VÄGG 1:1 = 1 - Naturhistoriska riksmuseet
VÄGG 1:1 = 1 - Naturhistoriska riksmuseet
VÄGG 1:1 = 1 - Naturhistoriska riksmuseet
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
4 ½ Miljarder år<br />
Jordens och livets historia<br />
Textsammanställning<br />
<strong>Naturhistoriska</strong> <strong>riksmuseet</strong>
Karta över utställningen<br />
2
JORDEN BILDAS<br />
I jordens inre<br />
Inre kärnan<br />
Radie 1 600 km. 5 000º Celsius. Består av järn och<br />
en del nickel. Ett högt tryck gör den fast, trots den<br />
höga temperaturen.<br />
Yttre kärnan<br />
Tjocklek 1 800 km. 4 000º grader Celsius. Den är<br />
flytande och består av järn och en del nickel. Jordens<br />
magnetfält alstras i kärnan.<br />
Manteln<br />
Tjocklek 2 900 km. 1 000 - 4 000º Celsius. Består av<br />
mineral, rika på kisel, syre, järn och magnesium.<br />
Oftast fast, men rör sig ytterst långsamt. Smälter<br />
lokalt och kan då orsaka vulkanism.<br />
Jordskorpan<br />
är jordens yttre fasta skal. Består av två delar:<br />
Oceanskorpa<br />
Tjocklek 5 - 10 km. Bildas ständigt vid vulkanryggar<br />
i oceanerna och flyter på manteln. Rör sig mot<br />
kontinenterna där den sjunker ned i manteln. Upp till<br />
200 miljoner år gammal.<br />
Kontinentskorpa<br />
Tjocklek 40 - 70 km. Är lättare än oceanskorpan och<br />
sjunker därför ej ned i manteln. Upp till 4 000<br />
miljoner år gammal.<br />
Vi seglar på kontinenter!<br />
Världskartan förändras!<br />
Jordskorpan består av sju stora plattor och ett tiotal<br />
mindre. De flyter på jordens mantel. Strömmar i<br />
manteln flyttar plattorna med dess kontinenter<br />
några centimeter om året.<br />
Kontinenten spricker<br />
när manteln rör sig och tänjer ut den. Sprickdalar<br />
bildas, t.ex Östafrikanska sprickdalen. Den är delvis<br />
vattenfylld, Röda Havet. Dalen fortsätter att vidga<br />
sig.<br />
Havsbottnen vidgas<br />
Längs sprickor i oceanerna tränger het magma ut och<br />
stelnar till ny oceanskorpa. Haven vidgas,<br />
kontinenter glider isär, t.ex Sydamerika och Afrika.<br />
3<br />
När två plattor möts<br />
sjunker den ena åter ned i manteln, oftast i kanten av<br />
en ocean. Här uppstår djuphavsgravar, ibland<br />
10 000 meter djupa, och kedjor av vulkaner:<br />
på land, som i Anderna, i öbågar, som Japan och<br />
Indonesien. Här bildas ny kontinentskorpa.<br />
Haven försvinner<br />
när kontinenter närmar sig varandra. Medelhavet är<br />
en rest av ett äldre större hav, Tethyshavet. Det<br />
krymper långsamt mellan Eurasien och Afrika, som<br />
glider mot varandra.<br />
Kontinenter krockar<br />
och berggrunden pressas ihop till höga bergskedjor,<br />
Alperna, Himalaya och andra.<br />
Jorden skälver<br />
När jordens plattor rör sig, skapas spänningar i<br />
berggrunden: berget brister, marken skakar i en<br />
jordbävning.<br />
Längs San Andreasförkastningen,<br />
i Kalifornien, rör sig två plattor utmed varandra.<br />
Vid Vättern och Omberg<br />
har jordskorpan tänjts ut och spruckit längs branta<br />
förkastningar: nedsänkt berg blir en gravsänka,<br />
Vättern, och kvarstående delar en horst, Omberg.<br />
Fjällkedjan<br />
bildades när två kontinenter krockade. Den ena sköts<br />
upp över den andra -rörelser som ofta orsakar<br />
jordbävningar. I fjällen har rörelsen upphört sedan<br />
länge och jordskalven tystnat.<br />
Berggrunden veckas<br />
när kontinenter kolliderar, om tryck och temperatur<br />
är höga. Veckningen sker mjukt utan skalv. Vid<br />
måttlig ihoppressning är vecken öppna.<br />
Vecken pressas ihop<br />
vid fortsatt tryck.<br />
Vecken blir vågräta<br />
och slits av. Överskjutningar och skollor bildas,<br />
bergskedjor växer upp.<br />
Veck i berggrunden<br />
är rester av en nedvittrad bergskedja.
Vulkaner<br />
Vulkaner i de mittoceana ryggarna<br />
har lättflytande och het lava, upp till 1 200º Celsius.<br />
Utflödet sker oftast på havsbottnen, där lavan stelnar<br />
i kuddlika former. Om ryggen når över havsytan,<br />
rinner lavan långt och stelnar till stora lavafält.<br />
Island är det bästa exemplet.<br />
Vulkaner i bergskedjor och öbågar<br />
uppstår där havsbottnen glider ned i manteln och<br />
smälter. De har trögare och svalare lava, 800º<br />
Celsius. Högt gastryck i vulkanen ger explosiva<br />
utbrott med askmoln. Bra exempel är Mount St<br />
Helens, USA Pinatubo, Fillippinerna.<br />
I vulkanens inre<br />
Het, smält berggrund, magma, samlas i<br />
magmakammaren. Lava och heta moln av gas och<br />
aska tränger fram ur en eller flera kratrar. Den<br />
typiska vulkankäglan har bildats av stelnad lava och<br />
aska.<br />
Heta källor, gejsrar,<br />
är vanliga i vulkaniska områden. Runt källan avsätts<br />
ofta svavel ur gaser från den heta magman.<br />
Vulkaner på havsbottnen<br />
driver hett vatten genom berggrunden. Metaller löses<br />
upp och avsätts där vattnet strömmar ut. Under<br />
senare år, har flera sådana källor upptäckts. För oss<br />
viktiga malmer i Bergslagen och Skelleftefälten har<br />
troligen bildats så för länge sedan.<br />
Mineral<br />
är kemiska föreningar, som<br />
-bildar kristaller med bestämd byggnad<br />
-har bestämd kemisk sammansättning.<br />
4000 mineral är kända<br />
men endast en handfull är vanliga och dominerar i<br />
jordskorpans bergarter: kvarts, fältspat, glimmer,<br />
bland andra. De flesta mineral är silikater, som är<br />
föreningar med kisel och syre. Berggrunden vi går på<br />
utgörs därför främst av dessa två ämnen.<br />
Mineral i malmer<br />
är oftast oxider och sulfider. Ur dem framställer man<br />
metaller.<br />
Av kvarts gör man glas<br />
och av fältspat tillverkas porslin. Vackra och<br />
beständiga mineral används ofta som smyckestenar:<br />
4<br />
diamanter, smaragder, safirer, rubiner och många<br />
andra.<br />
Bergarter<br />
byggs upp av ett eller flera mineral, som bildar en<br />
mosaik av kristaller. De indelas i tre grupper:<br />
sedimentära<br />
magmatiska<br />
metamorfa.<br />
Sedimentära bergarter<br />
Gammal berggrund bryts ned och mineralkorn<br />
frigörs. De förs med vind och vatten ut i havet och<br />
sjunker mot bottnen, sedimenterar.<br />
Bottnen växer därför ständigt uppåt. Långt ned i<br />
bottnen råder högt tryck. Där pressas kornen<br />
samman och cementeras till hårda bergarter.<br />
Magmatiska bergarter<br />
I jorden bildas bergartssmältor, magmor. De tränger<br />
upp mot jordens yta, svalnar och stelnar till<br />
magmatiska bergarter.<br />
Intrusiva djupbergarter<br />
har stelnat långsamt nere i jordskorpan. Dess mineral<br />
har oftast stora kristaller.<br />
Gångbergarter<br />
har stelnat i gångar och sprickor i berggrunden.<br />
Vulkaniska ytbergarter<br />
Het magma rinner på marken som lava och svalnar<br />
snabbt. Vulkanaska faller ned och förstenas.<br />
Bergarternas mineral har små kristaller.<br />
Metamorfa bergarter<br />
Höga tryck och temperaturer omvandlar sedimentära<br />
och magmatiska bergarter. Nya mineral bildas och en<br />
metamorf bergart uppstår.<br />
Världen växer fram<br />
Månen<br />
har varken atmosfär eller vatten. Vind och erosion<br />
saknas därför. Dess yta bevarar spåren efter nedslag<br />
av meteoriter alltsedan solsystemet bildades.<br />
Den tidiga jorden<br />
hade ett liknande ärrat ansikte. Geologiska händelser<br />
har sedan förändrat jordytan och utplånat de flesta<br />
kratrar.<br />
Meteorit av järn<br />
Detta är en liten del av en jättelik järnmeteorit,<br />
troligen 60 meter i diameter och flera miljoner ton
tung. Den slog ned vid Canyon Diablo i Arizona,<br />
USA, för 50 000 år sedan. En nu berömd krater<br />
bildades, 1200 meter i diameter och med ett djup av<br />
170 meter.<br />
Vid nedslaget<br />
förintades nästan meteoriten, endast rester finns<br />
kvar. Jordens järnrika kärna kan ha bildats av<br />
meteoriter av denna typ.<br />
Någonstans i universum,<br />
i en snurrande skiva av gas och stoft, dras materia<br />
samman till himlakroppar: en stjärna, planeter,<br />
månar, asteroider och kometer. Vårt solsystem föds.<br />
Hur gammal är jorden?<br />
Jordens berggrund förändras ständigt. Att avgöra<br />
dess ålder är därför svårt. Nedfallna meteoriter kan<br />
hjälpa oss: De bildades samtidigt med jorden och är<br />
sedan dess oförändrade. Deras ålder är nästan som<br />
jordens, omkring 4 500 miljoner år.<br />
Jorden var het<br />
och därför till stor del smält. En tung kärna av järn<br />
och nickel omgavs av lätt mantel och tunn skorpa,<br />
som främst bestod av kisel och syre.<br />
Vulkaner var aktiva, jordytan bombarderades av<br />
meteoriter. Med tiden minskar denna aktivitet och<br />
jorden svalnar.<br />
Den första atmosfären<br />
bestod av kväve, koldioxid och vattenånga, men<br />
inget syre. Under kraftiga och ihållande regn bildas<br />
floder, sjöar och hav.<br />
Hur såg kontinenterna ut?<br />
Rörde de sig över jordens yta som nutida<br />
kontinenter? Vi vet inte - den äldsta jordskorpan är<br />
försvunnen. Endast små rester finns kvar.<br />
De är 4 000 miljoner år gamla.<br />
Liv!<br />
De första levande organismerna var enkla och bestod<br />
av en enda cell. De levde i haven för 3 500 miljoner<br />
år sedan.<br />
Nu fanns kontinenter<br />
i en stabil jordskorpa. De rörde sig likt nutida<br />
kontinenter. Exakt hur, vet vi inte: Jättekontinenter<br />
kanske bildas och spricker sönder flera gånger, berg<br />
byggs upp och bryts ned.<br />
Syre ökade<br />
i atmosfären. Det kom från blågröna bakterier i<br />
havet.<br />
5<br />
En tidig kontinent<br />
kan ha sett ut så här. Skandinavien och Nordamerika<br />
hängde ihop i denna jättekontinent, likartad<br />
berggrund antyder detta. Kontinentens form i övrigt<br />
är osäker.<br />
Iapetushavet uppstod<br />
när Skandinavien och Nordamerika skiljdes åt. I<br />
haven utvecklas nu livet snabbt och en rik mångfald<br />
organismer lever i grunda vatten.<br />
Iapetushavet försvann<br />
Rester av havsdjur från denna tid kan vi nu se som<br />
försteningar, fossil, på Öland, Gotland och andra<br />
platser. Den kaledoniska fjällkedjan bildades.<br />
Kontinenterna samlades<br />
till en jättekontinent, Pangea. I öster ligger<br />
Tethyshavet. Dinosaurier strövar över jorden.<br />
Pangea delades i två kontinenter: en nordlig,<br />
Laurasien och en sydlig, Gondwana.<br />
Atlanten växer fram<br />
samtidigt som Tethyshavet krymper. Laurasien och<br />
Gondwana spricker upp: Delar av sydkontinenten,<br />
Italien, Indien, kolliderar med nordkontinenten,<br />
Alperna och Himalaya växer upp.<br />
Än rör sig världen<br />
Där kontinentplattorna möts skjuter bergskedjor i<br />
höjden, i Alperna, Himalaya, österut i Kina. Jorden<br />
skälver, vulkanerna mullrar i Eldringen runt Stilla<br />
Havet och djupt ned i haven längs de mittoceana<br />
vulkanryggarna.<br />
Världskartan -ett ögonblick i tiden<br />
Kontinenterna fortsätter ännu sin färd: Australien är<br />
på väg norrut mot Asien, Medelhavet försvinner,<br />
Östafrika lämnar resten av Afrika. Nordamerika och<br />
Europa glider isär med några centimeter om året. Vi<br />
seglar på kontinenter!<br />
Skandinavien växer fram<br />
Äldsta delen av Sverige<br />
ligger i nordost. Den var en del av kanten på en<br />
gammal kontinent, Karelska kontinenten. I sydväst<br />
låg antagligen ett hav.<br />
Vulkaner var aktiva<br />
i kanten av kontinenten. Norrlands järnmalm bildas<br />
ur het magma. Bergslagen bestod av vulkaniska öar.<br />
Här bildas malmer med järn, koppar, bly, zink, silver<br />
och guld.
Havsbottnen blev berg<br />
I Sverige, södra Finland och Karelen växte<br />
Svekofenniska bergen upp. De har nu brutits ned.<br />
Graniter och gnejser i norr och öster utgör dess<br />
frameroderade rötter.<br />
Graniter och porfyrer<br />
i Småland, Värmland och Dalarna bildades ur<br />
magma, som trängde upp i svaga, uttänjda partier i<br />
jordskorpan.<br />
Sydvästra berggrunden<br />
har värmts, veckats och omvandlats flera gånger,<br />
senast för 900 miljoner år sedan, då bohusgraniten<br />
bildades.<br />
Grunda hav<br />
täckte stora delar av Skandinavien. Här avsattes<br />
sediment, som bevarats i Skåne, Väster- och<br />
Östergötland, Närke, Siljansringen, Öland, Gotland<br />
och längs fjällranden.<br />
En bergskedja reser sig<br />
när Skandinavien möter Grönland och Iapetushavet<br />
försvinner. Berggrunden skjuts österut i stora<br />
överskjutningar, upp över Skandinaviens västra kant.<br />
Bergen var först höga och spetsiga, liksom Alperna<br />
och Himalaya idag, men eroderades snabbt ned.<br />
Bergkedjans rötter höjdes sedan för att till sist bilda<br />
vår nuvarande fjällkedja.<br />
LIVETS BÖRJAN<br />
Livets träd<br />
Liv på jorden har uppkommit en<br />
enda gång.<br />
Alla levande och utdöda organismer är därför släkt<br />
med varandra och har ett gemensamt ursprung.<br />
Alla organismer indelas i två typer: Den ena har<br />
cellkärna och den andra saknar cellkärna. Skillnaden<br />
finns alltså i cellerna.<br />
Organismer utan cellkärna<br />
Hit räknas bakterier och arkebakterier.<br />
Organismer med cellkärna<br />
Hit räknas sex grupper: slemsvampar, ciliater,<br />
rödalger, svampar, växter och djur. De är mer släkt<br />
med arkebakterier än med bakterier. Svampar är inte<br />
växter, trots likheten. Djur, växter och svampar är<br />
lika nära släkt.<br />
6<br />
Cellen: livets byggsten<br />
Alla organismer<br />
består av celler, som är mikroskopiskt små<br />
byggstenar.<br />
Två slags celler<br />
finns i naturen:<br />
Celler utan kärna (prokaryota)<br />
hos arkebakterier och bakterier.<br />
Celler med kärna (eukaryota)<br />
hos svampar, växter och djur.<br />
Kärnceller<br />
är mellan 10 och 100 tusendels millimeter stora. Inne<br />
i cellen finns små "organ", organeller.<br />
Ett cellmembran<br />
omger cellen. Kemiska ämnen, viktiga för cellens<br />
liv, kan föras genom det tunna membranet. Hos<br />
växtceller finns dessutom en yttre kraftigare<br />
cellvägg.<br />
Kärnan<br />
omges av ett kärnmembran. Genom fina porer,<br />
transporteras kemiska ämnen. I kärnan finns<br />
kromosomer, arvsmassan, som består av DNA.<br />
Cellens nätverk<br />
är en labyrint av gångar och platta blåsor. Dess<br />
väggar hänger ihop med kärnans membran. Här<br />
bildas fetter och kolhydrater.<br />
Ribosomer<br />
är små runda kroppar. De flesta sitter på nätverket.<br />
Här bildas proteiner.<br />
Golgi-apparaten<br />
är ett system av platta blåsor, som ligger tätt intill<br />
varandra. Kemiska ämnen, bildade i nätverket, lagras<br />
tillfälligt i Golgi-apparaten. Sedan förs de ut i<br />
kroppen, där de skall ha sin verkan.<br />
Mitokondrier<br />
Cellens maskineri kräver energi för att fungera. Den<br />
kommer från mitokondrierna. Energin i födan<br />
omformas här, så att den kan användas i cellen.<br />
Detta kräver syre:<br />
från lungorna förs syret ut till vävnadernas celler och<br />
slutligen till mitokondrierna.<br />
Kärnlösa celler<br />
är oftas mellan 1 och 10 tusendels millimeter stora.
Ett cellmembran<br />
omger cellen, men kärna, nätverk, Golgi-apparat och<br />
mitokondrier saknas. DNA-tråden ligger fritt i<br />
cellen. Mycket av omsättningen av ämnen sker löst i<br />
cellen. Ribosomer finns dock, där proteiner bildas.<br />
Djurens stamträd<br />
Trädet visar släktskapen<br />
mellan viktiga grupper av djur. Alla uppkom i början<br />
av kambrium för 570 miljoner år sedan. Grupperna<br />
lever kvar än idag.<br />
Det är osäkert<br />
hur svampdjur, nässeldjur och kammaneter är släkt<br />
med övriga grupper. De kanske till och med är mer<br />
släkt med växter än djur!<br />
Stromatoliter:<br />
spillra av det äldsta livet<br />
Stromatoliter<br />
är pelarlika bildningar, i storlek några centimeter till<br />
någon meter. De hör till tidvattenzonen i stilla<br />
laguner i varma hav. De sitter fast vid bottnen eller<br />
är fria.<br />
Inne i stromatoliten<br />
lever mikroskopiskt små organismer, oftast blågröna<br />
bakterier. De sitter samlade i tunna lager. De kan<br />
utföra fotosyntes och är därför beroende av ljus.<br />
Stromatoliten uppstår<br />
genom att bottenslam fastnar på bakteriernas<br />
slemmiga yta. När ett lager av bakterier blivit täckt,<br />
kryper de genom slammet för att nå till det<br />
livgivande ljuset. Där bildar bakterierna ett nytt<br />
lager. Detta upprepas ständigt och ger till sist<br />
stromatoliten en skiktad inre uppbyggnad.<br />
Fossila stromatoliter<br />
är bland de äldsta organismerna. De var tidvis<br />
mycket vanliga, men minskade under kambrium. En<br />
tänkbar orsak var betande djur, som uppkom under<br />
kambrium och som åt av bakteriemattorna.<br />
Idag<br />
är stromatoliter ovanliga. De finns i skyddade<br />
miljöer med få betande djur.<br />
7<br />
En gåtfull värld:<br />
Ediacara-fossilen<br />
De äldsta kända<br />
sammansatta organismerna har lämnat dessa fossil.<br />
De var runda eller ovala och hade vackra mönster.<br />
Ofta liknar de nu levande maneter och ledade<br />
maskar.<br />
Vissa forskare tror<br />
att Ediacara-fossilen var djur och förfäder till nu<br />
levande grupper. Dickinsonia och Spriggina var<br />
havsborstmaskar, som kröp eller simmade för att<br />
söka föda.<br />
Andra tror<br />
att de var varken växter eller djur, utan en utdöd<br />
grupp utan ättlingar, avlägset släkt med nutida<br />
organismer. De hade vätskefyllda hålrum, som gav<br />
dem det typiska utseendet. De låg på bottnen eller<br />
satt fast med rotliknande utskott.<br />
Växternas stamträd<br />
Trädet visar släktskapen<br />
mellan viktiga grupper av växter. Mycket finns kvar<br />
att upptäcka bland levermossor, hornmossor och<br />
blomväxter!<br />
Grönt<br />
visar när grupper är kända som fossil.<br />
Blått<br />
visar när grupper har funnits men ej är kända som<br />
fossil.<br />
LIVET GÅR UPP PÅ LAND<br />
Växterna invaderar land<br />
Växterna uppkom i vatten<br />
Att klara ett liv på land innebär fyra problem:<br />
Uttorkning<br />
hotar växter och djur på land. Landväxter är täckta<br />
av ett vattentätt lager av vax. Det håller växtens inre<br />
fuktigt.<br />
Gasflöde<br />
Växter tar upp koldioxid och avger syre. Vaxlagret<br />
stoppar gasflödet. Men med små klyvöppningar kan
växten styra flödet av gas mellan sig och<br />
omgivningen.<br />
Upptag av vatten<br />
sker hos landväxter genom rötter och rothår. Det förs<br />
vidare genom styva rör, som också ger stadga åt<br />
plantan.<br />
Förökning<br />
Vattenväxternas könsceller simmar själva i vattnet,<br />
medan landväxternas könsceller, pollen och sporer,<br />
måste spridas av vind eller djur.<br />
Fiskarnas stamträd<br />
Trädet visar släktskapen<br />
mellan de viktigaste grupperna av fiskar.<br />
Grönt<br />
visar när grupper är kända som fossil.<br />
Blått<br />
visar när grupper funnits, men ej är kända som fossil.<br />
Djuren invaderar land<br />
Djuren uppkom i havet.<br />
Att ändra vattenliv till landliv innebär flera problem:<br />
Andning<br />
i vatten sker med gälar hos ryggradsdjuren. Fiskar<br />
har också en simblåsa. De kan fylla den med luft och<br />
därmed avpassa sin vikt för att lättare hålla sig<br />
svävande.<br />
Lungor är typiskt<br />
för landlevande ryggradsdjur. Lungor utvecklades ur<br />
simblåsan hos landdjurens förfäder, som var fiskar.<br />
Stöd för kroppen<br />
är nödvändigt på land, då vattnets lyftande kraft<br />
saknas. Små landdjur har kraftiga muskler, hos större<br />
är ett skelett nödvändigt. Skelettet är också fäste för<br />
muskler och inre organ.<br />
Rörlighet<br />
I vatten driver djur med strömmar, är fastsittande<br />
eller simmar aktivt. Vattnet håller kroppen uppe.<br />
Landdjuret lyfter och rör sin kropp med hjälp av ett<br />
starkt skelett och välutvecklade muskler.<br />
8<br />
De landlevande<br />
ryggradsdjurens stamträd<br />
Trädet visar släktskapen<br />
mellan de viktigaste grupperna av landlevande<br />
ryggradsdjur. Se hur nära släkt fåglar och dinosaurier<br />
är!<br />
Grönt<br />
visar när grupper är kända som fossil.<br />
Blått<br />
visar när grupper funnits, men ej är kända som fossil.<br />
Kambrium:<br />
en explosion av liv!<br />
En stor mångfald djur<br />
utvecklades snabbt i haven. Nästan alla nutida<br />
grupper av ryggradslösa djur fanns med: leddjur,<br />
blötdjur, tagghudingar, svampdjur, nässeldjur,<br />
maskar och de mussellika armfotingarna.<br />
Skal och hårda vävnader<br />
utvecklades i nästan alla djurgrupper. Skalen gav<br />
skydd och stöd åt kroppen. Här ser vi en tänkbar<br />
orsak till utvecklingen av de nya grupperna.<br />
Grunda havsområden<br />
nära kusten var vanliga miljöer, där de ryggradslösa<br />
djuren trivdes. I haven fanns också tidiga<br />
ryggradsdjur: primitiva fiskar utan käkar och fenor.<br />
Varifrån kom rikedomen av djur?<br />
Vi vet föga om detta. Fossila förfäder har ännu ej<br />
upptäckts - de kanske inte ens finns bevarade!<br />
Montern visar<br />
ett tänkt djursamhälle från Burgess Shale, Canada.<br />
Här är fossilen så väl bevarade att mjukdelar kan<br />
studeras. Detta är mycket ovanligt, då mjukdelar<br />
snabbt ruttnar bort.<br />
Ordovicium:<br />
efter explosionen<br />
Få nya djurgrupper uppkom,<br />
däremot många arter i varje grupp. I grunda hav<br />
levde tagghudingar och armfotingar, mossdjur,<br />
musslor och bläckfiskar. Koralldjuren blev mycket<br />
vanliga med arter som bildade kolonier eller som var<br />
ensamlevande.
Bläckfiskar med skal<br />
är vanliga som fossil i kalksten från Öland och<br />
Västergötland, så kallad ortoceratitkalksten. Den är<br />
ett vanligt byggnadsmaterial.<br />
Stora utdöenden<br />
i slutet av ordovicium drabbade tagghudingar,<br />
mossdjur och armfotingar. En tänkbar orsak var<br />
nedisningar och en sänkning av havsytans nivå.<br />
Silur:<br />
mångfald i rev<br />
Havsbotten vidgas<br />
i de varma och grunda haven. Koralldjur och<br />
stromatoporoider bildade hårda kalkpartier, som var<br />
stommen och stadgan i reven.<br />
En mångfald djur<br />
utvecklades i denna miljö: armfotingar, svampdjur<br />
och koraller, trilobiter, sjöliljor och bläckfiskar.<br />
Reven låg löst<br />
på bottnen; moderna korallrev sitter fast på hård<br />
botten. De kunde bli stora, tio meter höga och en<br />
kilometer långa. Gotland består till stor del av<br />
förstenade rev från silur.<br />
Fiskar med käkar<br />
uppträdde för första gången i haven tillsammans med<br />
talrika käklösa typer.<br />
Svampar och växter<br />
utvecklade arter som levde på land. Här fanns också<br />
krypspår av de första djuren på land, troligen<br />
leddjur.<br />
Sverige<br />
under kambrium-silur<br />
I undre kambrium<br />
är sandstenar vanligast med fossil av armfotingar och<br />
leddjur. Grävspår och krypspår finns bevarade.<br />
I mellersta och övre kambrium<br />
finner vi alunskiffrar och i dessa trilobiter och<br />
graptoliter (avlägsna släktingar till ryggradsdjur).<br />
Från ordovicium<br />
är bergarterna kalksten, utom Skåne som har skiffrar.<br />
I kalkstenen är bläckfiskar, tagghudingar, trilobiter<br />
och graptoliter vanliga.<br />
9<br />
Kalksten från Öland, ortoceratitkalksten, är ett<br />
välkänt byggmaterial.<br />
Silur<br />
domineras av skiffrar utom på Gotland, där vi finner<br />
kalksten. I stora rev fanns en rik djurvärld: trilobiter,<br />
tagghudingar, blötdjur och enstaka fiskar.<br />
Devon, karbon, perm<br />
Bergarter med fossil saknas i Sverige. Vulkaniska<br />
bergarter från perm ligger över västgötabergens<br />
toppar.<br />
Devon:<br />
fiskarnas tidsålder<br />
Pansarhajar<br />
var vanliga och artrika i haven. De var slamätare<br />
eller rovdjur och hade benpansar som skydd. Andra<br />
artrika grupper var strålfensfiskar, tofsstjärtfiskar,<br />
hajar och lungfiskar. Bland dessa grupper fanns<br />
förfäder till nutida fiskar.<br />
Kvastfeniga fiskar<br />
är en särskilt intressant grupp: ur denna utvecklades<br />
senare de första fyrfota landdjuren.<br />
Ammoniter,<br />
bläckfiskar med hoprullat skal, var en ny grupp<br />
bland blötdjuren. De levde i reven i varma grundhav,<br />
tillsammans med koraller, armfotingar och sjöliljor.<br />
Ammoniterna blev senare en mycket vanlig och<br />
artrik grupp.<br />
Devon:<br />
förändringar på land<br />
Landlevande djur<br />
uppkom för första gången. Ur grodfiskar utvecklades<br />
landlevande ryggradsdjur. Spindeldjur och insekter<br />
är också kända från landmiljöer. Växterna<br />
utvecklades också snabbt. Psilofyter var tidiga och<br />
följdes av ännu kvarlevande grupper: lummer, fräken<br />
och ormbunkar.<br />
Hur uppkom fyrfota djur?<br />
Klimatet blev torrare. Vattnen på land var ibland<br />
uttorkade. För grodfiskarna blev det viktigt, att<br />
kunna kräla över torra land för att hitta nytt vatten<br />
och därmed undvika uttorkning.<br />
Den med de bästa "benen" var snabbast och hade<br />
störst möjlighet att överleva. Bra ben gick i arv till<br />
nästa generation, som därför kunde krypa ännu<br />
bättre.
Stora utdöenden<br />
ägde rum under slutet av devon. Pansarhajar,<br />
koraller, armfotingar och stromatoporoider<br />
drabbades.<br />
Karbon:<br />
träsk och insekter<br />
Sumpskogar stod täta<br />
i de tropiska områdena. Trädlika arter av fräken och<br />
lummer var upp till 40 meter höga. Icke nedbrutna<br />
rester av träd har gett upphov till nutidens stenkol.<br />
Jättelika trollsländor<br />
med 75 centimeters vingspann hörde till sumpskogarnas<br />
rika fauna av spindeldjur, mångfotingar,<br />
insekter.<br />
Rikligt med syre<br />
i karbontidens atmosfär gjorde att jättelika arter<br />
uppkom inom alla grupper av leddjur. Nutidens<br />
syrehalt är lägre och djuren därför mindre.<br />
Groddjuren blev talrika<br />
i de fuktiga träsken och sumpskogarna. Alla<br />
groddjur, även nutida, är bundna till vatten, eftersom<br />
de lägger sina ägg där.<br />
Kräldjur<br />
uppträdde för första gången. Likt nutida kräldjur<br />
hade de ägg med skal, som håller äggets inre fuktigt.<br />
Behovet av vatten är därför mindre än hos<br />
groddjuren.<br />
I haven<br />
skedde inga större förändringar efter utdöendena i<br />
slutet av devon. Armfotingar, skalbärande<br />
bläckfiskar och olika tagghudingar var vanliga.<br />
Bland fiskarna dominerade hajar och strålfeniga<br />
fiskar blev allt talrikare.<br />
Perm:<br />
växtätarna kommer<br />
Djupa, tropiska skogar<br />
utbredde sig längs de fuktiga kusterna. Kontinentens<br />
inre var varmt och torrt.<br />
De första växtätarna<br />
bland fyrfotadjuren var kräldjur. De uppträdde i de<br />
stora skogarna vid sidan av rovlevande djur.<br />
10<br />
Pareiasaurus<br />
var en tidig växtätare, vars viktigaste föda var saftiga<br />
blad. Den är från tidig perm i Sydafrika.<br />
Framtänder, hörntänder och<br />
kindtänder<br />
utvecklades hos många fyrfotadjur, bland dem de<br />
däggdjurslika kräldjuren. De var förfäder till<br />
däggdjuren och de vanligaste fyrfotadjuren.<br />
Nya grupper av insekter<br />
surrade bland de fuktiga skogarnas trädlika<br />
ormbunkar och barrträd: skalbaggar, dagsländor,<br />
flugor, nätvingar, tvåvingar och syrsor.<br />
Hajar och strålfeniga fiskar<br />
var talrika i haven, liksom ammoniter, armfotingar<br />
och mossdjur, som ibland bildade rev.<br />
I omfattande utdöenden<br />
försvann 90 procent av havens djur och de flesta av<br />
landdjuren under mitten och slutet av perm.<br />
DINOSAURIERNAS TID<br />
Trias:<br />
förnyad mångfald<br />
Nya grupper av kräldjur<br />
uppstod efter utdöendena under perm: tidiga<br />
sköldpaddor uppträdde nu, liksom krokodiler och<br />
dinosaurier.<br />
Havslevande kräldjur<br />
utvecklades ur landlevande, bland andra de<br />
delfinlika fisködlorna. Blötdjur var mycket vanliga i<br />
haven, framför allt ammoniter, bläckfiskar med<br />
hoprullat skal.<br />
De däggdjurslika kräldjuren<br />
gav upphov till en särskilt intressant grupp:<br />
däggdjuren, dit vi själva hör. Tidiga däggdjur var<br />
små insektsätare och levde ett undanskymt nattliv.<br />
Barrträd, kottepalmer<br />
och ormbunkar bildade stora skogar längs<br />
kontinenternas kuster. Klimatet var här fuktigt,<br />
medan inlandet var torrt och varmt.<br />
Plateosaurus<br />
var en tidig växtätande dinosaurie. Skelett har hittats<br />
i Tyskland. Den gick på alla fyra, men kunde resa sig<br />
på två ben. Den åt blad från trädkronorna.
Dinosaurier i Sverige.<br />
Fotavtryck av dinosaurier i Skåne är en av få<br />
lämningar av dinosaurier i Sverige. De kan ha gjorts<br />
av Plateosaurus eller någon liknande typ. Spåren är<br />
från slutet av trias.<br />
I trias´ djupa skogar<br />
Barrträd<br />
var artrika i skogarna under trias. Cypresser och<br />
sydgranar var vanliga. De lever kvar i nutiden.<br />
Andra barrträd var olika våra arter och är nu utdöda.<br />
Tall, gran och lövträd hade ännu inte utvecklats.<br />
Skogsbildande träd<br />
fanns dessutom bland ormbunkar, kottepalmer och<br />
ginkgoväxter. Bland lägre växter vid marken fanns<br />
ormbunkar, lummer och fräken.<br />
Här ser du<br />
ett förstenat barrträd från Skåne. Det växte i en skog<br />
nära kusten under slutet av triastiden för 200<br />
miljoner år sedan. Det är funnet i Höganäsavlagringen.<br />
I lagret finns också stenkol, som är ej<br />
nedbrutna rester av växter.<br />
Compsognathus<br />
Ett litet rovdjur<br />
som levde på ödlor och andra smådjur. Det vet vi,<br />
eftersom matrester i djurens magar blivit fossil<br />
tillsammans med djuren. Maginnehållet kan studeras<br />
av forskarna.<br />
Compsognathus var samtida med urfågeln<br />
Archaeopteryx och en av de minsta dinosaurierna.<br />
Fossil av djuren har hittats i Tyskland och Frankrike.<br />
De första fåglarna<br />
Archaeopteryx<br />
levde under jura och var en blandning av<br />
kräldjur<br />
med tänder i munnen<br />
och lång svans med kotor<br />
och fågel<br />
med fjädrar, lika nutida fåglars,<br />
och en hjärna större än kräldjurens.<br />
Kunde Archaeopteryx flyga?<br />
Den hade moderna fjädrar och vingar, men troligen<br />
svaga flygmuskler. Ett litet bröstben antyder detta:<br />
benet är nämligen fäste för flygmuskler. Nutida<br />
fåglar är skickliga flygare, har kraftiga flygmuskler<br />
11<br />
och ett stort bröstben. Archaeopteryx kunde troligen<br />
klättra med hjälp av stora klor på vingarna.<br />
Modernare fåglar,<br />
likåldriga med Archaeopteryx, har nyligen hittats i<br />
Kina. De hade näbb likt nutida fåglar, men också<br />
tänder, ett ursprungligt kräldjursdrag.<br />
Flygödlor<br />
Ett flertal arter<br />
levde under trias, jura och krita. De var spridda över<br />
hela världen. Flygödlorna var kräldjur och släkt med<br />
dinosaurier.<br />
Insekter<br />
åts av de flesta flygödlor, som också var små, av en<br />
duvas storlek. Större arter var fiskätare. Även<br />
jättelika asätare förekom med vingspann på 14<br />
meter.<br />
Flygödlorna dog ut<br />
samtidigt med dinosaurierna och många andra<br />
kräldjur under slutet av krita. Fåglar och däggdjur<br />
tog över.<br />
Här flyger<br />
Dimorphodon (runt huvud) och Rhamphorhynchus<br />
(spetsigt huvud). Båda hade lång styv stjärt, som<br />
troligen fungerade som roder. Arterna levde under<br />
jura.<br />
Jura: jättarnas tid<br />
Kräldjuren<br />
dominerade djurvärlden: i haven sam nu svanödlor<br />
bland äldre former av fisködlor och sköldpaddor.<br />
Dinosaurier var särskilt talrika med både köttätare<br />
och växtätare. Några var tidernas största djur:<br />
Brachiosaurus från östafrika vägde upp till 100 ton,<br />
nästan lika mycket som en blåval.<br />
Fåglar, befjädrade kräldjur,<br />
uppträdde för första gången. De delade luftrummet<br />
med flygödlor och insekter.<br />
De däggdjurslika kräldjuren<br />
dog ut, men deras ättlingar, däggdjuren, levde kvar.<br />
De var små, nattliga insektsätare.<br />
Haven myllrade av liv:<br />
svampdjur, revbildande koraller, sjöborrar,<br />
mångtaliga ammoniter och stora simmande kräldjur.
Varma skogar<br />
med barrträd och ormbunkar utbredde sig vid de<br />
fuktiga kusterna. Ett flertal fossila växter från jura<br />
har hittats i Skåne.<br />
Leta fossil<br />
och berätta om livet<br />
Att hitta fossil<br />
är forskare bra på. De har geologisk och biologisk<br />
kunskap och vet var de skall leta på sina<br />
vetenskapliga expeditioner.<br />
På fyndplatsen<br />
antecknas fossilets läge i detalj. Stora fossil,<br />
dinosaurier och andra, är svåra att mejsla fram.<br />
Kanske krävs borrmaskiner och mycket folk. Ibland<br />
förs delar av berget med fastsittande fossil i en<br />
gipsvagga till laboratoriet.<br />
På laboratoriet<br />
prepareras fossilet fram med hammare, mejsel och<br />
tandläkarborr. Berget runt fossilet fräter man ibland<br />
bort med svaga syror.<br />
Paleontologer<br />
(forskare som studerar fossil) tar reda på vilken art<br />
man hittat. När och hur levde den? Fanns några<br />
släktingar? Vilka var förfäderna? Finns några<br />
ättlingar? Man klarlägger ekologiska och<br />
evolutionära sammanhang.<br />
En vetenskaplig uppsats<br />
blir resultatet av arbetet. Här beskriver forskaren i<br />
detalj hur arbetet gick till, samt resultat och<br />
slutsatser. Andra forskare läser och diskuterar.<br />
Populärvetenskap<br />
Många forskare skriver böcker för en bred<br />
allmänhet. De är alltid förenklingar av vetenskaplig<br />
kunskap, men sakliga och trovärdiga.<br />
<strong>Naturhistoriska</strong> museer presenterar populärvetenskap<br />
främst genom utställningar.<br />
Anknäbbsdinosaurie<br />
(Lambeosaurus)<br />
En brölande dinosaurie.<br />
Den stora benkammen på hjässan hade ihåliga<br />
kammare och var också genomdragen av de<br />
förlängda näsgångarna. Kammen kan ha varit en<br />
ljudförstärkare.<br />
12<br />
Käken liknade en anknäbb<br />
Anknäbbsdinosaurierna åt blad och kvistar och<br />
annan seg och svårtuggad växtföda. De hade därför<br />
många, tättsittande tänder. Lambeosaurus levde i<br />
västra Canada.<br />
Iguanodon<br />
Iguanodon levde i flock<br />
I en belgisk gruva har man funnit 31 djur, 322 meter<br />
under marken. En hel flock har troligen förolyckats.<br />
Kanske föll djuren ned i en ravin, jagade av<br />
rovgiriga förföljare.<br />
Släktet är främst känt från Europa.<br />
Iguanodon var växtätare<br />
Tänderna var kraftiga och malande. De slets hårt av<br />
den sega växtfödan, men ersattes ständigt av nya<br />
tänder.<br />
Hur gick Iguanodon?<br />
Först trodde forskarna<br />
att Iguanodon gick på fyra ben. Dessutom sattes<br />
tummen på nosen, i tron att det var ett horn!<br />
Så ändrade man uppfattning:<br />
Iguanodon fick nu gå upprätt på bakbenen med<br />
huvudet högt och släpande svans.<br />
Nya studier visar<br />
att huvudet troligen hölls lågt. Ryggraden var vågrät<br />
och svansen rörde inte marken. Man tror att<br />
Iguanodon gick på både två och fyra ben.<br />
Krita:<br />
en biologisk epok slutar<br />
Blomväxterna utvecklade<br />
snabbt en stor mångfald, däribland många nutida<br />
grupper. Ormbunkar och barrträd var allmänna,<br />
kottepalmer och fräken allt ovanligare. I Skåne har<br />
man funnit en av världens bäst bevarade floror från<br />
Krita.<br />
För växtätarna<br />
var den nya växtfödan svårtuggad. Vissa dinosaurier<br />
hade därför tusentals tänder, som ständigt slets och<br />
förnyades.<br />
Havet var rikt på djur:<br />
svampdjur, mossdjur, armfotingar, blötdjur, kräftdjur<br />
och maskar. Även ryggradsdjuren blomstrade: hajar,
ockor, benfiskar, flera ålderdomliga fiskgrupper,<br />
fisködlor, svanödlor och krokodiler.<br />
Dinosaurier<br />
vandrade över stora landområden. Bland ett flertal<br />
arter är kanske den mest kända den väldiga<br />
rovdinosaurien Tyrannosaurus rex.<br />
Fåglar, lika de moderna, delade nu luftrummet med<br />
flera arter flygödlor.<br />
Krita slutar i utdöenden<br />
Nu försvann alla dinosaurier, flertalet kräldjur i<br />
havet, flygödlorna och en lång rad ryggradslösa djur.<br />
Men några överlevde,<br />
bland dem små, oansenliga insektsätare med<br />
undangömt, nattligt levnadssätt. De hade levat sedan<br />
trias, vid sidan av dinosaurierna, men alltid i de<br />
väldiga djurens skugga: däggdjuren, vår egen grupp.<br />
Släktskap på en höft<br />
Ödlehöftade dinosaurier<br />
hade bäckenets blygdben riktat framåt och dess<br />
sittben bakåt. Ett sådant bäcken liknar kräldjurens.<br />
Jättedinosaurierna och rovdinosaurierna hör hit.<br />
Fågelhöftade dinosaurier<br />
hade blygdben och sittben riktade bakåt. Ett sådant<br />
bäcken liknar fåglarnas. Anknäbbsdinosaurier,<br />
horndinosaurier och pansardinosaurier hör hit. De<br />
var alla växtätare.<br />
Ett bakåtriktat blygdben<br />
gav utrymme för en stor mage. Detta är viktigt hos<br />
växtätare, som måste äta stora mängder av sin<br />
ganska näringsfattiga föda. Rovdjuren äter näringsrik<br />
föda och klarar sig med mindre mage.<br />
Tyrannosaurus rex<br />
Ett av de största rovdjur<br />
som någonsin funnits på jorden, upp till 12 meter<br />
lång och 6 ton tung. Tänderna var 15 centimeter<br />
långa och hade sågtandad bakkant. Den levde i<br />
västra USA och Canada.<br />
Man har funnit<br />
mindre än ett dussin individer, varav några<br />
fullständiga skelett.<br />
13<br />
Bygga bo, lägga ägg:<br />
dinosauriernas fortplantning<br />
Dinosaurierna lade ägg<br />
liksom nutida fåglar och kräldjur. Vissa arter byggde<br />
också bon, där de låg och ruvade äggen. De<br />
försvarade boet mot fiender.<br />
Här ser du<br />
ett bo av Maiasaura från västra USA. Djuren byggde<br />
bon intill varandra i kolonier.<br />
Ungarna var späda<br />
och hjälplösa som nyfödda - de hade endast svagt<br />
förbenat skelett. Föräldrarna tog därför med mat och<br />
gav till ungarna i boet.<br />
Landskap<br />
från trias, jura och krita.<br />
Sverige<br />
under trias, jura, krita<br />
Trias, jura, krita<br />
utgör jordens medeltid, mesozoikum. I Sverige finns<br />
avlagringar från denna tid endast i Skåne.<br />
Trias<br />
Lagren är bildade på land eller i sjöar. Fotspår av<br />
dinosaurier har hittats i kollager från slutet av trias.<br />
Jura<br />
Lagren är bildade på havsbottnen. Talrika växtfossil:<br />
fräken, ormbunkar, kottepalmer, fröormbunkar,<br />
bennettiter. Vulkaner var aktiva, en finns bevarad vid<br />
Röstånga.<br />
Krita<br />
I lager från havsbottnen finns tagghudingar,<br />
bläckfiskar, svanödlor och hajar. I lager bildade på<br />
land har man hittat insekter, fåglar, dinosaurier och<br />
blomväxter.<br />
Jorden klär sig i grönt:<br />
landväxternas utveckling<br />
De första landväxterna<br />
uppträdde under ordovicium. Vi vet mycket lite om<br />
dessa pionjärer. De var troligen mossor eller alger.
Ormbunkar, fräken och lummer<br />
var vanliga under karbontiden. Många arter var<br />
trädlika och bildade täta skogar. Dessa grupper lever<br />
kvar idag, men är oftast små och dominerar inte<br />
floran.<br />
Andra tidiga växter,<br />
till exempel fröormbunkarna, var först mycket<br />
vanliga, men är idag utdöda.<br />
Blomväxterna<br />
är idag den största växtgruppen trots att de<br />
utvecklades sent, först under början av krita.<br />
Gröna växter<br />
täcker nu större delen av jorden. De påverkar mark<br />
och luft och är därför viktiga i naturen: avger syre<br />
och tar upp koldioxid, näringsämnen och vatten.<br />
Vegetationen hindrar erosion och ger mat och skydd<br />
åt djur.<br />
Tandfåglar<br />
Tre fåglar med tänder är kända: urfågeln från jura,<br />
Archaeopteryx, och två fåglar från slutet av krita.<br />
Ichthyornis<br />
levde nära kusterna och livnärde sig på fisk. Den är<br />
känd från Nordamerika.<br />
Hesperornis<br />
hade god simförmåga och kunde också dyka. Mycket<br />
små vingar gjorde, att den inte kunde flyga. Den är<br />
känd från Nordamerika och Europa, däribland<br />
Sverige.<br />
LIVETS MÅNGFALD I HAVET<br />
Livet i havet:<br />
tre faunor, tre utvecklingsvågor<br />
Tre faunor avlöser varandra under livets utveckling<br />
i havet:<br />
Den kambriska faunan<br />
var viktig under kambrium. Den utgjordes av<br />
trilobiter, armfotingar utan gångjärn och tidiga<br />
blötdjur. Djuren var växtätare, men levde också av<br />
bottenslam.<br />
Den paleozoiska faunan<br />
dominerade djurvärlden mellan ordovocium och<br />
perm. Typiska är skalbärande bläckfiskar,<br />
14<br />
armfotingar med gångjärn och sjöliljor. Djuren levde<br />
på bottnens yta och åt mest svävade partiklar.<br />
Den moderna faunan<br />
var viktigast från trias till nutid. Snäckor, kräftdjur,<br />
sjöborrar och ryggradsdjur är typiska inslag. Vissa<br />
lever djupt ned i bottnen, andra är rovdjur, som kan<br />
öppna hårda skal.<br />
Svanödlor<br />
Ett havslevande kräldjur<br />
Bland arter med skiftande halslängd var de<br />
långhalsade vanligast: här Thalassomedon från<br />
Nordamerika. Svanödlorna blev från ett par meter<br />
upp till 15 meter långa.<br />
Näsborrar uppe på huvudet<br />
hade denna svanödla, likt många luftandande djur i<br />
havet. Fisk var den viktigaste födan, som fångades<br />
med spetsiga tänder.<br />
Svanödlor i Skåne<br />
har främst hittats kring Ivösjön. De är från slutet av<br />
krita.<br />
Det var en gång en fisködla<br />
180 miljoner år tillbaka<br />
var detta fossil en levande fisködla. Hur blev den till<br />
ett fossil?<br />
När fisködlan dött,<br />
sjönk den till havets botten. Bakterier löste upp<br />
mjuka delar och asätare åt av den, men skelettet var<br />
starkt och hårt och blev liggande på bottnen.<br />
Bottnen växte uppåt<br />
när små partiklar i vattnet sjönk och ansamlades på<br />
bottnen. Skelettet blev inbäddat i ett tjockt lager<br />
bottenslam.<br />
Ett högt tryck<br />
från bottnen ovanför skelettet pressade ihop det.<br />
Efter lång tid, förstenades skelettet och bottnen<br />
genom det höga trycket, men också genom kemisk<br />
inverkan. Fisködlan blev ett fossil.<br />
Långt senare<br />
fördes lagren upp till markytan genom geologiska<br />
händelser. Då kunde paleontologer (forskare som<br />
studerar fossil) knacka fram fossilet, analysera det
vetenskapligt och sedan visa det på <strong>Naturhistoriska</strong><br />
<strong>riksmuseet</strong> för just dig.<br />
Fossilen som arkiv:<br />
Hur mycket bevaras?<br />
Endast hårda rester<br />
av djuren bevaras oftast, som här av fisködlor: kotor<br />
och en del av en käke. Sällan bevaras hela djur eller<br />
mjuka partier.<br />
Av miljarder fisködlor<br />
som levt under jordens historia, har man hittat ett par<br />
hundra fossil av hela djur. Få av dessa har bevarade<br />
mjukdelar.<br />
Landlevande djur<br />
blir sällan fossil. De måste hamna i vatten och<br />
bäddas in i bottenslammet. Jordens stora biologiska<br />
mångfald finns nu i den tropiska regnskogen. Nästan<br />
inga av dess organismer kommer att bli till fossil. I<br />
den tropiska hettan och fukten ruttnar döda växter<br />
och djur fort och försvinner för alltid.<br />
Stora utdöenden:<br />
livet går, livet kommer<br />
Utdöenden återkommer<br />
under livets historia på jorden. De inträffar ofta vid<br />
övergången mellan två tidsperioder; gränsen mellan<br />
perioderna har satts vid utdöendet.<br />
Fem stora utdöenden<br />
kan urskiljas mellan:<br />
ordovicium - silur<br />
devon - karbon<br />
perm - trias<br />
trias - jura<br />
krita - tertiär<br />
Orsakerna<br />
kan vara av två slag:<br />
Utomjordiska:<br />
- nedslag av meteoriter<br />
- ökning av solens värmestrålning<br />
- ökning av kosmisk strålning<br />
Inomjordiska:<br />
- havsytan sjunker snabbt<br />
- vulkanutbrott<br />
- klimatförändringar<br />
15<br />
Olika utdöendena har olika orsaker. Ett och samma<br />
utdöende har troligen också flera orsaker.<br />
Ett omtalat utdöende<br />
är det mellan krita och tertiär, då dinosaurierna<br />
försvann. Orsaken kan ha varit ett våldsamt<br />
meteoritnedslag: Dammoln förmörkade himlen och<br />
jordens temperatur sänktes. De ljuskrävande<br />
växterna hämmades, växtätare och rovdjur svalt<br />
ihjäl.<br />
När dammet lagt sig<br />
kan temperaturen ha stigit; ökande vattenånga i<br />
atmosfären gav en kraftig växthuseffekt.<br />
Det största utdöendet<br />
inföll under mitten och slutet av perm. Minst 90<br />
procent av havslevande djur och de flesta på land<br />
dog ut. Jordens liv utplånades nästan!<br />
Hur fort gick utdöendena?<br />
Det kunde gå snabbt, kanske på ett par år, särskilt<br />
vid en stor katastrof, till exempel ett meteoritnedslag.<br />
Mer troligt är, att det tog någon miljon år.<br />
Djuren återkom<br />
efter utdöendena i stor rikedom. Nya arter och<br />
grupper uppträdde, så kom däggdjur efter<br />
dinosaurier. Oftast tog det lång tid, tio kanske<br />
femton miljoner år.