Nr 35 - Nya Upplagan

juni 2009 Nr 35 

Nya Upplagan 

krönikor, recensioner, 

kult, serier, lattjo 

och mycket, mycket mer… 

Nytt actionspäckat avsnitt 

med Mäktige Månsson 

Noam Chomsky 

Eva Dahlgren 

Olle Ljungström 

Sofia Rapp Johansson 

Marcus Birro 

Kalle Lind 

Sparks

icléetryck 

grafering 

förstoring 

tal Design 

handling 

staurering 

Boka en 

personlig 

säljare! 

Dator, skrivare, program, nätverk, trådlöst...? 

iPod, högtalare, laddare, iPhone, tillbehör...? 

Få svar på alla dina frågor i lugn och ro. 

Boka tid hos en personlig säljare! 

Erbjudandet, som gäller privatpersoner, 

är självklart kostnadsfritt. nadsfritt. Är du företagare, 

kontakta Företagsförsäljning gsförsäljning för samma service. service. 

MACSUPPORT 

Kloka råd, kunskap och rätt priser på allt från Mac-datorer till iPod och tillbehör. 

Totalansvar för ditt företags dator- och nätverkslösningar. 

Baltzarsgatan 18, Malmö. 040-660 16 40. 

Mårtenstorget 6, Lund. 046-150 400. 

Brickor med 

matmotiv 

295 kr 

MacSupport 

www.macsupport.se 

Nu kan du köpa 

mina foton tryckta 

på brickor i björk. 

Perfekt present! 

Storlek 43 x 33 cm 

Beställ på 

www.ddj.se 

eller köp på 


Medverkande skribenter 

Lars Yngve 

Noam Chomsky 

Eva Dahlgren 

Marcus Birro 

Thomas Millroth 

Sanna Persson Halapi 

Jonas Hallberg 

Jonas Jonasson 

Kalle Lind 

Tord Johnsson 

C-J Charpentier 

Pidde Andersson 

Sofia Rapp Johansson 

Gunnar Danielsson 

Gittan Jönsson 

Magnus Sveningsson 

Mikael Håkansson Askaner 

Per Arnesson 

Mats Gustafsson 

Linnea Uddenmyr 

Jan Erik Bornlid 

Fredrik Hellström 

Jerry Prütz 

Martin Kristenson 

Grefve Fågelsparre 

Johan Stenström 

Janne Falk 

Jenny Tedjeza 

Alice Alebo Nelson 

Peter Eliasson 

juni 2009 Nr 35 

Chefredaktör och ansvarig utgivare 

Lars Yngve 

lars@nyaupplagan.se 

Ekonomichef 

Maria Yngve – lagledare 

som har sin iPod laddad med 

Måns Zelmerlöv och hans grå kostym. 

maria@nyaupplagan.se 


Thomas@nyaupplagan.se 

Layout 


mikael@nyaupplagan.se 

Tord Johnsson 

tord@nyaupplagan.se 

Översättning 

Lotta Askaner Bergström 

Illustrationer 

Jimmy Wallin 

Gunnar Krantz 

Johan Wanloo 

Axel Trumpfheller 

Pär Lundström Gardh 

Benjamin Ahlman 

Medeleine Pyk 


Leif Nelson 

Foto 

Anders Hallberg 

Jacob Frössén 



Åsa Tällgård 

Omslag 

Foto: Jacob Frössén 

Illustration: Jimmy Wallin 

redaktionen@nyaupplagan.se 

0733-86 76 66 

Prenumerera på Nya Upplagan 

och få tidningen hemskickad varje 

månad för endast 300:- om året. 

Tryck: Bold/Sydsvenskan 

Tryck AB, Malmö 2009 

RS-kontrollerad distribution 19.900 exemplar. ISSN 1654-0336 

Nya Upplagan Nya Upplagan 

Observera! Observera! Observera! Observera! 

Weber-feber 

Jag satt härom dagen och 

läste min tidning, en dag 

som så många förut – när 

jag plötsligt hörde ett satans 

skramlande från det 

håll där jag förvarar min 

rostpatinerade utegrill. Min 

instinkt, och mitt konspiratoriskt 

lagda, inte alltid, 

och det bör påpekas, sunda 

förnuft, insåg genast att det 

hela naturligtvis rörde sig 

om ett beställningsjobb från en galen diktator 

som fått griller i huvudet, och hade anlitat utländska 

terrorister som varit på fyra månaders 

träningsläger hos al-Qaida. 

Iklädda nystrukna kamouflagekläder (brunmönstrade 

som husvagnsgardiner från 70-talet), 

utmattade rånarluvor och virkade, flamsäkra 

grytlappar med inslag av asbest, hade 

de inlett operationen ”Skrik som en gris”. 

Terroristernas uppdrag består av att inta grillen, 

pilla bort skattemärket, skruva bort nummerskyltarna, 

desarmera gallret – allt i denna 

ordning, för att undvika explosion – ersätta det 

med ett nytt från en lågpriskedja, därefter stjäla 

och smuggla ombord min så omtyckta Weber 

på en färja, transportera den över halva jordklotet 

där Kim Jong-Il, hållandes och klappandes 

en katt av den sorten som ser ut att ha fått 

en spade i huvudet, väntar med ett stelt leende. 

Kim är i desperat behov av materialet som han 

ska använda till att utöka sin samling av specialbyggda 

tolv centimeter höga platåskor, men 

även till att bygga kärnspetsar till massförstörelsevapen 

och utföra underjordiska kärnvapenprov 

med. 

Operationen lyckas, Kim får nya platådojor 

med Webersula, men trampar naturligtvis 

snett under ett av sina välregisserade framträdanden, 

tappar en bit av sulan som en CSI-typ 

juni 2009 nummer 35 

naturligtvis hittar och med hjälp av pincett, 

DNA, provrör och ett mikroskop kan få fram 

ett fettigt fingeravtryck, spåra grillen, hitta 

kvitton och en film från en butikskamera som 

snappade upp mig inhandlades grillen. Jag åker 

naturligtvis dit så att det visslar om det, och 

döms för medhjälp till terrorism och fördöms 

av FN:s säkerhetsråd, hamnar på svarta listan, 

tvingas gå klädd i orange overall, minus skramlande 

instrument, och läxas upp av en farbror 

med rullande ”r ” och stora ”farfarsöron”. 

När jag lugnat ner mig och försiktigt närmade 

mig grillen genom ålning medelst hasning, 

så visade det sig vara ett gäng kråkor som 

– tror jag – var på örat och försökte att gå på 

glödande kol! 

Jag gav upp värsta Kreegah Bundolo-vrålet och 

räknade med att de skulle lämna tomten med 

en hastighet av Grumman F6F Hellcat. Men 

icke, de satt lugnt kvar och glodde. Då kastade 

jag en tomkartong från en Toffifee, men inte 

heller det hjälpte, och i sådana lägen finns det 

liksom bara en sak kvar att göra – dum-dumdudum: 

plocka fram den skarpladdade piassavakvasten. 

Jag svingade kvasten, och krågorna 

(red: skånska för kråkor) flydde för sina liv till 

telefontrådarna mitt emot där se satt och guppade 

som pimpade hiphop-bilar av allt kraxande. 

De formerade sig som ett svårspelat partitur. 

Jag hämtade munspelet och blåste efter 

noterna och musiken visade sig vara Anders F 

Rönnbloms ”Långfingret”. 

För övrigt undrar jag egentligen hur mycket 

all Weber-feber påverkar klimatet? När alla 

springer igång sina grillar och det är lika sällsynt 

att hitta en härlig bit kött i charkuteridiskarna 

som att… säg, träffa någon från 

Hammenhög som inte äger och kör Peugeot! 

stiger temperaturen i atmosfären då? 

Blir växthuseffekten mindre om man enbart 

grillar grönsaker? 

Hur som helst, när man väl kastar köttbiten 

på den glödande grillen blir det grillat, vilka 

positiva tankar köttet än må ha och hur mycket 

det än inbillar sig vara skyddat av Leidenfrostskiktet. 

Men det är en intressant tanke, alltså den om 

huruvida miljön verkligen påverkas när grillsäsongen 

går av stapeln! Kanske är det dags för 

någon pappersvändare i regeringen att tillsätta 

en utredning angående detta? 

När jag var liten och följde med min mormor 

för att handla på varubussen så frågade jag 

alltid om han hade någon prinskorv med sig, 

varpå den snälle handlaren skrattade högt, nöp 

mig i kinden och svarade: ”Den som lever får 

se, din gamla fläskkarré”, och därefter alltid gav 

mig en skrynklig prinskorv att tugga på medan 

mormor veckohandlade. Prinskorven höll garanterat 

inte EU-måttet i vare sig storlek eller 

innehåll, men det var den godaste prinskorv 

jag ätit – åtminstone minns jag det så. Släpp 

prinskorven fri och låt den ha vilken storlek 

och innehåll som helst, bara den är god. Det 

hade jag gärna lagt min röst på i vilket EU-val 

som helst. Däremot kommer jag aldrig att lägga 

min röst på partier som är bakåtsträvande – 

inte ens om de har en skrynklig prinskorv som 

symbol. I skräpposten hittar jag en reklam från 

ett parti som går under parollen ”Ge oss Sverige 

tillbaka” och en reklam för nya Webergrillar. 

Jag blir eld och lågor över den nya modellen 

på grillar men den andra duger knappt ens till 

att elda igång min grill 

med. 

Nu hoppas vi på en 

lång het sommar och att 

vi får ligga i solen och 

steka fläsket, med eller 

utan olja. 

Lars Yngve 

Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! 

TroTs alla varningar och en försäkran från konkurrenter, om att internet aldrig 

kommer att slå igenom på bred front, har vi nu alltså ödslat tid och pengar på 

att göra en modern hemsida för tidningen. ibland är det liksom nödvändigt att 

gå mot strömmen. alla vet att moderna människor inte läser tidningar på nätet – hur 

skulle det se ut? nåväl: Till alla er som blivit beroende av pappersvarianten av nya 

Upplagan, men av en eller annan anledning inte lyckas få tag på fysiska exemplar, 

kan jag nu med glädje meddela er om att ni nu bara befinner er ett itsy bitsy pyttigt 

musklick borta. Titta in till oss, vet jag, på: www.nyaupplagan.se 

lars Yngve 

Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! Observera! 

Observera! Observera! Observera! Observera! 

Klipp ut denna information och fäst på kylskåpet, 

gärna med en kylskåpsmagnet … 

3

4 juni 2009 nummer 35 

Nya Nya Upplagan Upplagan Nya Upplagan 

juni 2009 nummer 35 5 

Ingen nostalgi utan en drake 

När något tar slut 

verkar människan 

ha ett behov av 

att sammanfatta, 

räkna ihop och 

värdera. Världen 

Konst 

av största kraft 

Förutsättningarna var inte de bästa. 

Ett irriterande regn över Telefonplan. 

Sällskap med en hungrig och 

kritisk vän. Den efterlängtade och 

välbehövliga lunchen verkade gäcka 

oss. Stängt. Igenbommat. Jag anade det, inget 

krubb i denna lilla förort till Stockholm. Tills 

en oväntad sushibar dök upp som en hägring i 

öknen. Så kunde vi gå väl preparerade i magen 

till konstfacks elevutställning. 

Ett myller av elevverk är alltid lika uppiggande. 

Inte för att allting är bra. Sammanhangen 

är annorlunda än på ett galleri eller museum. 

Några av de stora målningarna kanske inte var 

särskilt originella, men de frustade av lust och 

iver. Det smittar. 

Några minutiösa teckningar av arkitekturinteriörer 

fångar oss med sina övertydliga perspektiv, 

som sätter sig i maggropen. 

Det roliga med konstfack är just de många 

facken. Glas, keramik, grafisk form, textil går 

över i varandra. Ibland, men förvånansvärt sällan, 

slinker de in i varandras rum. Jag stör mig 

litet på att genregränserna så noga upprätthålls. 

Också i utställningen. Fast skolan har spatiösa 

industrilokaler i LM Ericssons gamla industri. 

Jag känner mig snart märkligt hemma, för när 

jag var mycket yngre bodde jag i närheten. Hur 

gärna minns jag inte morgnarna, då jag med 

min yngsta flicka i barnsadeln cyklade till det 

gamla experimentdagiset, som faktiskt startats 

svämmar över med exempel: deklarationer, 

reseberättelser, böcker, bloggar, 

årsredovisningar, biografier. 

Slut har framkallat litterära storverk, 

fantastiska tavlor och kritikerrosade 

föreställningar. Och otroligt 

av företaget. Personalen var entusiastisk och reforminriktad. 

Jag vill minnas att en av de äldre 

fröknarna varit med från start någon gång på 

40-talet. Reformoptimismens vingar svepte 

över min panna då jag lämnade och hämtade 

lilla barnet. Och å vad jag minns biblioteket 

och Midsommargården på Telefonplan med 

sina årliga utställningar av ny konst. Faktiskt 

drivande i konstlivet. Det finns en tradition att 

luta sig på, som inte bara är min egen historia. 

Jag och min vän stannar en stund i ett rum 

med mönster, som skimrar av 50-tal. Tänk om 

de visste vad ortens historia skimrar igenom. 

Jag berättar det för min vän, som flyttat till Sverige 

som vuxen och knappast kan ha en aning 

om det bruksortsliknande ansvar gamla LM 

Ericsson tog vid Telefonplan. För länge sedan. 

Smink kan jag ju alltid säga. Men gjorde inte 

det. Ibland känns det viktigare att berätta om 

mina cykelturer till dagis. 

Så småningom har vi betat av alla elever, 

men ännu inte hittat Anna Odell. Hon har blivit 

cause celèbre, orsakat trängsel, rusning och 

bevakning av vakter. Vi sökte här och där, tills 

vi blev yra i bollen och lätt uppgivna, tills någon 

vänligt förklarade att Odell placerats en bit 

från de andra. Efter några vinklade turer stod 

vi där. Luften var varm och fuktig av alla dem 

som trängdes. Det här kändes inte bra. Klaustrofobiskt. 

Trångt. Smitarjävulen satte in hos 

oss båda. Kanske det här bara är en hajp. Måste 

mycket ångest. Såklart. 

Även i det lilla tvingar man sig själv 

att utvärdera. En helg kan självklart 

inte förvandlas till en generationsroman 

men likväl ska den analyseras på 

söndagskvällen: Var den tillräckligt 

bra? Varför åt jag godis både fredag 

och lördag? Varför hann jag inte tvätta? 

Borde jag ha ringt mamma? 

Jag är fantastiskt bra på historier. 

Varje pryl jag äger har en liten berättelse. 

År, månad, dag och händelse. 

Mitt liv är uppdelat i olika perioder, 

mentala brevfack, där jag knölar in 

grejer och känslor och stämplar dem 

med datum. I efterhand kan man gå 

tillbaka i arkivet och plocka fram allt 

från strumpor med hål i till gamla 

parfymer och genom dem bygga en 

hel världsbild. 

Men sluten är värst. Flyttar, förhållanden 

eller jobbyten. Då finner 

ANNOrLuNdA 

Jag är en före detta parkbänksgnidare, 

pantburkssamlare 

och trappuppgångsboende. 

Olyckligt omedveten om någonting 

annat? Närú! 

Bittert såg jag på när Svenssons 

samlades kring köksbordet med sina 

välfyllda kastruller. 

Matoset spred sej som ett hällregn 

över den uteplats jag just plundrade. 

Glada röster hördes otydligt genom 

de gulisolerade väggarna. 

Med näsan tryckt mot fönsterrutan 

såg jag på när munnar mättades och 

hjärtan svämmade över. Jag ville in i 

värmen, jag ville vara en del av det. 

Men är man uppvuxen i ett miss- 

vi knö oss in för att se det? Vakterna var visserligen 

vänliga men bastanta nog för att förta all 

lust att tränga sig fram. 

En sådan uppståndelse för ett stycke konst i 

tre delar. Dokumentationen av Odell på bron, 

långsam, omständlig. Hon rekonstruerar en vilja 

att dö, som speglar hennes eget självmordsförsök 

som ung, det som gav upphov till ett 

smärtsamt minne av en brutal psykvård. Hennes 

nya verk är en genomgång av gamla minnen 

för att se om de verkligen stämde. Till slut 

kommer polisen och brottar ner henne. Men 

det mest smärtsamma var alla vanliga människor 

som bara skyndade förbi henne, låtsades 

som om de inget såg. Sedan följde hennes långa 

samtal kring verket i telefon. Hennes djupa allvar 

och vilja att förklara, att hon inte var ute efter 

att sätta dit någon, skakade om med sitt oemotsägliga 

allvar. En övertygelse och nödvändighet 

bakom konstverket, som sedan smäller 

igen som en laddad råttfälla i den stillastående 

tredje delen i hennes verk, sängen med spännbältet. 

Odell har gjort ett långt långsamt verk, 

som också måste ha tagit av hennes egna krafter. 

Hon har som några andra konstnärer satt 

sin egen kropp i pant för att utröna vad som 

händer, då projektet genomförs. Stämde hennes 

minnen? Då jag ser verket i de tättpackade 

utrymmena tar bilderna stryptag och jag minns 

också andra modiga människor som arbetat utifrån 

en total nödvändighet. Agneta Klingspors 

brukarhem, med missbrukande föräldrar 

och missbrukande mor och 

farföräldrar – vad är då oddsen att 

klara sej? 

Istället för inskolning på dagis 

lärde jag mej hålla vakt i affärerna. Jag 

lärde mej snegla mot de runda speglarna 

i taket. Jag lärde mej känna igen 

färgen på de kläder affärsbiträdena 

använde. Jag lärde mej olika läten för 

varning. ”Varning mamma, nu kommer 

det någon” och mammas hand 

släppte genast det utvalda föremålet 

eller köttstycket. 

Vi kom undan. Vi klarade oss. 

”Inte skära bara rispa” upprörde på sin tid, och 

för inte så länge sedan tog många manliga kritiker 

tillfället i akt att hudflänga Maja Lundgren 

och hennes bok ”Myggor och tigrar”. Verk och 

privatperson och konstnär blandas samman. 

Det kändisskapande utsättandet av intimsfären 

i det offentliga har förvandlat samtal om kultur 

till ett slags sängkammarfars. Inför Anna Odell 

förefaller allt sådant futtigt. Det var länge sedan 

ett konstverk så starkt berörde mig. Konst, då 

den är som mest angelägen. 

Men ändå, förutsättningarna var ändå inte 

längre de bästa. 

Tysta sitter vi i Konstfacks kantin med var 

sin kopp genomskinligt kaffe. Tankarna snurrar 

kring musikskribenten Lennart Persson, 

som så oväntat gått bort. Vem kommer nu att 

berätta om förbisedda musiker, locka in mig i 

låtarna. Eller som han fälla in den bildade essän 

i en vanlig musiktext. Tänk hur han gled över 

i en redogörelse för atombombens idéhistoria 

– med anledning av den avskyvärt sexistiska 

”Thirteen women” med Bill Haley. Så skulle jag 

vilja skriva – både om konst 

och musik. 

När vi gått ut från de gamla 

fabrikslokalerna, har det 

slutat regna. Och det finns 

mycket kvar att säga. 


Senare: Istället för den obligatoriska 

skolgången fick jag lära jag mej 

rulla jointar. Jag visste skillnaden på 

gram och hundralappar innan jag 

kunde cykla. Med vågen manipulerad 

att visa mer, vägde jag upp det 

vita pulvret och skopade in i små frimärkspåsar. 

Jag travade de bruna och 

sött doftande haschbitarna på varandra. 

Vägde in och sorterade upp. 

Men jag lärde mej aldrig klockan. 

För hos en missbrukarunge existerar 

ingen tid. Hos oss är dagarna uppdelade 

av först morgonens baksmälla: 

föräldrarna måste få i sej sprit så dom 

orkar kliva ur sängen. När morgon- 

nostalgin inga gränser. Allt får färg 

och är antingen skit eller helt underbart. 

Väggarna i lägenheten man ska 

lämna framkallar känslostormar. Från 

datorn, som man satt vid dödande dagar 

på jobbet, hörs plötsligt historiens 

vingslag och den vittnar om en svunnen 

tid av spännande arbetsuppgifter 

berusningen går från att vara salongsdefinierad 

till ”nu ska det fanimej bli 

fest” håller man sej undan. Inte vara 

i vägen. Inte störa, men inte vara för 

långt borta. Då bråken, skriken och 

rösterna tystnat – samlar man ihop 

de urdruckna burkarna i påsar och 

gömmer i städskåpet. När natten vilar 

lika kompakt som tystnaden lägger 

man sej tillrätta och blundar. 

Ett dygn. En dag, som alla andra. 

Vad tjänar det till att veta tiden på 

klockan, när tiden har sin egen gång i 

ett missbrukar hem? 

Jag visste vad mediciner gör med 

människor ögon. Jag lärde mej trolla. 

Sen växte jag upp, blev tonåring 

och tvingades in i det samhälle jag 

och en överdrivet lyckad insats. 

– Jaha så du är klar där nere nu och 

ska flytta. Hur känns det? 

– Okej, lite stressigt bara med allt 

man ska hinna med. 

Va?! Bara så. Punkt. Där sitter jag 

och pratar i telefon. Vid ett bord som 

jag snart ska lämna. Framför en kaf- 

Vägen ut med bön för fiender 

Jag har börjat be för mina fiender. 

Det fungerar. Deras hat tunnas ut, 

flyter bort. Jag blir av med deras hat 

som man spolar en bakterie ur blodomloppet. 

1993 jobbade jag på biblioteket i 

Bergsjön. Jag bodde i Majorna så det 

var en resa på över en timma varje 

morgon och kväll. Jag hatade det där. 

Det var min tid de stal. Jag minns 

att det klev på en söt tjej på vagnen 

vid SKF och hon jobbade också 

där ute, jag såg henne på Rymdtorget 

som torget heter i Bergsjön, vid 

lunch ibland, och jag kunde drömma 

om hur jag vågade gå fram till henne 

och säga något fast det gjorde jag så 

klart aldrig. 

Det var som om allting som höll 

mig borta från skrivandet, från mitt 

kall, skrek åt mig att sticka därifrån. 

Vad gjorde jag där, på biblioteket? 

Inte mycket. Stämplade tidningar. 

Bar ut böcker. 

Personalen var jättetrevlig men jag 

led ändå. Det var så långtråkigt. Det 

var så långt hem. Det blev mörkt fort 

och jag tog min rock prick klockan 

fyra och skyndade till vagnen med 

The Sisters Of Mercy i lurarna och 

var det måndag var jag nykter men 

var det någon annan dag så var jag 

glad för då skulle jag få dricka och 

rasa ut i en natt som var allting som 

mina dagar inte var, nämligen oförutsägbara, 

fantastiska, lockande, oerhörda. 

Man kan bli ett fyllo bara av leda. 

Nätterna var allting annat än leda. 

Jag blev någon. Jag blev sedd. Bartendern 

älskade mig och mina stackars 

hundralappar. Mina vänner älskade 

föraktade. Jag kände mej annorlunda 

och fel. Hur jag än försökte så fanns 

inte de där sociala koderna i mej. Jag 

begrep dom helt enkelt inte. Vardagen 

var ett enda långt chifferknåpande 

och tillslut orkade jag inte försöka 

vara normal. I vargtimmen vred och 

vände jag mej men fick aldrig kläm 

på några Svenssons-etiketter. Jag förstod 

aldrig alla oskrivna regler. 

Kanske var det då inte så konstigt 

att jag böjde mej mot rännstenen. 

Där kände jag mej hemma – deras 

språk talade jag. 

Åren gick. På rekordtid byttes min 

unga kropp mot den vuxnes. Jag böt 

trappuppgångar och parkbänkar 

med bar hela tiden den där gnagande 

fekopp som inte kommer följa med. 

I en stad som jag ska överge – och 

jag känner INGENTING. Hur var det 

möjligt? Vad var felet med Malmö? 

Inga fina berättelser för barnbarnen. 

Så slog det mig – det här med sammanfattning 

av tid – är alltid efterkonstruktioner 

kryddade med det 

mig. Kajalpennan älskade mig. De åtsittande 

svarta jeansen älskade mig. 

Det är evighet sedan men jag kände 

mig gammal redan då. 

I luckorna mellan ledan 

och explosionerna 

stack drömmarna upp 

igen. Om att få skriva 

på heltid. 

Om att bli någon i 

den här världen. Om 

att få orden, böckerna, 

att bli till vingar. 

Den vackraste drömmen 

var ändå att gå in 

på vilket bibliotek som 

helst i Sverige och leta 

fram mina egna böcker 

där. 

Den drömmen har blivit verklighet. 

Det är också där och då jag bestämmer 

mig testa detta att be för 

mina fiender. Det är svårt. Det tar 

emot. Det är regn som gardiner över 

Till minne, Mäster Lennart 

Min vän Lennart Persson har hastigt avlidit i cancer. 

Det bara hände och snabbt som satan gick det. 

Sex veckor från diagnos till döden, så jävlig kan den 

där sjukdomen vara. 

Det känns så orättvist att en man som missionerade 

om det goda, sköna och svängiga i livet har lämnat 

oss vid blott 58 års ålder. Lennart hade i och för 

sig redan hunnit skriva om musik i 40 år, men jag tror 

att det hade funnits material och vilja att skriva lika 

länge till. 

Lennart skrev bara om musik han älskade. Genrer 

var helt ointressant, men det var tvunget att ha hjärta. 

Han hatade grejer som till synes var gjorda med vänsterhanden, 

beräknande och spekulativa. Och är det 

något vi kan lära oss är det kanske just det. Att välja 

bort det meningslösa bruset och skval som ständigt 

sköljer över oss. Han lärde mig att fortsätta att leta 

efter just mina guldkorn och vikten av att vårda dem 

ömt, och även hur viktigt det var att ta mig tiden till 

att njuta och sprida vidare så att fler fick se, höra, 

känna och uppleva. 

olusten inom mej. Den tycktes ha 

förskansats sej i mitt bröst. Låg som 

ett vakuum och tryckte mina lungor. 

När jag död hittades av en förbipassagerare, 

när ambulansen kom 

med sina återupplivningsförsök. När 

jag såg fiskmåsarna nedanför mej, 

krafsa på min grav. Hur dom drog 

upp våta, röda maskar ur jorden. 

Jag såg vackra blommor vissna och 

glömmas bort. Jag såg mossan klättra 

upp och sprida sej över stenen. Hur 

mitt namn löstes upp. 

När den sista människan lämnat 

de sista fotavtrycken ovanför mina 

kvarlevor – då visste jag att jag skulle 

få frid. 

Men det blev aldrig så. Jag fick 

där lilla extra. Barnbarnen, barn, 

barnsagor. Sagor är inte sagor utan 

det hemska och otrevliga. The sweet 

ain’t sweet without the sour. 

Kanske var det så det var. Jag hade 

räkmackat mig igenom ett helt år. 

Det fanns aldrig någon drake i Malmö. 

Ingen svininfluensa, inte en enda 

världen. Men det går. Jag knäpper 

händerna och ber helt tyst. 

Jag läser några sidor ur Östergrens 

roman Fantomerna. 

Den var min bibel när 

jag var ung. Det finns 

särskilt en scen som 

jag aldrig glömmer 

när killen i boken ska 

tala med Sandi efter 

att han gjort slut med 

henne, för hon har 

blivit tyst och närmast 

apatisk efter uppbrottet 

och han gjort slut 

med henne för att 

han tror att hon är 

kär i alla andra och 

han har gjort slut med 

henne för att han är en idiot och tror 

sig kunna komma undan smärtan 

genom att slå sig själv, och hon är 

mycket riktigt inte närvarande och 

han stryker en hand över hennes hår, 

inte den frid jag så innerligt önskade. 

Jag dog aldrig den där dagen, då en 

medmänniska hittade min livlösa 

kropp. Ambulansens slangar nådde 

djupt in i mej. När den bedövande 

stöten blixtrade genom min kropp, 

slogs ögonen upp. Stirrade in i ett par 

mörka pupiller. Jag hörde sirenerna 

på avstånd. Jag hörde klockan slå i 

den sal där jag återhämtade mej. Jag 

hörde fridens dörr slå igen, då förstod 

jag att jag inte ens i döden passade 

in. 

Där hade det kunnat vara över – 

min olyckliga saga kunde ha fått sitt 

slut. 

En natt steg plötsligt en man in. 

Hans gestalt avtecknade sej som en 

glasbit i min kyckling. Extra majonnäs 

och handskalade räkor gör inte 

en story. 

Ett slut med solnedgång, 

prinsen och halva 

kungariket. Gött. 

Linnea Uddenmyr 

vill att hon ska vara fin och vacker 

och han säger att han älskar henne, 

och det gör han säkert, men han är 

en idiot och hon kommer ur den där 

koman till slut och blir en annan, 

en vacker kvinna, och han inser sitt 

misstag när det är försent och redan 

när jag sätter mig ner med den nya 

pocketutgåvan av den boken vet jag 

att jag kommer slå upp det stycket 

utan att leta, det kommer bara dyka 

upp så fort jag öppnar boken, och 

när jag öppnar boken så är det precis 

så det blir, det första jag slår upp är 

den scenen, är de sidorna, och jag blir 

inte ens förvånad, utan läser den där 

fina texten igen för första gången på 

säkert femton år. 

Sedan går jag och köper en flaska 

vatten och väntar på att tåget ska 

komma och ta mig hem till min älskade 

lilla familj. 

Marcus Birro 

Ingen jag känner var så nyfiken på nya upplevelser 

som Lennart. Han var alltid på väg någonstans, till 

en konsert eller middag eller bio. Alltid på cykel, för 

körkort tog han aldrig. 

Lennart stod alltid på artisternas sida, de som vill 

berätta något eller bara köra över dig med gitarrlarm 

från helvetet. Sånt som känns, det som är på riktigt. 

Han var nog också den enda som fortfarande använde 

ordet fräckt. Så som, ”Mangan du måste höra den här 

låten, den är så jäkla fräck!”. Det ska jag också börja 

med, för Lennart hade ju alltid rätt. Den där låten var 

ju faktiskt jäkla fräck. 

Vi är många som saknar honom nu, Mäster Lennart. 

Samtidigt har jag en känsla av att han fortfarande 

är här, liksom spanar på oss. Så jag ska beställa 

en extra öl när jag lirar med countrybandet Up the 

Mountain i afton. Lennart missade aldrig en spelning 

med oss, så han kommer säkert i kväll också. Jag ställer 

den vid scenkanten, det är väl okej kompis? 

Magnus Sveningsson 

mörk kontrast mot allt det sjukhusvita. 

Hans andedräkt bildade rökmoln 

runt min säng. Ingenting sa 

han, men hans blotta närvaro fick 

vartenda hårstrå på min kropp att 

resa sej. Jag vågade inte andas. 

Orörlig låg jag nerbäddad medan 

slangarna fyllde mej med näring. 

När han gick lämnade hans skugga 

imma på fönsterrutorna. 

Kanske hände det något den natten. 

Kanske fick hans närvaro mej att 

vakna upp. Kanske var det hans blick 

som tvingade mej att se mej själv. 

Förnedringen i den jag blivit. 

Kanske, räddade han mitt liv. 

Sofia Rapp Johansson




Böcker 

Karin Johannisson 

Melankoliska rum 

Albert Bonniers förlag 

Synen på ”onormala” psykiska tillstånd har 

varierat genom seklen. Samhällets krav och 

samtidens normer har ibland drivit människor 

ut ur normaliteten, ibland accepterat vissa avvikande 

beteenden. 

I Melankoliska rum har Karin Johannisson 

på ett lättillgängligt språk granskat de flesta varianter 

av känslotillstånd hos den västerländska 

människan som på något 

sätt brutit mot det 

normala. 

Melankoli är ett vitt 

begrepp och i det ryms 

en rad känslor och beteenden. 

Johannisson 

använder sig av Freuds 

definition för att sammanfatta 

det: ”förlust 

av något som man inte 

vet vad det är”. Hennes 

iakttagelser kommer 

från romaner och dikter, 

dagböcker och från 

1800-talets mitt främst 

från medicinska journaler. 

Hon klassificerar seklen 

enligt följande: 1700-talet är en känslokultur, 

1800-talet en kontrollkultur och 1900-talet 

en begärskultur. Ändå dyker likartade ”symptom” 

upp även om de ofta ges olika etiketter 

och nya förklaringsmodeller skapas. Det är en 

rad tillstånd som granskas: leda, lättja, skräck, 

nervositet, flyktbenägenhet, sömnproblem, 

överkänslighet för ljud, lukter, ljus. Varje känsla, 

varje symptom har sin karriär, sin glansperiod. 

Gemensamt för många ”onormala tillstånd” 

är att så länge de yppar sig i intellektuella skikt 

och överklassen, och då främst hos männen, 

Richard Brautigan 

Gräsmattans hämnd 

Bakhåll 

Richard Brautigan föddes 1935 

och tog livet av sig 1984. Mellan 

dessa år låg strävan, framgång och 

besvikelse; samt mängder av fördärvlig 

sprit. 

År 1967 fick han som strävande 

ung författare ett genombrott med 

Trout Fishing in America. Den samling 

berättelser som här återutges 

kom fyra år senare. Det kanske är hans bästa 

bok. Brautigan kan påminna om diktionen 

hos Stig Claesson i Sverige. Det är tillbakalutat, 

människor han träffat, sett, hört talas om 

ges röst och gestalt i ofta absurda berättelser. 

Författaren uppfattade sig ständigt som en out- 

ses de som intressanta fenomen. Så fort de blir 

tydliga bland kvinnor och i lägre klasser är 

man snabb att medikalisera dem och sätta en 

sjukdomsetikett på tillståndet. Alla begreppen 

definierar något i gränslandet mellan sjukdom 

och hälsa. 

Några kända personers instabilitet granskas 

lite mer ingående. Sociologen Max Weber är 

en av dem och under 

närmare två decennier 

kring förra sekelskiftet 

”led” han av flera av de 

ovan nämnda symptomen, 

trötthet, sömnproblem, 

nattliga pollutioner,föreläsningsskräck. 

Vid de två senaste 

sekelskiftena har likartade 

”melankolisk” 

symptom gjort sig gällande, 

en svårförklarlig 

trötthet som griper 

omkring sig – ”utbrändhet”. 

Johannisson 

menar att för hundra år 

sedan ansågs samhället 

spela en större roll för medan felet idag oftast 

söks hos individen själv. 

En tanke som dröjer kvar efter läsningen av 

boken är att normalitetens ramar har krympt 

det senaste seklet. Förr i tiden var det mer socialt 

accepterat att avvika från dominerande 

mönster eller leva ut sin melankoli. 1900-talets 

effektivitetsraseri innebar en skärpning av kraven 

på hur vi ska bete oss. 


sider, en plebej i kulturens tempel. 

Det är kanske förklaringen 

till hans kombination av självdestruktion, 

självuppskattning 

och destruktiva karriär. När hela 

klasskänslan silas till kortberättelsens 

form är han magnifik. 

Här skruvar sig underklassens 

Amerika och här reser sig den 

mäktiga föreställningskraften, 

ofta med en sexuell kraft. 

Men hans styrka är detaljerna, 

som ger det mest absurda trovärdighet. 

Detaljer som han frätt fram i minnets 

saltsyra tills de passat in i hans litterära 

avsikter. När allt stämmer i hans konstnärliga 

balansräkning är han mästerlig. 


Lars Åberg 

Stora famnen 

Pappa Dallas i Rosengård 

Gong Gong 

Stora famnen är titeln på 

verket ifråga, och visst är 

den passande. För är det 

något mångsysslaren Dallas 

alltid gjort, så är det att 

ha tagit emot ungdomar 

med öppna armar. Vare sig 

det nu handlat om att träna 

dem i boxning i Malmö 

Boxningsklubb eller att agera fritidsledare har 

han funnits där i Rosengård i egenskap av en 

lika uppmuntrande påhejare som fast styrande 

hand. 

Detta att han inte bara är ett socialt stöd, 

utan även en auktoritär figur ses föga förvånande 

som försvårande hos vissa. Detta framgick 

rätt tydligt i Kvällsöppet på TV 4 nyligen då oroligheterna 

i Herrgården debatterades. Inte nog 

med att han vågade vara rakryggad och säga att 

föräldrarna borde ta mer ansvar, han krossade 

även ett tabu genom att se det som ett problem 

Kerstin Engstrand 

ABC om mördarsniglar 

Prisma 

Har ingen personlig erfarenhet av mördarsniglar, 

förmodligen till viss del beroende på att de 

inte trivs på inglasade franska balkonger! Har 

dock hört hisnande historier om sniglar, stora 

och starka som noshörningar, som bara skakar 

på sig efter att ha blivit skjutna med såväl hagelbössa 

som slangbella. Men man ska inte tro 

på allt man hör! 

Själv associerar jag dessa feta, äckliga, decimeterlånga 

saker med ögonbrynen på en gammal 

rektor från min skolgång, som efter att ständigt 

ha tillrättavisat mig på rektors expeditionen, 

alltid avslutade våra möten med att lyfta mig i 

örat och säga: ”Vi ses snart igen”. 

Enligt författaren finns det tydligen massor 

av hemmatips på hur man effektivast blir av 

med sniglar, och en del av dessa tips testas och 

Richard Powers 

Minnets Eko 


En snart 30-årig man kraschar med sin bil och 

drabbas i sviterna av olyckan av en hjärnåkomma 

vid namn Capgras Syndrom vilket yttrar sig 

på så sätt att de allra närmaste – systrar, hundar 

o dylikt – framstår som bedragare medan 

de som inte är riktigt så nära känns igen som 

förut. Det här blir knepigt för den olycksdrabbade 

och inte minst för den drabbades syster 

som naturligtvis ger sig av hem till sin bror för 

att man inte får ta vandaler 

i hampan här i landet. Givetvis 

betonade han som sig 

bör de sociala problemen 

också, men han vågade säga 

det som inte ens polisen 

hade mod att knysta något 

om. Själv tycker jag detta 

var rejält uppfriskande. Så 

ska den orädda debattslipstenen 

dras. 

Mer resonemang av 

samma vara går som en 

röd tråd i Stora famnen. 

Han pratar om sådant som är ”känsligt att säga 

i Sverige”, och hit hör att det bor ”för många 

socialbidragstagare i Rosengård”. Folk vill inte 

bli stämplade, menar han inte utan anledning 

och fortsätter sedan uttrycka saker som att invandrare 

inte ska klaga och skylla på samhället 

i alla väder. 

”Ta av ’offervästen’ och visa vad ni kan istället”, 

uppmanar han frankt utan att darra på 

manschetterna det minsta. Fast det är som sagt 

bara ena sidan av myntet. För å andra sidan har 

denne man uppenbarligen en enorm empati 

utvärderas. Man får även mängder av kunskap 

om andra typer av sniglar och deras livscykel 

(vem vill veta det?) och snäckor på köpet. Mina 

personliga favoriter, kanelsnäckor, omnämns 

dessvärre inte med en endaste rad. 

Hade jag själv haft mördarsniglar hade jag 

definitivt plockat fram min hockeyklubba och 

mina Uffe Sterner-skridskor, gått ut bland 

buskar och gräs och växelvis roat mig med att 

trampa på dem och att flippa in dem till grannarna. 

Snacka om att förena nytta med nöje. 

Det är nämligen inte speciellt smart att skriva 

fula ord med bekämpningsmedel på någon 

grannes gräsmatta – risken finns nämligen då 

att man blir känd för den breda allmänheten i 

programmet Grannfejden och framställs som 

den idiot man i själva verket är! 

Lars Yngve 

att hjälpa. På ytan utvecklar sig ett mysterium 

om vad som egentligen hände den kvällen när 

bilen gick ut i geografin och in i Nordamerikas 

egen tranedans (tranor har en stor biroll 

i storyn). Det blir också en ”tillbaka till min 

hembygdshåla”-berättelse om systern. Under 

den här ytan av intrig som skapas av storyn 

om syskonparet ligger en illa dold men slugt 

penslad metafor för ett allt mer förvirrat samhälle 

i chocken efter attackerna den 11 september 

2001. Det är inte alldeles uttalat att 

vad som pågår är ett resultat av 11 september, 

men handlingen utspelar sig i tiden mellan 

World Trade Centerattackerna och utbrottet 

och förståelse för de problem många flyktingar 

har i sitt nya land. Åberg menar inte utan anledning 

att Dallas ägnar sig åt att fostra medborgare, 

och det är också till stor del det som 

motiverar honom. 

”Jag vill få ungdomarna att inse vad som är 

rätt och fel”, säger han vid något tillfälle i boken. 

”De behöver vägledning eftersom jag märker 

att de inte förstår särskilt mycket av svenska 

seder och bruk.” 

Detta är Dallas drivkraft, men det finns också 

en sida av honom som mest verka se det som 

en utmaning att få hopplösa fall på rätt köl. Det 

är till exempel inte utan stolthet han berättar 

om specialklassen med värstingar han hjälpte 

få godkända betyg på bara ett år. 

Det är förstås i sin tur sådana saker Dallas får 

uppmärksamhet för, och den slickar han gärna 

i sig. Siw Steneskog-Ek, en av hans nära vänner 

och före detta arbetskamrater säger överseende 

att han förutsätter att han alltid står i centrum, 

och det är möjligt det är så. 

Detta i sin tur leder oss in på ett annat av bokens 

fokus. För givetvis är Stora famnen i mångt 

och mycket också ett försök att berätta Dallas 

historia och samtidigt gå utanför den gängse 

Jeppe Wikström 

Hem ljuva hem 

Max Ström 

En hel tjock bok med bonader som de flesta av 

oss någon gång sett hos gammelmormor eller 

gammalfarmor, det är nämligen främst denna 

generation som lät dessa handarbeten pryda 

köksväggen. Men det ska bli ändring på det. 

Själv tycker jag att de är vackra och blir glad över 

många av deras gamla, hedersamma, jordnära 

budskap som ofta handlar om familjelycka och 

Philip Roth 

Vålnaden försvinner 


I Philip Roths debutroman från sextiotalet, Portnoys 

besvär, pumpar den framonanerade sädesvätskan 

ständigt ur huvudpersonens könsorgan. 

Fyrtio år senare utgör samma organ en central 

del i Roths roman Vålnaden försvinner, men dess 

vitalitet har bedarrat. Det strömmar visserligen 

fortfarande vätska ur det men det är den i inkontinensens 

fas av livet svårstoppade urinen. 

Efter en prostataoperation drog sig romanens 

huvudperson, den drygt sjuttioårige Nathan 

Zuckerman, i början av 90-talet undan offentligheten 

och flyttade ut på landet, tjugo mil från 

New York. Zuckerman är författare och något 

av Roths ”alter ego”, då gestalten förekommit i 

en rad av Roths verk, bland annat i den mästerliga 

trilogi om det amerikanska efterkrigssamhället 

– Gift med en kommunist, Amerikansk 

pastoral och Skamfläcken. 

I Vålnaden försvinner återvänder Zuckerman, 

inkontinent och impotent, av en tillfällighet till 

New York dagarna kring Bushs omval 2004. 

Mycket har förändrats. Där enstaka galningar 

en gång pratade för sig själva på gatorna ser han 

nu alla prata som galna för sig själva i sina mobiltelefoner. 

av Irakkriget, och berättelsen färgas av den 

stämningen. 

I jakten på ett sätt att kurera den olyckligt 

drabbade brodern tappar folk både förstånd 

och begrepp till höger och vänster, och inget 

verkar vara som förut. I följderna av Marks 

märkliga hjärnskada börjar även de balanserade 

inblandades uppfattning av verkligheten 

att skeva. Verkar det som. Till och med hjärnexperten 

som kallas in blir snurrig och ser sin 

tillvaro vackla. Paranoia och svekfullhet breder 

ut sig och allmänt, rent och skärt tvivel råder. 

Ingenting är som det varit, och en krypande 

känsla av att kontrollen tappas allteftersom 

mediabilden för att på så vis göra honom till en 

tredimensionell individ av kött och blod. 

Vad gäller det förstnämnda lyckas man väl 

bara sådär. Åberg sveper över de händelserika 

barn- och ungdomsåren på blott ett tiotal sidor. 

Magert, tycker i alla fall jag. Då fungerar beskrivningen 

av honom som en motsägelsernas 

man bättre. Via intervjuer med ”hans” ungdomar, 

de egna barnen, rektorn på Rosengårdsskolan 

och en före detta styrelseledamot i boxningsklubben 

får man en rätt bra uppfattning 

om denne färgstarke svensksenegales. 

Dock kan jag känna att intervjuupplägget 

gjort boken en aning stel och statisk. Det hoppar 

från det ena till det andra fram och tillbaka 

i tiden rakt igenom utan någon direkt röd tråd 

än Dallas själv. På något vis gör detta att associationen 

till välmenande utbildningsradion tidvis 

är svår att undgå. 

Fast visst, det här är ändå en bok väl värd att 

läsa. Men det är mest huvudpersonens egen 

förtjänst. Hans karisma, öppenhjärtighet och 

humor lyser lyckligtvis igenom bokens i övrigt 

lite småtråkiga och gråa präktiga ton. 

Peter Eliasson 

om hemmets trygga vrå. Nästa gång ni hoppar 

i träbonnarna och går på loppis så stanna till 

bland tygerna, där kan ni göra fynd för en spottstyver 

som det ligger många timmars handarbete 

bakom. Hur rätt skulle inte en broderad ”Sol 

ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne” kännas vid 

sidan om en plansch av Monsters of Rock eller 

en tavla av Damien Hirst? Och vem blir inte glad 

av att mötas av budskapet ”En matsked kärlek, 

en matsked gräl, tre gånger dagligen, omskakas 

väl” – nästan Grindslanten-klass! 

Lars Yngve 

Efter 11 september är människor på Manhattan 

rädda för nya terrordåd och många vill 

därifrån. Av en impuls nappar Zuckerman på 

ett bostadsbyte, ett ungt par vill för ett år byta 

sin lägenhet mot en säkrare vistelse på landet. 

Då kvinnan i paret är mycket attraktiv väcks 

Zuckermans insomnade virilitet till liv igen och 

han söker varje tillfälle att träffa henne. 

Han råkar också möta en gammal kärlek 

som hade ett kort förhållande med en sedan 

länge död författare, en gång en förebild för 

Zuckerman. Rykten om ett efterlämnat romanmanuskript 

med eventuella incestuösa inslag 

har kommit i svang och en journalist planerar 

en biografi med braskande avslöjanden. Men 

Zuckerman intar en kritisk attityd till projektet 

och Roth visar väl härmed också sin skepsis 

mot alltför biografiska läsningar av romaner. 

Han gestaltar också problemet genom att låta 

Zuckerman efter några möten under dessa dagar, 

inte minst dem med den sköna kvinnan, 

skriva utkast till en pjäs. Det visar sig att när 

kornen av sanning fått gro och slå rot i författarens 

hjärna så är pjäsens likhet med verkligheten 

som det speglar marginell. 

Så arbetar nog de flesta författarna. Åtminstone 

Philip Roth. 


växer fram. På pappret är det inte alls dumt 

och det fungerar rätt bra; det är en tjusigt konstruerad 

historia och, faktiskt, tankeväckande 

berättelse som speglar vår tid på ett nytt och 

eget sätt. Enda problemet är att Minnets Eko 

stundtals känns en aning seg. Konstruktion 

och idé är ju bra saker men om man börjar 

gäspa för ofta är de till ingen nytta. Det som 

håller en kvar hela vägen är att man vill ha lösningen 

på det där mysteriet, hur det verkligen 

gick till den där kvällen. Och den här gången 

lönar det sig att hänga kvar. 


Människor det varit synd om: Arne Weise 

Överallt och hela tiden hamnar folk i klister, knipa, fel sällskap och Landskrona. Då är det 

lätt att tycka synd om dem. Det är många gånger också en smula oförskämt. Särskilt om 

man samtidigt skrattar åt deras ryggar. I boken “Människor det varit synd om” utforskar 

kulturarbetaren Kalle Lind den fina gråzonen mellan empati och skadeglädje. Här en utgallrad 

munsbit. 

Jag har använt en osunt stor bit av mitt 

vuxna liv åt att läsa memoarer skrivna av 

gamla gubbar ur Kultursverige. Vissa saker 

framstår som begripligare än andra. 

Jag kan förstå memoarer där författaren 

försöker göra sej intressant genom att berätta 

om hur en barnflicka runkar av en (som 

Ingmar Bergman), att man varit nazist (som 

Ingmar Bergman), att man har en benägenhet 

att ”plötsligt göra i byxorna” (som Ingmar 

Bergman) och att man varit notoriskt 

otrogen (som Ingmar Bergman). 

Jag kan förstå memoarer där författare anstränger 

sej för att göra sej små och obetydliga 

– varför vill alla dessa unga kvinnor ligga 

med lilla mej? – och gör allt för att dra fram 

sina sämre sidor (oftast ”för ambitiös”). På 

kuppen framstår man som ärlig och ödmjuk 

– och kan givetvis gå ut och ligga med ännu 

fler unga kvinnor. 

Jag kan förstå varför man publicerar gamla 

recensionsklipp där man skurit bort inledningen 

”inte så” och bara behållit slutordet 

”lysande”. 

Jag kan förstå varför man hoppar över 

att berätta om fruarna som undrat över alla 

trosor i kavajfickorna (”ny design på näsdukarna, 

älskling!”). 

Jag kan förstå varför man påstår saker som 

inte längre går att bevisa (”jag hittade på figuren 

Pippo Långstrump redan 1943, men 

tyvärr råkade jag bränna manuset”), påstår 

att man förutsåg saker som man så klart inte 

förutsåg (”redan när han blev skolminister 

tänkte jag att Göran Persson en dag skulle 

ligga med Systembolagschefen”), försåtligt 

hänga ut gamla fiender (”visst var NN en stor 

artist, men han blev minsann ytterst gasig av 

wasabi!”) och uppförstora sin egen betydelse 

(”jag var i New York 1999 och bara två år senare 

kom WTC-attentatet! Tänk om de var 

ute efter mej!”). 

Sammanfattningsvis: jag kan förstå varför 

man skryter och varför man låter bli att 

skryta. 

Men jag KAN INTE förstå varför Arne 

Weise i minnesboken ”I blickpunkten” delger 

sina läsare (dvs. sjuttiplussare och jag) följande 

muntra anekdot från Weises ungdom: 

Mitt första försök till samlag blev en katastrof. 

Vissa unga damer hade rykte om sig att 

vara frigjorda. Enligt ”experterna” bland oroliga 

tonårsgrabbar var de ”görkåta”. 

En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag 

och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty 

så frigjord var hon nu inte att hon hade velat 

ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt 

mål till dess hudsträngen mellan ollonet och 

förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont. 

Förödmjukad och blodig lomade jag hem. 

Ville han att hela läsekretsen skulle drömma 

mardrömmar om hur Arne Weise står 

med sargad Lill-Arne och pratar om gaffelantiloper 

och markattor? 

I så fall lyckades han. Men jag förstår fortfarande 

inte riktigt varför. 

Kalle Lind




Guldjakt 

med Adam Smith 

Världsekonomin har sina ryttare. En 

kusk som håller i tömmen till en skenande 

ekonomi med osynlig hand är 

Adam Smith (1723–1790). Han var en moralfilosof 

från Skottland och en av dem som lagt 

grunden för det nationalekonomiska tänket. 

Under upplysningstiden gick han bland annat 

ut med att det finns en naturlig samhällsordning 

grundad på att var och en följer sina böjelser. 

Folk slår vakt om sina personliga intressen för 

att öka sitt välstånd. Att människan är egoistisk 

skildras som något fundamentalt hos Smith. 

Samtidigt går det också att hitta en kollektiv 

anda i hans synsätt. Utan ”full frihet och full 

rättvisa, skulle aldrig något folkslag i världen 

någonsin komma till välstånd”. 

Smiths beskrivning av människans strävan 

efter att få det bättre går via konsumtion. Det 

är själva köpandet som ger de nödvändiga arbetstillfällena 

i tillverkningsindustrin och som 

sätter hela ekonomin i rullning. 

Adam Smiths utopi ligger i att samhället når 

sin höjdpunkt av enkelhet i ett system som han 

menar är lätt att förstå för var och en. ”Varje 

människa har, så länge hon ej kränker rättvisans 

lagar, fullkomlig frihet att söka sin egen fördel 

på egen hand och med sitt arbete och kapital 

öppna konkurrens mot vilken annan människa 

och samhällsklass som helst. Regeringen befrias 

då helt och hållet från en plikt”. Regeringen blir 

överflödig bortsett från att försvara en sådan 

rätt. 

Vilka medel blir då tillåtna för välståndsökningen 

med det smithianska tankesättet i 

1700-talets världsbild? 

En av Smiths förklaringar till uppsvinget för 

européerna är upptäckten av Amerika. För att 

kunna försvara det som varje land byggt upp 

räcker det inte med att hålla sig på hemma plan: 

”Ett land, som inte har några egna gruvor, måste 

otvivelaktigt skaffa sig sitt guld och silver från 

främmande land”. Det är bara att sätta igång 

och ta för sig. En hel kontinent står öppen genom 

Smiths glasögon: Att ”förhindra ett stort 

folk att göra allt vad det kan av det som det själv 

producerar, eller att använda sitt kapital och sin 

näringsflit på det sätt som det finner för sig för- 

illustration: Pär Lundström Gardh 

delaktigast, är en handgriplig kränkning”. 

Smith argumenterar på, varför det är bra att 

kolonisera länder: Bland infödingarna är befolkningen 

för gles. De får ökat välstånd i en 

takt som världen inte skådat tidigare. Vildar 

och barbarer får nu som först tillgång till riktiga 

redskap. De får ”även med sig vanan att underordna 

sig”. Kolonisatören ger arbetstillfällen åt 

alla, då han har mer jord än vad han själv kan ta 

hand om. Lönerna ökar för alla. Ingen behöver 

betala skatt och då finns det inga förlorare. 

Under läsningen av Smiths böcker undrar 

jag bland annat om han inte har kännedom om 

slaveriet. Eller inkluderar han ägandet av slavar 

som en mänsklig rättighet, ungefär som de 

stora tänkarna tänkte under antiken? Så kommer 

följande text: ”I alla europeiska kolonier 

bedrives sockerrörsodlingen med negerslavar. 

Man anser, att personer, som äro födda i europeiska 

länder med tempererat klimat, ej ha en 

sådan fysik, att de kunna stå ut med att sköta 

spadarna vid jord arbetet under Västindiens 

brännande sol”. 

Ord som ”vildar” och ”barbarer”, som Smith 

använder, kan vi känna igen i dagens krig mot 

terrorismen. Eller är spelet bakom kriget med 

Afghanistan och Irak som skådeplats – ett nytt 

erövringskrig i jakten på rikedom i Smiths 

anda? Testa att byta ut Adam Smiths supermakt 

mot dagens ledande stat, och andra länders expansionspolitik: 

”Att föreslå, att Storbritannien 

frivilligt skulle uppgiva all makt över sina kolonier 

och låta dem välja sina egna styresmän, 

stifta sina egna lagar och besluta om krig och 

fred, som de ville, vore att framställa ett förslag, 

som aldrig varken antagits eller kommer att antagas 

av någon nation i världen. Ingen nation 

ger någonsin frivilligt upp herraväldet över en 

provins”. 

Egoismen kan placeras i samma nötskal. 

1. Det är guld vi måste sträva efter. 2. Ingen 

släpper greppet om det frivilligt. 

Men då guldet inte räcker till alla och då 

egoismen ”kränker rättvisans lagar”, hur blir 

det då med det samhälleliga välståndet? Den 

ekonomiska krisen kan delvis förklaras med en 

inbygd skenande egoism. 

Vad som behövs är riddare för solidarisk fördelning 

– en mänsklig strävan som motarbetats 

och förespråkats sedan urminnes tider. 


Nu är vi i full gång med årets arrangemang. Närmast står frukostmöte 3 juli och den 7 augusti på 

Sandskogens Värdshus. Som medlem tar du alltid med dig en gäst utan kostnad. 

www.natverketosterlen.se info@natverketosterlen.se 

Adam Smith En undersökning av folkens välstånd 

dess natur och orsaker, del 1. Gleerups förlag 1909. 

Adam Smith En undersökning av folkens välstånd 

dess natur och orsaker, del 2. Gleerups förlag 1911. 

Ännu inte medlem? 

på www.natverketosterlen.se kan du se vilka företag som redan bestämt sig 

The Famous Blue Raincoat 

The Famous Blue Raincoat eller 

The Singer Must Die. Det är bara 

att välja men det vore… 

Lasses röst från den skånska 

slätten försvinner i plötsligt brus 

så jag hinner inte fråga när inspelningarna ska 

göras. Rymden tutar upptaget vid varje nytt 

kontaktförsök så jag stoppar mobilen i väskan 

och promenerar vidare längs Gran Via De Les 

Corts Catalanes. 

Jag är den spanska regnflickan och molnen 

ligger som sockervadd runt hotellets topp. Jag 

bor dock på sjunde våningen så min sikt är fri. 

Igår när jag checkade in blev jag lite förnärmad 

över att dom hade degraderat mig till en sådan 

låg våning. I hissen upp såg alla affärsmän högdraget 

på mig när dom med sina håriga fingrar 

tryckte på 27 och 31 och 29 medan jag fick böja 

mig ner för att nå min våningsknapp 7. 

Idag är jag nöjd. De fingerhåriga famlar i sitt 

grå på 22 och jag kan se den fantastiska La Sagrada 

Família från min säng efter att jag tryckt 

på knappen som drar upp de automatiska rullgardinerna. 

De måste vara den ultimata konstlyxen. 

Att kunna ligga i sin säng och bli väckt 

och betagen av Antoni Gaudís mästerverk. Är 

man lat eller blasé eller bara ointresserad kan 

det ju räcka så. Man kommer ändå inte undan. 

Likt ett gigantiskt urtidsmonster reser den sig 

ur det vinkelräta husgyttret. Skymmer sikten. 

Skräms och tar för sig. 

Jag undrar hur Gaudí tänkte när han byggde 

sina hus. De sega pårökta marshmallowformerna 

mot det räta kontrasterar inte alltid 

vackert. Hur vågade han ta sådan plats och sätta 

fruktklasar på toppen av tornen? Vindruvor 

och hallon. Vilka var de vågade män och kanske 

kvinnor som finansierade alla hans byggen? 

Var det några Barcelonabor som protesterade 

och kämpade för det vinkelräta i rädsla över att 

geléhusen helt skulle ta över? Och hur kommer 

det sig att Gaudís byggnader och husdesign 

vann så många människors kärlek men ändå 

inte fick spridning över världen? Katalanerna 

samlades i tusentals längs kortegen som rullade 

hans kista till begravningsplatsen i Sagrada Familias 

krypta och deras sorg var äkta och djup, 

men varför blev inte resten av Barcelona under 

åren som följde efter hans död mer Gaudistisk. 

Varför blev det inte fler grönröda jättesniglar 

med fönster och dörrar? Gick det inte att kopiera 

hans originalitet? Eller dog människornas 

mod att se på världen på ett annat och nytt sätt 

med honom. 

Vi får de konstnärer vi förtjänar. Världen är 

rätvinklig. Vi ser åt ett annat håll nuförtiden. 

För det mesta. 

I min sommarkommun tycker man mycket 

om rakt. På min lilla ö växer det upp höga rätvinkliga 

hus med små, små fönster. 

Bredvid träd och blommor ser dom väldigt 

konstiga ut. Men till skillnad från Gaudís hus 

kontrasterar dom illa och helt utan charm. Det 

känns som om det har varit sena fredagseftermiddagsbeslut 

med vin i kommunhuset. 

Var i Valencia häromdagen. Där har de också 

haft fest i kommunalhuset, druckit vin och 

sprit och rökt konstiga cigaretter och sedan fattat 

beslut om byggnader. Fantastiska stora vita 

vackra utomjordiska skapelser. Helt plötsligt 

i en annars rätt lågmäld stad med innevånare 

utan vana av arkitektonisk galenskap låter man 

uppföra dessa konstkolosser. 

Alkohol slår hej vilt. 

Eller så var det så att dom hade inspirerats 

av Barcelonaborna och tänkte att kunde det 

gå så bra för stadens son där, så borde det väl 

gå bra även för Valencias hemmason Santiago 

Calatrava. Den tanken var i så fall helt rätt för 

hans vita science fiction byggnader kommer att 

vara en ständig inspirationskälla. Det är vackert 

med mod. 

Det är samma arkitekt som ritat Turning 

Torso i Malmö. 

Fest i kommunalhuset. Dom släpper sargen 

och vågar. 

Ibland blir det rätt. Ibland fel. Det är inte lätt 

med konst. Finns inget rätt. Finns inget fel. 

The famous blue singer’s raincoat must die. 

illustration: Gunnar Krantz 

Upphovsrättsdebatten har fått mig att 

sluta läsa svenska tidningar. Min konstnärssjäl 

förtvinar av de rätvinkliga åsikterna och jag 

känner mig nästan sjuk. Svag och trött och illamående. 

Jag trodde aldrig att det stod så illa till 

i vårt land. Ingen står upp för oss konstnärer. 

Ibland hör jag om någon stackars politiker som 

uttalat sig till konstnärernas fördel och sagt att 

vi visst ska få någon typ av ersättning för vårt 

arbete men att människors integritet är viktigare. 

Hur kommer det sig att integritet och 

konst helt plötsligt står som två kontrahenter? 

Vi konstnärer är integritet. Vi lever integritet 

varje dag. Det borde vara stora svarta rubriker 

STJÄL INTE FRÅN VÅRA KONSTNÄRER men 

istället talar man nu om vårt arbete som något 

som ska generera viss ersättning. Tänk om man sa 

så till andra yrkesgrupper. Tänk om man kom 

på idén att säga till andra yrkesgrupper att dom 

skulle försöka tjäna sina pengar på bisysslor 

iställ et. Sälja T-shirts. Muggar. Muffins. 

Det är inte vi konstnärer som uppfunnit det 

ekonomiska systemet med att arbete ska ersättas 

med pengar. Men när vi nu har ett sådant 

system så borde det vara lika för alla. Tills vi 

kommit på något bättre. 

The singer must die. 

Människors behov av konst är stort. Jag ser 

det varje dag. En bräda som inte bara sågats av 

utan givits en form. För skönhets skull. En fabriksskorsten 

vars topp har fått ett snidat avslut 

i järn. Gaffeln jag äter med. En hemsida. Mina 

målade röda läppar och ringen runt mitt finger. 

Stort och smått. 

Jag har ritat ett hus. Ett båthus med integrerat 

orangeri. Dom hade fest i kommunhuset en 

fredagseftermiddag och tog beslut och nu står 

det där i vassen och ser inbjudande ut och kontrasterar 

på ett helt naturligt skärgårdsaktigt 

sätt med sin faluröda färg mot de gulbeiga höga 

vasstråna. För en konstnärs längtan att uppfinna 

och skapa tar sällan slut men ibland är den 

tvungen att finna sig andra vägar. 

Vad ska du bli när du blir stor då, 

frågade dom mig när jag var ung. Det 

här är mitt yrke sa jag och sträckte på 

ryggen. Jag är musiker och skriver musik. 

Inuti var jag dock inte lika säker. 

Det tog lång tid, många år innan jag 

på riktigt kände att det jag höll på med 

var ett yrke och inte någon liten hobby. 

Jag är självlärd, jag har inte gått i skolan 

och lärt mig ett yrke som de flesta 

andra. Min ständiga längtan att skriva 

blev mitt liv. Mitt ständiga skrivande 

har gjort mig till en bra skrivare. Men 

nu vet jag inte riktigt längre vad jag 

ska svara på frågan om vad jag ska bli 

när jag blir stor. Det kan ju tyckas vara 

en skör yrkesstolthet om den skulle 

försvinna med människors beredvillighet 

att betala för mitt arbete men 

det är väl något jag får ta upp med den 

livsstilscoach som jag kommer att bli 

erbjuden på arbetsförmedlingen. Vi 

kan ju stötta varandra i vårt sökande 

efter yrkes identitet. 

The singer must die. 

Är på middag med den australiensiske 

filosofen Peter Singer. Han som 

skrivit böcker för djurens rätt och 

som hävdar att vi bör respektera den 

enskilda personens önskan om att 

leva eller dö. Upphovsrätt dragen till 

sin spets. För mig ter det sig absurt 

att någon annan ska besluta om min 

död. Men Singers resonemang stöter 

på stort motstånd från dom som anser 

att allt liv är heligt och att endast gud kan 

avgöra om en människa ska dö eller inte. Dom 

glömmer dock livet. Respekten för den enskilde 

personens önskan om liv. Ett värdigt liv. Singer 

är på resa runt världen för att lansera sin senaste 

bok som handlar om att vi skulle kunna 

göra oss av med världssvält och fattigdom om 

vi bara fördelade våra resurser bättre. Det vill 

säga att vi som lever i den rika delen av världen 

och har det bra delar med oss till dom som har 

det sämre. Fem procent tycker han att vi ska ge 

av vårt överflöd. Han finner inte särskilt stort 

gehör för sina åsikter. Vi har väl fullt upp med 

annat antar jag. En ekonomisk kris och EU-val. 

Och det verkar ju ändå så orealistiskt på något 

sätt, hör jag någon säga. Ge bort fem procent. 

Ge bort tio arbetsdagar… 

Famous blue raincoat. 

Lasse och jag får tag på varandra igen när 

jag är på väg hem genom smågatorna till mitt 

hotell. Vi pratar om det speciella skånska ljuset 

och hundar och barn och låtar och tid och vi får 

för en gångs skull avsluta samtalet när vi själva 

vill. Mobiltelefonlyx. 

Jag har under hela min promenad försökt få 

tag på en engelskspråkig tidning men inte lyckats 

och sätter mig därför på ett café med en cortado 

och försöker traggla mig igenom El País. 

Ser mest på bilderna. Det är en speciell lycka att 

vara ny inför omgivningen, inför ett nytt språk 

och nya människor. Man kan om man vill låta 

den lyckan smitta av sig och på så sätt finna ett 

nytt sätt att förhålla sig till sig själv. 

The famous blue raincoat? 

The singer must die! 

Eva Dahlgren 

foto: Åsa Tällgård




Juni månads horoskop 

av O. Rakel 

20/1 – 18/2 

19/2 – 20/3 

21/3 – 19/4 

20/4 – 20/5 

21/5 – 20/6 

21/6 – 22/7 

Vattumannen 

Sommaren antågar 

med stormsteg på 

nytt in i ditt liv. Men 

som vanligt kommer 

baksmällan i form av 

restskatt, mygginvasion, 

svininfluensa 

o.dyl… 

Fiskarna 

Du börjar känna dig 

lite illa till mods p.g.a. 

det annalkande fina 

vädret. Du som trivts 

så bra med de senaste 

årens regn och ruskrika 

somrar. Aldrig får 

man vara riktigt glad! 

Väduren 

Inget speciellt kommer 

att hända denna 

månad. Inte ens din 

rike farbror Egon kommer 

att dö, så att du 

skulle kunna ha något 

litet att glädja dig åt. 

Oxen 

Arbete har förhindrat 

mången tillfälle till 

synd, sägs det. Vilken 

tur för dig! 

Tvillingarna 

Den som sa att ”delad 

glädje är dubbel 

glädje” har aldrig 

tappat en glass i en 

myrstack! 

Kräftan 

Sommaren får du ägna 

åt att preparera dig 

inför höstens utmaningar. 

Speciellt augusti 

blir tuff i år! 

Lejonet 

Har du tur kan du 

äntligen få vädra din 

fyra år gamla strandoutfit 

i år. Fluo-limegrön 

tycks bli inne i år! 

Bländande vackert var 

ordet! NOT! 

Jungfrun 

Du har blivit så desperat 

att du till och 

med svarar på spammail 

typ ”young hot 

dates” och liknande. 

Var försiktig med att 

lämna ut bankuppgifter, 

bara. Men å 

andra sidan, vad gör 

det? Vill man hitta 

sann kärlek kan det få 

kosta en liten slant! 

Vågen 

Din längtan efter att 

få gå ut på havet kan 

stillas något av att du 

kommer att få översvämning 

i källaren. 

Huvudsaken är trots 

allt att man får bli lite 

blöt om fötterna. Man 

får glädjas åt det lilla! 

Skorpionen 

Varmt och torrt lär det 

bli i sommar. Kan det 

bli bättre för dig. Tänk 

på vätskebalansen 

bara, så att du inte 

ballar ur helt! Som 

förra sommaren… och 

förra igen… och året 

dessförinnan… 

Skytten 

Just nu sparar du inte 

på krutet. Med siktet 

inställt på en skön semester 

i Skottorp kan 

inget gå fel, eller? 

Stenbocken 

Aldrig förr har så många 

haft Stenbockar att 

tacka för så mycket, 

sägs det, men får du 

någon uppskattning 

alls? Tänkte väl det… 

Otack är världens lön! 

23/7 – 22/8 

23/8 – 22/9 

23/9 – 22/10 

23/10 – 21/11 

22/11 – 21/12 

22/12 – 19/1 

Bremen noir 

Det var en vårkväll i Bremen 2006 och 

att jag befann mig där berodde uteslutande 

på att jag kommit iväg hemifrån 

ett par timmar senare än planerat. Annars hade 

jag fortsatt. Minst till Osnabrück, kanske till 

Münster eller Schwelm. 

Jag ogillar att köra motorcykel i mörker – 

sikten är begränsad och riskerna ökar – så när 

skymningen föll i höjd med Stuckenborstel var 

valet lätt. Resten var, för att använda landets 

språk, trivia: tjugo kilometer motorväg, leta 

hotell & garage, tvätta av sig, byta kläder och 

gå ut. Hungern fanns där, och jag visste från tidigare 

nedslag att det låg en argentinsk restaurang 

vid Domshof ett par hundra meter från 

mitt nattkvarter. 

De latinamerikanska stekhuskedjorna i Tyskland 

är bra, vare sig de heter Churrasco eller 

Maredo. Utmärkt kött och vettiga priser. 

När jag sneddade centrum kom ett milt regn. 

Klockan närmade sig nio och det pågick ett gatuarbete. 

Väldiga arbetslampor illuminerade 

asfalten. Det slamrade från maskinerna och 

jobbarna bar reflexvästar, och att det var 

kvällsarbete berodde antagligen på 

att man ville undvika dagarnas 

intensiva trafik. Vilket 

väl får anses vara ganska 

förnuftigt när man ska 

lägga nya rör i en brusande 

stadskärna. 

En stund senare satt 

jag vid bordet med 

Hüftsteak, bakad potatis, 

mineralvatten och 

ett generöst glas Mendoza. 

Fönstren förmådde 

inte stänga ute larmet helt 

och det kändes nästan som en 

film, med distanta figurer i flödande 

ljus omvärvda av svärta. René Clair skulle 

kunnat ha använt det som låg i mitt synfält, 

skapat en film noir med skarpa skuggor, kanske 

en sekvens från en brottsplats. 

Men jag hörde också ett annat ljud och det 

var ett långt utdraget rasulullah från en knastrande 

bandspelare, som förkunnade att det var 

tid för dagens sista bön. 

Islam som en vibration genom luften, en invokation 

som penetrerar alla andra ljud, lägger 

sig ett snäpp högre så att det övertrumfar det 

mesta av mänsklig ävlan. Hamdulillah! 

Böneutropen påverkar mig alltid, återkallar 

minnen från barndomens besök i Algeriet under 

orättfärdigt franskt styre, från åren i Kabul, 

och tiden i Mellanöstern. Jag behöver inte ens 

sluta ögonen för att se bilderna: Fiskarmoskén i 

el Djezair, Pul-e Khisti på världens tak. 

Efter maten drog jag på mig jackan, avsåg att 

flanera en stund i city, kanske dricka ett glas te 

på något så kallat etniskt ställe; småprata och 

hålla liv i språkkunskaper. Därav blev dock intet, 

för plötsligt tystnade maskinerna följt av 

svepande blåljus och sirener mellan huskropparna. 

Allt gick i rasande fart. Jag såg poliser och 

hörde megafoner, och från den närbelägna 

moskén strömmade femtio–hundra män ut på 

gatan. Långskjortor och vita kalotter, höga röster. 

Det var förvirring och kaos, fler uniformer 

kom till platsen och kvarteret tömdes medan 

avspärrningsrep spändes upp. 

De följande minuterna var kallsvett och total 

ovisshet. Tankarna pendlade mellan film och 

verklighet, sökte sig till terrorister, attentat och 

de stora polisaktioner som kallas Grossfahndung 

– ett begrepp som ständigt upprepades i 

rubrikprosan när Baader-Meinhofligan härjade 

på sjuttiotalet. 

Jag drog mig mot en utkant, kände hur händerna 

darrade litet när jag instinktivt grävde i 

innerfickan efter mitt pass för att vara på 

säkra sidan; har upplevt avspärrade 

stadsdelar tidigare, mött 

vapen och hjälmar. 

I ögonvrån kunde 

jag notera ett dussin 

moskébesökare hopträngda 

i en port. Två 

polismän skyndade 

dit och imamen gestikulerade 

upprört. 

Samtidigt svängde en 

högtalarbil in på området 

och uppmanade alla 

att gå hem. Därmed gick 

ridån ner, händelsen fick sin 

förklaring, och jag styrde stövlarna 

mot hotellet. Egentligen hade ingenting särskilt 

remarkabelt hänt – inga planerade terrordåd 

hade avslöjats, och istället för te försåg jag mig 

med en kvällsöl från minibaren på rummet. 

Drack den i stora klunkar, borstade tänderna 

och somnade. 

De första bomberna föll över Bremen natten 

mellan den tjugoförsta och tjugoandra december 

1940, och de sista den trettionde mars 1945. 

Däremellan låg sammanlagt tjugoen allierade 

anfall från luften. 

Uppståndelsen på gatan berodde på att arbetarna 

påträffat en odetonerad pjäs, sannolikt 

engelsk, och det tillhör inte ovanligheterna. 

Det där jävla kriget präglar fortfarande samtiden. 

C-J Charpentier 

Slagkraft 

från Österlen! 

Österlen är känt för sina fantastiska golfbanor 

där man oftast kan spela året runt. 

Vill du ha en känsla av Österlen. 

Slå till och byt till Österlens enda lokala 

elleverantör. 

DEN LOKALA KRAFTEN 

www.osterlenskraft.se 0414 - 285 60 

Ord öppettider: vardag 9-18 Lördag 9-13 tel 0417 - 10321 

NYFIKEN PÅ SAFARI? 

www.fieldwood.se 0411-653 80 

AUTOSEUM 

BIL-& MOTORMUSEUM 

Välkommen till Österlens nya Utflyktsmål! 

Under vintern har samlingen 

utökats med ett stort antal 

bilar och motorcyklar. 

nya lokaler visas Nisse Nilsson 

I Collection, en exklusiv samling 

av bilar och motorcyklar. 

H är finns även ett leksaksmuseum, 

en modelljärnväg, 

modellflyg och en shop med högkvalitativa 

samlarmodeller. 

café & restaurang Garaget 

I serveras läckra smårätter, bakverk, 

samt kalla och varma 

drycker. 

ÖppET 

från påsk-oktober 

för tider: se www.autoseum.se 

Fabriksgatan 10 | 272 36 Simrishamn | Tel: 0414-137 80 | www.autoseum.se 

120x176 Nya Upplagan.indd 1 09-05-27 17.58.12




Normal 

eller onormal? 

Detta är en tanke som slår rot om 

man börjar fundera på den. När 

man sedan vill penetrera den närmare 

så finns det med all säkerhet en mängd 

ingångar att välja på, beroende på egen bakgrund. 

Den matematisk eller fysisk intresserade 

kanske funderar på de stora professorerna 

Leibniz och Gauss, och på en snygg 

normalfördelning. 

Detta är en tankemodell som för min egen 

del hjälper till att sätta fler saker än man kan 

tro i ett mer begripligt perspektiv, och det 

blir lättare att försöka få olika till synes disparata 

faktorer att förhålla sig till varandra. 

Inom vardagsfilosofins ram är det nog så, 

tror jag, att vara lite vis är att betrakta saker 

ur ett sådant perspektiv. 

Någon annan börjar fundera på vad som 

är normalt beteende (mest hos sina medmänniskor, 

betydligt mer sällan om sitt eget 

uppförande). 

Här kan jag inte låta bli att föra fram en 

stilla undran, nämligen följande: 

Hur normalt är det att vara redaktör? Svar; 

troligen helt normalt 

Hur normalt är det att vara i yngre medelåldern 

och ha ett så vackert svallande hår som 

denna tidnings redaktör? Svar; nu börjar det 

bli ett gränsfall. 

Hur normalt är det med ett sådant svallande 

hår utan att ha idag närmast obligatoriskt 

medföljande hårdrockstatueringar lite här och 

där på kroppen? Svar: Definitivt på den onormala 

sidan. 

Hittade av en slump för några dagar sedan 

en konkurrerande kulturtidning vid namn 

Voltaire. Ges ut av ett förlag som heter Kraft 

och Kultur, vilket beror på att de i sin affärsidé 

kombinerar elförsäljning med bok- och 

tidningsutgivning. (Hur normalt är förresten 

det?) 

Där fanns en för mig ögonöppnande artikel 

om mobiltelefonen och dess utveckling, 

sett i ett globalt perspektiv. Nu används mobiltelefon 

av 3 milliarder människor, nästa 

milliard som kommer att tillkomma som 

kunder bor inte i väst utan i olika delar av 

tredje världen. Där kommer det då att finnas 

behov av andra funktioner än vi kanske ser 

framför oss. Ett bra exempel i all sin enkelhet 

är följande. 

I många delar av den fattiga landsbygden 

finns det ofta bara en telefon, som sköts av 

en telefondam i ett litet stånd. Sedan låter 

hon de andra använda denna mot en mindre 

avans. Då uppkommer behovet av smidighet 

i detta sammanhang, därför kommer det nu 

att vara möjligt att ha många olika personliga 

listor med telefonnummer som är aktuella 

för var och en. Dessutom så kan man som 

rubrik på var lista lägga in en bild på den personen, 

så att den som inte kan läsa hittar sin 

lista ändå. 

Ett annat exempel som var nytt för mig 

var begreppet ”mobile banking”. Finns säkert 

i flera olika former, men det som jag fann var 

följande. En familj skickar en son till storstaden 

långt borta för att tjäna pengar. När han 

då fått ihop säg 10 dollar, hur får han då hem 

dessa till byn då det inte finns bank eller post, 

och antagligen inga säkra transporter heller. 

En modell är att köpa ett kontantkort till en 

mobiltelefon för 10 dollar, ringa upp telefondamen 

i båset i lilla byn, ge henne koden 

så hon tillgodogör sig de 10 dollarna. Sedan 

levererar hon 9.50 dollar till vederbörandefamilj 

och vips så har vi överfört pengar från 

storstad till landsbygd utan kopplingar till 

gamla system. 

Ja redaktören, det är normalt att vara 

nyfiken på nya saker runt om. Däremot kan 

jag meddela att om man händelsevis är en 

ko, så är man inte intresserade av nya saker. 

Kor är till sin läggning neofoba, d.v.s. gillar 

inte nyheter utan föredrar att det alltid är lika 

rutiner och lika mat. När man då funderar 

kritiskt på personer i sin bekantskapskrets så 

slås nog de flesta av er att det faktiskt finns 

en hel del människor som verkar vara betydligt 

mer koaktiga än människoaktiga i denna 

synvinkel. Normalt, ja där får nog var och en 

själv bestämma, hur vida bedömningsgränserna 

skall vara. 

För övrigt så har sommaren kommit, och 

vädret har varit alldeles normalt kan jag meddela. 

I funderingarna över normala saker, hur 

normalt är det att få ihop det på engelska till 

att ett störtregn kallas för att ”it’s raining cats 

and dogs”. Jag har alltid funderat på om de 

då ser framför sig ett antal nedfallande katter 

och hundar, eller om de ser framför sig ett 

antal jättedjur uppe bland molnen som i sin 

elakhet kissar ner över oss på marken. 

Tills vi hörs under sommaren ber jag att 

få tillönska er alla läsare en härlig juni och 

ta som alltid tillfället i akt att sitta lugnt in 

bekväm stol i solen, drick en flaska zinfandel 

och ägna er åt den ack så viktiga enskilda 

kontemplationen, då är ni verkligen normala. 

Per Arnesson 

Oro 

Jag hämtar min morgontidning 

i brevlådan 

som snart inte går att se 

bakom den vildvuxna oxelhäcken 

ut mot gatan. På 

väg tillbaka genom trädgården 

oroar jag mig för 

vad grannarna ska tycka 

om gräsmattan som har 

förvandlats till en äng av 

försommargrönt. Önskar 

att någon vänlig och tidseffektiv 

småbarnsförälder 

kunde höra av sig och 

berätta hur man gör för 

att hinna sköta en trädgård 

mitt i detta kaos av 

hämta, lämna, lära cykla, 

lära gå och fem konflikter 

i halvtimmen. 

Jag sätter mig på trappan 

bakom huset och tänder 

dagens första cigarett. 

Hoppas att barnen inte ska 

sätta resterna av frukosten 

i luftstrupen medan jag är 

ute och att röken inte ska 

ha ihjäl mig innan de har 

fått så mycket av min kärlek 

att de kan ta hand om sig själva. 

I morgontidningen finns inte mycket tröst. 

Arbetsgivarna är på krigsstigen för att sänka 

våra löner och de resistenta bakterierna kommer 

att förkorta våra liv med tio år. Minst. 

Samtidigt en artikel om att de allra flesta 

människor är optimistiska inför framtiden. Jag 

tillhör tydligen den lilla minoritet av jordens 

befolkning som inte är så säker på att jag kommer 

att ha det lika bra eller bättre om fem år. 

Häpnadsväckande! 95 procent av alla människor 

trotsar alltså rubrikerna om kriser, krig och 

klimatkatastrofer och tänker att det ordnar sig 

säkert. Att det kanske till och med blir bättre. 

Studien visar att de flesta människor dessutom 

tror att de kommer att leva längre och bli 

mer framgångsrika än genomsnittet, vilket rent 

logiskt innebär att väldigt många kommer att 

få fel. 

STRECK i KAnTEn 

Är det därför jag alltid oroar mig? För att inte 

vara den som springer omkring med en massa 

förväntningar på livet för att sedan sitta med 

lång näsa när fattigdom och sjukdom och ensamhet 

slår till. Det känns liksom bättre att förbereda 

sig lite grand på katastrofen. 

Samtidigt visar forskningen att en optimistisk 

grundsyn förlänger livet, vilket borde innebära 

att min pessimism hotar att ta kål på mig redan 

i unga år. Så när jag släcker cigaretten och går 

in till mina bråkande barn har jag redan börjat 

oroa mig för att jag oroar mig. 

Är det någon som har lite optimism till salu? 

Jenny Tedjeza 

Angst in my pants 

Bröderna Ron & Russel Mael utgör tillsammans 

den evigt fiffiga popduon Sparks, och har, på 

beställning av Radioteatern i P1, komponerat 

musikalen The Seduction of Ingmar Bergman, 

som är en hyllning till ”dämonregissören”. Musikalen 

är en fantasi om hur regissören kommer 

till Hollywood efter genombrottet på Cannesfestivalen 

med Sommarnattens leende, och där 

tvingas att tampas med den stora filmindustrins 

krav på anpassning. I Hollywood träffar 

Bergman en mogul, spelad av Russell Mael, 

som försöker övertyga honom om att göra storfilmer 

istället. Och det utvecklas till en klaustrofobisk 

mardröm. På pappret ett lika vågat 

skruvat projekt. 

Vet ni egentligen tillräckligt om Sverige för 

att skriva en musikal om/på svenska? 

– Visste Puccini tillräckligt om den amerikanska 

västern för att skriva Girl of the Golden 

West? Han kände till musik och drama i allmänhet, 

jag tror det är svaret på din fråga! 

Ni kunde ju petat in någonting om, säg 

Ikea! Har du förresten någon möbel från Ikea 

som du själv skruvat ihop? 

– Mina ömt vårdade fördomar om just detta 

företag eldades på rejält för fem år sedan då jag 

köpte en del möbler i platta paket från Ikea och 

upptäckte att det fattades så pass många delar 

att jag, om jag möblerat med dem, tvingats 

sova i en trebent säng och äta på ett bord utan 

skiva. Möblerna sägs vara funktionella och billiga, 

men i mitt fall visade de sig dessutom vara 

totalt värdelösa. Jag lämnade tillbaks dem igen. 

Och nej, jag ger mig inte på att skruva ihop saker, 

jag är inte särskilt praktiskt lagd. 

Without Using Hands, alltså? 

– Ja, det är ett sätt att beskriva det på! 

Har du inte hört talas om den klassiska 

bokhyllan Billy (get a grip on your shelf!)? 

– Oj, där fick jag känna på lite svensk humor, 

va? 

Ja. Med tanke på ditt misslyckade inköp av 

bord, skulle du inte kunna tänka dig att låta 

Ikea använda Under the table with her i en 

reklamkampanj? 

– Absolut. Om du hjälper till med det så ska 

jag se till att du får lite välförtjänt royalty. 

Men har du åtminstone kört en Volvo? 

– Här i Kalifornien framställs Volvo som den 

trygga bilen för den trygga familjen. Jag har 

själv aldrig kört en Volvo. 

Hur kom det sig att ni tackade ja till att 

skriva en musikal för Sverige? 

– När vi blev tillfrågade kändes själva tanken 

och idén tillräckligt udda och skruvad (har inget 

med insexnyckeln att göra) för att vi skulle 

tacka ja. Och jag måste säga att det gått förvånansvärt 

lätt att skriva musik till musikalen. 

Av någon anledning har jag inbillat mig 

att ni inte direkt var typerna som gillade 

musikaler. 

– Va? Vi gillar ju vår musikal! 

Bergman är ju en ikon, har ni funderat på 

att kanske This town ain’t big enough, för 

både er musik och han som legend? 

– Vi har en oerhört stor respekt för Bergman, 

och vi hoppas att vår musikal, på något sätt, ses 

för vad den är – en kärleksfull hyllning till hans 

arbete som ”dämonregissör”. Musiken är inte 

på något vis tänkt att vare sig förstärka eller förminska 

Bergman som legend. Hans arbete och 

filmer talar för sig själva. 

Vad har du själv för favoritfilm med 

Bergman? 

– För tillfället är det Tystnaden, men det ändrar 

sig med jämna mellanrum. Bortsett från 

den psykologiskt sexuella aspekten i filmen, anser 

jag att filmen ger den mest realistiska skildringen 

av känslan hos en person som besöker 

ett annat land i egenskap av turist, med alla in- 

tryck av obekanta seder som man konfronteras 

med samtidigt som man går omkring med en 

känsla av utanförskap. 

Då du tycks älska Bergman, utgår jag ifrån 

att du känner till bandet Bergman Rock (Bob 

Hund)? 

– Absolut. Jag gillar dem väldigt mycket. 

Om jag hävdar att Bergmans filmer är i 

svart och vitt och att er musik är i technicolor, 

tycker du att jag är ute på en cykeltur i alperna 

då? 

– Nej, inte alls. Det är en vanlig uppfattning 

att man upplever hans filmer som svart-ochvita. 

De yppiga färgerna i Fanny och Alexander 

tycker jag reflekterar hans känslor för livet och 

hans förflutna. Vi upplever att vi skapar och 

förmedlar widescreen technicolor-drömmar 

genom vår musik. Men jag hoppas även att 

man uppfattar att vår musik också har inslag 

av film noir. 

När ni skrev musiken till musikalen, tog ni 

då hänsyn till det faktum att Bergman var en 

stor fan av Bach? 

– Eftersom vi kände till att Bach var en av 

Bergmans största favoriter så undvek vi medvetet 

hans musik. Vi ville inte att vår musik på 

något sätt skulle kunna härledas till eller, Gud 

förbjude, jämföras med Bach. 

I fjol framträdde ni 21 kvällar i följd i 

London och spelade er igenom er kompletta 

katalog i kronologisk ordning, en skiva varje 

kväll. När ger ni ut dessa konserter i en box? 

– Så fort alla de lagliga aspekterna av att skivorna 

blivit inspelade på olika skivbolag löst 

sig, är vår förhoppning att vi ska ge ut en dvd 

innehållande samtliga 21 konserter. Men som 

du vet så arbetar advokater sakta… 

Några planer på att ge ut The Seduction of 

Ingmar Bergman på cd? 

– Ja. Den kommer att ges ut på cd av Sveriges 

Radio och därefter ska vi ge ut en engelsk version 

av musikalen.’ 

Skulle den fungera att turnera med tror 

du? 

– Absolut. Så fort allting är klart med musikalen 

ska vi sätta oss ner och fundera och 

diskutera på vilket sätt vi ska kunna presentera 

musikalen live på bästa möjligt vis. För trots att 

materialet i första hand är skrivet för radio så 

innehåller musikalen tillräckligt många beröringspunkter 

för att det skulle kunna bli intressant 

såväl på en scen som på film. 

Film? 

– Ja, varför inte? Så fort musikalen haft premiär 

kommer vi att ta kontakt med en del svenska, 

framför allt unga och begåvade regissörer, och 

därefter får vi se hur det hela utvecklas. 

Har ni någon personlig favoritregissör som 

ni gärna skulle arbeta tillsammans med? 

– Jag är personligen oerhört förtjust i Lukas 

Moodysons filmer, så han är definitivt en vi 

gärna arbetar tillsammans med. 

Kan ni inte sätta ihop ett turnépaket med 

er, Morrissey och Sonic Youth? Snälla, snälla, 

snälla…, som Caroline af Ugglas sjunger! 

– ? Hm, det får du fråga dem om. Vi är ju 

deras fans och de är våra fans så uppenbarligen 

finns det en begåvad koppling i din fråga. Och 

kanske någon gång i framtiden, när vi väl arbetat 

färdigt med The Seduction of Ingmar Bergman. 

För även om jag nu gillar Morrissey och 

Sonic Youth väldigt mycket, så gillar jag Ingmar 

Bergman ännu mer. 

Lars Yngve 

Den 14 augusti är det radiopremiär för musikalen 

The Seduction of Ingmar Bergman.




Schlagerpress 

Jag tål inte press. Press är något som jag inte 

tål. Verkligen inte. Press press press. Jag 

hatar till och med ordet press. Deadline. 

Dead. Liksom dör jag om jag inte gör klart vad 

som ska vara klart? Hellre än att bli klar med 

saker sitter jag vid Facebook, spelar onlinespel 

som mer skulle matcha en fyraårings hjärnkapacitet, 

eller gör töntiga dödstest som ger resultatet 

att någon gång under min livstid kommer 

en galen man att utan förvarning plocka upp 

en jättelik motorsåg och därefter avlägsna vissa 

kroppsdelar från mig hänsynslöst. Märkligt. Jag 

börjar, paranoid som jag är, titta mig omkring i 

rummet, söka igenom varje hörn och skrymsle 

för att hitta denna vanvettiga man. 

Ett litet tecken på ljud eller rörelse och jag 

hoppar till. Men sitter motvilligt kvar vid min 

dator, mest för att övervinna denna påhittade 

rädsla. Ungefär som om man skulle titta på 

melodifestivalen med sin familj och plötsligt se 

Carola gestaltas framför tv-soffan. Man blir ju 

rädd. Inte nog med det. När man har genomlidit 

dessa tre minuter av gnällig schlager och 

fejkade tänder blir man tvungen att genomlida 

ännu fler minuter av Björn Gustafssons ”Hej, 

jag är söt och har aids”-skämt. 

Det enda jag kan komma på som är värre än 

melodifestivalen är press. Press är en klass för 

sig. När en lärare lömskt smyger sig fram till 

mig och påminner mig med sitt ”jag vill bara 

ditt bästa”-tjat om att jag är tre veckor försenad 

med det ena och det andra får jag nästan lust att 

bli den här vanvettiga mannen och ja, i alla fall 

avlägsna... något. 

Men egentligen är det ju bara jag som skapar 

denna press genom att sitta och oroa mig för 

påhittade mördare och hänga upp mig på Carolas 

fejkade tänder. 

Alice Alebo nelson 

välkommen till proffsens värld! 

Handlar´n i Löderup 

ÖPPET: Vard. 10-18 Lörd. 10-13 

– Din servicebutik på nära håll – 

Storgatan 44 • Tel. 0411 - 52 44 84 

• Erbjuder ett brett sortiment av livsmedel m.m. 

• Färska frallor alla dagar 

• Marinerat kött för grillkvällen 

• Ombud för bl.a. Post & Apotek 

• Ladda ditt kontantkort 

• Uthyrning av DVD-filmer (Filmtoppen) 

• Catering 

Välkommen hälsar 

Patrick med personal! 

omtanke närhet 

sprutlackering 

kunskap 

Lackgatan 1, Skansens industriområde i Simrishamn • Tel. 0414-166 10 • www.caparol.se 

Tryde 

Spettkaks- 

bageri 

Ö. Vemmerlöv 7 

Tfn/Fax 0414-233 87 

Anita och Lars Norrman 

Öppet: 

Mån- Fre: 08.00-18.30 

Lör: 08.00-14.00 

Sön: 08.00-13.00 

måleri & butik 

inomhus 

utomhus 

färg • tapeter • spackel • väv 

Junkfood 

Even Moore del 4 

– kulinariska och musikaliska äventyr i USA med… 

Upplösningen, the End of it! 

Expansionsproblemen börjar bli besvärliga… 

Efter fyra dagar av INTENFUCKINSIVT junkfoodintag, 

vinylshopping och spelande med 

min kamrat o kollega Thurston Moore… Min 

midja hotar spränga jeansen och min resväska 

i aluminium ser ut som en artificiell flodhäst! 

Kan det ens rymmas en 7” singel ytterligare i 

den väskan? 

Musiken flyter av sig själv, den liksom spelar 

sig själv! Vi delar en improviserad ljudkropp 

som bara växer och fördjupas för varje konsert 

vi spelar. Det är ack nog ingen dålig känsla! Så 

den delen av treenigheten är nog det minsta 

problemet… Värre är det då med överdimensionerade 

vinyl- och matintag. 

”Någonting att äta… Någonting att dricka… 

ta pa ta pa taa pa taa… ”, en melodi från 1932 

klingar som ett mantra i mitt huvud. Det var 

nog Karl Wehle med Polyphons Kino-orkester 

som gjorde den känd, har jag för mig. En riktig 

pärla till melodi som kommer att förfölja mig 

resten av vår tripp (och mitt liv?). 

Två dagar kvar… ska jag klara av detta? 

Thurston lämnar lägenheten på Manhattan 

tidigt, han har ett förläggarmöte med Byron 

Coley. Nya bokprojekt hoppas jag… de har 

verkligen gjort grymt bra studier av musiken 

i NYC under 70- och 80-tal och kulturen däromkring. 

Jag sätter mig ner vid det stora arbetsbordet 

och arbetar på mitt nya beställningsverk medan 

jag väntar. Jag skriver på ett stycke som skall 

utgå ifrån regler och kulturen runt ishockey 

(!!!). En beställning som är länkad till Vancouver 

och vinter-OS 2010. Svårt men otroligt inspirerande, 

eftersom yours truly är ett svårartat 

fall av hockeyfreak sedan barnsben. Var förresten 

i Ängelholm, på Röglematch, med vår 

danska domare Jakob Riis i vintras. Försökte, 

med viss framgång, att förklara regler o finesser 

för honom, så att han skall vara förberedd 

på vad som komma skall i juni i Vancouver då 

vi skall framföra stycket. ”Orkestern” består av 

en femma + målvakt från respektive land samt 

två domare. Musik med en ”vinnare”… det blir 

något nytt det, i varje fall i mina kretsar! 

Thurston är tillbaks från mötet och vi kastar 

oss direkt i bilen för en färd upp till Boston, där 

vår avslutande konsert ligger framför oss. 

Men först letar vi oss självfallet fram till ytterligare 

lite junkfood, New York style. En Cuba 

Sandwich… drypande av fett och ost samt het 

peppar… yum yum yum… 

”Någonting att äta…” 

Magen reagerar högljutt (”ta mig hem till 

sill o potatis!!!, knäckebröd!!!, sallad!!!”), med 

obeskrivbara ljud. I det närmaste en liten junkfood-symphony… 

Vi försöker att neutralisera våra kroppar med 

en trippel cappuccino och sedan kör vi ut på 

den femfiliga motorvägen. 

Vi lyssnar vansinnigt starkt på Last Exit i en 

inspelning från Stockholm 1986, med en ung 

och av musiken chockad Gustafsson i publiken. 

Peter Brötzmann i sitt esse! Sonny Sharrock 

som dekonstruerar sin gitarr på ett oefterhärmligt 

sätt. Likt en magmaflod väller musiken 

fram ur Volvons högtaleri. Vi sitter som i 

trans. Eller är det bara ytterligare ett matkoma? 

Jag har börjat blanda ihop begreppen, kan inte 

se klart längre. 

Lyckligtvis når vi Boston relativt snabbt, men 

tyvärr försent för att invadera ett par excellenta 

skivaffärer i Cambridge (i utkanten av Boston). 

Well, well, next time… 

Vi äter gott på Middle Eastern Café i Cambridge 

där vi skall spela på kvällen. 

En märklig ljusgul smet i en liten kopp ackompanjerar 

ett avslutande mjukt bröd. 

Ex explosion! En fucking EXPLOSION i munnen! 

Krossad vitlök som sakta, sakta har fått 

koka ihop med saltat smör… aj aj aj oj oj oj… 

den stannar länge i gommen!!! 

”Någonting att äta…” 

Tre band öppnar upp för oss. VANVETTIGT 

bra musik! Alla tre akter är alla grymt fokuserade 

och med bra energi! Helt plötsligt inser jag 

att denna scen norr om New York nog faktiskt 

håller högre klass än den i ”The Big Apple”. Jag 

känner mig mer besläktad med dessa uttryck, 

som inte bara gör anspråk på att vara ljudstarkast 

och ”coolast”. Här är det musiken i centrum! 

Den kreativa processen! Right so! 

S.I.C.K.N.E.S.S. sätter upp en makalös arsenal 

av elektroniska instrument på två stora bord. 

Det tar honom tre timmar att sätta upp. Det 

tar honom exakt tolv minuter att spela sitt set! 

Hardcore!!! Som något slags besatt collageversion 

av lågdynamisk Merzbow… grymt bra! 

Ashley Paul heter en för mig obekant kvinnlig 

saxofonist och oljudsmakare. Hon träder 

upp på scenen i en röd 50-talsklänning, sätter 

saxmunstycket till munnen och börjar blåsa envetna, 

högfrekventa ljud som etsar sig in i hjärn- 

Thurston Moore 

bark, själ och en numera fem kilo tyngre kropp 

än före resan!!! Boy, I tell you… denna mat i 

detta land… är god, kaloririk och vanvettigt, 

vanvettigt onyttig! Kanske jag är på en slags Supersize 

me-tripp? Är det vad jag håller på med? 

Det var inte tänkt så… men jag har en känsla av 

att min doktor i Gärsnäs skulle förfasa sig över 

den kvantitet föda som min kropp intagit och 

hur detta har påverkat min lekamen! 

Ashley Paul adderar högfrekventa elektroniska 

ljud till sin ljudpalett och skapar en ytterst 

intressant och formstark improvisation. Riktigt 

imponerande! 

Jag spelar denna avslutande kväll i en kvartett 

som jag och Thurston har satt ihop med hemvändande 

Chris Corsano (of Björk fame…) 

och en sanslöst bra gitarrist från Northampton, 

Bill Nace! 

En massiv tömning av slagg som vi burit med 

oss… en förlösning utan dess like… orkanbyar 

av energi… skikt på skikt av poetisk noise… 

och en avslutande passning till John Coltrane 

(hör och häpna!!!) i ett fragment av den kontemplativa 

melodin ”India”. 

Vi hänger kvar efter konserten, byter kassetter 

(!) och vinyler med de andra, samt dricker 

ett par utmärkta IPA’s, som min uttröttade 

hjärna ej kan komma ihåg namnen på… 

”… Någonting att dricka… ta pa ta pa taa 

pa taa…” innan vi sätter oss i bilen och kör 

de få milen till Northampton, där jag återigen 

skall tillbringa en natt i närheten av den MEST 

fantastiska vinylsamlingen på alla sidor om 

vattnen. Det är en diskaholics sjuka dröm eller 

mardöm att spendera tid i Thurstons källare… 

So ist das Leben! 

En djup sömn avslutas och jag tillbringar 

delar av morgonen med Kim Gordon i köket 

diskuterandes Christina Carter och andra eminenta 

musiker och konstnärer som står paret 

Moore/Gordon nära. 

Innan vi lämnar huset ger mig Thurston drivor 

av kassetter, vinyler och böcker… MASSOR 

AV ALLT! Jag ser för mig själv hur min kära resväska 

ger upp och imploderar med en suck… 

För att undvika denna implosion, bestämmer 

vi oss för att skicka allt i tre paket från 

Northampton till Gärsnäs med posten. 25 kilo 

blev det, MASSIVT! 

Trots det väger min väska knappa 30 kilo 

(och då har jag ändå slängt bort en stor del 

av min garderob för att få plats med alla rara 

vinyler…). Men detta expansionsproblem är 

nu löst. Återstår då problemet med min nätta 

midja. 

Två matstopp kvar nämligen… 

DET FINNS INGEN PLATS KVAR! AAAARRRG- 

GHHH… HILFE! 

Självklart tar mig Thurston med till ett riktigt 

klassiskt frukosthak i Northampton, Jakes 

Free Jazz Café! Wow, det hänger bilder av 

de gamla frijazzhjältarna Marion Brown och 

Sunny Murray på väggarna. Obeskrivligt. Helt 

omöjligt i något annan kultur. 

En sirapsdrypande French Toast med massor 

av smör och ljuvligt knapriga bacon därtill. Jag 

upptäcker att min kropp tydligen har hemliga 

fickor för födohamstrande. Likt en hamster 

stoppas maten i diverse förvaringsplatser i min 

kropp. Men paniken är hela tiden nära. 

Jag rullar ut ur detta klart jazziga hak och välter 

mig själv in i bilen. Jag tror helt oskuldsfullt 

att det hela nu är över. Men ack. Icke sa Nicke. 

Thurston ler ett ondskefullt leende och säger 

att nu skall det äntligen bli riktigt rejält med kolesterol 

och kolhydrater. Grand finale… Bomben 

av junkfood… Bomben av alla donuts! 

Buckle up! En Apple Cider Donut på Donut 

Dip In i West Springfiled. Det visar sig vara just 

en BOMB! Jag lyckas tugga i mig en halv donut 

av reguljär pizzastorlek. Innan det faktiskt 

svartnar för ögonen lite… Ack ve… 

Helt enligt boken (den vi hela tiden skriver 

på…) sätter vi på lite passande musik 

för att om möjligt hålla oss vid medvetande. 

S.I.C.K.N.E.S.S. distorderade visioner väller 

fram över oss. Det känns passande. 

Vi klarar oss hela vägen till flygplatsen. 

Thurston vinkar av, nu med ett midjemått även 

han, som vida överstiger det han hade då vi sågs 

för sex dagar sedan, vid turnéns start. 

En av de mest intensiva perioder i mitt liv är 

till ända. 

Sex dagar: 

Sex kilo tyngre (dagens sanning!) kropp. 

Ca 35 kilo vinyl tyngre erfarenhet. D.v.s. Sex 

kilo vinyl om dagen. 

En ”trip” som inte kan och inte bör upprepas. 

Här och nu. Bara just så. Precis som bra improvisationsmusik. 

Här och nu. Bara just så! 

”Någonting att äta… Någonting att dricka… 

ta pa ta pa taa pa taa… ”, 


Text och foto



juni 2009 nummer 35 17




NICK CAVE & THE BAD SEEDS (AUS) • COLDPLAY (UK) 

FAITH NO MORE (US) • NINE INCH NAILS (US) 

OASIS (UK) • PET SHOP BOYS (UK) • SLIPKNOT (US) 

TRENTEMØLLER (DK) • KANYE WEST (US) 

2MANYDJS (BEL) • TONY ALLEN (NGA) • AMADOU & MARIAM (MALI) • TIM CHRISTENSEN (DK) 

DEADMAU5 (CAN) • DOWN (US) • EAGLES OF DEATH METAL (US) • FEVER RAY (S) • FLEET FOXES (US) 

HÅKAN HELLSTRÖM (S) • GRACE JONES (JAM) • LIL WAYNE (US) • MADNESS (UK) 

MALK DE KOIJN (DK) • THE MARS VOLTA (US) • MEW (DK) • RÖYKSOPP (N) • SOCIAL DISTORTION (US) 

VOLBEAT (DK) • LUCINDA WILLIAMS (US) • YEAH YEAH YEAHS (US) 

2562 (NL) 

ADAM TENSTA (S) 

ALAMAAILMAN VASARAT (FIN) 

LILY ALLEN (UK) 

AMON AMARTH (S) 

ANALOGIK (DK) 

...AND YOU WILL KNOW US BY 

THE TRAIL OF DEAD (US) 

BADDIES (UK) 

ISSA BAGAYOGO (MALI) 

BALSTYRKO (DK) 

BLACK DICE (US) 

THE BRONX (US) 

CANCER BATS (CAN) 

THE CHAP (UK) 

COLA FREAKS (DK) 

CUT OFF YOUR HANDS (NZ) 

DARKANE (S) 

DAWN OF DEMISE (DK) 

THE DEADLY GENTLEMEN (US) 

DEICHKIND (DE) 

DEN SORTE SKOLE (DK) 

THE DODOS (US) 

DRAGONTEARS (DK) 

DUB COLOSSUS (UK/ETH) 

DUNGEN (S) 

EL HIJO DE LA CUMBIA 

& ANASOL MC (ARG) 

FIRST AID KIT (S) 

FRIENDLY FIRES (UK) 

FRIGHTENED RABBIT (UK) 

FUCKED UP (CAN) 

GANG GANG DANCE (US) 

THE GASLIGHT ANTHEM (US) 

GET WELL SOON (DE) 

GLASVEGAS (UK) 

GOJIRA (FR) 

GROUNDATION (US) 

HANGGAI (CHN) 

JON HASSELL & MAARIFA STREET (US) 

HAUSCHKA (DE) 

HJALTALÍN (ISL) 

HOT 8 BRASS BAND (US) 

HUNTSVILLE (N) 

IDA MARIA (N) 

IMAM BAILDI (GR) 

ISIS (US) 

KASAI ALLSTARS (CD) 

KASSAV' (FR ANT) 

KATZENJAMMER (N) 

KLOVNER I KAMP (N) 

LA-33 (COL) 

LABRASSBANDA (DE) 

LA COKA NOSTRA (US) 

LITTLE BOOTS (UK) 

LUCY LOVE (DK) 

ULF LUNDELL (S) 

MAGNIFICO (SVN) 

MAJOR LAZER (US) 

MICACHU & THE SHAPES (UK) 

MONO (JPN) 

MUNGOLIAN JET SET (N) 

M. WARD (US) 

MARISSA NADLER (US) 

WWW.ROSKILDE-FESTIVAL.DK 

NEUROSIS (US) 

NOVALIMA (PER) 

OH NO ONO (DK) 

ORKA (FO) 

PAAVOHARJU (FIN) 

PABLO MOSES & U-ROY (JAM) 

THE PAINS OF BEING PURE AT HEART (US) 

PEDE B (DK) 

PETTER (S) 

PHARFAR presents A RUB A DUB NIGHT 

feat. special guests (INT) 

RUMPISTOL (DK) 

SATYRICON (N) 

SHASTRIYA SYNDICATE (IND) 

MIKE SHERIDAN (DK) 

MIKAEL SIMPSON & SØLVSTORM (DK) 

SKAMBANKT (N) 

SOCALLED (CAN) 

THE SOFT PACK (US) 

SOIL & "PIMP" SESSIONS (JPN) 

PETER SOMMER (DK) 

STEINSKI (US) 

MARNIE STERN (US) 

SHUGO TOKUMARU (JPN) 

ROKIA TRAORÉ (MALI) 

WHITE LIES (UK) 

JENNY WILSON (S) 

WOLVES IN THE THRONE ROOM (US) 

YOGA FIRE (N) 

ZIZEK CLUB (ARG) 

- OCH MÅNGA FLERA... 

WARM-UP FRÅN 28 JUNI 

LOUNGE: 

ASS (S) 

PETER BRODERICK (US) 

CHRIS COCO (UK) 

COURS LAPIN (DK) 

ESCHO presents THULEBASEN, 

ALLE MED BALLONER OG TERRASSER 

and LAMBURG TONY (DK) 

PETE GOODING (UK) 

WILL HAROLD (UK) 

KB18 presents WAQAR & KOBBE (DK) 

LULU ROUGE (DK) 

TOM MIDDLETON (UK) 

MIKE SALTA (DK) 

NANCY ELIZABETH (UK) 

JOSÉ PADILLA (E) 

STELLA POLARIS SOUND SYSTEM (DK) 

TRIO CAMPANELLA (DK) 

VEKTORMUSIK (DK) 

ÅRHUS E presents PUZZLEWEASEL, 

VOKS, WÄLDCHENGARTEN, 

VECTRAL and MORTEN RIIS (DK) 

PAVILION JUNIOR 

28 JUNI - 1 JULI: 

THE 20BELOWS (DK) 

BABIAN (S) 

CODY (DK) 

GIANA FACTORY (DK) 

GINGER NINJA (DK) 

HARRYS GYM (N) 

JOOKS (DK) 

KELLERMENSCH (DK) 

KVELERTAK (N) 

THE MEGAPHONIC THRIFT (N) 

MEN AMONG ANIMALS (DK) 

OPGANG F (DK) 

SCAMP (DK) 

TAKO LAKO (DK) 

THE TELSTAR SOUND DRONE (DK) 

VINNIE WHO (DK) 

VON DÜ (DK) 

TORTYR: Konflikten mellan 

vad vi står för och vad vi gör 

De rapporter om tortyr som publicerats 

av Vita huset har gett 

upphov till chock, vrede och 

förvåning. Chocken och vreden 

är fullt förståeliga – särskilt 

över den nyligen offentliggjorda rapporten 

från senatens försvarsutskott om behandlingen 

av fångar. 

Rapporten avslöjar att förhörsledare i Guantanamo 

under sommaren 2002 fick ökad press 

på sig uppifrån att få till stånd en koppling mellan 

Irak och al-Qaida. Skendränkning, bland 

andra tortyrmetoder, åstadkom till slut ”beviset” 

från en fånge, som sedan användes för att 

stödja Bush och Cheneys invasion av Irak påföljande 

år. 

Men varför väcker tortyrrapporterna förvåning? 

Det var rimligt, även utan utredning, att 

förutsätta att Guantanamo var en tortyrkammare. 

Varför skickade man annars fångar så 

långt bort att de var bortom lagens räckvidd? 

Det är förresten en plats som regeringen använder 

i strid mot ett fördrag som påtvingades 

Kuba under gevärshot. Förklaringen att den 

valts på grund av säkerhet kan knappast tas på 

allvar. 

En bredare förklaring till varför rapporterna 

inte borde vara förvånande är att tortyr har varit 

ett rutinförfarande ända sedan nationens födelse, 

då nya landområden erövrades i det som 

sedan blev USA. Samma sak när det ”gryende 

imperiet” – som George Washington kallade 

den nya republiken – gav sig ut på imperialistiska 

äventyr och utvidgades till Filippinerna, 

Haiti och andra ställen. 

Tortyr har kanske dessutom varit det ringaste 

av alla de brott (aggression, terror, underkuvande 

och ekonomisk strypning) som har 

förmörkat USA:s, och andra stormakters, historia. 

Det aktuella avslöjandet understryker än 

en gång konflikten mellan ”vad vi står för” och 

”vad vi gör”. 

Reaktionerna har varit våldsamma men de 

har också väckt frågor. Till exempel skriver New 

York Times-kolumnisten Paul Krugman, en av 

de mest uttrycksfulla och rättframma kritikerna 

av Bush maktmissbruk, att vi har varit ”en 

nation med moraliska ideal” och att det aldrig 

hänt, före Bush, att ”våra ledare så grundligt 

svikit allt som vårt land står för.” 

Det är, milt uttryckt, en ganska skev bild av 

historien. I USA är det en helig sanning, nästan 

en av de nationella trosartiklarna, att USA 

är så rättskaffens och annorlunda jämfört med 

andra stormakter som någonsin har funnits. 

Det finns en stark föreställning om att USA är 

exceptionellt. 

Ett botemedel skulle delvis kunna vara Godfrey 

Hodgsons nyligen publicerade bok Myten 

om det exceptionella USA [The Myth of American 

Exceptionalism]. Hodgson drar slutsatsen 

att USA bara är ”ett stort, men felbart, land 

bland alla andra”. 

Roger Cohen, kolumnist på International Herald 

Tribune, har recenserat boken i New York 

Times. Han håller med om att det finns bevis 

för Hodgsons bedömning men är oenig med 

honom på en viktig punkt: Hodgson har inte 

förstått att ”Amerika föddes som en idé och 

därför måste den idén drivas och fullföljas.” 

Idén finns i Amerikas födelse som ”staden på 

Noam Chomsky 

Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge 

Historisk minnesförlust är något mycket farligt. 

Inte bara för att moralen 

och den intellektuella integriteten undergrävs. 

Historisk minnesförlust 

bäddar också för framtida brott. 

berget”, skriver Cohen. Det är en ”inspirerande 

tanke” som har sin boning ”djupt i den amerikanska 

mentaliteten.” 

Kort uttryckt ligger Hodgsons misstag i att 

han bara håller sig till ”den förvanskning av den 

amerikanska idén som pågått under de senaste 

decennierna.” Vi tar ”idén” om Amerika i närmare 

beskådande. 

Det besjälade uttrycket “staden på berget” 

myntades 1630 av John Winthrop, och det är 

lånat från Matteusevangeliet. Det målar upp en 

ärofylld framtid för den nya nationen som ”bestämts 

av Gud.” 

Ett år tidigare hade sigillet för Massachusetts 

Bay-kolonin där Winthrop var guvernör skapats. 

Det visar en indian med en textremsa som 

kommer ur hans mun. Där står bibelcitatet: Far 

över hit och hjälp oss”. De brittiska kolonisatörerna 

var alltså välvilliga humanister som kom 

och räddade de stackars infödingarna från sitt 

bittra hedniska öde när indianerna ropade på 

dem. 

Detta tidiga tillkännagivande om ”humanitär 

intervention”, för att använda den numera 

gängse termen, resulterade i hemska fasor; på 

samma sätt som sker idag när humanitär inter- 

vention tillämpas. 

Men ibland kommer nya uppfinningar. Under 

de senaste 60 åren har människor över hela 

världen fallit offer för det som historikern Alfred 

McCoy beskriver som CIA:s ”revolution i smärtans 

grymma lära” i sin bok En fråga om tortyr: 

CIA:s förhör från kalla kriget till kriget mot terrorismen 

[A Question of Torture: CIA Interrogation, 

from the Cold War to the War on Terror].” 

Ofta läggs tortyren ut på entreprenad. Men 

just skendränkning är metod som funnits i flera 

decennier och som inte förändrats nu heller 

på Guantanamobasen. 

Medbrottslingar i tortyr förekommer ofta i 

den amerikanska utrikespolitiken. Statsvetaren 

Lars Schoultz fann i sin studie från 1980 att 

USA:s bistånd ”ofta och i oproportionerligt stor 

mängd tillfallit de latinamerikanska regeringar 

som torterar sina medborgare, …till kontinentens 

värsta skändare av grundläggande mänskliga 

rättigheter.” 

Schoultz och andras studier, där man dragit 

liknande slutsatser, kom före Ronald Reagans 

presidentperiod. Under hans tid i Vita huset 

fanns det ingen anledning att studera fenomenet 

eftersom det var så tydligt och klart. Den 

tendensen har sedan dess fortsatt utan någon 

större förändring. 

Det är inte konstigt att president Obama ber 

oss titta framåt och inte bakåt. Det är en bekväm 

hållning för dem som håller i knölpåkarna. 

De som får smaka på dem brukar se saker 

och ting annorlunda – mycket irriterande för 

oss amerikaner. 

Att vara ”exceptionell” är nog något som 

stämmer in på alla stora imperier. I Frankrike 

hyllades uppgiften att ”civilisera” Algeriet, 

medan den franske försvarsministern krävde 

att ”den infödda befolkningen” i Algeriet skulle 

”utrotas”. 

Storbritanniens ädelmod var ”något som 

världen tidigare inte skådat”, skrev John Stuart 

Mill. Han uppmanade denna änglalika stormakt 

att skynda på sin befrielse av Indien. Mills 

klassiska skrift ”Några ord om icke-intervention” 

skrevs kort efter att britternas fasansfulla 

grymheter i underkuvandet av sepoyupproret 

1857 avslöjats offentligt. 

Sådana “exceptionella” idéer är inte bara bekväma 

för de mäktiga och privilegierade; de är 

också livsfarliga. De döljer de verkliga brott som 

pågår. Massakern i My Lai under Vietnamkriget 

var inte mer än en fotnot till de oerhört mycket 

värre grymheter som skedde i pacificeringsprogrammet 

efter Tet-offensiven 1968. Inbrottet i 

Watergate som fick en av USA:s presidenter på 

fall var naturligtvis kriminellt, men vreden över 

den händelsen tog bort uppmärksamheten från 

ojämförligt större brott i USA och utomlands; 

bombningen av Kambodja, för att bara nämna 

ett fruktansvärt exempel. Det är inte ovanligt 

att utvalda grymheter eller skandaler fyller en 

sådan funktion. 

Historisk minnesförlust är något mycket farligt. 

Inte bara för att moralen och den intellektuella 

integriteten undergrävs. Historisk minnesförlust 

bäddar också för framtida brott. 

© Noam Chomsky 

Distribuerad av The New York Times 2009 

Översättare 

Lotta Askaner Bergström




K U L T 

I vår kungliga svenska trekvartsrepublik 

Revykännaren Uno 

Myggan Ericson jämförde 

en gång Karl Gerhard med en 

journalist av den gamla skolan, för 

vilken inget ämne var för litet, och 

som med samma lätthet skrev ledare, 

kulturartiklar, nöjesreportage och 

kåserier. Under mer än fyra decennier 

skildrade han folkhemmet, gisslade 

makthavare och beskrev trender 

och tendenser. Sammantaget utgör 

hans kupletter en oslagbart underhållande 

historik över 1900-talet. I 

följande artikel ska vi titta närmare 

på två vanliga teman hos Gerhard. 

Vår kungliga svenska trekvartsrepublik 

– så kallade Gerhard det 

svenska folkhemmet. I sina kupletter 

återkommer han ofta till den svenska 

modellen, hur de en gång så revolutionära 

socialdemokraterna själva 

blev makthavare, och hur rebeller 

och överhet möttes i samförstånd: 

Stockholmska umgängeslivet är som 

en enda kompott. Grevliga fideikommiss-porslin 

tummar var sansculotte. 

Vid jämlikhetspositivet står både koling 

och kung. I Vita havet häromdan 

sa en republikan: Som vi ha syltat ihop 

oss med varandra kan jag ej låta majestätet 

vandra uppå en kall schavott, 

och jag med åren fått mången du-bror 

flott, ty man äter gott uti det hus där 

jag har var’t i svängen, ja, jag kan 

aldrig glömma chambertängen som 

Mo och Domsjö bjöd när jag än var 

röd, den dämpa’ mycket av min glöd. 

När jag sen fick en taburett gled det 

utför tämligen lätt. Anarkistens bana 

är törnbeströdd Med små kort från 

stadens societt. Som vi ha syltat ihop 

oss kring pokalen kan inte fan sjunga 

Internationalen. Ett par portvinstår 

man med åren får och dom lystrar mer 

till Helan går. 

Gerhard var knappast någon revolutionär, 

men han insåg tidigt hur 

tacksamt det var att driva med socialdemokraternas 

förmenta svek mot 

sina ideal. I sommarrevyn 1923 sjöng 

han om Branting, som varken var 

socialist eller monarkist, utan ”något 

mitt emellan”: ”Det är just konsten 

här på jordens ring / att vara allting 

och ingenting.” 

Var stod han då själv politiskt? 

”Högerns Braqua poetica” kallades 

han av socialdemokratiske statsrådet 

Arthur Engberg. Under kriget 

beskylldes han ofta för salongsbolsjevism. 

Åke Pettersson har i sin avhandling 

En klassisk komedi i revyform 

ingående analyserat Gerhards 

politiska hållning under 30-talet. 

Han visar där att Gerhard fram till år 

1935 är borgerlig, även om hans satir 

ofta är snäll och knappast särskilt 

medveten eller konsekvent. Ibland 

tycks han ta ställning i en politisk 

fråga mest därför att han kan utvinna 

en slagkraftig poäng kring den. I sina 

memoarer skriver Gerhard att hans 

åsikter på den tiden ”var mera grundade 

på scenisk effekt än på personlig 

övertygelse”. 

Från mitten av 30-talet, med nazismen 

som växande hot, blev Gerhards 

satir alltmer medveten och 

målinriktad. Fienden blev så mycket 

tydligare dessa år. Efter kriget ställde 

han något överraskande upp som 

sångare på kommunistiska valmöten. 

Han tycktes nu glida allt längre 

åt vänster; besviken och bitter efter 

kriget ville han markera distans till 

borgerligheten och socialdemokraterna. 

1949 beskrev han sig ändå som 

”liberal”, och tolv år senare blev han 

följaktligen – om än med viss tvekan 

– medlem i Folkpartiet. ”Nåja, liberalerna 

har varit mitt andliga klimat”, 

noterade han i sin dagbok. 

Bilden av Sverige som den kungliga 

svenska trekvartsrepubliken där 

forna revolutionärer och makthavare 

syltat ihop sig så mycket med varandra 

att man knappt ser skillnad 

på dem återkommer dock ständigt 

under alla dessa perioder och åsiktsbyten, 

så t.ex. i kupletten ”Den förste 

amanuensen” från 1954. I en mycket 

porträttlik mask framställde Gerhard 

kung Gustaf VI Adolf, som beskrivs 

som ”den förste amanuensen i vår 

kungliga demokrati”: 

Jag nickar hit, jag nickar dit och 

fryntligaste nickarna får det partit som 

vid min fot har slagit rot ty LO hoppas 

få som hederledamot den förste amanuensen 

i vår kungliga demokrati. 

Ett annat vanligt tema hos Gerhard 

var de snabbt förändrade könsrollerna, 

maskulina kvinnor och feminina 

män. Mest berömd i sammanhanget 

är förstås ”Jazzgossen” från 1922, 

långt mer vågad än man kan tro vid 

en första genomlyssning, men temat 

går igen i många andra kupletter. 

1925 önskade sig Gerhard ”en liten 

tös med långa flätor” istället för de 

moderna flickor som svär och spelar 

whist. I ”La Garconne” ur revyn Säg 

det med blommor från 1924 häcklar 

han de magra och maskulina kvinnorna 

som läste Decamerone istället 

för att sy och sticka. Man förstår att 

ämnet kändes angeläget, för i samma 

revy besjöng Gerhard ”forna tiders 

kvinnor, sena tiders män”: 

De behag som ä’ en kvinnas än i 

våra dagar finnas men de gå tyvärr 

igen blott hos sena tiders män. 

I den ovan nämnda kupletten 

”Nej, han är något mitt emellan” från 

1923 ironiserar Gerhard återigen 

över de feminina männen, och precis 

som i fallet ”Jazzgossen” antyder han 

en homosexualitet som troligen gick 

den samtida publiken förbi: 

Forna tiders vikingar besjungas 

jämt, sena tiders riddare tas blott på 

skämt. Idealen växla fort från dag till 

dag, det som förr var obehag är nu behag. 

Fordom, sägs det, fanns det nå’t 

som hette män. Nåja, släktet är ju inte 

utdött än. Riddartidens jungfruburar 

finns ej mer, mannen vid tornérspel ej 

man ser. Nej, han är något mitt emel- 

lan, det ena mest det andra sällan, 

bland Cecils bord han vet sig skicka, 

han är ej gosse och inte flicka. Nej, han 

är något mitt emellan, det ena mest, 

det andra sällan, det är just konsten 

här på jordens ring att vara allting och 

ingenting. 

Listan på kupletter med liknande 

vändningar skulle kunnas göra lång, 

och Gerhard var långt ifrån den ende 

artisten som intresserade sig för saken. 

Ämnet var alltför kittlande för 

att någon revyförfattare skulle kunna 

motstå det, och visst måste det ha varit 

en förvirrande tid när, som Ernst 

Rolf uttryckte det i en av sina kupletter, 

kvinnorna började ”gå omkring i 

stövlar / och säga tusan bövlar”. 

Ämnet berörde dock Karl Gerhard 

även på ett personligt plan. I teaterkretsar 

var Gerhards homosexualitet 

något av en offentlig hemlighet, och 

de många dubbeltydiga kuplettexterna 

kan ses som lekfulla blinkningar 

till de invigda. Gerhard levde aldrig 

öppet som homosexuell, det var inte 

möjligt på den tiden (kom ihåg att 

homosexualitet avkriminaliserades 

först 1944), men precis som under 

krigsåren visade han också i det här 

fallet prov på stort civilkurage. När 

den homosexuelle konsthantverkaren 

Nils Santesson dömdes till straffarbete 

för ”brott mot naturen” 1907 

och hängdes ut med namn och allt 

i tidningarna, Sveriges första ”homosexskandal”, 

var Gerhard en av få 

vänner som inte vände honom ryggen, 

utan tvärtom gav honom stöd 

och tröst. Gerhards adoption av den 

svarta femåriga flickan Fatima 1949 

är ett kanske ännu tydligare exempel. 

Vid den här tiden bodde Karl Gerhard 

tillsammans med en 34 år yngre 

man.”Det var säkert inte lätt att få till 

den där adoptionen”, konstaterade 

Fatima i en intervju i Dagens Nyheter 

1992. Man kan bara föreställa sig 

vilken risk det innebar för Gerhard i 

Haijby- och Kejne-affärernas 50-tal. 

Med kupletter som ”Jag vill ha en 

liten tös med långa flätor” kunde 

Karl Gerhard förvisso stryka sin konservativa 

publik medhårs, men han 

var heller aldrig rädd att hävda inopportuna 

åsikter, något han iblan d fick 

betala ett högt pris för. Redan 1932 

förbjöds en sketch i revyn Tidens 

ansikten efter att franska legationen 

protesterat. Ett år senare gav han 

sig för första gången på nazisterna i 

det då mycket kontroversiella revynumret 

”Der schöne Adolf, heil, heil, 

heil!”. Efter den starkt antinazistiska 

revyn Gullregn 1940 svek publiken 

honom, och ända in på mitten av 

50-talet hade han svårt att vinna den 

tillbaka. 

Gerhards kupletter utgör en fortlöpande 

kommentar till 1900-talets 

politik, folkhemsbygge, kultur, modesvängningar, 

sexualmoral. I dag är 

det lätt att glömma att mysfarbrorn 

Karl Gerhard inte alltid sågs med 

blida ögon av det officiella Sverige, 

och att han ofta omfattade obekväma 

åsikter. Det är ingen tillfällighet att 

hans jubileumsrevy 1945 döptes till 

25 år mot svenska folket. 

Martin Kristenson 

Äntligen tysk western 

Nu blir det äntligen tysk 

western. För halva slanten. 

För inte så länge sedan, stod jag 

vid begagnathyllan i en köpvideobutik. 

Där hittade jag en film vid namn 

Kidnapparna från Arizona. Åtminstone 

trodde jag att den hette så, till 

jag upptäckte att titeln var felstavad. 

Det stod “kidnappara”. Filmen ingick 

i en hel serie, Winnetouserien, som 

kom ut på video i videons barndom. 

Då hyrde jag aldrig filmerna, då de 

såg så hemskt trista ut. 

Winnetoufilmerna är baserade 

på tysken Karl Mays böcker. May 

(1842-1912) skrev äventyrsromaner 

om vild västern, Afrika och främre 

Orienten – utan att någonsin ha varit 

där. Han satt hemma i Tyskland och 

skrev sina oerhört framgångsrika romaner. 

På 70-talet fick jag för övrigt 

en Old Shatterhand-docka, tillverkad 

av Mattel som gjorde Big Jim. Dockan 

ingick i Karl May-serien, men vem 

May var hade jag ingen aning om. 

Att Mays böcker om indianen 

Winnetou skulle bli film, var förstås 

uppenbart, men det dröjde till 1962. 

Filmerna blev tysk-italiensk-jugoslaviska 

samproduktioner. Var i Europa 

de spelades in har jag ingen aning 

om, men det är ett ofrånkomligt 

faktum att de är de första spaghettiwesternfilmerna, 

eftersom de kom 

ett par år före Sergio Corbuccis och 

Sergio Leones första filmer. 

I huvudrollerna ser vi främst amerikanska 

skådisar, som gamle Tarzan 

Lex Barker, och Stuart Granger, men 

här finns även Elke Sommer, och 

överst på de svenska videoomslagen, 

står Terrence Hill. I filmernas förtexter 

hittar man dock ingen Terrence 

Hill, men väl en Mario Girotti. Jo, de 

här filmerna gjordes ju innan Girotti 

blev Hill, och hans medverkan i filmerna 

är ytterst marginell. Winnetou 

själv spelas av en Pierre Brice. 

Om jag inte vetat att det här är europeiska 

produktioner, hade jag gissat 

på amerikanska b-westerns, om 

än påkostade sådana. Filmerna känns 

väldigt gammalmodiga och traditionella, 

även musiken är av traditionellt 

westernstuk, och alla går omkring i 

välstrukna kläder (hjortskinnskläder 

med pressveck?). Regissörena är tyskar 

– och visst är det fascinernande 

att tänka ”Alla de här framstormande 

indianerna – tänk att de är tyskar!”. 

Efter Kidnappara i Arizona följer 

trailers för alla de andra filmerna i serien 

– och snacka om trailers! Bombastiska 

och högtravande, och hade 

jag sett dem på en biograf i början av 

60-talet, hade jag rusat och sett alla 

filmerna. 


Säsongen 2009/10 på Malmö OPera 

Teaterbåten 15-30/8 

Askungen 12/9-14/11 

Rucklarens väg 21/11-17/1 

Trollguld 19/12-6/1 

Nyårsfest 31/12 

Julie 16/1-7/2 

Cullbergbaletten 13-14/2 

Karmelitsystrarna 27/2-28/3 

Sex Crimes 17/4-29/5 

Mavra 29/4-5/5 

Rosenkavaljeren 21/5-10/6 

Biljetter 040-20 85 00 

www.malmoopera.se




Skivtips Film 

rOCk 

Sonic Youth 

The Eternal 

Matador 

Första plattan av Sonic Youth 

på bolaget Matador efter att 

ha lämnat Universal/ Geffenskeppet. 

Och nu sker det! Nu 

fuckin sker det! Denna nya 

SY-platta är inget annat än 

en järnhård hyllning till den 

rockmusik som kickar oss 

dödliga i de riktningar vi behöver 

för att orka ta oss igenom 

de infantila strömmar av 

massbudskap och elände som 

omger oss. 

När vi känner oss matta 

samt orkeslösa. Då behövs 

medicin för att lyfta oss uppåt! 

Och musiken pekar verkligen 

uppåt och framåt. Med ett 

förvånande djupt grävande i 

rockens rötter! 

Detta rockepos är kort o 

gott EXPLOSIVT! Alla trademarks 

finns där: massiva väggar 

av distorderad gitarr i unika 

stämningar, recitativ sång, 

formmässiga stegringar och 

mycket annat som kännetecknar 

just Sonic Youth och som 

har betytt så mycket i utvecklingen 

av den alternativa rockmusiken 

de senaste 20 åren. 

Men vad som är exceptionellt 

med just denna platta är att 

de lyckats att skriva riktigt bra 

sånger. Några av låtarna är 

rOCk 

I hate The Beatles vol. 1 

19 skäl att hata Beatles 

Freak Emporium 

19 singlar och 

EP:s från hela 

världen: Finland, 

Jamaica, 

USA, Jugoslavien, 

Spanien, Tyskland, Belgien, 

Canada, England, Mexico. 

Otroliga, anskrämliga, 

härliga covers inspelade under 

Beatles-eran 1964–1970. 

Simo Ja Spede (Fin) spelade 

in sin Keltainen Jäänsärkijä 

(”Yellow Submarine”) 

efter att endast ha hört låten 

en gång på radion på väg till 

studion. Mae West är med och 

gör ”Day Tripper”. Hon har 

kommit till åren här, hennes 

röst hänger inte med alls. Vad 

sägs om en spansk flamencoversion 

av ”She Loves You?” 

Eller en sitarversion av ”I Am 

the Walrus” av Lord Sitar. Favorit 

är oljefats-versionen av 

“A Hard Day’s Night” med 

The Mighty Fire Steelband 

ifrån Jamaica. Här bjuds på 

tyska Baby Beatle song med 

Hans-Uwe Schneider und 

Die Beatelchen. Hans-Uwe 

poserar på omslaget med tre 

magiskt magnetiska och sätter 

sig i huvudet på ett sätt som 

bara de bästa Patti Smith eller 

PJ Harvey låtarna lyckas göra. 

Att man dessutom har lyckats 

att på ett kreativt sätt involvera 

starka element av Garagerock 

(!) och även fransk chanson 

(a la’ Gainsbourg) är bara helt 

oemotståndligt. Nästan en 

riffbaserad platta. Stenhårt! 

Detta kan nog vara min absoluta 

favoritplatta med SY. 

Daydream Nation och Dirty 

får ursäkta. Just för att man 

har behållit en stark identitet 

men lyckats nå ett djup i 

utvecklingskurvan med hjälp 

av ytterst starka låtar samt 

involverandet av del nya element 

såsom en del call- and- 

respons passager mellan Kim 

Gordon och resten av bandet! 

Då dessutom mix och 

mastring är bländande och 

man har lyckats få fram framförallt 

sången på ett för musiken 

väldigt fördelaktigt sätt, 

så faller jag bara pladask för 

detta! Och gitarrerna låter 

helt vansinnigt bra. Utmejslade 

och definierade med helt 

unika klangkroppar. Eminent 

producerat av John Agnello 

och gruppen själva. 

”Anti Orgasm” är faen i mig 

en helt genial låt! Kim Gordons 

röst har utvecklats, fördjupats 

och bränner på ett sätt 

jag aldrig hört förut. Denna 

skiva är ett rockmonster och 

ett är säkert: sommaren kommer 

att starta med en EXPLO- 

SION! 


småkillar med Beatlesperuker 

i en livbåt. 

En skiva för oss som inte 

alls tycker att Beatles var världens 

åttonde underverk. Eller 

för Beatlesälskare med humor. 

Beatles var bra i början, men 

blev stora och rika och ballade 

ur. Att vara känd är inte samma 

sak som att vara bra. Lyssna på 

”Yellow Submarine” eller ”Ob- 

La-Di, Ob-La-Da” så förstår ni 

vad jag menar. De låter mer 

som att de är komponerade av 

apberget på en fotbollsmatch 

och passar bättre på läktaren 

än i stereon. Beatles må vara 

OK, men de inspirerade till en 

massa bedrövliga coverband 

och ännu mera tragiskt: Hysterin 

kring dem fick andra band 

att försöka låta som de. Band 

som redan hade ett sound eller 

en identitet försökte låta som 

Beatles. Det finns nog ett fåtal 

lyckade exempel, Beach Boys 

gjorde till exempel sin Pet 

Sounds, men till vilket pris? 

Brian Wilson visste inte vilket 

ben han skulle stå på och 

blev sig aldrig mera lik igen. 

Ett tragiskt människoöde. Var 

inte det Sgt Peppers fel? 

Johan Stenström 

COuNtry 

Elvis Costello 

Secrets, Profane 

and Sugarcane 

Universal 

Jag gillar 

när artister 

går sin egen 

väg och är 

oförutsägbara, 

och man kan väl lugnt 

säga att Costello har utforskat 

samtliga musikaliska genrer, 

och några ytterligare, känns 

det som, ofta av högst varierande 

kvalitet. Men det är 

också det som gör honom så 

intressant, och det faktum att 

han besitter en röst som raskt 

skiftar mellan att kännas obekväm 

som ett par gnisslande 

gångjärn för att i nästa stund 

övergå i en smäktande croonerröst 

med mjukt vibrato. 

hIphOp 

Eminem 

Relapse 

Universal 

Titelns återfall 

syftar på 

återfall i att 

göra skiva, 

det har ju varit 

några år sedan sist. Själva 

skivan handlar om den gamla 

vanliga visan om den plågade 

superstjärnan som mot bättre 

vetande åker dit på droger, tar 

sig ur det och gör konst av saken. 

Man kan förstå den som 

tänker suck och för hundan 

har vi inte hört den här storyn 

så det räcker och att de 

aldrig lär sig be bortskämda 

stjärnorna, rätt åt dem. Och 

det skulle faktiskt kunna va en 

smula imageproblematiskt för 

Eminem att man nu snarare 

JAzz 

Lina Nyberg 

The Show 

Moserobie Music 

Jazzsångerskan 

Lina Nyberg 

är sedan 

många år vår 

bästa! 

Hon har attack i rösten, en 

fantastisk rytmisk känsla och 

därtill en personlig diktion. 

Hon ligger utom och bortom 

de som ansluter sig till någon 

stil. Ja, Lina Nyberg är kanske 

inte i första hand jazzsångerska, 

man glömmer bort genren, 

då hennes röst tar rummet 

i besittning. 

Här framträder hon med 

pianisten Cecilia Persson, 

basisen Josef Kallerdahl och 

slagverkaren Peter Dannemo. 

Det är starkt och drivande. 

Persson inleder med en kort 

COuNtry 

Blandade artister 

God Less America 

Crypt Records 

Det här är en samling country 

låtar av obskyra artister med 

Tillsammans med T-Bone 

Burnett har Costello spelat 

in ett countryalbum i Nashville, 

och detta för naturligtvis 

tankarna att vandra tillbaks 

till Almost Blue (1981) men 

musiken här är lite plonkigare 

med ståbas, fiol och banjo och 

är mer bluegrass. Alla som 

uppskattar Steve Earles The 

Mountain och Robert Plant 

& Alison Krauss Raising Sand 

kommer att nicka gillande. 

Costello utför inga mirakel 

på skivan men han har hittat 

tillbaks till fin låtskrivarform, 

och nu återstår bara att se om 

han har tillräckligt med trogna 

fans kvar för att hamna på 

topplistorna – det var ett bra 

tag sedan han var där. 

kommer att tänka på Robbie 

Williams, Pink och Elton 

John istället för coola gangstas 

i studsande bilar när nya plattan 

nu kommer på tal. Men 

antagligen inte, förmodligen 

är det en frälsning. Skitsamma 

skulle nog vår man säga. Trots 

rapparskråets schabloner om 

ett liv i fart och fläkt långt över 

gränsen är det inget tvivel om 

var den 36-årige Eminem hellre 

befinner sig. Så lärdomen 

serveras igen men gungar mer 

än vanligt den här gången. Relapse 

är en lång, intensiv, seans 

ledd av en Eminem i form. Det 

är smart, sylvasst, svängigt, roligt, 

farligt, våldsamt och mellan 

varven inte så lite provocerande. 

Fucken great man. 


pianoouvertyr, som sätter 

stämningen. Så är det bara att 

gå raktfram. Eget material varvas 

med en och annan klassiker, 

enkannerligen avslutande 

”I’ve grown accustomed to her 

face” i en dramatisk hudnära 

tolkning. Eller litet överraskande 

”Jamaica Farewell” med 

ett övertygande baksug. Lina 

Nyberg har skaffat sig erfarenhet 

från flera olika genrer utan 

att försvärja sig, medan basen 

alltid varit den lätt bluestonade 

jazzens intimitet. Det här är 

ett av hennes mest direkta och 

angelägna album. Och ett särskilt 

plus i protokollet ger den 

ovanliga och välfunna formen 

på hela albumet, signerat av 

Matilda Ruta i samarbete med 

Lina. 


ett gemensamt tema, 

nämligen tragedi och 

allmän olycka. 

Om detta är gjort 

med glimten i ögat 

eller på fullaste allvar 

är omöjligt att säga då 

Lars Yngve 

rOCk 

Enemy 

Music for the people 

Warner 

Ingen tvekan 

om varifrån 

musiken kommer, 

skivan är 

fullmatad av 

stolt engelsk pophistoria och 

typiskt nog kommer bandet 

från Coventry, smack i mitten 

av riket. Allt klingar bekant 

vilket är ett plus här, det är 

som om ett snille med smak 

totat ihop en ljudmix av det 

bästa från gammal go o glad 

brittisk pop med tyngdpunkten 

någonstans 30 år tillbaka. 

Låtarna är generösa skapelser, 

fulltankade med idéer och ett 

väl förankrat men ändå personligt 

sound. Allt spelat med 

samma uppfriskande iver. 

rOCk 

Torsson 

Senap & ketchup 

Rim och Reson/Border 

Är man uppväxt 

på landet 

n å g o n s t a n s 

(och det är 

de allra flesta, 

även om en del inte vill låtsas 

om det!) så förstår man- och 

känner igen sig, i Bo Åkerströms 

texter. Bo må skriva 

roliga texter – men de är inte 

på skoj. Bo lyckas sätta fingret 

på vardagliga små händelser 

och tonsätter saker som man 

ser utan att ta någon egentlig 

notis om dem. Torsson är unika 

och musikens svar på Bengt 

Bratts Hem till byn, och när jag 

hör ”Festen hos Lundins” tänker 

jag även på det avsnittet av 

rOCk 

Pretenders 

Break up the concrete 

Warner 

Chrissie Hyndestelopererade 

sin lugg 

redan på högstadiet 

och 

den är fortfarande lika vital 

och signifikativ för Pretenders 

som hennes suveräna röst. 

Som artist har hon alltid haft 

stor integritet och uppvisat en 

attityd och uppmanat folk att 

”Sola tandköttet” när det inte 

passat henne. Hade hon bara 

varit lite mindre kaxig och 

mer inställsam så hade hon 

varit stor som Madonna, istället 

prioriterar hon bort saker 

som, vad hon uppfattar som 

”tråkiga intervjuer” och stannar 

hellre hemma och laddar 

tvättmaskinen med ungarnas 

smutsiga kläder. Vilken kvin- 

de spelades in mellan 

1955–1966. 

Det gör det lite extra 

intressant då man inte 

vet om man ska skratta 

eller gråta. Ett par av 

låtarna gör dock så att 

Dessutom låter alltihop som 

singlar, precis som det ska va. 

Lyssna på the Enemy först och 

spotifya sedan reda på Skids, 

Joe Jackson, tidiga Squeeze, 

Pistols, the Attractions, Graham 

Parker, Stiff Little Fingers, 

The Jam, Buzzcocks och 

alla de andra härliga banden 

från den här guldåldern. Rena 

festen. Nå, medan det i musiken 

och arrangemangen 

återvinns med stil sker det 

inte alltid med samma klass 

i texterna, hur många gånger 

har vi inte hört att England 

är ”the 51st state” vid det här 

laget? Men, låt oss inte hänga 

upp oss på detaljer utan istället 

öka volymen. Det är ju så 

här rockplattor ska låta. 


Svenska hjärtan, när Thorsten 

klipper gräs i snö och ryamatta 

med gräsklipparen. Senap & 

ketchup är inspelad under tre 

utsålda kvällar på Victoriateatern 

i Malmö i februari 2008. 

Bandet är i toppform och ljudet 

är strålande, och man kan 

inte begära mycket mer än 

så… eh, ja, jo, det skulle möjligtvis 

vara att få det hela på 

dvd – då! Med tanke på Zlatans 

bravader är det dock inte 

längre säkert att det verkligen 

spelades bättre boll på Gunnar 

Nordahls tid, däremot råder 

det inget som helst tvivel om 

att ”Det spelades bättre boll” 

är den bästa låt någon skrivit 

om fotboll. 

Lars Yngve 

na! Musikalisk har det under 

åren gått lite upp och ner, en 

låt här och en låt där som varit 

kanon, men albumen har som 

helhet varit jämnt ojämna. 

Nya albumet är inget undantag 

utan innehåller dessvärre 

inte någon låt som gör något 

större avtryck. Omslaget ger 

sken av att nu är det skramlig 

rock på gång – ”In the middle 

of the road”, typ – istället närmar 

de sig Nasvilles utkanter 

med snygga, långa svajande 

toner av steel. Men rösten, den 

varma, trygga, kloka, tröstande 

och förlåtande som alltid är 

en axel at luta sitt huvud mot, 

berör alltid i vilket sammanhang 

den än dyker upp. Det är 

bra men lite för mycket lagom 

av allt. 

Lars Yngve 

det skär i hjärtat. Svår platta 

av finna, men verkligen värd 

besväret. 

Janne Falk 

Antichrist 

Jag kan erkänna att jag tyckte Lars 

von Trier var cool ungefär när han 

gjorde Riket och de tidiga filmerna. 

Breaking the waves var väl okej. Därefter 

tycker jag att hans produktion 

är vedervärdig – även om jag inte 

sett Direktören för det hela. Dancer 

in the dark? Trams. Dogme 95? PRjippo 

för von Trier. Och det är ju i 

stort sett vad det hela handlar om. 

Von Trier marknadsför sig själv på 

olika kreativa sätt. Jag är fortfarande 

övertygad om att Idioterna inte var 

hans egentliga film det år den tävlade 

i Cannes. När regissören och hans 

skådisar gick uppför röda mattan till 

galapemiären, filmade de varandra 

med videokameror. Jag tror att DET 

var den riktiga filmen. Filmen om 

hur de fick skämtet Idioterna att gå 

hela vägen till Cannes. Och Dogville 

och Manderlay? Kom igen – de är 

ju fullkomligt osebara. Fast Dogville 

hade kanske funkat som riktig film i 

riktiga miljöer. 

Antichrist var årets skandalfilm i 

Cannes. Det brukar ju finnas en eller 

två sådana varje år i Cannes. Enligt 

uppgift buade stora delar av publiken, 

och på en presskonferens, som 

tydligen var kaotisk, bad en engelsk 

journalist von Trier att försvara varför 

han gjort filmen. Von Trier hävdade 

att han inte behövde försvara 

eller motivera någonting, han gör 

som han vill, vilket han förstås har 

rätt i. Han sa även att han är världens 

bäste regissör, vilket han har mindre 

rätt i. 

Filmen anses vara provocerande. 

Och ja: den ÄR provocerande. Den är 

provocerande DÅLIG, det är vad den 

är! Herrejävlar, vilken skit det här 

är! Antichrist är låååångtråååkig och 

überpretentiös. 

Willem Dafoe och Charlotte 

Gainsbourg har sex i duschen i en 

prolog. I slooow-moootion. Den tar 

cirka en minut innan första inklippet 

på pumpande könsorgan. Ricky 

Bruch-tricket, alltså. Fast i sloooowmooootion. 

Det är sådant von Trier 

kommer undan med och kallar 

”konst”, och arthousekretsen tror honom. 

Själv kallar jag det spekulation, 

vilket det ju är. Medan paret gökar, 

trillar deras lille som ut genom ett 

fönster. I slooooow-mooooootion. 

Ungens död leder till att Gainsbourg 

blir knäpp. Hon skakar och frustar 

och skriker och bär sig åt, men lugnar 

sig lite när de har sex, vilket de inte 

kan ha hela tiden, så de beslutar sig 

för att åka ut till en stuga djupt inne i 

skogen för att ägna sig åt terapi. 

Där blir kvinnan (rollfigurerna 

heter ingenting) allt knäppare. Alldeles 

för ofta ses hon gå omkring i 

den dimmiga skogen. I sloooooowmoooootion. 

Mannen knatar omkring 

i naturen han med, och får se 

en massa djur och deras ungar som 

råkar illa ut på olika sätt. En fågelunge 

trillar ner från ett träd. En räv 

ser ut att slita ut ett foster från sin 

egen mage, men jag är inte säker. 

Dock börjar räven prata. Hm… 

Kvinnan bli ÄNNU knäppare och 

så blir det våldsamt och det borras 

och könsstympas och det är naket 

och masturbation i skogen och, tja, 

kvinnan vet hur en slipsten ska dras. 

Bokstavligt talat. Allt detta varvas 

med religiöst svammel och gamla 

myter och bilder på kvinnomord och 

häxbränning och symbolik, och jag 

ska inte ge mig på att försöka analysera 

det. Den amerikanska och brittiska 

marknaden ska censurera och 

klippa om Antichrist för att göra den 

snällare och mer ”katolsk”. Vad nu 

det är? Själv är jag totalt ointresserad 

av vad von Trier vill säga. Om han 

vill säga något. I det knappa pressmaterialet 

läser jag att det ska handla 

om kampen mellan könen, naturens 

inneboende ondska och kvinnans 

ondska som förvildas. Jaha. Filmen 

kan också handla om hur von Trier 

försöker chocka för sakens skull. Men 

filmen är för tråkig för att uppskattas 

av en publik som gillar att chockas – 

och här i Sverige går det inte att provocera 

med religiösa aspekter. 

Charlotte Gainsbourg fick pris 

som bästa skådespelerska i Cannes. 

Det förvånar mig inte, skrikande, 

hysteriska fruntimmer indränkta i 

blod verkar gå hem där (Isabelle Adjani 

i Possession, 1981, som även hon 

blev bästa skådespelerska i en pretentiös 

skräckfilm). Fast jag vill inte 

kalla Antichrist ”skräckfilm”. Den är 

snarare… ingenting. Mög. Det är vad 

det är. Mög. Trots att den är filmad 

av samme kille som fick en Oscar för 

fotot till Slumdog Millonaire! Filmen 

är väldigt teatral och här finns förstås 

inte en enda naturlig replik. 

Antichrist är gjord med pengar 

från DR, SVT, Danska Filminstitutet, 

Svenska Filminstituet, Nordisk Film, 

Tyskland, Polen, med mera. Det är 

alltså våra skattepengar som pumpats 

in i det här. 


Maradona 

Att påstå att jag är fotbollsintresserad 

är att ta i. Jag ser i princip enbart på 

fotboll när det är VM och liknande, 

och bara om Sverige spelar. Och eftersom 

Landskrona BoIS ständigt gör 

bort sig på planen numera, följer jag 

inte längre dem så noga heller. Maradona 

har jag ingen relation till, mer 

än att jag förstås vet vem han är och 

vad han gjort. Jag kan liksom inte 

titta på fotboll bara för att njuta av 

spelet och spelarna. 

Men en dokumentär om denne 

man; killen som först bestämde sig 

för att bli världens bäste fotbollsspelare 

och senare för att bli världens 

tjockaste man, och hade kul med 

knaspulver däremellan, kan ju vara 

intressant. Filmen Maradona är gjord 

av Emir Kusturica och genast anade 

jag det värsta: en massa jävla zigenarjazz 

på soundtracket. Men även om 

detta otyg förekommer, är det inte så 

mycket. Tack och lov. Det spelas faktiskt 

mer Sex Pistols. 

Kusturica verkar inspirerad av 

Michael Moores sätt att göra dokumentärfilm, 

på så vis att han själv 

duplicity 

För några veckor sedan figurerade 

Duplicity i de där vadslagningsspalterna 

i diverse tidningar. Tydligen 

kunde man spela på filmen. Julia 

Roberts har inte medverkat i en film 

som spelat in 100 miljoner dollar på 

hur många år som helst. Kommer filmen 

att göra detta? 

Nej. Det finns inte en chans i helvete 

att Duplicity, av Tony Gilroy, 

mannen som gjorde Michael Clayton, 

kommer att spela in så mycket 

pengar. För trots stjärnorna Roberts 

och Clive Owen och vissa drag av 

kärleksfilm, är detta ingen regelrätt 

publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles 

för omständlig och utdragen för 

att gå hem stort. 

Roberts är CIA-agent och Owen 

MI6-dito. De träffades i Dubai 2005, 

och efter att ha haft sex drogade Roberts 

Owen och genomsökte hans 

hotellrum – något han aldrig kunde 

komma över. Han har dessutom gott 

och blivit förälskad i denna kvinna 

han inte kan lita på. Några år senare 

träffar de på varandra igen – det visar 

sig att hon är hans hemliga kontakt 

ute på ett uppdrag. De bråkar men 

blir förälskade. Därefter börjar det 

förekommer nästan lika mycket 

som Maradona, och ibland har han 

lagt in ”skojiga” animerade snuttar. 

Kusturica filmade mellan 2005 och 

2007 och dokumentären börjar bra, 

med det första mötet med mannen 

som Kusturica beskriver som en liten 

tjockis som ser ut som en mexikansk 

revolutionär hämtad ur en Sergio 

Leone-film. Men jag tröttnade ganska 

snabbt. 

Problemet med Maradona är att 

den aldrig riktigt leder någonvart. 

Diego Maradona sitter i olika (men 

handla om en hemlig formel agenterna 

är på jakt efter, och de kära och tjusiga 

agenterna börjar sätta vissa andra 

planer i verket. 

Nu låter ju detta rätt kul och intressant; 

som en actionbefriad Mr & Mrs 

Smith, ungefär – romantik och äventyr 

och lite humor. Men så är det inte. För 

Duplicity är inte speciellt romantisk. 

Och den är inte speciellt rolig. Och 

3 juni modern klassiker: JULIEN DONKEY BOY (Harmony Korine USA 1999) 

likartade, sunkiga) miljöer och pratar 

och pratar och är mest konstig. Det 

handlar alldeles för mycket om hans 

socialistiska åsikter och hans dyrkan 

av Castro och Che Guevara, och avsky 

för Bush. Själv är han ju dock rik 

som ett troll och lever inte som han 

lär. Filmen är inspelad i flera olika 

länder på båda sidor av Atlanten, 

men det märks inte. Det är fula hem, 

fula lokaler, fula stadsdelar. 

Jag kan inte påstå att jag lärde mig 

mycket mer om legenden Maradona. 

Han är en tjock, konstig kommunist. 

Och Kusturica må vara sympatisk, 

men har väldigt flottigt hår. Det 

handlar inte så mycket om fotboll. 

Jag vet inte riktigt vad det handlar 

om, eftersom Maradona pratar i 

cirklar. 

Däremot förekommer en rad scener 

med en bisarr Maradonakyrka, 

där folk tillber fotbollsspelaren och 

ett par gifter sig med händerna på en 

boll och svär evig trohet till fotbollsguden. 

Det hade varit roligare med 

en film enbart om denna underliga 

församling. 


den är inte det minsta spännande. 

Som jag skrev ovan: det här är bara 

omständligt – på alla sätt. Handlingen 

är tillkrånglad, huvudpersonernas 

relation är tillkrånglad, och framför 

allt är berättartekniken tillkrånglad 

med något slags märklig och ganska 

omotiverad flashbackteknik. 

Visst finns här en hel del positiva 

inslag. Det är trevligt att återse Julia 

Roberts. Paul Giamatti är med! 

Han är ju alltid bra. Och så har vi 

Clive Owen – mannen som aldrig 

blev Bond, och därför verkar vara… 

Bond i alla filmer han medverkar i. I 

Duplicity är han en alldeles utmärkt 

James Bond. Och han är ju en redig 

karl och en synnerligen cool snubbe. 

Vidare har filmen ett utmärkt foto 

och emellanåt blir det splitscreen, 

bara en sådan sak! 

Men som helhet är det här långt 

(125 minuter) och småtrist. 

En av filmens stuntmän heter förresten 

Roy Andersson. Stavat just så. 

10 juni klassiker: THE LAST PICTURE SHOW – DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN (Peter Bogdanovich USA 1971) 

17 juni svensk premiär: Philip Seymor Hoffman briljerar i: LOVE LIZA (Todd Louiso USA 2002) 

Pidde Andersson




Efter GI, Fem-steg, Paleolitism, Tao, Budda, och allt vad det nu heter lanserar vi det senaste i västerländsk filosofi: Lattjo! 

Burspråket 

– Vad var det nu det ryska nattflyget hette?? 

– Sov-Jet! 

Änglar å demoner 

Asså denna fimlen hannlar om 

nån snubbe som labbat fram 

antemateria i nåt provrör. Sen 

snor nån de å dödar snubben. 

sen kallar man po han som va 

me i davincikåden som ska 

komma å se vicka de va som 

snodde å döda han. För dom e 

ett hemlit cellskap, typ! Sen har 

påven dött å en ny ska ses ut. 

Då kidnappar de hemlia sellskapet 

nåra såna gubbar å lägger 

antematrian där i vattekanen, 

för den ska sprängas i luften. 

Sen åker dom runt blann alla 

körkona i Rom o letar ledtrådar 

för var di en nånstans. Sen blir 

det konstit po riktit. Fattar noll! 

De slutar me att han som lå 

bagom allt ville själl bli påve för 

han räddar typ allt iallafall. Den 

sög fett!!! 

Ha det! 

(knappt) Jack-Åke 

praktikant 

jack_ake99@hotmail.com 

Vad ska du göra i midsommar? Blir det en 

dunk hembränt och en sillarumpa eller 

blir det en shoppingtur med buss till det 

populära köpcentret i Warzsawa? 

Jag hatar midsommar. Vad fan trodde 

du? Att jag skulle ha blommor i håret? 

Nä, hellre en pinne i röven då. 

Jag gör som jag brukar. Håller mig inne under 

dagen. Kanske löser ett och annat korsord och äter 

tyska kex med fyllning. När det skymmer drar jag 

till Bingofältet utanför Ystad med Taunusen och 

spelar bilbingo. Dom har alltid Midsommarbingo 

där, det enda vettiga man kan göra i hela 

kommunen under denna förbannade jävla 

hysteriska högtid. Ja, ursäkta min franska, men är 

det nåt att fira? Att det är ljust så in i helvete så 

man inte kan sova? Nä vet du va. Sen kör jag hem 

och dricker bananlikör och äter dansk fläskfilé. 

Det passar mycket bra ihopa. Sen lägger jag mej 

med nåna Harboe Guld och tittar på Godzilla. 

Det är mysigt. Sen lägger jag sju kapsyler under 

kudden och drömmer förhoppningsvis om 

Mats Nyström på tv-sporten. Han är gullig. 

Vi hörs. 

I Gren 

Icke-pediA 

Den fullständigt felaktiga encyklopedin 

Politiker är en person som sysslar med politik, det 

vill säga offentlig maktutövning genom åsiktsbildning 

och/eller beslut. Som politiker kan räknas den 

som innehar, eller söker, ett uppdrag som beslutsfattare 

inom statsmakten oavsett om makten erhållits 

genom val, utnämning, arvsrätt, valfusk, valfjäsk eller 

valfläsk [informellt uttryck för generösa löften till 

väljare inför ett politiskt val ≈ stor fisk]. Och som vi 

alla vet har ju en del människor en tendens att ryckas 

med när de hör något som rör dem själva; svängig 

musik med meningslösa texter som ekar tomt och 

innehållslöst likt akustiken i valstugorna (Friggebod 

och Hundkoja) där väggarna är utsmyckade med diverse 

tavlor på ”pudlar”. Man ”skäller” ju gärna ifrån 

sig när man gjort något man inte får [småkorkat ulligt 

djur som följer flocken] och här följer fyra exempel 

på hur det kan låta: ”Det är minsann inte bara jag 

som missbrukar mitt kontokort.” ”Jag förstod inte att 

det var en porrklubb jag besökte.” ”Det berodde på 

att min chef bad mig gå ut och handla ett Ragusa, 

men eftersom jag är en riktig spjuver så handlade 

jag ett Toblerone istället” och ”Jag har aldrig behövt 

fickräknare eftersom jag aldrig använt byxor med fler 

fickor än jag kunnat räkna dem på mina fingrar.” Vid 

denna typ av urskuldande är det brukligt att, som 

det heter, ge Långfingret (latin digitus medius, digitus 

tertius) är det tredje och mellersta fingret på människans 

hand. Det sitter mellan ringfingret och pekfingret 

och är oftast det längsta fingret på handen. Istället 

borde man kanske ha sagt något i stil med: ”Jag har 

slarvat. Jag skäms. Jag har missbrukat min ställning 

för egen vinning. Jag har fått mig en läxa. Men jag är 

bara människa. Nu ska jag gå i terapi och lära känna 

mig själv, skaffa mig en privatekonomisk överrock 

eller åtminstone lära mig hur man fuskar så att ingen 

upptäcker det.” Efter varje val samlas de besvikna väljarna 

i en stor ring under en stor oljemålning av Curt 

Haagers, hållandes varandra i händerna, sjungandes 

Eivor Freds gamla fina: Du gav bara löften. 

The Fullpotts 

Senaste veckorna har jag återupptagit min bana som 

mecenat av allehanda kulturuttryck. Exempelvis har 

jag tagit den kombinerade dancehall-dansband-gycklar-trolleri-musikal 

och dansgruppen Fullpotts under mina 

vingar. Dock ligger en korrektion av genrebeskrivningen 

i pipelinen då den tidigare gycklar och trollerisektionen 

brutit sig ut i en egen fraktion och adderat rockabilly till 

repertoaren. Utbrytargruppen kommer sannolikt att återfinnas 

på diverse raggarträffar under sommarhalvåret under 

samlingsnamnet Stjärtspringorna. Bokningar av dessa 

vettvillingar sköts enligt envisa källor av en viss B Karlsson 

vanligtvis stationerad i utkanten av den skaraborgska prärien. 

B Karlsson låter via sin pressagent hälsa att bokning av 

Stjärtspringorna kan göras på stjartspringrna@hotmail.com 

alternativt slattlandsbacern45@telia.se. 

För egen del avser alltså jag, Grefve Fågelsparre, att med 

buller och bong lansera den framtida supergruppen 

Fullpotts för en större och med all sannolikhet initialt måttligt 

entusiastisk publik. Bokningar av Fullpotts emottages 

med fördel via min e-post fagelsparre@gmail.com. Som 

turnébussar har fem begagnade Hemglassbilar införskaffats 

vilka omgående med schvung och infantil entusiasm försågs 

med ändamålsenliga dekaler. I inledningsskedet kommer 

dock en av bilarna behålla Hemglassfranchisen, man måste 

ju betala bensinen på något sätt. För övrigt uppfattas buropen 

icke lika tydligt om publiken har munnarna fulla med 

glass… 

Supergruppen Fullpotts består först och främst av inte 

direkt superkända Paula Potts på sång, Ove Potts på 

Bongo, Lazlo Potts på Cleaves, Ingo Potts på dragbasun, 

Nils-Ude 

Jysses kåss... Sweinis ringde å 

fråga om jau skulle me pu en tur? 

Äääh... hur då, undrade jau? 

”Jau har kybbt en hottad Ford Taunus 

72:a me en motor som e vassare än en 

bånnatrimmad hushållsassistent från 

Electrolux. Trör man plattan i mattan så 

snurrar fälgarna - men däcken står stilla.” 

A ti still me di, sau jau, å trode 

naturledvis ente itt yjnablick pu va han sau! 

Sweinis ska nämlien alltid va 

värst å bräschar gärna pu. 

Ja, kum å hämta mi då, sau jau. 

”Du får tölla di lid, jau ska bara 

smårja kåffårten fåsst”, sa han. 

Jau gick ud å ställde mi ve vajjakaunten å 

to itt bluss ungor tiden jau vänta pu ad han 

skulle kumma. Pu avstånd hörde jau hur itt 

jämrans skramlande å stånkande narmade si, å 

ja trode fåsst att di va vajjafårvaltningen 

som vau ude å for runt me sina 

asfaltsmaskiner. Men nix-pix. Di vau Sweinis 

som närmade si. Bilen hostade som om nun hade 

tryckt ing en sill å en pantålla i avgasröred 

å håppade såm en alika, å allt som kunne 

skramla inge i, å undanpo, di skramlade. 

Solksydden for åpp å ner som två guppande 

yjnabryn och backspajlen snurrade som itt 

vindkraftverk. Hade ente blitt förvånad åm 

hans mustasch hade håppad åpp å satt si ve 

hans yjnabryn, så jädred skakade det. 

”Håppa ing”, sa han, å di gjorde jau. Men di 

gick ente många metår fårrän jau bårjade må 

dölled å ble örd i, ente bara hoed, udan HELA 

hoed, au avgaserna som läckte ing i hytten. 

Stanna bilen vrålade jau, å han tvärnitade, 

vre au motårn, dro ud nyckeln men 

bilaskorven fortsatta ad hosta och hååpa. 

Selle hängde jau udom dörrahulled å ulka 

som en katt som forsöger få åpp en hårboll. 

Rätt som de vau så kumm en skallhårad 

gubbe fram ti mi å kallde mi fårr en 

korsning mellan en pattaglytt å mögtåkke. 

Å en käring som ståt å glot bagom gardinen 

Tom Potts på perkussion, Åke Potts på barytonsax, Nike 

Potts på bakgrundssång, Steve Potts på elektronisk orgel, 

Viking Potts på dragharmonika, Odd Potts på violin, Tore 

Potts på cembalo, Mats Potts på marrackas, Gösta Potts på 

ståbas, Kenny Potts på akustisk kompgitarr, Conny Potts 

på elektrisk kompgitarr, Benny Potts på akustisk sologitarr, 

Lenny Potts elektrisk sologitarr, Ronny Potts på munspel, 

Jenny Potts på mandolin, Totte Potts på banjo, Gunnar 

Potts på fogsvans, Gunnel Potts på triangel, Hasse Potts på 

trummor, Sune Potts på klarinett, Robert Potts på kornett, 

avslutningsvis den lynnige men briljante kompositören och 

maestron Wilhelm Potts på LSD och blockflöjt. 

Vid en improviserad provspelning utanför IKEA under 

gårdagen sålde Fullpotts cd-skivor för hela 235 kronor 

och glass för 893 kronor. Sammantaget renderade detta 

framträdande en vinst på hela en krona och femtio öre rakt 

ner i min ficka. Samtidigt drabbades Åke Potts av halsfluss 

så vi får se huruvida ersättaren Stig Potts valthorn tas emot 

lika entusiastiskt av publik såväl som återstående delar av 

Potts ensemblen. För att täcka upp uppstartskostnaderna 

för Fullpotts Sverigeturné ska 

hela gänget förbi blodcentralen och 

lämna blod i eftermiddag. Då ingår 

både lunch och tillräcklig kontantersättning 

för bränsle till Göteborg. 

Jag önskar Fullpotts lycka till! 

Med lyft cylinderhatt 

Grefve Fågelsparre 

kumm udflyandes å bårjade gala på mi. ”Ha 

truar du ettår? Se ti å få fart på dina 

åderbråckande skånkar å gå him me di igin 

din gamla skrúcka”, sau jau efttorsom jau 

måde dölled å ente töllde å koggla me na. 

Då te hon still å jau kunne ta ti åna. 

Sweinis va tje au-ed å ble nästan lissen, 

å jau tyckte syng om han, han hade ju ändå 

betalad 2500 riksdaler fårr kärran. 

Plötsled for en visping rätt ing i hoed pu 

han å stack han i pannan så att de vyjste 

fram en knuda stor å rö som en lösnejsa. 

Jau skulle hjälpa han å sto naturledvis pu 

hoed ettorsåm jau hade bälted runt skånken. 

Det blev samling runt åss au forrviddna folk 

som glode. ”Har ni ent fåd gryptning idau?” 

sa Sweinis. Men honts di vau, så to vi itt 

långt kååstaskaut å körde ing i avgasröred 

å rörde runt lide grann å sin fick Sweinis 

igång tröskeverked igin, å ble mill i hoed 

såm en rysted hotång. Jau satte mi ing på 

agebrädan å vi for vell ivaj över gupp å 

trottoarkantår. Vi lämnad byen som vau så 

liden ad darr bara vau en skylt å darr sto 

byens namn pu bägge siorna. Vi körde ner om 

ti grusahullan å sprätte forr en femma som 

två riktia halulingar. Fi va roled vi hade. 

Naj, nu ska jau samla ihuppa lumporna 

å se ti å spiga igin di stårsta hullen 

i ludan så ad vi kan fira misommar i lyn 

å ro udan ad ble mögeda pu båjjsårna 

å iudan nårra stårre exekysår. 

Nils-Ude i Skåne, Sverige, 

Europa, Jorden, Universum 

å solsystemet önskar er en 

redig go å gla misommar. 

nils.ude.snabela.puggepevvling.quack 

Kära Hjärtanes 

Kära, Kära Hjärtanes. 

Jag är ensam kvinna som 

återigen har att se fram emot 

en midsommar i ensamhet. 

Varje år är det likadant. 

Har man ingen partner blir 

man tydligen inte bjuden på 

sällskapsfester. Man vill ju inte 

umgås med patetiska singlar, 

uppenbarligen. Vad gör man? 

Kära Olycklig singel! 

Olycklig singel 

Gör som jag, våldgästa! Rekognosera var den potentiellt 

roligaste midsommarfesten ska hållas sen åker du dit med 

mycket sprit, en flaska vin till värdparet som present, och tack 

för den vänliga inbjudan, och ett gott humör. Sen håller du 

igång ordentligt, sjunger högst på snapsvisorna, blir snabbast 

fullast, och fräck i flabben flörtar du hejvilt med alla snubbarna 

på festen. Jag har aldrig fått så många midsommarfestinbjudningar, 

år efter år, som efter den festen… 

Historia 1 

Lars tillhör den där typen som 

alltid gör bort sig. En gång var 

han på en fest och bjöd upp en 

ung vacker dam. 

– Oj, vad jag gjorde bort mig 

rejält alldeles nyss, sa han till 

henne. 

– Gjorde du? 

– Ja, du ser den där fula karlen 

där borta, han med den äckliga 

vårtan på näsan. Jag sa till 

honom att jag aldrig har sett 

en så tjock kärring som hon 

som sitter där borta, och då var 

det hans fru! 

– Jaha, sa flickan, och vad sa 

pappa då…? 

Analys 

Hdet äro icke hlätt att 

umhgås ehuru hdet hsociala 

speleth hvara så oerhörth 

komplicerath att sådana här 

hsituationer kunna hleda htill 

hkomplicerade arm-, hbenoch 

hskallfrakturer! 

Midsommarepos 

Kära Hjärtanes! 

Test-Fnisse analyserar 

Historia 2 

– Sedan en tid tillbaka har jag 

fått väldigt otäcka hotelsebrev, 

som jag står alldeles maktlös 

inför. 

– Gå till polisen, där hjälper de 

dig med sånt. 

– Det tror jag inte. Breven är 

från kronofogden. 

Analys 

Hden som äro hsatt i hskuld 

äro icke hfri, hafver en hnutida 

statshman sägit. Icke ens 

hpo lishmakten kunna hjälpa 

en stackars nödhställdh. 

De stå htydhligen till och 

hmed totalt hmaktlösa 

införh hden organiserade 

statsfinansierahde 

hbrottsligheten. 

Hväl bekomme önskar eder ödmjukaste tjänare 

Test-Fnisse 

Midsommarkrans i lillans hår 

Ramlar på näsan, fäller en tår 

Mamma rusar fram till liten tös 

Pappa av snapsen ligger medvetslös 

Hördu du din late drull 

Klockan är två, du är redan full 

Ta det lugnt lilla gumman 

Ska vi ta ett … 

Ilsket hon till bilen drar 

Svärande åt ungens far 

Likt alla år har man det på känn 

Jaha, då var det midsommar igen 

S. Kald




Örnen och ekorren 

Det var en gång en jättelik örn. Han bodde i 

Roslagens skärgård och var alltså havsörn. Och 

stor. Jättestor. Han var familjeförsörjare. Kallade 

han sig. Familjen bestod av tre ägg och två 

vuxna. Makan var något mindre än han men 

hade till skillnad från maken flygcertifikat. 

En dag sitter havsörnshannen högt över havet 

på en klipphylla (ett utskjutande prång), 

kanske trettio centimeter bred. 

Plötsligt rasar det ned en ekorre på hyllan. 

”Det här var kanske inte en optimal landningsplats 

för mig”, tänker ekorrn, som tidigare 

samma dag suttit i granen för att skala kottar. 

”Nämen, titta, en eagle-kott!” skrockade 

havsörnen, som ofta tillverkade ordlekar på 

engelska och svenska. 

”Jag är ingen igelkott”, framhöll ekorren. Jag 

är ekorre och jag är extremt giftig för örnar.” 

”Jaså”, genmälde havsörnen. Det var ju en 

väldig otur. Jag tycker ditt kött ser så mört ut. 

Har du några vetenskapliga belägg för din giftighet?” 

”Många amerikanska forskare har kommit 

fram till att ekorrkött kan leda till en förtidig 

död för örnar.” 

”För havsörnar just?” 

”För alla örnar, särskilt för dem som har två 

ägg och ofta håller till på en klipphylla.” 

”Hmmm, du en annan sak jag har tänkt på 

– ni ekorrar flyger ju ofta mellan träden – hade 

det då inte varit listigt att ha vingar istället för 

den långa, ludna svansen? 

”Vi har vingar. Men vi använder dem inte. 

Pälsdjur med vingar – erkänn att tanken svindlar!” 

”Vingar är alltid rätt. Tänk dig att sväva fram 

över havet i soluppgången, måsarna skriker och 

vågorna glittrar, ejderungarna studsar som små 

ludna bollar på havsytan och är jättelätta att 

bära upp till boet. Det kallar jag att leva! Men 

att tömma fågelholkar på sitt innehåll av löskokta 

ägg – bläh! 

”Okay, jag vill bara fråga en sak: Är det du 

eller jag som är utrotningshotad? 

Är det du eller jag som behöver hjälp av Naturvårdsverket 

och Greenpeace och Fältbiologerna? 

Ni kan flaxa hur mycket ni vill – ni är 

dömda! Men vi ekorrar kommer alltid att finnas 

så länge det finns kottar i granen”. 

Nu blev havsörnen litet irriterad och han 

klöv ekorren i två nästan lika stora delar och 

förtärde första den ena hälften och först därefter 

den andra. 

”Det var mört och gott”, tänkte han och 

smorde kråset (vad det nu exakt betyder). 

Emellertid drabbades vår havsörn en halvtimme 

senare av näst intill olidliga magsmärtor 

och avled stilla på den tidigare nämnda klipphyllan. 

”Ekorrn fick rätt”, hann han tänka innan 

hans ridå drogs ned för gott. 

Hans änka, som nu plötsligt fann sig vara 

ensamstående tvåäggsmor, tog några veckor 

senare (örnar har starkt reducerad sorgetid) 

kontakt med en gammal havsörnskompis, som 

älskade att jaga andungar och som älskade att 

flyga silhuett – svart mot den gyllene sky. 

De två inledde en viktig och fin relation, så 

det hela slutade lyckligt, om vi bortser från 

ekorrn och örnhannen i början av historien. 

Man kan inte få allt! 

Jonas Hallberg 

Bob hund 

Ale stenar: Nu i betong! 

Ingen har väl missat att det 

ska byggas om i Kåseberga 

hamn. Jag har fått en massa 

bra idéer, nu i omvälvningens 

tid. Varför ska vi alltid nöja oss med halvmesyrer 

och kompromisser? Att folk över 

huvud taget ska behöva åka från Ystad för att 

se Ale stenar är föråldrat och omodernt. Mitt 

förslag är; att man gjuter perfekta avbilder av 

stenarna och placerar dem på torget framför 

konstmuséet. På det viset kan alla se dem och 

vissa behöver inte ens gå av tåget! Sedan rullar 

man ner originalstenarna i hamnen och 

förhindrar erosionen. Vad händer då? Jo då 

blir det tomt på åsen och då kan man anlägga 

en golfbana där istället! Men jag är gammal 

och orkar inte gå; ner till rökeriet och det är 

fullt på den nya parkeringen i hamnen, tänker 

du: Inga problem, jag har en lösning på 

det med: skärmflygning! Man flyger ner i 

hamnen. En som har testat detta är; 

Beata Jönsson, 96 år gammal: 

– Jag tycker det var roligt, en annan har ju 

lite inkontinensproblem, men folk är så förstående, 

så! 

– Vi flög där över hamnen och det droppade 

bara lite och jag kräktes bara en gång. 

– Stenarna är ju borta, så man behöver inte 

vara rädd för att krocka med dem. 

– Jag köpte 6 kg sill, 5 kg torsk, 3 kg potatis, 

4 burkar inlagd sill, 2 spänner matjes, 

1 kg varmrökt lax, 1 kg rögad sill och 2 liter 

mjölk; så det var lite svårt att flyga tillbaks till 

parkeringen. 

– Men jag fick gå några gånger och sen 

hade ju den dagen gått också! 

En annan som också ör nöjd, är Gusten 

Nilsson 75 år: 

– Ja, jag är ju låghalt; så att på vägen ner så 

haltar jag, men när jag ska gå upp för backen; 

så tejpar jag fast 2 kg sill under tofflan och: 

Vips så haltar jag ingenting. 

– Jag vill tacka kommunen, för att de fick 

mig att tänka i nya banor. 

På tal om banor; golfbanor, tänk vilka 

spännande hål som det blir på Kåsebergaåsen! 

Självaste Tiger Woods kommer säkert 

för att spela, och han har ju en Caddy som 

kan hämta sillamackan till honom. 

En annan som är mer än förnöjd, är Misse 

2 år: 

– Ju färre bilar som kör ner; ju färre kattor 

kan de ju lämpa av här. Vi har det ganska 

trångt här och det räcker med att vi ska tampas 

med fiskmåsarna om maten. 

Sisten ut bland medborgare som är tillfreds 

är Arne Borg; spöke och före detta elitsimmare: 

– Jag tycker ju om att röra på mig; så jag 

simmar från Ystad till Kåseberga varje morgon. 

Jag har slutat röka, så jag köper en rögad 

sill och stoppar in i munnen istället för cigarren 

och simmar tillbaka igen. 

Hoppas ni tycker om mina idéer och kom 

gärna med egna; så ska jag sätta upp dem på 

samma anslagstavla som detaljplanen för 

Kåse berga hamn satt på, inne i Ystad. 

Jonas ”charmflygare” Jonasson 

Konst 

Sonic youth på Malmö konsthall 

Vi skickade vår filmskribent Pidde Andersson 

att bevaka utställningen med allas vårt favoritband 

Sonic Youth och deras pågående utställning 

på Malmö Konstmuseum. Pidde gillar 

förutom film, även polisonger bongobeat, och 

cocktails, så här upplevde han utställningen: 

”Sonic Youth Etc. Sensational Fix”, har planerats 

i två år, och som har visats i tre andra städer 

ute i världen – Sonic Youth själva hävdade 

att Malmö Konsthall dock är den tjusigaste och 

ljusaste lokalen hittills, samt att de har bäst kafé 

hittills under 2009. 

Jag kan väl inte påstå att jag är fan av Sonic 

Youth, ärligt talat har jag knappt lyssnat på dem. 

Jag kommer mest att tänka på Robert Gustafsson 

när jag hör namnet Thurston Moore. 

I vilket fall, på denna överraskande stora utställning 

har medlemmarna i bandet ställt ut 

bilder, tavlor, installationer och konstiga prylar 

av dem själva och av deras vänner och bekanta. 

En del är tydligen rätt berömda och en hel del 

objekt på utställningen är rätt kul. Annat är 

mest pretentiöst. Installationer är alltid pretentiöst, 

liksom videokonst. 

Den följdes för övrigt av en god lunch bestående 

av anka. Tyvärr serverades bara lättöl 

till. Jag vägrar betala sextio spänn för ett glas 

vin, något som inte hindrade Rock-Ola från att 

köpa två glas. 

Sonic Youth varken spelade eller sjöng på 

presskonferensen. Däremot hade de smällt upp 

Målaren Frans Lindberg 

Målarmästare Frans Lindberg levde mellan 

1857 och 1944 i Gårdlösa. För den som inte vet 

är det platsen för ursprungliga Smedstorp på 

Österlen. Under sina senare år ägnade han sig 

åt att teckna och måla ur minnet och verkligheten 

det Skåne som funnits då han var ung. 

Målaremästare Lindberg hade ont om pengar, 

han övade sig på alla de små papper han kunde 

finna. Tog han upp beställningar av bönderna 

i trakten verkar det ha varit med en liten skiss 

som underlag. Om köparen prutade tog han re- 

Så här kan det bli när man beskär en bild för att få bort en 

glad dansk som vill posera tillsammans med Kim Gordon. 

Resultatet ser ut som semesterbilderna min farmor tog. 

Men bakgrunden är ju fin. 

ett tält med instrument, där man fick gå in och 

spela och ha sig. Alltid vakna Reportage byrån 

kunde inte låta bli trumpinnarna och såg till 

att förstärkas med en dansk fotograf på gitarr. 

Dansken var till och med så cool att han spelade 

med ryggen mot publiken (det vill säga mig). 


Text och foto 

Utställningen Sonic Youth Etc. Sensational Fix på 

Malmö Konsthall pågår fram till 20 september 2009. 

solut bort något från motivet. En katt, en hund 

eller något annat. Med stor omsorg konstruerade 

han sina motiv i blyerts. Ritade ett rutmönster, 

så det gick att förstora och överföra 

till färg. 

På Galleri Ekdala i Gårdlösa ordnas nu en 

utställning med Frans Lindberg, samtidigt som 

en bok publiceras. Det är mycket märkvärdigt. 

En händelse. Varje bild skrev han en text till, 

utförliga små uppsatser som berättar om för 

länge sedan glömda sällskapslekar, seder och 

bruk, skvaller och små korta porträtt av folk 

han minns. Hans stil är omständlig och noggrann. 

De lägger sig tätt intill bilderna. Och 

inte tu tal om saken. Man lämnar utställningen 

fylld av nyfikenhet, som tilldels stillas av boken. 

Att läsa och se Lindberg är som att kliva in i 

1800-talet. 

Dessutom är han faktiskt en ganska märkligt 

realistisk naivist. Han tror på bilden, finner lust 

i den. Alla djur och människor som dyker upp 

illustrerar något, en lek, en sedvänja etc. Mest 

intresse har han i den feta skrönan och kärleken 

till alla byggnader han sett. Detaljerna talar. 

Också när han avbildar nyare hus. Frans Lindberg 

redovisar en märkligt monoman samlarmani 

på dåtidens hus. Han är oemotståndlig, 

särskilt när han lägger berättarlusten tätt intill. 


Framtiden 

är grön 

– arkitektur på Louisiana 

Louisiana rullar oförtrutet och lovvärt på med 

arkitektur i sommar – fast egentligen började 

det hela under sent nittiotal med satsningen 

kring Arkitekturens verkstäder, som gav oss 

förnämliga exposeer kring bland andra Frank 

O. Gehry, Renzo Piano, Jörn Utzon, Norman 

Foster och Jean Nouvel. Och efter verkstäderna 

följer Arkitekturens gränser som inleddes häromåret 

med Cecil Balmond. 

Nu har man kommit till nummer två i serien, 

och den är helt vigd åt begreppet grön! 

Det här tarvar en liten förklaring, och den 

handlar om en arkitekturens tongivande trend 

i tiden: bärkraft. 

Under de gångna cirka tio åren har allt fler 

arkitekter börjat intressera sig för ett hållbart 

byggande, där man arbetar med låg energiförbrukning, 

kretslopp, begränsade utsläpp av koldioxid 

och miljötänkande Allt mot bakgrund 

av att omkring fyrtio procent av all energi som 

konsumeras i världen på något sätt är relaterat 

till byggnader i vidaste bemärkelse. Här finns 

alltså möjligheter till besparingar genom att 

med finurliga lösningar sänka åtgången av energi. 

Louisianas genomgång av den gröna, miljövänliga 

arkitekturen låter sig svårligen beskrivas, 

eftersom det ytterst är en filosofisk presentation 

med modeller, laboratorier och statistik 

som bokstavligen attackerar besökaren. 

I rum efter rum visas lösningar, projekt och 

färdiga resultat – som till exempel ett planerat 

kontorshus på Langelinie i Köpenhamn med 

noll i energiåtgång! 

Men här finns också tänkvärda lustifikationer 

som när schweizaren Philippe Rahm vänder 

upp och ner på våra bostäder. 

– Varm luft stiger uppåt, säger Rahm. 

Svalt på golvet och varmare strax under taket. 

Alltså bör man sova på nedervåningen, och placera 

sina toaletter och badkar på hyllor så högt 

upp som möjligt, för att ha det varmt och skönt 

när man tvättar sig och uträttar sina behov. Fast 

Sponsor för Louisianas arkitekturuttställningar 

Sponsor för Louisiana Museum of Modern Art 2009 

Editt Tower – T.R. Hamzah & Yeang Sdn. Bhd. [Llewelyn Davies Yeang, U.K.] 

Schweizaren Philippe Rahm vill låta den 

naturliga luftens olika temperaturer 

inomhus styra våra bostäder 

– här med ett högt placerat badkar. 

det känns litet ovant att se ett badkar och en 

toalettstol ett par meter över golvet! Besökaren 

får dessutom gärna klättra upp och inspektera 

– men inte använda… 

Sammantaget är det en krävande utställning 

med mängder av information att betrakta och 

läsa. Eller som Louisianas direktör Poul Erik 

Töjner uttryckte saken. 

– Hela konceptet handlar faktiskt om mänsklig 

intelligens. 

Arkitekturen är grön pågår till den fjärde oktober. 

Ge den några timmar, och upplev den 

som en investering för ett bättre liv. För oss som 

lever nu, och för nästa generation. 

C-J Charpentier




Allt som finns 

i hela världen 

finns i Norra 

Kvinneby 

För mer än hundra år sen 

for Axel Rosengren 

Med drömmen om att slippa 

fattigdom och svält 

Från Vickleby på Öland, 

ett litet hus av sten 

Till andra sidan havet 

för att få det bättre ställt 

Han sökte många jobb, 

fick diska’ på ett sjapp 

I Salt Lake City 

sjöng han psalmer för publik 

Det gick från tunga lyft 

till att trycka på en knapp 

Han lärde sig från grunden, 

koka soppa på en spik 

Åren kom och gick, 

när han blev pensionär 

Hade han bestämt sig 

för att återvända hem 

Med kistan full av dollar 

från landet over there 

Och en makalös möbel 

med sladd och antenn 

Jag bruka’ ströva runt 

ibland på egen hand 

Längs stora vägen nyfiken och fri 

Axel Rosengren grävde i sitt nya land 

Han rätade på ryggen 

när jag sakta gick förbi 

“Hej där lille man, vad har du på gång” 

“Finns det någon här som vill leka idag” 

Han nickade och log, 

sen brast han ut i sång 

“Tänk så mycket sugar det finns i USA” 

Han tuggade sin tobak 

och spotta’ i en hink 

Skrattade och sa: 

“Ta det lugnt, ta en Toy” 

“Kom in ska jag berätta”, 

han hällde upp en drink 

Tog fram ett fat med bullar 

och ett stort glas O’boy 

Värst av allt var färden 

på en stormig ocean 

Så illa att en man föll över bord 

I Texas blev han vän med en riktig indian 

Och på Mississippifloden, 

anklagad för mord 

Så i Louisiana hitta’ han sin livskamrat 

Han tystnade och fastnade 

i minnet, det var då 

Jag fick syn på hans stora teveapparat 

Han skrockade förnöjt 

gick fram och knäppte på 

En karta börja’ brinna, 

nu startade Bonanza 

Bröderna Cartwright från prärien i väst 

Jag våga’ inte blinka, jag ville inte chansa 

Fyra tuffa cowboys kom ridande på häst 

En längtan hade fötts, 

ett frö som börjat gro 

Med bilderna i huv’et 

sprang jag hem i månens sken 

Han var pappa Ben och jag var lille Joe 

Mitt hjärta slår ett extra slag 

för Axel Rosengren 

Gunnar Danielsson 

kONSt 

och Obamaland 

Jag hade aldrig varit i New York eller USA. Det 

var inte dit vi längtade. 

När vi var unga betydde USA Vietnamkrig, 

bombningar med napalm, splitterbomber och 

växtgifter. USA stödde diktaturer och grep in 

med CIA och militär där vänsterrörelser var på 

väg att ta makten. ”USA-imperialismen” talades 

det om = att USA:s monopolkapital absolut 

måste kunna expandera och skaffa marknader 

för sina produkter i alltfler länder och att de 

växande bolagen skulle garanteras billiga råvaror 

och naturtillgångar på sina egna hänsynslösa 

villkor. Smutsiga fingrar och smusslande 

politiker bibehöll denna maktstruktur, och 

strategiskt utplacerade militärbaser skyddade 

systemet. 

Sen var USA ett djupt rasistiskt samhälle, 

som diskriminerade icke-vita folkgrupper. De 

svarta stod längst ner i rangordningen, fattigast, 

minst utbildade och förutbestämda att 

fylla fängelserna. Medborgarrättsrörelsen gick 

alltför långsamt fram, Martin Luther King 

mördades. Svarta Panterrörelsen uppstod ur 

frustrationen. Sammandrabbningar och våld. 

USA:s militär slog ner uppror i många delar av 

världen och också inom landet. Nyheterna var 

alltid sorgliga. 

Nej, det var inte dit vi längtade. 

Vi åkte till Indien, österut, och till Afrika för 

att söka efter andra kulturer. Vi uppfattade vit 

västerländsk kultur som självgod och komprometterad. 

Vi sökte efter nya taktarter och danser. 

Att vi upphöjde Kinas kommunistiska samhälle 

till nån slags våt dröm, berodde mycket på 

att bara propaganda uppifrån maktens högborg 

släpptes fram och ingen fri information om hur 

det egentligen stod till. . 

Men världsbilden har 

ändrats. Nyheterna under 

min livstid har ibland 

varit otroliga och glädjande. 

Berlinmuren föll 

för tjugo år sen. Obama 

valdes till USA:s president! 

Jag åkte till slut till 

New York. Men för att bli 

insläppt måste man noga 

granskas. Man ska registrera 

sig på nätet och svara 

på frågor som: Har du handlat med droger eller 

söker du inträde för att ägna dig åt brottslig eller 

omoralisk aktivitet? 

Jag blev godkänd – för att äntligen med egna 

sinnen få erfara spindlarnas verkliga maktcentrum, 

kapitalismens hetaste kvarter. Wall Street 

var ju en ganska smal liten gata, som förresten 

fick sitt namn då de första nybyggarna måste 

bygga sig en lång mur som skydd mot illasinnade 

indianer. Vem kom först… 

Vilka höga hus! Så vackra många var, som 

skulpturer. Jag stod som ett fån och bara gapade 

med ansiktet riktat uppåt mot molnen och 

skyskraporna. Många nya skrapor såg tomma 

ut, kanske finns inte längre behov av så mycket 

kontorsyta? Många husbyggen verkade ha avstannat. 

Finanskrisen? På Femte Avenyn såg jag 

en bild av den avbrutna ekonomiska tillväxten, 

en halvfärdig skyskrapa, där konstruktionen 

var tydligt blottad. Stålskelett inuti. Och färdiga 

betongelement, som till hälften hade hissats 

upp med byggkranar och skruvats fast uifrån. 

Alltså – det såg inte helt tillförlitligt ut vill jag 

påstå. Hur ska dessa himlabyggnader vara jordbävningssäkra? 

Blandningen av hisnande vackra skyskrapor 

av luftigt glas och stål, där himlen och molnen 

speglade sig i ytorna och upphävde den absurda 

omänskliga skalan och de gamla sotsvarta 

20-talshusen med en vink till gangsterfilmerna 

med den onde och den gode på samma gata 

gjorde mig upplivad! Staden har vuxit fram 

Nya Upplagan World Tour – nu i USA 

Galaxens tuffaste tidning fortsätter sin World Tour, och uppskattas av galaxens coolaste läsare och 

artister. Här är det Kate Pierson från hårdsvängande B 52’s som visar sin uppskattning över att ha 

hittat tidningen i Woodstock. 

foto: Anders Hallberg 

som en organism i ett sjudande 

växthus på alltför liten 

yta. 

Jag är fascinerad av herrfriseringar, 

stannar gärna 

på trottoaren och tittar, om 

klippningen sker inför öppen 

ridå med ett stort skyltfönster. 

Här blev jag lite 

generad för frisören tittade 

tillbaka på mig, visserligen 

vänligt men ändå, så jag gled 

med blicken till lokalen vägg i vägg, en skräpig 

portgång med tomlådor. Där i skumrasket kryllade 

det av – råttor. 

Hade jag varit ung idag, hade jag flyttat till 

New York ett år och jobbat. Så mycket lust och 

kreativitet i korsvägarna av finansaktiviteter 

och kultur! När jag gick och frossade i konstsamlingar 

och -skatter på de många fantastiska 

museerna förstod jag att det är pengarna, som 

har skapat dessa kulturcentra, som vi kan njuta 

av. Kapitalismens maktcentrum manifesterar 

sig i – KONST. Och vem har slitit ihop till dessa 

vinster, frågar sig Råttan. 

Obama har lovat att satsa på kulturen till 

skillnad från tidigare presidenter. Han har skapat 

ett nytt läge med hopp om FÖRÄNDRING. 

Det märktes på New York-borna att de följde 

varenda replik från Barak i medierna. Med kritisk 

vaksamhet gränsad till kärlek. Jag är glad 

att jag åkte dit just nu. Med Historiebokens nytryck 

i färskt minne, kände jag att världen nog 

är mogen att påminnas om bakgrunden till vårt 

ojämlika krisiga 2000-tal, slaveri och kolonialism. 

Rötterna går aldrig att sudda ut. Dags för 

lite marxisistisk teori? 

Obama har både historien 

och framtiden i sikte! 

Tänk att få vara med om 

denna tid. 

vi har 

grus 

för 

alla 

behov! 

livstids garanti 


Text och illustration 

Kom till oss så löser 

vi era problem, vi har 

ett brett kontaktnät 

av entreprenörer 

som utför alla typer 

av arbete. 

www.sofielust-se 0414-287 80 

öppet mån - fre 6.30 - 15 30 

Darkness on the Edge of Town 

The Darkness är ett dött och begravet kapitel, 

men det har blivit dags att välkomna sångaren 

Justin Hawkins nya band Hot Leg istället. Fast 

det går knappast att förringa de först nämndas 

insatser. De kom som en frisk stormvind i 

början av decenniet och bevisade att glamour, 

falsettsång och showande med over the topideal 

inte alls var så ute i rockvärlden som alla 

påstod. The Darkness hyllade till mångas glädje 

hårdrockens storheter från sjuttio- och åttiotalet 

helt ogenerat. Succén kom till synes snabbt, 

debuten Permission To Land blev en multimiljonsäljare 

och ynglade av sig fettrika anthems 

som ”I Belive In A Thing Called Love” och 

”Get Your Hands Off My Woman”. Men som så 

många gånger förr blev (rock)sagan kortlivad. 

När uppföljaren kom var basisten utbytt och 

frontmannen Justin Hawkins desillusionerad 

och fast i ett knarkmissbruk. Men det skulle bli 

värre. I slutet på 2006 meddelade sångaren att 

han tänkte hoppa av tåget. 

– Ärligt talat hade jag fått nog vid det laget, 

erkänner han. Alla låtsades vara förvånade, men 

jag hade personliga problem och tyckte det var 

jobbigt med de musikaliska meningsskiljaktigheterna. 

Jag behövde ta ett break, men det 

hade inte varit schysst att låta de andra vänta 

på mig. 

Två och ett halvt år har gått sedan avhoppet 

och Justin har gått vidare. Hot Legs debutalbum 

Red Light Fever är väl det tydligaste exemplet på 

det även om referenserna till The Darkness är 

svåra att undvika när man ska beskriva soundet. 

– Hot Leg är lite råare. Vi låter definitivt enklare 

här och där, jag har alltid tyckt att ”less is 

more”. Det blev väl lyxigt med The Darkness 

ibland, och det gäller särskilt den andra skivan 

som vi gjorde med (Queens producent) Roy 

Thomas Baker. Han är ett geni, men ljudbilden 

fick i hög utsträckning hans stämpel. 

Så Red Light Fever är inte den naturliga fortsättningen 

på The Darknesskivorna som en del 

påstått? 

– Nej, att säga så är bara ett sätt att sälja in 

plattan. Jag tycker det här är första kapitlet med 

Hot Leg. Allt handlar om vilken utgångspunkt 

man har. En del ser det här som min första 

platta, en del som min tredje, men jag har faktiskt 

sjungit på fem olika skivor totalt. Jag har 

sysslat med musik i tjugo år, men bara ett år 

har verkligen varit bra. Resten har varit ett evigt 

kämpande. 

Jämförelsen med The Darkness är oundviklig, 

men blir du inte störd på den fokuseringen 

ibland? 

– Yeah, jag måste erkänna att det kan bli trist 

att prata om det jämt. Men folk frågar om det, 

och nio gånger av tio är det okay medan den jag 

bara vill gå vidare den tionde. Förhoppningsvis 

slutar det när nästa album är ute. Det hade varit 

trevligt att slippa leva i skuggorna i all evighet. 

Red Light Fever är till stor del Justins eget 

skötebarn. Inte nog med att han står för produktionen, 

mixningen och annat studioarbete, 

han har även skrivit all musik och större delen 

av texterna. 

– Jag ville se om jag kunde göra allt själv, men 

det är hårt arbete så nästa gång tänker jag ge 

någon duktig person chansen att göra det istället. 

Då kanske jag kan lära mig någonting. 

Men det verkar ha varit viktigt för dig att 

skriva sångerna själv den här gången? 

– Jag har ju skrivit sedan jag var tolv, men jag 

vet inte om det var mer eller mindre viktigt att 

göra låtarna själv nu. Fast om en låt kommer till 

mig av sig själv skriver jag den alltid. 

Sedan berättar Justin om det många undrar 

över utan att för den sakens skull avslöja allt. Ja, 

vissa självbiografiska ”väldigt personliga” rader 

finns i texterna, men vilka tänker han inte avslöja. 

Däremot är han noga med att påpeka att 

skivans mest iögonfallande lyrik är författad av 

polaren Chazz. Titlar som ”I’ve Met Jesus” och 

”Gay In The 80’s” låter inte direkt som något 

Justin har skrivit, och det har han inte heller. 

– De är de mest kontroversiella låtarna. Själv 

känner jag mig mer komfortabel med att skriva 

från hjärtat, men Chazz kan säga saker jag inte 

vågar. 

Du verkar ju trivas väldigt bra med situationen 

just nu, men var det inte lite trist ändå att 

börja om från början igen med ett nytt band? 

– Inte precis. Det här är inte hårdare än något 

Metallbiten 

in it for life 

Den folkliga hårdrocken 

Sweden Rock Festival är landets största och 

mest framgångsrika festival. Så har det inte 

alltid varit, men sedan ett antal år så bjuder 

festivalgeneralen Ingolf och hans stab på 

hårdrock och hård rock i alla dess former. I 

år är svenska In Flames en av huvudakterna 

tillsammans med ZZ Top och Heaven & Hell 

(som inte är något annat än Black Sabbath 

under förklädnad) men det bjuds på massor 

av musik under de fyra dagarna som festivalen 

pågår. I Borlänge har man i år valt att satsa 

på hårdrock och bjudit dit (ja bjudit och bjudit, 

man har säkert fått betala en bra slant) 

självaste Mötley Crüe tillsammans med en 

uppsjö av bra och hårda band. Metaltown går 

från klarhet till klarhet och presterar ett löjligt 

stark starkfält med Marilyn Manson och 

Slipknot som dragplåster. Sedan kommer ju 

mäktiga Metallica till Hultsfred med en alldeles 

egen festival. Ja, i hart när varje buske är 

det åtminstone att känt hårdrocksband som 

uppträder och inget konstigt i det. Hårdrock 

är folkligt, hårdrock drar folk (det vill säga – 

folk köper biljetter) och hårdrockpubliken är 

den bästa publiken att jobba med. 

I sommar är det så mycket festivaler och 

stora konserter att man baxnar. Nästan alla 

kommer hit men någon festival eller någon 

konsert kommer att få bita i gräset. Mitt tips 

är att det som inte innehåller någon form av 

hårdrock kommer att få bita i det sura äpplet… 

Jerry Prütz 

Hårdrockare sedan barnsben, musiker, författare och artistbokare. 

UNICORNbass 

Tommarp | 0414-17200 | info@unicornbass.se | www.unicornbass.se 

besök vår shop torsdagar 16-20, övrig tid boka. 

annat. Även om The Darkness fortsatt hade 

det ändå varit tufft. Vi hade varit tvungna att 

vinna över folk då också, så det spelar inte mig 

någon roll. Fast det bästa med det här bandet 

är att vi är kompisar. Vi är alltjämt inne i en 

smekmånadsperiod. 

Och hur ser du på allt som hände med The 

Darkness då. Har du lyckats distansera dig 

från det idag? 

– Det har jag alltid kunnat göra. Jag tog 

det aldrig så allvarligt, jag tyckte hela tiden 

det fanns viktigare saker här i livet. En del av 

mina kollegor är frustrerade över att jag inte 

vill skriva en biografi om det här, men jag 

tycker livet är för kort för det. Det var coolt 

att vara med The Darkness. Sedan var det inte 

det längre. Nu känns det coolt att vara med i 

Hot Leg. 

Hur mår du annars då? Har du kommit 

över dina missbruksproblem? 

– Ja, jag varken dricker eller drogar. Jag lyfter 

vikter istället. När The Darkness turnerade i 

Det är klokt att spara. 

Några hundra i månaden räcker längre än du tror. 

Men hur hittar man rätt? Hur väljer man när risker 

och utbud knappt går att överblicka. 

Fråga oss så hjälper vi dig! 

Kundtjänst 0415-173 00, www.fofspar.se 

Den enda bank du behöver. 

Australien med Metallica uppmuntrade James 

(Hetfield) mig att sluta dricka. Sedan träffade 

jag Steven Tyler, och han var också helt ren. Så 

visst går det att komma ur missbruket. 

Jag hörde rykten om det här, men tog aldrig 

någon notis om det. Fast sedan har jag nästan 

fått intrycket av att media överdrev dina 

problem? 

– Vid den här tidpunkten kom det många 

onyanserade rapporter som inte var sanna, 

så det kan man nog säga. Den brittiska pressen 

tenderar alltid att betona eländet. Men 

alla som gör det här dricker och drogar, så 

egentligen var det väl ingen större överraskning 

att jag också gjorde det. Sedan tycker jag 

det är lustigt att när folk lyckas bli rena, så blir 

de förlöjligade samtidigt som missbrukarna 

framställs som ännu coolare. De är mer intresserade 

av misslyckanden än framgångar. 

Mentaliteten är att alltid titta ännu närmare 

på dem som kraschlandar. 

Peter Eliasson




THE HIVES MACHINE HEAD 

PRIMAL SCREAM ANTHRAX CRADLE OF FILTH 

LAMB OF GOD MASTODON MESHUGGAH 

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY ADEPT 

PLUS ONE MORE NAME TO BE ANNOUNCED 

1 DAY, 2 STAGES, 12 BANDS FEATURING A FULL 2 HOUR METALLICA SET 

DON’T BE LEFT OUT – GET YOUR TICKET NOW! 

PHOTO: ROSS HALFIN 

Biljetter fi nns att köpa via www.ticnet.se, tel: 077-170 70 70 eller www.festivalbussen.com, tel: 0771-19 04 90 

WWW.SONISPHEREFESTIVALS.COM 

DIT OCH HEM PÅ SAMMA DAG 

MED FESTIVALBUSSEN! 

Olle är på G 

I 

teatervärlden säger man aldrig lycka till 

innan det är dags att gå upp på scen. Istället 

säger man ”Break a leg”. Vad man 

säger i musikbranschen är nog väldigt 

individuellt. Olle Ljungström är musiker 

och får väl anses ha snott mer än de berömda 

fyra takterna av teaterskrocket några dagar 

innan han hade turnépremiär för utsålda hus. 

Han bröt inte bara ett ben utan två – fötter! 

– Ja en riktig totalinlevelse, jag lär väl få skådespelarnas 

riksorganisation efter mig, säger 

Olle och skrattar. 

Må så vara att han själv för tillfället har svårt 

att ta sig runt för egen maskin, på darrande 

kryckor, men hans karriär haltar definitivt inte 

utan står på stadiga ben. 

Handen på stegen: Vad skulle du egentligen 

uppe på den och göra? 

– En fotograf bad mig gå upp på den för att 

han skulle ta en bild. Jag var lågt uppe. Jag brukar 

aldrig klättra på stegar eller annat eftersom 

jag är höjdrädd, men i detta fallet gjorde jag ett 

undantag, och jag var faktiskt bara en och en 

halv meter upp på stegen. 

Stairway to hell nästan, alltså? 

– Definitivt. Direkt efter att fotografen 

knäppt sin bild hoppade jag ner på betongen 

med raka ben. Jag fick inga blåmärken, ont i 

knä, föll omkull och slog mig i huvudet eller 

något sådant alls, det hela var väldigt odramatiskt. 

Man kan dock säga att jag hade maximal 

otur. Det gjorde rejält ont i mina fötter, men 

jag var övertygad att värken skulle släppa om 

jag bara väntade några minuter. Det gjorde den 

inte. Det blev transport till sjukhuset. Jag trodde 

inte det var sant när läkaren konstaterade att 

jag brutit båda mina fötter! 

Hur är det med fossingarna nu? 

– Jag darrar väldigt försiktigt runt på ett par 

kryckor. Det är kusligt och jag är inte riktigt vän 

med dem än. 

”Min far och jag”… och, det låter förmodligen 

makabert men… jag har bestämt 

att den ska spelas på min begravning. Och att 

jag blir ihågkommen som den du sjunger om. 

Så otroligt sorgligt, men på ett vackert sätt. 

– Jag förstår precis vad du menar. Jag har faktiskt 

sjungit den på en begravning. Jag bodde 

vid sidan om en äldre man under ett flertal år, 

och när vi väl fick kontakt och började prata 

med varandra så blev vi de bästa vänner. Han 

var 79 och skulle genomgå en hjärtoperation 

och var väldigt orolig inför den. Men han klarade 

dessvärre inte av den. Jag framförde låten 

själv med akustisk gitarr i kyrkan. 

Fäder… ett kapitel för sig självt! 

– Ja… det finns mycket att säga om fäder… 

Numera kan man välja sin familj själv vilket gör 

att den kan se väldigt olika ut i utformning och 

åldrar. Det kunde man inte förr. Tiden har förändrats 

och man ärver inte längre sin faders arbete, 

man ärver inte heller gården, och man väljer 

ett eget lag med egna spelare. Nu tycks alla 

samla ett superteam runt sig och betrakta detta 

som sin familj. Själv har jag till exempel min 

mamma, men hon är som mammor är mest: 

en korsning mellan husläkare och präst. Hon är 

välmenande och rar på alla sätt, men tror att jag 

tillhör den ironiska generationen på riktigt och 

bär på en ständig oro, av omtänksamhet. 

Du är en av få svenska artister som är ett 

begrepp. Tänker du i sådana banor någon 

gång, och betyder det egentligen något? 

Tidigare har jag inte tänkt på detta, men visst 

hade jag ändå en aning om att det fanns en del 

mystik kring min person, och den växer stän- 

digt med hjälp av fabricerade artiklar och en 

del fördomar som aldrig stämmer överens med 

verkligheten när folk väl träffar mig. Men inför 

min comeback… tredje tror jag faktiskt att 

det är… har jag fått förklarat för mig att jag har 

inspirerat väldigt många människor och att jag 

haft stor betydelse för andra artister. Jag ser inte 

på mig själv på det viset, jag menar: jag sitter 

här med två brutna fötter och tycker lite synd 

om mig själv och det faktum att jag knappt klarar 

mig själv just nu, men jag får kanske börja 

tänka i andra banor… Och visst är det oerhört 

kul att folk uppskattar vad man gjort och gör – 

självklart. Jag läste till exempel häromdagen en 

recension av Imperiet, där skribenten menade 

att deras musik låter som ett tidsdokument. 

Han tog Reeperbahn som ett exempel på band 

som skulle kunna smällas ihop när som helst 

och förmodligen låta lika rätt nu som då. Jag 

har alltid ansett att det är det klassiska som 

står sig genom tid och rum, om det så gäller 

konst, ljud, möbler eller vad den nu än må vara. 

Jag skulle inte vilja leva med något som är ett 

mode… 

Har det någon gång känts lockande att låta 

Reeperbahn uppstå igen? 

– Nej, faktiskt inte. Jag tror aldrig att det 

skulle bli bra eller att det skulle kännas kul. Däremot 

är jag helt övertygad om att vi hade blivit 

pinsamt medvetna om att det gått en massa 

år! När vi spelade tillsammans var vi ett väldigt 

ungt band – vi är definitivt inte unga längre. Jag 

skulle aldrig kunna göra det bara för pengarnas 

skull. Missförstå mig rätt: jag har absolut inget 

emot massor av pengar men jag har moraliska 

begränsningar mot att återvända och stå på 

scener runt om i landet och betraktas som en 

större huvudakt än vad vi faktiskt förtjänar. Vi 

var då, och det går inte att göra om. Det man 

gjort tidigare i livet kan man inte återuppleva. 

Det kan aldrig bli samma sak. Det är ju redan 

gjort. Många har frågat mig, speciellt efter filmen, 

ifall jag hade gjort saker och ting annorlunda 

om jag kunnat göra om dem igen. Om 

jag skulle ha valt att gå andra vägar, så hade jag 

ju varit tvungen att känna till förutsättningarna, 

och det kan man ju inte, livet pågår ständigt. 

Det är lätt att sitta med facit i hand och konstatera 

att man kanske borde ha gjort en del saker 

annorlunda. Men det förändrar ingenting, 

gjort är gjort. Min första förälskelse älskar jag 

fortfarande på något sätt, men det hade ju inte 

funkat om vi träffats nu och hon hade sagt: ”Jag 

tror vi var dumma som gjorde slut för trettio år 

sedan, kan vi bli ihop igen”. Vi var då, det går 

inte att göra om. Eller återträffa sin gamla skolklass; 

jag hade lika gärna kunnat träffa någon 

annans gamla skolklass, det hade kanske till och 

med blivit mycket roligare. 

Jag är romantisk på många sätt, jag tycker till 

exempel om gamla saker som är fina, men inte 

gamla saker som är fula. Möjligtvis fula saker 

med affektionsvärde. 

Caroline af Ugglas var ju med i melodifestivalen, 

och kan hon så kan du. När medverkar 

du i melodifestivalen 

– Troligtvis aldrig – fast en gång är ingen 

gång! Jag skrev en gång en låt som hette ”Jag 

vinner” som var riktigt pampig, med raderna: 

”Allt ska bli så bra, och bara din kärlek får mig 

ta nya spadtag”, (skratt). 

Om en uppföljare till filmen G hade kommit 

på tal, hade du ställt upp? 

– Nä, du. Jag och Staffan Hildebrand kom 

inte alls överens och jag upplyste honom om 

att jag aldrig träffat någon mer naiv människa 

än han. Han lät mig hållas och upplevde nog 

mig som skojig på mitt sätt! Jag var tveksam till 

att medverka överhuvudtaget, men vi hade fått 

förskott och var tvungna att medverka i filmen. 

När filmen kom ut insåg vi till vår förskräckelse 

att den var ännu sämre än vad vi befarade, och 

att inga ungdomars liv ser ut som de i filmen. 

Fy fan vilken dynga det var, när jag sett den 

kände jag mig som om jag svikit världen. 

Men visst är det tufft när ni blir presenterade 

som Rekryterna från Kungsholm och ni 

dunkar igång med Hundarna brinner? 

foto: Jacob Frössén. Ill: Jimmy Wallin 

– Jo visst, det finns ett kultvärde i filmen 

men… suck… För övrigt var det basisten Peter 

Ivarsson som skrev låten och melodin är kraftigt 

inspirerad av ”My favourite things” från 

Sound of Music. 

När jag var i Stockholm sist stod jag och 

blickade ut över staden och hade “Stockholm, 

Stockholm” i min iPod. Låten är som “Jag har 

bott vid en landsväg”, för vår huvudstad! 

– Jag blir hedrad över att du säger så, det är ju 

en gigant att bli jämförd med! ”Stockholm” är 

väldigt önskad. Låten har en hög igenkänningsfaktor. 

Tyvärr finns det oftast knappt med tid 

för att repa inför spelningarna och nu inför comebacken 

var det värre än någonsin, jag hann 

bara repa två gånger tillsammans med bandet 

innan detta hände… Därför kunde vi inte köra 

den, men vi får se till sommaren om vi hinner 

få med den. 

En av hemligheterna med dina texter är att 

du inte är övertydlig, utan gör små nedslag än 

här och än där och låter lyssnaren själv binda 

samman innehållet. 

– Det är så jag skriver och tänker själv. Jag 

själv fattade först textskrivandet när jag fattade 

texter utan att egentligen förstå dem! Musik är 

så designande, man använder fantasin och inreder 

musiken på sitt eget vis. 

Hur ska du fira midsommar? 

Ingen aning. Jag är bjuden till en kompis som 

ska fira midsommar på en liten ö utanför Göteborg, 

men jag är mycket tveksam till om jag 

kommer att åka dit. 

En och annan bit spiddekaga lär väl åtminstone 

slinka ner? 

– Ja, jag får väl bjuda hit Mäktige Månsson på 

sill å pantållor och hoppas på att han har ett par 

spiddekagor med sig. 

Inget Små grodorna för din del, alltså? 

– Nä du och inget potatislopp heller, ja, möjligtvis 

om det finns något i handikappsklassen i 

så fall. Kou… ack… ack… ack! 

Lars Yngve



Skånska Operan presenterar sommarens operaturné 

Surbrunnsparken Ystad 

(Föreställningen är inomhus)7 juli kl 19.00 

Bilj: Ystads Turistbyrå 0411-57 76 81 

Medarrangör 

Sommar i 

Simrishamn 

Marint centrum 

20 juli invigs utställningen 

”Havsresan” med alla vårens 

fynd utanför Simrishamns 

kust. 15 augusti är det dags 

för utställningen ”Bioinspired 

Forum” där du kan se idémodeller 

gjorda av arkitektstudenter 

från London och Stockholm av 

hur Marint centrum i Simrishamn 

kan se ut i framtiden. Alla 

utställningar (med kringutställningar 

som bonus!) kommer 

att finnas i lokalen ”Skeppet” i 

hamnen i Simrishamn. 

Galleri Valfisken 

T o m 4 juli ställer konstnärerna 

Emir Krajisnik, Stefano Beccari 

och Bess Frimodig ut tillsammans 

på temat ”Magi i vardagen”. 

Grafik, måleri, skulptur 

och konstfilm samsas i utställningshallen. 

11 juli–15 augusti 

är det dags för konstnärsparet 

Hasse och Ia Karlsson från Vi- 

Glashyttan på Baskemölla 

säljer alla våra modeller. 

www.swedishhasbeens.com www.baske.se (tel 0414-262 62) 

temölla att inta Galleri Valfisken 

med sitt måleri, Hasse med sina 

finstämda akvareller och Ia med 

sina färgstarka akrylmålningar. 

Öppet tisdag–fredag kl 13–17, 

lördagar kl 11–14. Fri entré. 

Österlens museum 

Här visas utställningen ”Plogfynd 

– samlade, ordnade och 

tolkade fornsaker från Österlen” 

under hela sommaren. 29 

juni–28 augusti: visning varje 

simrishamn.se 

vardag kl 14. 16 och 23 juli 

kommer stenåldersmannen 

Alexander Ravenna på besök 

och visar pilbågar och andra 

stenåldersverktyg han har tillverkat. 

Då blir det även visning 

av ”Plogfynd” för de yngre besökarna. 

22 juli kl 18.30 är det 

premiär för historisk vandring 

med spännande händelser på 

torg och gårdar (obs! föranmälan). 

Öppet måndag–fredag kl 

11–17, lördagar kl 10–14.

Nr 35 - Nya Upplagan

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?