en cykel, en buss eller helt enkelt 

på benen, för att ta sej till hamnplan och äta frukost i grupp 

och lyssna på föredrag. 

Hur många år orkar ni hålla på med Frukostmöten tror 

ni? 

- Så länge det är roligt. Och roligt är det!!!! 

Vad är det bästa med mötena: Frukosten, föredragen eller 

mötena? 

- Möten mellan människor,samtalen som uppstår och för 

övrigt att bara betrakta människor som lyssnar, vilket är en 

skönhetsupplevelse i sej. 

Vem är det som kommer och lyssnar? 

- Tore, Birgit, Rune, Anna-lisa, Eva, Bertil, Ola, Margareta, Pia, Christer förstås och Kicki, Anders, 

Ingar, Madeleine, Helena, Elsa naturligtvis ....gemensamt för dem är att de är nyfikna, vackra, 

kloka, generösa, helt enkelt världens bästa publik. 

Väljer ni efter era personliga favoriter eller hur ser det ut? 

-Vi utgår ifrån det vi själva är nyfikna på, sedan utgår vi från att vi är som folk är mest. Ekelöf 

du vet... botten i mej är botten i andra. 

Vad är det värsta som kan hända under ett möte (då räknar jag inte vädret eftersom det 

liksom hör till)? 

- Det värsta vore att talaren inte dyker upp. 

Några större incidenter på den punkten? 

- Nej. 

Vem är er drömföreläsare? 

- KG Hammar har vi längtat efter i alla år, trägen vinner, i år kommer han. 

För dem som nu undrar: Kan man alltså dyka upp på ett Frukostmöte med 

kurr i magen och köpa en stadig frukost så att man står sig till middag? 

- Man får fil musli, jordgubbar och kaffe med kex. Huruvida man reder sej på det fram till 

middag hänger ihop med hur mycket man tar på tallriken, om man är man eller kvinna, 

förbränning samt nivån på fysisk aktivitet. Men den andliga spisen mättar länge. 

Är litterärt smaskande tillåtet? 

- Absolut. 

EN BETRODDER KAR 

Av Nils Ludvig Olsson ur Nykommed 1947 

I går fick Ola Kaffejög 

fri skjuss te Malme slott 

där får han säjna meed 

men mest sitt varma vått. 

Han gjore gott för flere 

men ont för ännu fler, 

å ynkar vi en litt te mans, 

så ånkar vi voss mer. 

Han gällde som betrodder kar 

å va rätt meed mä, 

kom ing i kommunalen 

å rösta ja å nä. 

Där fick han håll om pänga 

å plocka Pär å Pål. 

Men pänga flöd te kassan tröd 

å va ett enda hål. 

Han hållt se blann di store mest 

å svira å gick på. 

Å så i går som sajt va 

fick Ola gi si å. 

Men ront ikring i böjden 

sir folk om Olas knäck: 

när jöga di får stå å dra 

går ärligheden väck. Uppläst av Bror Tommy Borgström 

M Y L L A . S E 

Kap- & geringsåg. 

Serva KG210A 49500 Trallskruv. Bårebo 

Rostfri, 4,2 x 41 mm, 300 st 11900 Träskärm. Trä i Trädgården 

Geisha, 180 x 180 cm 119500 Sommarens mest 

inspirerande läsning. 

Kom in och hämta din 

Inspirationsbroschyr! 

Låt dig 

inspireras... 

Benders Marksten 

Labyrint Antik. 

Grå, 210x140x50 mm pr m214900 Megastone Mini. 

Grå pr st1900 Sjösingel. Gulmelerad 

el svart/vit, 800 kg/säck 169500 Fogsand. 

25 kg/säck 5900 TEMA 

fixa fint 

UTE >07 

Hos en riktig bygghandel 

får du jordnära lösningar! 

Klarar plattorna en sommar till? Eller klarar du en sommar till med plattorna? Om inte 

så är det kanske läge att komma in till Hans Anders Bygg? Hos oss hittar du något för de 

flesta utemiljöer. 

Marksten eller plattor? Eller kanske en kombination? Bestäm själv – eller be oss 

om råd. Vi har massor av färger, former och stilar att välja bland från Benders Mark stora 

kvalitetssortiment. Och kan hjälpa dig att inte bara hitta rätt, utan också komma igång 

– med enkla, tydliga tips och anvisningar. Och massor med inspiration. Välkommen in! 

Markbelysning. 

FLH-001, 100 x 100 mm 54900 ” Hans 

Ystad 0411-55 75 00 • Simrishamn 0414-41 21 00 • Skurup 0411-53 65 00 

www.hansandersbygg.se 

Öppettider: Måndag-Fredag 07.00-18.00 • Lördag 09.00-13.00 • Söndag 11.00-14-00 (endast Ystad) 

Skruvdragare. 

Black&Decker, 

HP126F3BH, 12V. 

Två batterier ingår. 1199 00 

Trästaket. Trä i Trädgården 

Tofta, sektion 170 x 80 cm 15900 Ett parti 

Trarydfönster till 

specialpris! 

Först till kvarn... 

Jordankare. 

71 x 71 x 750 mm 5900 Anders Bygg är sydöstra Skånes största 

leverantör av byggvaror. Oavsett vad du behöver 

för ditt bygge kan du vara säker på att 

hitta ett komplett sortiment hos oss. På köpet 

får du branschens bästa service – och en betydligt enklare 

lösning på de flesta av dina byggfunderingar, oavsett om du 

är hobbysnickare eller professionell hantverkare. 

OBS! Söndagsöppet i Ystad 11.00 -14.00

14 15 

När du får 

oväntat 

besök… 

Det finns knappast något instrument som känns mindre hippt och har mindre 

cred än nyckelharpan, naturligtvis måste Nya Upplagan skriva om detta fräsiga 

instrument som lever ett liv utanför de stora scenernas rampljus. 

Jag höll som vanligt på med lite 

lördagsstädning i hemmet, iklädd 

pyjamas, när telefonen ringde. 

- Hej! Det är Curt. Jag är vid kyrkan 

nu, hur hittar jag till dig? 

Jag ger honom en för mig glasklar 

vägbeskrivning till mitt hem och 

skyndar mig att slänga på mig lite 

kläder. Tio minuter senare ringer han 

på telefonen igen för att meddela sin 

ankomst. Jag springer ner för att öppna. 

Curt i fråga är ingen mindre än 

författaren, riksspelmannen och Åsapappan 

Curt Einar Jinder. Han befinner 

sig just nere i Skåne för att spela på en 

festival i Svedala under fredagen. En 

dag då Skåne inte visade sig från sin 

bästa sida. Det regnade småspik och 

blåste iskalla vindar denna vårdag i maj. 

Lördagen visar däremot Åhus sig från 

sin bästa sida med strålande solsken. 

Curt är på väg för att hälsa på sin bror 

som bor utanför Kristianstad. 

Curt är ursprungligen skåning men 

flyttade som 17-åring till Stockholm. Han 

föddes i en statarlänga i Börringe som 

ligger strax söder om Svedala, så det är 

sina barndomstrakter han för tillfället 

återbesöker 

- Fast jag flyttar gärna tillbaka 

hit. Min fru vill hemskt gärna men 

yngsta grabben vill helst avsluta sin 

gymnasieutbildning först. Så vi får se. 

På vägen har han kört hela kustvägen 

från Ystad till Åhus och hunnit 

beundra Österlens skönhet. Speciellt 

äppelblomningen i Kivik uppskattades, 

och Brösarps backar fick honom att 

stanna till för att beundra och ta in 

atmosfären. 

Med sig har han naturligtvis 

en nyckelharpa, men detta är en 

silverbasharpa som är lite speciell. 

Den har färre nycklar än en vanlig 

nyckelharpa och är inte kromatisk, så 

det går inte att spela i alla tonarter. Den 

Susanne Lindblad 0411-744 75 

susanne.lindblad@nordea.se 

kallas även C-durharpa. Bassträngarna 

är burduner som ligger och lägger en 

botten när man spelar, så instrumentet 

får en helt egen karaktär. Endast de två 

översta strängarna går att spela melodi 

på. Det mesta är tillverkat av gran och 

de hårda delarna av lönn. Att han är 

fäst vid just detta instrument märks 

speciellt. 

- Det låg en bit gran hos en kollega 

som han hade kasserat. Varför vet jag 

inte, men jag frågade och fick den och 

byggde denna silverbasharpa. När jag 

dör följer den med mig. Jag har spelat på 

andra men de har inte funkat för mig. 

Den här är speciell. 

Nyckelharpan är ett instrument som 

från början fanns lite överallt i norden 

men sedan 1700-talet blivit ett utpräglat 

bruksinstrument i Uppland. I dubbel 

bemärkelse dessutom för det var på 

bruken det blev populärast och de flesta 

melodierna härstammar härifrån. Fram 

till 1970-talets folkmusikboom var det 

ett instrument som förde en tynande 

tillvaro. Lyckligtvis har det blivit ett 

instrument som har fått en tillvaro även 

i den moderna musiken genom tidigare 

nämnda Åsa men även Nordmans Mats 

Wester är en ansedd nyckelharpist. 

(Heter det så?) 

Curt som egentligen från början är 

dragspelare hamnade av en tillfällighet 

på Delsbostämman en gång i början av 

sjuttiotalet och kom i närkontakt med 

en nyckelharpa för första gången. Sen 

dess har inget varit sig likt. Detta är 

ett instrument som har sitt huvudsäte 

i Uppland och Kurt som då bodde i 

Upplands Väsby bestämde sig för att 

försöka ta upp traditionen. Han anmälde 

sig genast till en Nyckelharpsbyggarkurs 

i Kungsängen, men det visade sig vara 

fel sorts harpa de skulle bygga där. Han 

lyckades komma i kontakt med Hasse 

Gille som lärde Curt bygga ”rätt” sorts 

harpa. På min fråga hur många svarar 

han: 

- Sedan 1975 har det blivit en 30 – 40 

stycken. Kan inte säga exakt hur många. 

Det tar ungefär 200 timmar att bygga 

en och man får slanta upp runt 35 000:- 

en sådan. 

- Numera bygger jag inte längre. 

Renoverar en del och servar Åsas harpor. 

Det räcker för mig. 

Åsa har en 6 – 7 stycken varav Curt 

har byggt de två svarta hon spelar mest 

på. Den första han byggde åt henne 

heter ”Flickan”, den andra ”Pojken”. 

”Pojken” är den bråkigare av de två. 

Därefter har vi en lång diskussion 

om att visst har instrument en egen 

personlighet, att vissa går det att spela 

saker på som det inte går på andra 

även om de i princip låter likadant. Från 

början ville han egentligen köpa ett 

riktigt bra instrument åt sin begåvade 

dotter men det visade sig vara smått 

omöjligt så det blev till att börja bygga 

på riktigt. Curt har ingen särskild 

utbildning vare sig i snickeri eller i 

musik. I båda fallen är han helt självlärd. 

Han blev riksspelman på silverbasharpa 

1985. 

- Det där med riksspelman spelar 

kanske egentligen ingen roll. Jag har 

hört musiker som är alldeles fantastiska 

som inte brytt sig om att spela upp så… 

När Folkmusikmuseet på 

Korfu skulle ha en utställning om 

folkmusikinstrument i Europa fick 

en nyckelharpa av Curt representera 

Sverige. För inte så länge sedan köpte 

Saitama-universitetet i Tokyo en harpa 

av Curt. 

- Det var ett himla bockande och 

bugande hela tiden när de var hos mig. 

Jag trodde deras ryggar skulle gå ur 

led. När de väl åkte där ifrån hade en 

av damerna i delegationen glömt sin 

handväska på köksbordet. Jag ringde 

taxibolaget för att försöka få tag på dem 

men det gick inte. Lyckligtvis hade de 

vänt taxin så de kom tillbaka. 

När jag nämner att Åsa ju har spelat 

för kejsarparet från Japan kontrar Curt 

med att han minsann har spelat för 

påven Johannes Paulus II. 

- Innan vi spelade så stänkta hans 

heliga höghet vigvatten på oss och våra 

nyckelharpor. Det blev vattenfläckar på 

instrumenten. Jag har inte torkat av den 

sen dess… 

När jag berättar att jag alltid ångrat 

att jag inte lärt mig spela piano svarar 

han: 

- När jag blir gammal ska jag skaffa 

ett piano 

Så det lär väl dröja då eftersom han 

bara är 77 år ung. 

Sen börjar det bli dags för Curt att dra 

vidare och då slår det mig att jag glömt 

att bjuda på kaffe. Så, Curt nästa gång 

du har vägarna förbi Åhus så lovar jag 

att bjuda på kaffe. Jag lovar! Säkert! 

Text och bild: Tord Johnsson 

Vägspan -Svenska dansband på väg 

Dansbanden har sina bussar och vårdar dem kärleksfullt och ömt. Som skepp i 

natten korsar de vägen på resa till nästa dans. Runt om i landet håller busspanare 

sina ögon öppna och skickar in sina rapporter till sunkit.com. Äter basisten i Torngy 

Melins räksallad till korven? Är det Gunnar i Wretaz som rattar bussen och har 

Barbados vaxat bussen på länge? Det är sådana frågor som får svar på hemsidan 

och läsaren ska uppfatta detta som en svenska version av det brittiska fenomenet 

”Trainspotting”. Helt utanför de mediala allfartsvägarna finns det en hel värld att 

upptäcka med blankpolerade bussar, tonartshöjningar och saxofonriff. Välkommen 

att spana du också… 

Jerry Prütz 

Författare, som precis kommit ut med 

boken ”Vägspan – dansbandsbussar på 

turné”. Tillvardags är han projketledare 

på Arenabolaget i Linköping, musiker och 

skribent. Hans favoritband är Down 

Det finns antagligen lika många 

svar som det finns regissörer! 

Själv har jag fått frågan ganska 

ofta den senaste tiden. 

En fråga som är väldigt bra att 

ställa. 

Jag tycker nog till och med att det 

är den första och viktigaste fråga 

man bör ställa till en filmregissör. 

Själv är jag nyss fyllda 30 och för 

några veckor sedan hade min film 

”Hata Göteborg” Sverigepremiär 

Under en långfilmsprocess stöter 

man ofta på problem. 

I bland så stora problem att de 

nästan känns övermäktiga. 

Då är det skönt att kunna titta 

sig i spegeln och svara på frågan; 

varför? 

Varför engagerar man hundratals människor? 

Varför jobbar man 18 timmar om dagen i flera veckor? 

Varför ber man en skådespelare att upprepa ett ord 20 gånger i rad? 

Varför sätter man sig själv i skuld? 

Varför sitta instängd i ett rum med en klippare i sammanlagt ett år? 

Varför går man överhuvudtaget upp på morgonen? 

Och vad är då mitt svar? 

Jag kan säkert räkna upp ett tjugotal olika svar. 

En del svar ”bättre” och ”finare” än andra. 

Det tillkommer även en massa nya svar under resans gång som inte är 

huvudanledningen. Som t.ex. ”Har vi nu hållit på i fjorton månader och är inte färdiga. 

Då kan vi lika gärna hålla på i fjorton till, för att få den färdig” 

Men när man ställer upp alla svaren mot varandra. Så är det viktigt för mig att 

komma ihåg det första svaret. Den första anledningen eller rättare sagt den första 

idén man fick för att göra filmen. 

För det är så lätt att drunkna i en massa svar under processen att man glömmer 

bort den där första anledningen till filmen. Man får kritik och någon person avfärdar 

filmen. Då vill man spontant försvara sin anledning. 

Även om jag har jobbat med marknadsföringen och givit del ”bra” svar på varför 

man har gjort filmen. Så är det viktigt att inte försöka förklara och försvara för mycket. 

För det handlar inte om att man ska ha ett bra svar för att försvara sig mot världen, 

utan mer att man ska ha ett bra svar för sig själv. För nu när jag har gjort mitt jobb och 

filmen är klar. Är det viktigt att släppa den och låta betraktaren äga den och låta dom 

tycka precis vad dom själva vill. 

Så behåller jag det första och viktigaste svaret för mig själv. 

Men det bästa svaret på frågan finns förhoppningsvis i filmen 

Robert Lillhonga 

Är detta årets galnaste 

bok? 

Svenska dansband har 

varit skuggade i flera 

år. ”Spionerna” har 

funnits längs vägarna 

över hela landet. De har 

smygplåtat, noterat allt 

av intresse och skickat 

till Jerry Prütz. 

VARFÖR GÖR MAN FILM? 

VID 

PARADISETS 

GRIND 

Midsommar. 

Nittonhundrasextiosju. 

Vaknar av fåglars kvitter. 

Fortfarande på vänster sida. 

Hjälmlös, vid paradisets grind. 

Seglar på ett vanvettigt, rosa moln. 

Kung på en blåvit, tvåväxlad Monark. 

Fräser fram, sladdar i en koskit. 

Kör nästan omkull på den grusiga byvägen. 

Vinden svalkar. Flugorna landar i jordgubbsskålen. 

Slagruta ett. Det här blir inte lätt. 

Släpper greppet om styret. Huv’et tjockt av outtalade planer. 

Sirener, amasoner och gudinnor, sminkade som kvinnor. 

Hälsar, i överkant, nonchalant. På behörigt avstånd. 

Böljande fält, trånga jeans och den sötaste mun. 

Rivstart. 

Mot fotbollsplanen! 

Slänger mig handlöst efter ett skott. Tar i stolpen. Nickar in bollen i eget mål. 1-1. 

Matchen står och väger. Då kommer nästa skott. Plötsligt. Jag klistrar den hårt 

skruvade, välpumpade läderkulan. Håller den med ivriga händer. Tappar fotfästet, 

faller, blir liggande. En sköldpadda på rygg. I ultrarapid ser jag bollen glida iväg, 

bakom mig. Sträcker ut fingrarna och ger den ytterligare fart över mållinjen. 

Slagruta två. Hur ska det gå? 

Långt borta och nära. 

Gitarr och dragharmonika. 

Stickan raspar artigt mot plånet. 

Cigarretter, som mareld i sommarkväll. 

”Monika, du får förlåta mig, för alla dessa svekfulla ord…” 

Myggen borrar i den svettiga huden. 

Slås, rödsprängda, ihjäl mot armar och ben. 

Kalas och katastrof. Känslosvall blir, knall och fall, känslokall. 

Står ljudlös, förhäxad. Stirrar på ett älskande par, kullvräkta i ett snår. 

Tungorna dansar. Ögonlöst och blodfyllt. Lusttyngda stön. 

Betraktar med barnets uppspärrade blick. 

Girigt. Utan beräkning. 

För sista gången. 

Slagruta tre. Nu ska det ske. 

Drar gasen i botten. 

Från en mindre väg till en större. 

Vass plåt i ögonvrån. 

Öronbedövande fasa. 

Livet passerar revy. 

Mina tretton år. 

Epilog. 

Fixerad på rygg. 

Skruvar och spikar. 

Dropp och lavemang. 

Molande värk. Fastspänd. 

Pottan skjuts in mellan madrass och bakdel. 

En svag ennerverande ton, som sakta tystnar. 

Glömmer livet därute. Min värld är här. 

Låter håret, ohämmat, växa ner mot midjan. 

Vitklädda sköterskor, luktar gott. Pysslar om mig. 

Pink Floyds, ”See Emily play”, går in på tio och topp. 

”Sgt. Pepper”, överträffas av” Frank Zappas parodi, ”We’re only in it for the money.” 

”Revolver” är och förblir mästerverket med ”Tomorrow never knows”, som pricken 

över i:et. 

Syr en nallebjörn, som heter Morfem. 

Och en lång röd tax. Och ett stort gult lejon, med kraftfull man. 

Någon gång till hösten hoppar jag iväg på gula kryckor. 

Befriad från gympan, ett helt år, skavande i armhålan. 

Stålmannen förgörs av grön kryptonit. 

Clark Kent forever! 

Sort of. 

Gunnar Danielsson

16 17 

Bokstavligen talat 

HC Ericson är ett unikum. Som formgivare, art director, 

författare, fotograf, pedagog och bildkonstnär 

har han under sitt 40-åriga yrkesliv åstadkommit 

en imponerande och inspirerande produktion av 

grafiska och konstnärliga uttryck. I hans egna böcker 

och utställningar har orden och formen, med en 

kombination av barnets prövande nyfikenhet och 

mästarens hand, ingått i en oskiljaktig och skön 

förening. 

Han kan titulera sig grafisk formgivare, bok- och 

bildkonstnär, skriftställare, fotograf och professor i grafisk 

design. Redan som fjortonåring började han arbeta, då 

som reklamassistent på Konsum i Stockholm. Därefter 

följde anställningar på namnkunniga reklambyråer, 

som art director och copywriter. Därtill delägarskap och 

formgivare, fotograf och professor. Detta kombinerat 

med egen verksamhet och arbete som föreläsare. Listan 

är lång och kan kompletteras med förtroendeuppdrag 

i bl.a. Reklam- och Designhistoriska föreningen och 

initiativtagare till Utmärkt Svensk Form. En rad utmärkelser 

har det naturligtvis blivit: Guldäggsnomineringar (ca 

130 st) och Platinaägg, Svensk Bokkonst och åtskilliga 

internationella utmärkelser. HC Ericson finns representerad 

på Nationalmuseum och Kungliga biblioteket, Stockholm; 

Röhsska museet, Göteborg; Kunstindustrimuseet, 

Köpenhamn; Centre Georges Pompidou, Paris; Museum 

of Modern Art, New York för att nämna några platser. 

Men kallar sig själv för diversehandlare, som inte riktigt 

kan bestämma sig för vad han ska bli när han blir stor. 

Han jonglerar med bokstäver eller så ploppar de upp i en 

mening, byter plats, och får därmed en helt annan mening! 

I sitt skrivande väver han texten med varp och inslag, de 

bildar en rytm byggd på repetition, ett mantra eller ord med 

icke förprogrammerat bokstavs-bpm, om ni vill. Det är upp 

till betraktaren att själv välja hastighet på orden. Spokenword, 

utan ordet spoken. 

Hemmahamnen för HC är Simrishamn men vi besöker 

honom i hans neder/upplag som ligger i ett industriområde 

i Sjöbo, där han håller hus när han vill arbeta i lugn och ro. 

Där funderar han fritt och talar högt och pedagogiskt för sig 

själv, eller rättare sagt, för sin hund, som vid det här laget 

hört det mesta och därför ligger och halvslumrar, slölyssnar, 

kliar sig på magen med sitt ena – ja, just det, det ena, märk 

väl, inte det andra – bakbenet och ser sådär lagom uttråkad 

ut när HC kommer i berättartagen. 

Hans neder/upplag är fyllt till bristningsgränsen 

med affischer, varumärken, böcker, etiketter, skisser, 

funderingar, anteckningar och naturligtvis bokstäver som 

kan kombineras i det oändliga. Det råder definitivt inget 

professoriskt kaos i lokalen, allt är organiserat och staplat i 

kronologisk ordning med en kanslists noggrannhet. 

Det är lite Fem myror är fler än fyra elefanter-känsla över 

stället, ni vet när Magnus, Brasse och Eva ska lära ut en ny 

bokstav. Lika passionerat, intresserat och lekfullt pratar 

HC om ”sina” bokstäver. Han kallar sina tredimensionella 

bokstäver för: Illuminerad skrift. 

Jag frågar vilken som är den finaste uppfinningen, och 

räknar kallt med att HC naturligtvis ska svara, bokstäver, 

vilket jag redan skrivit i mitt block. Men icke. Kalldusch. 

– Den största uppfinningen i modern tid är ficklampan, 

säger han utan att tveka. 

Eh… va? 

Först tror jag att han behagar skoja med undertecknad, 

men när han väl ger sin förklaring så låter den rimlig. 

– Ficklampan är otroligt underskattad. Den har 

revolutionerat mitt mörkerseende. Det är det som är tricket, 

tycker jag, triviala vardagsuppfinningar älskar jag. Två 

andra saker som jag även är otroligt imponerad/förtjust 

i är gem och tejp. Jag stoppar alltid på mig ett gäng gem 

varje morgon, säger han och rotar fram… ja, som jag tidigare 

skrev; ett gäng gem, ur bröstfickan. Jag kan inte vara utan 

dem. I bakfickan har han små tomma papperslappar som 

han skriver ner saker och ting som han vill komma ihåg, 

dessa förvarar han därefter i, märk väl – igen: den andra, 

bröstfickan. Han inte bara tänker att han borde notera det, 

utan gör bums verklighet av tanken. 

– Däremot har jag ibland önskat mig ett par 

röntgenglasögon, säger han. Men egentligen så behöver jag 

inga, istället så blundar jag och fantiserar och förställer mig 

hur det jag vill röntga ser ut i fantasin. Däremot anser jag 

att det skrivna ordet är det mest demokratiska uppfinning 

som människan kommit på. Bokstäverna är inte speciellt 

många till antalet. De är mina, dina och ingens. Bokstäver 

är oöverträffat när det gäller kommunikation, ordet är en 

gudagåva. Bokstäverna är ömtåliga, orden har kraft att 

både bygga upp och förstöra. Vi kommunicerar, visar och 

Text: Lars Yngve 

Foto: Mark Goldsworthy 

döljer våra jag med ordens hjälp. Siffrorna var egentligen 

de allra första bokstäverna. Alfabetets uppkomst kan 

vi tacka kamreren för, inte poeten. Kamreren som vill 

ha ordning och reda på inte minst debit och kredit. En 

hit, två dit. Tre till dig, sex för mig. Vadå? Tre tunnor 

vete, sex krukor olja. Så först kom nog siffrorna, sedan 

innehållet. Men de första siffrorna var ”bara” streck. I 

=1. II = 2. III = 3. Etc. Men den allra smartaste siffran, som 

fick romarnas XVIII att rämna i backen var arabernas 

nolla = 0. Den banade väg för dagens 1 2 3, som också har 

arabiskt kalligrafiskt ursprung. Men det var nollan (= 

0) som gjorde dagens matematik möjlig. En uppfinning 

t.o.m. ett snäpp smartare än ficklampan. Jag vill vara en 

nolla! Den mest värdefulla siffran, egentligen. Ovanligt 

nollställd och humanistisk. 

Drivkraften? 

– Jag tvingas svara det gamla vanliga, nyfikenheten. Och 

hängivenheten att luska vidare, att fortsätta att leta och 

se vad som finns under nästa sten, och nästa, och nästa… 

Till sist, när du letat tillräckligt länge så hittar du det du 

hoppats på, guldkornet. Den envise belönas. 

Det verkar som om du alltid hittar något, eller? 

– Egentligen är jag en tragisk och otursförföljd figur. 

I mitt privatliv har jag aldrig vunnit en SAAB eller en 

Bungalow i Spanien, och ändå har jag tagit en tre-fyra 

lotter i mitt liv, säger han småleende. I mitt yrkesliv, 

däremot, har jag vunnit en och annan högvinst. Men 

det är för att jag är en jäkel på att prova. Provar man så 

mycket som jag gör så är det självklart att man får till 

det någon gång då och då. Men visst, grundregeln är 

att det alltid finns något. Man måste vara hoppfull och 

tålmodig. 

Det är spännande att prata med HC, han är 

eftertänksam och ger filosofiskt kloka svar på det mesta. 

HC började skolan när han var fem. Det var då hans 

mamma flyttade till Beckomberga. Katolska skolan var 

en fattig skola som drevs av tyska nunnor. Det fanns 

ingen ekonomi till att köpa böcker och liknande utan 

barnen fick själva rita, klippa, klistra och berätta. Ville 

man informera sig fick man själv gå till biblioteket. 

Det var också i den skolan HC upptäckte bokstävernas 

möjligheter. Nöden är uppfinningarnas moder och 

vetgirigheten sitter som tur är inte i plånboken. Skolan 

var bra på två saker: Man fick läsa högt och berätta, och 

nunnorna hade all tid för eleverna. Nunnorna tyckte 

dessutom om stiftpennor, blått bläck och illuminerad 

skrift, en kärlek som överfördes på HC. 

I HC:s böcker blir man en smula konfunderad och 

man, eller man och man föresten, jag, kan inte riktigt 

bestämma mig för om det är hans ord eller bilder jag 

uppskattar mest. Förmodligen är det själva tanken 

➤

18 19 

med böckerna: att man inte ska kunna bestämma sig, utan lite rastlöst 

skifta ögonens vilande tyngdpunkt från ord till bild och tvärtom. 

Föredrar du penna eller dator? 

– Blyerts Paper Mate 1:35, säger han och plockar upp ett x ur fickan. En 

sådan räcker ungefär i tre veckor. Häromdagen, på en föreläsning, frågade 

en av eleverna efter det att han studerat mina bokstäver: ”Vilket program 

har du använt till bokstäverna?”. Jag svarade: Högerhandsprogrammet! 

Eleven tittade frågande. Så berättade jag att jag ofta satt hemma vid 

köksbordet och tecknade och använde kanterna på en duk till att göra dem 

runda. När jag inte vill ha linjerna mer så tar jag helt enkelt bort duken. ”Så 

smart”, utbrast eleven! Men jag är ju inte dum, naturligtvis tillämpar jag 

båda. Men datorn använder jag främst som rörpost, för att skicka pdf:er hit 

och dit, pennan är mitt arbetsredskap. 

Hur viktigt är egentligen design? 

Den formfulländade hammaren är inte skapad av någon designer utan 

av hantverkarens krav på funktion. En sådan hammare är perfekt och 

därför ä v e n snygg att se på. Men designen kommer ”inifrån”, från själva 

funktionen. Den yttre formen är ingen utvändig parfymering för syns skull. 

Därför väljer jag hellre den hammare som min kompis snickaren föredrar 

än den chict nydesignade skapelse som finns på ett designcenter i Milano. 

Form follows function, kanske? 

– När det gäller, låt säga, respirator eller hjärt- och lungräddningsmaskin, så 

föredrar jag naturligtvis funktionen framför formen, men stolar, glasögon 

eller ta vad du vill, måste vara snygga att se på. 

Har designen globaliserats tycker du? 

– Det är väl snarare människan som har globaliserats. Förr tog det ett par 

generationer att folkvandra, idag sker folkvandringen snabbt. För inte så 

länge sedan besökte jag Södertälje och kunde inte undgå att märka att det 

hade hänt saker i konfektionsaffärerna. Det fanns flera sorters slöjor och 

massvis av kläder från när och fjärran att välja på. Och torghandeln där 

hade fullkomligen blomstrat upp, det erbjöds jordens utbud på grönsaker 

och frukt. 

Är det stor skillnad på svensk och dansk design, tycker du? 

– Absolut. Ta bara en sådan sak som flygplatser: Arlanda ser ut precis som 

alla andra flygplatser i Europa, men när du kommer till Kastrup så känner 

du att du är i Danmark. Danskarna lägger större vikt vid det konstnärliga 

och arkitektutbildningarna ser annorlunda ut i Danmark än i Sverige. 

Ett lysande exempel dock, är Gärsnäs möbler som är oerhört duktiga 

och kreativa. Jag beundrar Åke Axelsson, professor och en nestor inom 

inredningsarkitekturen, samtidens främsta formgivare av inte minst stolar. 

Har du något drömprojekt, något som du vill förverkliga någon gång? 

– …funderar… Nej. På dödsbädden kan jag säga till mina nära och kära: Fy 

fan vad kul jag har haft, jag har gjort precis allt jag önskat göra. 

Fakta – HC Ericson 

• Född 1945 i Stockholm. 

• Grafisk formgivare, skriftställare, fotograf, bok- och 

bildkonstnär, professor i grafisk design. 

• Har alltid kamera med sig. 

• Har fyra barn, av vilka tre är grafiska formgivare. 

• Ett urval ur böckerna: 

”Ordbilder” (1991), ”Isoleringslager” (1994) och 

”Reningsverk” (1996) presenteras i boken ”HCE Urval” 

(1997). Alla böckerna på Carlssons förlag. 

• Har varit Guldäggsnominerad ca 130 gånger 1970-94. 

• Initierade utmärkelsen Utmärkt svensk form (som han 

själv har tagit emot vid ett flertal tillfällen) och 

designade logotypen därtill. 

• Torsten och Wanja Söderberghs pris delas ut till 

formgivare i Norden. 

• Delades ut första gången 1994. 

Prissumman är en halv miljon. Mats Theselius, Jane 

Reumert och Björn Dahlström hör till dem som fått det. 

Att kalla lantviner för just lantviner var för övrigt en 

idé från HC! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

! 

! "! 

# 

 

 

I år fyller Hyundai 40 år. Det fi rar vi med buller och bång. Lägg till ynka 40 kronor när du köper en 

ny Hyundai Getz och välj tillbehör för upp till till 10 000. 000. Inte Inte nog med med att du får en bil i världsklass 

enligt fl era oberoende oberoende kvalitetstester. Alla våra bilar bilar har har generösa garantier och massor med 

standardutrustning. Välkommen in och provkör. 

 

 

 

 

 

Hyundai Hyundai Getz Getz 

 

 

Bränsleförbrukning vid blandad körning 4,5-6,5 l/100 km. CO2-utsläpp 118-155 g/km. Miljöklass 2005. Bilen på bilden är extrautrustad. Kan ej kombineras med andra erbjudanden eller rabatter. 

Vid Dragongatan, Ystad 

 

www.hyundai.se 

Ett smartare val 

KONST 

och lust 

Gittan Jönsson 

Näktergalen sätter igång med sin extatiska 

morgonkonsert vid 4-tiden strax innan solen lyfter 

sitt glödande klot över havslinjen. Genom det öppna 

fönstret strömmar luften genomdränkt av havsljud, av 

sötman från doftande raps och syrener, av fåglarnas 

berusade jubel och/eller ångest över livets korthet och 

skönhet. 

Kan inte sova då. Ligger och njuter av denna vakna 

dröm. Vinterns instängda bunkertillvaro är som 

bortblåst. 

Att cykla halvmilen till ateljén i byn bredvid är en 

efterlängtad resa genom färger: genom rapsfältens 

gulgula, himlens blåa och gråvita, ängarnas gladgröna 

blandat med svarta och vita accenter från vitkalkade 

längor med svart papptak. Lusten lyser i naturen, det 

vibrerar av brunst, 

lust – att leva 

lust – att måla 

lust – att älska 

lust – att knyta ihop band 

lust – att möta överraskningar 

lust – att ge sig ut i det okända 

Att tillsammans med andra konst-, musik- , 

litteratur- och teatervänner arrangera en kulturhamn 

på Skeppet i Simrishamns hamn som vi gjorde förra 

helgen är en handling av lust. Glädjen, när ens idé blir 

bejakad, är stark. Så många föreningar, förlag, teatrar 

och andra företag ställde upp och visade sina planer 

för varandra och för publiken. Det finns så mycket här, 


Köp grön el 

av oss och du 


för miljön. 









0414-285 51 www.osterlenskraft.se 

entreprenadandan är god. Men man kan inte vara 

ensam. Nätverk är nödvändigt. Det är lönt att lägga ner 

tid och energi på att organisera sig, att ordna en mässa. 

Det spännande är att sen gå över havet och låta 

grupper på andra sidan Östersjön knyta ihop sig 

med nätverket. Ahrenshoop utanför Rostock är ett 

viktigt men för oss okänt konstcentrum som i över 

hundra år verkat som en kreativ retreat för konstnärer 

i nordtyskland. Det är dags att lära känna dem, 

tänkte vi och bjöd in två av dessa för att visa sin 

konst. Vi behöver spegla oss i andra och bli bekanta 

med grannkulturerna. Vår nya tid handlar om det. 

Taga tillfällena som erbjudes. Fånga ögonblicket! Då 

kommer historierna fram om ut- och invandringar. 

Vem har inte en historia i familjen om uppbrott på 

grund av krig, kärlek, jobb? Som blir invandring, flykt 

eller flyttning? Själv har jag visst en anfader, en 

snickare från Lybeck som flyttade till Österlen på 1700talet. 

Och nu bor yngsta sonen i Berlin och trivs i den 

globala ungdomsmixen där. 

Konsten handlar överallt om att vara människa. Att 

skapa yttre scener för det inre livet. Att kräva plats för 

alla sidor i den mänskliga naturen. Även det fula, det 

tragiska, det bittra, det misslyckade, det förtvivlade och 

det dunkla ska få visas upp. Det finns ett mänskligt 

behov för detta. Det behövs andra sorters språk. 

Jag hade länge känt lust att skaffa en lägenhet i 

Berlin. För att ha som motpol till den lantliga idyllen på 

östra skånes kust där mycket styrs av Jantelag och låg 

takhöjd. Storstaden lockade med sitt flöde av uttryck, 

kulturutbud, mänskliga myller, nya världar av lyx och 

skumraskmiljöer. 

Vi sitter, sonen och jag, på ett typiskt kafé med 

bredband i Prenzlauerberg och bläddrar på en 

internetsajt för lägenhetsaffärer. Av ett oändligt 

antal förslag på lediga våningar väljer jag några i den 

billigare prisklassen i ett område som inte tillhör 

de allra hippaste men inte långt ifrån. Ringer ett 

samtal till mäklaren på knagglig tysk-engelska och 

bestämmer träff kl tio dagen därpå. 

Jag ger mig förväntansfull iväg nästa morgon. Har 

lusläst kartan och ritat upp en egen version på en 

papperslapp med gatunamnen på. Gott om tid. 

Men det duggregnar när hon kliver av. 

Tunnelbananstationen har två utgångar. – Det 

måste vara denna, tänker hon och går med snabba 

tveksamma steg. Osäker på riktningarna, vilket 

håll hade tåget kommit ifrån? Regnet fortsätter. 

Grusgropar, vägarbeten, slitna fasader. Går och går. 

Paraplyet skyddar överkroppen medan skorna snart 

är genomblöta. Regnet iskallt. Det skulle ju vara vår 

i Berlin den här veckan, sa de. Hittar inte gatan, den 

borde ligga här. Det har faktiskt hänt förut att kartan 

inte stämt. I Berlin byter de ju namn på gator hur som 

helst efter sammanslagningen. Frågar en tant, hon 

pekar: Å det är långt åt det hållet. Bara att fortsätta gå. 

Hon måste ha gått av åt fel håll ändå. Jaha gatan leder 

i en viadukt över järnvägsspåren, hon har gått i stor 

halvcirkel nu. Regnet. Klockan. Tio minuter över tio. Jaja, 

mäklaren väntar väl… 

Kommer till slut fram. Grinden till det stora 

bostadskomplexet låst. Ingen mäklare där. Modet 

sjunker ännu mer. Huset! Ett 80-talsbygge i den värsta 

färgnyans hon sett, en ljusturkos småsmutsig läskig 

färg. Nej – mamma, jag kan inte bo här. Ringer ändå 

till mäklarfirmen och undrar varför han inte dykt upp? 

En oförstående men medkännande damröst svarar 

Nein, ich weiss nichts. Es tut mir leid. Tyvärr. Har ingen 

aning. Du var nog ingen trovärdig spekulant. ES TUT 

MIR LEID… 

Hon återvänder till T-banan, den ligger strax 

om hörnet, dyngblöt, skamsen, – ska inte skaffa en 

lägenhet i Berlin. Inte idag i alla fall. Inte här i alla fall. 

Östberlins trasigaste gator och tristaste hus. Svårt att 

vara tuff och självständig på väg ut i världen. Drömde 

egentligen om att hitta ett galleri att ställa ut i. 

Lusten borta. Sonen kramade om mamma. De följdes 

åt och besökte den fina skolan som han kommit in på. 

Det var fel dag. Fel väder. Fel färg på huset. 

En annan dag går det bättre. 

Öppet: 

Vard 9–18 

Lörd 9–13 

Tel. 0417-103 21

20 21 

ex the concretes sångerskan är aktuell med nya musikprojektet taken by trees. 

Nyss hemkommen från USA och ett framträdande på Jay Leno show tillsammans 

med peter, bjorn & john. 

Victoria Bergsman 

Framförde ni visseldängan Young 

Folks hos Jay Leno? 

Det stämmer 

Fanns det någon oro över att vissla i 

direktsändning, eller är visslingarna 

samplade? 

Jag visslar inte utan det är Peter som 

sköter den biten. Visslingen är en sampling 

men Peter brukar även vissla live ovanpå. 

Minns inte om han visslade på riktigt på 

Jay Leno. 

Varför kallar du ditt soloprojekt för 

Taken By Trees? Den kunde ju lika väl 

heta kort och gott Victoria Bergsman? 

Jag ville ha ett namn på mitt musik 

projekt. Jag som Victoria Bergsman gör ju 

en massa olika saker men med TBT 

gör jag musik. Tycker att frasen är väldigt 

fin, att både bli bortförd och betagen. Jag 

ville ha något namn som knöt an 

till naturen. Jag ser naturen som något 

oskyldigt och vackert. Sedan har jag alltid 

varit oerhört fascinerad av träd. 

Funderade du, efter avhoppet från The 

Concretes, någonsin någon gång på att 

lägga av med musik för all framtid? 

Absolut, det var min första tanke. Aldrig 

mer. Jag var och är fortfarande otroligt 

äcklad av musikindustrin. 

Tror jag fick se lite för mycket av den. Saker 

som jag borde besparats. 

Är det inte större press på en soloartist 

än på ett band? 

Man står ju och faller ensam. 

Man är alltid ensam 

Kan du tänka dig att bilda ett 

demokratisk band igen - någonsin? 

Nej 

Du har beskrivit din musik som 

ofiltrerad, hur menar du? 

När jag skrev musik till Concretes åkte det 

jag skapat automatiskt igenom 7 filter. 

Nu är det helt oförstört eller vad man ska 

säga, ett destillat av mig, av min kreativitet 

inte av åttas samlade kreativitet. 

Du har så mjuk röst att det skulle 

vara intressant att höra dig ryta till, 

händer det någon gång? 

Du menar och undrar om jag KAN skrika? 

Oh ja. Skulle vilja bo på landet långt ifrån 

grannar, så jag kunde skrika varje dag. 

Vad säger du om jag påstår att du har 

lite grann av Monica Zetterlund i din 

röst? 

Herregud vilken komplimang! Hon hade ju 

en av de vackraste röster jag vet. Jag tackar 

och bugar. 

Open field är en stillsam skiva. Hade du 

klart för dig hur du ville ha det när du 

började spela in? 

Ja, jag tror att jag kom fram till det då jag 

och Björn Yttling spelat in demon. Allting 

föll på plats och det kändes 

naturligt att hålla den ganska tyst och 

stillsam. Det passade uttrycket i musiken. 

Du har talang för det mesta tycks det, 

du har även fuskat som frisör till 

Camera Obscura, eller hur är det nu 

med det? 

Jag har alltid klippt vänners hår, även mitt 

eget. Tracyanne behövde klippa sig så jag 

erbjöd mig, sedan vill även Carey 

bli klippt så på den vägen var det. Allting 

skedde i studion under deras inspelning av 

skivan i stockholm. 

Du och Nina Persson är två av de mest 

välklädda kvinnorna i popbranschen. 

Dina klänningar är ovanligt... vackra. 

Tack! 

Hur ser egentligen din garderob 

ut, något skelett i garderoben typ 

stentvättade tighta jeans? 

Jag rensar ut min garderob med jämna 

mellanrum så jag har nog bara det som 

jag verkligen använder och tycker om. 

Blir det mycket spelningar i sommar? 

Nej, det blir inte mycket spelningar 

överhuvudtaget. 

Accelerator festivalen i stockholm 29 

juni sedan ett fåtal spelningar runt om 

i världen i september. Och förmodligen 

Malmö. 

Har du några andra projekt på gång? 

Jag vill göra en film med egen skapad 

musik. 

Du har dessutom gjort en musikvideo 

till New orders Temptation. Hur hinner 

du med allt? 

Det gör jag inte, önskar det fanns mer tid. 

Det är så mycket jag vill se och göra. 

Lycka till med allt du gör! 

Tusen Tack, det behöver jag. 

Stoppa antiteoristerna! 

Ja, man kan ju alltid säga; ”så är det bara” eller ”så har det alltid varit och kommer 

så att förbli”. Men så finns det några hjältar som aldrig ger sig: teoristerna, de som 

terroriserar oss med teorier. De är forskare, konstnärer eller helt enkelt bångstyriga 

bråkmakare som undrar: ”är det så här” eller ”så här skulle det kunna bli ”. Jag själv, får 

nog räkna mig till den senare skaran. 

Antiteoristerna är de som tror sig veta hur det är och därmed hur det skall bli. Just 

nu till exempel pågår en klimatförändring åt det varmare hållet, det tycker jag är 

bra. Det sägs ju alltid att vi lever i ett hårt och kallt klimat, så att folk börjar tina upp 

och känna lite värme; kan ju bara vara bra. Jag tror på att utmana verkligheten. En 

forskare uttalade sig angående klimatförändringen; ”att bara för att de flesta forskare 

säger att det pågår en global uppvärmning, behöver det inte betyda att det är så”. 

Han menade; att man förr brände häxor på bål, var en direkt följd av vad forskare 

sagt och tyckt. Jag tycker i min tur att man ska se en global uppvärmning som ett 

sinnestillstånd som är enbart positivt. 

Att vara teorist( ja, ja, teoretiker ska det ju vara i praktiken men jag är ju teorist, så 

det struntar jag i!) brukar ofta ses som någonting tråkigt till skillnad mot att vara 

praktist ,praktisk eller ett praktexemplar av en praktiker. Detta är enligt min teori 

i praktiken i varje fall rent teoretiskt, helt fel. En praktiker befäster bara det som är 

möjligt, men alla vet att det omöjliga är möjligt, i varje fall när det har skett. Detta 

kan i vissa fall en teorist se långt i förväg. Detta kan han/hon se, för att genom att 

föreslå att , ta ett exempel : Kåseberga fisk ska byggas om till en Moské, för att läget 

är det bästa i Sverige i förhållande till Mekka eller att samma rökeri ska bli det första 

rökeriet i rymden; för att Astronauterna ska kunna få nyrökt Ål till frukost(jättebra 

för rymdpromenader). Omöjligt säger de flesta, men bara genom att påstå detta 

har jag bäddat för att det är möjligt att detta kan ske. Håller ni med, annars är ni 

antiteorister. För hundra år sedan hade ni sagt att det skulle vara omöjligt att över 

en halv miljon själar skulle besöka Kåseberga varje år, besöka några stenar som av 

slumpen blivit placerad i en ring och dessutom köpa en Sillamacka(SillaMekka) på 

nämnda etablissemang. Jag tycker att vi alla ska teoriskera att vara lite opraktiska 

ibland och våga drömma om både framtiden och framför allt vad som sker just nu. Är 

det sommar i maj, eller är det en ovanligt varm vår? 

När du läser det här( i juni, som kanske är kallare än normalt, vad vet jag?), så 

vänder jag mig faktiskt till just dig, och kanske når jag ända fram till ditt hjärta och 

hjärna det för mig! 

Jonas ”Nostradamus” Jonasson 

Shoes will tear us apart 

Ian Curtis är väl inte ett namn 

man i första hand förknippar med 

ett par joggingskor, men se upp! 

New Balance har nämligen långt 

framskridna planer på att lansera 

en hyllningssko till Joy Division. 

Skorna är vita och gråa och har 

bandets första album broderat på 

tungan och på sulan. Nu hoppas 

vi på en ruskigt hög kvalitet och 

vill alltså undvika att det slutar 

med Dead soles! 

Bo Diddley 

get well! 

I dagarna har vi nåtts av uppgifter 

om att Bo Diddley lagts in på 

sjukhus för akut vård. Han hade 

uppträtt förvirrat under en 

konsert i Iowa och fördes senare 

till en intensivvårdsavdelning med 

diagnosen stroke 

Jag håller alla tummar och tillber alla 

rock’n’roll-gudar för att Bo snabbt ska bli 

bättre. Eftersom han själv kan ses som 

något av rockens voodoo- och häxmästare 

kan det här vara på sin plats att försöka 

blidka makterna, vända vibbarna och 

driva ut det onda genom att påminna om 

mannens stordåd. För ingen kan längre 

neka detta faktum: Bo Diddley tillhör de 

allra, allra största. 

Han har inte bara gått längs sjuhundra 

meter taggtråd, haft en skorsten av 

människoskalle och en kobra som slips 

(”Who Do You Love”). Han är också den 

som kanske mest av alla förvandlade 

elgitarren från en trubadurburk 

med mikrofon till rockmusikens allra 

centralaste symbol. 

Vissa saker har blivit så självklara och 

inlemmade i det allmänna medvetandet 

att man inte tänker på att det inte 

alltid har varit så. Ta Louis Armstrong 

till exempel. Det var inte förrän jag såg 

Ken Burns fantastiska serie om jazzens 

utveckling som jag förstod Armstrongs 

monumentala inflytande. På jazzen 

så klart, men därigenom även på all 

annan modern musik. Det är nästan 

otänkbart att föreställa sig musik utan 

synkoperingar men så var det: innan Louis 

inget sväng! 

På samma sätt är det med Bo Diddley 

och elgitarren. Visst fanns det pionjärer 

innan honom som Charlie Christian och 

T-Bone Walker men det var Diddley som 

skruvade upp volymen, trampade tremolot 

i botten och släppte loss något som ibland 

mer lät som en skenande 500-kubikare 

än ett musikinstrument. Han designade 

sina egna Gretsch-gitarrer. Den fyrkantiga 

fastnade kanske mest på näthinnan men 

där fanns även andra kreationer som 

Cadillac-vingen och den pälsklädda. 

Han nöjde sig inte med gitarren utan 

gav sig även på förstärkarna. För att inte 

hans trummis skulle missförstå något 

satte han in fyra extra högtalare riktade 

bakåt(!). I det underbara klippet från 

”The Big T.N.T. Show” 1966 är resultatet 

uppenbart. Hela TV-studion vibrerar 

av Bos gitarrdån och förutom hans 

och körtjejernas röster hörs absolut 

ingenting. Bara några år senare var detta 

sätt att använda elgitarren nästintill 

en självklarhet och nu efter ytterligare 

fyrtio år nästan uttjatat. Alltför många 

självuppfyllda gitarronanister har kastat 

sina skuggor i alltför många år. Då är det 

skönt att gå tillbaka till arkitekten bakom 

oväsendet, han som själv aldrig skulle 

drömma om att försöka leka racerförare 

på gitarrhalsen. Bo Diddley är en sann 

naivist, det han skapar är inget annat än 

primitiv konst av ädlaste märke. 

Jag hoppas innerligt att Bo Diddley 

snabbt blir bättre och kan kliva upp ur 

sjukhussängen. Förr eller senare ska dock 

både han och vi andra vandra genom 

pärleporten. Jag litar då på hans ord 

från låten ”Dearest Darling”. Jag ser den 

naturligtvis som personligen riktad till 

mig. 

Dearest darling, Dearest darling, Dearest 

darling. If I get to heaven, Before you 

do, I’ll try to make a hole, And pull you 

thru. Dearest...dearest...dearest 

Nisse Hellberg 

Alla koncerter 

börjar kl. 21.00 

förutom midsommar 

och 

Bella Notte som 

börjar kl. 18.00. 

Kom och upplev våra älskade 

svenska artister på ett sätt du aldrig 

tidigare har gjort. Viarps Gård i 

Simrishamn erbjuder nu denna 

fantastiska möjlighet att på nära håll 

i nyrenoverad loge möta artisterna 

och känna musiken på ett helt nytt 

sätt. 

Vi öppnar dörrarna till Österlens 

nya upplevelsecenter på 

Midsommarafton och erbjuder då 

klassisk midsommarbuffé, dragspel 

och allsång förutom vår stora 

attraktion BC & Heartkeys; blues på 

sitt bästa sätt med bl.a Janne ”Loffe” 

Karlsson. 

22/6 BC & The Heartkeys 

med 

Janne ”Loffe” Carlsson 

Inkl. Sill och Grill buffé samt dragspels 

musik 450 SEK 

29/6 Thomas Petersson 

Stand upp med sittande publik inkl. mat 

450 SEK 

30/6 Mikael Wiehe 250 SEK 

3/7 ”Bella Notte” 

med Eddie Oliva och äkta 

italiensk provsmakningsmeny 450 SEK 

4/7 Stefan Sundström 200:- 

13/7 Eldkvarn 250 SEK 

18/7 The Boppers 250 SEK 

21/7 Mikael Rickfors 220 SEK 

22/7 Lill Babs 300 SEK 

26/7 Wille Crafoord 220 SEK 

27/7 Owe Thörnqvist 300 SEK 

28/7 Nisse Hellberg 250 SEK 

29/7 Victoria Tolstoy 

& Svante Thuresson 

250 SEK 

4/8 Dan Hylander 250 SEK 

6/8 Lill Lindfors 300 SEK 

10/8 Pugh 69 300 SEK 

11/8 Jack Vreeswijk 220 SEK 

17/8 The Beagles 200 SEK 

24/8 Thorsten Flinck 220 SEK 

Biljettbokning: www.viarpsgard.se • 0414-312 30 

Biljettkontoret på Viarps Gård har öppet vard 10-16. 

Biljetter kan även även köpas på Bokvaruhuset i Simrishamn. 

Vid förköp tillkommer tillkommer 10 :- :- 

Boka gärna gärna bord i vår à la carte restaurang restaurang innan 

konserterna. Välkommen! 

VIARPS GÅRD

22 23 

Spel_______________________________ 

Alexander Bing Ohlsson 

Spider-Man 3 

(Xbox 360, PS3, PS2, Wii, PC) 

Med en ny film om allas vår hedervärde 

kvartersspindel så kommer det självfallet även 

ett spel i kölvattnet. Kanske skulle de ha nöjt 

sig med filmen… 

Spelvärlden i Spider-Man 3 är uppbyggd på 

ungefär samma sätt som i sina föregångare. 

Man får fritt utrymme att utforska Manhattan 

för att välja och vraka mellan uppdrag att ge 

sig i kast med. Staden är större än någonsin 

och har även berikats med kloaker och ett helt 

tunnelbanesystem att undersöka. Det finns tio 

olika historier att följa, där vissa har anknytning 

till filmen, medan andra har lagts till för att 

berika spelupplevelsen med större innehåll. 

Tekniskt sett så har spelets grund anpassats 

för Playstation 2, som är den svagaste konsol som 

det släpps till. Efter det så har man adderat lite bättre texturer och fler detaljer 

till de kraftfullare konsolerna som Xbox 360 och Playstation 3. Denna blygsamma 

ansträngning gör att det hela ser hopplöst föråldrat ut, med folktomma gator, 

blockiga byggnader och fruktansvärda ansikten på karaktärerna. Jag har aldrig förr 

varit så tacksam över att vår nätsvingande superhjälte bär en heltäckande mask. 

När man inte utforskar de enorma omgivningarna, så kommer större delen av 

spelandet ägnas åt att slåss med busar. Dessvärre så är även detta en av spelets 

svagare punkter, med träiga slagsmål utan några större innovationer. Lite roligare 

blir det när man får på sig den svarta dräkten, men i ärlighetens namn så handlar 

det trots allt mest om ett ihärdigt knappnötande för att segra i striderna. 

Ska man sammanfatta spelupplevelsen med ett ord så skulle jag välja: Tråkig! 

Spider-Man 3 är ett filmlicens-spel som bidrar med daterad spelmekanik, 

undermålig estetik och en kamera som inte hänger med i svängarna. Människorna 

bakom Spider-Man 3 har uppenbarligen inte följt med i dagens utveckling och det 

är också därför Peter Parker’s heroiska alter ego trasslar in sig i sitt eget nät. 

2/5 

Ratchet & 

Clank - Size 

Matters 

(PSP) 

Damma av din PSP, Ratchet & Clank är här med en 

explosiv debut! 

Ratchet & Clank är en älskvärd duo som debuterade 

på Playstation 2 för ett antal år sedan. Den 

pälsbeklädda hjälten och hans robotkompis 

gjorde stor succé och det har släppts fyra spel 

med radarparet till Playstation 2. Rathet & Clank 

- Size Matters, är det senaste äventyret för de två 

vännerna och även deras första inträda på det 

bärbara formatet. 

Vi får följa hjältarna när de försöker njuta av 

en avkopplande semester på Pokitaru. De stöter 

på reportern Luna, som gör ett reportage om 

storslagna hjältar, men hon blir raskt kidnappad 

av ett gäng robotar. Det visar sig nämligen att hon 

bara varit en bricka i ett spel för att lura Ratchet i 

en elak fälla. Ingen djupare story alltså, men en god 

anledning till att förvandla en massa robotar till 

rykande skrothögar. 

Spelmässigt känner man snabbt igen sig från de 

tidigare spelen, komplett med plattformshoppande och helgalna vapen. Banorna 

har blivit lite mindre till storleken och mer linjära och actionsekvenserna har 

blivit tätare och intensivare. Det är dock inget som stör, utan känns mer som 

att det hela har skräddarsytts för det bärbara formatet. Även kontrollen har fått 

anpassas till formatet, eftersom PSP’n saknar dubbla analoga spakar. Detta har 

lyckligtvis hanterats på ett kompetent sätt och man får snabbt kläm på det hela. 

Bortsett från ett bristande kameraarbete och ett ganska svagt multiplayerläge, 

finns det inget att klaga på. Man blir serverad tjusig grafik, ljuvligt 

röstskådespeleri, roliga banor och en uppsjö av fantasifulla och vapen att leka 

med. Ratchet & Clank går en ljus framtid till mötes på sitt nya format. 

4/5 

dvd_______________________________ 

Hem Till Byn 

(SVT/Warner) 

ingen TV-serie har, förr eller senare, lyckats skildra helt vanliga och otrendiga 

vardagsmänniskors liv på landsbygden lika realistiskt som regissören Jackie 

Söderman, i Bengt Bratts storartade TV-serie, och tillika tidsdokument, Hem Till 

Byn, som kallats för Sveriges första såpa. Här handlar det inte om några storslagna 

kameraåkningar, istället får man känslan av att den dogmaliknande kameran 

fungerar som ett hemligt titthål rakt in i familjernas innersta rum. Jackie Söderman 

har på ett skickligt vis lyckats fånga vemodet, den tysta samhörigheten, de lantliga 

vardagslivets transportsträckor och den rakryggade enkelheten, som endast då 

och då avbrytas av illasinnat byskvaller, när någon på ett eller annat sätt avviker 

från sitt invanda mönster - men även hur man tvingas kämpa för överlevnad mot 

myndigheter och gårdarnas låga lönsamhet. Just ödsligheten, den orubbliga rutinen 

som så ofta livet på landet innebär, med 11-kaffe, fåordigheten vid köksbordet, 

väggpendylens tickande och en mopedsladdande grusvägsmelankoli återfinner vi i 

pianisten Jan Johanssons speciella anslag i Berg-Kirstis polska. 

Första avsnittet sändes 1971 och det sista, femtioandra, 2006. 

Nu finns samtliga avsnitt tillgängliga på DVD. Jag minns första avsnittet när 

hemvändande Per Löfgren, spelad av Lars Gren, kommer promenerande, halvtankad 

på grusvägen med en bananstock på ena axeln efter en tid till sjöss. Förutom 

bananerna hade hans tid på sjön dessutom gett honom nya idéer som han skulle 

sjösätta i hembygden - av dessa och många andra blev det intet. Byn, som aldrig 

nämns vi namn, spelades förvisso in i Ödenäs, men finns på många platser i vårt 

avlånga land. 

Det är i princip samma skådespelare som varit med under hela seriens gång, och de 

som gått bort har aldrig ersatts. 

52 avsnitt är naturligtvis ingenting som man skyndar sig igenom, det måste få ta 

sin tid, precis som verklighetens livet på landet. 

Lars Yngve 

Bok_______________________________ 

Per Odensten, Horntrollet 

I trettiotalets Sverige stramas villkoren åt för de udda människorna, för de i tanken 

långsamma. Per Odenstens roman Horntrollet är en ärebetygelse åt en av dessa 

avsigkomna, men också en gestaltning av en själs tappra försök att försvara sig mot 

otillbörliga intrång. En aning famlande i tillvaron, likt det blekingska landskapsdjuret 

ekoxen (horntroll), utför han sina praktiska uppgifter väl, uppmuntrad av förstående 

lärarinnor som överser med brister i den teoretiska inlärningen och att skolgången 

blir nio år i stället för förväntade sex. Två kvinnors envetna kamp förmår dock inte stå 

emot myndigheters hänsynslöshet, patriarkalt våld och människors intolerans, som 

till slut stänger alla utvägar, sluter alla nischer, men det är med högburet huvud, med 

obruten integritet ”horntrollet” till slut låter sig omhändertas. Odenstens dom mot 

fäder och socknars styresmän är hård och genom sitt långt drivna språk solidariserar 

han sig med den förfördelade utan att för den skull bli sentimental. 

Jan Erik Bornlid 

Leonie Swann, Glennkill 

Världens första schafkrimi som det heter på tyska, det vill säga en detektivroman 

med fåren i boken som de brottslösande hjältarna. Detta låter som upplagt för en 

pekoral med djur i mänsklig förklädnad men det som börjat fascinera en hel värld 

är att Leonie Swann lyckats att inte hamna i denna fälla utan verkligen låter fårens 

fåraktiga tänkande och beteende få leva genom hela boken. För läsaren blir det härligt 

att föreställa sig hur ett får tänker och se att precis när de är på gång med något så 

kan man få syn på en ovanligt aptitlig växt och då slår betesbehovet över och man 

fastnar i det goda gröngräset för en stund. 

Vidare njuter man av de mer eller mindre dolda litterära anspelningarna som finns, 

som exempel kan nämnas att det smartaste fåret heter miss Maple, vilket ju de flesta 

genomskådar som en parafras på Agatha Christies berömda äldre hjältinna miss 

Marple. Sedan finns det alldeles säkert många fler som er stackars recensent inte helt 

har insett, begripit eller haft förmåga att uppfatta. 

Det läckra med denna boken är för mig den dubbelhet som ligger i att den dels 

är en alldeles utmärkt deckare med bra komplott, men då kombinerat med en 

personbeskrivning som är en fårmentalitetsbeskrivning istället, vilket leder till ett 

härligt nytänkande. I detta avseende är den en bok i raden av riktigt bra deckare som 

dessutom försöker ge en bild av en annorlunda miljö som då ger en extra dimension. 

Det jag tänker på då är som ett enkelt exempel Donna Leons böcker från Venedig, 

ytterligare bättre Barabara Nadels om Istanbul och allra bäst Eliot Pattison i Tibet (Läs 

Dödsmantrat bara så förstår ni!). 

I en tysk intervju som gjorts med författaren som är född 1975 i Münchentrakten 

så framgår det att namnet är en pseudonym, beroende på att hon är lite blyg i sig 

själv. Det är hennes debut och självklart är hon både rörd och stolt över den enorma 

respons hon fått. Hon undviker på ett elegant sätt frågan om att berätta om sig själv 

och sitt privatliv. Det som egentligen framkommer är att hon delvis samarbetar med 

sin anonyme make, det är hon som skapat idén och bakgrunden och med tiden var 

det han som gav uppslaget till det som blir upplösningen på denna betande och djupt 

fåraktiga men verkligt härliga schafkrimi. 

Per Arnesson 

Fri jazz Exploding Customer/At your 

service (Ayler Records) 

Ayler Records har träget och troget givit 

ut amerikansk och annan jazzmusik, den 

modernaste, som ändå inte blivit friform. 

De har funnit furiösa musiker som hängivet 

blåst på och kastat sig i kaskader av rytmer. 

Det är en stark gärning. Exploding Customer 

är en svensk grupp med saxofonisten 

Martin Küchen, trumpetaren Tomas 

Hallonsten, basisten Benjamin Quigley och 

slagverksspelaren Kjell Nordeson. Musiken 

är långlinjig, intensiv, skärande och den 

dansar fram med Nordesons mästerliga 

rytmer. Küchen har vi vanligtvis hört i mer 

minimalistiska och rent fria spelformer. Här 

spelar han en vädjande vass saxofon, som 

bär låtarna nästan till himlen. Hallonsten är 

precis den sångbara, stortoniga trumpetare 

som för sådan här musik till övertygelse. 

Musiken badar i ett 60-tals-idiom, som då 

kallades Free jazz. Utan tvivel hade jag då 

kunnat uppleva en liknande grupp sida vid 

sida med Eje Thelin eller Bernt Rosengren. 

Men egentligen bara på ett ytligt plan. 

Formen, strukturen, nämligen. För musikerna 

har lagt sig till med denna musik, som 

spelades innan de tillägnat sig ens den 

enklaste skala. De avbildar free jazz för att 

få en ram för sina egna mycket personliga 

uttryck. Det är en gruppmusik som i högsta 

grad handlar om individuella formuleringar, 

ja, som är beroende av prestationer i korta 

solon. Ju bättre och vassare de är desto mer 

växer gruppens musik. Och det är ständigt 

överrumplande. Ett lojt bassolo av Quigley 

fräser till i högspänning, då medmusikerna 

prickar in kluster av klanger. Ja, det här 

är en riktig jazzskiva. Hårt sväng, tungt 

arbetande melodier, nästan romantiskt ystra 

soloinsatser. 

Betyg 4 


pop Paul McCartney/Memory almost 

full (Hear music/Universal) 

Att all pop är återvinningsbar är väl ett 

påstående som inte direkt kommer som en ko 

från klar himmel, om man säger, och första 

singeln, Dance tonight , låter som Johanna 

says från Son of a plumber, som i sin tur låter 

som...ja, osv, och så går man ett helt varav 

och kommer till sist tillbaks till där all pop 

började, nämligen hos Paul McCatrney. Det är 

så det funkar, right! 

McCartney har under de senaste 15 åren 

levererat det ena ambitiösa albumet efter det 

andra, som dessvärre inte genererat mycket 

mer än en spontan axelryckning. Inte det? 

Jasså! Handen på spenen: Alla som spelar 

något av Maccas senaste fem soloalbum 

regelbundet räcker upp en hand nu. Någon? 

Ingen? 

Memory almost full, är dock ett trendbrott, 

han tycks har rotat i garderoben efter sina 

glittriga Wingsoutfits och svänger loss rejält 

i Only mama knows på ett vis man inte hört 

på länge. McCatrney är tacksam och sjunger 

att man ska leva i nuet och att The end of the 

End bara är början på en resa till ett bättre 

ställe. Om detta vet jag intet och säger därför 

inte emot. Det är småputtrigt rakt igenom 

och jag charmas naturligtvis även av Ever 

present past. Memory almost full är hur som 

helst en melodisk uppryckning av mannen 

som egentligen inte haft någonting att 

bevisa de senaste 40 åren. 

lir 3 

Lars Yngve 

Jazz Fredrik Ljungkvist & Yun Kan 5/ 

Badaling (Caprice) 

Njut av en av landets bästa tenorsaxofonister, 

Fredrik Ljungkvist. Han blåser med pondus, 

kraft och entusiasm. Det är som att fara i 

en rallybil utan säkerhetsbälten. Allt känns 

bekant, jazzens tunga, trygga tradition är 

grund. Men så sparkar Ljungkvist igång ett 

rasande solo. Det är vackert och bitvis oanat. 

Gruppen har en litet ovanlig sättning. 

Förutom kapellmästaren på tenor och 

klarinetter hör vi piano, trummor, bas – och 

tuba. Det sista är inte oviktigt. För Per-Åke 

Holmlander hör till våra internationella 

storheter på instrumentet. Det förstår ni, 

då ni lyssnar. Här finns både det fylligt 

rytmiskt-melodiska, som smörjer musiken, 

och det överrumplande frispelet. Han 

lockar runda, underbara ljud ur sin tuba. På 

albumet träder han fram med nya klanger. 

Gruppen låter därför som ingen annan. De 

snabbare numren har en obönhörlig drajv, 

där musikerna ofta ägnar sig åt djärva kast. 

De långsammare glimmar och brummar. 

Eftertänksamt och tätt. 

Så än en gång. Lyssna på de knivskarpa 

konturerna på en av de bästa och öppnaste 

jazzsaxofonisterna i svensk musik idag. Jag 

skulle kunna nämna flera exempel. ”Oslo” 

öppnas med krängande sax och övergår i en 

ljud- och rytmorgie, som gör en yr i huvudet…. 

Till exempel. Denna skiva rekommenderas 

mot all slags vårdepression och annan spleen. 

Varför inte på morgonen efter midsommar… 

Jag lovar, den återger kroppen livets kraft. 

Betyg: fyra 


pop Taken By Trees/Open field (Rough 

Trade / Border) 

Victoria Bergsman levde och verkade 

tidigare i The Concretes, en tillvaro som 

visade sig vara kvävande och allt för fylld 

av kompromisser för att Victoria skulle få 

utlopp för sin kreativitet och idéer. Hon 

valde att lämna bandet när den stora 

lanseringskarusellen just började snurra i 

USA. Open field är beviset på att hon valde 

rätt. 

Taken By Trees gör lågmäld, på gränsen 

till kontemplativ, musik med svårmodigt 

personliga texter och sköra melodier som 

krampaktigt klamrar sig fast i grenarna 

som bruna höstlöv. Instrumenteringen är 

sparsmakad och inte sällan är det en enkel 

gitarr eller en pianotangent som ligger och 

trycker bak i ljudbilden, alternativt en orolig 

marimba som skramlar till eller några sträva 

stråkar som oroligt gnider sig mot tagel. 

Undantaget heter Lost and found, skriven av 

Tracyanne Campbell i Camera Obscura, som 

är en riktigt ljuvligt vacker och somrig poplåt 

och en given singel, i vanligt promenadtempo 

som involverar ett lätt hoppsasteg! 

Musiken ber nästan om ursäkt för att den 

tränger sig på och stör, men saken är som 

sådan att Victoria uppnår riktigt stora saker 

med små medel. 

lir 4 

Lars Yngve 

rock/pop Wilco/Sky blue sky (Nonesuch/ 

Warner) 

På föregående album Yankee Hotel Foxtrot 

och A Ghost Is Born tog Jeff Tweedy ut 

svängarna riktigt rejält och hyrde in 

självaste Jim O´ Rourke till att skapande lite 

elektroniskt sprakande i ljudbilden, ett tilltag 

som jag blev - och fortfarande är - väldigt 

förtjust i. På detta album återvänder Tweedy, 

tyvärr, måste jag skriva, till den stillsammare 

och mjukare countryrock som han pre- 

O´Rourke gjorde sig känd för. Förvisso ett 

gediget hantverk, men lite väl anonymt, och 

halvvägs in har albumet en rejäl melodisk 

svacka. 

betyg 

Lars Yngve 

pop/elektronica Björk/Volta (Polydor) 

Det har grälats på Björks nya platta. Jag 

förstår det. Det är en skiva med mycket 

pengar bakom sig, stora ambitioner och 

mer idéer än det är flygfän i en bikupa. Och 

intrycket blir precis så surrigt. Därför kan 

jag förstå den radioreporter, som tyckte att 

Björk skulle åter söka sig till den pop hon 

kom från. Men, tänkte jag då, det här är ju 

ett popalbum. Det finns inget längre som är 

”pop” eller ”rock” på ett enkelt definierbart 

vis. Men det finns olika flanker. En öppnar 

sig mot Shakira och sådana, en annan mot 

den härva av intryck som Björk nystar i. Det 

är olika saker. Och så är frågan hur man 

hanterar det man uppnått. En Madonna 

har beslutat sig att vara som sig själv – en 

Björk gör något helt annat. Hon prövar. Och 

har då de medel som behövs för de mest 

extravaganta utflykter. Som här. Jag gillar 

det. Och jag gillar hennes nya skiva för att 

den också innehåller en del uppenbara 

misslyckanden. Misslyckanden? Ja, man 

siktar, tar i, vet kanske inte ens åt vilket håll 

man skall, men prövar…. Det är intressantare 

än till exempel självmedvetna Madonnaproduktioner 

med trepunktsbälten. Björk 

kör i bästa fall Formel 1 iklädd endast 

T-shirt – även om hon har fullt med folk i 

depån! Alltså. Först tycker jag det är trist 

och överarbetat, då hon schabblar bort ett 

fantastiskt textmaterial i ”The Dull Flame of 

Desire”, en rysk dikt från 1800-talet. Hon delar 

nämligen sångmicken med den vibrerande 

falsettsångaren Antony, varpå det förvandlas 

till en duett à la musical. Magin sopas bort 

av rena manér. Men ändå fascineras jag av 

mötet mellan Björks öppna, naiva röst och 

Tyutchevs dikt. Det är stort. 

Annars byggs stora sjok inspirerade av den 

sorts klassisk musik som blev tongivande 

i Hollywoods filmvärld. Mellan den 

senromantiska klangen och Björks sång 

verkar det finnas noll kongenialitet. Men, 

återigen. Här är samma fenomen som då 

Charlie Parker eller Billie Holliday bjöd 

in stråkar i skivstudion. Omöjligt på ett 

vis. Däremot tog de liksom Björk denna 

pösiga musik på naivt allvar, där de sög i sig 

klanger och ackord och gjorde dem till sina. 

Fick musiken att flyga. Så gör också Björk. 

Uppriktigt verkar hon älska dessa svulstiga 

arr och just därför fyller hon dem med gas 

så att låtarna svävar. Det är starkt, och det 

är få artister som klarar det. Hon gör alla 

övertydligheter till en dygd. Ett slags seger för 

populärmusikalisk kitsch om ni så vill. Men 

det skulle bara fungera med Björk, och då blir 

det mäktigt. 

Nu tycker jag inte att albumet bara är 

fyllt av intressanta motsägelser. Där finns 

totala fullträffar. Hon sträcker ut i en tung 

elektronika-dominerad låt, ”Innocence”. Björk 

som bäst. Känslofylld, kokande, rå… För den 

förlåter jag henne alla övertydligheter. 

Betyg: Tre 


Reggae Svenska Akademien/Gör Det 

Ändå (Swingkids och Bad Taste Records) 

Nu är de här igen, lagom till sommaren. 

Musikerna med det kontroversiella namnet 

Svenska Akademien, med sin lättsvängiga 

reggae på skånska med rytmisk åsiktspoesi. 

Det här bandet behövs för att balansera upp 

allehanda ledarsidor och reklamen hemma 

på köksborden, eller vilka påtryckningar 

som nu täcker hushållen. Denna variant av 

Svenska Akademien, med sina sju ledamöter, 

är en vagel i ögat på makthavare både 

efter och före 17 september 2006 och för 

resten av världens makthungriga girighet. 

Dagsaktuell och tidlös politik blandas bland 

gungiga toner, slagverk, blåsinstrument och 

lyrik långt in i det inre mellan kärleken för 

mänskligheten, planeten, hatet, framtidstron, 

hoten och dess förutsättningar. 

Under varje låt väntar jag nyfiket på vem som 

ska sjunga nästa vers. När Ivan ”Generalknas” 

Olausson-Klatin fyller i med sin basgångsröst 

lyfts musiken ytterligare, men jag saknar Leia 

”Titti Tång” Gärtners stämma. Könsbalansen 

fattas, fast det är de ju inte ensamma om. 

”Vi går under utan solidaritet” 

Ett utlåtande från Svenska Akademien. 

Betyg: 4 

Mikael Håkansson Askane 

John Butler Trio / Grand National 

(Jarrah / Atlantic) 

Den här trion från Australien är för mig en 

ny bekantskap. JBT lånar i och för sig in folk 

hej vilt till både höger och vänster på alla 

möjliga instrument. I grunden är dock bandet 

en en elförstärkt akustisk trio där John 

Butler själv, förutom sång, på ett virtuost 

sätt trakterar gitarrer av alla de slag, dobro, 

banjo, ukulele, munspel, didgeridoo, mungiga, 

vatten (?!?!) o.s.v. ofta med dist på. Musiken i 

sig rör sig allt ifrån bluegrass, blues, jazz och 

reggae till rock. Ibland påminner det t.o.m. 

väldigt mycket om Red Hot Chili Peppers 

lugnare stunder. Detta är en skiva som är 

svår att förutsäga, rätt vad det är dyker det 

upp bastubor, trumpeter och klarinetter 

som jazzar till det lite, därav svårigheten 

att sätta en genrestämpel på trions musik. 

En sak är däremot säker, det svänger utav 

h------e och låtarna i sig är väldigt bra och 

genomarbetade. En favorit är Used to get 

high där John riktigt brinner i sitt gitarrspel. 

Min personliga invändning mot plattan är 

just att det blir lite för spretigt när man vill 

så många olika saker på en och samma skiva. 

Det lär dock dröja ett bra tag innan man 

tröttnar på detta album för man upptäcker 

hela tiden nya saker på det. Det är i och för 

sig inte var dag man hör låtar som bygger på 

distad banjo… 

Betyg 3 

Tord Johnsson 

Rock Manic Street Preachers/Send 

away the tigers (SonyBMG) 

Har ett kluvet förhållande till Manic Street 

Preachers: bland orkar jag bara inte med 

bandets storslagna och hangarsekande rock, 

men när jag är på det humöret så gillar jag 

att stå och fåna mig och traktera luftgitarren 

till deras lager-på-lager-distade gitarrer och 

gallskrika mig hes till James Dean Bradfields 

mustigt riviga stämma. För han har ett 

sällsamt skönt tryck i pipan, den mannen. 

Då bandets senaste två plattor var 

synnerligen bleka historier och Bradfields 

soloalbum...nej, det orkar jag inte ens 

kommentera längre, så förväntningarna 

var inte så höga. Men de levererar faktiskt 

ett hyggligt album nästan fullt i klass med 

Everything Must Go. 

På första singeln Your love is not enough har 

de anlitat Nina Persson som duettpartner 

och...ja, Nina är Nina, och när första sticket 

kommer 1.11, så förser hon låten med 

änglavingar. Rockabillyn i Imperial Bodybags 

låter inte fullt så knepigt som man kan 

tro och I’m Just A Patsy och Autumnsong 

växer för varje lyssning. Däremot är deras 

”hemliga” cover på Lennons Working Class 

Hero bara fånig. 

Be 

Lars Yngve 

pop Electrelane/No shouts no calls 

(Playground) 

Trots tio år och fyra album låter bandet 

fortfarande trevande och nyfiket 

oskulldsfulla, och soundmässigt drabbas man 

av Velvet Underground-vibbar. Bandet tycks, 

på ett fascinerande vis, vägra att bli riktigt 

samspelta och tittar förmodligen inte på sina 

instrument utanför replokalens väggar. En 

inställning och attityd som är beundransvärd 

och spännande. Här har vi alltså ett band 

som sjunger halvdarrigt och spelar som 

nybörjare och som plötsligt i Tram 21 vrider 

upp reglagen på den flörtiga Farfisaorgeln så 

att det sticker och gör lika ont i örat som ett 

polygripnyp i bröstvårtan. Det är sånt som får 

mina mungipor att ta hissen högst upp och 

jag kan inget annat än att applådera deras 

vingliga sväng. 

No shouts no calls är på många sätt ett 

alldeles fantastiskt litet album. 

Alla ni som inte tycker om musik behöver 

alltså inte bry er utan kan lugnt fortsätta att 

polera bilspoilers och lyssna på Robert Wells 

och stampa takten till hans varuhus-boogie 

woogie med hålfotsinläggen. 

bety 

Lars Yngve

24 25 

Pirates of the Caribbean – 

vid världens ände 

Asså den handlar om dom där piraterna som han Jack Sparrow hade me sej i dom 

andra filmerna. Me hjälp å nårra kinesiska pirater letar dom upp han vi världens 

ände och fixar tibaka han. Han e lia fjolli som vanlet. Sen jagar Ostindiska kompaniet 

alla pirater för dom har tatt bläckfisktrynet Davy Jones tifånga å han leder dom dit. 

Å sen skjuts det å fäktas å slåss de lite grann. Men mest av allt snackas det igenom 

hela filmen. De snackas hit å de snackas dit om vem som e me vem å sen byttar dom 

sida hela tiden så han som va kompis ena stunden e fiende i nästa å så vidare. Å sen 

springer hon Elisabeth runt me halvöppen mun å underbett hela tiden å ser korkad 

ut. Fast hon e nog rätt fin ändå. Hon gifter sej me Will mitt i en fajt me fienden. Fast 

han bler dödad å så tar dom hans hjärta istället å lägger i kistan så han bler kapten på 

den fygande holländaren å får då allri gå i lann. Sen seglar Jack in i solnegången i en 

liten jolle me sjörövarflagg. Bästa skådis utnämns den lilla apan till tätt följd å Keef 

Richards som spelar Jacks fassa. Han e cool! 

för den va så j----la lång 

Jack-Åke, Stängdig praktikant 

Har ni sill, potäter, gräslök och 

har någon köpt ut? 

Ve den som inga jordgubbar har 

och måtte inte spriten ta slut 

Skynda hit och skynda dit 

alla springer runt 

har barnen fått sitt godis 

kaffet blev för tunt 

Nu ska det skålas, sjungas 

och skrålas i kör 

Barnen bråkar om glassen 

och inga vuxna hör 

Sen ska det dansas, snubblas 

och tafsas på grannens fru 

till sist med gräsfläckar på knäna 

i en spya somnar du 

S. Kald 

Historia 1: 

En man satt i en rabatt utanför en tågstation och uträttade sina behov. En 

vakt gick förbi och utropade: 

- Vad gör ni karl! Sitter ni och uträttar era behov i rabatten!? 

- Det står ju på skylten där”, sa mannen och pekade på en skylt där det 

stod: Utnyttja SJs Rabatter! 

Analys: 

Här hafver hvi i beskådande ett missförstånd å det gröfsta. Själfklart 

hvara det så att denna man göra så som man göra annars i sina rabatter 

nämligen gödslar au naturelle. Som man skola kunna förhvänta hväntar 

sig mannen så klart någon form af tacksamhet eller någon form af 

ekonomisk kompensation så som anslaget föreskrifver, istället får han 

finna sig i att blifva åthutad af denna imbecillitet till människospillra 

som åkläder sig att upprätthålla ordningen å annans räkning. 

Naturligthvis hafver man här att förhvänta någon form af ursäkt från 

hväktarspektaklet! 

Historia 2: 

Hört i blomsteraffären: 

- Hur stavar man till chrysanthemum?” frågar det nya biträdet. 

- Vita eller gula? säger innehavaren. 

- Gula. 

- G-u-l-a. 

Analys: 

Det hvara beklämmande att skåda den okunnighet i det svenske språk 

dessa båda hufvudpersoner innehafva. Det månne icke hvara så att man 

hafver afskaffat svenskunderhvisning helt och hållet i den utbildning 

man gifver de hvåra som skola sig till florister? Sålunda hvara det hög tid 

att se öfver denna utbildning så att de åtminstone kunna stafva till så 

enkla saker som hvåra hvanligaste färger! 

Burspråket 

– Vilket träd 

är rakast? 

Linj-al! 

Ibland blir jag så trött på tv, och 

häromdagen var ibland. Jag råkade se Bingo 

Rimér i ett soffprogram. Bingo! Vad är 

egentligen det för namn? Det hade varit 

mycket fräsigare om han hetat Keno, Lotto, 

Måltipset eller varför inte bara 1x2? Nu tror 

ni naturligtvis att han heter så för att 

han springer runt med en walkie-talkie på 

bilbingo, men nä då, han tar fotografier på 

pin-up fjällor och borde därför istället ha 

hetat Nikon eller Konica. 

Ibland tänker jag riktigt djupa tankar 

på klimatet och sånt där som alla snackar 

om. Tänk om jorden bara helt plötsligt hade 

flörpat iväg som en heliumballong ut i rymden! 

Nä, va jag menar e att: När jag va liden och 

törstig så gick vi ungar ud o pattade mjölk 

direkt från spenen på kon. Där va aldrig nån 

som sa att di va äcklet och där var ingen dog 

av det! Nu har man ju för hundan bacillskräck. 

Jag är väl egentligen bara sådär normalrädd 

för bakterier men eftersom alla snackar om 

det så har man ju börjat tänka på det. Jag 

undviker offentliga toaletter med dörrar som 

öppnas inåt, inne ifrån sett, alltså. För har 

man väl tvätta händerna så måste man ju ta i 

handtaget forr å yppna och så...ja - man vet 

ju inte var de som tog i handtaget tidigare 

haft fingrarna någonstans, eller, jo, vänta, 

det är ju just det man gör – får man ju liksom 

fullt me rälia bakterier på sig. Samma sak 

vi pengaautomater. Jag trycker aldrig med 

fingrarna utan använder knogen istället. En 

annan djup tanke jag fick var härom dagen då 

jag stod och tog ute pengar på en automat 

var: tänk om det kommit ut toalettpapper 

istället för saldo! Vad roligt. En meter 

av huvudvärksgrått och spindelvävstunt 

lågprispapper. Hihi. 

Men då och då händer det att jag beslutar 

mig för att trotsa alla faror, springer in i 

en telefonkiosk och byter om och förvandlas 

till kapten Zoom och kastar mig ut vind för 

våg. Vid dessa sällsynta tillfällen då finns 

det ingen hejd på utmaningar. Häromdagen gick 

ja mot rö gubbe och senare, samma dag, tog jag 

och åd ett äbble utan att ha tvättat det bara 

för att se vad som skulle hände. När jag edet 

äbblet satte jag mig ner vid grönsaksdisken 

och väntade på att det skulle börja snurra och 

att jag skulle förflyttas in i en Byrdsaktigt 

disig dimension. Det hände inget. Jag blev 

inte Eight miles high, ändå snackas det så 

mycket om farliga sprudemedel. 

Trots att jag lutade huet bagåt och 

försökte att tillgodogöra mig eventuella 

gifter i skalet, så blev det aldrig 

roligare än den gången då jag och Kent- 

Arne rögade slanggurka, eller som vi sa 

till töserna för att tuffa oss innan vi 

tände på: wi are going to smoke a gurk. Den 

gången ble vi dölliga i magen och fick gå 

him och lägga oss. 

En ilsken gubbe med rollator körde på mig 

där jag satt och rullade med ögonen vid 

grönsakerna och fräste: ”Va sidder du här 

ettor pågadjävel? Hubba di annars ska du få 

di en rejell hurring.” Händelsen bevisade 

ju, på sitt sätt, att det åtminstone kan va 

lide farligt att eda oskrubbade äbblen. 

Jag reste mig upp och gick hem och la på 

Vildandens sång med Thory Bernhards, den är 

så förbannat grann och sorgsen. Jag börjar 

alltid å böla när jag hör den. Pågar ska 

böla, det tycker töserna om, det har jag 

läst. 

Häromdagen när jag kom till jubbet hade 

festkommittén spigat opp en lapp med 

texten: 

PM om personalfesten. 

Vid den kommande personalfesten skall 

alla trivas. Även chefen! 

Tänk på att Chefen trivs bäst om man 

skrattar åt hans ”roliga historier”. 

Annars blir det inte roligt för oss andra! 

Därför anmodas alla att skratta festlig 

åt hans historier. (Eller skratta åt hans 

dumhet om du tycker det är lättare) Festen 

videofilmas så att illojala ickeskrattare 

avslöjas. I allas vårt intresse. Begrips? 

undertecknat:Personalavdelningen asbesten 

Jag ska ente gå did. Jag tycker ente om 

chefen - som e en liden tjuck gubbe från 

Norge - sin den gången han väckte mig när 

jag sömnat på jubbet och sa: ”Nils-ude. Den 

som inget gör ska heller inte arbeta.” Då 

sa jag: ”Bättre en norrman i skogen än tio 

på krogen och utan krök blir vägen rak.” 

Skulle jag inte sagt. Hela den sommaren 

fick jag stå och raga asbestplattor rena 

från mossa. 

Nä nu ska jag gå och vänna skivan och 

höra baksian åsse, sin ska jag dricka en 

kaffeljög. 

Were ever you are, ble där. 

Nils-Ude

26 27 

Svensk sommarflicka, 

Dalarna 

Varje år tågar spelmanslaget ner mot sjön i Leksand. Massor av 

människor samlas vid vägkanten, andra följer med i tåget. Mitt i 

folkmängden går en flicka i folkdräkt med blomsterkrans, blont 

hår, glad och med röda kinder - en Svensk Midsommardröm. Jag 

fotograferar henne. 

Två år senare vill Svenska Turistföreningen ha fler bilder. Vi 

bestämmer träff med Midsommarflickan i Stockholm för att prata 

om möjligheten att ta nya bilder för Sommarsverige. I telefon 

försöker hon påpeka att tiden går och man förändras. - Jovisst, 

tänker jag. Aldrig trodde jag att det kunde gå så fort. Inte förrän 

hon kommer alldeles inpå mig känner jag igen henne. Hon har kort, 

purpurfärgat hår, cowboystövlar och tjugo kilos övervikt. 

Glad sommar ! 

Calle Hesslefors 

Midsommartoppen 1 

Ralf Gyllenhammar har inte bara 

landets i särklass snyggaste polisonger, 

han har dessutom en gedigen 

bakgrund som dragspelare. 

Här listar Ralf från Mustasch tio 

låtar som han inte vill undvara på 

midsommarafton. 

Att framföra på dragspel: 

1) Afton på Solvik 

2) Viggen 

3) Calle Schewens vals 

4) Klöversnoa 

5) Kalle på spången 

6) Livet i Finnskogarna 

7) Änglamark 

8) Dans på Brännö brygga 

9) Att angöra en brygga 

10) Så länge skutan kan gå 

Annonsera i Nya Upplagan 

Ring 0733 - 867666 

www.nyaupplagan.se 

Ringormen 

Ett ögonblick Joey Tempest som är ute på 

Europe-turné 

Europe på Dalhalla. Kan man kalla det för 

Europes svar på Deep Purples In Rock? 

Ja, varför inte. Men vi har länge letat efter ett 

speciellt ställe att spela på och eventuellt fånga 

på film. Något liknande U2’s ”live at red rocks: 

under a blood red sky. Vi ser verkligen fram 

emot att spela på Dalhalla. Det kan bli riktigt 

bra..... 

Omslaget till ert senaste album är med i 

Storm Thorgerson nya bok ”Taken by storm”. 

Ni har hamnat sida vid sida om artister som 

Led Zeppelin och Peter Gabriel, det måste 

vara en ära? 

När vi gjorde vårt senaste omslag till ”secret 

Society” med Storm Thorgerson så höll han precis med att sätta ihop sina 

bästa verk i en bildbok. Vi fick vara med på ett hörn. Helt otroligt! Många av 

dom konvolut han gjorde med Pink Floyd, Led Zeppelin mm var ju våra favorit 

omslag när växte upp. 

Ni har spelat live i Abbey Road studion och dessutom framträtt live på 

Gibson musikmässa, ni verkar vara riktigt på gång nu? 

När vi blev tillfrågade att spela in i den legendariska studio 2 i Abbey Road 

Studion så var det ingen tvekan i bandet. trots att vi redan hade en spelning 

bokad på Shepards Bush Theater i London samma dag. Men vårt crew fixade 

så att vi kunde göra båda gigen. Vi spelade 4 låtar och det var en fantasisk 

känsla att få jobba i den studion där Beatles,Pink floyd, Rolling Stones och U2 

mf mf. hade spelat några av deras bästa verk. 

Är intresset för er stort utomlands? 

Vi har haft tur! Våra original fans har alltid funnits där, och nu tillsammans 

med en ny generation som vill kolla in oss ”live”. Vi kan släppa våra skivor 

över hela världen och turnera därefter. Det blir ca 100 gig runt om i världen 

efter varje Cd vi släpper. 

Vi har ett bra jobb.... 

Har något nytt material färdigt? 

Det finns några ideer/demos redan men Vi turnerar fortfarande på våran 

senaste Cd ”secret Society” och kommer göra det fram till hösten. Därefter 

kommer vi börja jobba hårt på en ny samling låtar som kommer att släppas 

under 2008 

Det skall bli otroligt kul...... 

Gislövs Hammar 

Lördagen 2 juni 

17.00 

Foto: Mark Goldsworthy

28 29 

Joanna 

Swica 

Min Lördag spenderades i den 

lastbilsmyllrande bleka staden Trelleborg som 

alltid ger mig flashbacks från en misslyckad 

midsommar varje gång jag ser en palm eller 

hör ordet Travemünde. Vad som gjorde den så 

misslyckad minns jag inte riktigt, kanske var 

det den eviga upprepningen av låten Fronda 

– Rulla fram, eller så kanske det berodde på 

att min sommarförälskelse visade sig vara 

en stor skit. Kanske var det i Trelleborg min 

bitterhet mot det manliga könet föddes eller 

så kanske var det här jag insåg att livet är för 

kort för att spenderas åt att lyssna på dålig 

svensk hiphop. 

Jag var som sagt på besök hos min vän 

Emily och våra planer för kvällen var enkla, 

drinkar och en trevlig fest. Vi började 

storstilat med att dricka upp hennes 

champagne som egentligen skulle korkas 

upp på hennes student och ägna några 

timmar åt att prata strunt med The Killers 

på en behaglig nivå i bakgrunden. Nåja, efter 

ett tag blev den där behagliga nivån lite för 

mycket för hennes granne som bankade med 

något ospecifikt i väggen. Det kan ha varit 

en käpp, det kan även ha varit frugan, vem 

vet ? Till slut hamnade vi i alla fall på den 

omtalade festen som slutade vara så omtalad 

redan i dörren då ljudet av Eurovision slog 

emot oss med all kraft. Med en snabb blick 

på min vapendragare Emily klev jag in i 

rummet och fick genast en bitter smak i 

munnen. Groggen smakade plötsligt skit och 

allt som hördes var vrålen av människorna 

som satt i soffan och stirrade in i tv-skärmen. 

Efter 10 minuter insåg vi att slaget var 

förlorat och vi begav oss till närliggande 

bar för att återfå värdigheten. Så mycket 

för den jävla värdigheten då folket även 

där satt som fastklistrade vid den groteskt 

stora tv-skärmen. Vi vände i dörren, poff 

och vårat glada humör ersättes istället av 

en lång och ljudlig klagosång om hur mycket 

vi hatar Eurovision. Väl hemma tvättades 

krigsmålningen av och en film sattes på. 

”Trelleborg Trelleborg med ett litet kärt 

torg, nog för att här är många palmer med 

inte fan läses här fler psalmer…oaah oaah 

wiee oaah oaah wiee låt oss ta färjan på 

en liten begäran, en liter starksprit vill vi 

ha och en vända på maxi kan vi ta ooaah 

oaah trelleborg, vi älskar våran borg!” 

– sedär, nästa år är det jag som vinner 

Melodifestivalen och förbittrar någons 

Lördag. 

Vad har vi lärt oss av detta? Även om du 

vistas i en stad med fler invånare än Ystad så 

betyder inte det att smaken för musik och 

den sociala kompetensen är högre. Summan 

av kardemumman är helt enkelt att resa bort, 

långt åt helvete, till någonstans där de inte 

ännu har upptäckt Schlager eller vad jag nu 

ska kalla det då det för mig slutades kalla 

schlager då Lordi vann 

I en värld där barnen får sin 

första mobiltelefon innan 

de har hunnit fylla två fulla 

händer ser vi egentligen inte 

hur flickan som egentligen 

borde bry sig mer om sina my 

little ponnys står och räknar 

sina kilon. 

I en värld där våldtäkterna 

avlöser varandra och skottdraman 

förvandlas till vardagsmat 

inser vi plötsligt att vi håller på 

att sälja oss själva till en värld 

som vi inte alls var beredda på. 

För hur gör man sig 

egentligen beredd på att man 

en dag plötsligt accepterar 

det faktum att det är okej att 

tvingas mot sin vilja och att 

trenden att skada sig är större än 

att återskapa sig den självrespekt 

man en gång föddes med? 

Är så tröttsamt ledsen av att 

läsa om den tredje världen, dess 

lidande som skyfflas undan av 

vårat samhälles egna hysteriska 

strävan efter perfektion. 

P E R F E K T I O N. 

Bara stavelsen klingar 

undertryckt förakt. 

Illusionsordet som alla försöker 

uppnå, de som uppnått det 

ligger antingen i en kista eller 

har tappt livet, är det dom vi ska 

respektera? 

Är det vi vill uppnå? Att sakta 

men jävligt säkert ta livet av oss? 

Pressa lite hårdare, du 

hinner stanna innan du når en 

personlig konkurs. Vi har lovats 

räddning, men när vi väl faller 

och fallskärmen har fastnat på 

mitten, märker vi att det trots allt 

inte var så vi ville leva våra liv. 

Vi briljerar med svårstavade 

ord, i hopp att få ett erkännande. 

Ungefär som svenskarnas 

dåligt utmärkta ord lagom som 

inte går att definiera eller 

över huvudtaget sätta fingret 

på. Lagom ligger någonstans 

mellan för mycket och ett riktigt 

hårt fall för de flesta. Man säger 

att man vill vara lagom snygg, 

lagom smal, lagom allt för fan. 

Åter där knyts säcken upp och ens 

egna bräckliga självrespekt tittar 

fram: Hej minns du mig? 

Åt helvete med världen, för 

vad är livsglädje när det höjs 

på ögonbrynen så fort man 

diskuterar aggressivt, så fort man 

visar några som helst känslor 

och så fort man utmärker sig ett 

snäpp längre än personen till 

höger om dig. Och bra sex ska 

man alltid ha, för att inte glömma 

att man senare i livet mer eller 

mindre måste föda onormalt 

datadesignade söta barn. För vad 

är man utan ett barn i sitt liv? 

Varför har världen ingen 

respekt för den ensamstående 

mamman, singelmannen eller 

killen med bara ett ben? Varför 

kan vi inte bara se förbi all 

materiell kärlek, skönhetsfel 

och brister. Koncentrera oss 

på individen bakom och stötta 

varandra i med och motgång? 

För att vi någonstans på 

vägen glömde hur man gör 

och på grund av att den forna 

generation har dött. 

Säg mig, vem ska nu lära oss? 

Så lämna för guds skull hjärtat 

utanför dörren för till och med 

droger är åtråvärda nu. 

Topp 5. 

1 1.16- 20 maj invigdes Bökebergs arena och vi hästfolk har all anledning 

till attvara glada. Inte nog med att det i framtiden kommer hållas stora tävlingar 

på anläggningen så kommer man även få chans till att få nyttja det storslagna 

ridhuset . Skåne växer inom hästsporten och det är inte konstigt att allt fler 

tävling ryttare stationerar sig här, möjligheterna är oändliga. För mer info www. 

bokeberg.com 

2 Hulsfred närmar sig med stormsteg. 3 dagar av musik, fest och lera, som 

jag har längtat. Det enda som återstår att fixa är ett tält då något säger mig att 

det som jag har nu inte riktigt håller sin funktion. Vi syns på Salem Al Fakirs 

spelning! 

3 När jag inte dricker Cosmopolitan dricker jag Alfie, bör testas och här 

är receptet; 5 cl Absolut Citron, 1 cl Cointreau och 1 cl annanasjuice. Häll 

ingredienserna i en shaker, skaka och servera i coctailglas. 

4 Regina Spector. Hennes röst! Helt makalöst grym tjej och jag rekomenderar 

verkligen er att köpa, nej förresten ladda ner hennes skiva. Spara pengar och 

bli helnöjd. Weho 

5 American Apparel har numera gått om tidigare favoriten Filippa K när det 

gäller basplagg. Jag rådiggar deras tubtoppklänningar som säljs på Nelly.se. Bra 

priser och snabb leverans, tiptop! 

Midsommartoppen 2 

Att Per Gessle, liksom Anita Transistor, har mycket 

pop i toppen och älskar listor, det vet vi ju, och här 

listar han 10 låtar som han inte kan undvara på 

midsommarfest. 

1. Magnum Bonum: Skateboard 

2. Donna Summer: Hot stuff 

3. ZZ Top: Gimme all your lovin’ 

4. Beach Boys: Fun fun fun 

5. Kenny Rogers/Dolly Parton: Islands in the stream 

6. Kirsty MacCall: Days 

7. Ramones: Sheena is a punk rocker 

8. Zombies: She’s not there 

9. Shocking Blue: Venus 

10. Commodores: Three times a lady 

Vinnarna av de eftertraktade biljetterna till Roskildefestivalen blev 

Mickey Nordfeldt, Tomelilla 

Hilda Lancing, Skillinge 

Ett stort grattis

30 31 

De intellektuella och visdomens öde 

»Jag har aldrig träffat en man som haft bättre 

motiv för alla problem han förorsakat« skrev 

Graham Greene i boken Den stillsamme amerikanen 

(1955). Greenes beskrivning av hur en idealistisk, 

intellektuell amerikan klampar igenom Vietnam 

med ödesdigra följder framstår, när man ser på 

den katastrofala utvecklingen i Irak, som alltmer 

förutseende. Människor som helt och hållet 

formats av boklärdom och som är fängslade av 

intellektuella abstraktioner i stil med ”demokrati” 

och ”nationsbyggande” hotar att göra det nya 

millenniet lika blodigt som det förra. 

Det är alltför lätt att anklaga den amerikanska 

evangeliska kristendomen för den ideologiska 

fanatism som föranledde maktfulla män inom 

Bush-administrationen att försöka skapa en 

annan verklighet i Mellanöstern. Men faktum 

är att många frisinnade intellektuella, många 

människorättsaktivister, också stödde invasionen 

av Irak: de tyckte att målet: att befria den irakiska 

befolkningen, helgade medlen: väpnat våld. Men 

hur kommer det sig att dessa välutbildade, tänkande 

människor – folk från de bästa universiteten, 

från styrelserummen i de största företagen, från 

finansvärlden, från media – trots sina fina avsikter 

utsätter miljontals människor för våld och lidande? Tre 

årtionden efter att David Halberstam ställde denna 

fråga i sin bästsäljande bok The Best and the Brightest, 

fortsätter den att vara brinnande angelägen: varför 

händer det att nutidens intellektuella – människor som 

såväl yrkesmässigt som på grundval av sin karaktär 

ägnar sig åt tankarnas värld – så ofta blir, som Albert 

Camus påpekade, »tjänare av hatet och förtrycket«. Vad 

är det hos det intellektuella livet i våra tider som gör 

att det frambringar en sorts kunskap, en sorts vetande, 

som på ett så iögonfallande sätt är så fullständigt läns 

på visdom? 

Den starka makt som vidlåder sekulära idéer – och 

som även vidlåder de människor som omfamnar dessa 

idéer – tydliggjordes först i och med revolutionerna 

i Europa och Amerika, kolonisationen av stora delar 

av Afrika och Asien, och sedan den kommunistiska 

sociala ingenjörskonsten i Ryssland och Kina. Dessa 

storskaliga och ofta blodiga försök att omdana hela 

samhällen och kulturer leddes av intellektuella som 

trodde passionerat på sina uppfattningar om vad 

som utgjorde det goda livet; de hade tydliga teorier 

om vad begreppen »staten« och »samhället« borde 

innebära; och istället för traditionell religiös tro – som 

de ju redan ogiltigförklarat – inspirerades de av en ny, 

självmotiverande världsåskådning: tron på »historiens 

makt«. 

För många europeiska tänkare var det inte 

förrän mänskligheten genomlidit två världskrig, 

totalitarismens utbredning och Förintelsen som de 

var förmögna att se hur det exempellösa våld som 

präglade 1900-talet – sådant som enligt Camus tog sig 

uttryck i «slavläger under frihetens fana, massakrer 

i människokärlekens namn« – härrörde från ett 

ensidigt historiskt (dvs historicistiskt) sätt att resonera, 

en tankemodell som fick människolivets nyckfulla 

mångsidighet att framstå som något som kunde 

formas lika otvetydigt som en snickare kan forma en 

träbit. 

Den franske diktaren Paul Valéry, som i likhet med 

många andra europeiska intellektuella chockades av 

Första Världskrigets meningslösa dödande, avfärdade 

såsom »absurda« alla böcker som skrivits om »det vi 

lär oss av det ena, hur man ska lära ut det andra«, alla 

böcker som påstod sig kunna visa vägen till framtiden. 

Det tusenåriga riket, som ju kollapsade efter blott tolv 

år, borde ha inneburit dödsstöten för villfarelsen att 

människan kan styra historien. Men utvecklingarna 

inom den högteknologiska krigsföringen gödde 

istället uppfattningen, i synnerhet bland de största 

av de länder som segrade i Andra världskriget, att 

de är »historiens aktörer«; så kunde en högt uppsatt 

rådgivare till President Bush säga till journalisten Ron 

Suskind år 2004: »När vi agerar, skapar vi vår egen 

verklighet«. 

Det finns idag många amerikanska och brittiska 

intellektuella som hjälper verklighetsskaparna att ur 

historiska »fakta« hämta lärdom som kan användas 

för nutiden och framtiden. I sin bok Surprise, Security, 

and the American Experience (Harvard, 2004), hävdar 

den Yale-baserade historikern John Lewis Gaddis 

att John Quincy Adams redan på det tidiga 1800talet 

artikulerade den »stora strategi«, grundad på 

unilateralism och föregripandets logik, som tillämpas 

av George W. Bush. Gaddis menar att de metoder 

som grundlade Amerikas supermaktsstatus, och som 

»formade vår folkssjäl och gav näring åt vår utveckling 

som nation« borde »inpräntas i vårt nationella 

självmedvetande« (s 30). 

I Just War Against Terror: The Burden of American 

Power in a Violent World (Basic Books, 2003), åberopar 

Jean Bethke Elshtain, som författat en beundransvärd 

bok om Jane Addams, en ännu äldre tradition – 

nämligen den augustinska kristendomen – i jakten 

på något som moraliskt och filosofiskt rättfärdigar 

Amerikas kraftfulla sätt att ta sig an världen. 

Idén om historien som ett hjälpmedel som främjar 

den mänskliga artens evolution har getts sitt kanske 

mest långtgående uttryck av den renommerade 

Harvard-baserade historikern, Niall Ferguson. I en 

artikel som publicerades i New York Times Magazine 

några veckor efter invasionen av Irak, beskrev Ferguson 

sig själv som en »helyllemedlem i det nyimperialistiska 

gänget«, och vidhöll att USA borde ta sitt 

imperialistiska ansvar och tillhandahålla i länder som 

Afghanistan och Irak »samma sorts upplyst utländsk 

administration som förr om åren tillhandahölls 

av självsäkra engelsmän iförda ridbyxor och 

tropikhjälmar«. I sin bok Colossus: The Rise and Fall of 

the American Empire (Allen Lane, 2004) argumenterar 

Ferguson att ”många delar av världen skulle gynnas av 

att under en period styras av Amerika« (s 2). 

Det är svårt att förstå, idag, hur allt detta kunde 

uppstå, hur det under 1800-talet blev så att begreppet 

›historien‹ kunde tillmätas en sådan vikt och prestige. 

Detta var inte historia i den bemärkelse som de första 

stora historikerna, Herodotus och Thucydides, förstod 

den: nedtecknandet av händelser som förtjänade att bli 

ihågkomna eller högtidlighållna. Men, efter en period 

under 1800-talet som kännetecknades av makalös 

dynamism drog många i Västeuropa – och inte endast 

Marx och Hegel – slutsatsen att historien utgjorde 

ett sätt att mäta mänsklighetens väg mot ett högre 

evolutionsstadium. 

I sin utvecklade form så beskrev den historicistiska 

ideologin en rationell process, vars specifika lagar 

kunde fastställas och bemästras lika exakt som 

naturvetenskaperna kunde analysera processerna 

inom sitt område. Underutvecklade infödingar i de 

koloniserade samhällena kunde övertalas, eller tvingas, 

att duplicera denna process – och det ädla målet, dvs 

Framsteg, helgade de ibland tvivelaktiga medlen, 

såsom kolonialkrig och massakrer. 

Denna instrumentala syn på mänskligheten, som 

de kommunistiska regimerna drev till ytterlighet 

med sina blodiga utrensningar och sina gulager, är så 

långt bort man överhuvudtaget kan komma från den 

buddhistiska tanken att endast sunda medel kan leda 

till verkligen sunda mål. Den strider fullständigt mot 

idén om Nirvana, lidandets övervinnande – trots att 

många sekulära, moderna intellektuella hävdar att 

det är det målet de också eftersträvar. För det är ett 

tillstånd man endast kan uppnå om man kan befria sig 

ifrån förbindelser, hat och vanföreställningar. 

Det är i själva verket så att det inte finns några 

betydande tankeströmningar i Afrika eller Asien som 

rymmer tanken att historien vore en meningsfull 

berättelse som formas av människan. Afrikanska och 

asiatiska kulturer ser sällan tiden som något raklinjigt; 

det som istället avgränsar och definierar människans 

ingripande i världen är sederna och religionen. 

Buddhismen, för att ta ett exempel, erbjuder, med sin 

betoning på medkänsla och ömsesidigt beroende, 

ingen grogrund för den drift till erövring och 

självhävdelse som kännetecknar den prometeanska 

andan, dvs den anda som gett upphov till den nya, 

”historiska” synen på mänsklig makt. 

Många europeiska kulturer hade förr liknande 

inbyggda försvar mot sådan obalans, men ur 

den moderna erans vetenskapliga och tekniska 

innovationer växte det fram en tro på att det var 

rimligt att utsätta människans naturliga och sociala 

miljö för rationell manipulation, samt en tro på att 

historien, som dittills setts som en neutral, objektiv 

berättelse, kunde formas genom mänsklig vilja, 

mänskligt handlande. 

Det var denna tro på rationell manipulation 

som underblåste de politiska, vetenskapliga och 

teknologiska revolutionerna i Västvärlden under 

1800- och 1900-talen; och det var denna tro som 

användes för att förklara och rättfärdiga Västvärldens 

världsomspännande herravälde. Ord som ›framsteg‹ 

och ›historien‹ yttrades med samma övertygelse på 

1800-talet som vår tids modeord »demokrati« och 

»globalisering«. 

Västvärldens stora materiella och teknologiska 

framgångar skapade, tillsammans med den alltmer 

utbredda läskunnigheten och utvecklingen av 

högskoleväsendet, en egen modell av den ›sekulära 

tänkaren‹: någon som hade utbildats – vanligtvis i 

den akademiska världen – i att tänka logiskt under 

användande av en stor mängd historiska fakta. Ingen 

större etisk eller andlig förmåga ansågs vara nödvändig 

för denne tänkare. Endast teknisk sakkunnighet 

efterlystes hos de vetenskapsmän som hjälpte till 

att utveckla de kärnvapen som skulle kunna utplåna 

jorden flera gånger om. 

Det är besynnerligt hur fort den på själsliga 

värderingar inriktade tänkaren puttades ner från 

Västvärldens huvudscen, för att endast kunna överleva 

i underutvecklade samhällen såsom Indien. Det var 

endast några marginaliserade, religiöst intresserade 

personer – Simone Weil, Reinhold Niebuhr, Thomas 

Merton, till exempel – som framhärdade i att utöva en 

moralisk och andlig intelligens som inte begränsades 

av någon övertygelse om att vetenskapen eller 

socialismen eller frihandel eller demokratin stod i 

begrepp att visa mänskligheten vägen till en historiskt 

förutbestämd, glansfull framtid. Det är som den 

politiska tänkaren Hannah Arendt skrev: »1800talets 

besatthet med historien och med ideologisk 

övertygelse färgar fortfarande vår tids politiska 

tänkande i så pass stor grad, att vi har svårt att erkänna 

att ett helt fritt tänkande, som inte tillgriper sådana 

kryckor som historien eller tvingande logik, kan säga 

oss något värdefullt.« 

Denna art av fritt tänkande kunde man hellre hitta 

hos personer som inte helt och hållet formats av 

Västvärldens modernism – och det mest uppburna 

exemplet är Mahatma Gandhi som, samtidigt som han 

var en djupt troende hindu, använde buddhistiska idéer 

för att utmana den prestige och den genomslagskraft 

som många, rent materialistiska västliga tankar om det 

mänskliga livets väsen och mening åtnjöt. 

Gandhi sa att hans indiska förfäder hade gjort klokt 

i att inte fästa sig vid historien, för att istället söka 

visdom i Mahabharata, den episka berättelsen om ett 

fruktansvärt krig som troligen ägde rum i Indien på 

100-talet f.kr. Gandhi skrev: »Det som är permanent, 

och därför ofrånkomligt, nödvändigt, undgår den 

historiker som beskriver händelser. Sanningen går 

utöver historien, bortanför den«. 

Gandhi kände sig säker på vari den permanenta, 

nödvändiga sanning som uppenbarades i 

Mahabharata låg: det handlade ingalunda om 

att betona storheten i utdöda kejsardömen eller 

civilisationer, utan sanningen låg i hur berättelsen 

skildrade de ärketypiska mänskliga karaktärsdragen 

girighet och hat, hur dessa karaktärsdragen förkläder 

sig till självgodhet och ger upphov till ett destruktivt 

krig där det inte finns några segrare, utan bara 

överlevare, som måste leva resten av sitt liv i en 

ödemark. I Gandhis tolkning handlar eposet inte om 

några otvetydigt goda som bekämpar de otvetydigt 

onda, utan det visar på en värld fylld med just 

tvetydigheter, en värld där kampen mellan gott och ont 

pågår inom varje enskild själ, en värld där människor 

måste träffa sina egna etiska val och sträva efter att 

praktisera omtanke och dygd. Mahabharata är inte en 

dokumentär berättelse, utan visar istället på vikten 

av ett etiskt liv som bygger på obruten medvetenhet. 

Historien, menade Gandhi, var inte i stånd att visar 

oss detta – allra minst historien i den moderna 

bemärkelsen som »ett verktyg i vår arts evolution«. 

Gandhi var ingen intellektuell, och hyste intuitiva 

misstankar mot sådana grandisoa västliga begrepp 

som »framsteg« och »historien«. Han visste att de 

europeiska imperiebyggarna motiverade de värsta 

övergreppen i Afrika och Asien genom att åberopa 

en viss version av historien, i vilken de själva 

spelade rollen som förtrupperna på mänsklighetens 

marsch mot en glansfull framtid. Han insåg att 

en pseudovetenskaplig historieskrivning – som 

rättfärdigade oetiska medel genom att hänvisa till 

påstått ädla mål, och som kunde användas för att 

retroaktivt ursäkta tidigare brott samt legitimisera 

nya brott – hade blivit till den förhärskande ideologin 

hos de imperialistiska, erövringslystna länderna i 

Västvärlden. Denna ideologi kunde »användas till vad 

som helst« som Albert Camus skrev 1951, »till och med 

för att förvandla mördare till domare«. 

Ett kort tag såg det ut som om de alltmer dystra 

nyheterna från Irak och Afghanistan fått Ferguson 

och alla de andra förmenta verklighetsskaparna att 

tvivla – men sedan höjde de rösterna ännu mer i sitt 

stöd för Amerikas militära makt. Ge våldet en chans, 

verkar vara deras budskap. Även om våldet inte kan 

omforma Mellanöstern kan det åtminstone ta itu med 

islamistiska fascister och terrorister. 

Bakvänt nog, och på ett sätt som bara setts i vår 

tidsålder, så är det numera de som förespråkar 

ickevåldets politik – en politik grundad på dialog och 

förhandling – som bemöts med skepticism, om inte 

med regelrätt hån. En vanlig retorisk manöver består 

i att jämföra islamistisk extremism med Tredje rikets 

fascism, för att sedan fråga: hade Gandhi kunnat 

besegra Hitler? Saken är emellertid att Gandhi och 

hans sätt att tänka lyste med sin frånvaro i Versailles 

1918, när Västmakterna påtvingade Axelmakterna 

förödmjukande fredsvillkor, och sådde därmed fröna 

till ytterligare ett världskrig. 

Ickevåldsprinciper, som självbestämmande, etiskt 

grundad övertalning eller dialog, kan knappast 

förväntas återställa över en natt all förstörelse som 

orsakats av ett politiskt synsätt som institutionaliserar 

girighet, hat och våld. Det är kanske svårt i våra dagar 

att se hur ickevåldet skulle kunna vara en gångbar 

kraft, i synnerhet som vi verkar befinna oss mitt i 

en period av eskalerande våld och grymhet. Men 

trots det så bjuder den moderna världens historia 

på talrika exempel på att ickevåldets politik kan 

vara effektiv. Rörelserna för självbestämmande i de 

gamla kolonierna, medborgarrättsrörelsen i USA, 

sammetsrevolutionerna i Ryssland och Östeuropa, 

avskaffandet av apartheid i Sydafrika, och den gradvisa 

spridningen av den parlamentariska demokratin över 

hela världen – vår tidsålders stora omvandlingar har i 

grund och botten varit fredliga. 

Och det har funnits tänkare och aktivister i vår tid – 

Gandhi, Martin Luther King, Thich Nhat Hanh, Nelson 

Mandela, Aung San Suu Kyi, Václav Havel – som vägrat 

se politiken som ett nollsummespel (där den andra 

sidans förlust automatiskt är en vinst för den egna 

sidan), och som förespråkat dialog och övertalning 

som medel för att uppnå politiksa mål. Thich Nhat 

Hanh skrev till exempel i ett brev till den amerikanske 

medborgarrättskämpen Martin Luther King Jr. efter 

en våg av buddhistiska självbränningar i Vietnam år 

1965: »De munkar som brände sig själva till döds ville 

inte ta livet av sina förtryckare; de ville bara få till en 

ändring i deras politik. Deras fiender är inte människor 

eller människan, deras fiender är intolerans, fanatism, 

diktatur, snikenhet, hat och diskriminering, fiender 

som bor i människans hjärta.« 

Václav Havel, som fängslades av en av de många 

totalitaristiska regimerna i Östeuropa, uttryckte 

sig på ett sätt som påminde om det buddhistiska 

fokuserandet på handling i nuet när han varnade att 

»ju mindre politiken är rotad i ett konkret ›här och nu‹, 

och ju mer den siktar in sig på något abstrakt slags 

›någon gång‹, desto lättare kan det hända att den 

urartar till att handla om nya former för mänskligt 

slaveri«. I sitt eget praktiska politiska arbete tog Gandhi 

avstånd ifrån alla politiska synsätt som förminskade 

människor till att endast vara passiva medel i rörelsen 

mot ett förutbestämt mål. Man kan säga att detta var 

själva kärnan i Gandhis klagan mot historicismen; han 

var orubblig i sin övertygelse om att människor är ett 

mål i sig själva, samt om att här och nu är viktigare än 

en illusorisk framtid. 

De som mäter ickevåldets politiska effektivitet 

i termer av omvända regimer har ofta känt sig 

förbryllade av eller besvikna på denna Gandhis 

inställning, men för Gandhi själv så var ickevåld inte 

bara ytterligare en taktik att använda mot politiska 

motståndare i ett nollsummespel; itsället handlade 

det om ett helhetligt sätt att vara i livet, i världen, 

ett sätt att förhålla sig ärligt och sanningsenligt 

gentemot andra människor och samtidigt gentemot 

det egna ›inre jaget‹. Det var ett individuellt projekt 

där andlig vaksamhet och styrka skapade en grund för, 

och var därför oupplösligt förbunden med, politiska 

handlingar. Gandhi hade som grundantagande att 

enskilda människor, oavsett vilken sorts regim de 

levde under (demokrati eller diktatur, kapitalism eller 

socialism), alltid hade ett fritt samvete. Att leva ett 

politiskt liv innebar att vara medveten om denna inre 

frihet att göra egna etiska val i sitt vardagsliv; det 

innebar att genom sitt eget samvete själv ta politiskt 

ansvar hellre än skjuta över ansvaret på ett politiskt 

parti eller en regering. 

Enligt Gandhis synsätt växte äkta politisk makt 

ur samverkan och samarbete mellan sådana starkt 

medvetna, enskilda människor – det som Hannah 

Arendt, i sin analys av Pragvåren 1968, kallade för den 

»autentiska, varande makten som är av folket«, en sorts 

makt som ingen repressiv regim eller regering kan 

skapa eller förtrycka genom terror, och som en sådan 

regim i längden blir tvungen att kapitulera inför. 

Många av Gandhis kollegor klagade att han 

bromsade Indiens befrielse från kolonialväldet – men 

Gandhi visste, på samma intuitiva sätt som Havel 

efter honom, att hans uppgift handlade inte så mycket 

om att åvägabringa ett regimskifte, utan mer om att 

stå emot »den irrationella rörelsekraft som finns hos 

anonym, opersonlig och omänsklig makt – sådan makt 

som vidlåder ideologier, system, !!!ITALICSapparat!!!, 

byråkrati, artificiella språk och politiska slagord.« 

Sådan makt – som är en unik produkt av den 

moderna världens politiska och ekonomiska system 

– tryckte ner individen överallt, i såväl den fria som 

den ofria världen. Det var därför Havel tyckte att 

de Västvärldens kalla krigare som ville välta den 

totalitaristiska kommunism som han själv var tvungen 

att leva under, liknade »en ful kvinna som försöker 

bli kvitt sin fulhet genom att krossa spegeln som 

påminner henne om den.« Havel skrev att, »även om 

de segrade, så skulle de efter striden oundvikligen likna 

sina besegrade motståndare i långt större grad än 

någon idag kan eller vill förstå.« 

Västsidan vann ju kalla kriget – på ett alltigenom 

fredligt sätt som får kärnvapenskapprustningen att 

framstå som ännu mer sinnessjuk – och hävdar nu att 

den bekämpar en ny totalitaristisk fiende i form av 

den radikala islamismen. Den ofantliga Gulagarkipelag 

Havel fruktade att Västvärlden skulle kunna bygga 

»under åberopande av nationen, demokratin, framsteg 

och krigsdisciplin« verkar inte bli verklighet (om man 

bortser från några ställen i Irak, Afghanistan och Kuba). 

Men det är inte svårt att, genom dimman av ett krig 

som lanserats på basis av halvsanningar, i ideologernas 

och teknokraternas fortgående bedrägerier och 

självbedrägerier urskilja konturerna av det Havel 

kallade totalitaristisk makt, eller »makt som har sin 

grund i en allestädes närvarande ideologisk fiktion 

som kan rationalisera vad som helst utan att behöva 

ens nudda vid sanningen.« 

Det är emellertid alltid sannolikt att världens 

objektiva verklighet kommer att avslöja denna 

fiktion. En regering eller religiös-politisk rörelse 

som siktar på att uppnå »helspektrumsdominans« 

genom företrädesvis våldsamma medel är inte endast 

moraliskt oacceptabel, utan den är även dömd att 

misslyckas. Den mänsklighet den försöker forma om 

har blivit mycket mer mångskiftande och bångstyrig 

sedan det sista kolonialväldet slocknade. I sin skrift 

Om historien varnade Paul Valéry oss, flera årtionden 

innan internet och Al-Jazeera fanns, att den mänskliga 

fattningsförmågan står maktlös »inför vår tids 

politiska fenomen, vilka beledsagas och kompliceras 

av en exempellös förändring av dimensionerna, eller 

ännu hellre, en förändring av sakernas ordning. Den 

värld som vi – såväl enskilda personer som nationer 

– nu börjar träda in i är inte samma värld vi en gång 

kände, utan bara liknar den. Det system av orsaker som 

styr allas våra öden, och som nu sträcker sig över hela 

jordklotet, gör att varje törn får hela världen att skaka. 

Det finns inte längre några frågor som kan lösas bara 

genom att lösas på ett enda ställe.« 

Ovetandes om att han därigenom uttryckte en 

djup, central sanning i den buddhistiska filosofin, 

skrev Valéry att »ingenting kan hända längre utan att 

hela världen är inblandad«; detta betydde att »ingen 

kommer någonsin att kunna förutse eller begränsa de 

nästan omedelbara följderna av vilken aktion det än 

månde vara«. 

Den ekonomiska globaliseringen har vävt världen än 

tätare samman, och många människor känner alltings 

ömsesidiga beroende i sina hjärtan. Men ändå så 

verkar det inte som om de gamla, sekulära ideologierna 

– vare sig till vänster eller till höger – förmår artikulera 

människors längtan efter en sorts kunskap eller 

vetande som överstiger personlig eller nationell 

egennytta och som då kan sägas vara visdom. 

Många människor har i buddhismen, med dess 

misstro mot intellektuella abstraktioner, funnit ett 

praktiskt sätt att stå emot »sådan makt som vidlåder 

ideologier, system, apparat, byråkrati, artificiella 

språk och politiska slagord.« Men de sekulära 

ideologierna har ett sådant grepp om Västvärlden 

att en intellektuell från ›mittfåran‹ som bekände sig 

till buddhismen nog skulle dra över sig den sortens 

hån som brukar riktas mot allt som verkar luta åt det 

religiösa eller andliga. 

Det kastar en dyster skugga över det nya millenniets 

intellektuella liv att det anses vara acceptabelt för 

tänkare att återanvända selektiva historiska »fakta« för 

att tjäna verklighetsmanipulatörernas syften, medan 

en subtil moralfilosofi såsom buddhismen inte tillåts 

uttala sitt eget namn i det offentliga rummet. 

Pankaj Mishra (Översättning, Graham Bowers) 

Pankaj Mishra upptäckte Arundhati 

Roys blivande världssuccé The God of Small 

Things. Därefter gav han själv ut den 

uppmärksammade romanen The Romantics. Han 

medverkar med artiklar och essäer i en mängd 

tidningar och tidskrifter som t.ex. The Guardian, 

New York Times, New York Review of Books, 

Washington Post, Granta, Outlook och The New 

Yorker. 

1992 flyttade Mishra till den lilla byn Mashobra 

vid foten av Himalaya. Där kom han för första 

gången i sitt liv att fundera över buddhismen, 

om vem den historiske Buddha egentligen var 

och varför buddhismen försvunnit från Indien 

men kommit att spela en allt större roll i övriga 

Asien, och efterhand även i västvärlden. Buddha 

i världen valdes när den kom ut till en av årets 

100 viktigaste böcker av New York Times.

32 

Frustration i koncentration! 

Man får ibland upp fattningen att 

folk tror att det här med fiske är 

något som man tar som en stund 

av skön avkoppling. Inget kan vara 

mera fel! Om vi tar flugfiske som 

exempel så har det väldigt lite med 

att meta abborre på morfars brygga 

att göra. Ett flugspö av idag är byggd 

på senaste hi-tech-vis av absolut 

senaste hi-tech-material. Det ska vara 

kevlar och kolfiber i alla möjliga 

olika föreningar, på längden och på 

tvären och på kors. Här snackar vi 

väldigt långt ifrån morfars gamla 

krokiga bambuspö och rostig krok. 

På tal om krokar skall dessa helst 

vara av högsta specialstålskvalitet 

och viktigast av allt kemiskt vässade, 

hur nu det går till. Flugorna ska 

man helst binda i en dåligt upplyst 

källare, under fullmånens tid, under 

meditativt mässande av uråldriga 

hemliga formler och besvärjelser, 

allt för att ge bästa fiskelycka. Ve den 

fiskare som tittar, eller ännu värre 

lånar, i annans flugask, allt för att 

bibehålla sina fångstrecept för sig 

själv. 

Sen finns det linor i alla längder, 

färger och former, om du vill kasta 

långt eller kort, flytande eller 

sjunkande som en sten eller alla 

lägen däremellan. Linan måste ju 

naturligtvis ligga på en rulle. Nu 

skall det ju inte vara vilken rulle som 

helst. Nä, den ska helst vara svarvad 

ur ett stycke flygplansaluminium 

och sedan perforerad full med hål för 

att få ner ännu mera vikt. Kvar blir 

något väldigt hi-tech-mässigt, med 78 

kullager, som närmast kan liknas vid en 

miniatyrkorsning av ett pariserhjul och 

en lättmetallfälg för bilbruk. Det måste 

vara aluminium-spillet man betalar för… 

Kläder skall vi inte prata om. Hattar, 

kepsar, byxor, skor, skjortor, jackor, 

västar, stövlar, skor m.m. Allt skall vara 

vattentätt, men släppa ut kroppens egen 

fukt, och med praktiska fickor på alla 

möjliga, och omöjliga med för den delen, 

ställen. Allt för att göra den praktiske 

fiskaren ännu mera praktisk. 

Och sen är det bara att åka och hämta 

fisken nu då, eller…? Jag ska berätta 

om en vanlig fiskedag för Johnsson. 

Allt måste planeras noga i förväg. Flera 

veckor, kanske månader, eller ännu värre 

år, innan har man beställt datum, tid 

och plats för fisket. Veckan innan synas 

utrustningen noga. Allt ska gås igenom, 

linor ska synas, rullar ska smörjas o.s.v. 

Nån dag innan fixar man det sista med 

käk och sånt. 

Och så kommer då äntligen dagen 

D. Upp i tidig otta för att sätta sig i 

en bil och köra ett antal mil. Det kan 

bli rätt långt. Väl på plats kan man få 

spatsera en längre eller kortare sträcka 

för att komma fram. Väl på plats ska 

utrustningen noga monteras ihop och 

synas. De rätta flugorna ska knytas på 

den rätta linan på det rätta spöet. Så 

var det dags att börja. Lintrassel… En 

vindpust fångade flugan så att den kom 

på fel sida om linan i bakåtkastet vilket 

resultera i att den snor in sig i kastlinan. 

Ta hem och red ut. Kasta ut igen och 

trassel igen. I ögonvrån ser man hur 

kompisen lite längre bort står och drillar 

sin första fisk för dagen. Man biter ihop 

och försöker igen. Plötsligt känns ett 

nafs i linan men inget mer. Fiskar några 

gånger till men inget händer. Byter spö 

och fluga för att se om det hjälper, men 

inte. Går bort till campen för att snacka 

med killarna som står och rensar fisk 

och är glada. Försöker luska lite om hur 

de gjorde. ”Den tog på djupet” är en 

av de knapphändiga upplysningar jag 

lyckats få ur dem. Hmm… 

Riggar ytterligare ett spö med 

sjunklina. Här ska fiskas på djupet! 

Gör några hyfsade kast med spöet och 

fiskar av stället men inget händer. Jo en 

sak… Har inte spöet blivit kortare? Fan 

också! Toppen har gått av på spöet en 

halvmeter ner. Jaha, det blir till att lägga 

det åt sidan och hoppas att man har alla 

garantipapper och kvitton i gott förvar! 

Byter ställe och går ett par hundra 

meter längre upp där man fått några 

fiskar. Sätter på en liten förtyngd orange 

nymf som kan sjunka ganska djupt. 

Återigen börjar det blåsa upp ordentligt. 

Många vindknutar och lintrassel blir 

det. Lyckas dock få till ett riktigt långt 

och fint kast. Självkänslan börjar komma 

tillbaka. Och där sitter den! Hugget 

kommer som en stöt genom spö och 

lina. Den drar åt vänster, går upp och 

visar sin bredsida sen slaknar linan. Fan 

igen! Den tog dessutom flugan med 

sig tillbaka i djupet. En slarvigt slagen 

knut kan jag förmoda. På med ny fluga 

och desperat fiskande efter den lilla 

(förmodligen modell större) tjuven, men 

inget händer återigen… 

Vid tolvslaget håller alla lunch. Vi 

grillar korv, käkar mackor, dricker 

kaffe och snackar skit. Det berättas 

fiskehistorier vitt och brett, om fisken 

som står här eller där som är gigantisk, 

eller om hur bra den senaste flugan är 

o.s.v. Själv sitter man mest tyst, tuggar 

på en halvvarm korv, dricker ljummen 

juice och ljummet kaffe på det. 

Min gamle far ringer och undrar om 

han kan komma och hälsa på när jag 

fiskar. - Visst! säger jag och ger honom 

en vägbeskrivning. 

- Då kör jag nu, säger han. Är hos dig 

om en halvtimme. 

Kul, tänker jag och lägger på några 

korvar till på den falnande glöden åt 

honom. Lunchen går och när trekvart 

har gått ringer jag och undrar om han 

kört vilse. 

- Nä, jag skulle bara ner ett ärende på 

byn och då träffade jag den som känner 

den som… o.s.v. Men jag kör nu!, säger 

han glatt. 

- Jag går tillbaka till fisket nu så du får 

leta upp mig, säger jag till honom innan 

vi lägger på. 

Väl tillbaka i ”fishing mode” letar jag 

upp ett nytt ställe där jag inte fiskat 

tidigare. Dessutom ligger vinden på i 

ryggen och det brukar lätta för kasten. 

Kastar både långt och riktigt snyggt 

emellanåt men det tycks inte imponera 

på fisken för den uteblir. Kompisen 

bredvid står däremot och drillar sin 

tredje fisk för dagen. Han håller på både 

länge och väl med den. Jag erbjuder mig 

att håva den och han godtar villigt min 

hjälp. En stöddig Regnbåge på drygt 

fyra kilo visar det sig vara när den väl är 

landad. Under tiden har far min anlänt 

och får tillfället att beundra fångsten. 

”Jag fick i alla fall blöta håven idag” 

tänker jag för mig själv… 

Ger farsan kameran och ber honom ta 

några bilder på oss när vi fiskar. Vädret 

är ju fint så bilderna kan säkert bli bra 

åtminstone. Något minne, förutom ett 

knäckt spö, efter denna katastrofdag 

måste man ju ändå ha förevigat. Vi 

snackar lite skit om ditten och datten 

medan jag fiskar och han fotar. Inte 

mycket annat händer. Jag tänker så hårt 

jag kan i ren desperation över sistautvägen-lösningar 

på hur jag ska kunna 

försöka få något på kroken. Längst ner 

i en av mina flugaskar ligger en gulorange 

sak bunden av kaninpäls som jag 

fick mycket fisk på för många år sedan. 

Måste bara prova den. Gör några snygga 

kast och JA där sitter den! Det rungar 

till i linan och mothugget kommer 

blixtsnabbt. Den sitter på kroken! 

- Nu kan du ta lite bilder, säger jag till 

gubben. 

Fisken gör inte så mycket väsen av 

sig. Den segar sig likt en Ferguson-grålle 

ner mot bottnen hela tiden. Det är en 

kamp mellan firren å ena sidan, och 

dåliga tafsar, slarvigt bundna knutar och 

Johnssons tålamod å andra sidan. 

Först när man får ett hugg hoppar 

hjärtat till och slår några dubbelslag 

sen lägrar sig ett lugn i magtrakten och 

pulsen går ner till slow-motion-takt. 

Man vet att detta är ett uthållighetstest 

av stora mått. Det gäller att få fisken så 

trött att man till slut bara kan segla in 

den i håven utan några större åthävor. 

I gott och väl tjugo – tjugofem minuter 

håller vi på, fisken och jag. Den här VILL 

jag inte tappa. Man hoppas bara att inte 

fiskens tänder hinner skava av tafsen 

innan man har vunnit kampen. Till slut 

lägger firren sig på sidan och glider in i 

håven. 

- Ett och ett halvt kilo, säger farsan. Tre 

kilo säger vågen. Det var som fan, säger 

han… 

Känslan efter att ha landat dagens 

första fisk är den triumferandes lugna 

segervisshet. Nu kan man slappna av 

på allvar, ta en kopp kaffe och skämta 

om att det egentligen inte spelar någon 

roll om man får fisk eller inte. Bullshit! 

Att lämna en fiskedag FF (fiskfri) är en 

stor nesa. ”Det är ändå så jobbigt att 

rensa fisken”, brukar vara den tröst som 

man bär med sig hem sådana dagar. Jag 

skitar gärna ner mig! 

När fisken är rensad och klar skickar 

jag den med farsan hem. Den ska bli 

rökt så småningom bestämmer vi. Jag 

återgår till fisket och tomheten i andra 

änden av linan. Nada nappar det igen. 

Jag hade väl bara tur just då! Efter 

några timmar får jag ett sms av min 

kära hustru som undrar när jag tänker 

komma hem, för hon är hungrig. En 

timme senare ringer hon och undrar om 

jag inte fått hennes sms och varför jag i 

så fall inte svarat på det. 

- För att jag inte vet när jag tänker 

komma hem, svarar jag. 

- Men det betydde att du ska komma 

hem nu!, säger hon. 

- Men jag ska bara… 

- Du ska bara inget alls! Du ska hem! 

Nu! 

Icke förhandlingsbart med andra ord. 

Jag sneglar på det andra spöet som jag 

inte har fiskat så mycket med innan 

idag. Måste bara kasta en gång till med 

det. Det sitter en liten gul nymf på 

det. Jag provar ett kast i hörnan nere 

vid campen och smack, där satt en till! 

Denna gör volter och saltomortaler, likt 

en vattendragets Nurejev dansar den 

runt på vattenytan så det står härliga 

till. En riktig fighter är det jag har på 

kroken. Det blir en lång kamp återigen 

och slutligen står Johnsson som segrare 

även denna gång. Trots inledningen 

av dagen med ett knäckt spö och oflyt 

i största allmänhet är det med ett nöjt 

leende man packar ner sin utrustning, 

rensar fisken och beger sig av hemåt. 

Det finns få saker i livet som 

kan ge en så mycket tillbaka när man 

utövar det. Det andra är elgitarrer men 

det kan vi ta en annan gång. Detta har 

handlat om flugfiske och jag ÄLSKAR 

det! Veckan innan midsommar åker 

jag och en kompis med våra fäder till 

Härjedalen för några dagars intensivt 

fiske. Kanske skriver jag om den turen 

också om det vill sig väl. 

Av Tord Johnsson 

Bilder av Allan Johnsson

GRATISTIDNING - Nya Upplagan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?