VÄGG 1:1 = 1 - Naturhistoriska riksmuseet

4 ½ Miljarder år
Jordens och livets historia
Textsammanställning
Naturhistoriska riksmuseet

Karta över utställningen
2

JORDEN BILDAS
I jordens inre
Inre kärnan
Radie 1 600 km. 5 000º Celsius. Består av järn och
en del nickel. Ett högt tryck gör den fast, trots den
höga temperaturen.
Yttre kärnan
Tjocklek 1 800 km. 4 000º grader Celsius. Den är
flytande och består av järn och en del nickel. Jordens
magnetfält alstras i kärnan.
Manteln
Tjocklek 2 900 km. 1 000 - 4 000º Celsius. Består av
mineral, rika på kisel, syre, järn och magnesium.
Oftast fast, men rör sig ytterst långsamt. Smälter
lokalt och kan då orsaka vulkanism.
Jordskorpan
är jordens yttre fasta skal. Består av två delar:
Oceanskorpa
Tjocklek 5 - 10 km. Bildas ständigt vid vulkanryggar
i oceanerna och flyter på manteln. Rör sig mot
kontinenterna där den sjunker ned i manteln. Upp till
200 miljoner år gammal.
Kontinentskorpa
Tjocklek 40 - 70 km. Är lättare än oceanskorpan och
sjunker därför ej ned i manteln. Upp till 4 000
miljoner år gammal.
Vi seglar på kontinenter!
Världskartan förändras!
Jordskorpan består av sju stora plattor och ett tiotal
mindre. De flyter på jordens mantel. Strömmar i
manteln flyttar plattorna med dess kontinenter
några centimeter om året.
Kontinenten spricker
när manteln rör sig och tänjer ut den. Sprickdalar
bildas, t.ex Östafrikanska sprickdalen. Den är delvis
vattenfylld, Röda Havet. Dalen fortsätter att vidga
sig.
Havsbottnen vidgas
Längs sprickor i oceanerna tränger het magma ut och
stelnar till ny oceanskorpa. Haven vidgas,
kontinenter glider isär, t.ex Sydamerika och Afrika.
3
När två plattor möts
sjunker den ena åter ned i manteln, oftast i kanten av
en ocean. Här uppstår djuphavsgravar, ibland
10 000 meter djupa, och kedjor av vulkaner:
på land, som i Anderna, i öbågar, som Japan och
Indonesien. Här bildas ny kontinentskorpa.
Haven försvinner
när kontinenter närmar sig varandra. Medelhavet är
en rest av ett äldre större hav, Tethyshavet. Det
krymper långsamt mellan Eurasien och Afrika, som
glider mot varandra.
Kontinenter krockar
och berggrunden pressas ihop till höga bergskedjor,
Alperna, Himalaya och andra.
Jorden skälver
När jordens plattor rör sig, skapas spänningar i
berggrunden: berget brister, marken skakar i en
jordbävning.
Längs San Andreasförkastningen,
i Kalifornien, rör sig två plattor utmed varandra.
Vid Vättern och Omberg
har jordskorpan tänjts ut och spruckit längs branta
förkastningar: nedsänkt berg blir en gravsänka,
Vättern, och kvarstående delar en horst, Omberg.
Fjällkedjan
bildades när två kontinenter krockade. Den ena sköts
upp över den andra -rörelser som ofta orsakar
jordbävningar. I fjällen har rörelsen upphört sedan
länge och jordskalven tystnat.
Berggrunden veckas
när kontinenter kolliderar, om tryck och temperatur
är höga. Veckningen sker mjukt utan skalv. Vid
måttlig ihoppressning är vecken öppna.
Vecken pressas ihop
vid fortsatt tryck.
Vecken blir vågräta
och slits av. Överskjutningar och skollor bildas,
bergskedjor växer upp.
Veck i berggrunden
är rester av en nedvittrad bergskedja.

Vulkaner
Vulkaner i de mittoceana ryggarna
har lättflytande och het lava, upp till 1 200º Celsius.
Utflödet sker oftast på havsbottnen, där lavan stelnar
i kuddlika former. Om ryggen når över havsytan,
rinner lavan långt och stelnar till stora lavafält.
Island är det bästa exemplet.
Vulkaner i bergskedjor och öbågar
uppstår där havsbottnen glider ned i manteln och
smälter. De har trögare och svalare lava, 800º
Celsius. Högt gastryck i vulkanen ger explosiva
utbrott med askmoln. Bra exempel är Mount St
Helens, USA Pinatubo, Fillippinerna.
I vulkanens inre
Het, smält berggrund, magma, samlas i
magmakammaren. Lava och heta moln av gas och
aska tränger fram ur en eller flera kratrar. Den
typiska vulkankäglan har bildats av stelnad lava och
aska.
Heta källor, gejsrar,
är vanliga i vulkaniska områden. Runt källan avsätts
ofta svavel ur gaser från den heta magman.
Vulkaner på havsbottnen
driver hett vatten genom berggrunden. Metaller löses
upp och avsätts där vattnet strömmar ut. Under
senare år, har flera sådana källor upptäckts. För oss
viktiga malmer i Bergslagen och Skelleftefälten har
troligen bildats så för länge sedan.
Mineral
är kemiska föreningar, som
-bildar kristaller med bestämd byggnad
-har bestämd kemisk sammansättning.
4000 mineral är kända
men endast en handfull är vanliga och dominerar i
jordskorpans bergarter: kvarts, fältspat, glimmer,
bland andra. De flesta mineral är silikater, som är
föreningar med kisel och syre. Berggrunden vi går på
utgörs därför främst av dessa två ämnen.
Mineral i malmer
är oftast oxider och sulfider. Ur dem framställer man
metaller.
Av kvarts gör man glas
och av fältspat tillverkas porslin. Vackra och
beständiga mineral används ofta som smyckestenar:
4
diamanter, smaragder, safirer, rubiner och många
andra.
Bergarter
byggs upp av ett eller flera mineral, som bildar en
mosaik av kristaller. De indelas i tre grupper:
sedimentära
magmatiska
metamorfa.
Sedimentära bergarter
Gammal berggrund bryts ned och mineralkorn
frigörs. De förs med vind och vatten ut i havet och
sjunker mot bottnen, sedimenterar.
Bottnen växer därför ständigt uppåt. Långt ned i
bottnen råder högt tryck. Där pressas kornen
samman och cementeras till hårda bergarter.
Magmatiska bergarter
I jorden bildas bergartssmältor, magmor. De tränger
upp mot jordens yta, svalnar och stelnar till
magmatiska bergarter.
Intrusiva djupbergarter
har stelnat långsamt nere i jordskorpan. Dess mineral
har oftast stora kristaller.
Gångbergarter
har stelnat i gångar och sprickor i berggrunden.
Vulkaniska ytbergarter
Het magma rinner på marken som lava och svalnar
snabbt. Vulkanaska faller ned och förstenas.
Bergarternas mineral har små kristaller.
Metamorfa bergarter
Höga tryck och temperaturer omvandlar sedimentära
och magmatiska bergarter. Nya mineral bildas och en
metamorf bergart uppstår.
Världen växer fram
Månen
har varken atmosfär eller vatten. Vind och erosion
saknas därför. Dess yta bevarar spåren efter nedslag
av meteoriter alltsedan solsystemet bildades.
Den tidiga jorden
hade ett liknande ärrat ansikte. Geologiska händelser
har sedan förändrat jordytan och utplånat de flesta
kratrar.
Meteorit av järn
Detta är en liten del av en jättelik järnmeteorit,
troligen 60 meter i diameter och flera miljoner ton

tung. Den slog ned vid Canyon Diablo i Arizona,
USA, för 50 000 år sedan. En nu berömd krater
bildades, 1200 meter i diameter och med ett djup av
170 meter.
Vid nedslaget
förintades nästan meteoriten, endast rester finns
kvar. Jordens järnrika kärna kan ha bildats av
meteoriter av denna typ.
Någonstans i universum,
i en snurrande skiva av gas och stoft, dras materia
samman till himlakroppar: en stjärna, planeter,
månar, asteroider och kometer. Vårt solsystem föds.
Hur gammal är jorden?
Jordens berggrund förändras ständigt. Att avgöra
dess ålder är därför svårt. Nedfallna meteoriter kan
hjälpa oss: De bildades samtidigt med jorden och är
sedan dess oförändrade. Deras ålder är nästan som
jordens, omkring 4 500 miljoner år.
Jorden var het
och därför till stor del smält. En tung kärna av järn
och nickel omgavs av lätt mantel och tunn skorpa,
som främst bestod av kisel och syre.
Vulkaner var aktiva, jordytan bombarderades av
meteoriter. Med tiden minskar denna aktivitet och
jorden svalnar.
Den första atmosfären
bestod av kväve, koldioxid och vattenånga, men
inget syre. Under kraftiga och ihållande regn bildas
floder, sjöar och hav.
Hur såg kontinenterna ut?
Rörde de sig över jordens yta som nutida
kontinenter? Vi vet inte - den äldsta jordskorpan är
försvunnen. Endast små rester finns kvar.
De är 4 000 miljoner år gamla.
Liv!
De första levande organismerna var enkla och bestod
av en enda cell. De levde i haven för 3 500 miljoner
år sedan.
Nu fanns kontinenter
i en stabil jordskorpa. De rörde sig likt nutida
kontinenter. Exakt hur, vet vi inte: Jättekontinenter
kanske bildas och spricker sönder flera gånger, berg
byggs upp och bryts ned.
Syre ökade
i atmosfären. Det kom från blågröna bakterier i
havet.
5
En tidig kontinent
kan ha sett ut så här. Skandinavien och Nordamerika
hängde ihop i denna jättekontinent, likartad
berggrund antyder detta. Kontinentens form i övrigt
är osäker.
Iapetushavet uppstod
när Skandinavien och Nordamerika skiljdes åt. I
haven utvecklas nu livet snabbt och en rik mångfald
organismer lever i grunda vatten.
Iapetushavet försvann
Rester av havsdjur från denna tid kan vi nu se som
försteningar, fossil, på Öland, Gotland och andra
platser. Den kaledoniska fjällkedjan bildades.
Kontinenterna samlades
till en jättekontinent, Pangea. I öster ligger
Tethyshavet. Dinosaurier strövar över jorden.
Pangea delades i två kontinenter: en nordlig,
Laurasien och en sydlig, Gondwana.
Atlanten växer fram
samtidigt som Tethyshavet krymper. Laurasien och
Gondwana spricker upp: Delar av sydkontinenten,
Italien, Indien, kolliderar med nordkontinenten,
Alperna och Himalaya växer upp.
Än rör sig världen
Där kontinentplattorna möts skjuter bergskedjor i
höjden, i Alperna, Himalaya, österut i Kina. Jorden
skälver, vulkanerna mullrar i Eldringen runt Stilla
Havet och djupt ned i haven längs de mittoceana
vulkanryggarna.
Världskartan -ett ögonblick i tiden
Kontinenterna fortsätter ännu sin färd: Australien är
på väg norrut mot Asien, Medelhavet försvinner,
Östafrika lämnar resten av Afrika. Nordamerika och
Europa glider isär med några centimeter om året. Vi
seglar på kontinenter!
Skandinavien växer fram
Äldsta delen av Sverige
ligger i nordost. Den var en del av kanten på en
gammal kontinent, Karelska kontinenten. I sydväst
låg antagligen ett hav.
Vulkaner var aktiva
i kanten av kontinenten. Norrlands järnmalm bildas
ur het magma. Bergslagen bestod av vulkaniska öar.
Här bildas malmer med järn, koppar, bly, zink, silver
och guld.

Havsbottnen blev berg
I Sverige, södra Finland och Karelen växte
Svekofenniska bergen upp. De har nu brutits ned.
Graniter och gnejser i norr och öster utgör dess
frameroderade rötter.
Graniter och porfyrer
i Småland, Värmland och Dalarna bildades ur
magma, som trängde upp i svaga, uttänjda partier i
jordskorpan.
Sydvästra berggrunden
har värmts, veckats och omvandlats flera gånger,
senast för 900 miljoner år sedan, då bohusgraniten
bildades.
Grunda hav
täckte stora delar av Skandinavien. Här avsattes
sediment, som bevarats i Skåne, Väster- och
Östergötland, Närke, Siljansringen, Öland, Gotland
och längs fjällranden.
En bergskedja reser sig
när Skandinavien möter Grönland och Iapetushavet
försvinner. Berggrunden skjuts österut i stora
överskjutningar, upp över Skandinaviens västra kant.
Bergen var först höga och spetsiga, liksom Alperna
och Himalaya idag, men eroderades snabbt ned.
Bergkedjans rötter höjdes sedan för att till sist bilda
vår nuvarande fjällkedja.
LIVETS BÖRJAN
Livets träd
Liv på jorden har uppkommit en
enda gång.
Alla levande och utdöda organismer är därför släkt
med varandra och har ett gemensamt ursprung.
Alla organismer indelas i två typer: Den ena har
cellkärna och den andra saknar cellkärna. Skillnaden
finns alltså i cellerna.
Organismer utan cellkärna
Hit räknas bakterier och arkebakterier.
Organismer med cellkärna
Hit räknas sex grupper: slemsvampar, ciliater,
rödalger, svampar, växter och djur. De är mer släkt
med arkebakterier än med bakterier. Svampar är inte
växter, trots likheten. Djur, växter och svampar är
lika nära släkt.
6
Cellen: livets byggsten
Alla organismer
består av celler, som är mikroskopiskt små
byggstenar.
Två slags celler
finns i naturen:
Celler utan kärna (prokaryota)
hos arkebakterier och bakterier.
Celler med kärna (eukaryota)
hos svampar, växter och djur.
Kärnceller
är mellan 10 och 100 tusendels millimeter stora. Inne
i cellen finns små "organ", organeller.
Ett cellmembran
omger cellen. Kemiska ämnen, viktiga för cellens
liv, kan föras genom det tunna membranet. Hos
växtceller finns dessutom en yttre kraftigare
cellvägg.
Kärnan
omges av ett kärnmembran. Genom fina porer,
transporteras kemiska ämnen. I kärnan finns
kromosomer, arvsmassan, som består av DNA.
Cellens nätverk
är en labyrint av gångar och platta blåsor. Dess
väggar hänger ihop med kärnans membran. Här
bildas fetter och kolhydrater.
Ribosomer
är små runda kroppar. De flesta sitter på nätverket.
Här bildas proteiner.
Golgi-apparaten
är ett system av platta blåsor, som ligger tätt intill
varandra. Kemiska ämnen, bildade i nätverket, lagras
tillfälligt i Golgi-apparaten. Sedan förs de ut i
kroppen, där de skall ha sin verkan.
Mitokondrier
Cellens maskineri kräver energi för att fungera. Den
kommer från mitokondrierna. Energin i födan
omformas här, så att den kan användas i cellen.
Detta kräver syre:
från lungorna förs syret ut till vävnadernas celler och
slutligen till mitokondrierna.
Kärnlösa celler
är oftas mellan 1 och 10 tusendels millimeter stora.

Ett cellmembran
omger cellen, men kärna, nätverk, Golgi-apparat och
mitokondrier saknas. DNA-tråden ligger fritt i
cellen. Mycket av omsättningen av ämnen sker löst i
cellen. Ribosomer finns dock, där proteiner bildas.
Djurens stamträd
Trädet visar släktskapen
mellan viktiga grupper av djur. Alla uppkom i början
av kambrium för 570 miljoner år sedan. Grupperna
lever kvar än idag.
Det är osäkert
hur svampdjur, nässeldjur och kammaneter är släkt
med övriga grupper. De kanske till och med är mer
släkt med växter än djur!
Stromatoliter:
spillra av det äldsta livet
Stromatoliter
är pelarlika bildningar, i storlek några centimeter till
någon meter. De hör till tidvattenzonen i stilla
laguner i varma hav. De sitter fast vid bottnen eller
är fria.
Inne i stromatoliten
lever mikroskopiskt små organismer, oftast blågröna
bakterier. De sitter samlade i tunna lager. De kan
utföra fotosyntes och är därför beroende av ljus.
Stromatoliten uppstår
genom att bottenslam fastnar på bakteriernas
slemmiga yta. När ett lager av bakterier blivit täckt,
kryper de genom slammet för att nå till det
livgivande ljuset. Där bildar bakterierna ett nytt
lager. Detta upprepas ständigt och ger till sist
stromatoliten en skiktad inre uppbyggnad.
Fossila stromatoliter
är bland de äldsta organismerna. De var tidvis
mycket vanliga, men minskade under kambrium. En
tänkbar orsak var betande djur, som uppkom under
kambrium och som åt av bakteriemattorna.
Idag
är stromatoliter ovanliga. De finns i skyddade
miljöer med få betande djur.
7
En gåtfull värld:
Ediacara-fossilen
De äldsta kända
sammansatta organismerna har lämnat dessa fossil.
De var runda eller ovala och hade vackra mönster.
Ofta liknar de nu levande maneter och ledade
maskar.
Vissa forskare tror
att Ediacara-fossilen var djur och förfäder till nu
levande grupper. Dickinsonia och Spriggina var
havsborstmaskar, som kröp eller simmade för att
söka föda.
Andra tror
att de var varken växter eller djur, utan en utdöd
grupp utan ättlingar, avlägset släkt med nutida
organismer. De hade vätskefyllda hålrum, som gav
dem det typiska utseendet. De låg på bottnen eller
satt fast med rotliknande utskott.
Växternas stamträd
Trädet visar släktskapen
mellan viktiga grupper av växter. Mycket finns kvar
att upptäcka bland levermossor, hornmossor och
blomväxter!
Grönt
visar när grupper är kända som fossil.
Blått
visar när grupper har funnits men ej är kända som
fossil.
LIVET GÅR UPP PÅ LAND
Växterna invaderar land
Växterna uppkom i vatten
Att klara ett liv på land innebär fyra problem:
Uttorkning
hotar växter och djur på land. Landväxter är täckta
av ett vattentätt lager av vax. Det håller växtens inre
fuktigt.
Gasflöde
Växter tar upp koldioxid och avger syre. Vaxlagret
stoppar gasflödet. Men med små klyvöppningar kan

växten styra flödet av gas mellan sig och
omgivningen.
Upptag av vatten
sker hos landväxter genom rötter och rothår. Det förs
vidare genom styva rör, som också ger stadga åt
plantan.
Förökning
Vattenväxternas könsceller simmar själva i vattnet,
medan landväxternas könsceller, pollen och sporer,
måste spridas av vind eller djur.
Fiskarnas stamträd
Trädet visar släktskapen
mellan de viktigaste grupperna av fiskar.
Grönt
visar när grupper är kända som fossil.
Blått
visar när grupper funnits, men ej är kända som fossil.
Djuren invaderar land
Djuren uppkom i havet.
Att ändra vattenliv till landliv innebär flera problem:
Andning
i vatten sker med gälar hos ryggradsdjuren. Fiskar
har också en simblåsa. De kan fylla den med luft och
därmed avpassa sin vikt för att lättare hålla sig
svävande.
Lungor är typiskt
för landlevande ryggradsdjur. Lungor utvecklades ur
simblåsan hos landdjurens förfäder, som var fiskar.
Stöd för kroppen
är nödvändigt på land, då vattnets lyftande kraft
saknas. Små landdjur har kraftiga muskler, hos större
är ett skelett nödvändigt. Skelettet är också fäste för
muskler och inre organ.
Rörlighet
I vatten driver djur med strömmar, är fastsittande
eller simmar aktivt. Vattnet håller kroppen uppe.
Landdjuret lyfter och rör sin kropp med hjälp av ett
starkt skelett och välutvecklade muskler.
8
De landlevande
ryggradsdjurens stamträd
Trädet visar släktskapen
mellan de viktigaste grupperna av landlevande
ryggradsdjur. Se hur nära släkt fåglar och dinosaurier
är!
Grönt
visar när grupper är kända som fossil.
Blått
visar när grupper funnits, men ej är kända som fossil.
Kambrium:
en explosion av liv!
En stor mångfald djur
utvecklades snabbt i haven. Nästan alla nutida
grupper av ryggradslösa djur fanns med: leddjur,
blötdjur, tagghudingar, svampdjur, nässeldjur,
maskar och de mussellika armfotingarna.
Skal och hårda vävnader
utvecklades i nästan alla djurgrupper. Skalen gav
skydd och stöd åt kroppen. Här ser vi en tänkbar
orsak till utvecklingen av de nya grupperna.
Grunda havsområden
nära kusten var vanliga miljöer, där de ryggradslösa
djuren trivdes. I haven fanns också tidiga
ryggradsdjur: primitiva fiskar utan käkar och fenor.
Varifrån kom rikedomen av djur?
Vi vet föga om detta. Fossila förfäder har ännu ej
upptäckts - de kanske inte ens finns bevarade!
Montern visar
ett tänkt djursamhälle från Burgess Shale, Canada.
Här är fossilen så väl bevarade att mjukdelar kan
studeras. Detta är mycket ovanligt, då mjukdelar
snabbt ruttnar bort.
Ordovicium:
efter explosionen
Få nya djurgrupper uppkom,
däremot många arter i varje grupp. I grunda hav
levde tagghudingar och armfotingar, mossdjur,
musslor och bläckfiskar. Koralldjuren blev mycket
vanliga med arter som bildade kolonier eller som var
ensamlevande.

Bläckfiskar med skal
är vanliga som fossil i kalksten från Öland och
Västergötland, så kallad ortoceratitkalksten. Den är
ett vanligt byggnadsmaterial.
Stora utdöenden
i slutet av ordovicium drabbade tagghudingar,
mossdjur och armfotingar. En tänkbar orsak var
nedisningar och en sänkning av havsytans nivå.
Silur:
mångfald i rev
Havsbotten vidgas
i de varma och grunda haven. Koralldjur och
stromatoporoider bildade hårda kalkpartier, som var
stommen och stadgan i reven.
En mångfald djur
utvecklades i denna miljö: armfotingar, svampdjur
och koraller, trilobiter, sjöliljor och bläckfiskar.
Reven låg löst
på bottnen; moderna korallrev sitter fast på hård
botten. De kunde bli stora, tio meter höga och en
kilometer långa. Gotland består till stor del av
förstenade rev från silur.
Fiskar med käkar
uppträdde för första gången i haven tillsammans med
talrika käklösa typer.
Svampar och växter
utvecklade arter som levde på land. Här fanns också
krypspår av de första djuren på land, troligen
leddjur.
Sverige
under kambrium-silur
I undre kambrium
är sandstenar vanligast med fossil av armfotingar och
leddjur. Grävspår och krypspår finns bevarade.
I mellersta och övre kambrium
finner vi alunskiffrar och i dessa trilobiter och
graptoliter (avlägsna släktingar till ryggradsdjur).
Från ordovicium
är bergarterna kalksten, utom Skåne som har skiffrar.
I kalkstenen är bläckfiskar, tagghudingar, trilobiter
och graptoliter vanliga.
9
Kalksten från Öland, ortoceratitkalksten, är ett
välkänt byggmaterial.
Silur
domineras av skiffrar utom på Gotland, där vi finner
kalksten. I stora rev fanns en rik djurvärld: trilobiter,
tagghudingar, blötdjur och enstaka fiskar.
Devon, karbon, perm
Bergarter med fossil saknas i Sverige. Vulkaniska
bergarter från perm ligger över västgötabergens
toppar.
Devon:
fiskarnas tidsålder
Pansarhajar
var vanliga och artrika i haven. De var slamätare
eller rovdjur och hade benpansar som skydd. Andra
artrika grupper var strålfensfiskar, tofsstjärtfiskar,
hajar och lungfiskar. Bland dessa grupper fanns
förfäder till nutida fiskar.
Kvastfeniga fiskar
är en särskilt intressant grupp: ur denna utvecklades
senare de första fyrfota landdjuren.
Ammoniter,
bläckfiskar med hoprullat skal, var en ny grupp
bland blötdjuren. De levde i reven i varma grundhav,
tillsammans med koraller, armfotingar och sjöliljor.
Ammoniterna blev senare en mycket vanlig och
artrik grupp.
Devon:
förändringar på land
Landlevande djur
uppkom för första gången. Ur grodfiskar utvecklades
landlevande ryggradsdjur. Spindeldjur och insekter
är också kända från landmiljöer. Växterna
utvecklades också snabbt. Psilofyter var tidiga och
följdes av ännu kvarlevande grupper: lummer, fräken
och ormbunkar.
Hur uppkom fyrfota djur?
Klimatet blev torrare. Vattnen på land var ibland
uttorkade. För grodfiskarna blev det viktigt, att
kunna kräla över torra land för att hitta nytt vatten
och därmed undvika uttorkning.
Den med de bästa "benen" var snabbast och hade
störst möjlighet att överleva. Bra ben gick i arv till
nästa generation, som därför kunde krypa ännu
bättre.

Stora utdöenden
ägde rum under slutet av devon. Pansarhajar,
koraller, armfotingar och stromatoporoider
drabbades.
Karbon:
träsk och insekter
Sumpskogar stod täta
i de tropiska områdena. Trädlika arter av fräken och
lummer var upp till 40 meter höga. Icke nedbrutna
rester av träd har gett upphov till nutidens stenkol.
Jättelika trollsländor
med 75 centimeters vingspann hörde till sumpskogarnas
rika fauna av spindeldjur, mångfotingar,
insekter.
Rikligt med syre
i karbontidens atmosfär gjorde att jättelika arter
uppkom inom alla grupper av leddjur. Nutidens
syrehalt är lägre och djuren därför mindre.
Groddjuren blev talrika
i de fuktiga träsken och sumpskogarna. Alla
groddjur, även nutida, är bundna till vatten, eftersom
de lägger sina ägg där.
Kräldjur
uppträdde för första gången. Likt nutida kräldjur
hade de ägg med skal, som håller äggets inre fuktigt.
Behovet av vatten är därför mindre än hos
groddjuren.
I haven
skedde inga större förändringar efter utdöendena i
slutet av devon. Armfotingar, skalbärande
bläckfiskar och olika tagghudingar var vanliga.
Bland fiskarna dominerade hajar och strålfeniga
fiskar blev allt talrikare.
Perm:
växtätarna kommer
Djupa, tropiska skogar
utbredde sig längs de fuktiga kusterna. Kontinentens
inre var varmt och torrt.
De första växtätarna
bland fyrfotadjuren var kräldjur. De uppträdde i de
stora skogarna vid sidan av rovlevande djur.
10
Pareiasaurus
var en tidig växtätare, vars viktigaste föda var saftiga
blad. Den är från tidig perm i Sydafrika.
Framtänder, hörntänder och
kindtänder
utvecklades hos många fyrfotadjur, bland dem de
däggdjurslika kräldjuren. De var förfäder till
däggdjuren och de vanligaste fyrfotadjuren.
Nya grupper av insekter
surrade bland de fuktiga skogarnas trädlika
ormbunkar och barrträd: skalbaggar, dagsländor,
flugor, nätvingar, tvåvingar och syrsor.
Hajar och strålfeniga fiskar
var talrika i haven, liksom ammoniter, armfotingar
och mossdjur, som ibland bildade rev.
I omfattande utdöenden
försvann 90 procent av havens djur och de flesta av
landdjuren under mitten och slutet av perm.
DINOSAURIERNAS TID
Trias:
förnyad mångfald
Nya grupper av kräldjur
uppstod efter utdöendena under perm: tidiga
sköldpaddor uppträdde nu, liksom krokodiler och
dinosaurier.
Havslevande kräldjur
utvecklades ur landlevande, bland andra de
delfinlika fisködlorna. Blötdjur var mycket vanliga i
haven, framför allt ammoniter, bläckfiskar med
hoprullat skal.
De däggdjurslika kräldjuren
gav upphov till en särskilt intressant grupp:
däggdjuren, dit vi själva hör. Tidiga däggdjur var
små insektsätare och levde ett undanskymt nattliv.
Barrträd, kottepalmer
och ormbunkar bildade stora skogar längs
kontinenternas kuster. Klimatet var här fuktigt,
medan inlandet var torrt och varmt.
Plateosaurus
var en tidig växtätande dinosaurie. Skelett har hittats
i Tyskland. Den gick på alla fyra, men kunde resa sig
på två ben. Den åt blad från trädkronorna.

Dinosaurier i Sverige.
Fotavtryck av dinosaurier i Skåne är en av få
lämningar av dinosaurier i Sverige. De kan ha gjorts
av Plateosaurus eller någon liknande typ. Spåren är
från slutet av trias.
I trias´ djupa skogar
Barrträd
var artrika i skogarna under trias. Cypresser och
sydgranar var vanliga. De lever kvar i nutiden.
Andra barrträd var olika våra arter och är nu utdöda.
Tall, gran och lövträd hade ännu inte utvecklats.
Skogsbildande träd
fanns dessutom bland ormbunkar, kottepalmer och
ginkgoväxter. Bland lägre växter vid marken fanns
ormbunkar, lummer och fräken.
Här ser du
ett förstenat barrträd från Skåne. Det växte i en skog
nära kusten under slutet av triastiden för 200
miljoner år sedan. Det är funnet i Höganäsavlagringen.
I lagret finns också stenkol, som är ej
nedbrutna rester av växter.
Compsognathus
Ett litet rovdjur
som levde på ödlor och andra smådjur. Det vet vi,
eftersom matrester i djurens magar blivit fossil
tillsammans med djuren. Maginnehållet kan studeras
av forskarna.
Compsognathus var samtida med urfågeln
Archaeopteryx och en av de minsta dinosaurierna.
Fossil av djuren har hittats i Tyskland och Frankrike.
De första fåglarna
Archaeopteryx
levde under jura och var en blandning av
kräldjur
med tänder i munnen
och lång svans med kotor
och fågel
med fjädrar, lika nutida fåglars,
och en hjärna större än kräldjurens.
Kunde Archaeopteryx flyga?
Den hade moderna fjädrar och vingar, men troligen
svaga flygmuskler. Ett litet bröstben antyder detta:
benet är nämligen fäste för flygmuskler. Nutida
fåglar är skickliga flygare, har kraftiga flygmuskler
11
och ett stort bröstben. Archaeopteryx kunde troligen
klättra med hjälp av stora klor på vingarna.
Modernare fåglar,
likåldriga med Archaeopteryx, har nyligen hittats i
Kina. De hade näbb likt nutida fåglar, men också
tänder, ett ursprungligt kräldjursdrag.
Flygödlor
Ett flertal arter
levde under trias, jura och krita. De var spridda över
hela världen. Flygödlorna var kräldjur och släkt med
dinosaurier.
Insekter
åts av de flesta flygödlor, som också var små, av en
duvas storlek. Större arter var fiskätare. Även
jättelika asätare förekom med vingspann på 14
meter.
Flygödlorna dog ut
samtidigt med dinosaurierna och många andra
kräldjur under slutet av krita. Fåglar och däggdjur
tog över.
Här flyger
Dimorphodon (runt huvud) och Rhamphorhynchus
(spetsigt huvud). Båda hade lång styv stjärt, som
troligen fungerade som roder. Arterna levde under
jura.
Jura: jättarnas tid
Kräldjuren
dominerade djurvärlden: i haven sam nu svanödlor
bland äldre former av fisködlor och sköldpaddor.
Dinosaurier var särskilt talrika med både köttätare
och växtätare. Några var tidernas största djur:
Brachiosaurus från östafrika vägde upp till 100 ton,
nästan lika mycket som en blåval.
Fåglar, befjädrade kräldjur,
uppträdde för första gången. De delade luftrummet
med flygödlor och insekter.
De däggdjurslika kräldjuren
dog ut, men deras ättlingar, däggdjuren, levde kvar.
De var små, nattliga insektsätare.
Haven myllrade av liv:
svampdjur, revbildande koraller, sjöborrar,
mångtaliga ammoniter och stora simmande kräldjur.

Varma skogar
med barrträd och ormbunkar utbredde sig vid de
fuktiga kusterna. Ett flertal fossila växter från jura
har hittats i Skåne.
Leta fossil
och berätta om livet
Att hitta fossil
är forskare bra på. De har geologisk och biologisk
kunskap och vet var de skall leta på sina
vetenskapliga expeditioner.
På fyndplatsen
antecknas fossilets läge i detalj. Stora fossil,
dinosaurier och andra, är svåra att mejsla fram.
Kanske krävs borrmaskiner och mycket folk. Ibland
förs delar av berget med fastsittande fossil i en
gipsvagga till laboratoriet.
På laboratoriet
prepareras fossilet fram med hammare, mejsel och
tandläkarborr. Berget runt fossilet fräter man ibland
bort med svaga syror.
Paleontologer
(forskare som studerar fossil) tar reda på vilken art
man hittat. När och hur levde den? Fanns några
släktingar? Vilka var förfäderna? Finns några
ättlingar? Man klarlägger ekologiska och
evolutionära sammanhang.
En vetenskaplig uppsats
blir resultatet av arbetet. Här beskriver forskaren i
detalj hur arbetet gick till, samt resultat och
slutsatser. Andra forskare läser och diskuterar.
Populärvetenskap
Många forskare skriver böcker för en bred
allmänhet. De är alltid förenklingar av vetenskaplig
kunskap, men sakliga och trovärdiga.
Naturhistoriska museer presenterar populärvetenskap
främst genom utställningar.
Anknäbbsdinosaurie
(Lambeosaurus)
En brölande dinosaurie.
Den stora benkammen på hjässan hade ihåliga
kammare och var också genomdragen av de
förlängda näsgångarna. Kammen kan ha varit en
ljudförstärkare.
12
Käken liknade en anknäbb
Anknäbbsdinosaurierna åt blad och kvistar och
annan seg och svårtuggad växtföda. De hade därför
många, tättsittande tänder. Lambeosaurus levde i
västra Canada.
Iguanodon
Iguanodon levde i flock
I en belgisk gruva har man funnit 31 djur, 322 meter
under marken. En hel flock har troligen förolyckats.
Kanske föll djuren ned i en ravin, jagade av
rovgiriga förföljare.
Släktet är främst känt från Europa.
Iguanodon var växtätare
Tänderna var kraftiga och malande. De slets hårt av
den sega växtfödan, men ersattes ständigt av nya
tänder.
Hur gick Iguanodon?
Först trodde forskarna
att Iguanodon gick på fyra ben. Dessutom sattes
tummen på nosen, i tron att det var ett horn!
Så ändrade man uppfattning:
Iguanodon fick nu gå upprätt på bakbenen med
huvudet högt och släpande svans.
Nya studier visar
att huvudet troligen hölls lågt. Ryggraden var vågrät
och svansen rörde inte marken. Man tror att
Iguanodon gick på både två och fyra ben.
Krita:
en biologisk epok slutar
Blomväxterna utvecklade
snabbt en stor mångfald, däribland många nutida
grupper. Ormbunkar och barrträd var allmänna,
kottepalmer och fräken allt ovanligare. I Skåne har
man funnit en av världens bäst bevarade floror från
Krita.
För växtätarna
var den nya växtfödan svårtuggad. Vissa dinosaurier
hade därför tusentals tänder, som ständigt slets och
förnyades.
Havet var rikt på djur:
svampdjur, mossdjur, armfotingar, blötdjur, kräftdjur
och maskar. Även ryggradsdjuren blomstrade: hajar,

ockor, benfiskar, flera ålderdomliga fiskgrupper,
fisködlor, svanödlor och krokodiler.
Dinosaurier
vandrade över stora landområden. Bland ett flertal
arter är kanske den mest kända den väldiga
rovdinosaurien Tyrannosaurus rex.
Fåglar, lika de moderna, delade nu luftrummet med
flera arter flygödlor.
Krita slutar i utdöenden
Nu försvann alla dinosaurier, flertalet kräldjur i
havet, flygödlorna och en lång rad ryggradslösa djur.
Men några överlevde,
bland dem små, oansenliga insektsätare med
undangömt, nattligt levnadssätt. De hade levat sedan
trias, vid sidan av dinosaurierna, men alltid i de
väldiga djurens skugga: däggdjuren, vår egen grupp.
Släktskap på en höft
Ödlehöftade dinosaurier
hade bäckenets blygdben riktat framåt och dess
sittben bakåt. Ett sådant bäcken liknar kräldjurens.
Jättedinosaurierna och rovdinosaurierna hör hit.
Fågelhöftade dinosaurier
hade blygdben och sittben riktade bakåt. Ett sådant
bäcken liknar fåglarnas. Anknäbbsdinosaurier,
horndinosaurier och pansardinosaurier hör hit. De
var alla växtätare.
Ett bakåtriktat blygdben
gav utrymme för en stor mage. Detta är viktigt hos
växtätare, som måste äta stora mängder av sin
ganska näringsfattiga föda. Rovdjuren äter näringsrik
föda och klarar sig med mindre mage.
Tyrannosaurus rex
Ett av de största rovdjur
som någonsin funnits på jorden, upp till 12 meter
lång och 6 ton tung. Tänderna var 15 centimeter
långa och hade sågtandad bakkant. Den levde i
västra USA och Canada.
Man har funnit
mindre än ett dussin individer, varav några
fullständiga skelett.
13
Bygga bo, lägga ägg:
dinosauriernas fortplantning
Dinosaurierna lade ägg
liksom nutida fåglar och kräldjur. Vissa arter byggde
också bon, där de låg och ruvade äggen. De
försvarade boet mot fiender.
Här ser du
ett bo av Maiasaura från västra USA. Djuren byggde
bon intill varandra i kolonier.
Ungarna var späda
och hjälplösa som nyfödda - de hade endast svagt
förbenat skelett. Föräldrarna tog därför med mat och
gav till ungarna i boet.
Landskap
från trias, jura och krita.
Sverige
under trias, jura, krita
Trias, jura, krita
utgör jordens medeltid, mesozoikum. I Sverige finns
avlagringar från denna tid endast i Skåne.
Trias
Lagren är bildade på land eller i sjöar. Fotspår av
dinosaurier har hittats i kollager från slutet av trias.
Jura
Lagren är bildade på havsbottnen. Talrika växtfossil:
fräken, ormbunkar, kottepalmer, fröormbunkar,
bennettiter. Vulkaner var aktiva, en finns bevarad vid
Röstånga.
Krita
I lager från havsbottnen finns tagghudingar,
bläckfiskar, svanödlor och hajar. I lager bildade på
land har man hittat insekter, fåglar, dinosaurier och
blomväxter.
Jorden klär sig i grönt:
landväxternas utveckling
De första landväxterna
uppträdde under ordovicium. Vi vet mycket lite om
dessa pionjärer. De var troligen mossor eller alger.

Ormbunkar, fräken och lummer
var vanliga under karbontiden. Många arter var
trädlika och bildade täta skogar. Dessa grupper lever
kvar idag, men är oftast små och dominerar inte
floran.
Andra tidiga växter,
till exempel fröormbunkarna, var först mycket
vanliga, men är idag utdöda.
Blomväxterna
är idag den största växtgruppen trots att de
utvecklades sent, först under början av krita.
Gröna växter
täcker nu större delen av jorden. De påverkar mark
och luft och är därför viktiga i naturen: avger syre
och tar upp koldioxid, näringsämnen och vatten.
Vegetationen hindrar erosion och ger mat och skydd
åt djur.
Tandfåglar
Tre fåglar med tänder är kända: urfågeln från jura,
Archaeopteryx, och två fåglar från slutet av krita.
Ichthyornis
levde nära kusterna och livnärde sig på fisk. Den är
känd från Nordamerika.
Hesperornis
hade god simförmåga och kunde också dyka. Mycket
små vingar gjorde, att den inte kunde flyga. Den är
känd från Nordamerika och Europa, däribland
Sverige.
LIVETS MÅNGFALD I HAVET
Livet i havet:
tre faunor, tre utvecklingsvågor
Tre faunor avlöser varandra under livets utveckling
i havet:
Den kambriska faunan
var viktig under kambrium. Den utgjordes av
trilobiter, armfotingar utan gångjärn och tidiga
blötdjur. Djuren var växtätare, men levde också av
bottenslam.
Den paleozoiska faunan
dominerade djurvärlden mellan ordovocium och
perm. Typiska är skalbärande bläckfiskar,
14
armfotingar med gångjärn och sjöliljor. Djuren levde
på bottnens yta och åt mest svävade partiklar.
Den moderna faunan
var viktigast från trias till nutid. Snäckor, kräftdjur,
sjöborrar och ryggradsdjur är typiska inslag. Vissa
lever djupt ned i bottnen, andra är rovdjur, som kan
öppna hårda skal.
Svanödlor
Ett havslevande kräldjur
Bland arter med skiftande halslängd var de
långhalsade vanligast: här Thalassomedon från
Nordamerika. Svanödlorna blev från ett par meter
upp till 15 meter långa.
Näsborrar uppe på huvudet
hade denna svanödla, likt många luftandande djur i
havet. Fisk var den viktigaste födan, som fångades
med spetsiga tänder.
Svanödlor i Skåne
har främst hittats kring Ivösjön. De är från slutet av
krita.
Det var en gång en fisködla
180 miljoner år tillbaka
var detta fossil en levande fisködla. Hur blev den till
ett fossil?
När fisködlan dött,
sjönk den till havets botten. Bakterier löste upp
mjuka delar och asätare åt av den, men skelettet var
starkt och hårt och blev liggande på bottnen.
Bottnen växte uppåt
när små partiklar i vattnet sjönk och ansamlades på
bottnen. Skelettet blev inbäddat i ett tjockt lager
bottenslam.
Ett högt tryck
från bottnen ovanför skelettet pressade ihop det.
Efter lång tid, förstenades skelettet och bottnen
genom det höga trycket, men också genom kemisk
inverkan. Fisködlan blev ett fossil.
Långt senare
fördes lagren upp till markytan genom geologiska
händelser. Då kunde paleontologer (forskare som
studerar fossil) knacka fram fossilet, analysera det

vetenskapligt och sedan visa det på Naturhistoriska
riksmuseet för just dig.
Fossilen som arkiv:
Hur mycket bevaras?
Endast hårda rester
av djuren bevaras oftast, som här av fisködlor: kotor
och en del av en käke. Sällan bevaras hela djur eller
mjuka partier.
Av miljarder fisködlor
som levt under jordens historia, har man hittat ett par
hundra fossil av hela djur. Få av dessa har bevarade
mjukdelar.
Landlevande djur
blir sällan fossil. De måste hamna i vatten och
bäddas in i bottenslammet. Jordens stora biologiska
mångfald finns nu i den tropiska regnskogen. Nästan
inga av dess organismer kommer att bli till fossil. I
den tropiska hettan och fukten ruttnar döda växter
och djur fort och försvinner för alltid.
Stora utdöenden:
livet går, livet kommer
Utdöenden återkommer
under livets historia på jorden. De inträffar ofta vid
övergången mellan två tidsperioder; gränsen mellan
perioderna har satts vid utdöendet.
Fem stora utdöenden
kan urskiljas mellan:
ordovicium - silur
devon - karbon
perm - trias
trias - jura
krita - tertiär
Orsakerna
kan vara av två slag:
Utomjordiska:
- nedslag av meteoriter
- ökning av solens värmestrålning
- ökning av kosmisk strålning
Inomjordiska:
- havsytan sjunker snabbt
- vulkanutbrott
- klimatförändringar
15
Olika utdöendena har olika orsaker. Ett och samma
utdöende har troligen också flera orsaker.
Ett omtalat utdöende
är det mellan krita och tertiär, då dinosaurierna
försvann. Orsaken kan ha varit ett våldsamt
meteoritnedslag: Dammoln förmörkade himlen och
jordens temperatur sänktes. De ljuskrävande
växterna hämmades, växtätare och rovdjur svalt
ihjäl.
När dammet lagt sig
kan temperaturen ha stigit; ökande vattenånga i
atmosfären gav en kraftig växthuseffekt.
Det största utdöendet
inföll under mitten och slutet av perm. Minst 90
procent av havslevande djur och de flesta på land
dog ut. Jordens liv utplånades nästan!
Hur fort gick utdöendena?
Det kunde gå snabbt, kanske på ett par år, särskilt
vid en stor katastrof, till exempel ett meteoritnedslag.
Mer troligt är, att det tog någon miljon år.
Djuren återkom
efter utdöendena i stor rikedom. Nya arter och
grupper uppträdde, så kom däggdjur efter
dinosaurier. Oftast tog det lång tid, tio kanske
femton miljoner år.