Lärarhandledning Från Pluto till Merkurius

More documents

Recommendations

Info

4 när planeterna bildades, vilka aldrig lyckades slå sig samman till en enda planet. Den största kända asteroiden är inte helt förvånande den som först upptäcktes, Ceres, och den är 950 kilometer i diameter. I samband med att Pluto blev en dvärgplanet utnämndes även Ceres till dvärgplanet, se nedan. De flesta asteroider är mindre än Ceres och en del är små som gruskorn. Asteroiderna, med undantag av Ceres, är kantiga och ser ungefär ut som knöliga potatisar. Kuiperbältet och Oorts moln I slutet på 1900-talet upptäckte astronomerna, i samma område som Pluto, några objekt som liknade Pluto. Hela området kom att kallas Kuiperbältet, efter den astronom, Gerhard Kuiper, som redan i mitten på 1900-talet hade misstänkt detta. Objekten i Kuiperbältet består av sten och is, inklusive dvärgplaneten Pluto med sina tre månar. Plutos största måne Charon nämns i föreställningen. Dessutom hittar vi kometer i Kuiperbältet. Även Oorts moln består av kometer. Skillnaden är att Oorts moln befinner sig längre bort från solen än Kuiperbältet och utgör därmed solsystemets yttre gräns. Båda dessa områden, Kuiperbältet och Oorts moln, fungerar med andra ord som kometförråd. Här ute, i kylan långt bort från solens värme, är kometerna bara som isklumpar. Först när en sådan isklump kastas in mot solens hetta och börjar smälta, kan den bilda den karaktäristiska kometsvansen. Hur många planeter finns det i solsystemet? Människor har alltid sett fem planeter på himlen med blotta ögat – Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Uranus upptäcktes med teleskop 1781, Neptunus 1846 och Pluto 1930. Med andra ord, sedan 1930 har vi haft nio planeter runt solen, inklusive jorden, samtidigt som det under flera decennier har funnits en viss tveksamhet till Pluto som planet. Det har nämligen visat sig att Pluto i flera avseenden är annorlunda än övriga planeter, både i sammansättning och i sin resa runt solen. När astronomerna i slutet på 1900-talet upptäckte de första medlemmarna i Kuiperbältet började de även misstänka att det kunde finnas många oupptäckta objekt där ute i mörkret. Något måste göras. För vad skulle man kalla objekten i Kuiperbältet? Planeter, precis som Pluto? Eller något annat? Under flera år i början på 2000-talet diskuterades frågan livligt. 2006 resulterade det i en entydig definition på begreppet planet. En planet ska • resa runt en stjärna. • vara klotformad. • vara ensam i sitt slag. Det andra villkoret säkerställer att objekten inte är för litet. Det tredje villkoret innebär att en planet ska resa i ensamt majestät i sin bana. Det finns till exempel inte mer än ett jordklot på samma avstånd från solen som jorden, inte heller finns det mer än en Jupiter på samma avstånd som Jupiter osv. Däremot vimlar det av Plutoliknande objekt i det område vi nu kallar Kuiperbältet. Det är alltså det tredje villkoret som leder till att Pluto förlorar sin planetstatus, samtidigt som inte heller något annat objekt i Kuiperbältet nu kan definieras som planet. Pluto klassas numera som dvärgplanet – utan att det finns någon egentlig definition på ett sådant objekt. Även Ceres i asteroidbältet blev klassad som en dvärgplanet.
5 Jorden, livets planet. Solen är än så länge den enda stjärna vi känner till som är omgiven av en planet med liv. Liv som vi känner det behöver vissa byggstenar och en lämplig miljö. Dessutom en energikälla, och i vårt fall är det solen som direkt eller indirekt ger oss all den energi livet behöver. Byggstenarna för livet på jorden är kol och vatten, och vattnet måste dessutom vara i flytande form. Miljön måste således ge förutsättningar för en temperatur mellan 0 och 100 grader Celsius. Dessutom måste det finnas en atmosfär med syre som vi kan andas. Atmosfären skyddar oss dessutom mot både rymdens kyla och livsfientlig strålning. Jorden uppfyller dessa krav. Kol finns det gott om och jordens avstånd till solen ger oss lagom mycket värme för att vattnet varken ska ånga bort eller ständigt ska vara fruset. Vi säger att jorden befinner sig i solens livszon. Och vi har den ”rätta” atmosfären. Finns det andra platser som skulle kunna hysa liv? Låt oss börja med att undersöka planeterna runt solen för att se om de uppfyller de krav vi ställer på livet på jorden. Jordliknande planeter: Merkurius saknar atmosfär, Venus är för het, 490 grader Celsius. Mars är i kalllaste laget och har en alltför tunn atmosfär, men Mars är ändå högst intressant att utforska. Det finns mycket som talar för att Mars för länge, länge sedan har varit både varmare och våtare samt har haft en atmosfär som kan ha varit lämpad för liv. Gasplaneterna: För flera år sedan spekulerade några forskare över möjligheten till liv i gasen, men med mer kunskap om de instabila förhållandena i gasen, med bland annat kraftiga orkaner, är det alltmer tveksamt. Däremot finns ett antal månar som kan vara intressanta att studera ytterligare. Månen Triton runt Neptunus har de rätta byggstenarna men vattnet är fruset. Det mest överraskande med Triton är mörka fläckar som antas ha bildats genom isvulkaner som sprutar plymer från månens inre flera kilometer över ytan. Titan, den största månen runt Saturnus, är omgiven av en tjock orangefärgad atmosfär och astronomerna spekulerar i om Titan skulle kunna likna en ”tidig djupfryst jord” Enceladus, ytterligare en måne runt Saturnus, sprutar ut vatten från sitt inre, ungefär som isländska gejsrar. Kanske kan det finnas flytande vatten bara några tiotal meter under ytan. Vem vet om där finns möjlighet till enkelt liv. Månen Europa runt Jupiter är täckt av is, och under detta istäcke misstänker astronomerna att det kan finnas flytande vatten. Det är visserligen extremt kallt i dessa regioner, men tidvattenkrafter från Jupiters gravitation – Jupiter har störst gravitation av planeterna runt solen - skulle kunna ge värme. På så sätt får Europa den energi som kan tänkas skapa värme och förutsättningar för liv. Vissa spekulerar därför i om det finns förutsättningar för primitivt liv på Europa. Vad är en måne? En måne är en himlakropp som reser runt en himlakropp som är större än den själv. När detta skrivs, mars 2011, känner vi till 171 månar runt planeterna i vårt solsystem. 1610 upptäckte Galileo Galilei i sitt teleskop de första månarna runt en annan planet än jorden. Det var de fyra största månarna runt Jupiter, vilka än i dag kallas de galileiska månarna. De fick namnen, Io, Europa, Ganymedes och Callisto och alla nämns i föreställningen. Månarna i solsystemet är mycket olika varandra. Några har aktiva vulkaner, en del är varma medan andra är kalla, och somliga är geologiskt döda med ytor fulla av kratrar – t ex jordens måne. De två största månarna i solsystemet är Ganymedes runt Jupiter och Titan runt Saturnus. De är t o m större än planeten Merkurius.
Page 1 and 2: Lärarhandledning 1 Häng med ut i
Page 3: 3 Solsystemet Solen är vår närma
Page 7 and 8: 7 Aktiviteter Bakgrund: Livets utve
Page 9: 9 Oorts moln Det mest avlägsna omr

Lärarhandledning Från Pluto till Merkurius

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?