pdf 4,3 MB - Naturvårdsverket

DOKUMENTATION AV DE SVENSKA 

NATIONALPARKERNA NR 29 

SÅ VÄNDE VINDEN 

BILDANDET AV FULUFJÄLLETS NATIONALPARK 

PER WALLSTEN 

MED REPORTAGE AV GÖRAN GREIDER



SÅ VÄNDE VINDEN 

BILDANDET AV FULUFJÄLLETS NATIONALPARK 

PER WALLSTEN 

MED REPORTAGE AV GÖRAN GREIDER

BESTÄLLNINGAR 

Ordertel: 08-505 933 40 

Orderfax: 08-505 933 99 

E-post: natur@cm.se 

Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma 

Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer 

NATURVÅRDSVERKET 

Tel: 010-698 10 00, fax: 010-698 10 99 

E-post: registrator@naturvardsverket.se 

Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm 

Internet: www.naturvardsverket.se 

ISBN 978-91-620-1294-6 

© Naturvårdsverket och författarna 2012 

Omslag: Vy från kalfjället ovanför Njupskärsklyftan. 

Foto omslagets framsida: Krister Larsson 

Grafi sk form: Naturvårdsverket och Typisk Form designbyrå 

Tryck: Elanders Sverige AB, 2012

INNEHÅLL 

FÖRORD 5 

SAMMANFATTNING 6 

SUMMARY IN ENGLISH 9 

INTRODUKTION 13 

Metod 15 

NATIONALPARKSFAKTA 19 

1. PROLOG 21 

Naturvårdsverkets uppdrag 21 

Nationalparksplanen 21 

Idreöverenskommelsen 23 

Bullerutredningen 23 

Arbetsgruppen 23 

2. VÄXANDE KONFLIKTER 27 

Nya förutsättningar 28 

Fler möten 29 

Zoneringen 31 

Tempot ökar 32 

Växande motsättningar 34 

Kompromisser 37 

Slutfasen 39 

Slutsats 43 

3. ÄNDRAT PERSPEKTIV 47 

Öppningen 47 

Omlandsprojektet, etapp 1 49 

Omlandsprojektet, etapp 2 52 

4. VÄNDNINGEN 57 

Slutsats 61 

5. AVGÖRANDET 65 

Skrivelsen till kommunerna 65 

Kommunernas beslut 68 

6. GENOMFÖRANDET 73 

Fortsatt motstånd 73 

Planering för upprustning och nybyggnad 73 

Detaljplanen 74 

Fortsatta EU-ansökningar 75 

Omlandsprojektets fortsatta arbete 77 

Nytt grus på fjället 79 

Nystart för arbetsgruppen 81 

Jaktfrågornas avgörande 83 

Spaden i marken 86 

Identitet och information 90 

Fortsatt arbete med föreskrifter och skötselplan 93 

Markåtkomsten 95 

Vägen 98 

Övrig infrastruktur 99 

Pan Parks 100 

7. FINALEN 107 

Beslut av regering och riksdag 107 

Beslut av Naturvårdsverket 110 

Invigningen 114 

8. SAMMANFATTANDE DISKUSSION 125 

Diskurser och verklighetsuppfattning 125 

Nytta och socialt kapital 127 

Vems problem? 128 

Planering och samverkan 128 

Så uppfylldes Fulufjällsringens vision 129 

Så uppfylldes önskemålen från Älvdalens kommun 130 

Erfarenheter och framgångsfaktorer 131 

9. VAD HÄNDE SEDAN? 135 

Besök och besökare 135 

Naturum och naturvärden 136 

Jakt 138 

Skötselplanen 139 

Skötsel och skötselråd 141 

Norsk nationalpark 143 

Pan Parks 145 

Fulufjällsringen 148 

Ekonomi 150 

10. FRAMTIDEN 157 

Problem och möjligheter 157 

Mycket på gång i Dalafjällen 158 

Avslutande kommentar 159 

LITTERATUR 161 

VÄGEN TILL EN NATIONALPARK 163 

Inledning av Per Wallsten 163 

Reportage av Göran Greider 165 

FÖRFATTARNA 192 

FOTOGRAFER OCH ILLUSTRATÖRER 193 

TIDIGARE RAPPORTER I SERIEN 194 

SÅ VÄNDE VINDEN INNEHÅLL 3

FÖRORD 

NATIONALPARKERNA ÄR ETT av naturvårdens starkaste 

varumärken globalt sett. De innebär ett starkt 

skydd av många av jordens mest värdefulla naturområden 

och attraherar naturintresserade över hela 

världen. Här finns ikoner som Yellowstone, Serengeti 

och Galapagosöarna. 

I Sverige har vi haft nationalparker sedan 

1909 då våra – och samtidigt Europas – första nio 

nationalparker bildades. Därefter har ytterligare 20 

tillkommit i Sverige och vi har nu 29 nationalparker. 

Naturvårdsverket ansvarar för bildandet av 

nationalparker och samarbetar med länsstyrelser 

och andra intressenter. Vi arbetar efter en nationalparksplan, 

den första beslutades 1987 och reviderades 

2008. 

Den här boken handlar om bildandet av Fulufjällets 

nationalpark som invigdes 2002. Det blev en 

mycket lärorik process för oss och de erfarenheterna 

bär vi med oss i det fortsatta arbetet med dialog och 

delaktigheter i naturvården. 

Den första delen av boken har skrivits av Per 

Wallsten, som var handläggare på Naturvårdsverket 

för bildandet av Fulufjällets nationalpark. Han är 

numera chef för Tyresta nationalpark. Per beskriver 

arbetet och drar slutsatser om den processen, samt 

ger personliga reflexioner från det praktiska arbetet 

med Fulufjället. Han ger också en sammanfattning 

av vad som hänt fram till 2012. 

I den andra delen berättar författaren Göran 

Greider i ett personligt reportage om två resor till 

Fulufjället året efter det att parken bildats. Han träffar 

människor kring fjället och beskriver hur de ser 

på processen och den nya nationalparken. 

Vi tror att denna bok kan vara till stor nytta och 

inspiration i det fortsatta arbetet med nationalparker 

och att skydda naturvärden. Författarna svarar 

själv för innehållet. 

Stockholm i december 2012 

Lena Callermo 

Chef för Naturvårdsverkets Genomförandeavdelning 

SÅ VÄNDE VINDEN FÖRORD 5

6 

SAMMANFATTNING 

RAPPORTEN BESKRIVER HUR det gick till att bilda 

Fulufjällets nationalpark och analyserar vad som 

hände. Parken är 38 000 hektar stor och ligger 

i Älvdalens kommun i nordvästra Dalarna. Den 

består av en flack högplatå med mjuka toppar och 

branta, urskogsklädda sidor. Fjällhedarna, som inte 

betas av renar, är unika för fjällvärlden. Här finns 

höga geologiska värden. Största attraktionen är 

Njupeskärs vattenfall, Sveriges högsta med sina 93 

meters fallhöjd. 

TRADITIONELL PROCESS MED VÄXANDE 

MOTSTÅND 

År 1994 bildades en arbetsgrupp för att ta fram en 

skötselplan och föreskrifter för en planerad na tionalpark 

i Fulufjället. I gruppen ingick repre sen tanter 

för Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Dalarna, 

Älvdalens kommun (Malungs kommun tillkom efter 

ett år), och ortsbefolkningen. Redan inledningsvis 

fanns en skepsis från de två senare, då man befarade 

stora restriktioner för skoteråkning, jakt och fiske. 

Under arbetets gång blev det uppenbart att vissa 

begränsningar av dagens aktiviteter i området var 

nödvändiga för att uppfylla nationalparkskraven. 

Förutsättningarna för arbetet skärptes av flera 

nationella fjällutredningar om minskning av buller, 

om jakt- och fiskefria områden m.m. Ett förslag till 

zonindelning av Fulufjället, med såväl orörda delar 

som områden med skoter, jakt och fiske, togs fram 

som underlag för planeringsarbetet. 

Motsättningarna växte, misstroendet mot staten 

lika så. Begränsningarna sågs som ett hinder för 

livs kvalitén hos ortsborna, samtidigt som fördelarna 

med en nationalpark var otydliga och svåra att 

för medla. Protestlistor mot att ”allt blir förbjudet” 

SÅ VÄNDE VINDEN BILDANDET AV FULUFJÄLLETS NATIONALPARK 

samlades in, de lokala representanterna lämnade 

arbetsgruppen och kommunen ställde krav på att 

behålla det mesta som förut. Lokaltidningarna hade 

stora rubriker om konflikten och motståndet. 

Till slut gick det inte att fortsätta som förut. 

Frå gan om problem och restriktioner inom den 

bli vande nationalparken överskuggade allt och 

arbets gruppen lades ned. Men det var en komplex 

situation, som även innehöll element av inrotad 

miss tro mot statsmakterna och frustration över 

gles bygdsproblemen. Nationalparken blev en tydlig 

yttre fiende. 

ÄNDRAT PERSPEKTIV 

Naturvårdsverket och Länsstyrelsen konstaterade att 

ett annat arbetssätt behövdes. Via breda diskus sioner 

växte det så kallade Omlandsprojektet fram hösten 

1997. I detta arbetade en projektledare nära orts borna, 

lyssnade och analyserade. Successivt blev det uppenbart 

för lokalbefolkningen att också ett nollalternativ 

utan nationalpark hade sina nack delar; att den negativa 

spiralen med försämrad service, utflyttning och 

arbetslöshet sannolikt skulle fortsätta som förut. 

Tillsammans med byalag och andra gruppe ringar 

bland ortsborna formulerades en gemensam vision 

om hur en nationalpark skulle kunna vara till nytta 

lokalt. Nya nätverk utvecklades och diskus sionerna 

tog fart i byarna. Konkreta åtgärder före slogs, ett 

förtroende byggdes upp för statens arbete och fokus 

blev alltmer riktat framåt. 

VÄNDNINGEN 

För att finansiera satsningarna för en ny nationalpark 

sökte Naturvårdsverket medel från EU:s 

strukturfonder. Möjligheterna till konkreta åt -

gärder och nya arbetstillfällen blev nu uppenba ra. 

Samtidigt pågick en intensiv debatt i lokal tid ningarna. 

Motståndarna beskrev det ”kompakta motståndet” 

och argumenterade hårt mot nationalparksplanerna. 

Men till slut kom en reaktion från 

de som tänkte annorlunda: Vid luciatid 1998 skrev 

femton personer från byar runt fjället att det fanns 

andra uppfattningar och att de ville göra bildandet av 

en nationalpark till något positivt för bygden. Detta 

var vändpunkten, det blev nu legitimt att uttrycka 

andra åsikter än de utåt sett förhärskande nejuppfattningarna. 

Fler inlägg och artiklar följde, isen var bruten 

och vi fick en helt annan situation: tillit ersatte misstro, 

möjligheter ersatte problem och många såg en 

nationalpark som en socioekonomisk resurs för dem 

som levde i omlandet utanför parkgränsen. Frågan 

var nu snarare hur en nationalpark skulle vara beskaffad 

än om man över huvud taget skulle ha någon. 

Det blev klart med EU-finansieringen och 

Naturvårdsverket skrev till kommunerna och begärde 

ett mandat för att gå vidare och genomföra 

nationalparken: ja eller nej? Debatten blev på 

nytt intensiv, men förespråkarna var nu flera och 

starkare än tidigare. Flera lokala remiss instanser 

var positiva. Vid kommunfullmäktiges möten i juni 

1999 röstade Älvdalen ja medan Malung på grund 

av skoterrestriktionerna röstade nej. Älvdalen 

for mulerade i beslutet önskemål i åtta punkter, 

från upprustning av vägar till övergångsregler 

för småviltjakt. Eftersom hela den blivande 

nationalparken låg inom Älvdalens kommun, var 

deras beslut avgörande för att gå vidare. 

GENOMFÖRANDET 

Naturvårdsverket beslutade därefter att dra 

igång själva genomförandet, med byggandet av ny 

nationalparksentré och naturum, markförvärv, 

nya leder, ombyggnad av länsvägen mot Norge 

m.m. Arbetsgruppen fick en nystart med delvis ny 

representation och arbetet med skötselplan och 

Anspråk på användning 

Påverkan och 

restriktioner 

Socioekonomiska fördelar 

Resurs med 

möjligheter 

Utveckling av planeringsprocessen: Fokus ändras från att 

traditionellt hantera påverkan, problem och restriktioner 

innanför gränsen, till de möjligheter och nytta som en 

nationalpark kan generera ute i sitt omland. 

föreskrifter återupptogs. Andan var konstruktiv och 

zoneringen visade hur och var olika intressen kunde 

tillgodoses i nationalparken. Knäckfrågorna om jakt 

löstes genom vissa kompromisser. Omlandsprojektet 

fortsatte i två nya etapper. 

I samband med att nationalparksbildandet slutligen 

skulle behandlas av regeringen och riks dagen 

gjorde motståndarna en sista offensiv. Skrivel ser 

och protestlistor gav dock inga resultat. Re geringen 

konstaterar i stället i sin proposition att Fulufjällsarbetet 

har präglats av dialog och under ifrånperspektiv 

och är ”ett gott exempel på hur arbete med en nationalpark 

kan genomföras och bidra till utveckling av 

en bygd”. Hans Majestät Konungen invigde så den nya 

nationalparken den 17 september 2002. 

SLUTSATSER 

I inledningen av processen låg fokus på problemen 

och på nationalparken som hinder. Men perspektivet 

försköts, den dominerande verklighetsuppfattningen 

ändrades till att se parken som en möjlighet; som en 

del av lösningen på en negativ samhällsutveckling. 

Genom Omlandsprojektet kunde den nya verklighetsbilden 

formuleras, diskuteras och befästas. 

Stora delar av motståndet mot en nationalpark 

utgick från starka egenintressen av jakt, fiske och 

skoteråkning. Sådana intressegrupper fanns färdiga 

och kunde lätt ge sin bild av situationen. En styrka 

SÅ VÄNDE VINDEN SAMMANFATTNING 7

8 

med Omlandsprojektet var att det skapade och 

mobiliserade alternativa grupperingar och nät verk. 

De kunde tillsammans konkretisera mer oegennyttiga 

värderingar som kretsade kring bygdens 

överlevnad på sikt, och de såg national parken som 

en resurs för en bättre framtid. De rela tioner och det 

förtroende som byggdes upp inom dem, gav till slut 

kraft att offentligt konfrontera de dittills do minerande 

nejsägarna. 

Visionen med ortsbornas förslag genomfördes 

nästan i sin helhet och i stort sett alla önskemål av 

Älvdalens kommun har uppfyllts. Viktiga er farenheter 

och framgångsfaktorer har varit att: 

• Fokusera på hur en nationalpark kan vara en 

resurs för lokalsamhället. 

• Ge stöd åt ortsborna att själva formulera vad en 

nationalpark skulle kunna ge. 

• Ha resurser att långsiktigt coacha det lokala arbetet 

och bygga upp nätverk. 

• Tidigt ange ramarna för genomförandearbetet, för 

att skapa rätt förväntningar. 

• Ha ekonomiska resurser att konkret förverkliga 

viktiga lokala önskemål. 

• Ha en genomtänkt representation och tydligt mandat 

för olika arbetsgrupper. 

• Låta arbetet få ta tid: inse att processer, dialog och 

relationsbyggande tar sin tid! 

VAD HÄNDE SEDAN? 

I rapporten presenteras en översikt av utvecklingen 

i och kring Fulufjället från invigningen fram till 


sommaren 2010. Besökarantalet har ökat, flera företag 

och verksamheter har startat med nya arbetstillfällen 

som resultat. Som följd av national parken 

har turismen sedan invigningen genererat betydande 

intäkter till företagare i fjällets omland. 

Nationalparksarbetet har varit en upp märksammad 

framgång för svensk naturvård. Det har 

lo kalt bidragit till förbättrad livskvalitet och stolt het 

över nationalparken. Ett visst missnöje med förvalt 

ningen har dock successivt infunnit sig bland 

orts borna. Ett nyinrättat skötselråd som innebär ett 

länge efterfrågat forum för samverkan, kan sannolikt 

hantera kritiken och bidra till att förbättra situationen. 

Den stora trovärdighetsfrågan för framtiden 

handlar om huruvida tillräckliga resurser kan säkras 

långsiktigt, för att vidmakthålla den standard 

som byggts upp i Fulufjället och utveckla parken 

vidare in i nästa decennium. 

REPORTAGE: VÄGEN TILL EN 

NATIONALPARK 

Som ett alternativt sätt att utvärdera vad ortsborna 

kring Fulufjället egentligen tyckte om bildandet av 

nationalparken, avslutas rapporten med ett reportage 

av författaren Göran Greider från år 2003. Han 

har rest till Fulufjället och samtalat med personer 

som var med under processen. Resul tatet ger en nyanserad 

bild och visar att man till stora delar ansåg 

att det trots allt var bra med nationalparken.

SUMMARY IN ENGLISH 

AND SO THE WINDS CHANGED – THE PROCESS OF DEVELOPING FULUFJÄLLET NATIONAL PARK 

THIS REPORT DESCRIBES and analyses the process by 

which Fulufjället National Park came into being. 

The park contains 38,000 hectares (ca. 94,000 acres) 

and is situated in the Municipality of Älvdalen in 

the Dalarna region’s northwest corner. It consists 

of a high sandstone plateau with rounded peaks and 

steep flanks clad in primeval forest. The broad alpine 

heaths are not grazed by reindeer, and are thus unique 

in the Swedish mountains. The park contains highly 

valuable geological features. The biggest attraction is 

Njupeskär Falls, the highest in Sweden with a fall of 93 

metres into a deep canyon sculpted by rushing water. 

TRADITIONAL PROCESS WITH MOUNTING 

OPPOSITION 

In 1994 a working group was formed to develop 

regulations and a management plan for a proposed 

national park on Mt. Fulufjället. The group included 

representatives of the Swedish Environmental 

Protection Agency, the Dalarna County Administrative 

Board, surrounding municipalities of Älvdalen 

and Malung, and local residents. The two last named 

interests were sceptical to the proposed park from 

the beginning, fearing that it would involve major 

restrictions on snowmobiling, hunting and fishing. 

During the development process it became clear 

that it would be necessary to impose some limitations 

on existing activities in the area in order to fulfil the 

criteria of a national park. The development framework 

was further constrained by the results of several 

national studies concerning noise reduction, no-hunting 

and no-fishing areas, etc. As a basis for planning, 

it was proposed that Mt. Fulufjället be divided into 

zones, some to be left undisturbed and others to be accessible 

for hunting, fishing and snowmobiling. 

Opposition increased, along with distrust of the 

national government. The proposed restric tions were 

perceived as obstacles to residents’ life quality, while 

the advantages of a national park were unclear and 

difficult to explain. Petitions were started against the 

threat that ”everything will be forbidden”, the local 

representatives left the working group, and Älvdalen 

Municipality demanded that nearly everything would 

be allowed to continue as before. Local newspapers carried 

big headlines about the conflict and the opposition. 

Eventually, it became impossible to continue 

with the original planning process. Questions of 

restrictions and other problems associated with the 

proposed park overshadowed everything else, and so 

the working group was disbanded. It was a complex 

situation that also included elements of deeprooted 

mistrust of national authorities and frustration over 

the problems of rural areas. The national park became 

a clearly visible symbol of an external enemy. 

ALTERED PERSPECTIVE 

The Swedish Environmental Protection Agency and 

the Dalarna County Administrative Board concluded 

that a different approach was needed. Out of extensive 

discussions grew the Fulufjället Surroundings 

Project in the autumn of 1997. It included a project 

leader who worked closely with local residents, listening 

and analysing. Eventually it became evident 

for the local population that rejection of the national 

park had disadvantages — that the downward spiral 

of declining services, depopulation and unemployment 

would probably continue. 

Together with community and other groups 

among the residential population, a common vision 

was developed for how a national park could benefit 

SÅ VÄNDE VINDEN SUMMARY IN ENGLISH 9

10 

the local area. New networks were established and 

discussions got under way in the villages. Concrete 

measures were proposed, trust in the work of national 

authorities was built up, and the focus became 

increasingly futureoriented. 

THE CHANGE 

To finance the new national park, the Swedish Environmental 

Protection Agency applied to the relevant 

structural funds of the European Union. Opportunities 

for concrete measures and new job opportunities now 

started to become evident. Meanwhile, an intensive 

debate was being conducted in local media. Leading 

opponents referred to a ”solid opposition” and argued 

strongly against the plans for a national park. But 

eventually there was a reaction from those who did not 

agree. In mid-December of 1998, fifteen residents from 

villages around the mountain wrote that there were 

other viewpoints and that they wanted the national 

park to be something positive for the surrounding area. 

That was the turning point. It now became acceptable 

to express other opinions than those of what 

had seemed to be the dominant opposition. 

More opinion pieces and articles followed. The 

ice had been broken and the situation changed dramatically. 

Trust replaced distrust, opportunities replaced 

problems, and many now felt that a national park 

would be a socioeconomic resource for those residing 

in the area surrounding the park boundary. The issue 

User demands 

Impacts and 

restrictions 

Socioeconomic benefits 

Resource-related 

opportunities 

Development of the park planning process: The traditional 

process focuses on problems and regulation of user 

demands inside the park; the improved model focuses on 

the opportunities and benefits a national park can generate 

outside the border. 


had become how the national park would be designed 

instead of whether or not there would be one. 

When the EU funding was approved, the Swedish 

Environmental Protection Agency wrote to the local 

municipalities and requested their approval to establish 

the national park — yes or no. Again there was an 

intensive debate, but those in favour were now stronger 

and more numerous than before. At municipal 

council meetings in June of 1999, Älvdalen voted in 

favour, while Malung voted against due to restrictions 

on snowmobiling. In its decision, Älvdalen included 

eight specific requests, including road improvements 

and transitional rules for the hunting of small game. 

As the whole area of Fulufjället is within the borders 

of Älvdalen, their yes was decisive for moving on. 

ESTABLISHMENT 

At this stage, the Swedish Environmental Protection 

Agency decided to commence work on the park, 

including the construction of a main entrance, visitor 

centre and new trails, along with land acquisition, 

upgrading of the county road to Norway, etc. The working 

group got a fresh start with new representatives 

and resumed work on park regulations and a management 

plan. There was a constructive spirit, and the 

zoning system showed how various interests could be 

satisfied. The difficult questions relating to hunting 

were resolved with compromises. The Fulufjället 

Surroundings Project continued with two new stages. 

As the time approached for the government and 

parliament to make the final decisions for establishment 

of the national park, opponents launched a final 

offensive. Letters, protest lists, etc. gave no result, 

however. The government bill stated, rather, that 

the development of Fulufjället National Park was 

characterized by dialogue and a grassroots perspective, 

concluding that ”it is a good example of how a 

national park can be established and contribute to 

development in local communities”. The new national 

park was inaugurated by the King of Sweden on 

17 September 2002.

CONCLUSIONS 

At the start of the process, the focus of the opposition 

was on perceived problems and the national park as 

an obstacle. But the perspective was shifted; the dominant 

perception was changed to one that saw the 

park as a possibility, as part of a solution to a negative 

trend in the local area. Through the Fulufjället Surroundings 

Project, the new picture of reality could be 

discussed, formulated and consolidated. 

Much of the opposition to the national park was 

based on strong selfinterests in hunting, fishing and 

snowmobiling. Those interests were well-established 

and could easily convey their opinions of the 

park proposal. One valuable aspect of the Fulufjället 

Surroundings Project was that it created and mobilized 

alternative groups and networks. Together, they 

were able to give concrete expression to less selfcentred 

values relating to the longterm survival communities; 

they regarded the national park as a resource 

for a better future. The relationships and the trust 

that were built up within these groups eventually 

resulted in a force that could publicly confront the 

previously dominant park opponents. 

The vision of the park which included the suggestions 

of local residents was implemented almost 

entirely, and virtually all of Älvdalen Municipality’s 

requests were satisfied. The process yielded the following 

important lessons and keys to success: 

• Focus on how a national park can be a resource for 

local communities. 

• Help local residents to determine among themselves 

which advantages a national park can provide. 

• Provide resources for longterm guidance of local 

eff orts, including the development of networks. 

• Provide a framework for implementation at an early 

stage, in order to establish appropriate expectations. 

• Provide the necessary fi nancial resources to implement 

important local wishes. 

• Ensure that representatives are wellchosen and the 

tasks and authority of working groups are clearly 

defi ned. 

• Allow suffi cient time; development processes, dialogue 

and the building of relationships all take lots of it. 

WHAT HAPPENED NEXT? 

This report outlines developments in and around 

Fulufjället National Park, from its inauguration in 

September of 2002 to the summer of 2010. The number 

of visitors has increased, and several businesses, 

business associations, etc. have been started with 

new job opportunities as a result. Due to the national 

park, tourism has generated significant income for 

businesses in the surrounding area. 

The development of the national park has been 

a success for Swedish nature conservation which 

has attracted attention. Locally, it has contributed 

to improved life quality and has become a source of 

pride. There has, however, been some dissatisfaction 

among local residents with management of the park. 

Some of that criticism will probably be dispelled by 

a newly established management advisory board 

which will provide a longdesired forum for cooperation. 

As regards faith in the future of the park, the 

big question is whether or not sufficient longterm 

resources can be ensured to maintain the standard 

that has been built up at Fulufjället and also make it 

possible to further develop the national park in the 

next decade. 

REPORTAGE: THE WAY TO A 

NATIONAL PARK 

As an alternative method of evaluating what local 

residents around Mt. Fulufjället really thought about 

the national park’s establishment, the report concludes 

with a reportage of author Göran Greider, who 

visited the Fulufjället area after the park inauguration 

and spoke with individuals who participated in 

the establishment process. The result was a nuanced 

account which indicated that the prevailing view 

was that, despite everything, the national park was 

something positive. 

SÅ VÄNDE VINDEN SUMMARY IN ENGLISH 11

Njupeskärs vattenfall, 

Fulufjällets populäraste 

besöksmål.

INTRODUKTION 

I Dalarnas utkant står Särna som socken, 

där älvarna börjar 

och sätrarna ännu finns kvar som ett minne 

Där vilar det sydligaste fjället av alla, 

en böljande sandstensplatå 

med högvuxen urskog längs branta sidor 

Bara i gryning vid midsommartid 

når solen till Njupeskärsklyftan, 

där högsta vattenfallet i landet 

störtar sig ner i ravinen där jaktfalken bor 

Rovdjurs- och lavrikt då renskötsel saknas, 

rishedar flammande långt in på hösten, 

nära men ändå så avlägset borta 

Färgskalan skrivs av karminrosa sandsten 

med kartlavens gulgrönt, 

och namnet, att minnas, är Fulufjället 

* 

NÄR JAG KOM som handläggare till Naturvårdsverket 

1994 kändes det som ett privilegium att få börja arbeta 

med bildandet av en nationalpark i Fulufjället. 

Nationalparker, naturvårdens verkliga klenoder! Vilken 

spännande utmaning, vilka möjligheter! Men jag 

förstod nog aldrig att genomförandet skulle kräva så 

mycket arbete, engagemang och energi och dessutom 

vara så komplext. Och tur var kanske det. 

Under processens gång har det passerat två 

generaldirektörer och åtta Fulufjällsansvariga 

avdelnings- och enhetschefer på Naturvårdsverket. 1 

Det intensiva arbetet involverade ett tjugotal handläggare 

på verket och Länsstyrelsen i Dalarna samt 

merparten av fjällförvaltningens fältpersonal. 2 Det 

engagerade dessutom många kommunala tjänstemän 

och politiker, samt på ett eller annat sätt de 

flesta som bor vid Fulufjället. Jag själv har gjort mer 

än hundra besök på och runt fjället, druckit litervis 

kaffe med ortsborna i deras hem och under långa 

samtal lärt mig på djupet om villkoren att bo i norra 

Dalarnas glesbygd. Jag har träffat många grupperingar 

i både avspända och laddade möten, och 

SÅ VÄNDE VINDEN INTRODUKTION 13

14 

dessutom bidragit till att över 100 miljoner kronor 

investerats i området – därav drygt 40 miljoner från 

Naturvårdsverkets egna medel. 

Fulufjället ligger långt från Stockholm, både 

geografiskt och logistiskt och kräver mycket restid 

från en Stockholmsbaserad myndighet. Bara fjällets 

storlek har krävt sitt, Fulufjället är med sina 38 000 

hektar landets femte största nationalpark och den 

första fjällparken som inrättats sedan Padjelanta 

1962. 3 Men alla resor för mig och mina kollegor 

har varit nödvändiga på flera sätt. Närvaro bygger 

relationer, ger kunskap och känsla. Och att uppleva 

fjällplatåns ödsliga vidder, de högresta urskogarna i 

dalgångarna, småspovarnas spel eller Njupeskärsfallets 

enorma kraft gav varje gång energi och 

mo ti vation att fortsätta: detta är värt att kämpa för! 

Mötena med alla människor har varit både berikande 

och krävande. 

Arbetet med att inrätta Fulufjällets nationalpark 

hade viktiga inslag av metodutveckling, där 

lokal förankring och bidrag till regional utveckling 

var konkreta framgångsfaktorer. Vi fick en modern 

nationalpark av hög klass ur många aspekter: en 

zonering av internationellt snitt med ett kärnområde 

som uppfyller högsta krav på orördhet, en lättillgänglig 

femstjärnig attraktion genom Sveriges högsta 

vattenfall, en utvecklad infrastruktur för besökare, 

en huvudentré som satte en ny standard för våra nationalparker, 

ett naturum i svensk toppklass och hela 

kedjan av information i övrigt: från utsiktsplatsen 

längs angöringsvägen till entréskyltar, naturstigar, 

foldrar och böcker. Till det kommer de höga naturvärdena 

i sig, som nu är så starkt skyddade som det 

bara går. 

Många har bidragit till att skapa Fulufjällets 

nationalpark. Det har varit ett stort lagarbete inom 

myndigheterna Naturvårdsverket och Länsstyrelsen 

i Dalarna, tack alla kollegor för gott samarbete. Tack 

alla chefer som gav oss förtroende att jobba vidare 

trots motståndet. Tack alla ortsbor som engagerat 

sig i Fulufjället. Ni som varit positiva har visat stort 


civilkurage och varit tungan på vågen. Ni som varit 

kritiska har också bidragit till det goda slutresultatet, 

utan er hade vi inte behövt utveckla arbetssättet 

som lade Fulufjället i naturvårdens internationella 

frontlinje. Tack till politikerna i Älvdalens kommun 

som visade mod och framsynthet i sitt beslut att säga 

ja till nationalparken. Tack alla kreativa konsulter 

och entreprenörer, från konstnärer till arkitekter och 

markbyggare. 

Många namn skulle kunna nämnas här, men jag 

avstår från det stora svepet för att inga ska känna sig 

glömda. Jag vill ändå lyfta fram några nyckelpersoner: 

Dels Lars-Ove Staff, dåvarande Vd på Kvarnsvedens 

pappersbruk och med rötter i Fulufjällsbygden, 

som var med och initierade den nya processen när 

det såg som mörkast ut. Dels Gunnel Eriksson, 

boende i byn Mörkret vid Fulufjällets fot, som förmådde 

stå emot grupptrycket och med stor integritet 

gav röst åt dem som trots allt såg en framtid med en 

nationalpark. Sist men inte minst Agneta Arnesson- 

Westerdahl, som i sin roll som första projektledare 

för ”Omlandsprojektet” byggde upp förtroendet mellan 

aktörerna och skapade nya möjligheter. Hon lade 

grunden till den positiva spiral som ledde fram till 

Hans majestät konungens invigning av Fulufjällets 

nationalpark den 17 september 2002. Tack ska ni ha, 

utan er hade det aldrig gått! 

Slutligen ett tack till Länsstyrelsens tillsynsman 

Lars-Axel Magnusson, som med sin sakkunskap 

och erfarenhet varit min ovärderlige vägvisare 

och guide vid många minnesvärda fältbesök på 

Fulufjället. 

Jag har stämt av texten till rapporten med flera 

som på olika sätt var involverade i det stora Fulufjällsprojektet. 

Deras viktiga synpunkter tackar 

jag för. De har förbättrat det hela, men ansvaret för 

rapporten och dess eventuella brister är ändå mitt 

eget. Det känns för egen del tillfredsställande att 

genom denna rapport kunna förmedla händelser och 

erfarenheter och sätta punkt till slut. Men historien 

om Fulufjället går vidare mot nya öden och äventyr.

METOD 

Rapporten bygger på en mängd underlag som jag 

beskrivit och analyserat: 

• Naturvårdsverkets dokument, från off entliga 

handlingar till interna PM 

• Handlingar från Älvdalens och Malungs kommuner 

och Länsstyrelsen i Dalarna 

• Regeringsskrivelser 

• Skrivelser från föreningar, organisationer och 

privatpersoner 

• Tidningsartiklar, insändare och radioprogram 

• Mina egna noteringar från händelser under resans 

gång. 

Jag har valt att göra en någorlunda kronologisk 

beskrivning av händelseförloppet med hänvisning 

till dokument och andra källor. Till detta fogas mina 

löpande kommentarer och personliga reflexioner. 

Kronologin är viktigast de första åren, då konflikten 

växte sig starkare, kulminerade och det hela vändes 

till ett allt bredare stöd för en nationalpark, för 

att förstå vad som egentligen inträffade och varför. 

Själva genomförandet därefter är mer tematiskt 

beskrivet. Jag vill alltså försöka beskriva vad som 

skedde. 

Jag har också gjort en tolkning av materialet 

utifrån mitt eget perspektiv och försöker förstå och 

beskriva innebörden av det hela; varför det hände 

och vad det betydde. Tolkningen är förstås färgad av 

mina värderingar, erfarenheter och känslor inifrån 

processen, både som aktör och betraktare. Jag, lika 

lite som någon annan, varken är eller kan vara helt 

neutral. Hermeneutik är läran om tolkning och 

förståelse. Teorin om den så kallade hermeneutiska 

cirkeln 4 visar hur vår egen förförståelse, referensram 

och våra värderingar påverkar hur vi tolkar och 

förstår ett material eller skeende, samtidigt som det 

som sker påverkar oss själva, vilket i sin tur påverkar 

våra värderingar och hur vi tolkar osv. Jag tror att 

nästan alla vi som var med i Fulujällsprocessen blev 

mer eller mindre förändrade. 

Så min rapport är en produkt av den jag var 

innan, av hur jag påverkades under processen och 

av den jag blivit nu, flera år efteråt, med distans, 

nya erfarenheter och teoretisk kunskap om vad vi 

egentligen gjorde. Lite speciellt är det onekligen att 

analysera det man själv gjort och den verklighet man 

bidragit till att producera. 5 Min närvaro i alla delar 

och som medskapare, är på gott och ont. Å ena sidan 

kan jag nog bättre än de flesta belysa och beskriva 

den komplexa process som skedde eftersom jag var 

där. Allt finns inte heller i arkiven utan vilar som 

minnen och intryck hos oss, aktörerna. Å andra sidan 

är jag säkert påverkad just av att vara där. En fördel 

kan vara att det nu trots allt gått några år sedan allt 

hände; jag har fått distans och perspektiv också till 

mitt och Naturvårdsverkets arbete. Så rapporten bör, 

med nämnda begränsningar i minnet, ändå vara en 

bra grund för att förstå vad som egentligen hände de 

där hektiska åren kring millennieskiftet i nordvästra 

Dalarnas fjällvärld. Förhoppningsvis kan den också 

vara ett underlag för de forskare som med andra kunskaper 

och utgångspunkter måhända vill analysera 

Fulufjällsarbetet vidare. 

Naturvårdsverkets huvudärende för bildandet 

av nationalpark i Fulufjället har diarienummer 221- 

2194-96 Ns. I den välfyllda akten finns merparten 

av handlingarna i ärendet samlade, från verksbeslut 

till mötesanteckningar och protestlistor. Dessutom 

finns i Naturvårdsverkets arkiv också flera andra 

ärenden för olika delprojekt inom ramen för nationalparksarbetet, 

då med egna diarienummer. 

Några ord om medias roll och hur jag använder 

pressklippen. I pressen är det ofta tacksamt att lyfta 

fram problem och konflikter, vilket jag tydligt fick 

erfara. Dramaturgin med David mot Goliat var given: 

Staten och dess myndighet med personer ”som sitter 

i Stockholm och bestämmer” drabbar glesbygdsborna 

som kämpar emot. Journalister är lika lite 

som andra fria från personliga värderingar när de 

rapporterar om händelser. Jag såg en skillnad mellan 

olika skribenter i lokalpressen, någon betonade 


16 

Njupeskärsklyftan, vars rasbranter möter den flacka fjällplatån ovanför. Bilden från sommarsolståndets gryning, den enda 

tid då solen belyser fallet. 

konsekvent kritiken mot nationalparksprojektet 

medan andra hade en mer balanserad rapportering. 

Sådant påverkar ju också opinionen, särskilt om annan 

eller annorlunda vinklad information har svårt 

att nå ut till ortsbor och andra som är berörda av det 

som händer. 

Huvudaktörerna var Mora tidning, Dala-Demokraten, 

FaluKuriren (som oftast hade samma lokala 

Älvdalenmaterial som Mora tidning), samt i viss mån 

även Nya Värmlandstidningen med norra Malung 

som upptagningsområde. Radio Dalarna sände flera 

inslag, liksom den lokala SVT-reaktionen i Falun. 

Debatt- och insändarsidorna i lokalpressen 

spelade en viktig och till slut avgörande roll. Hur 


nyhetsvärdering och urval gjordes av insändare och 

debattartiklar är något oklart, men jag fick uppfattningen 

att det mesta som skickades in fick plats. 

Även Naturvårdsverket fick utrymme till repliker 

när det fanns anledning. Jag har säkert skrivit ett 

tiotal sådana, och bemödat mig om att hålla myndighetens 

sakliga tonfall – även om känslorna även 

hos en tjänsteman bitvis varit starka inombords. Så 

de pressklipp och rubriker jag hänvisar till speglar 

inte nödvändigtvis precis det som hände. Men de 

visar hur detta fördes ut till stugorna runt fjället och 

förstärkte opinionen. Här var det påtagligt vilken 

stor del media har i att både beskriva och skapa en 

verklighet. Eftersom spridningen av åsikter och in-

formation via Internet och sociala medier ännu inte 

slagit igenom på bred front, var det tryckta ordet av 

särskilt stor betydelse. 

Rapporten är relativt detaljerad för att ge en tydlig 

bild av allt som skedde, särskilt under den händelseintensiva 

tiden då allt ställdes på sin spets och förändrades. 

Även beskrivningen av de många faserna i 

processen och vad som gjordes är uttömmande. Det 

har känts angeläget, då någon sådan genomgång av 

hur det i ett konkret kan gå till att inrätta en nationalpark 

hittills har saknats i den svenska litteraturen. 

Processen sammanfattas i en diskussion om hur 

perspektiv har förändrats, arbetsprocesser utvecklats 

och om vi verkligen uppfyllde önskemålen från 

ortsborna och kommunen. Efter varje kapitel finns 

FOTNOTER 

1 Generaldirektörerna Rolf Annerberg och Lars-Erik Liljelund; 

Naturresursavdelningens direktörer Rune Frisén, 

Lars-Erik Liljelund, Lisa Sennerby-Forsse och Björn Risinger; 

N-avdelningens enhetschefer Ulf Weinberg (Naturvårdsenheten, 

Nv), Sune Sohlberg (Enheten för skog, fjäll 

och friluftsliv, Ns), Monika Stridsman (Förvaltningsenheten, 

Nf) och Per- Magnus Åhrén (Enheten för skötsel, Ns). 

2 Från Naturvårdsverket arbetade Claes Enger i början 

med naturumutställningen, ansvaret övertogs senare av 

Eva Odén som också höll i invigningen. Anders Bergquist 

ansvarade för byggprojekten, EU-ansökningar och ekonomihantering, 

Rolf Löfgren drev genomförandeprocessen 

inledningsvis och var med som stöd hela resan. Eva Lagerblad 

ansvarade för markförvärv och nyttjanderättsavtal, 

medan Caroline Wakter arbetade med föreskriftsjuridiken 

och Kjell Carlsson med bokproduktionerna. Jag själv försökte 

hålla ihop det hela och svarade för skötselplan och 

föreskrifter, formell hantering, samråd och förankring, m.m. 

De nämnda hade det största handläggaransvaret, men än 

fl er var inblandade i olika administrativa frågor. 

Från Länsstyrelsen drog Lennart Bratt ett stort lass med 

alla utredningar och beskrivningar av naturvärden i skötselplanen 

samt med sekreterarskap i arbetsgruppen. Stig- 

Åke Svensson var som miljövårdsdirektör en nyckelperson 

och ledde Länsstyrelsens arbete under hela processen, Ja- 

de fotnoter med källor och kommentarer som texten 

hänvisar till. 

De första åtta kapitlen skrev jag i rollen som 

dåvarande tjänsteman på Naturvårdsverket. Berättelsen 

sker inifrån myndigheten och främst utifrån 

mina egna erfarenheter och förstahandskunskaper. 

Därefter följer jag upp olika spår för att försöka ge en 

sammanfattande bild av vad som hänt efter att fanfarerna 

från invigningen tystnat. Då, i kapitlet ”vad 

hände sedan”, betraktar jag skeendet mer utifrån 

efter att ha lämnat både projektet och sedermera 

även Naturvårdsverket. Det bygger därför mer på 

andra handsuppgifter än de tidigare. I det sista 

kapitlet följer några avslutande kommentarer om 

framtiden. 

net Jandér arbetade med information, bygglov och upphandling 

av externa anläggningar och Hannes Mellquist 

med budget-, jakt- och föreskriftsfrågor. Per-Erik Sandberg 

hanterade fi sket och landshövding Gunnar Björk drev på 

arbetet med lokal förankring. På EU-sekretariatet lotsade 

Kent Johansson och Ewa-Marie Jonsson igenom de komplicerade 

ansökningarna. Tillsynsmännen Lars-Axel Magnusson 

och Alf Nordin ledde arbetet med alla upprustningar 

och nyanläggningar i egen regi. De utfördes av Ragnar 

Persson, Eije Mosshäll, Magnus Jensen, Stefan Halvarsson, 

Yngve hedlund, Jan Larsson, Tomas Dahlqvist, Hans-Olov 

hedlund, Ingemar Persson, Per Persson, Jan Halvarsson 

och Carl-Gustaf Jönsson. 

3 De fyra största parkerna är i tur och ordning Padjelanta, 

Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus. 

4 Vissa menar att cirkelmetaforen är missledande. Det 

handlar snarare om en spiral, eftersom förståelsen ständigt 

ändras och man kommer aldrig tillbaka till samma punkt. 

Jfr Ödman 2007. 

5 Enligt diskursanalysens teori så konstruerar man till och 

med verkligheten med språket. ”Genom att namnge ting 

och händelser har sammanhang skapats och verklighet har 

producerats” (Börjesson & Palmblad 2007). Se vidare den 

sammanfattande diskussionen avslutningsvis i kapitel 8. 


Gördalen 

Lillådalen 

Ljora 

Erikknutsåsen 

Naturstig: 

Njupeskärsleden 

Markerad 

sommarled 

Markerad 

vinterled 

Markerad sommar- 

och vinterled 

Mindre väg 

Större väg 

Nationalparksgräns 

Poststigen 

Fulubågan 

Storbäcken 

Brattfjället 

Lorthån 

Block- 

och hällmark 

Gräshed 

Rished 

Myr 

Fjällbjörk, lövskog 

Barrskog 

L. Harrsjön 

1033 

Riksgräns 

Äng 

180 SÅ 2 VÄNDE VINDEN 4 6BILDANDET 

8 AV FULUFJÄLLETS 10 km NATIONALPARK 

Hans Sjögren, Stockholm 

Getsjöhön 

St. Getsjön 

Bergådalsstugan 

Bergådalen 

NORGE 

Strömsillret 

Njupeskär 

St. Rörsjön 

Harrsjöstugan 

St. Harrsjön 

Harrsjöhön 

983 

Storhön 

1039 

Tjärnvallen 

Rösjöstugorna 

FULUFJÄLLETS 

NATIONALPARK 

Ljordal 

Tangsjöstugan 

Altarringen 

Girådalen 

Lissfjället 

Girådalssätern 

Girån 

Tangsjöarna 

Mörkret 

Brottbäckstugan 

Särnmanskojan 

Särnmanssjöarna 

Västertangen 

971 

992 

Tangåfjället 

Skärvallen 

Brottet 

Kloran 

945 

Klorhön 

951 

950 

Summelfjället 

Brynstigen 

Fulan 

Väg 1056 

Göljådalen 

Risdalen 

Göljåstugan 

Göljåfjället 

Tangådalen 

995 

Tangån 

906 

Östertangen 

Björnholmsstugan 

Gamla Stötsätern 

Tangådalsstugan 

Storbron 

St. Göljån 

Nya Stötsätern 

Lövåsen 

777 

Lövåssätern 

Morbäckssätern 

Mot Särna

NATIONALPARKSFAKTA 

FULUFJÄLLETS NATIONALPARK INRÄTTADES år 2002. 

Den ligger i Älvdalens kommun i nordvästra Dalarna. 

Arealen är 385 km (38 500 hektar), varav 65 procent 

kalfjäll och fjällhed. Staten äger marken. Förvaltare 

är Länsstyrelsen i Dalarna. Nationalparken är indelad 

i fyra zoner med olika bestämmelser. Huvuddelen 

av kalfjället utgörs av en starkt orörd zon (60 procent 

av parkens areal) utan verksamheter som påverkar 

natur och naturupplevelser. Andra delar kan användas 

mer intensivt, med möjligheter till bland annat 

fiske och skoterkörning. 

SYFTET med nationalparken är att bevara ett sydligt 

fjällområde med särpräglad vegetation och stora 

naturvärden i väsentligen orört skick. 

LANDSKAP: Fjället är en flack högplatå med mjuka 

toppar och branta skogklädda sidor. Högsta höjd är 

Bratt fjäl lets 1042 meter över havet. Flera vattendrag 

har skurit sig ner i berggrunden och bildar djupa 

dalar. Dramatiska rasbranter finns vid Njupeskär, 

vars 93 meter höga vattenfall med 70 meter fritt fall 

är Sveriges högsta. Fallet är tillika parkens mest 

besökta attraktion. På platån i norr finns ett omfattande 

sjösystem. 

GEOLOGI: Fulufjället ligger utanför den egentliga 

fjällberggrunden och är i stället uppbyggt av Dalasandsten 

med inslag av diabas. Det är rikt på värdefulla 

bild ningar från isavsmältningen. På vissa 

partier har marken inte skalats bort av den senaste 

inlandsisen, utan är bevarad från den förra mellanis- 

tiden. En relativt nyskapad naturattraktion är de 

spektakulära erosionseffekterna vid Göljån från det 

intensiva ovädret år 1997. 

FLORA OCH FAUNA : Fulufjällets ris-, gräs- och rishedar 

är unika för fjällvärlden. De exklusiva svällande 

lavmattorna följer av att det som enda större fjällområde 

inte betas av ren. Dalar och fjällsidor hyser 

frodiga urskogsartade granskogar. En granklon vid 

kalfjällskanten är världens äldsta träd, 9 500 år 

gammal. Få svenska fjäll har så många lav- och mossarter. 

Flera växt- och djurarter har svensk sydgräns 

här. Björn, varg och lodjur har fasta stammar, järv 

förekommer sporadiskt. Dalgångarna, den opåverkade 

skogen och de många våtmarkerna ger förutsättningar 

för ett artrikt fågelliv. Öring och röding 

har goda bestånd. 

KULTURVÄRDEN är främst knutna till de gamla fäbodplatserna 

i skogs landet, med bevarade byggnader och 

rester av silängar och slogar. I övrigt finns ett fåtal 

järnåldersgravar, platser för järnframställning ur 

myrmalm (blästbruk) och brynstensbrott. 

FRILUFTSLIV: Ledsystemet är väl utbyggt med 140 km 

markerade leder och femton stugor för övernattning 

eller rast. Goda förutsättningar finns att uppleva 

stillhet, av skildhet och orörd natur. Ca 45 000 personer 

besöker parken årligen. Vid Njupeskärsentrén 

ligger national parkens centrum för besökare med 

naturum och servering. Platsen är utgångspunkt för 

vandring ar till Njupeskärs vattenfall och fiskesjöarna 

och stugorna på norra kalfjället. 

SÅ VÄNDE VINDEN NATIONALPARKSFAKTA 19

20 


Längs vandringsleden 

mot Njupeskärsfallet.

1. PROLOG 

NATURVÅRDSVERKETS UPPDRAG 

Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för att 

bilda nya nationalparker efter beslut av regering och 

riksdag. Arbetet genomförs i nära samarbete med 

de berörda länsstyrelserna. Det utgår från Miljöbalken, 

som i sitt sjunde kapitel definierar vad som 

ska uppnås: nationalpark definieras som ett område 

”bevarat i sitt naturliga tillstånd eller i väsentligen 

oförändrat skick”. Ett alltför påverkat område kan i 

princip inte bli nationalpark, även om det dock finns 

exempel på motsatsen i historien. Så är Stenshuvuds 

nationalpark från 1986 huvudsakligen ett kulturlandskap, 

liksom även Dalby Söderskog och två 

parker från det första nationalparksbeslutet 1909: 

Ängsö och Garphyttan 

Men eftersom bildandet av en ny nationalpark 

ska tillåtas av riksdagen, vill regeringen inte lägga 

fram en nationalparksproposition om man inte är 

säker på att den ska godtas. Regeringen vill därför 

ha ett färdigprocessat och väl förankrat förslag. Det 

förutsätter att de berörda kommunerna tillstyrker, 

vilket i sin tur innebär att parken med dess bestämmelser 

i rimlig mån behöver vara accepterad av 

lokalsamhället. Så om arbetet med nationalparken 

drivs för strikt med för stora nackdelar lokalt, går 

den inte att genomföra av politiska skäl. Men om 

ett område å andra sidan får en alltför hög grad av 

mänsklig påverkan, är det numera inte aktuellt att 

göra det till nationalpark. 

För Naturvårdsverket var det självklart att 

hålla fanan högt nu när det var dags för Fulufjället. 

Området hade goda förutsättningar att bli en enligt 

lagen riktigt bra nationalpark, som uppfyller höga 

internationella och nationella krav. Måhända var 

inställningen lite väl idealistisk i förhållande till 

den verklighet som väntade därute. Nationalparker 

etableras inte i områden utan rättigheter och 

historia, tvärtom. Fulufjället hade länge använts av 

lokalbefolkningen. Det var redan inbokat som del 

av ett regionalt/kommunalt/lokalt sammanhang 

med en mängd förväntningar, etablerade normer 

och funktioner: som jaktmark, fiskevatten, skoterland, 

närrekreationsområde, frihetssymbol etc. Vi 

visste inte riktigt vad som låg framför oss, insåg inte 

vilka omfattande omprövningar av arbetssättet som 

väntade. 

NATIONALPARKSPLANEN 

Det hela började för Fulufjällets del i slutet av 

1980-talet, då Naturvårdsverket arbetade med att 

ta fram en samlad plan för nya nationalparker i 

Sverige. 6 Den skulle kopplas till nya internationella 

kriterier hos naturvårdsunionen IUCN och vara en 

systematisk plan som ser till vilka naturtyper som 

bör vara representerade bland svenska nationalparker. 

Där hamnade Fulufjället som en av tjugo föreslagna 

nya parker, när nationalparksplanen publicerades 

1989. Fulufjället angavs som väl lämpat att 

bli den svenska fjällkedjans sydligaste nationalpark. 

Motiven anges i nationalparksplanen: ”Området har 

höga naturvärden knutna till dess speciella geologi, 

morfologi och vegetation. Naturen har stora drag av 

orördhet och fria vidder. Njupeskärs vattenfall hör 

till de stora sevärdheterna. Goda möjligheter finns 

till vandringar i lättillgänglig fjällterräng.” 

Nationalparksplanen hade ingen formell rättsverkan, 

men var och är grunden för Naturvårdsverkets 

arbete att inrätta nya nationalparker. Den är 

därmed också en del av verkets dialog med regeringen. 

Egentligen var den ingen regelrätt plan, snarare 

SÅ VÄNDE VINDEN PROLOG 21

22 

en kvalificerad önskelista över vad som borde bli 

nationalparker utifrån tydliga utgångspunkter och 

kriterier. Sedan dess har tolv parker inrättats enligt 

planen, men två har inte gått att få till. Protester och 

besvärliga processer gjorde att Naturvårdsverket 

lade såväl Kirunafjällens som Jämtlandsfjällens nationalparksprojekt 

på is tills vidare. Nationalparksplanen 

har senare arbetats om och utkommit i en ny 

version år 2008. 7 

Efter att den första nationalparksplanen publicerats, 

väcktes intresset för nationalparksbildning 

på flera håll i landet, inte minst från länsstyrelserna. 

Fulufjället, då ett naturreservat i Älvdalens 

kommun i nordvästra Dalarna, var med i den grupp 

av sju möjliga nationalparker som valdes ut i en 

första omgång för att genomföras efter dialog med 

berörda länsstyrelser. De övriga var de nu genomförda 

Haparanda skärgård, Tresticklan, Söderåsen, 

Färnebofjärden, samt de ännu inte genomförda 

Jämtlandsfjällen och Tavvavuoma. Från 1989 års 

plan har dessutom Kosterhavets nationalpark inrättats 

2009. 

Startskottet för Fulufjällets del gick år 1990 då 

Länsstyrelsen i Dalarna 8 kontrollerade befintligt 

kartmaterial över fjället. Man konstaterade i en 

promemoria att samtliga allmänna kartor redovisade 

felaktiga gränser, vilket bland annat inneburit 

att flera partier med äldre skog avverkats innanför 

gränsen till reservatet. 9 Avverkningsanmälningar 

fanns på andra områden innanför gränsen, varför 

Länsstyrelsen i sin PM menade att ”det finns således 

ett mycket stort behov att snarast lägga fast gränsen 

för det område som ska utgöra den blivande nationalparken 

för Fulufjället”. 

Utgångspunkten var att den blivande nationalparken 

skulle omfatta det område i Fulufjället som 

i länets naturvårdsprogram fått högsta naturvärde. 

Huvuddelen av detta var skyddat genom befintligt 

förordnande som naturreservat. Men det fanns också 

skäl att undanta vissa mindre områden samt att pröva 

om andra partier skulle ingå. Länsstyrelsen ansåg 


att gränsen skulle bestämmas både med hänsyn till 

naturförhållanden och till lantmäteriaspekter. 

Länsstyrelsen begärde samtidigt (1990-10-29) 

medel från Naturvårdsverket för att bland annat 

bekosta en översyn av befintliga och möjliga nya 

gränser för en nationalpark. I uppdraget ingick att inventera 

skyddsvärda skogspartier i fjällets sluttningar 

som underlag för kommande gränsdiskussioner. 

Detta beviljades av verket 1990-11-29 som uppdrog 

åt Länsstyrelsen att dra igång. Ett första arbetsmöte 

för gränsöversynen hölls på luciadagen 1990. Närvarande 

var främst alla berörda markägare, inklusive 

statens dåvarande företrädare Domänverket. Arbetet 

genomfördes under 1991 och början av 1992. 

I samband med att statliga Domänverket gjordes 

om till Domän AB år 1992 undantogs ett antal 

områden från bolagiseringen och blev kvar i statlig 

ägo. För vissa områden berodde detta uttryckligen 

på deras särskilt stora naturvärden. Till dessa hörde 

84 fjällnära domänreservat samt marker som ingick 

i Naturvårdsverkets nationalparksplan, urskogsinventering 

och investeringslista. En förteckning och 

principöverenskommelse om områdena hade år 1991 

upprättats mellan Naturvårdsverket och Domänverket. 

Syftet var att de värdefulla områdena skulle 

finnas kvar i statlig ägo för att ombildas till nationalpark 

eller naturreservat. Beslutet om bolagisering 

med detta viktiga inslag av naturskydd fattades av 

riksdagen. 10 

Före bolagiseringen var Fulufjället således ett 

naturreservat som ägdes och förvaltades av Domänverket. 

Reservatet som hade bildats 1973 var främst 

avsett för friluftsliv. 11 Föreskrifterna innebar inga 

begränsningar i markägarnas användning av området, 

till exempel för skogsbruk. Genom att Fulufjället 

fanns med i Naturvårdsverkets nationalparksplan 

och kom att ingå bland undantagen i bolagiseringsbeslutet, 

stannade det kvar i statens ägo och fördes 

över till verket utan kostnad. Det formella överförandet 

till Naturvårdsverket via Fastighetsverket skedde 

1995, då Domän var ombildat till Assi Domän. 12

Året efter övertog Länsstyrelsen förvaltningen. 

Då fördes också Assi Domäns erfarne tillsynsman 

på Fulufjället, Alf Nordin, över till Länsstyrelsens 

fältorganisation. Nationalparken fick således en 

flygande start, åtminstone när det gällde ägandet av 

marken. 

IDREÖVERENSKOMMELSEN 

Samtidigt diskuterades flera stora laddade frågor 

om exploatering, renbete och naturskydd i norra 

Dalarnas Fjällvärld. Bakgrunden var bland annat 

att Älvdalens kommun i sin översiktsplan ansett att 

dåvarande skyddet för Fulufjället var tillräckligt 

utan nationalpark, vilket kritiserades i Länsstyrelsens 

granskningsyttrande. Vid Njupåsen, ett område 

på Fulufjällets nordöstra sluttning, hade lokala 

intressenter planer på att anlägga pister och liftar för 

utförsåkning. Njupåsenprojektet betraktades av naturvården 

som ett stort hot mot Fulufjällets helhetsvärden. 

Planer fanns också på nya reservatsbildningar, 

utökat renbete etc. Många aktörer var berörda. 

Intensiva förhandlingar resulterade i den så 

kallade Idredeklarationen som undertecknades 

1993-06-17. Deklarationen var en överenskommelse 

om skydd av Dalafjällen mellan Naturvårdsverket, 

Idre sameby, Älvdalens kommun och Domän AB. 

Länsstyrelserna i Dalarna och Jämtland skrev 

därefter under att de tillstyrkte de bedömningar och 

utredningar som parterna kommit överens om. 13 

I Idreöverenskommelsen stadgades bland annat 

att exploateringsplanerna vid Njupåsen avskrevs 

samt att arbetet med att förbereda nationalpark 

i Fulufjället fortsatte, varvid Älvdalens kommun 

skulle ges möjlighet att medverka i en gemensam 

arbetsgrupp. Detta dokument, också kallat ”Freden 

i Idre”, kan sägas vara mandatet att gå vidare med 

nationalparksbildningen. Det var därmed ett viktigt 

fundament för det fortsatta arbetet. Men som vi 

ska se, så dök delar av det som var överenskommet 

att inte göra ändå upp på nytt som anspråk under 

processens gång. 

BULLERUTREDNINGEN 

I början av 1990-talet var dåvarande socialdemokratiska 

regeringen under Göran Persson, med 

Anna Lindh som miljöminister, aktiv när det gällde 

reglering av snöskotrar via olika utredningar, myndighetsuppdrag 

och beslut. Detta kom att successivt 

påverka Fulufjällsarbetet och innebar vartefter 

skärpningar i skoterkörningen, något som Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen inledningsvis hade 

delade meningar om. 

Först ut var den statliga så kallade Bullerutredningen. 

14 Den kom 1993 och innehöll förslag till hur 

man skulle motverka buller från främst skotrar i 

den svenska naturen, både via generell lagstiftning 

och genom bestämmelser i särskilda områden. Det 

föranledde en del oro bland annat i norra Dalarna, 

och medieuppgifter om begränsningar av skotertrafiken 

i Fulufjället florerade. I utredningen utpekades 

Fulufjället som en vildmarks zon, där ”nästan all 

motortrafik ska vara förbjuden”. Naturvårdsverket 

stödde utredningen på denna och de flesta andra 

punkter i sitt remissvar. 15 

ARBETSGRUPPEN 

Länsstyrelsen skickade 1993-08-11, med Naturvårdsverkets 

godkännande, ut en skrivelse där olika 

intressenter inbjöds att utse en representant till en 

arbetsgrupp för fortsatt planering av en blivande 

nationalpark för Fulufjället. De inbjudna var Älvdalens 

kommun, Naturvårdsverket, Skogsvårdsstyrelsen, 

de stora markägarna Domän och Korsnäs AB 

samt naturskyddsföreningen i Dalarna. I inbjudan 

stod ”med anledning av uppgifter i massmedia och 

Bullerutredningens slutbetänkande bör framhållas 

att Länsstyrelsen inte avsett att föreslå att någon 

befintlig skoterled tas bort i Fulufjället.” 

Här lades således en grund för en kommande 

svekdebatt, när vissa skoterleder längre fram i processen 

ifrågasattes och slutligen togs bort. I efterhand 

kan vi konstatera att det var olyckligt att låsa 

fast en så viktig och emotionellt laddad fråga redan 


24 

på ett inledande stadium innan alla principiella 

överväganden för en skötselplan var gjorda. 

Strategin var således den traditionella i nationalparkssammanhang. 

En rådgivande arbetsgrupp 

tillsätts med representanter för berörda aktörer. 

Där diskuteras inledningsvis principfrågor och 

staten informerar om det pågående arbetet och tar 

in synpunkter. Parallellt hålls offentliga möten med 

allmänheten. Arbetssättet hade fungerat i andra 

sammanhang, Naturvårdsverket trodde nog att detta 

skulle räcka även nu. Men vad man misstog sig! 

Redan i uppläggningen av arbetet hade laddningen 

i nationalparksbildningen underskattats. Så 

även behovet av en bättre förankring och delaktighet, 

såsom att bereda frågorna i en lyssnande dialog 

inom en vidare krets. 

Första mötet i arbetsgruppen hölls den 12 december 

1993 och processen att bilda nationalparken 

var ordentligt igång. 16 I kallelsen från Länsstyrelsen 

framgick att arbetsgruppens uppgift skulle vara ”att 

fungera som diskussionsforum och närmaste rådgivare 

för de praktiska åtgärder som Länsstyrelsen 

och Naturvårdsverket svarar för”. Det blev dock 

uppenbart att deltagarna från kommunerna under resans 

gång gled från detta och så småningom betraktade 

gruppen mer som ett forum där beslut fattas. 

Älvdalens kommun hade två representanter från 

fullmäktige, en (s) och en (m), vilka också representerade 

lokalbefolkning såsom boende i respektive 

Särna och byn Lillådalen vid fjällets fot. Jaktfrågorna 

var direkt uppe till diskussion och frågan om förbud 

eller inte hölls öppen. Som en möjlighet diskuterades 

att göra undantag för lokalbefolkningens jakt på älg 

och småvilt, framförallt ripa. Informationen från 

Länsstyrelsen var då fortfarande att befintliga skoterleder 

ska behållas, men att sträckningarna skulle 

ses över. 


Det är viktigt att vara tydlig om vad som är 

möjligt eller inte. Här finns nu uppenbart öppningar 

och växande förväntningar om både omfattande 

jakt och skoterkörning i nationalparken. Det gör det 

enklare inledningsvis men blir samtidigt svårare att 

backa längre fram när planerna ska konkretiseras. 

Det gäller särskilt som staten inte kan garantera 

vilka nyanser som finns i den information som förs 

vidare till ortsbor och kommunen. Som vi ska se blev 

det så småningom uppenbart att den information 

som mycket av motståndet vartefter utgick ifrån, var 

vinklad eller rentav felaktig. 

Redan i detta skede genomfördes den första lokala 

manifestationen i samband med nationalparksarbetet. 

Den 4 maj 1994 överlämnades en skrivelse 

till Dalarnas dåvarande landshövding Gunnar Björk 

när han besökte Fulufjället. Budskapet var framför 

allt att behålla reservatets befintliga gränser, men 

också att säkra jakt och fiske för ortsborna, förbättra 

vägen till Gördalen etc. Om kraven inte tillgodosågs 

motsätter man sig nationalparksbildning med det 

bestämdaste. Så problemen hopade sig redan på detta 

tidiga stadium. 

Skrivelsen, som var undertecknad av åtta boende 

i byarna runt fjället och inleds ”En dag som denna 

när vår landshövding kommer hit till Tjärnvallen vill 

vi som representerar medborgarna i Särna socken 

överlämna en gemensam deklaration…” Det reser för 

första gången i processen frågan om demokratisk 

representation. Hur den hade gått till här och hur 

budskapet var förankrat och på vilka grunder man 

gjorde sig till talesman för Särna sockens tusen invånare 

var oklart. Noterbart är att flera av de vartefter 

ledande motståndarna redan här hade undertecknat 

skrivelsen och påbörjat den långa kampen.

FOTNOTER 

6 Naturvårdsverket 1989. 

7 Naturvårdsverket 2008a, 2008b. 

8 Länsstyrelsens namn var på den tiden Länsstyrelsen i 

Kopparbergs län, namnet ändrades till Dalarna 1997. För 

tydlighets skull används namnet Länsstyrelsen i Dalarna i 

hela denna rapport. 

9 Miljövårdsenhetens PM 1990-10-29, dnr 2311-9828. 

10 Proposition 1991/92:134. 

11 Fulufjällets naturreservat var bildat genom beslut av 

Länsstyrelsen den 8 juni 1973. Det hade sitt ursprung i tre 

mindre Domänreservat (det första var Njupeskärs DR från 

1937) och landskapsbildsskydd enligt NVL 19§ från den 18 

juni 1967. 

12 År 1993 slogs Domän samman med Assi (AB Statens 

Skogsindustrier), till Assi Domän AB. 

13 Förhandlingsman för Idredeklarationen var Länsstyrelsens 

handläggare Björn Risinger, som blev en av national- 

parksarbetets nyckelpersoner. De första åren arbetade han 

med nationalparksgenomförandet på Länsstyrelsen och 

fi ck så småningom i rollen som chef för Naturvårdsverkets 

Naturresursavdelning ansvara för formella beslut för själva 

inrättandet av parken. 

14 Naturupplevelser utan buller – en kvalitet att värna om, 

SOU 1993:51. 

15 Naturvårdsverket dnr 201-3107-93. 

16 I början av processen deltog Rolf Löfgren som representant 

för Naturvårdsverket i arbetsgruppen. Här fanns stor 

rutin, ingen i landet har ansvarat för fl er nationalparksbildningar 

än han. Från Länsstyrelsen deltog inledningsvis Björn 

Risinger. Dessutom ingick från Länsstyrelsen Lennart Bratt, 

som var arbetsgruppens sekreterare under hela resan, samt 

som adjungerade till och från Hannes Mellquist och Lars- 

Axel Magnusson. Domänverkets och sedermera Länsstyrelsens 

tillsynsman Alf Nordin var med som representant för 

Norra Dalarnas naturskyddsförening under hela processen. 


26 


Njupån, i granurskogen 

nedströms 

Njupeskärsfallet.

2. VÄXANDE KONFLIKTER 

FLERA INTERNA UTREDNINGAR och inventeringar 

drogs igång om befintliga förhållanden som äganderätter, 

olika slag av nyttjande, leder etc. Andra mötet 

i arbetsgruppen var 1994-04-13. Som utsedd till ny 

handläggare för arbetet var det spännande att vara 

med. Detta var första gången jag besökte Fulufjället. 

En rekognosceringstur upp på fjället i strålande 

vårvintersol dagen efter, gav en mäktig känsla av 

storslagenhet. Kalfjäll, urskogar, raviner och ödsliga 

vidder. Det skulle bli många, många fler besök. På arbetsgruppsmötet 

presenterades förslag till syfte och 

gränser för nationalparken. Mötet handlade mest om 

att klarlägga situationen, inga konfliktfyllda ställningstaganden 

var aktuella och stämningen var god. 

Samma kväll hölls i Gördalens bystuga det första 

offentliga mötet för allmänheten. Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen presenterade arbetsgången för 

en nationalparkbildning och redovisade principer 

för nationalparker. En allmän skepsis mot projektet 

fanns hos de trettiofem närvarande ortsborna som 

mötte upp. Skoterfrågan diskuterades intensivt, 

men man fick lugnande besked att det inte var tal om 

några större förändringar. Öppningar diskuterades 

också för ripjakten, där myndigheterna menade att 

vissa delar av fjället kanske skulle kunna upplåtas 

för sådan jakt. Jag minns att jag var lite förundrad 

över att naturvården var så pass generös med rättigheter 

redan i inledningen av processen. Skulle detta 

verkligen bli en bra nationalpark? 

Det bör framhållas att det inledande mötet 

i en process av detta slag – när myndigheter för 

första gången träffar en lokal befolkning för att få 

förståelse för ingripande i den traditionella markanvändningen 

– alltid är komplicerat. Å ena sidan 

förväntar sig deltagarna i mötet att få klara besked 

om vad en nationalpark innebär. Å andra sidan finns 

ofta en stark indignation över att myndigheterna 

kan komma med förslag som tagits fram utan lokal 

medverkan. 17 

Frågan försvåras av att myndigheterna knappast 

från början har den kunskap som behövs för 

avvägning av till exempel vilka föreskrifter som 

kan behövas. Områdets grundläggande värden är 

visserligen kända, men för de viktiga frågorna om 

nationalparkens syfte, skydd och förvaltning krävs 

betydligt mer av utredningar och analyser. Att göra 

sådana utredningar utan inledande information kan 

vara provocerande och därmed är rundgången fullbordad, 

dvs. många frågor kan faktiskt inte besvaras 

enligt deltagarnas förväntningar vid det första informationsmötet. 

Denna problematik har varit tydlig i flera av de 

nationalparksprojekt som genomförts enligt 1989 

års nationalparksplan och även i samband med 

Naturvårdverkets remiss av den förnyade planen 

från 2008. 18 I den nya planen beskriver Naturvårdverket 

ett nytt inslag i processen som skulle kunna 

underlätta den viktiga första lokala förankringen. 

Detta innebär att en förstudie genomförs i syfte 

att närmare undersöka förutsättningarna för att 

över huvud taget starta ett konkret nationalparksprojekt. 

I förstudien kartläggs olika verksamheter 

och intressenter i området och vidare anges vad en 

nationalpark skulle innebära när det gäller områdets 

skydd, nyttjande och förvaltning. Om detta leder till 

förståelse och samarbete på kommunal nivå kan ett 

genomförandeprojekt startas, i annat fall får saken 

vila i väntan på bättre tider. 

I Fulufjällets fall är det möjligt att en förstudie 

hade kunnat ge en bättre start genom att ge en samlad 

SÅ VÄNDE VINDEN VÄXANDE KONFLIKTER 27

28 

bild av både möjligheter och restriktioner. Presentationen 

vid det första mötet hade då kunnat handla 

om hur förstudien ska läggas upp och utan för tidig 

diskussion och vaga besked om skoter, jakt med mera. 

Arbetet med Fulufjället fortskred dock ”som 

vanligt”, gränser detaljstuderades, processen för 

förvärv av mark inom de begränsade delar som inte 

redan ägdes av staten intensifierades. All mark i 

en nationalpark måste enligt lagen ägas av staten. 

I Fulufjället var merparten redan i Domänverkets 

ägo, men det fanns flera mindre privatägda delar, 

främst gamla fäbodplatser. Det enda större privatägda 

området låg i Girådalen i fjällets västra del, 

och ägdes av en norsk medborgare. Inventeringar av 

växt- och djurliv gick vidare, från mossor till fjärilar 

och fåglar, via uppdrag från Naturvårdsverket till 

Länsstyrelsen. 

Tredje mötet med arbetsgruppen hölls 1994-12- 

01. Gränsdragningar, jakt, fiske och skoterleder var 

stående inslag i diskussionen, fortfarande på rätt 

allmän basis utan skarpa förslag. En kontroversiell 

fråga som kommunrepresentanterna lyfte fram, men 

som vi hela tiden förgäves försökte avföra från dagordningen, 

var ortsbornas eventuella rätt att ta ved 

för husbehov på västra sidan av fjället och hur den 

påverkas av nationalparksbildningen. Staten – och 

även markägaren Korsnäs – menade att vedtäkt inte 

varit aktuellt ens tidigare på det område som föreslås 

bli nationalpark. Vi menade att önskemålen skulle 

hanteras i andra sammanhang. Men frågan bet sig 

envist fast och skavde länge. 

Det var nu dags att börja förtydliga vad som ska 

gälla i nationalparken för att komma vidare. Principer 

för skötselplan, zonering och föreskrifter börjar 

diskuteras internt inom Naturvårdsverket och 

under hand med Länsstyrelsen. Tidplanen är nu att 

en invigning ska ske september 1998. Vid en intern 

genomgång 1995-05-10 på Naturvårdsverket om det 

pågående arbetet med att bilda nationalparker konstaterades 

för Fulufjället att ”detta är en okomplicerad 

park där bildandet kommit långt”. Det kunde 


knappast ha uttryckts mera fel sett i backspegeln! 

Men vi på Naturvårdsverket trodde att det skulle 

rulla på som det brukar. 

Länsstyrelsens förslag till utvidgning av det 

befintliga reservatet i norr med ca 2 200 hektar 

utanför befintligt naturreservat, inom ett område 

med mycket höga naturvärden och med ett naturligt 

samband med Fulufjället, diskuterades alltmer i 

arbetsgruppen. Kommunens representanter motsatte 

sig detta kraftfullt, inte minst för att det kunde 

påverka den omfattande jakten och skoterkörningen 

där. Markägaren Korsnäs var däremot villig att 

sälja. Jaktfrågorna står högt på dagordningen hela 

tiden. Staten kan godta viss älgjakt i en nationalpark, 

men det blir alltmer uppenbart att småviltjakten i 

Fulufjället behöver begränsas på något sätt för att 

nationalparken ska vara godtagbar på både nationell 

och internationell nivå. Fortfarande är det dock 

relativt öppna formuleringar i arbetsgruppen med 

utrymme för tämligen vida tolkningar. 

NYA FÖRUTSÄTTNINGAR 

År 1995 hände en del som ökade trycket i skoterfrågan. 

Länsstyrelserna i fjällänen redovisade sina 

uppdrag till regeringen om att ge ”förslag till utökat 

skydd mot buller från snöskotrar m.m. i fjällen”. 19 

Uppdraget var en följd av den i förra kapitlet nämnda 

Bullerutredningen. När det gäller Fulufjället föreslog 

Länsstyrelsen i Dalarna dock inga större 

förändringar, vilket inte oväntat stöddes av Älvdalens 

och Malungs kommuner i remissyttrandet. I 

sitt remissvar till Länsstyrelsen ansåg dock Naturvårdsverket 

20 att vissa leder borde utgå för att följa 

rekommendationerna i Bullerutredningen, i linje 

med verkets tidigare yttrande över denna. Detta 

beaktades dock inte av Länsstyrelsen. Uttalanden 

i pressen att det inte skulle bli några förändringar 

av skoterlederna i Fulufjället (vilket i princip bara 

gällde Länsstyrelsens regeringsuppdrag) kopplades 

naturligen ihop med nationalparksarbetet och gav 

ytterligare bränsle till kommande svekdebatt.

I slutet av 1995 kom så ett betänkande från Miljövårdsberedningen, 

regeringens råd i miljöfrågor, 

om en hållbar utveckling i landets fjällområden. 21 

Där föreslås Fulufjället i linje med Bullerutredningens 

förslag att vara en ”vildmarkszon med starka 

begränsningar för skoter och flyg”. Beredningen 

föreslår vissa riktlinjer för nationalparksplaneringen 

i Fulufjället, bland annat att ”skotertrafiken 

begränsas. Förslaget innebär enstaka leder för att 

tillgodose lokala behov i norr men ingen genomfartstrafik.” 

Förslaget stöddes i remissen av Naturvårdsverket 

men inte av Länsstyrelsen. I den 

följande fjällpropositionen 22 ansåg regeringen att 

Miljövårdsberedningens mål för de olika områdena 

bör komma till uttryck i ”särskilda föreskrifter” och 

påtalar Naturvårdsverkets ansvar när det gäller att 

hantera terrängkörningsfrågorna i nationalparker så 

att friluftslivs- och naturvärdena tillgodoses. 

Med de statliga uppdragen, utredningarna, propositionerna 

och förordningarna fanns nu en tydlig 

viljeinriktning från hög politisk nivå att begränsa de 

negativa effekterna av skoterkörning i fjällen. Dels 

generellt, men också specifikt för vissa områden som 

Fulufjället. Detta var en given ny förutsättning för 

Naturvårdsverket att utifrån sitt nationella ansvar 

föra in i den pågående nationalparksprocessen. Saken 

innebar en skärpning gentemot tidigare utfästelser 

med upprörda känslor och svekdiskussioner som 

följd. 

I remissvar m.m. kan vi notera en officiell skillnad 

i synen på skoterkörning i Fulufjället mellan 

Naturvårdsverket och Länsstyrelsen. Situationen får 

ses som följden av en regional kontra nationell hållning 

i skoterfrågan. Det är i sig inte anmärkningsvärt, 

det är två självständiga myndigheter med olika 

ansvar och roller. Naturvårdsverket är en sektorsmyndighet 

(för naturvård), medan Länsstyrelsen har 

ett bredare uppdrag och ska väga samman många regionala 

och nationella intressen, från regionalpolitik 

till rovdjursförvaltning. När det gäller nationalparksarbetet 

kan konstateras att detta gav ett olyckligt re- 

sultat. Skillnaden i myndigheternas hållning skapade 

viss förvirring, dubbla budskap och svårigheter för 

allmänheten att hålla reda på i vilket sammanhang 

statens företrädare uttalade sig om skoterleder på 

fjället och vem som egentligen ansåg vad. 

FLER MÖTEN 

Miljörådsberedningens förslag presenterades för 

nationalparksarbetsgruppen vid sitt fjärde möte 

1995-11-10, som en utgångspunkt för en mer restrik 

tiv hållning i skoterfrågan. Det vållade intensiv 

diskussion. Trots allt uppfattade jag det som att det 

fanns acceptans i gruppen för vissa regleringar. Det 

noterades att förändringarna till största delen berörde 

Malungs kommun, som ligger strax intill södra 

delen av Fulufjället. Även om Fulufjället helt ligger i 

Älvdalens kommun, så har många boende i nordvästra 

Malung Fulufjället som sin rekreationsmark, inte 

minst för att med skoter komma upp på fjället för att 

fiska. Största byn i trakten är Sörsjön med sina 140 

invånare. Som en följd föreslogs att Malungs kommun 

skulle bjudas in till arbetsgruppens nästa möte. 

Det var olyckligt att Malungs kommun inte varit 

inbjuden till gruppen från början. Detta var förvisso 

uppe på dagordningen inledningsvis men genomfördes 

av okänd anledning inte. Det skulle visa sig att 

det var i Sörsjön som motståndet mot en nationalpark 

blev allra starkast. Bland annat via dess byalag 

mobiliserades motståndet från Malung och samordnades 

med den gruppering som ledde protesterna 

i Älvdalen. För mig var detta helt okänt vid denna 

tidpunkt. Med ökad medvetenhet om processerna 

i Sörsjön i ett tidigt skede, hade kanske en del av de 

kommande svårigheterna kunnat hanteras bättre. 

Förankringsarbetet i Malung hade tyvärr varit tämligen 

obefintligt hittills. 

Vid arbetsgruppsmötet blir det omfattande 

diskussioner kring frågor om älgjakt, småviltjakt och 

gränser. För oss på Naturvårdsverket var det uppenbart 

att jakten i den nya nationalparken måste vara 

mer reglerad än i nuvarande naturreservat. Det gäl- 


30 

ler inte minst för att uppfylla kriterierna för nationalparker 

och inte skapa prejudikat för omfattande 

jakt i befintliga och kommande nationalparker. Det 

gällde i första hand den yttäckande småviltjakten, 

särskilt ripjakten på kalfjället, men även i viss mån 

älgjakten och dessutom fisket. De lokala representanterna 

motsatte sig det mesta av förändringsförslagen. 

Det var nu som det började bli uppenbart att 

det kunde bli förändringar mot idag, när arbetet med 

planeringen kommit så långt att det fanns konkreta 

förslag att ta ställning till. Detta gav också näring 

till motståndet och skapade en ökande polarisering. 

Vi hade dock ingen genomtänkt strategi att hantera 

detta utan arbetade på som vanligt. 

Ungefär samtidigt som alla skoterutredningar 

kommer den utvärdering av småviltjakt och fiske 

i fjällen som Naturvårdsverket, Jordbruksverket 

och Sametinget gjort tillsammans på regeringens 

uppdrag. 23 Där finns rekommendationer om helt 

jakt- och fiskefria områden i fjällen, bland annat 

som akvatiska referensområden för forskning. Detta 

stärkte ytterligare motiven för en starkare reglering 

av jakt och fiske i Fulufjället. Om det någonstans 

skulle kunna vara jakt- och fiskefria områden i fjällen, 

så var det i Fulufjället där det inte finns några 

samiska rättigheter för husbehovsjakt och fiske 

enligt Rennäringslagen. 

Vid denna tid, i slutet av 1995, noterade vi på Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen de första tecknen 

på oro bland allmänheten inför vad som skulle ske 

med Fulufjället. Rykten om stora förbud började florera, 

men det var ännu oklart för oss i vilken omfattning 

och vad som var källorna. 

Jag reste nu allt oftare till Fulufjället, för fältrekognoscering 

tillsammans med Länsstyrelsens 

personal och för informella träffar med ortsborna. 

Vandringarna, helikopterflygningarna och skoterturerna 

förstärkte bilden av ett område med stora 

värden och en sällsam ödslig skönhet. Det var också 

många och långa sittningar och mycket kaffedrickande 

i stugorna runt om fjället. Jag lärde mig mycket 


om villkoren att leva i Dalarnas fjällvärld förr och nu. 

Fantastiska berättelser om att vara barn på fäbodarna 

i väglöst land och gå till skolan i djup snö, om tjuvjakt 

i de stora skogarna och om den farliga kurirtiden 

(vid fronten mot det av Tyskland ockuperade Norge) 

under andra världskriget. Det gavs också tillfälle att 

nyanserat diskutera nationalparken. Jag insåg människornas 

oro men märkte också att många, så här 

på tu man hand, långt från socialt tryck och hårda 

stormötesstämningar även såg fördelar med en nationalpark 

och kände en stolthet över att ”deras” fjäll 

skulle upphöjas till en sådan. Det kändes också att 

man uppskattade att jag som statens företrädare tog 

mig tid att lyssna och ta mig till deras hemmaplan. 

Det var också uppenbart att några hamnade i 

personligt kluvna situationer när de som företrä dare 

för ett visst mer eller mindre hotat intresse som jakt, 

skoter eller fiske, måste ha en kritisk officiell hållning 

till en nationalpark, medan de som privatpersoner 

och närboende kunde vara mer positiva. Det kan 

skapa ett frustrerande spänningstillstånd som inom 

socialpsykologin kallas kognitiv dissonans. 24 Där 

alla känner alla, kan det vara känsligt vad man säger 

och hur man förhåller sig till dem som av olika skäl är 

tongivande och till den synes dominerande uppfattningen. 

Grupptrycket kan bli starkt och kännbart på 

små orter. Man är inte anonym. Som någon uttryckte 

det, ”det kan kännas obekvämt i Konsumkön”. Begreppet 

solidaritet kan bli svårhanterligt, ska man 

vara det mot sitt land, sin by, sin bygd, sin kommun, 

de andra eller sig själv? Eller mot sina barnbarns 

barn? 

Vi började ana informella motståndsallianser 

tvärs över de politiska och kommunala gränserna 

bland ortsbornas nuvarande och tidigare fullmäktigerepresentanter. 

Jag fick under denna tid, vintern 

1995/96, uppfattningen att motståndarna nu drev på 

och mobiliserade, men att det under ytan ändå fanns 

ett brett spektrum av åsikter i bygden. 

Jakten var ett särskilt – och viktigt – kapitel 

som tog mycket tid i anspråk. Vi jämförde med andra

nationalparker och konstaterade hur hårt jakten var 

reglerad också där. Småviltjakt på kontrakt förekom 

vid tiden för Fulufjällsarbetet inte i någon annan 

nationalpark. Arrendejakt på älg förekom bara i 

Björnlandets och Färnebofjärdens nationalparker. 

Att renskötande samer har rätt att jaga i renbeteslandets 

nationalparker med stöd av rennäringslagen, 

var dock en annan sak som ligger utanför nationalparksbestämmelserna. 

25 

Vi gjorde detaljerade studier av jakten i Fulufjället 

idag, de olika jaktlagens verksamhet, var och hur 

man jagar m.m. Det visade sig att småviltjakten utom 

ripor bedrevs i begränsad omfattning och i huvudsak 

av ortsbor, älgjakten främst skedde i skogslandet och 

att merparten av älgjägarna var eller hade varit boende 

i fjällets omland. Däremot bedrevs merparten 

av ripjakten på kalfjället – den bästa jakten – huvudsakligen 

av utsocknes, delvis som ett resultat av 

Domänverkets och sedermera Assi Domäns representationsjakt 

där. Älgjakten ansågs vara mycket bra 

med en av landets mest storvuxna stammar. 

Jag hade flera långa och givande samtal hemma 

hos jägare. Samtalen flöt från strikta naturvårdsprincipiella 

motiv att reglera jakt till jaktens sociala 

betydelse, etiska motiv för och emot samt nyanserade 

jaktbestämmelser som en möjlighet. Även från 

jägarhåll framfördes den personliga åsikten att ”det 

borde väl egentligen inte vara någon jakt alls i en 

nationalpark”(!) 

Vi insåg att den omfattande kunskap om Fulufjället 

som fanns i bygden behövdes för att få ett bra 

underlag till skötselplanen. Vi uppdrog åt den lokala 

jaktvårdskretsen att via dess ordförande Gunder 

Eriksson göra en bred beskrivning av jakten i Fulufjället. 

Vi fick också hjälp av ortsbor med beskrivningar 

av fiske, kulturhistoria, ortnamn, äldre stigar 

m.m. Förutom att ge oss värdefulla fakta bidrog 

de olika uppdragen också till att skapa förtroende, 

genom att den lokala expertisen blir sedd och respekterad 

som den resurs den utgör för naturvården. 

ZONERINGEN 

Den interna planeringen fortsätter med allt bättre 

underlag. Avgränsningsfrågor, jakten, fisket, skoterkörningen 

och zoneringen med nyanserade bestämmelser 

börjar ta form i slutet av 1995. Förslaget till 

zonering byggde på det amerikanska planeringssystemet 

ROS26 (Recreation Opportunity Spectrum, 

”Spektrum av rekreationsmöjligheter”). Det togs 

fram som ett arbetsmaterial av Naturvårdsverket 

i samarbete med Länsstyrelsen och hade utgångspunkterna 

att: 

• Behålla den viktigaste lokala skoteråkningen. 

• Behålla den viktigaste lokala jakten. 

• Behålla det viktigaste fi sket. 

• Låta området i övrigt vara så orört som möjligt. 

Utifrån de diskussioner och olika underlag vi hade, 

var det rätt givet att det var de fina öring- och rödingsjöarna 

i norr som hade bäst och viktigast fiske. 

Det var dessutom de som kalkades och där det var 

bra tillträde till vårvinterfisket via skoterleder och 

Rösjöns ”fiskecamp” intill. Det var också där som 

behovet av skoteråkning var starkast. I övriga delar 

av fjället var det på grund av försurningen dåligt eller 

obefintligt fiske. 

Älgjakten bedömdes av oss på Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen att vara omistlig som fritidsintresse 

och socialt kitt i bygden. Däremot konstaterade 

vi att småviltjakten inklusive ripjakt trots allt 

hade en mer sekundär betydelse generellt sett, även 

om det för vissa lokala jaktlag ändå var mycket angeläget 

att ha den kvar. Av principiella och prejudicerande 

skäl var det också svårare att motivera fortsatt 

småviltjakt i en nationalpark än att göra undantag 

för en begränsad älgjakt. Dessutom är Fulu fjället ett 

så kallat utvandringsområde för älg, med en begränsad 

vinterstam. Stora delar av Fulufjällets älgar rör 

sig långt utanför områdets gränser och påverkar omgivande 

produktionsskog med risk för betesskador, 

vilket också motiverar en viss skattning av populationen. 

Här blir det påtagligt hur det stora skyddade 


32 

Zonkarta med de fyra zonerna i Fulufjället, var och en 

med olika restriktioner och möjligheter till aktiviteter och 

upplevelser. 

området i vissa aspekter ändå är beroende av sitt 

omland. I en avvägning mellan småvilt- och älgjakt 

var svaret givet – till den senares fördel. 

En stor knäckfråga framöver var den genomgående 

nordsydliga skoterleden på kalfjället. Förutom 

att vara en väg för boende i söder, däribland 

Sörsjöbor, upp på fjället och vidare till fisket i norra 

sjöarna, var den också använd för höghastighetsåkning 

på den flacka fjällplatån, främst för skoteråkare 

utifrån. Vi bedömde denna led som mindre angelägen 

ur ett större perspektiv och ett hinder för att 

ge nationalparken en starkare prägel av orördhet. 

Genom att i zoneringen ta bort leden, kunde ett stort 

tyst område på kalfjället skapas. Detta var också i 

linje med Miljövårdsberedningens tidigare nämnda 

betänkande. 


Zoneringsförslaget innebar till slut en relativt 

påverkad ”aktivitetszon” i norr (25 procent av den 

totala arealen på 39 000 hektar), med fiske, skoterleder, 

kalkning och viss älgjakt. Dessutom en helt 

orörd zon i söder på 60 procent av arealen, utan jakt, 

fiske, kalkning, skoteråkning m.m. och där den genomgående 

skoterleden tagits bort. Vi har vidare en 

lågaktivitetszon (14 procent) i skogslandet med älgjakt 

tillåten och en liten (

en monografi över Fulufjället, i linje med vad som 

gjorts för några andra nationalparker. Vi är tidigt 

inne på att ha ett bredare fokus än det traditionella, 

för att belysa också kulturhistoria och nyttjandet av 

Fulufjället. Författare blev skogs- och Dalakännaren 

Rolf Lundquist med Bengt Oldhammar som redaktör. 

Ambitionen var att nu för första gången göra en 

bok som är samordnad med genomförandet av en ny 

nationalpark. 27 

Händelseutvecklingen i nationalparksprocessen 

gick nu allt snabbare. De två kommunala företrädarna 

skriver 1995-11-27 till kommunstyrelsen 

i Älvdalens kommun och uttalar sitt missnöje med 

arbetet i nationalparksgruppen. Man anser sig inte 

få gehör för sina synpunkter och redogör för sina 

farhågor om stora inskränkningar i det mesta. Man 

anser att Naturvårdsverkets ståndpunkter ”på ett 

oroväckande sätt förändrats från ödmjukt lyssnande 

till diktatoriskt bestämmande”. 

Skrivelsen syftar troligen på diskussionen under 

de senare mötena där myndigheterna igen klargjorde 

att arbetsgruppen bara är rådgivande och att diskussionerna 

under mötet är underlag för den fortsatta 

processen. Här fanns uppenbart olika förväntningar 

och uppfattningar. Redan i första inbjudan framgick 

dock som tidigare nämnts att gruppens roll är att vara 

rådgivande och fungera som ett diskussionsforum. 

Dessutom hade vi bytt representation från Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen. I arbetsgruppen 

ingick numera jag som ansvarig från Naturvårdsverket 

och gruppens ordförande var hädanefter miljövårdsdirektör 

Stig-Åke Svenson. Det kom på vår lott 

att driva de alltmer konkretiserade, reglerande och 

därmed konfliktskapande förslagen. Samtidigt gjorde 

vi rollfördelningen internt inom staten tydlig, det är 

Naturvårdsverket som leder processen i nära samverkan 

med Länsstyrelsen. Alla frågor diskuterades mellan 

myndigheterna innan något lades fram externt, 

även om vi inte alltid hade samma uppfattningar inledningsvis. 

Jag uppfattade det som ett konstruktivt 

givande och tagande med ömsesidig respekt. 

Än en gång visar det sig hur viktigt det är att 

klargöra olika gruppers mandat; vilken som är rådgivande 

och vilken som är mer styrande, både vid 

uppstart och under resans gång. 

Kommunrepresentanterna lyfter i den nämnda 

skrivelsen åter upp vedförsörjningsfrågan och föreslår 

att kommunen nu säger nej till nationalparksbildningen 

på grund av verkets och Länsstyrelsens 

agerande. Vid kommunstyrelsens sammanträde 

1995-12-06 deltar ännu en ortsbo och ”redogör för 

synpunkter som ortsbefolkningen fört fram”. 28 

Nu följde flera möten under hand i olika konstellationer, 

mellan Naturvårdsverket och kommun- och 

länsledningarna. Ett tema var att försöka hitta några 

möjliga regionala satsningar med anledning av nationalparksbildningen 

för att visa på fördelarna. Inget 

konkret kom dock fram. Även landshövding Gunnar 

Björk engagerade sig i frågorna. 

Jag och Länsstyrelsens företrädare träffade i 

februari 1996 Särnas byutvecklingsgrupp. Fokus 

på diskussionen var eventuella möjligheter med en 

nationalpark istället för att bara hantera problem. 

Uppenbart var att man i gruppen hade svårt att 

formulera konkreta projekt som vore till nytta för 

bygden. Här fanns en mer blandad köns- och åldersfördelning 

än i de grupperingar med mestadels äldre 

män som vi brukade möta. Något att ta fasta på var 

önskemålen om en bättre väg mellan Mörkret och 

Gördalen vid norska gränsen. Detta var något som 

ortsborna och kommunen hade velat ha i många år, 

men som aldrig hade prioriterats på regional Vägverksnivå. 

Om naturvården på något sätt kunde 

se till att vägen förbättrades så vore det en mycket 

påtaglig positiv effekt av nationalparken. 

Detta var första gången som vi formellt träffade 

en lokal gruppering utanför arbetsgruppen (förutom 

alla mina enskilda informella samtal med ortsbor). 

Här var också diskussionen inte inriktad på om det 

skulle vara en nationalpark eller inte, utan vad en 

eventuell park skulle leda till för möjligheter och hur 

de skulle kunna utnyttjas. Till skillnad från det mer 


34 

konsultativa arbetssättet i den formella arbetsgruppen 

för genomförandet, var detta mer en aktiv medverkan 

där ortsborna fick sätta agendan. Även om det 

inte ledde så långt denna gång, kändes det befriande 

att ha ett sådant möte utan laddade konflikter. Förutom 

att skapa relationer, var huvudresultatet för vår 

del medvetenheten om Gördalsvägens betydelse. 

Med facit i hand var det just denna typ av möten 

och nätverksbyggande som enligt min uppfattning 

borde ha skett långt tidigare, parallellt med det 

övriga arbetet. Det hade varit ett alternativ till den 

alltmer konfliktfyllda arbetsgruppen. Ett liknande 

arbetssätt skulle dock senare bidra till att Omlandsprojektet 

(som startade året därpå) blev framgångsrikt. 

Fröet till detta såddes nog vid mötet i februari. 

I senare diskussioner med Vägverket framkom 

att de inte kunde/ville prioritera en upprustning av 

Gördalsvägen, men om det kom till andra medel så 

var det bara att dra igång, en preliminär projektering 

fanns redan. Detta var dock något som Naturvårdsverket 

inte kunde använda sina egna medel för även 

om vi skulle vilja. Vi insåg vägens nyckelbetydelse 

men också svårigheterna förknippade med att finansiera 

ett sådant projekt. Vi var dock beredda att driva 

frågan vidare tillsammans med Länsstyrelsen. Rent 

strategiskt fanns här ett gemensamt projekt och 

intresse som delades mellan verket, Länsstyrelsen 

och lokalbefolkningen. 

VÄXANDE MOTSÄTTNINGAR 

Vi noterade i början av 1996 ett initiativ om att samla 

in pengar som bidrag till ”kampen mot nationalparker 

na”. Utgångspunkten i en lokal annons var 

att parkerna generellt skulle medföra stora restriktioner, 

bl.a. ”jakt-, fiske- och bärplockningsförbud, 

värdelösa osäljbara fastigheter, murar vid husknuten 

som spärrar rörelsefriheten”. Man vädjade ”Snälla 

ni! SISTA TÅGET GÅR NU! LÖS BILJETTEN! 

Det är för sent att gnälla senare.” Man angav också 

ett postgironummer dit ”små och stora bidrag var 

välkomna”. 


Initiativtagaren till uppropet bodde dock inte i 

Fulufjällets omedelbara omland. I processen fanns en 

felaktig hopkoppling mellan Fulufjället och Långfjället, 

ett naturreservat längre norrut som också var 

med i Naturvårdsverkets nationalparksplan. 29 Man 

såg här antagligen framför sig hur Norra Dalarna fylldes 

av nationalparker. Men Långfjället var aldrig aktuellt 

att genomföra som nationalpark vid den tiden. 

Krisen och misstron fördjupades under vintern 

1996. Omfattande protestlistor organiserades utan 

vår kännedom. Nästa arbetsgruppsmöte, det femte 

i ordningen, skedde den 5 mars 1996 och visade hur 

kritiskt läget blivit. Mötet blev något helt annat än 

det var tänkt. Många fler än de ordinarie medverkade 

utan att vi visste det innan, nu deltog allt från 

Älvdalens kommunalråd, kommunchef och andra politiker 

till Malungspolitiker. Som representanter för 

Malungs kommun i arbetsgruppen, ingick nu även 

två boende från den påtagligt nationalparkskritiska 

byn Sörsjön. Vi var lite tagna på sängen av upplägget 

för mötet, men det kändes inte riktigt som läge att 

hålla på mötesformerna för den utsedda arbetsgruppen. 

Det hela utvecklade sig i stället till en manifestation 

av det kommunala motståndet. 

Allt kom nu upp till ytan. Knäckfrågorna diskuterades 

brett, alla restriktioner ifrågasattes starkt. 

Buntar med protestlistor överlämnades av Älvdalens 

kommunrepresentant i arbetsgruppen. De var 

undertecknade av de politiska partierna, skoterklubbar 

med flera, samt allmänna protestlistor med 713 

namn. Rubrikerna var dels ”Undertecknade protesterar 

på det bestämdaste mot nationalparksbildningen 

på Fulufjället. Det är dags att myndigheterna 

börjar lyssna på ortsborna runt fjället”, och dels ”Vi 

protesterar mot planerna på att göra nationalpark 

av Fulufjället och alla andra restriktioner i norra 

Dalarnas fjällvärld.”. 

Särnas socialdemokratiska förenings protest 

hade starka skrivningar. Man känner ”vanmakt inför 

Naturvårdsverkets hantering av frågan och den ringa 

hänsyn som visats gentemot ortsbefolkningen” Man

Urskog nära Njupeskärsravinen. 

”motsätter sig med skärpa att Fulufjället omvandlas 

till nationalpark”. 

Älvdalens kommun var väl föreredd. Kommunledningen 

fick regelmässigt mötesanteckningarna 

från arbetsgruppen för kännedom, och hade uppenbarligen 

diskuterat frågorna med sina representanter 

i arbetsgruppen. Kommunalrådet Gunnar Barke 

presenterade en skrivelse 30 till Naturvårdsverket där 

kommunen i nio punkter ställde krav på hur olika 

frågor skulle hanteras, för att fortsätta diskussionerna 

om nationalparksbildningen. De gick i stort sett ut 

på att allt skulle vara som förut i de kritiska frågorna, 

med gränser, skoter, jakt och fiske. Det kändes rätt 

mycket som ett eko av den kritik som motståndarna 

fört fram i arbetsgruppen och i media. Skrivelsen 

var rätt ultimativ och begärde ett svar som grund 

för kommunens ställningstagande för de fortsatta 

diskussionerna. Frågan var nu uppe på kommunstyrelsenivå, 

undertecknare var kommunalrådet. Vårt 

förslag till zonering, med aktivitetszonen i norr, den 

orörda zonen i söder och älgjakten i skogslandet, avvisades 

därmed av kommunledningen. 

Det var uppenbart att frågan nu hade svängt från 

på vilket sätt en nationalpark skulle utformas till 

om det skulle bli en park över huvud taget. De lokala 

representanterna drev politiskt ett nej till nationalpark 

och hade kommunledningens öra. Under mötet 

visades ringa förståelse för argumenten vad en 


36 

nationalpark kan betyda i positiv bemärkelse för 

kommunen som helhet. Inte heller för de möjligheter 

till utveckling i omlandet som den kan medföra. 

Nationalparken sågs bara som problem. 

Av allt att döma var det de lokala representanternas 

tolkningsramar som präglade det kommunala 

ställningstagandet. Kommunledningen tog strikt 

hänsyn till det lokala perspektivet och ville ”avstyrka” 

nationalparken. En fördel med mötet var 

dock att vi nu fick möjlighet att redovisa tankarna 

direkt för kommunledningen utan att de filtrerats 

via kommunens företrädare i arbetsgruppen, vilka 

hade en uttalat negativ hållning. 

Mötet gav också anledning att reflektera över 

protestlistorna. Uppenbart var att grunden för att 

skriva på var att ”allt blir förbjudet”, något som ju 

inte var aktuellt. Klart var i alla fall att de gav uttryck 

för en lokal oro och motvilja mot förändringar, 

något som vi måste ta på allvar. 

Dagarna efter mötet motionerade moderaterna i 

Älvdalen till fullmäktige om att kommunen bestämt 

skulle säga nej till en nationalpark. 31 De trodde enligt 

motionen inte på en ökande turism, såg att parken 

skulle omöjligöra framtida turistsatsningar: ”hur ska 

vi få några mätbara inkomster på enstaka fjällvandrare, 

som lever på medhavda soppor och Trangiakök”. 

Man såg en ”död mans hand” över fjällvärlden i 

sikte och påtalade att Naturvårdsverket inte tillmötesgått 

ortsbornas krav. Motionen var undertecknad 

av kommunens representant i arbetsgruppen. 

Möteskarusellen rullade snabbt vidare. Interna 

möten hölls på Naturvårdsverket och Länsstyrelsen 

om strategier för att komma vidare. Vårt förslag bearbetades 

och modifierades. Jag reste i skytteltrafik 

till Fulufjället och träffade ortsbor, däribland lokala 

skoteråkare och jägare i olika allmänna möten och 

diskuterade de aktuella förslagen till zonering och 

reglering. 

Det var tydligt att många som hade åsikter inte 

alltid hade hela bilden klar för sig. Man visste inte 

vad det var som egentligen skulle förbjudas eller inte. 


Det fanns en informationsbrist och risk för desinformation. 

Att vara närvarande för personliga samtal 

och för att kunna ge förstahandsinformation var 

akut viktigt. Det var dock uppenbart att det är svårt 

att motverka felaktig information som redan spritts 

ut och hämta igen motståndarnas försprång. Vi hade 

heller inte tillgång till alla viktiga kanaler för att föra 

ut korrekt information. 

Vi hade definitivt underskattat informationsspridningens 

strategiska betydelse. Vi hade också 

varit för godtrogna när det gällde att överlåta åt 

andra att göra urval, tolka och sprida information 

från arbetsgruppsmötena. Noterbart är att detta 

var strax innan explosionen av Internet och sociala 

medier, som skulle ge möjligheter till Facebooksidor, 

debattforum, bloggar, nyhetsbrev m.m. i snart sagt 

var mans och kvinnas fjällstuga. 

De sektorsvisa skoter- och jaktmötena fördes 

dock i en lugn anda, även om verkets förslag som väntat 

mötte ringa förståelse, men nu var i alla fall hela 

bilden på bordet och de motiv som låg bakom. Man 

uppskattade hursomhelst att Naturvårdsverket kom 

ut och mötte folket på deras hemmaplan, inte bara 

”satt i Stockholm och bestämde”. 

PERSONLIG KOMMENTAR 

I takt med att jag fick en allt bättre kunskap 

om levnadssituationen vid fjällets fot och lärde 

känna människorna och deras vardag och tankar, 

kände jag att jag påverkades själv. Fulufjällsfrågan 

blev alltmer nyanserad. Vad var rätt och vad 

var fel? Långa diskussioner i stugorna om jakt 

och etik, naturvårdsideologi och naturarv kontra 

livskvalitet i glesbygden, sätter sina spår. Uppgiften 

att göra nationalpark blev svårare men också 

mångfaldigt mer berikande, och slutresultatet 

antagligen betydligt bättre. Här var verkligen 

planeringens grundfrågor; vem har makten, vem 

har eller bör ha rätten till mark och bruk, vilka 

perspektiv ska gälla i en avvägning mellan olika 

intressen, vem formulerar problemen och med

vilken rätt? Naturvårdsarbetet kändes bredare 

och djupare än någonsin. 

Rollen som företrädare för staten blev mer 

och mer komplex. Men jag kände mig trots allt 

övertygad om att det långsiktigt bästa ur både det 

nationella och det lokala perspektivet var att genomföra 

nationalparken med höga kvalitéer – så 

småningom. Jag tänkte på en av mina stora förebilder 

inom naturvården, Sveriges förste naturvårdsintendent 

Tord Ingmar vid Uppsala kommun. 

När jag arbetade där i början av 1990-talet 

sa han till mig efter att jag haft en osedvanligt tuff 

kamp mot exploateringsintressena: ”Kom ihåg, 

det viktiga är inte att HA rätt, utan att FÅ rätt”. 

Den lärdomen har burit mig genom många duster 

i naturvårdens och friluftslivets intressen. 

Nu ökades trycket än mer av en nystartad grupp, 

”Gördalen-Fuludalens Byutvecklingsgrupp”. Den 

bestod av några ortsbor och i dess ledning ingick den 

allt mer tydligt nationalparkskritiske kommunala 

representanten i arbetsgruppen. De bjöd in Naturvårdsverkets 

generaldirektör Rolf Annerberg för att 

han skulle få en bild av situationen. Det fanns dock 

inte utrymme för ett sådant möte. De skrev den 19 

april 1996 till Länsstyrelsens styrelse, och beskrev 

det ”kompakta motståndet” mot nationalparksplanerna 

och avslutade: ”en nationalparksbildning […] 

tar död på hela bygden. Detta motsätter vi oss. Hjälp 

oss i stället att säga NEJ till nationalpark.” 

För att nyansera diskussionen och skapa en 

gemensam plattform bjöd verket den 15 april 1996 

in representanter från kommunstyrelserna och från 

ortsborna inklusive Malung, till en studieresa i juni 

till Tyresta nationalpark utanför Stockholm såsom 

ett gott exempel med stort kommunalt stöd och till 

den planerade parken i Nämdöskärgården. Men kommunstyrelsen 

i Älvdalen ville vänta, övriga tackade 

nej eller hörde inte av sig och resan ställdes in. 

Kanske var det naivt att förvänta sig alltför 

stort politiskt risktagande att lokala politiker i den 

laddade situationen bokstavligt skulle sätta sig i 

båten med staten, motståndaren. En resa skulle 

egentligen, med facit i hand, ha genomförts betydligt 

tidigare innan låsningarna uppstod. 32 Vi hade grovt 

underskattat värdet av gemensamma referenser och 

erfarenheter. Nu var det för sent. 

Nu började också lokalpressen alltmer uppmärksamma 

motsättningarna. Konflikter ger bra rubriker 

och det utnyttjades väl. De första svarta rubrikerna 

kom efter mötet med jägarna 33 : ”Slut för ripjakt på 

Fulufjället”. Man konstaterade vidare att ”Wallstens 

vackra planer på Sveriges mest orörda fjäll imponerade 

inte på de lokala jägarna”. Bygden mobiliserades, 

ett avgörande närmade sig. Nu gällde det att 

stoppa parken, inte att få den så bra som möjligt. 

Det fanns en pedagogisk svårighet i den osäkra 

situationen, när diskussionerna flöt mellan å ena 

sidan om nationalparkens vara eller inte vara och å 

den andra om hur den skulle vara beskaffad om den 

eventuellt kom till, ibland var det båda perspektiven 

samtidigt. Diskussionerna var tröttande och inte 

särskilt fruktsamma, vi talade ofta förbi varandra. 

KOMPROMISSER 

Nästa arbetsgruppsmöte den 18 juni 1996 – vilket 

var det sjätte och skulle bli det sista i denna form – 

följdes på kvällen av ett offentligt informationsmöte 

för allmänheten. Inför dessa möten hade vi bearbetat 

vårt förslag, där den stora förändringen var att vi 

hade backat från utvidgningen i norr, de drygt 2000 

hektaren, som redan var förvärvade för att ingå i 

nationalparken, skulle för att tillmötesgå de lokala 

kraven inte längre ingå i nationalparken utan den 

ursprungliga gränsen fick gälla. 

Nationalparksförslaget tillfördes även en tioårig 

övergångsperiod för de lokala småviltjaktlagen och 

ett projekt att försöka hitta ersättningsmarker för 

dem som skulle bli av med sin jakt. Men vi såg inga 

möjligheter att kompromissa när det gäller skotertrafiken. 

Motiven för att ta bort den genomgående leden 

i den orörda zonen var starka. Samtidigt tillgodo- 


38 

sågs den viktigaste skoteråkningen i aktivitetszonen 

i norr,via nydragna, förbättrade och befintliga leder. 

Det nya gräns- och zoneringsförslaget vinner 

viss uppskattning på arbetsgruppmötet men de stora 

oenigheterna kvarstår. Från Älvdalens kommun 

deltog kommunchefen Arne Pettersson, en tung 

tjänsteman som drev på och sökte få fram lösningar. 

Vi kände nu äntligen att det fanns en direktingång 

med information till kommunledningen och att man 

uppriktigt försökte hitta bra kompromisser. 

På det allmänna mötet på kvällen den 18 juni 

1996, sa en ortsbo uppskattande om vår justering av 

gränsen till det ursprungliga läget: ”Ja, nu du Wallsten, 

ska väl ingen vara emot parken längre”. Men 

han hade ack så fel. Bystugan i byn Gördalen just väster 

om fjället där mötet hölls, har väl aldrig varit så 

fullsatt. Man fick stå långt ut i entrén för att få plats. 

För att få en positiv ingång hade vi anlitat naturfotografen 

Peter Hanneberg som visade magnifika bilder 

från världens nationalparker och berättade om ekoturism 

och de fördelar man såg med nationalparker 

internationellt. Bra början, men den uppvägde knappast 

de kritiska synpunkterna på inskränkningarna 

som följde under nästa punkt på dagordningen. 

Även om vi från verket och Länsstyrelsen försäkrade 

att Fulufjället skulle bli den nationalpark i 

Sverige som totalt sett hade den mesta privata arrendejakten, 

längst skoterleder och det mesta kortfisket 

så fanns knappast några öppningar. Grupptrycket 

var också starkt emot att som deltagare säga något 

positivt. Trots det var det tre modiga personer som 

vågade räcka upp handen till stöd för en nationalpark, 

när en mötesdeltagare plötsligt drog igång en 

omröstning för eller emot. Efter mötet fick jag samt 

Lars-Axel Magnusson och Hannes Mellquist varsin 

björnpingla av Gördalsbon Karl-Olov Jenssen. Han 

passade på att driva lite med Länsstyrelsens råd att 

använda pinglor som skrämselskydd för björn. ”Här 

ska ni få, det är förstås delade meningar om den” sa 

han med glimten i ögat, ”några tror att den skrämmer 

bort björnen, andra att den lockar till sig den. Jag tror 


på det sista…” En journalist från Dala-Demokraten 

deltog i mötet, rubriken efteråt var given och i stort 

format: Nej till nationalpark. 34 

Ja, det var ett tufft möte, det är svårt med stormöten 

som så lätt polariseras och låses fast. De är 

svåra att kontrollera och kan glida iväg till kraftiga 

stämningar som accelererar. Omröstningen som 

vi förgäves försökte styra undan, var ett exempel. 

Säkert var den väl förberedd. Jag insåg att det inte 

längre är frågan om något slags förhandlingsplanering. 

Det är inget nollsummespel, såtillvida att 

tillmötesgående av lokala intressen på en punkt kan 

leda till att andra begränsningar accepteras. Här är 

det för den hörbara lokala opinionen – och därmed 

kommunen – fråga om att behålla allt som det är och 

stoppa nationalparken. De anser sig helt enkelt inte 

behöva någon park. 

Slutsatsen var att vi inte längre har något för att 

backa på väsentliga punkter till priset av en dålig 

och urvattnad nationalpark, när vi ändå inte kan få 

förbättringar i någon annan del. Det blir en ovärdig 

kompromiss som inte gör någon glad. Vi bör driva 

frågan framåt och utgå från en bra nationalpark, balanserad 

och zonerad för olika intressen – och söka 

finna nya vägar för att få acceptans för detta. Om 

vi inte kan eller vill det är alternativet att inte göra 

något alls, utan lägga ner nationalparksprojektet 

och behålla reservatet som det är – något som nu för 

första gången dök upp som ett tänkbart scenario. 

En annan reflexion är att det inte räcker med 

att backa från föreslagna förändringar som ändå 

uppfattas som negativa. Att saker och ting blir 

”mindre dåliga” är inget att jubla över så länge de inte 

balanseras av något som blir bättre. Och vi hade inte 

mycket konkreta förbättringar att komma med när 

det kom till kritan. Kejsaren var naken. 

En viktig synpunkt framfördes av en av mötesdeltagarna, 

en bybo från Mörkret som för övrigt var 

en av de tre som vågade räcka upp handen till förmån 

för en nationalpark. Han undrade varför det var bara 

Norra Dalarnas naturskyddsförening som deltog i

arbetsgruppen bland lokala föreningar. Varför då 

inte också de lokala fiskarna, jägarna eller skoteråkarna? 

En bra fråga utan ett bra svar, som kopplar 

tillbaka till frågan om vem som egentligen företräder 

lokala intressen och varför. Alf Nordin, representanten 

för Naturskyddsföreningen bodde dessutom i 

Idre, och var anställd på Länsstyrelsen som tillsynsman 

– även om han arbetade på Domän när arbetsgruppen 

bildades. 

En slutsats är att man inte kan vara nog omsorgs 

full med att skapa representation i olika grupper. 

Den svåra frågan ”Vem företräder vem?” är ofta 

avgörande för ett bra resultat. 

SLUTFASEN 

Fler interna strategiska möten följde under resten 

av 1996, fler debattartiklar skrevs, fler insändare, 

fler rubriker i pressen, fler repliker från Naturvårdsverket 

och motståndare och mer brevkommunikation 

med Älvdalens kommun. Kommunen skrev till 

verket den 5 mars och menade att ”på senare tid har 

attityden markant förändrats från Naturvårdsverkets 

sida”. Man sa sig komma med ett förslag på lösning 

av problemen, men det mesta byggde på status 

quo och gick knappast att tillgodose inom ramen för 

en nationalparksbildning. 

Verket svarade den 20 juni. Vi motiverade våra 

förslag, redovisade justeringar om gränserna med 

mera och försökte visa den relativt andra parker arealmässigt 

stora omfattningen av skoteråkning, fiske 

och älgjakt. Men kommunen vidhöll i ny skrivelse 

den 7 oktober sina krav på egentligen inga förändringar 

alls, verkets motiveringar godtogs inte. Nu 

undertecknade förutom kommunalrådet i Älvdalen 

även hans motsvarighet i Malung. Vi replikerade 

igen den 20 december med förtydliganden och 

kompletteringar enligt kommunens önskemål, men 

menade också att det inte skett några nya ställningstaganden 

sedan förra skrivelsen. 

Fler protestlistor överlämnades till Naturvårdsverket 

av de lokala motståndarna med rubriken 

”Ingen nationalpark på Fulufjället. Låt Fulufjället 

vara som det är idag som reservat”. Protestlistorna 

ska ses i ett komplext sammanhang av uppriktig oro 

för försämringar, ogrundade rykten om att allt blir 

förbjudet, otydliga fördelar med en nationalpark och 

oklara konsekvenser av att låta allt vara som det är 

idag, allt i kombination med ett starkt grupptryck i 

lokalsamhället. 

I övrigt fortsatte skötselplanearbetet, med 

ökande kunskapsunderlag utifrån inventeringar, 

källmaterial och kontakter med olika lokala aktörer, 

från jägare till kulturvetare och fritidshusägare, 

samt med diskussioner och värderingar inför markförvärv, 

m.m. Bidrag betalades ut till Länsstyrelsen 

för att finansiera undersökningarna: 145 000 kr för 

inventeringar av kulturhistoria, fjärilar, skalbaggar, 

barkborrar och mossor. Även fågellivet inventerades. 

Några ytterligare möten i arbetsgruppen för nationalparken 

var inte aktuella i det ansträngda läget. 

Däremot var det löpande kontakter med Länsstyrelsen 

på alla nivåer, från handläggare till landshövdingen. 

Motståndargruppen samlade in nya protestlistor 

och stödjande skrivelser. De överlämnades i 

början av 1997 till Länsstyrelsens styrelse 35 , som 

uppmanas att säga nej till nationalpark. Man citerade 

Dan Anderssons dramatiska dikt: ”Rikmän togo 

våra skogar, våra magra tegar, våra hustrur. Ville 

göra oss till slavar och förbjuden blev vår jaktmark, 

brott det blev att högdjur döda”. 36 Man drar parallellen: 

”Det har nu gått i det närmaste 100 år sedan 

ovanstående hände, nu kommer nästa attack mot 

glesbygdsbefolkningen för att ta resterna av vad som 

är kvar. Arbetslösheten häruppe är 13,2 procent. Vi 

måste få utveckla turismen för att på så sätt skapa 

arbetstillfällen. Det får vi inte, om vi stängs av från 

både nationalparker och naturreservat.” 

Strax innan hade de båda representanterna för 

kommunen avsagt sig sina uppdrag i ett brev till 

kommunstyrelsen. 37 Man ansåg inte längre att det 

var meningsfullt att delta i planeringen ”då Natur- 


40 

vårdsverket har den ståndpunkt de nu har”. Även 

Malungs representanter lämnade gruppen. Rubrikerna 

till de redaktionella artiklarna som följde är 

betecknande och med mycket svärta: ”Naturvårdsverket 

kör över oss” 38 och ”Kompakt motstånd mot 

Fulufjällsplaner” 39 . Detta var dödsstöten för arbetsgruppen 

i dess dåvarande form och Naturvårdsverket 

och Länsstyrelsen bestämde informellt att lägga 

ner den tills vidare. 

Motståndarna sökte också mobilisera sina 

riksdagsmän på ”Dalabänken” via protestlistorna. I 

följebrevet 40 från Byautvecklingsgruppen Gördalen 

– Fuludalen till riksdagsmännen sägs ”Som ni ser av 

översända handlingar är motståndet mot nationalpark 

på Fulufjället totalt. Vi ber er hjälpa oss i vår 

kamp. En gång i tiden garanterades ortsborna jakt, 

fiske och vedbrand för all framtid, detta är man nu på 

väg att ta ifrån oss. Hjälp oss!” 

En replik från Naturvårdsverket i pressen rubricerades 

”Lokala krav tillgodosedda i Fulu fjälls parken” 41 , 

där vi försökte göra tydligt vad de gällande förslagen 

egentligen innebar. Motståndarna kontrade. Jag intervjuades 

i lokalradion och kunde klarlägga vad vi avsåg 

att föreslå i Fulufjället. Enligt reportern ringde folk 

direkt efter programmet och sa ”han ljuger!” 

På Dala-Demokratens debattsida gick motstånds 

gruppen nu (mars 1997) hårt fram under 

rubriken ”Vi säger nej till Fulufjällsparken” 42 och 

kritiserade såväl Naturvårdsverkets ”parkhysteri” 

som dess ”mästrande” handläggare Wallsten. Man 

ser vare sig några större bevarandevärden i Fulufjället, 

tror inte på någon ökande turism med en nationalpark, 

snarare tvärtom, och betraktar nationalparken 

som en död hand över bygden. De kan inte se att 

utsocknes kan ha något intresse av Fulufjället och 

raljerar med att ”någon enstaka lavforskande professor” 

kan väl få sitt intresse tillgodosett ändå, utan 

park. De anser att ”Wallsten kan glömma sina idéer 

om att få parkplanerna förankrade i bygden”. 

Det visar sig dock att upplägget med att nedvärdera 

Fulufjället som argument för att inte göra 


nationalpark, irriterar andra ortsbor som inte gillar 

att deras fjäll smutskastas. Den taggen sätter sig 

djupt och var sannolikt en grogrund till kommande 

agerande från dem som tänker annorlunda. 

Nu begärde kommunalråden i Malung och Älvdalen 

att få träffa Naturvårdsverkets generaldirektör 

Rolf Annerberg och diskutera Fulufjällsarbetet. 43 

Vid mötet som genomfördes i Stockholm den 20 april 

1997 var kommunernas budskap fortfarande att 

jakt och skoteråkning skulle bibehållas ungefär som 

förut för att kommunerna ska acceptera en nationalpark, 

och att gällande förslag drabbar bygden och 

gör det oattraktivt att bo kvar. Våra argument att en 

nationalpark istället kan gynna bygden mötte ingen 

förståelse. Det blev nödvändigt att gå igenom förslaget 

mer i detalj för att förklara vad det innebär. Men 

att vi kunde visa att det trots allt bara är ett fåtal lokala 

jägare som drabbas, att de flesta har jaktmarker 

även utanför, att flera jägare jag har talat med är rätt 

nöjda efter omständigheterna, mötte inget gensvar. 

Naturvårdsverkets budskap via generaldirektören 

var dock tydligt till kommunerna. För det första: 

Vi backar inte från grunderna i gällande förslag med 

zonering och övergripande bestämmelser. Alltså 

ingen småviltjakt efter en tioårig övergångstid, ingen 

genomgående skoterled. Mindre justeringar utan 

större betydelse för helheten kan också tänkas i en 

fortsatt process. Men vi vill ha en bra nationalpark 

Sverige kan stå för internationellt. 

För det andra: Verket vill inte genomdriva en 

nationalpark om kommunerna säger blankt nej. Då 

får det hellre vara, det vill säga att området läggs i 

”malpåse” en tid och kommer knappast heller att 

prioriteras bland naturreservaten i Dalarna när det 

gäller förvaltning och skötsel, i praktiken en nedrustning. 

Det skulle knappast vara möjligt att få igenom 

en nationalparksproposition i riksdagen med ett 

starkt kommunalt motstånd, regeringen skulle inte 

ens välja att lägga en ”propp” i ett sådant läge. Jag 

noterar med viss besvikelse att kommunen inte

Rubriker från lokalpressen under den konfliktfyllda tiden. 

tycks vilja lyfta blicken och se möjligheter i ett vidare 

perspektiv. Jag upplever det som en svaghet att vi 

som genomförare själva inte kan peka på ett konkret 

bra exempel på positiva effekter av en nationalpark, 

det blir mest försäkringar och retorik. Men det känns 

trots allt bra med klartexten att Naturvårdsverket 

inte vill genomföra en dålig nationalpark. 

Kommunerna träffar efter mötet Leo Persson, 

sin riksdagsman från Idre och diskuterar vidare. 

Uppen bart är att delar av ”Dalabänken” i riksdagen 

är välinformerad om vad som sker. 

Kommunens kluvenhet bekräftas för mig strax 

därefter vid ett informellt samtal med en representant 

för den politiska ledningen i Älvdalen. Det 

framgår som väntat att man nog kan inse värdet med 

en nationalpark i ett bredare perspektiv, men känner 

sig bakbunden av opinionen. Det är i princip politiskt 

omöjligt att säga ett klart ja – även om man kanske 

skulle vilja. Det är inte osannolikt att det stundande 

kommunalvalet också påverkar vilka frihetsgrader 

man känner sig ha i att hantera en högljudd lokal 

opinion. Man verkar dock inte i nuläget vilja säga ett 

formellt nej om man inte pressas. Det enda som kan 

ändra kommunens inställning förefaller vara att den 

lokala opinionen svänger, vilket kan ta tid. Min sagesmans 

förslag är att låta projektet vila ett tag för att ge 

tid åt en lokal, positiv process att växa fram och verka. 

En tjänsteman i kommunen med god inblick i 

vad som sker, menar vid ett annat informellt samtal 

att det som inträffat också har sin grund i att kom- 


42 

munen representeras i processen av personer som 

inte alltid representerar kommunens vilja i stort, 

utan snarare sin egen eller en lokal uppfattning. 

Kommunledningens känslighet för lokala opinioner 

gör det hela än svårare. 

Gamla lojaliteter används strategiskt, personer 

med stort förtroende i bygden lyfts fram som frontfigurer 

i motståndet och ger tyngd åt protesterna. Vid 

personliga samtal kan jag dock ana inre konflikter 

mellan övertygelse och lojalitet, och trots allt se en 

öppenhet för en nationalparks möjligheter. Men likväl 

undertecknas protestskrivelserna. Det knyter an 

till sociologisk litteratur 44 , som beskriver hur starka 

länkar mellan människor kan leda till en homogenitet 

som innebär problem för lokal utveckling, då det 

motverkar nödvändiga förändringar och anpassning 

till nya förutsättningar. 

Ju mer jag upptäcker hur olika strukturer i 

bygd en fungerar, desto mer ser jag hur beroende hela 

processen också är av enskildas agerande. Uppenbart 

är att kraftfulla personer kan få stort genomslag 

för sin syn på saken, den kan också ta initiativet till 

att formulera både problemen och lösningarna. Då 

är det svårt för andra att komma in med alternativa 

synsätt. Någon betecknade situationen som ”de äldre 

männens makt”. Det är inte lätt att frondera mot 

makten där alla känner alla. Men jag undrade lite var 

kvinnorna fanns i debatten, vem som förde talan för 

ungdomarna och de som behövde jobb i sin hembygd. 

Jag visste att de befann sig någonstans därute, men 

hur skulle de kunna synas och höras? 

Det uppkomna läget ställer också frågor om demokrati 

och representativitet på sin spets. Med vilka 

mandat kan olika ”byutvecklingsgrupper” bildas och 

agera, vilka företräder de egentligen? Hur sätter de 

sin agenda och hur förankrad är den? Vad vet man 

som mottagare av protestlistor och skrivelser vad 

de egentligen står för och vad som är grunderna för 

dem? Ja, vem är egentligen ”lokalbefolkningen” som 

både vi och kommunledningen behöver kommunicera 

och samarbeta med? 


Så var då processen körd i botten i dess nuvarande 

form. Det traditionella sättet att genomföra 

en nationalpark hade misslyckats. Förtroendet var 

tämligen förbrukat. Vi hade politiker, press och 

många tongivande ortsbor emot oss. Nyttan med 

en nationalpark var knappast ens på dagordningen, 

nackdelarna var desto mer i fokus. 

Ett nederlag likt det som skedde 1990 i arbetet 

med Kirunafjällens nationalpark eller det som var på 

väg i det pågående arbetet med nationalpark i Jämtlandsfjällen 

kändes hotande nära. 45 Men det skulle 

i så fall inte bara vara ett nederlag för Fulufjället. 

Också statens möjligheter att framöver genomföra 

andra större nationalparker i gles- och fjällbygd är i 

fara om detta projekt inte heller lyckas. Hela nationalparksinstitutet 

i Sverige kändes plötsligt vara i 

gungning. Även om de största förlorarna ändå nog 

vore den lokalbefolkning som i sin arbetslöshets- och 

avfolkningsbygd skulle behöva och verkligen kunna 

dra nytta av en modern nationalpark i Fulufjället. 

Anspråk på användning 

Påverkan och 

restriktioner 

”Utifrån- och- in”: den traditionella planeringsprocessen. 

Användningen av nationalparken leder till problem och 

behöver regleras. Fokus ligger innanför gränsen, på problem 

och restriktioner.

Bergådalen i västra Fulufjället. 

SLUTSATS 

Situationen kan beskrivas som resultatet av en i 

sammanhanget traditionell, vad man kan kalla för en 

”utifrån-och-in-process” 46 . Den syftar till att skydda 

det som finns innanför gränsen mot de störningar 

som kommer utifrån. Se figur på föregående sida. 

Processen karakteriseras av: 

• Begränsning till påverkan och åtgärder inom det 

skyddade området. 

• Fokus på problem och negativ påverkan som skapas 

när området används. 

• Hantering av problemen genom att reglera användning/aktiviteter. 

• Regleringen skapar nya problem för de som vill 

använda området. 

Kontentan är att vi får dubbla ”bovar” i dramat. Det 

är dels ortsborna/brukarna: deras aktiviteter (i första 

hand jakt, skoteråkning och fiske) skapar problem 

som måste motverkas. Dels är det själva nationalparken: 

för ortsborna/brukarna blir nationalparken problemet 

som de måste bli kvitt genom att säga nej på 

alla sätt, oavsett om man därmed säger nej till något 

som också kan vara bra. Verklighetsbeskrivningen 

handlar om problem och konflikt, oavsett vilket perspektiv 

man har och vem/vad som man anser orsakar 

problemen. Nyttan och de potentiella fördelarna med 

en nationalpark är otydliga och underordnade; och de 

realiseras knappast innanför gränsen. 

Arbetet med Fulufjället kan också ses ur ett 

större perspektiv. Vid denna tid fanns flera pågående 


44 

processer som skapade oro och frustration för glesbygdsborna: 

Exempelvis ryktena om ytterligare en 

nationalpark i det närbelägna Långfjället, där samerna 

befarades få långtgående rättigheter och där det 

mesta skulle bli förbjudet. Eller Assi Domäns stora 

utförsäljningar av mark i Dalarna, något som skulle 

påverka jakträtten för lag som jagat i samma område 

i många år. Eller den aktuella statliga utredningen 

om jaktvårdsområdenas vara eller inte vara. 47 Man 

led av dyra resor, ökande arbetslöshet och ojämn 

ålderstruktur då bygdens ungdomar måste flytta för 

att få jobb. Utkomstmöjligheterna minskade successivt 

i bygden efter att först skogsindustrin rationaliserat 

bort det mesta och sedan servicen monterats 

ned; Försäkringskassan och annan service flyttades 

bort från Särna. I bilden ingår också minnen från 

ouppfyllda löften från staten om jobb och satsningar 

när Fulufjället blev naturreservat 1973. Gamla känslor 

av svek och skepsis fick nytt liv. 

Nationalparksprocessen innehöll även delar av 

den gamla misstron mot beslutsfattarna, vilka sitter 

i centralorterna och bestämmer utan att, som det heter, 

”veta hur det egentligen är”. Vi ska nog inte heller 

underskatta de djupa historiska rötterna i Dalarna, 

med allmogens konflikter med centralmakten och 

önskan att bestämma själva från 1400-talets Engelbrektsuppror 

och framåt. Det handlade också mycket 

om djupa känslor, om rätten till ”sitt” fjäll, oavsett 


vem som formellt ägde det. Här hade man älskat och 

brukat Fulufjället under alla år på vad man uppfattade 

som ett bra sätt. Så kommer några som knappast 

satt sin fot här förut och ifrågasätter och vill frånta 

en den urgamla rätten. Och det blir uppenbart att 

man själv förlorar något – men inte vad man vinner. 

Att försöka bemöta starkt känslomässiga argument 

med abstrakta intellektuella sådana som riksintressen 

och internationella nationalparkskriterier, är 

naturligtvis dömt att misslyckas. 

I det allmänna missnöjet med arbetslöshet, 

utsatthet och alla svårgripbara negativa processer, så 

blir en nationalpark såsom ett tydligt externt objekt, 

en lätt identifierbar yttre fiende, idealisk att bekämpa 

och kanalisera sin missbelåtenhet på. Och motståndaren 

var ju uppenbar: Naturvårdsverket, dessutom 

personifierad av handläggare Wallsten. Kampen för 

det man uppfattar som sina och glesbygdens intressen, 

mot Falun och Stockholm som maktens symboler, 

blir viktig, kanske nästan ett självändamål och 

kan bidra till mening och stimulans i tillvaron. 

Ur ett mer psykoanalytiskt perspektiv skulle 

nationalparksprojektet rentav kunna betraktas som 

”glebygdsterapeutiskt” som ett mål för projektion 

av inre otillfredsställelse med uttryck i ett konkret 

motstånd. Klart är att sådana starka drivkrafter är 

svåra att rå på med arbetsgrupps- och stormöten, hur 

fina bilder från Serengeti som än visas!

FOTNOTER 

17 Detta och följande två stycken enligt personlig kommentar 

av Rolf Löfgren, Naturvårdsverket. 

18 Naturvårdsverket 2008a, 2008b. 

19 Alla fjällänsstyrelser fi ck ett sådant uppdrag. Länsstyrelsen 

i Dalarna hade dnr 230-7154-95. 

20 Naturvårdsverkets dnr 321-2708-95. 

21 SOU 1995:100. Miljövårdsberedningen tillsattes av regeringen 

år 1968. Den fungerar som ett forum för belysning 

och analys av miljöfrågor. Utifrån olika uppdrag föreslår 

beredningen konkreta åtgärder och författningsändringar. 

22 Prop. 1995/96:226. 


24 Se Falkenmark 1999. 

25 Se vidare avsnittet ”jaktfrågornas avgörande” i kapitel 6. 

26 ROS-systemet visade sig vara mycket användbart och 

tydligt när det gäller att nyanserat redovisa värden och 

egenskaper inom olika delar av ett område. Se vidare Fulufjällets 

skötselplan, Clarc & Stankey 1979, Wallsten 1985 

och 1988, Emmelin 1997 samt Emmelin et al. 2010. 

27 Boken (Lundqvist 2002) gavs ut i september 2002, levererad 

från trycket veckan innan nationalparken invigdes. 

Den blev en klar framgång och rönte stor uppskattning 

nationellt och i bygden. Till det bidrog ett mer lokalt och 

kulturhistoriskt perspektiv jämfört med de andra nationalparksböckerna. 

Boken formgavs och producerades av 

Idéoluck AB genom Thomas Löckert och Kristina Nyström. 

Den trycktes även i en engelsk version. 

28 KS Älvdalen dnr 259/1993. 

29 Tillsammans med Rogens naturreservat på andra sidan 

Härjedalsgränsen, ingick Långfjället i Rogen-Långfjällets 

föreslagna nationalpark. Området fi nns med också i den 

nya nationalparksplanen från 2008, men var inte prioriterat 

för genomförande 2009-2013. 

30 Daterad 1996-03-05. 

31 Kommunens dnr 166/1999. 

32 Lillådalen avsätts sedermera som ett eget reservat av 

länsstyrelsen: den 24 juni 2002 inrättas Lillådalens natur- 

reservat. Det får ett starkt skydd för skog och myr, men 

tillåter jakt, fi ske och skoterkörning på leder och innebär 

i princip ingen inskränkning av allmänhetens brukande av 

området. Dock upphör den fria skotertrafi ken i området. 

33 Dala-Demokraten 7/5 1996. Mötet hölls i Särna den 5/5 

1996. 

34 Dala-Demokraten 96-06-20. 

35 Länsstyrelsens dnr 231-12928-95. 

36 Dikten Tjuvskytten, ur samlingen Kolvaktarens visor från 

1915. 

37 Daterat 1997-01-29. 

38 Nya Wermlandstidningen 1997-02-22. 


40 Daterat 1997-02-19. 



43 Skrivelse daterad 1997-02-17. 

44 Se Forsberg, Höckertin och Westlund (2000) 

45 En kort analys av vad som hände där, var att i fallet 

Kirunafjällen var processen alltför uppifrån styrd, utan förankring 

av förslag och beslut. Man ville lokalt inte ta riskerna 

med försämringar i jakt, skoter och fi ske och såg inga 

fördelar trots att hela projektet byggde på en mer ”turistisk” 

nationalpark av amerikansk modell. I Jämtlandsfjällen, 

där jag själv var med på ett hörn, var det en mer kommunpräglad 

process med många lokala arbetsgrupper. I 

avsaknad av tydliga ramar växte förväntningarna på hur 

en nationalpark kunde vara till långt bortom det möjliga. 

När de högtfl ygande idéerna till slut konfronterades med 

vad staten ansåg vara acceptabelt, så blev kontrasten och 

besvikelsen för stor. Även olösta konfl ikter med rennäringsintressena 

spelade in i nedläggningen här som till slut 

skedde i årsskiftet 1999/2000. 

46 Se Wallsten 2003 om ”The inside-out-process”. 

47 Jaktens villkor, SOU 1997:91. Den ledde till propositionen 

1999/2000:73. Riksdagens beslut innebar bland annat att 

alla jaktvårdsområden ombildades till viltvårdsområden. 


46 


Lavskrika, nationalparkens 

symboldjur 

på logotypen och en 

karaktärsfågel i gammelskogen.

3. ÄNDRAT PERSPEKTIV 

EGENTLIGEN VA R DET inte så konstigt med det upplägg 

som processen hittills haft att vi hamnat där 

vi hamnat. Det var definitivt utifrån-och-in enligt 

ovan (fast det förstod vi inte riktigt då), men också i 

huvudsak ett uppifrånperspektiv. Från Naturvårdsverket 

talade vi om vad som gällde och vad man borde 

tycka och förstå. Vi hade alltså inte fått acceptans 

för parken med allt vad den innehöll, men desto 

allvarligare var att vi inte ens hade fått gehör för vårt 

budskap om nationalparken som en möjlighet för ett 

bättre liv. Eller hade vårt budskap varit för otydligt? 

Eller hade vi inte låtit den insikten växa fram på rätt 

sätt? Hade vi inte haft rätt kanaler? Klart var hur 

som helst att det inte kunde fortsätta som förut. 

Några slutsatser av det som skett är: 

• Otydliga ramar från början som öppnade för förväntningar 

som inte kunde infrias. 

• Bristande kontakt med ortsbor utanför arbetsgruppen. 

• Bristande kontakt med kommunledningen, vi 

förlitade oss alltför starkt på representationen i 

arbetsgruppen. 

• Ingen kontroll på vilket budskap som fördes vidare 

från arbetsgruppen in till kommunledningen och 

ut bland lokalbefolkningen. 

• Svag medvetenhet om kommunikationens strategiska 

roll. 

• Bristande kunskap om ortsbefolkningens situation. 

• Vi hade inte lyckas föra ut vilka fördelar en nationalpark 

skulle kunna innebära. 

• Svårigheter att fl ytta fokus från om det ska vara 

en nationalpark till hur den ska vara beskaff ad för 

att vara godtagbar eller rentav värdefull också för 

ortsborna. 

En strategi var nu, att som kommunledningen hade 

antytt, låta själva genomförandeprocessen vila en 

tid för att ge möjlighet för en lokal, positivare hållning 

att växa fram och verka. Men hur skulle det gå 

till? Hur skulle vi kunna visa att en nationalpark kan 

vara en del av lösningen istället för det huvudsakliga 

problemet? Vi på Naturvårdsverket och Länsstyrelsen 

funderade och diskuterade sinsemellan och inom 

våra respektive myndigheter. Vi kände oss frustrerade 

men samtidigt fast beslutna att försöka hitta en 

framkomlig väg. Fulufjället, Dalarna, Sverige och 

Särnabygden var värda det. 

ÖPPNINGEN 

Då steg två tunga ”bygdens söner” fram i rampljuset 

med en avgörande insats. Det var dels Lars-Ove 

Staff, Vd för Kvarnsveden, Stora/Ensos pappersbruk 

i Borlänge och uppvuxen i Gördalen med delar av 

släkten kvar där. Dels var det Villy Bergström, då 

chefredaktör på Dala-Demokraten, sedermera Riksbankschef, 

ägare till fritidshus i Gördalen och jägare 

i området. De hade följt processen och sett konflikterna 

växa. På Dala-Demokratens debattsida skrev 

de den 19 april 1997 gemensamt en artikel under 

rubriken ”Striden om Fulufjället – en kamp utan vinnare?” 

Deras budskap var att det är dags att fokusera 

på möjligheterna med en nationalpark för bygden: om 

nationalparksprojektet läggs ner riskerar det att bli 

ännu värre för de som bor runt fjället. De konstaterar 

att utarmningen har gått så långt runt fjället att det 

krävs nya grepp med ansvar från staten. De föreslår 

statliga insatser för en modern nationalpark, med 

lättillgängligt boende, information, förvaltningsjobb 

och stöd av EU-medel. Annars kommer alla 

parter att stå som förlorare. De avslutar: ”Gräv ned 

SÅ VÄNDE VINDEN ÄNDRAT PERSPEKTIV 47

48 

stridsyxorna och samverka! Det ligger redan en död 

hand över nordvästra Dalarna. Är Naturvårdsverket, 

politikerna och ortsbefolkningen beredda att hjälpas 

åt för att lyfta av den?” 

Detta var just vad som behövdes, i elfte timmen. 

De svarta rubrikerna och alla protester och skrivelser 

hade mobiliserat nya krafter. Nu fanns det plötsligt 

en stark positiv röst till motvikt för alla onyanserade 

nejsägare som tagit allt medialt utrymme; en 

röst som är tungt förankrad i bygden och som talar 

inifrån men samtidigt med auktoriteten från starka 

samhälleliga positioner. En erfarenhet från alla mina 

kontakter i bygden var att det fanns också andra med 

en nyanserad syn men som inte kunde/ville/vågade 

göra sig hörda. Ett något ändrat klimat skulle kunna 

ge dem styrka också. 

Vi från Naturvårdsverket och Länsstyrelsen 

träffade Lars-Ove Staff två veckor senare och samtalade 

kring olika möjligheter. 48 Vi var överens om dels 

att det nu fanns ett tidsfönster för att försöka göra 

ett omtag och dels att det gällde att inte diskutera 

skoter och jakt den närmaste tiden. Nu skulle de 

positiva krafterna istället manas fram, med fokus på 

vad detta kan leda till för de som bor i fjällets närhet. 

Lars-Ove Staff sa profetiskt efteråt: ”Detta kan bli 

mycket större än ni tror”. Hur rätt fick han inte! 

Senare träffades kommunalråden för Malung 

respektive Älvdalen, landshövdingen, Lars-Ove Staff 

och Villy Bergström för liknande diskussioner 49 , 

vilka också föll väl ut. Man var överens om att man 

borde arbeta för såväl regionalt stöd som EU-bidrag 

för att få fart på turismen, ekonomin och inte minst 

vägbyggnad och marknadsföring. Man kom fram till 

att det måste arbetas fram konkreta projekt och önskvärt 

vore att medel kunde fås fram så att någon lämplig 

projektledare kunde anställas för att föra idéerna 

framåt, för att inventera idéer bland ortsbefolkningen 

samt låta intresserade ortsbor delta i planeringen. 

Vägen var nu beredd, ett informellt möte den 11 

augusti med några ortsbor, kommunledning, Länsstyrelsen, 

Naturvårdsverket, Staff och Bergström 


fungerade som brainstorming och visade på en bred 

samsyn i behovet av nytänkande, omstart och att nu 

försöka se framåt. Det var för oss som var med ett 

möte fullt av energi och framtidstro, just vad som 

behövdes. Det var som om alla hade väntat på ett 

sådant tillfälle och kände en viss konflikttrötthet. 

En strategi växte fram för fortsättningen, det var 

uppenbart att det fanns intresse av att hjälpas åt att 

lyfta av den döda handen. 

Vägfrågan var även här en viktig konkret punkt. 

Vi diskuterade ett projekt i omlandet till Fulufjället 

som berörde byarna kring fjället, med nationalparken 

som dragplåster, att där ta fram idékataloger som 

leder till konkreta projekt. Jag berättade om min resa 

tidigare till Abruzzernas nationalpark utanför Rom. 

Den utgjorde ett slående exempel på hur en nationalparksbildning 

kunde lyfta en hel bygd, hur ett 

motstånd vänt kapitalt så att ett stort välstånd råder 

i den tidigare avfolkningsbygden. 50 Detta ökade vår 

entusiasm ännu mera, parallellerna var givna. Kommunalrådet 

Gunnar Barke från Älvdalen avslutade: 

”nu börjar vi från början” och Lars-Ove Staff fyllde 

på: ”nu tänker vi framåt!” 

Strax därefter fanns en positiv ledare i Dala- 

Demokraten och i samma nummer en artikel om 

Fulufjället. 51 Ledaren rubricerades ”Nytänkande om 

Fulufjället” och beskrev omtaget, där ”Länsstyrelsen 

och Naturvårdsverket nu börjar om på ny kula, där 

den tilltänkta nationalparken kan bli en bidragande 

förutsättning för att bygderna kring fjället kan överleva”. 

Ledaren rundade av med resonemang om att en 

nationalpark kanske kan bli räddningen för bygderna 

kring fjället och att ”tankarna är nu på rätt spår. 

Parken borde kunna påräkna lokalbefolkningens 

stöd istället för bittert motstånd.” Detta utvecklades 

sedan i artikeln under rubriken ”Fulufjällspark en 

del i en större satsning”. 

Detta var nog det första renodlat positiva som 

skrivits om nationalparksplanerna i media. Nu hade 

vi plötsligt media med oss, en ovan känsla. Det kan 

nog inte överskattas vad publiceringen betydde för

att sprida budskapet om att det nu är något nytt på 

gång. Det blev uppenbart för många att den onda, 

neråtgående spiralen nu höll på att brytas. Nu gick 

också informationen om läget direkt till tidningen 

istället för att filtreras och färgas via mellanhänder. 

I enlighet med de strategiska diskussionerna beslöt 

Naturvårdsverket i samråd med Länsstyrelsen 

att ligga lågt med genomförandet och skjuta på hela 

nationalparksprojektet minst ett år. Det hade flera 

fördelar: 1) Andra nationalparker var på gång. Närmast 

var Färnebofjärden som skulle invigas 1998, 

det fanns ett värde i att invänta den och dra nytta 

av all uppmärksamhet kring invigningen, Kungen, 

media m.m. Vi bjöd också in kommunledningarna 

till invigningen, jag vill minnas att i alla fall företrädare 

för Älvdalens kommunstyrelse var närvarande. 

2) Vissa viktiga markförvärv kring Fulufjället var 

besvärliga och behövde mer tid för förhandlingar. 3) 

Älvdalens kommun skulle dessutom kunna få andrum 

och slippa pressen att gå ut och säga definitivt 

nej med allt vad det skulle innebära. 

Uppläggningen av arbetet var därmed att tills vidare: 

• Inte ha några mera möten i arbetsgruppen utan 

tills vidare arbetar bara verket och Länsstyrelsen i 

själva nationalparksprocessen. 

• Arbeta vidare med skötselplan, föreskrifter, inventeringar, 

underlag, planering av upprustning av 

friluftsanordningar m.m. men i en långsammare 

takt. 

• Fortsätta bokprojektet, som genom sin breda ansats 

låg i linje med ett arbetssätt nära ortsbornas 

verklighet. 

• Aktivt verka för en upprustning av vägen mellan 

Mörkret och Gördalen. 

• Vidhålla och utveckla vårt nationalparksförslag 

med zonering och innehåll, 

• Ge de mer progressiva krafterna tid att hämta 

andan och mobilisera sig. 

• Gå vidare med ett utvecklings-/förankringsprojekt. 

Farhågan att även motståndarna får mer tid att 

stärka sig, kunde enkelt bemötas med att vi knappast 

hade något att förlora, det kunde inte bli mycket 

sämre läge! 

OMLANDSPROJEKTET, ETAPP 1 

Därefter, under sensommaren 1997, började Naturvårdsverket 

tillsammans med Länsstyrelsen att formulera 

och planera projektet ”Utveckling av hållbar 

natur- och kulturturism i anslutning till Fulufjällets 

nationalpark” 52 , det som sedermera fick arbetsnamnet 

Omlandsprojektet. Syftet var att redovisa de 

möjligheter för närområdet som en ny nationalpark 

i Fulufjället skulle kunna innebära, med fokus på en 

utvecklad turism. Projektet skulle enligt planen analysera 

förutsättningar, problem och hinder, föreslå 

och prioritera åtgärder, ange finansiering samt resultera 

i en utvecklingsplan för turismen. Det skulle 

därigenom leda till en bättre förankring av nationalparksidén 

i bygden, genom att de positiva följderna 

för ortsborna med en nationalpark i Fulufjället 

gjordes tydliga. Det var av flera skäl lämpligt att ge 

projektet en regional bas med Länsstyrelsen som huvudman. 

Finansieringen av en projektledare under 

6 månader gjordes via medel från Naturvårdsverket, 

Länsstyrelsens egna medel och EU:s strukturfond 

Mål 6. Total budget var 290 000 kr. Den 1 november 

1997 kunde så en projektledare börja sin anställning 

på Länsstyrelsen. 

Grundidén var att ge förutsättningar för att ortsborna 

själva skulle bli medvetna om både problem 

och möjligheter. Projektet skulle skapa och coacha 

processen för detta, men insikterna måste komma 

inifrån de berörda personerna. Nu ska staten inte 

längre berätta för ortsborna vad som bör göras, nu är 

rollerna ombytta. De ska i stället ta fram sina egna 

förslag och ge dem till oss. 

Agneta Arnesson-Westerdahl rekryterades som 

projektledare. 53 Hon var väl skickad för detta grannlaga 

arbete och fick direkt ett stort förtroende, både 

projekt och projektledare visade sig vara en riktig 


50 

Blockhav på fjällplatån. 

satsning. Etapp ett inleddes med att tillsammans 

med ortsbefolkningen kartlägga den socioekonomiska 

situationen i byar och glesbygd i Fulufjällets 

omedelbara närhet. Problemen med befolkningsminskning, 

kvinnounderskott, arbetslöshet, brist 

på service och en hög medelålder blev uppenbara för 

såväl oss på den offentliga sidan som för ortsborna 

själva, och därmed ett viktigt – och dokumenterat 

– underlag för fortsättningen. Totalt var då ca 70 

personer mantalsskrivna i Älvdalsdelen och 400 i 

Malungsdelen av omlandet. 

Första tidningsintervjun med projektledaren 

hade rubriken ”Nationalpark ger framtidstro”. 54 Artikeln 

betonade hur viktigt det var att lyssna på bybornas 

idéer och visioner: ”Redan nu är jag fascinerad av 

folks positiva inställning. De vill verkligen skapa en 


möjlighet att leva och jobba i dalgången runt Fulufjället”, 

uttalar sig Agneta Arnesson-Westerdahl. 

En stor och viktig del av projektet utgjordes av 

ett 40-tal intervjuer, i form av samtal och djupintervjuer, 

med personer som bor eller verkar i Omlandet. 

Djupintervjuerna tog två till fyra timmar vardera 

och innebar att man fick berätta fritt om sig själv, 

sina levnadsvillkor och önskemål. De intervjuade 

visade stor öppenhet och uppskattning av projektet. 

Ett stort antal förslag och anspråk fördes fram spontant. 

Samstämmigheten var stor, vilket ledde till en 

tämligen korrekt bild av situationen trots det begränsade 

antalet intervjuer. Under processen blev det 

uppenbart för de berörda att nollalternativet ”ingen 

nationalpark” också hade nackdelar, då de negativa 

trenderna sannolikt fortsätter om ingenting händer.

Genom att lokalbefolkningen medverkade i såväl 

framtagandet av underlag som analyser av dagens 

situation och en framskrivning av rådande trender, 

skapade de sin egen förståelse av läget. Bristen på 

strukturella förutsättningar och den negativa spiralen 

blev uppenbara, liksom att situationen sannolikt 

skulle komma att förvärras om inget radikalt sker. 

Nu var det inte längre staten som talade om hur det 

var och skulle kunna bli, det var de själva, tillsammans, 

som gjorde det med hjälp av en stödjande 

coach. En coach som dessutom inte är belastad av 

myndighetstillhörighet. Egenhändigt skapad insikt 

utifrån egen erfarenhet är så mycket kraftfullare än 

fakta som föreläggs utifrån. När väl insikten om vad 

som höll på att hända slagit rot, var grunden lagd för 

att vilja skapa en positiv förändring. Och det enda 

medel som nu stod till buds blev allt tydligare: nationalparksbildningen. 

Flera sociala och relationsmässiga konflikter 

inom och emellan byarna kom också upp till ytan, 

när det nu fanns någon utomstående som verkligen 

ville lyssna på hur folk hade det. Att man talar illa om 

varandra och gör det otrivsamt, liksom bristande demokrati 

i föreningar, var gamla och nya problem som 

lyftes fram. Hemsidan till ”Gördalsbladet” innehöll 

tidvis kraftiga anklagelser och motanklagelser och 

visade starka känslor i svall. 

Samtalen handlade om hela livssituationen 

och berörde också svåra och känsliga frågor. Detta 

var ofrånkomligt och dessutom nödvändigt, men 

vi var inte riktigt förberedda på den närmast kurativa 

roll projektledaren ibland fick och hur psykiskt 

påfrestande situationen blev för henne. Många och 

svåra samtal, ibland mycket sena telefonsamtal, tog 

mycket energi, liksom utsattheten att ensam vara 

mottagare av allt. I efterhand ser vi att mer stöd 

skulle ha behövts för projektledaren inklusive en 

kontinuerlig ”debriefing”. 

Hur laddat det kunde vara, visas av att två personer 

som kände sig utpekade i den första delrapporten 

från projektet till och med polisanmälde 55 författa- 

ren Agneta Arnesson-Westerdahl för tryckfrihetsbrottet 

förtal. Den anmälda texten löd ”Bristande 

demokrati i en byutvecklingsförening norr om 

Fulufjället framhålls ofta av många ortsbor som ett 

stort och tilltagande problem”. 56 Det skildrade något 

som tydligt framkommit vid intervjuer och samtal. 

Åklagaren överlämnade ärendet till Justitiekanslern. 

Det föranledde dock ingen åtgärd av JK 57 , som 

menade att ingen enskild person kan anses utpekad. 

Anmälarna kände sig enligt anmälan vara ”klandervärda 

och utgöra ett hot mot demokratin” samt 

ansåg att skriften var ”ett angrepp på dem och deras 

ställning i samhället och upplevs mycket negativ för 

deras sociala anseende, och ägnat att utsätta dem för 

andras missaktning”. Även om händelsen inte ledde 

någon vart, skapade de rättsliga turerna oro och tog 

mycket energi hos Agneta A-W. 

Bilden av livet kring Fulufjället växte fram som 

än mer komplex än innan, med osynliga men påtagliga 

maktstrukturer och lojaliteter. Det blev också 

uppenbart att det fanns ett hårt lojalitetstryck för att 

stoppa nationalparken och att motståndet hade sitt 

starkaste fäste hos några äldre män med stort lokalt 

inflytande. 

Den första delrapporten 58 mynnade i ett antal 

förslag för att få till stånd en ”ökad sysselsättning 

baserad på hållbar utveckling av natur- och kulturturism 

samt gynnsamma villkor för småföretagande 

i Fulufjället”. Förslagen var nu brett förankrade 

bland ortsborna: 

• Upprustning av länsväg 1056 mellan Mörkret och 

Gördalen. 

• Genomförande av nationalpark i Fulufj ället, som 

en grundförutsättning för att realisera de övriga 

förslagen. 

• Etablera en ”Fulufj ällsring” för att samordna och 

presentera sevärdheter och serviceutbud runt 

fj ället. 

• Miljöcertifi era verksamheterna i Fulufj ällets 

omland. 

• Ordna elektricitet till de boende i Storbron, strax 


52 

söder om fj ället, ett av de 137 hushåll i landet som 

då inte hade elektrisk ström. 

• Utveckla skräddarsydda turistservicekurser för 

lokalbefolkningen. 

• Förbättra telekommunikationerna i området. 

• Studera förutsättningarna för att bygga ett naturum 

vid Njupeskär. 

• Studera förutsättningarna för att bygga tillsynsstationer. 

• Förprojektera museum över ”hjemmefronten” under 

andra världskriget, samt rovdjurscentral och 

levande fäbodverksamhet. 

• Markera stigar och kurirvägar över Fulufj ället. 

OMLANDSPROJEKTET, ETAPP 2 

I det rådande läget var det närmast självklart att 

fortsätta Omlandsprojektet med en andra fas efter 

de första sex månaderna. Nu ansökte Länsstyrelsen 

därför om medel för steg 2 från samma finansiärer: 

Länsstyrelsen, EU mål 6 samt Naturvårdsverket. 

Syftet var att tillsammans med lokalbefolkningen 

bearbeta och vidareutveckla förslagen. Budgeten 

var 900 000 kronor 59 , motsvarande ett årsarbete 

plus marknadsföring, viss dokumentation etc. Alla 

finansiärer ställde upp och Omlandsprojektet rulllade 

vidare, med en hårt arbetande projektledare och 

alltmer engagerade ortsbor. 

Denna andra fas byggde på förutsättningen 

att en nationalpark skulle inrättas, i princip enligt 

gällande zoneringsförslag från Naturvårdsverket. 

Utifrån detta motiverades och stöddes lokala intressenter 

att tillsammans närmare formulera sina idéer 

hur en sådan park skulle kunna vara till nytta för 

dem, såväl ur ekonomiska som sociala, rekreativa 

och andra aspekter, med andra ord en nationalpark 

som en resurs istället för en restriktion. 

Här visade sig en styrka med zoneringen enligt 

ROS-modellen. Den gav gränserna för vad som var 

möjligt på ett åskådligt sätt och satte ramarna inom 

vilken ortsbornas kreativitet kunde arbeta. På så sätt 

undveks alltför yviga förslag som i slutänden aldrig 


skulle kunna realiseras och istället skapa besvikelse 

och ny misstro. Det visade sig också att det mesta 

av det som till slut föreslogs i projektet både kunde 

genomföras av staten och verkligen blev gjort. Härigenom 

undveks till exempel de misstag som sedermera 

gjordes i processen med att bilda nationalpark i 

Jämtlandsfjällen. Där saknades tydliga ramar, vilket 

i sin tur starkt bidrog till att arbetet tvingades läggas 

ned. 

Befintliga nätverk och organisationer användes 

som forum och nya utvecklades under arbetets gång. 

Byalag, byutvecklingsgrupper och byaråd förstärktes 

via projektet, ökade sina aktiviteter eller nybildades 

runtom fjället, bland annat i byarna Mörkret, 

Gördalen och Sörsjön. De flesta familjer runt fjället 

medverkade i någon av de sju lokala grupper som 

ingick i projektarbetet, som därmed fick närmast 

maximal förankring. Projektet ledde till att småföretagarna 

söder om fjället började samverka i en grupp. 

Även företagare och lokalbefolkning på norska sidan 

av Fulufjället ingick i arbetet. Samverkan skedde 

med lokala utbildningsinstitutioner i Särna och 

Älvdalen. 

Omlandsprojektet mobiliserade och bidrog till 

skapandet av nya lokala grupper i byarna. Exempel 

på sådana var Gördalens byråd och Mörkrets byalag. 

Nu fanns det således positiva motvikter till den ”Fuludalens-Gördalens 

byautvecklingsgrupp” som på 

eget mandat hade stått för det mesta av motståndet 

och protestskrivelserna. På samma sätt blev gruppen 

”Sörsjöns framtid” en motvikt till det mycket nationalparkskritiska 

Sörsjöns byalag. 

De som hade avvikande meningar från motståndsgrupperna 

behövde inte längre känna sig 

ensamma, obekväma och avvikande utan kunde med 

stärkt självförtroende börja odla framtidsvisioner 

tillsammans med andra i alternativa grupperingar. 

Det skulle visa sig att de nya gemenskaperna och 

nätverken var en viktig del i den vändning som skulle 

komma. 

Många möten hölls i olika konstellationer, med

projektledaren som koordinator, tillgänglig coach 

och diskussionspartner. Nätverk med många synergier 

och korskopplingar byggdes upp och idéerna 

konkretiserades successivt. Projektledaren 

hade många underhandskontakter med Lars-Ove 

Staff, vilken fungerade som informell rådgivare 

och mentor. Arbetet stämdes kontinuerligt av med 

en referensgrupp med landshövding Gunnar Björk 

som ordförande och med representanter från båda 

kommunledningarna (inklusive det under projektets 

gång nyvalda kommunalrådet från Älvdalen, Herbert 

Halvarsson), ortsborna, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen. 

Vidare ingick Lars-Ove Staff och Villy 

Bergström. Gruppen fungerade som bollplank, forum 

för förankring och avstämningar av förslag samt som 

idégivare för arbetet. Stämningen i gruppen var god 

och konstruktiv. Själv hade jag under hand en nära 

dialog med Agneta Arnesson-Westerdahl. 

Kommunledningen och andra kunde nu få 

direktinformation om projektet, det filtrerades inte 

längre genom andras taktiska mer eller mindre 

personligt färgade glasögon. Detta var en bidragande 

orsak till det politiska genomslaget av projektet, som 

vi skulle se effekterna av sedan. Den höga formella 

nivån och breda representationen på referensgruppen 

bidrog till att ge projektet hög legitimitet och status, 

något som också motiverade det lokala arbetet. 

Referensgruppen till Omlandsprojektet var ett 

viktigt forum för diskussion och lokal och kommunal 

förankring även av nationalparken som sådan. Gruppen, 

som arbetade i konstruktiv anda, fyllde därigenom 

delvis det tomrum som varit efter att den första 

arbetsgruppen lagts ned efter konflikterna sommaren 

1996 till den nya bildades fyra år senare. 

Förtroendet för processen växte i takt med ökad 

kreativitet. Efter många och långa diskussioner i 

grupper och enskilt med projektledaren/coachen 

syntetiserades alla förslag i projektets andra fas till 

en gemensam vision: Fulufjällsringen. Namnet syftar 

på en helhetssyn på Fulufjällets omland, där byar, 

sevärdheter, aktiviteter och service knyts ihop, längs 

Karta över Fulufjällsringen. Företag med anknytning till 

Fulufjället knyts ihop av vägarna på Svenska och Norska 

sidan. 

vägen Gördalen-Mörkret-Särna-Sörsjön-Fulunäs 

i Sverige och vidare in i Norge via Stöa-Ljördal och 

Ljöras dalgång fram till svenska Gördalen igen. Den 

14 mil långa vägen länkar därmed ihop två länder och 

tre kommuner (Älvdalen, Malung och Trysil). Se kartan. 

Visionen byggde på de förslag som avslutade den 

första delrapporten. 

Visionen presenterades försommaren 1999 i 

slutrapporten ”Fulufjällsringen – en vision och fram - 

tidsstrategi”. 60 Alla organisationer som ingått i ar betet 

ställde sig bakom den: Mörkrets byalag, Gördalens 

byråd, Sörsjöns framtid, småföretagarna i Gräsheden 

och Näsfjället söder om fjället samt det norska Ljördalens 

Grenseutvalg. Således ett väl för ankrat förslag. 

Men det innebar inte att dessa där med nödvändigtvis 

ställde sig bakom en national park i Fulufjället, 

nyckeln till visionen var istället det villkorliga reso- 


54 

nemanget: ”Om det nu blir en nationalpark, då anser 

vi att denna vision kan och bör realiseras”. De hade 

därmed ryggen fri och behövde inte få sina lojaliteter 

ifrågasatta. Återigen: det var inte staten som sagt att 

de behövde eller skulle få det ena och det andra, det 

var de själva som formulerade vad som behövde göras 

– inom de ramar som stod till buds. 

Det villkorliga resonemanget frigjorde kreativitet 

utan att man behövde känna sig – eller anklagas 

för att vara – lierad med Naturvårdsverket, eller vara 

obekvämt låst vid något man inte var riktigt säker 

på eller inte ville skylta med utåt. Det var den kanske 

viktigaste framgångsfaktorn till visionens förankring. 

Begreppet ”Ringen” är medvetet valt och positivt 

laddat; det bygger på förutsättningen att man samarbetar 

i byarna, både inbördes och emellan sig, för 

att få en helhet med en egen identitet. Symboliken är 

stark, i en ring håller man varandra i hand. Projektet 

och begreppet Fulufjällsringen lade därmed grunden 

för en utvecklad ”vi-känsla” för de boende i det glest 

befolkade omlandet, en ny gemenskap som inte förut 

hade funnits. 

Förslagen i visionen förutsatte och var beroende 

av att en nationalpark inrättades. De bestod i övrigt 

av: 

• Förbättra väg- och telekommunikationerna: 

Upprustning av länsväg 1056 mellan Mörkret 

och Gördalen med nya rastplatser längs vägen; ny 

informationsplats vid den s.k. Uggla på vägen mot 

Fulufj ället; bättre teleförbindelser istället för att 

som många av byarna nu ligga i skugga när det gäller 

mobiltelefontäckning. 

• Projektera och bygga utställningar: Nytt naturum 

vid Njupeskärsentrén tillsammans med en upprustad 

servering och en ny naturstig; förprojektera 

Hjemmefrontmuseum, hembygds- och fäbodmuseum 

samt en informationscentral om rovdjur. 

• Bygga forsknings- och tillsynsstationer samt en 

fj ällnaturskola. 


• Skapa möjligheter att äta och bo på fl era platser. 

• Miljöcertifi ering av Fulufj ällsringens entreprenörer. 

• Utbilda Fulufj ällsringens entreprenörer; för att 

öka kunskaper i språk, service m.m. 

Samtidigt beskrevs synergieffekter av de olika åtgärderna, 

genom att de olika insatserna samverkar med 

och förstärker de positiva effekterna av andra åtgärder. 

Här diskuteras möjligheter till marknadsföring 

av området, höjd attraktionskraft, ökande turism 

och kundunderlag till småföretagen, ökad välfärd i 

omlandet, långsiktig sysselsättning, ny kompetens 

till bygden, internationellt intresse, ökat självförtroende 

och framtidstro. 

Under hand fortsatte Naturvårdsverket arbetet 

med att tillsammans med Länsstyrelsen utreda, inventera, 

dokumentera och rusta upp i Fulufjället. För 

detta beviljade Naturvårdsverket Länsstyrelsen ytterligare 

1,5 miljoner kronor den 15 december 1997. 61 

Här ingick bland annat renovering av stugor i Rösjöanläggningen, 

militärhistorisk inventering, prototyp 

för nya roddbåtar vid Rösjön, etc. Vi tog också fram 

en film62 som dokumenterade den historiska händelsen 

på Fulufjället den 30 augusti 1997. Då tömde 

årtusendets regnoväder ur sig uppskattningsvis 

400 millimeter på tolv timmar 63 , den största nederbördsmängden 

som uppmätts i Sverige någonsin. 

Den orsakade enorma störtfloder, tusentals blixtar 

(!), översvämningar och nersköljda trädbrötar om 

10 000-tal kubikmeter skog – och gav Fulufjället en 

ny sevärdhet. 64 

Länsstyrelsen och Naturvårdsverket såg hur 

det pågående projektet skapade öppningar i det 

låsta läget. Nu började det byggas upp ett förtroende 

för statens arbete, de positiva nätverken växte sig 

starkare och ortsbornas självförtroende växte när de 

själva fick ta ansvar för att formulera sin egen framtid. 

Siktet blev alltmer riktat framåt.

FOTNOTER 

48 Informellt möte 1997-05-06. 

49 Mötet skedde 1997-05-28. 

50 Nationalparken Abbruzzerna (Parco nazional D’Abruzzo) 

låg i Apenninerna utanför Rom. Jag såg hur de under ledning 

av sin karismatiske direktör Franco Tassi arbetade med 

att utveckla olika sevärdheter fördelade i parken, exempelvis 

fl era tematiska naturum. Därmed fördelades besöken till 

de olika byarna som låg inne i nationalparken och alla fi ck 

del av det ökade välstånd som nationalparksturismen uppenbart 

förde med sig. Något som i sin tur starkt bidrog till 

att Abruzzerna vänt ett starkt lokalt motstånd, bland annat 

kopplat till rovdjursfrågan, till ett brett stöd. Upplägget i 

Abruzzerna blev en viktig inspirationskälla till det kommande 

konceptet med en sammanlänkad ”Fulufjällsring”. Deltagarna 

i det kommande Omlandsprojektet gjorde längre 

fram en studieresa till Abruzzerna för mer inspiration. 


52 Naturvårdsverket dnr 311-5861-97. Länsstyrelsen ansökte 

om medel 1997-10-28. 

53 Konsult och utredare bosatt i Mora, med bakgrund inom 

arkeologi, osteologi, konst, geovetenskap m.m. Hennes 

empati och förmåga att lyssna, med utredningserfarenhet 

av glesbygds- och jaktfrågor tillsammans med Dalatillhörigheten, 

var goda meriter i sammanhanget. 


55 Dnr 2000-K1830-99, daterad 1999-01-25. 

56 Arnesson-Westerdahl, Agneta, 1998, Fulufjällets omland, 

delrapport 1, sid 88 under rubriken ”trivselfaktorer”. 

57 JK:s beslut dnr 285-99-30, daterat 1999-02-10. 

58 Arnesson-Westerdahl, Agneta, 1998, Fulufjällets omland, 

delrapport 1. Distribuerad 1998-06-22. 

59 Länsstyrelsens ansökan dnr 231-4798-98. Finansieringen 

var från Naturvårdsverket 225 000 kr, från Länsstyrelsen 

225 000 kr och från EU 450 000 kr. Verkets medel beviljades 

1998-05-15, protokoll nr. 49/98. 

60 Arnesson-Westerdahl 1999. 

61 Protokoll nr 113/97. 

62 Filmen heter ”Det stora skådespelet” och visades bland 

annat i TV-programmet Mitt i naturen. 

63 Regnmätaren på fjället vid Rösjöarna visade 274 mm, 

men missade mycket som stänkte bort. På fjällets östsida 

visade spåren i terrängen att det varit betydligt mer regn 

som föll. 

64 Lundqvist 2002, Lundqvist 2011. 


56 


Fulufjällets naturum, byggt 

på plintar i myren utan att 

påverka marken intill.

4. VÄNDNINGEN 

OMLANDSPROJEKTETS FÖRSLAG I den första delrapporten 

och sedermera i visionen om Fulufjällsringen 

om att bygga ett naturum 65 vid Njupeskärsentrén 

gick hand i hand med Naturvårdsverkets planer. 

Naturum är ett av Naturvårdsverket inregistrerat 

varumärke. Det står för ett centrum för besökare till 

ett naturområde; en byggnad med information och 

verksamhet ute och inne. Vi såg ett naturums stora 

strategiska och symboliska betydelse för genomförandet 

av nationalparken. Redan vid första spadtaget 

visas att ord omsätts i konkret handling. Driften av 

naturum är en av de få möjligheter naturvården har 

att direkt skapa långsiktiga arbetstillfällen. Vidare 

ökar naturum attraktiviteten och kvaliteten vid 

nationalparksentrén, det förlänger säsongen etc. De 

tydliga lokala önskemålen om naturum stärkte vårt 

interna arbete på enheten med att få gehör för en 

sådan stor satsning hos verkets ledning. Dessutom 

var det av strategiska skäl viktigt att konkret visa att 

Naturvårdsverket lyssnade på önskemål från Omlandsprojektet 

och agerade snabbt; att ortsbornas 

idéer hade förutsättningar att bli genomförda om en 

nationalpark inrättades. 

För att finansiera naturum och andra åtgärder 

för en blivande nationalpark ansökte Naturvårdsverket 

om bidrag från EU:s strukturfond Mål 6 Dalarnas 

län. 66 Totalt söktes åtta miljoner från EU med lika 

hög nationell finansiering, med Naturvårdsverket, 

länsarbetsnämnden och Länsstyrelsen som medfinansiärer. 

Naturum var största posten, men i den 

totala budgeten om 16 mkr ingick även ombyggnad av 

parkering, naturinformation, upprustning av restaurang, 

friluftsanordningar etc. 

Finansieringen var alltså inte klar, men vi bedömde 

att det var dags att agera nu och lösa finansie- 

ringen senare när vi visste omfattningen av projektet 

– och om det skulle gå att genomföra. Den bedömningen 

visade sig vara riktig och starkt bidragande 

till det som skedde i den lokala processen för och 

emot nationalparken. Dock skulle det, som beskrivs 

längre fram, behövas flera turer i den högre byråkratiska 

skolan innan all finansiering var helt i hamn. 

Verkets beslut att påbörja planeringsarbetet för 

ett naturum med parallella uppdrag åt fem arkitektkontor 

67 kablades ut via ett pressmeddelande 

1998-10-01. Det hade den måhända något utmanande 

rubriken ”Miljön värnas och jobb skapas genom 

nationalpark i Fulufjället”. Generaldirektör Rolf 

Annerberg uttalade sig i pressmeddelandet: ”Ett 

naturum stod högst på listan bland lokalbefolkningens 

önskemål om åtgärder vid Fulufjället. Det är 

glädjande att vi nu kan börja på det. Satsningen är bra 

för miljön, ger arbetstillfällen på kort och lång sikt, 

möjligheter att utveckla en uthållig turism och internationell 

uppmärksamhet på detta säregna område:” 

Pressmeddelandet gav sikte på att inviga ett naturum 

och nationalpark sommaren 2001. Rubrikerna 

i lokalpressen lät inte vänta på sig: ”Jobb i nationalparken 

på gång” 68 med en diskussion om de nya jobb 

en nationalpark skulle kunna ge. 

Det strategiska värdet med en satsning på ett 

naturum var tydligt: Det blev uppenbart för ortsborna 

att deras egna önskemål från Omlandsprojektet 

kunde börja genomföras nästan direkt och att alla 

kunde se att här kan det verkligen bli arbetstillfällen. 

De som börjat vara försiktigt positiva blev härigenom 

stärkta i sin uppfattning. Nationalparken blev plötsligt 

mer än en administrativ möjlighet; den bestod av 

något påtagligt som skulle kunna byggas, ge riktiga 

jobb och invigas – av kungen själv. Stora pengar var 

SÅ VÄNDE VINDEN VÄNDNINGEN 57

58 

involverade. Kanske var det här som perspektivet 

slutligen började förskjutas, från det villkorliga om 

man skulle ha en nationalpark till hur den skulle 

utformas på bästa sätt. 

Naturumprojektets offensiv tillsammans med 

Omlandsprojektets metodiska framgångar noterades 

även bland motståndarna och skapade oro. 

Ett motdrag var att kalla till ett stormöte i Sörsjön 

1998-11-22. Flygbladet i brevlådorna runt fjället löd 

”Ska vi ha nationalpark? Kom och säg din mening, 

det är kanske sista chansen att påverka”. Det var 

undertecknat av den nybildade ”arbetsgruppen mot 

nationalpark ” (avsändarnas understrykning). Ett 

60-tal personer hade samlats, media var på plats och 

rubriken i nästa dags tidningar var given: ”Sörsjön: 

Byborna rasar mot Naturvårdsverket. Säger nej till 

nationalpark”. 69 Dala-Demokraten rapporterade att 

mötet uttalade ”ett rungande nej till nationalpark”. 70 

Det tycks ingå i den mediala retoriken att motstånd 

gärna är ”kompakt”, man ”rasar” mot det man 

inte gillar och att negativa uppfattningar ofta uttrycks 

”rungande”. Det såg vi flera exempel på under 

arbetet. 

På mötet följde ett öppet brev till Naturvårdsverkets 

generaldirektör som publicerades på Dala-Demokratens 

debattsida 1998-11-26. Rubriken var ”Nej 

till nationalpark”. Brevet som undertecknades av de 

tunga motståndarna sedan tidigare, hänvisade till 

pressmeddelandet och ifrågasatte långsiktigheten 

när det gäller arbetstillfällen, hänvisade till Älvdalens 

kommuns kravlista från våren 1996 samt till inlämnade 

protestlistor. Man konstaterar att ”trots det 

massiva motstånd som Naturvårdsverket mött från 

ortsbefolkningen, fritidshusägare […], så fortsätter 

verket att gödsla med skattepengar som om beslutet 

redan är taget”. Man räknar upp alla organisationer 

och andra grupperingar som någon gång skrivit på 

protestlistor och avslutar med ”detta är ett kompakt 

motstånd mot nationalpark på Fulufjället”. 

Handsken var kastad. Det var samma argument 

som tidigare, samma listor som förut, samma 


kommunala skrivelser. Men – saker och ting hade 

förändrats, det var inte samma omvärld som förut i 

Fulufjällets omland. De beprövade motståndsargumenten 

och protestlistorna hade åldrats. Det fanns 

nya insikter, ny energi och nytt framtidshopp bland 

ortsborna. Det skulle visa sig att det öppna brevet 

provocerade fram det nya i offentlighetens ljus. 

Motståndarna hade gått på för hårt. De hade blivit 

isolerade och nu fått konkurrenter om vad som var 

folkets röst. De gamla argumenten och metoderna 

var föråldrade. 

Debatten om Fulufjällets framtid fördes vidare 

på Dala-Demokratens diskussionsforum ”Oss Dalfolk 

emellan” – och det var här det till slut avgjordes. 

Första tecknet på nya vindar och att arbetet 

med Fulufjällets Omland hade fått genomslag var 

ett anonymt inlägg i Dala-Demokraten 1998-12-03, 

undertecknat ”Leve Fulufjället”. Där konstateras att 

”det finns faktiskt en grupp människor som i dagsläget 

varken är för eller emot en nationalpark. Inom 

den här gruppen är vi däremot intresserade av att 

föra konstruktiva samtal med berörda myndigheter. 

Gruppen vill via förhandlingar utröna om en nationalpark 

kan höja områdets status, för att därigenom 

få fram alla möjligheter till positiv utveckling. När 

man nu högljutt från nejsägarhåll stöder sig på 

enskildas och föreningars 4–6 års gamla åsikter är 

detta missvisande. Många av dessa har – sunt nog 

– tagit del av upplysning och utveckling och delvis 

omvärderat sin syn på vad som behövs i området. 

Nya värderingar kan ha flera orsaker: 1) Nya personliga 

infallsvinklar, t.ex. arbetslöshet, utflyttning. 2) 

Förändringar av de ursprungliga planerna, t.ex. prutning 

av ytan. 3) Möjligheter till påverkan, t.ex. genom 

projektet Fulufjällets omland. 4) Nej-företrädarnas 

rigida inställning.” 

Nästa steg var Naturvårdsverkets replik på det 

öppna brevet från motståndargruppen. 71 Vi beskrev, 

återigen, hur hänsyn tagits till lokala önskemål, att 

Fulufjället trots allt blir den nationalpark som får 

den mesta skoteråkningen, jakten och fisket. Vi lyfte

fram effekterna av Omlandsprojektet och satsningar 

via naturum m.m. 

Två dagar senare kom den slutliga vändningen, 

den 10 december 1998. Då publiceras en insändare, 

undertecknad av femton personer från byarna 

Mörkret, Gördalen och Tjärnvallen, rubricerad ”Det 

’massiva motståndet’ mot nationalparken är inte 

massivt”. 72 Avsändarna konstaterar att motståndet 

mot en nationalpark i Fulufjället fått stor medial 

uppmärksamhet och att det öppna brevet från den 

26/11 innehåller en hel del felaktigheter. De beskriver 

att det ”så kallade massiva motståndet” består i 

att ”delar av människorna runt fjället framför sina 

åsikter på ett sådant sätt och med sådana medel att 

vi som inte till fullo delar dessa inte ansett oss ha 

möjlighet att ge luft åt vår mening utan att göra oss 

omöjliga i våra byar. Vi har nu insett att det är fler än 

vi som ser positiva effekter av en nationalpark för vår 

bygd.” Avsändarnas beskrivning av alla felaktigheter 

visar ”att motståndarna till nationalparken inte är 

sanningsenliga i sin opinionsbildning. Det kan ju 

också tänkas att flera av de […] som deklarerat sitt 

motstånd mot nationalparken har ändrat sin uppfattning 

sedan 1996, eftersom de fått gehör för sina 

åsikter.” 

Man visade också sin integritet och skrev ”trots 

att vi i grunden ser ett eventuellt nationalparksbildande 

på Fulufjället som en möjlighet och inte som 

ett hot, så innebär inte detta att vi sitter i knäet på 

Naturvårdsverket och säger ja och amen till allt som 

kommer därifrån”. De fortsatte ”vi anser att det är 

större möjligheter att få gehör för hela ortsbefolkningens 

åsikter om vi samtalar med Naturvårdsverkets 

personal på ett nyanserat sätt istället för att 

använda oss av insinuationer och halvsanningar vid 

vår opinionsbildning.”. De avslutade inlägget med 

”låt oss hjälpas åt att göra bildandet av Fulufjällets 

nationalpark till något positivt för hela bygden och ta 

vara på de möjligheter som det ger!” 

Nu vände opinionen. Jag minns att jag var förundrad, 

glad och lättad. Efter denna dag skulle inget 

vara sig riktigt likt kring fjället. Här hade vi nu till 

slut några personer, djupt rotade i bygden och med 

hög trovärdighet, som satte emot på ett elegant och 

välformulerat sätt. De tog sakligt udden av många 

motargument, desarmerade protestlistorna och lyfte 

upp till ytan de tveksamma metoder som motståndarna 

använde sig av. Det repressiva debattklimat 

som hittills rått var nu förändrat i ett slag, nu blev det 

tillåtet att uttrycka en annan åsikt. Det var mycket 

i inlägget som byggde på det framgångsrika Omlandsarbetet. 

Det framgick också att det nu fanns ett 

förtroende för staten och Naturvårdsverket. Det är 

också notabelt att merparten av författarna tidigare 

hade skrivit under protestlistor, men nu funnit skäl 

att ändra sig. 

Ur ett genusperspektiv är det intressant att 

konstatera dels att av de femton undertecknarna var 

sju kvinnor, till kontrast mot de män som hittills helt 

präglat debatten. Dels hur tyngdpunkten i den offentliga 

debatten plötsligt har förskjutits. Hittills har 

diskussionen mest handlat om att bevara status quo, 

om kamp och motstånd och om konsekvenser för de 

traditionellt manliga aktiviteterna skoterkörning, 

jakt och fiske. På agendan var nu istället framtiden, 

sysselsättning och sociala värden, möjligheter för 

familjer att bo kvar, dialog och samförstånd. Ja, hela 

Omlandsprojektet byggde ju på nätverk, förtroende 

och skapande av relationer – allt frågor som traditionellt 

mera appellerar till kvinnor. 

Vi kan beskriva det som hände som en dubbel, 

omedveten provokationsprocess. Naturvårdsverkets 

beslut och pressmeddelande om naturum och de 

jobb det för med sig provocerade motståndarna att 

gå på offensiv och visa hur stort motståndet är. Detta 

provocerade i sin tur fram en reaktion från dem som 

såg fördelar med en nationalpark och gjorde att de 

gick ut offentligt med sin inställning. I ett slag var 

motståndarnas allenarådande legitimitet borta. En 

ny verklighetsbeskrivning hade tagit över. 

Det hela följdes upp i början av nyåret med en artikel 

på nyhetsplats: ”Opinionen svänger till förmån 


60 

Fulufjället är ett viktigt övervintringsområde för brunbjörnar. 

Grå renlav (Cladonia rangiferina) och höstrött blåbärsris. Knottrig blåslav (Hypogymnia bitteri), växer i gammal 

skog. En av Fulufjällets rödlistade lavar. 

SÅ VÄNDE VINDEN BILDANDET AV FULUFJÄLLETS NATIONALPARK

för nationalpark på Fulufjället”. 73 Där uttalade sig en 

av undertecknarna av insändaren från 3 december 

1998, Gunnel Eriksson från Mörkret: ”Det här är vår 

chans i en tid när bygden håller på att dö”. Ordföranden 

i vänsterpartiet i Malung förklarar i artikeln 

att det är fel att de nu står med på listorna av motståndare 

till parken, att det var orätt att ta ett äldre 

uttalande om behovet av en samförståndslösning till 

intäkt för att de är emot att det blir nationalpark. 

Gunnel Erikssons modiga öppenhet, humor och 

frimodighet gjorde henne sedermera till en favorit 

hos media. Hon blev mer eller mindre en medial 

frontfigur hos nationalparksförespråkarna och 

intervjuades flitigt. Tillsammans med Molly Jenssen 

från byn Gördalen fick hon efter ett förfarande 

med intresseanmälan hyra och driva Njupeskärsserveringen 

74 , huvudentrén till parken, föreslagen plats 

för naturum och utgångspunkten för vandringar 

till Sveriges högsta vattenfall. En utgångspunkt för 

uthyrningen var att de nya hyresgästerna skulle ha 

god lokal anknytning, något vi i högsta grad fick. Så 

blev Gunnel Eriksson och hennes kollega levande 

exempel på att en nationalpark verkligen kan skapa 

arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. 

Här såg vi ett exempel på en konstruktiv allians 

mellan boende i byarna Mörkret och Gördalen, på var 

sin sida fjället. Det är också en bekräftelse på nationalparkens 

dittills obekräftade incitament att bilda 

nya företag. Vi noterar också med intresse att det 

var två kvinnor som var först ute att bygga broar och 

utnyttja den gemensamma styrkan och kompetensen 

som fanns lokalt. 

SLUTSATS 

Nu hade vi lämnat den tidigare nämnda utifrån-och 

inprocessen, med en allt mer förtärande diskussion 

om hur området innanför nationalparksgränsen 

skulle utformas, med påföljande regler och föreskrifter 

för att stoppa alla problem. Fokus var nu istället 

på hur man skulle kunna skapa lokal nytta och fördelar 

med en nationalpark i omlandet utanför dess 

gränser. Nyttan handlade nu mera om socioekonomi, 

arbetstillfällen och infrastruktur, än om enskilda 

aktiviteter som skoteråkning på vissa leder. 

Genom det tydliga konceptet med zoneringen var 

innehållet, förändringen mot idag och ”förlusten” 

genom vissa restriktioner innanför gränsen tydlig. 

Genom att enligt ROS-modellen definiera miljöer, 

aktiviteter och upplevelser inom olika zoner, framgick 

det också att både lokala och nationella intressen 

kunde tillgodoses i en sådan nationalpark, om 

än med en ny fördelning i rummet. Så var det starka 

restriktioner inom den centrala orörda zonen, medan 

skoterkörning, jakt och fiske förekom inom andra 

delar. 

Nu fanns det för första gången dessutom en 

bild av vinsten i ett ännu bredare perspektiv: en ny 

framtid med möjligheter för människorna att bo och 

leva kvar i området. Att den bilden redan nu delades 

av många och vartefter av allt flera, var en kraft som 

blev omöjlig att stoppa. De positiva krafterna var 

synliga och mobiliserade, de legitimerade att man 

som ortsbo faktiskt kunde arbeta för en nationalpark 

och att man då dessutom inte var ensam. 

Vi hade nu en helt ny, omvänd situation mot 

innan. Den kan beskrivas som en ”inifrån-och-utprocess”. 

75 Se figur på nästa sida. Nu utgör det som 

finns innanför gränsen en resurs för det som kan ske 

därute. Processen karakteriseras av att: 

• Insikt ersatte åsikt. 

• Tillit ersatte misstro. 

• Möjligheter ersatte problem. 

• Parken som socioekonomisk resurs ersatte parken 

som hinder för aktiviteter. 

Kontentan var att den lokala förankringen av nationalparken 

växte sig stark. Detta i en tid då begreppet 

lokal förankring, som idag är ett av naturvårdens 

honnörsord både i Sverige och internationellt, 

knappast hade börjat användas. Vi var på väg in i en 

framtid med nya möjligheter. 

Nu gick naturvården utanför områdesskyddets 


62 

Socioekonomiska fördelar 

Resurs med 

möjligheter 

”Inifrån-och-ut”, den utvecklade planeringsprocessen. 

Nationalparken är en resurs som kan generera socioekonomisk 

nytta utanför dess gränser. Fokus ligger på 

möjligheter. 

fysiska gränser och hanterade infrastruktur, socioekonomi 

och socialpsykologiska processer mellan 

människor. Nytt, svårt, men nödvändigt, och ett 

arbete som kräver andra erfarenheter och kunskaper 

än den traditionella naturvetenskapen och naturvårdsbiologin. 

76 

Här fanns också vissa formella svårigheter. 

Naturvårdsverket kunde inte använda sina medel för 


naturvård för att investera i sådant som inte hade direkt 

koppling till nationalparken. 77 Däremot kunde vi 

indirekt via stödet till Omlandsprojektet generera ett 

bredare arbete i projektform, vilket i sin tur kunde 

verka för att skapa andra projekt och satsningar av 

andra huvudmän. Länsstyrelsen hade andra förutsättningar 

och kunde via sitt regionalekonomiska 

ansvar stödja en utveckling via Omlandsprojektet 

och dess sidoprojekt. Den var på så vis en mycket 

lämplig huvudman för projektet; partnerskapet 

mellan den centrala och den regionala myndigheten 

visade sig här vara mycket fruktbart. 

Rent allmänt är det tillfredsställande att konstatera, 

att samarbetet mellan de båda myndigheterna 

under de många årens slitsamma process kring Fulufjället 

hela tiden präglades av gott samförstånd och 

respekt för de olika rollerna och ansvarsområdena. 

Vi fick via ömsesidig anpassning under resans gång 

en allt större samsyn på olika åtgärder, vilket ledde 

till tydlighet utåt och sparad energi inåt. 

Omlandsprojektet innebar också att naturvården 

på ett påtagligt sätt i Riokonferensens anda tar 

ansvar också för en social och ekonomisk hållbar 

utveckling i Fulufjällsområdet, parallellt med den 

ekologiska. 78

FOTNOTER 

65 Se vidare Naturvårdsverkets riktlinjer för naturum 

(2007). Sommaren 2012 fi nns det 29 statliga naturum. 

66 Naturvårdverkets dnr 117-4697-98. 

67 Arkitektkontoren var White från Uppsala, Strindberg 

från Kalmar, FFNS från Falun, samt från Stockholm Mattson 

& Wik och Formverkstan. White fi ck slutligen uppdraget 

att projektera naturum och mark. Som stöd i urvalsprocessen 

anlitade Naturvårdsverket arkitekt Jan Gezelius. 

68 Mora tidning 1998-10-02. 

69 Nya Wermlandstidningen 1998-11-24. 



72 Dala-Demokraten 1998-12-10. Undertecknare var Lasse 

Olsson, Gunnel Eriksson, Bertil Persson, Ann-Britt Persson 

och Sven Lorentz från Mörkret; Molly Jenssen, Rolf Thun, 

Ulla-Britt Thun, Roger Germundsson och Olle Germundsson 

från Gördalen; samt Ingegerd Frölander, Leif Frölander, 

Margareta Pettersson, Sven Eriksson och Viola Eriksson 

från Tjärnvallen. 


74 Beslut av Naturvårdsverket 1999-03-24, dnr 31-1437-99. 

Sju förfrågningar kom in. De utvalda hyresgästerna fi ck 

högsta ranking i de tre kriterierna erfarenhet, lokal anknytning 

och aff ärsidé. Grunden för att ställa höga krav på lo- 

kal anknytning var strategiskt för nationalparksprocessen. 

Idag drivs dock verksamheten av andra, men de kommer 

fortfarande från Fulufjällets omland. 

75 Se Wallsten 2003 och 2005 om ”The inside-out-process”. 

76 Se tidskriften Biodiverse (Centrum för biologisk mångfald 

2011), som i ett temanummer med titeln ”Vad är naturvård” 

diskuterar behovet av tvärvetenskap inom naturvården. 

77 Regeringens anslag för biologisk mångfald, som vid 

tiden för Fulufjället benämndes 34:3, är grunden för Naturvårdsverkets 

naturvårdsarbete, inklusive nationalparker. 

Dess användning styrs av regeringens regleringsbrev, vilket 

tolkas av verket. Frihetsgraderna är dock begränsade. 

Exempelvis förekom det under dessa år diskussioner mellan 

fi nans- och miljödepartementen och Naturvårdsverket 

om investeringar inom naturvårdsområdet. Där ifrågasatte 

”fi nansen” bland annat huruvida verket verkligen fi ck använda 

sin anslagspost 34:3 för att bland annat bygga naturum. 

Som tur var för genomförandet av Fulufjället, godtogs 

byggande av naturum. Men det gäller knappast länsvägar. 

78 Riokonferensen kallas FN:s konferens om miljö och utveckling 

som ägde rum i Rio de Janeiro 1992. Vid konferensen 

antogs Riodeklarationen med principer om miljö 

och utveckling, ett handlingsprogram för 21:a århundradet 

(Agenda 21), defi nition av hållbar utveckling m.m. 


64 


Varglav (Letharia vulpina). 

Trivs på solexponerad död 

ved, gärna tall.

5. AVGÖRANDET 

STÄRKTA AV DEN positiva andan som spred sig i 

bygden, arbetade vi vidare. Nu gällde det att få också 

formella beslut i positiv riktning, kommunerna var 

återigen nyckelaktörer. Naturvårdsverket vill som 

nämnts tidigare inte genomföra en nationalpark mot 

kommunernas vilja, ett sådant läge skulle sannolikt 

omöjliggöra en regeringsproposition i ärendet och en 

sådan skulle hursomhelst inte ha stora utsikter att gå 

igenom i Riksdagen. 

Finansiering var en fundamental fråga. För 

att skapa en högklassig nationalpark, vara trovärdiga 

och motsvara de lokala förväntningarna var 

det nödvändigt att ha en hög ambition på de olika 

anläggningar, byggnader och informationsåtgärder 

som vi planerade. Ambition kostar pengar, mycket 

pengar. Arbetet med EU-ansökan fortsatte för att 

kunna växla upp de statliga medlen från Naturvårdsverket, 

men det var inte så enkelt som vi först trodde. 

Naturvårdsverket sökte medel för ett 16-miljonersprojekt, 

varav hälften från EU. Det visade sig dock 

snart att det inte fanns så mycket pengar kvar inom 

det program (Mål 6) och den så kallade åtgärd som 

skulle kunna vara finansiär. 79 

Naturvårdsverket hade en omfattande dialog med 

Länsstyrelsens näringslivsenhet, beslutsgruppen för 

Mål 6 Dalarna och länsarbetsnämnden. Alla arbetade 

intensivt för att inom det omfattande byråkratiska 

regelverket hitta lösningar. 80 Till slut hade vi klart 

med en gemensam finansiering om drygt 15 miljoner 

kronor81 för naturum med utställning, entré och 

parkering vid Njupeskärangöringen, broar, informationsplatser, 

leder, naturinformation samt boken om 

Fulufjället. 

SKRIVELSEN TILL KOMMUNERNA 

Naturvårdsverket var nu redo att ställa allt på sin 

spets och skriva till kommunerna och få dem att 

bekänna färg. Vi hade ett färdigt projekt som innehöll 

nationalparken med alla planerade satsningar, 

vi hade ett pågående Omlandsprojekt, alltmer 

positiva ortsbor och dessutom pengar att genomföra 

det hela. Tiden var mogen. Verket skrev 1999-03-29 

till Älvdalens och Malungs kommuner och begärde 

(”hemställde” på kanslisvenska) att kommunerna 

skulle yttra sig över förslaget att Fulufjället avsätts 

som nationalpark, enligt den beskrivning som bifogades. 

Vi gjorde det tydligt att satsningarna inklusive 

ett fortsatt Omlandsprojekt förutsatte att en 

nationalpark bildades. Vi öppnade också för att inför 

genomförandet av nationalparken skulle ”dess innehåll 

diskuteras närmare i en arbetsgrupp till vilken 

kommunerna kommer att bjudas in”, i praktiken en 

utveckling av den arbetsgrupp som funnits förut. 

Poängen formulerades som ”för att kunna fatta 

beslut om projektstart behöver […] Naturvårdsverket 

ett tydligt ställningstagande från kommunerna att 

de tillstyrker bildandet av en nationalpark i Fulufjället”. 

Verket ville ha svar senast den första juli 1999. 

Datumet var satt så kommunerna skulle hinna med 

remisser samt beslut i kommunstyrelse och fullmäktige. 

Tärningen var kastad! 

I pressmeddelandet samma dag 82 sa verkets 

generaldirektör Rolf Annerberg att ”nationalparker 

gynnar den omgivande bygden, bland annat genom 

att underlätta en hållbar naturturism. Men vi vill 

självklart inte genomföra projektet utan att ha kommunerna 

med oss”. Annerberg fortsätter: ”Vi hoppas 

att kommunerna ser förslaget som en stor möjlighet 

och tillstyrker nationalparken.” Handläggare Per 

SÅ VÄNDE VINDEN AVGÖRANDET 65

66 

Wallsten uttalar sig: ”Utgångspunkten för vår planering 

av nationalparken är att behålla sådan skoteråkning, 

jakt och fiske som är viktigast för lokalbefolkningen 

– men annars låta området vara så opåverkat 

som möjligt. Genom att dela in nationalparken i 

zoner kommer de flesta att få sina mest angelägna 

önskemål tillgodosedda. Samtidigt kan Fulufjället 

till stora delar bli Sveriges mest orörda fjäll”. Citatet 

var faktiskt ett kondensat av hela nationalparksidén 

i Fulufjället. 

Vi lyfte också fram sysselsättningseffekterna i 

pressmeddelandet: ”satsningen innebär att arbetslösa 

kan få jobb under byggnadstiden och att det 

blir långsiktiga arbeten i samband med driften av 

anläggningarna. Kringeffekterna av nationalparken 

bör ge ytterligare jobb och företag i bygden. Några 

lokala jobb har redan skapats när Naturvårdsverket 

nyligen upplät serveringen till två bofasta i trakten.” 

Nu följde en intensiv tid med många kontakter, 

formella och informella möten och debattartiklar, 

radio- och TV-inslag. Dramaturgin var medialt tacksam: 

vem ska vinna den hårda kampen? 

Strax innan skrivelsen till kommunen hade jag 

varit uppe vid Fulufjället och informerat byalagen i 

Mörkret och Gördalen om läget. Det var angeläget att 

de fick förstahandsinformation. Jag hade också flera 

kontakter med Lars-Ove Staff och höll honom informerad 

om händelseutvecklingen. Vi fick i början av 

april ta emot en lista från Gördalen. På den hade 47 

personer, de flesta födda i byn eller hade föräldrar 

som bodde där, skrivit under budskapet ”vi ställer oss 

positiva till bildandet av nationalpark i Fulufjället”. 

Det var första gången vi fick en positiv namnlista! 

Den var också mycket väl förankrad i byn. Vi har 

kunnat konstatera att många namn på nej-listorna 

haft en betydligt mer avlägsen koppling till Fulufjället. 

Det är också intressant att många av namnen på 

den positiva listan hade för några år sedan skrivit 

under nej-listorna – innan tiderna förändrades. 

Kommunerna skickade ut Naturvårdsverkets 

hemställan på bred remiss, vilket ytterligare ökade 


aktiviteten i bygden. En ny motståndargrupp som 

kallade sig ”Fulufjällets utvecklingsgrupp” skapades. 

I den ingick bland annat de två tongivande 

motståndarna i trakten, den ene tidigare ledamot i 

den förra nationalparksarbetsgruppen. En annan 

ortsbo konstaterade dock att de ”uppenbarligen utsett 

sig själva, eftersom tillkomsten av gruppen inte 

föregåtts av några offentliga möten”. Det kan vara 

förvirrande och antagligen svårt både som politiker 

och allmänhet att hålla reda på alla konstellationer 

med liknande namn som hörs i debatten. Men händelsen 

reser återigen viktiga frågor om demokrati 

och representation. Vem för bygdens talan och på 

vilket mandat? 

De två äldre och positivt ställda byutvecklingsgrupperna 

i Gördalen och Mörkret skickade därefter 

en skrivelse till samtliga ledamöter i Älvdalens 

kommunfullmäktige, undertecknad av 11 personer. 83 

Merparten av dem var också författare till den tidigare 

beskrivna debattartikeln från 10/12 som vände 

hela opinionsläget. Skrivelsen är en tung manifestation 

av lokal vilja att få en positiv förändring, för att 

de och deras efterkommande ska ha möjligheter att 

leva kvar i området. Författarna noterar att det florerar 

”ryktesspridning och desinformation, medveten 

eller beroende på ren okunskap. De konstaterar att 

”opinionen har svängt, från ett från början tämligen 

kompakt motstånd, till en betydligt positivare 

attityd. Naturum, projekt Fulufjällets omland och 

[Naturvårdsverkets] eftergifter, är naturligtvis orsaken 

till detta.” 

De argumenterar för nationalparken utifrån fyra 

utgångspunkter: arbetstillfällen och framtidstro; 

brist på alternativ; naturskydd och Gördalsvägen. De 

skriver att ”det allra viktigaste som hänt i Fulufjällsområdet 

hittills, är det arbete som lagts ner i det så 

kallade Fulufjällets Omlandprojekt […] Den drivkraft 

som projektledaren, Agnetha A Westerdahls arbete 

hittills utgjort, är nödvändig för en positiv utveckling. 

En fortsättning är dock möjlig endast under 

förutsättning att nationalparken bildas.”

Sammanfattningsvis konstaterar de att ”valet 

står mellan utveckling enligt ekologiska principer, 

framtidstro och hopp för en hårt avfolkningsdrabbad 

bygd och ett alternativ, där det saknas såväl idéer 

som resurser för utveckling av vår bygd. Valet för oss 

är naturligtvis mycket enkelt […]”. Argumentationen 

var naturligtvis ett mycket kraftfullt inspel i det 

känsliga politiska läget. 

Även motståndarna agerar. Sörsjöns Byalag kalllar 

till ett nytt protestmöte 1999-05-12, i närvaro av 

kommunalrådet och andra från kommunstyrelsen i 

Malung. En skrivelse från mötet till Malungs kommunfullmäktige 

lyfter åter fram problemen med 

begränsningarna i jakt, fiske, skoter, transporter till 

stugor på fjället m.m. De befarar att bli helt utestängda 

från Fulufjället och kritiserar de ”vinklade 

rapporterna” från Omlandsprojektet som de menar 

ger en skev bild av sanningen”. De skriver att det visst 

går att utveckla deras bygd, men att det inte behövs 

någon nationalpark för detta. Deras ”utveckling ligger 

i deras egna händer.” De vädjar slutligen till fullmäktige 

att ”lyssna på oss bybor som valt att leva i 

denna bygd som betyder så mycket för oss.” I artikeln 

som följde, ”Motstånd mot nationalpark” 84 , uttalade 

sig kommunalrådet Håkan Eriksson om hur viktigt 

det var för politikerna att ta till sig vad folket tycker, 

”det är ju i alla fall de som ska leva och bo där.” 

De båda skrivelserna kunde knappast vara mer 

olika. De står för två världsbilder som inte möts: möjligheternas 

och problemens. Jag fick bekräftat mina 

aningar att politikerna i Malung antagligen skulle ha 

svårt att stå emot Sörsjöns starka motstånd. Andra 

röster än de negativa hade fortfarande svårt att 

göra sig hörda i Malung. Däremot kändes Älvdalen 

tryggare, med det utomordentligt starka inlägget 

till förmån för en nationalpark från ortsborna. Den 

skrivelsen var, som jag påpekade i ett internt PM på 

verket, något av det mest glädjande som kommit fram 

under hela nationalparksgenomförandet. 

Sörsjöborna protesterade dock inte utan anledning. 

Det var ett faktum att det syntes mer begräns- 

ningar på fjällets södra del än i norr. Detta av naturgivna 

skäl, som att de goda, sedan länge kalkade 

fiskesjöarna med störst behov av skotertillgänglighet 

ligger i norr. Där finns också huvudattraktionen 

Sveriges högsta vattenfall och den naturliga huvudentrén 

där ett nytt naturum självklart ska ligga. Geografin 

och befintlig infrastruktur missgynnar till 

synes Sörsjön, även om motståndet har tydliga drag 

av symbolfrågor. Men rent praktiskt blev skillnaden 

knappast så stor. Så var den allra mesta älgjakten 

kvar även i söder via zoneringen. Fisket i fjällets 

södra del, det vill säga övre Tangån och sjöarna i 

vildmarkszonen, var redan då närmast obefintligt på 

grund av försurning och att de inte kalkats. De små 

bäckarna på fjällets östsida där fisket förslås förbjudas 

i zon II är lågt utnyttjade och fortsätter dessutom 

utanför den föreslagna parkgränsen, där man kan 

fiska i dem om man vill. Se vidare kartan på sidan 18 

och zonkartan på sidan 32. 

Skoteråkningen begränsas förvisso på södra 

kalfjället inom zon I, men Sörsjön med omnejd är 

synnerligen rikligt försörjt med andra skoterleder, 

både på kalfjäll och i skogen. Staten tog initiativ till 

en ny nord-sydlig led nedanför fjället för dem som 

vill åka skoter till fiskesjöarna i norr som förut, en 

trafik som ändå var tämligen begränsad enligt vad vi 

erfarit. Många Sörsjöbor som ville fiska röding, tog 

bilen med skotern på släp till sjöarna via Mörkret. 

Detta kommer ju att gå lika bra efter att en nationalpark 

inrättas. Vi noterar också att det bland Sörsjöns 

cirka 170 invånare finns 22 hushåll som har en 

snöskoter registrerad. Det var alltså dessa 22 skotrar 

som gav eko ända till fullmäktige. 

Det föreföll som en betydande del av missnöjet 

med indragna skoterleder kom via de som ville åka 

skoter från Sälen och via Fulufjället vidare norrut, 

gärna i hög fart på den flacka fjällheden. Begreppet 

”höghastighetssafaris” dök upp i vokabulären och 

var inget som vi önskade på Fulufjället. 

Begränsningarna i småviltjakten var lika som i 

norra delen; jakten skulle förbjudas efter en tioårig 


68 

övergångstid. Förvisso en nackdel, men den var lika 

stor i norr. Dock hade två lokala jaktlag med rötter i 

Malung goda ripmarker på kalfjället, något som annars 

var förbehållet externa jägare sedan länge. De 

var förvisso förlorare av bra ripjakt. För att försöka 

kompensera dem, föreslog vi att Länsstyrelsen skulle 

utreda förutsättningarna för att dessa och andra 

extra hårt drabbade om möjligt kunde beredas jaktmarker 

någon annanstans i fjällvärlden. 

Politiskt var det bara vänsterpartiet i Malung 

som tydligt deklarerade att man var för nationalparken, 

då med dess sysselsättningseffekter i ett 

vidare perspektiv som argument. De ansåg också 

att Fulufjället skulle kunna vara ett komplement 

till Sälens vinterturism, som hade hundratusentals 

besökare. 85 

Kommunstyrelserna i både Älvdalen och 

Malung hade ett gemensamt möte 1999-05-09 vid 

Njupe skärsentrén, då vi från verket och Länsstyrelsen 

kunde lämna förstahandsinformation om 

pla ner na för Fulufjället inför deras ställningstagande. 

De båda kommunledningarna diskuterade där 

gemensamt nationalparksfrågan och gjorde ett besök 

i fält. 

Stig-Åke Svensson och jag medverkade också 

vid ett informationsmöte i Särna 1999-05-17 som 

Byarnas Råd i Älvdalen hade arrangerat. Rådet är 

en paraplyorganisation för kommunens byutvecklingsgrupper 

och utgör också remissinstans inför 

kommunens beslut om nationalparken. Det var ett 

kreativt möte med 60 deltagare och god stämning. 

Vi berättade om allt som var på gång, förtydligade 

verkets hemställan och diskuterade allt från var älgjakten 

ska få ske till möjligheterna att ordna utbildning 

för lokala guider. Vid en enkät som genomfördes 

på mötet svarade cirka 70 procent ja till nationalparksbildning, 

25 procent svarade nej och resten 

visste inte. 

I sitt påföljande remissvar resonerar Byarnas 

Råd om möjligheterna till utveckling, värdet av Fulufjällsringen, 

framtidstron och vägfrågan. 86 De skri- 


ver ”mot bakgrund av utvecklingsmöjligheterna och 

den framtidstro en nationalpark kan utgöra, anser vi 

att Älvdalens kommun skall verka för att en nationalpark 

vid Fulufjället kommer att genomföras.” 

Således ännu ett tungt inlägg till Älvdalens kommun, 

här var det verkligen tal om de lokala gruppernas 

åsikt. Det lokala motståndet var nu i det närmaste 

osynligt. Med detta remissvar och den tidigare 

skrivelsen från byborna i Mörkret och Gördalen, var 

det istället uppenbart att det fanns ett starkt lokalt 

stöd av stor politisk betydelse. 

KOMMUNERNAS BESLUT 

Nu återstod behandling av nationalparksfrågan i 

respektive kommunstyrelse och sedan fullmäktige i 

dessa båda (s)-styrda kommuner. Det lokala medieintresset 

var enormt, med maximal polarisering. Malung 

var först ut, den 7 juni. 87 Det var oväntat jämnt, 

men med siffrorna sex mot fem röstade kommunstyrelsen 

för att avstyrka bildandet av nationalpark 

i Fulufjället. Som motiv anger man att ”de önskemål 

som framförts från befolkningen i Sörsjön har inte i 

tillräcklig omfattning tillmötesgåtts av Naturvårdsverket”. 

Det var socialdemokraterna och moderaterna 

som i en ovanlig allians segrade med sitt nej till 

parken. Tillstyrkte parken gjorde däremot vänsterpartiet 

med stöd av en folk- och en centerpartist. 

Detta följdes av Älvdalen, vars kommunstyrelse 

nästa dag tillstyrkte bildandet med förkrossande 

majoritet. 88 Rösterna var tio mot ett, bara den moderate 

ledamoten var – inte oväntat – emot. Kommunalrådet 

hade utformat ett svar till Naturvårdsverket 

med åtta punkter ”som kommunen anser vara 

särskilt viktiga och som Naturvårdsverket särskilt 

bör beakta i det fortsatta arbetet.” Med vissa justeringar 

tillstyrkte kommunstyrelsen även detta. 

Nya debatter och rubriker följde inför de 

slutliga och avgörande besluten i respektive kommunfullmäktige. 

Den lokala naturskyddsföreningen 

i Malung vädjar till politikerna att säga ja till nationalparken. 

Man säger sig ha svårt att förstå kom-

munstyrelsens ställningstagande, när Malungs kommun 

i många sammanhang vill framhäva sig som en 

miljökommun och menar att en nationalpark är en 

satsning i rätt riktning. Man avslutar: ”låt det inte bli 

bypolitik av denna viktiga fråga” 89 När avgörandet 

i respektive kommunfullmäktige närmar sig är det 

nya helsidor och krigsrubriker i pressen. Båda kommunerna 

hade dramatiskt nog sitt möte samtidigt, 

den 21 juni. 

Inte oväntat röstade fullmäktige i Malung nej, 

siffrorna blev 28 mot 19. 90 Motivet som angavs var 

att ”de önskemål som framförts av befolkningen i 

Sörsjön har inte i tillräcklig omfattning tillmötesgåtts 

av Naturvårdsverket. Detta gäller framför allt 

avsaknad av lösning för skotertrafiken i zon ett […]” 

I Älvdalen följde en två timmars hård diskussion i 

fullmäktige 91 , men till slut segrade kommunalrådets 

linje och kommunen biföll nationalpark i Fulufjället 

med röstsiffrorna 33 mot 14. De flesta partier var 

splittrade (utom moderaterna som konsekvent röstade 

emot). Det var framför allt ledamöter med hemhörighet 

i Särna som var negativa, oavsett partifärg. 

Fullmäktige godkände också KS’ yttrande om de 

åtta punkter som ”bör beaktas” av Naturvårdsverket 

inför skötselplanearbetet: 

1 Att fortsätta arbetet med projektet Fulufj ällets 

omland. 

2 Att arbeta för att vägarna rustas upp, framför allt 

väg 1056 Mörkret-Gördalen. 

3 Att aktivt arbeta med att få till stånd goda angöringspunkter 

för parken. 

4 Att aktivt bidra till att ta fram planer för service 

och boende i anslutning till parken. 

5 Att småviltjakten får bedrivas under en övergångsperiod 

av 10 år och utvärderas för att se hur de 

påverkar mångfalden i naturen. 

6 Att de avgifter som tas ut för jaktarrenden till stor 

del används för viltvårdsåtgärder, och att dessa 

avgifter inte blir för höga. 

7 Att kommunen och de byagrupper som fi nns runt 

Fulufj ället ingår i den arbetsgrupp som ska utar- 

beta skötselplaner och delta i det skötselråd som 

ska bildas för parkens förvaltning. 

8 Att arbeta för en lösning av skotertrafi ken. 

Alla dessa punkter var möjliga att uppnå och de flesta 

låg också på vår agenda att genomföra. Det kändes 

som ett genomarbetat förslag utifrån en analys av 

vad som var möjligt inom ramen för vår hemställan 

och den dialog som varit. Förre statsministern Olof 

Palmes bevingade ord om politik som ”det möjligas 

konst” kändes högaktuella. 

På Naturvårdsverket och Länsstyrelsen andades 

vi ut, lättade. Nu låg vägen öppen för nationalparksbildningen 

– i alla fall jämfört med alla hinder som 

varit hittills! Det fanns först en viss osäkerhet i Dalarna 

hur Naturvårdsverket skulle resonera, då ena 

kommunen hade sagt ja men den andra nej. Vi analyserade 

läget, men det var inget svårt beslut trots 

allt. Att hela nationalparken låg inom den kommun 

(Älvdalen) som röstade ja, vägde naturligtvis synnerligen 

tungt. Dessutom var meningarna i Malung 

uppenbarligen delade. Det skulle inte vara rimligt att 

köra över en kommun som stöder ett nationellt nationalparksprojekt 

inom sina gränser, för att istället 

stödja en nejsägarkommun utanför parken. 

Så vi beslutade att gå vidare, vilket framgick av 

pressmeddelandet 1999-06-23. Det inleddes med 

”Nytt steg för nationalpark i Fulufjället. Naturvårdsverket 

har beslutat att gå vidare med planerna på 

Fulufjällets nationalpark sedan Älvdalens kommun 

har gett sitt stöd”. Detta framgick också av verkets 

information till kommunerna. 92 Där konstaterade 

Generaldirektören att verkets beslut att gå vidare 

innebär att byggande av ett naturum och övriga 

planerade investeringar kommer att genomföras. Det 

fanns också en förhoppning om att Malung trots allt 

kommer att se och dra nytta av fördelarna framöver. 

Vår satsning på att ställa saken på sin spets och 

få till ett avgörande hade visat sig framgångsrik. 

Tidpunkten hade varit den rätta. Arbetet i Omlandsprojektet 

hade hunnit slå rot och ge det nödvändiga 


70 

Rubriker från lokalpressen då vinden vände. 

lokala stödet, vilket i sin tur hade delgivits politikerna 

via ortsbornas kraftfulla och tydliga skrivelser 

och yttranden. Kommunledningen i Älvdalen 

med kommunalrådet Herbert Halvarsson (s) och 

vice ordföranden i KS Arne Bogghed (c) i spetsen 

hade gjort ett stort arbete med att processa frågan 

i kommunstyrelse, partigrupper och fullmäktige. I 

pressmeddelandet lyfte vi nu fram kommunen som 

ett föredöme: ”kommunen tar ansvar för att utvecklingen 

i fjällen blir ekologiskt hållbar”. Det var också 

uppenbart att det var det bredare kommunala perspektivet 

som segrat i Älvdalen, medan de politiker 


med hemort nära Fulufjället fortfarande i många 

fall hade svårt att frigöra sig från den tidigare starka 

nej-opinionen. 

Svårigheterna att som kommunpolitiker på samma 

gång behöva förhålla sig till lokala, övergripande 

kommunala och nationella intressen illustreras av 

Malungs kommunalråd Håkan Eriksson som uttalar 

sig i pressen under rubriken ”Malungs kommun 

överkörd”: ”Jag är politiker i Malung och har till uppgift 

att företräda mina väljare. Det är möjligt att en 

nationalpark skulle vara klok ur ett riksperspektiv, 

men den hållningen ska inte jag ha”. 93 Min reflexion 

var att samtidigt ska ju kommunerna enligt plan- och 

bygglagen beakta riksintressen i sin planering. Och 

det finns ju socialdemokratiska väljare som inte bor i 

Sörsjön, vem företräder dem? 

Som för att ytterligare belysa den splittring som 

nu också kunde skönjas i Malung, skrev dess lokala 

naturskyddsförening till verket och Länsstyrelsen 

inför det slutliga beslutet 94 : ”Att bilda en nationalpark 

i Fulufjället är så viktigt att ni som myndighet 

måste tala om för bybor och politiker som är emot, 

att deras värdering och argument inte håller. Denna 

gång måste naturskyddets intressen gå före snöskoteråkning 

och småviltsjakt. Älvdalens kommun är 

för en nationalpark trots att all mark ligger där och 

en splittrad Malungs kommun säger nej. Slår man 

ihop de båda kommunernas röster så är det ett stort 

ja, men största hänsyn skall tas till att Älvdalens 

kommun är för”. Detta var helt i linje med vårt eget 

resonemang. 

Efter beslutet intervjuades några ortsbor i presssen, 

inte oväntat med Gunnel Eriksson i Mörkret 

som huvudperson. 95 Rubriken var given: ”De hoppas 

på en ljus framtid för Mörkret – i ödemarksbyn är 

Naturvårdsverkets besked efterlängtat”. Ingressen 

talar för sig själv: ”Visst, det finns ljus i Mörkret. 

Gunnel Eriksson jublade när beskedet kom att 

Fulufjället föreslås bli nationalpark – det här har jag 

längtat efter, säger hon och skrattar.”

FOTNOTER 

79 Regionala fonden, program Mål 6, åtgärd 1.1: utveckling 

av små och medelstora företag. 

80 Särskilt Kent Johansson och Ewa-Marie Jonsson på 

Länsstyrelsens Mål 6-sekretariat. 

81 Fördelat på Länsstyrelsen 2,9 mkr (1999-02-22, dnr 103- 

838-99), Länsarbetsnämnden 2,4 mkr (1999-02-17, dnr 

W99/0031), EU Regionala fonden 2,0 mkr (1999-02-25, 

dnr W6.41-75-98) och Naturvårdsverket 8,0 mkr. Från regionala 

fonden beviljades senare (1999-09-08) ytterligare 

690 000 kr som inte gått åt för andra åtgärder. 

82 Naturvårdsverket 1999-03-29. 

83 Daterad 1999-04-22. 

84 Mora Tidning 1999-05-14. 

85 Mora tidning 1999-05-28, uttalande av vänsterpartiets 

ordförande Ola Olin. 

86 Daterat 1999-05-24. 

87 KS Malung sammanträdesprotokoll 1999-06-07, dnr 

1999/266/265. 

88 KS Älvdalen sammanträdesprotokoll 1999-06-08, dnr 

165/1999. 

89 Mora tidning 1999-06-16, uttalande av ordföranden i 

Övre Västerdalarnas Naturskyddsförening, brev daterat 

1999-06-13 som var inkommet till Naturvårdsverket för 

kännedom. 

90 KF Malung 1999-06-21, dnr 1999/266/265. 

91 KF Älvdalen 1999-06-21, dnr 165/1999. 

92 Daterad 1999-06-30. 

93 Mora tidning 1999-06-25. 

94 Från Övre Västerdalarnas naturskyddsförening, daterad 

1999-06-23. 

95 Mora tidning 1999-06-25. 


72 


Utställningen i Fulufjällets 

naturum.

6. GENOMFÖRANDET 

NU VIDTOG MÅNGA åtgärder och kontakter för att rulla 

igång nationalparksgenomförandet igen, parallellt 

med alla övriga processer: Vi hade att mer eller 

mindre samtidigt hantera upprustningen av friluftsanordningar, 

projektering av naturum, utställning 

och mark vid Njupeskärsentrén, övriga entréer, en 

informationsplats, övrig information, EU-ansökan 

om medel, Fulufjällsboken, Omlandsprojektet, Pan 

Parks, markförvärv, skötselplan och föreskrifter etc. 

Här krävdes en noggrann koordinering av alla insatser 

i tid och rum. Vi reviderade den övergripande 

projektplanen och tog ett djupt andetag. 

FORTSATT MOTSTÅND 

Motståndarna gav sig dock inte, men ändrade delvis 

strategi och försökte att via formella vägar skapa nya 

hinder. Den 5 juli kom en debattartikel som innehöll 

ovanligt mycket angrepp på mig personligen. 96 Per 

Wallsten beskrevs som ”trångsynt” och någon som 

”stelbent och egoistiskt kör över oss alla”. Artikelförfattaren 

underkände i stort sett alla argument om 

förbättrade vägar och arbetsmöjligheter. Ingressen 

löd ”Nej och åter nej till en plomberad nationalpark”. 

Man provade också att rättsligt stoppa nationalparken. 

Trettio personer, hälften boende i norra 

Dalarna och resten fastighetsägare där men boende 

på annan ort, överklagade kommunens ja-beslut 

till länsrätten. 97 Man menade att beslutet vilar på 

en felaktig grund då flertalet av de boende i omlandet 

inte alls är positiva till en nationalpark och att 

negativa remissinstanser och opinionsyttringar inte 

redovisats för fullmäktige. Dessutom påstod man 

att kommunens beslut inte tillkommit i laga ordning 

eftersom det finns motioner som berör exploatering 

av Fulufjället (främst det tidigare nämnda Njupåsen- 

projektet) som inte är beredda och slutförda. Älvdalens 

kommun hävdade å sin sida att majoriteten av 

remissinstanserna varit positiva till en nationalpark 

i Fulufjället. Kommunen ansåg inte att handläggningen 

av motionerna var relevant för frågan om 

beslutet tillkommit i laga ordning. 

Länsrätten angav i sin dom att hanteringen av 

motionerna inte kan leda till att kommunens beslut 

upphävs och att det inte är olagligt ”i något annat 

avseende”. 

Den tidigare nämnda nybildade motståndsgruppen 

”Fulufjällets byautveckling” har vid denna tid 

fortsatta offentliga möten, diskuterar krav på en folkomröstning 

och tar fram ett eget kompromissförslag 

till nationalpark. 98 En person skriver till miljöministern 

och uttrycker en förhoppning att regeringen ska 

säga nej till nationalparken. En mängd förbud lyfts 

fram i brevet, liksom ett (grundlöst) påstående om 

att stugägare ”riskerar att få sin egendom exproprierad 

och stugorna rivna”. Departementets handläggare 

undrar naturligt nog vad som ligger bakom och 

kontaktar Naturvårdsverket för mer information. 

Älvdalens fullmäktige behandlar i november 1999 

en ny motion från moderaterna om att säga nej till 

nationalpark. 99 Motionen avslås dock med rösterna 

32–15, med hänvisning till att kommunen redan fattat 

beslut om att tillstyrka nationalparken. 

PLANERING FÖR UPPRUSTNING 

OCH NYBYGGNAD 

I juli 1999 får Länsstyrelsen i uppdrag av Naturvårdsverket 

att inventera behovet och uppskatta 

kostnader för friluftsanordningar i Fulufjället, allt 

från nya leder, vägvisare och broar till stugor och nya 

roddbåtar. 100 

SÅ VÄNDE VINDEN GENOMFÖRANDET 73

74 

Naturvårdsverket hade valt ut White arkitekter 

i Uppsala för att projektera det nya naturumet och 

marken vid Njupeskärsentrén. En referensgrupp för 

projektet, bestående av representanter för Länsstyrelsen, 

Älvdalens kommun (stadsarkitekten) och 

Mörkrets byautvecklingsgrupp, kallas till ett första 

möte den 27/8 1999. 101 Mötet blir positivt och jag 

känner att vi äntligen har ett konstruktivt samarbete 

med kommunen och ortsborna. Vi har en dialog och 

ett ömsesidigt förtroende, representanterna sökte nu 

efter lösningar istället för hinder. En bra grund var 

att en grupp från Mörkret redan tidigare hade lämnat 

konstruktiva synpunkter på naturum med kringanläggningar, 

som nu delvis var inarbetat i förslagen. 

Naturvårdsverkets upphandlade konsulter åker 

samtidigt upp till Fulufjället tillsammans med kommunen, 

Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. 102 Vi 

rekognoscerar, inventerar och träffar ortsbor den 26 

-28/8. Med är också miljödepartementets handläggare 

Torolf Lönnerholm, som kommer att ansvara för de 

intensiva formella beslutsprocesserna i regeringskansliet 

och riksdagen framöver. Vi har nu de första överläggningarna 

med departementet för att koordinera 

arbetet med kommande remisser och propositioner. 

Planerad invigning var vid denna tid augusti 2001. 

Ett något udda projekt gällde den stora stock som 

hade upptäckts djupt i skärningarna i fjällsluttningen 

efter det stora regnovädret 1997. En C14-analys 

visade att den var från år 1060, vilket antydde att det 

kan ha förekommit liknande ”ursköljningar” tidigare. 

För att kunna visa stocken i naturum beslöt vi att 

låta konservera den. Tillsynsman Alf Nordin släpade 

fram och körde ner stocken på sin pickup till Wasamuseet 

i Stockholm, där den i ett halvår behandlades 

på liknande sätt som Wasaskeppet. Nu finns den till 

allmänt beskådande på plats i naturumet. 

DETALJPLANEN 

Läget blir lite stressat när det oväntat visar sig att 

en ledamot i Älvdalens kommuns byggnadsnämnd 

kräver detaljplaneläggning av naturumbyggnaden. 103 


Det överraskar både nämndens planberedning (som 

förbereder alla planbeslut) och stadsarkitekten. Båda 

ansåg att det inte var nödvändigt med detaljplan. 

Stadsarkitekt Tomas Almgren konstaterar att han 

aldrig förut varit med om att byggnadsnämnden gått 

emot planberedningen. Han gör ett särskilt yttrande 

och motiverar varför detaljplan inte behövs: förslagen 

till utformningen av naturum har varit utställt 

för allmänheten och ”projektet har alltså fått en god 

lokal förankring och hittills handlagts på ett sätt 

som liknar handläggning av en detaljplan […]”. 

Men beslutet blev ändå att kräva detaljplan, av 

skäl vi inte riktigt kunde förstå. Det innebar att det 

torde bli mycket svårt att hinna med en detaljplaneprocess 

(med lagstadgad utställningstid m.m.), 

bygglov, projektering och bygge genomförda under år 

2000, en förutsättning för att det beslutade EU-bidraget 

ska kunna användas. Dala-demokratens löpsedel 

har åter feta krigsrubriker, men nu med helt annan 

vinkling än förut: ”Naturumet hotas – Älvdalen kan 

mista miljoner i EU-bidrag”. Nu var alltså nationalpark 

och naturum en positiv möjlighet som var hotade. 

Alternativet att inte bygga naturum var knappast 

aktuellt i realiteten. Ett naturum har mycket 

stark symbolik, är konkret och påtagligt och står 

för merparten av de direkta arbetstillfällena vi kan 

ordna. Vi skulle få en svårhanterlig svekdebatt med 

alla de som trott på nationalparken. Intressant är att 

det nu blir en diskussion om allt det man skulle mista 

om det inte blir nationalparksrelaterade åtgärder, 

till stor kontrast mot den tidigare diskussionen om 

allt man skulle mista om det blev en. Det var ett gott 

tecken, trots bekymren. En detaljplaneprocess har 

ju också fördelen att den via samråd och utställning 

ytterligare kan visa ortsbor och andra vad förslaget 

går ut på, vilket bidrar till förståelse, insikt och 

demokratiska möjligheter att lämna synpunkter. 

Kanske skulle detaljplanekravet och allt det för med 

sig rentav kunna stärka nationalparksfrågan? 

Vi drog snabbt igång en detaljplaneprocess med 

allt vad det innebar av utredning, planförfattande,

miljökonsekvensbeskrivning, samråd och utställning. 

104 Till slut hade vi på rekordfart en av kommunfullmäktige 

antagen plan 2000-05-22. 105 Då 

hade dock alla våra övergripande tidplaner spruckit, 

inklusive tidpunkten för invigning, men som vi ska 

se så hade även EU-ansökan behövt göras om och allt 

förskjutits ett år ändå. Ett sista hinder dök upp vid 

plansam-rådet i form av att moderaterna i Älvdalen 

inte ville godkänna planen, då man ansåg att strandskyddet 

till en närliggande fjällbäck inte fick upphävas. 

Men eftersom Länsstyrelsen tidigare redan 

beslutat att upphäva strandskyddet, då det ansågs 

godtagbart med hänsyn till växt- och djurlivet, beaktade 

kommunen inte moderaternas yttrande. 

FORTSATTA EU-ANSÖKNINGAR 

Det administrativa arbetet fortsatte när det gäller 

EU-bidragen. Det visade sig att de 2,7 miljoner som 

beslutsgruppen i Kopparbergs län till slut beviljat 

Fulufjällsprojektet som EU-bidrag 1999 inte godkändes 

vid prövningen av dåvarande Verket för närings- 

VÄGEN TILL DEN SLUTLIGA EU-ANSÖKAN 

Anbuden på att bygga/anlägga naturum och mark 

låg betydligt över vad som var budgeterat. 

Dessutom var tidplanen pressad för att vi skulle 

hinna bygga klart under den stipulerade programperioden, 

bland annat beroende på förseningar 

via detaljplanekraven. Vi beslöt då i samråd med EUsekretariatet 

att etappindela projektet och i en första 

etapp söka lite mindre pengar. Då söker vi bara för Pplatsen 

och upprustningar av leder och stugor, vilket 

skulle kunna bli klart under år 2000. Vi sökte då från 

samma program som förut, Mål 6 Dalarnas län, men 

från en ny, mer relevant åtgärd, nämligen ”Åtgärder 

inom turism och kultur samt lokal service”. 107 Vi sökte 

2,7 mkr med en totalbudget om 5,4 mkr. Medfi nansiering 

av Naturvårdsverket var 2,3 mkr och länsarbetsnämnden 

0,4 mkr. I nästa etapp avsåg vi att söka mer 

pengar för naturum etc. Då från det nya programmet 

som skulle heta Mål 1, Södra skogslänsregionen. Detta 

höll på att utarbetas i en process mellan Sverige och 

EU-kommissionen. Programmet skulle sträcka sig 

några år framåt i tiden, vilket passade oss bra. Det 

livsutveckling, Nutek. Det ansågs vara beviljat från 

fel så kallade åtgärd, som man kom fram till inte var 

lämplig att ge pengar ur till Fulufjället. 106 Nu vidtog 

ett stort administrativt arbete med nya och återtagna 

ansökningar för att lösa finansieringen. Se 

faktaruta. 

Till slut var allt utrett. Vi gick in med en 33-sidig 

ansökan till EU:s Mål 1-program den 1 september 

2000, för projekt Fulufjällets nationalpark. 109 Nu 

sökte vi för allting: anläggning av nya leder, upprustning 

av befintliga leder och stugor, anläggning av ny 

parkeringsplats, byggnad av naturum och utställning, 

ombyggnad av servering och nationalparksentré 

samt markarbeten. Vi kunde nu gå på faktiska 

kostnader utifrån de anbud vi hade och därmed få en 

realistisk budget. Totala budgeten var på 26,8 miljoner 

kronor, varav hälften söktes från EU. Från EU 

söktes således 13,4 mkr. Naturvårdsverket ställde 

upp med 10,2 mkr, dessutom ingick i den nationella 

medfinansieringen de redan beviljade 2,9 mkr 

från länsstyrelsen samt 300 000 kr från arbetsför- 

var dock en del nya rutiner och kriterier som ännu 

var oklara. 

Sagt och gjort. Vi räknade med att få de begärda 

pengarna för de mer begränsade insatserna. Men 

efter omfattande konsultationer med NUTEK och 

EU-sekretariatet på Länsstyrelsen kom vi fram till att 

byta strategi igen. Nu när det nya Mål 1-programmet 

var klart, visade det sig att det skulle det vara stora 

fördelar att söka alla medel från samma åtgärd. Vi 

skulle få en betydligt högre medfi nansiering från EU, 

hela projektet rymdes under samma programperiod 

(vilken sträckte sig till år 2006, långt bortom nationalparkens 

genomförande) och redovisningen skulle bli 

mindre komplicerad när allt ligger i samma pott och 

samordnat i tiden. Att det blev enklare, tydligare, mer 

pengar och mindre hets var förstås attraktivt. Arbetet 

med genomförandet av parken var tillräckligt komplext 

ändå. Så Naturvårdsverket återtog sin ansökan 

om strukturfondmedel från Mål 6 och satsade på en 

ny ansökan till Mål 1. 


76 

medlingen i Älvdalen. Som mätbara indikatorer på 

förväntat resultat angav vi bland annat fem nya arbetstillfällen 

och två nya företag. Övriga förväntade 

resultat var nya internationella, regionala och lokala 

attraktioner, nöjda besökare som återkommer, ökat 

underlag för lokala turistsatsningar, framtidstro i 

bygden, m.m. Nu skulle det väl till slut bli klart med 

finansieringen, trodde vi. Men så enkelt var det inte. 

Vid beslutsgruppens beredning den 13 oktober 

2000 var det bara ett projekt av alla 28 som var med 

på beredningslistan som inte beviljades medel: 

Fulufjället! Vi och alla i processen var mycket förvånade, 

tjänstemännen hade godkänt och förankrat 

projektet i sedvanlig ordning. Men en person, centerpartist 

från Jämtland, ville inte godkänna Fulufjället. 

Motivet var att det saknades privat finansiering. 

I reglerna står att minst 40 procent av kostnaderna 

ska vara privatfinansierade inom åtgärden som 

helhet, vilket innebär att kraven inte gäller för alla 

enskilda projekt. Dalarnas ledamöter kunde visa 

att länets projekt inklusive Fulufjället låg totalt på 

över 50 procent privatfinansiering, vilket formellt 

skulle räcka. Men eftersom det ska råda konsensus 

i beslutsgruppen, återremitterades projektet ändå. 

Dessutom krävdes någon form av intressebevis från 

de företagare som berördes av projektet. Rubriken i 

Mora tidning var given: ”Bakslag för nationalparksprojekt 

på Fulufjäll”. 110 I artikeln uttalar sig Arne 

Jons, som var länsstyrelserepresentant i beslutsgruppen: 

”Ett rejält bakslag. Det var lite chockartat 

eftersom det bara var en enda person som var emot.” 

Vi agerade snabbt för att inte tappa ännu mera 

tid. Vi införskaffade intressebevis från småföretagarna 

runt fjället, Stiftelsen Särna-Idre-Grövesjöfjällen 

(SIG-stiftelsen) samt Pan Parks. Samtliga visade 

på fördelarna för ett lokalt företagande med en 

nationalpark i Fulufjället. Särskilt betydelsefull var 

förstås de lokala småföretagarnas skrivelse. Den är 

daterad 2000-10-17 och undertecknad av företrädare 

för Njupeskärsserveringen, Mörkrets fjällgård, Näsfjällets 

skidanläggning i Sörsjön, Sälens vandrarhem 


i Gräsheden, Lomkällan i Särna samt Nordisk Vildmarksupplevelse 

i Sörsjön. De skriver att de ser positivt 

på nationalparksbildningen och den upprustning 

som Naturvårdsverket planerar att göra i enlighet 

med EU-ansökan. ”Det kommer att ge positiva kringeffekter 

för hela området och ge förutsättningar för 

arbetstillfällen i våra företag, liksom för att utveckla 

nya företag i Fulufjällets omland.” De avslutar med 

”vi håller nu på att bilda ”Fulufjällsringens ekonomiska 

förening” för det fortsatta samarbetet för en 

positiv utveckling av besöksnäringen runt fjället […] 

Genomförandet av EU-projektet Fulufjällets Nationalpark 

är den viktigaste förutsättningen för vår 

verksamhet.” 

Naturvårdsverket kunde också visa på en privat 

medfinansiering om 400 000 kr via ideellt arbete av 

ortsbor och eget arbete i entreprenadföretag. Därmed 

blev totala projektsumman 27,2 miljoner kronor. 

Vi kompletterade ansökan 111 och vid beslutgruppens 

möte den 7 december 2000 beviljades medlen, 

13 400 000 kr. 112 I motiven anges att det inte uppnås 

en hög grad av privatfinansiering. Men ”eftersom 

projektet är av infrastrukturkaraktär och har svårt 

att erhålla privatfinansiering men är av stor betydelse 

för besöksnäringen och förväntas leda till långsiktiga 

och bestående kringeffekter inom näringslivet, 

godtas en mindre andel privatfinansiering.” Nu var 

allt klart. Nu kunde vi äntligen dra igång arbetet med 

att bygga naturum, entréer, bygga om serveringen 

etc. Datum för invigningen hade flyttats fram till 

september 2002. Den slutliga kostnaden för hela projektet 

blev totalt 31,4 mkr, den överskjutande delen 

finansierades av Naturvårdsverket. 

Nu var det kommunalrådet i Älvdalen Herbert 

Halvarsson som fick uttala sig i media under rubriken 

”15 EU-miljoner till Fulufjället”: ”Jag är mycket 

glad och lättad. Det här betyder väldigt mycket för 

oss i bygden, säger Herbert Halvarsson […]. 113 

En kommentar från en ledamot i beslutsgruppen 

andades enligt uppgift en viss motvilja mot Naturvårdsverket: 

”verket borde lära sig sin läxa och borde

uppfylla det man ska i åtgärden”. Det var uppenbart 

att någon här, liksom vid hanteringen av detaljplanen 

tidigare, inte hade något emot att ställa högre 

formella krav på oss än andra. Motivet till detta och 

eventuell koppling till synen på nationalpark eller 

inte, vet vi inget om. Som myndighet är det bara att 

följa besluten, oavsett motiv, och gilla läget. Ytterligare 

försening med några månader och ett administrativt 

merarbete var sådant vi fick acceptera. 

Dock fanns det även här positiva effekter. Vi fick 

via intressebeviset en stark mobilisering av småföretagarna 

runt fjället, vilka uttryckligen gav sitt stöd 

för nationalpark och lyfte fram just de positiva effekter 

med nationalparken som var så avgörande vid 

opinionssvängningen för ett år sedan. Detta och den 

diskussion som föregått den gemensamma skrivelsen, 

bidrar ytterligare till att förankra nationalparken 

lokalt som en nödvändig positiv kraft i lokalsamhället. 

Att småföretagarna säger det själva är värt 

så mycket mera än om det är staten som påstår det. I 

efterhand kan vi säga att detta intressebevis tillhör 

de dokument i processen som betytt allra mest för 

framgången. 

Också kommunalrådets uttalade stöd för nationalparken 

var en markering att pendeln nu slutgiltigt 

svängt. Herbert Halvarsson hade anledning att 

känna sig nöjd. Han hade lotsat igenom ett kommunalt 

stöd till parken och därigenom hämtat hem 

den största statliga investeringen i Särna sockens 

glesbygd någonsin. Staten inklusive bidrag från EU 

investerade till slut drygt 70 miljoner kronor i Fulufjällsområdet. 

Detta är mer än dubbelt så mycket 

som staten satsade på Särna efter att den största arbetsplatsen 

Särna såg brunnit ner år 1985, vilket var 

den dittills största investeringen på drygt 30 mkr. 

Nu fanns förutsättningar för nya arbetstillfällen, 

förbättrad infrastruktur etc., allt klassiska socialdemokratiska 

välfärdsfrågor. Herbert Halvarsson 

blev allteftersom en stor ambassadör för Fulufjällets 

nationalpark både i Sverige och i internationella 

sammanhang. 

OMLANDSPROJEKTETS 

FORTSATTA ARBETE 

Agneta Arnesson-Westerdahls omfattande arbete 

med Omlandsprojektets första två etapper hade 

lett till att förtroende återskapats för staten och 

nationalparksprocessen, att opinionsläget vänt och 

att Älvdalens kommun till slut tillstyrkt bildandet 

av nationalparken. Jag noterar från mötet i referensgruppen 

för Omlandsprojektet 1998-03-06, 

då Älvdalens två ortsbor i gruppen beskriver hur 

”Agneta har gått hem i bygden” och att man lokalt 

”har större förtroende för Agneta än för länsstyrelsen”. 

Men framgången och engagemanget hade sitt 

pris. Arbetet var intensivt och energikrävande, det 

innebar mängder med resor mellan hemmet i Mora 

och Fulufjällsområdet, många sena samtalskvällar 

med ortsborna, men också djup inblick i konflikter 

och personliga problem i byarna. Den alltmer komplexa 

rollen och utvecklingen mot ”glesbygdsterapi” 

innebar att hantera emotionellt laddade samtal snart 

sagt alla tider på dygnet. 

Arbetet var dessutom ensamt på fältet, med stort 

personligt ansvar för planering och genomförande 

och långt från kollegorna på länsstyrelsen i Falun. 

Polisanmälningen för förtal med följande JK-ärende 

sög också mycket energi. Allt detta bidrog till att 

Agneta tyvärr kom nära att bränna ut sig och blev 

sjukskriven på vintern 1999/2000. Hon avslutade 

sedan sitt arbete i Omlandsprojektet med att presentera 

rapporten om visionen om Fulufjällsringen på 

mötet med referensgruppen den 10 november 1999. 114 

Det hade då varit ett uppehåll med arbetsgruppsmöten 

sedan den 21 januari samma år. Till sommaren 

hade Länsstyrelsen anställt Birgitta Pettersson som 

ny projektledare. I olika omgångar arbetade också 

Karin Eriksson och Anna Dahlgren som projektledare 

tillsammans med Birgitta Pettersson. 

En av de första uppgifterna för den nya projektledaren 

var att ta tag i var finansieringen av en 

fort sättning på Omlandsprojektet. Det var angeläget 

för att motsvara förväntningarna lokalt, i 


78 

Fulufjälls visionen och i Älvdalens KS-beslut. För 

detta sökte Länsstyrelsen medel från EU Mål 1 för 

projekt ”Fulu fjällets omland, etapp III” 115 . Syftet var 

”att skapa förutsättningar för hållbar utveckling av 

natur- och kulturturism i Fulufjällets omland i anslutning 

till bildande av Fulufjällets nationalpark”. 

Detta skulle ske genom att i samarbete med lokalbefolkningen 

verka för att genomföra visionen, utveckla 

guideverksamheter, starta lokala samrådsgrupper, 

utveckla externa operatörers intresse etc. Ansökan 

var på 1,4 miljoner kronor och totalbudgeten på tre 

miljoner. 116 I den ingick projektledare motsvarande 

1,5 tjänster i drygt två år samt ett antal delprojekt: 

• Aff ärs- och produktutveckling inklusive bildandet 

av ”Fulufj ällsringen” 

• Utbildning och kompetensutveckling 

• Samordna forskning och föra ut resultaten 

• Utveckla en anpassad naturförvaltning 

• Samarbete med PAN Parks 

• Marknadsföring och information. 

Ansökan beviljades av beslutsgruppen för Mål 1 den 

13 oktober 2000. Det var alltså samma möte som 

ironiskt nog inte beviljade pengar till Fulufjällets 

nationalpark, vilket ju var en förutsättning för ett 

framgångsrikt Omlandsprojekt! Med utökad personalstyrka 

och goda ekonomiska resurser ökades 

tempot igen och en mängd aktiviteter drogs igång 

inom Omlandsprojektets ram. 117 De båda projektledarna 

på hel- och halvtid kunde stötta och inspirera 

varandra, grunden till nätverket var upparbetat och 

ortsborna redo. Nu hade den första av Älvdalens 

kommuns åtta punkter uppfyllts: ”Omlandsprojektet 

ska fortsätta”. 

Informationsbladet ”Fulufjället i Fokus” kom ut 

med sitt första nummer i februari 2000. 118 Det distribuerades 

till alla hushåll i Omlandet via annonstidningen 

”Fjällposten”. Totalt utkom tio nummer, det 

sista i april 2002. Bladet berättade om Omlandsprojektets 

aktiviteter, om nationalparksplaneringen och 

vad som var på gång i Omlandet. Staten hade nu ett 


nytt forum för att föra ut direktinformation till Ortsborna. 

En reflexion är att idag skulle detta sannolikt 

ersatts eller kompletterats av nyhetsbrev via e-post. 

Mycket arbete lades ned på affärs- och produktutveckling. 

Flera lokala arbetsgrupper bildades inom 

detta tema, bl.a. om boende, historiska försvarsanläggningar 

samt leder och skyltning. Den sistnämnda 

gruppen arbetade med att knyta ihop det statliga 

ledsystemet med lokalt viktiga leder. Här fanns ett 

nära samarbete med skötselplaneprocessen. En produkt 

var att gamla kulturstigar som ”brynstigen” till 

gamla brynbrott i söder och ”poststigen” som användes 

av brevbärare innan det fanns väg runt fjället, 

inventerades, beskrevs och markerades på karta och 

på fjället. Enligt uppgift finns den björk på fjället 

fortfarande kvar där den inkommande postväskan 

hängdes och den avgående hämtades. Brevbäraren 

återvände till Mörkret och den postansvarige i 

Gördalen vandrade upp från sitt håll och tog hand 

om posten. Poststigen, som fortfarande är synlig i 

terrängen, användes från slutet av 1800-talet fram 

till 1920-talet. 

Ett besök av det holländska reseföretaget SNP 

Naturreisen i juni 2001 organiserades. Då visade 

Omlandsprojektet de möjligheter som fanns runt 

Fulufjället. Besökarna var begeistrade och såg stora 

möjligheter att arrangera småskalig turism för 

besökare från kontinenten. Genom besöket av Naturreisen 

blev det nu än mer påtagligt att Fulufjällsområdet 

verkligen hade en stor potential för utländsk 

turism och att ett intresse fanns hos researrangörer. 

Nu var det inte längre fromma förhoppningar, här 

fanns proffs som ville satsa på Fulufjället. 

Kompetensutvecklingen av ortsborna och potentiella 

entreprenörer fortsatte. Projektet ordnade 

studieresor till Abruzzernas nationalpark i Italien 

(oktober 2001, 20 personer deltog) och till Oulanka 

nationalpark i Finland. Inspirationen ökade och nätverken 

stärktes av gemensamma erfarenheter. Mora 

folkhögskolas filial i Särna genomförde under 2002 

inom ramen för Omlandsprojektet en skräddarsydd

kurs benämnd ”Fulufjällsguider”. Målgruppen var 

både för de som vill arbeta som guider i området och 

de som vill fördjupa sina kunskaper rent allmänt. 15 

personer deltog, flera från byarna runt fjället. Vissa 

av guiderna kom att anlitas i samband med invigningen 

av nationalparken, guidningar för skolelever 

och vid de pressresor som kom att organiseras. 

Fulufjällsringens ekonomiska förening växte 

fram successivt med stöd av projektledarna. Omlandsprojektet 

ordnade inför bildandet stöd från olika 

kommunala organ som främjade företagande. En 

interimsstyrelse arbetade tillsammans med projektledaren 

vidare med frågan om hur en förening skulle 

se ut och fungera. Arbetet ledde till att Fulufjällets 

ekonomiska förening bildades 2001-01-24. Föreningens 

ändamål är enligt stadgarna ”att främja medlemmarnas 

ekonomiska intressen genom hållbar utveckling 

av besöksnäringen inom Fulufjället och dess 

omland på det ekonomiska, sociala, ekologiska och 

kulturella området genom medlemmars samverkan 

över alla gränser”. Föreningen säger sig ska främja 

medlemmarnas intressen genom idéutveckling, 

paketering, utbildning, marknadsföring, skapande 

av nätverk samt genom att vara projektägare. 

Inledningsvis ingick elva företag i föreningen, 

dessutom fyra till fem privatpersoner. Styrelsens 

prioriteringar var att väcka intresse för föreningen, 

inventera behovet av utbildningar för att i samarbete 

med Omlandsprojektet anordna passande 

utbildningar och seminarier, samt gemensamt börja 

paketera turismprodukterna. En tvådagars nätverksträff 

för föreningens medlemmar ordnades 

i norska Ljördalen sommaren 2002, med syfte att 

stärka samarbetet och planera kommande arbete. En 

”Framtidsdag” i Mörkret sommaren 2002 samlade 

ett 60-tal inbjudna personer från kommuner, turistbyråer 

och näringsliv: politiker, tjänstemän, entreprenörer 

m.fl. 

Projektledarna från Länsstyrelsen fasade successivt 

ut sig inför Omlandsprojektets avslutande 

i december 2002. Staten hade gjort sitt, nu var det 

upp till de lokala krafterna att fortsätta. Länsstyrelsen 

skulle dock komma att fortsätta sin närvaro 

i de lokala nätverken genom Pan Parkarbetet. ”Pan” 

står för Protected Area Network, ett nytt nätverk 

av skyddade områden i Europa. Fulufjället var den 

första svenska nationalparken att bli certifierad som 

en sådan. Se vidare avsnitten om Pan Parks längre 

fram i detta kapitel och i kapitel nio. 

Omlandsprojektets första etapp beskrev förutsättningar 

och framtidsutsikter samt föreslog 

åtgärder. Den andra etappen byggde nätverk och 

formulerade visionen om Fulufjällsringen med dess 

olika element. Bildandet av Fulufjällsringens Ekonomiska 

Förening är det kanske viktigaste resultatet 

av Omlandsprojektets tredje etapp. Här fanns 

nu en relativt stabil, självständig och formaliserad 

samarbetsorganisation som utvecklades till en länk 

från det statliga projektet nu när Omlandet och dess 

företag och invånare skulle stå på egna ben. Ringen 

fungerade parallellt som en brygga mellan byarna 

och även mellan Sverige och Norge. 

NYTT GRUS PÅ FJÄLLET 

Sommaren år 2000 påbörjades en mängd genomförandeåtgärder 

i nationalparken. Även om inte den 

slutliga EU-finansieringen var klar, var det dags 

att dra igång dessa insatser. Inte minst för att hålla 

tidplanen och visa positiv handlingskraft. Tiden 

var inne att visa synlig aktivitet från statens sida. 

Här ska det göras nationalpark! Det handlade till 

att börja med om att rusta de sju befintliga stugorna119 

, rusta lederna och anlägga nya samt bygga 

nya trä båtar vid Rösjöns stuganläggning. För detta 

beviljade Naturvårdsverket 3 miljoner kronor till 

Länsstyrelsen. 120 

De befintliga glasfiberbåtarna vid Rösjön må ha 

varit praktiska men gav enligt vår mening fel intryck 

av platsen. Länsstyrelsens tillsynsman Lars-Axel 

Magnusson åtog sig att hitta en lämplig, stabil men 

lättrodd träbåt med rötter i Västerdalarnatraditionen. 

Efter ett fullskaletest med vissa justeringar 


80 

Naturinformation längs den nyanlagda Njupeskärsleden, här med temat ”Skogsgränsen”. 

kunde produktionen av 6 båtar påbörjas. 121 Beslutet 

att kosta på nya båtar istället för de gamla som ändå 

ju fungerade var lite kontroversiellt. Här stod funktion 

mot form och upplevelse. Men jag är övertygad 

om att det var rätt att bygga nya båtar. De på våren 

tjärade och väldoftande båtarna utgör nu en av 

attraktionerna vid Rösjöstugorna och bokas flitigt 

av rödingfiskare. De kan ses som en symbol för den 

helhetssyn som krävs för en nationalpark av hög 

kvalitet. Länsstyrelsen upphörde att driva Rösjöanläggningen 

i egen regi och anlitade istället ett lokalt 

företag, som förvaltade och hyrde ut båtarna och 

stugorna. Beslutet var i Omlandsprojektets anda att 

gynna entreprenörsverksamhet i Fulufjället. 

Den största åtgärden i satsningen år 2000 var att 

förstärka och komplettera den befintliga leden till 

Fulufjällets huvudattraktion, Njupeskärsfallet, Sve- 


riges högsta vattenfall med sina 93 meters fallhöjd. 

Fallet besöks av mer än 90 procent av alla besökare 

till Fulufjället – motsvarande ca 40 000 personer per 

år. Stigen är därmed en av den svenska fjällvärldens 

mest bevandrade stigar och var följaktligen relativt 

sliten. Ett annat problem var att det var en tur-och 

returled. Man gick samma väg dit och tillbaka, vilket 

dels innebar att slitaget fördubblades och dels att 

man mötte mängder med besökare som gick åt motsatt 

håll. Från amerikansk friluftsforskning är det 

välbekant att möten med andra är en av de viktigaste 

faktorerna bakom känslan av trängsel i naturen. Så 

vi beslöt att försöka anlägga en ny stig tillbaka från 

fallet så vi fick en rundslinga. Detta innebar dock att 

vi måste dra en stig i obanad terräng upp på fjällkanten, 

över blockmarker och myrar i tre kilometer, 

en stig som dessutom skulle vara lättgången med

lågskostandard. Det fanns de som tvivlade på att det 

överhuvud taget var möjligt. 

Men tillsynsman Lars-Axel Magnusson lyckades 

med den dubbla bedriften att lokalisera en 

attraktiv sträckning och som arbetsledare se till att 

den byggdes, dessutom med stor känsla för material 

och terräng. Vi fick därmed en ny, stor attraktion 

till Fulufjället, en lättgången stig som kom upp på 

randen av kalfjället, erbjöd skön utsikt över Särnas 

skogs- och fjällvärld, passerade närmare sjuhundraåriga 

tallar och 3-400-åriga granurskogar ingen 

förut kunnat besöka utan stora strapatser. Vissa av 

de silverglänsande torrakorna hade stått där i mer 

än tusen år. Längre ner var dragningen gjord så att 

stigen bland annat passerade en jättemyrstack av 

taigamyror, ett källflöde med värdefull flora och en 

gammal rönn där den rödlistade lunglaven växte. 

Man kunde nu besöka Njupeskärsfallet på en 

slinga, slippa gå samma väg två gånger och bara 

förvänta sig ett fåtal möten (utom längst framme vid 

målpunkten, vattenfallet, som av fysiska och estetiska 

skäl bara kan ha en dubbelriktad angöringsspång i 

den trånga ravinen). Material och uppbyggnad av den 

gamla och nya stigen gör att den har stor tålighet mot 

slitage och tål många besökare. Stigen breddades från 

starten vid Björbäcksstugan och anpassades så att 

även rullstolburna skulle kunna ta sig fram så långt 

möjligt. Efter ett hundratal meter satte terrängen 

stopp, men just innan dess byggdes en ny tillgänglig 

informationsplattform med strålande utsikt över kalfjället 

och Städjan. Intill denna kan man också som 

rullstolsburen få en glimt av Njupeskärsklyftan. 

Stigen byggdes med grus, sten, spänger och trappor 

och krävde omfattande helikoptertransporter av 

material och stora arbetsinsatser av personalen. Som 

mest var tre helikoptrar i gång samtidigt och 18 man 

arbetade med att ta emot och lägga gruset tillrätta. 

När stigen var klar, manifesterade vi detta med en 

stor fest för de inblandade och en plakett på plattformen 

framme vid fallet. 122 

Vi fick både bra press och kritik för detta. Rub- 

riken ”Full aktivitet på Fulufjället” med ingressen 

”Det sjuder av liv i den blivande Fulufjällets nationalpark123 

” visar betydelsen av att det verkligen syns 

att det händer saker. Men några insändare tyckte att 

det var märkligt att Naturvårdsverket ”prioriterade 

grusning av gångstigar på fjället före den utlovade 

restaureringen av Gördalsvägen”. 124 I en replik 

försökte vi klargöra att Naturvårdsverket inte kunde 

använda sina medel för att bygga allmänna vägar, 

men att vi verkade för att den ständigt återkommande 

frågan om vägen skulle lösas. 125 

Resultatet kommer att stå sig under lång tid: en 

av fjällvärldens mest välbyggda stigar, med lätt tillgängliga 

upplevelser av stillhet, orördhet, storslagenhet 

och avskildhet. Just den typen av ”vildmarksberoende 

upplevelser” som en nationalpark av Fulufjällets 

slag bör kunna erbjuda också de ovana och inte så 

fysiskt starka besökarna. Den stigvandrare som sett 

ut över Städjans siluett i fjärran och sedan passerar 

de vördnadsfulla solitärtallarna från medeltiden i 

ett närmast parkartat men ursprungligt landskap 

vid kalfjällsranden, glömmer det nog aldrig. Den 

nya Njupeskärsleden är en av de åtgärder som betytt 

allra mest för att öka områdets kvalitet – och en av 

de jag personligen känner mest stolthet över att ha 

medverkat till. 

NYSTART FÖR ARBETSGRUPPEN 

Det var nu, sommaren 2000, dags att återuppta planeringsarbetet 

för nationalparken tillsammans med 

kommunerna och ortsborna i en ny arbetsgrupp. Den 

gamla gruppen hade haft sitt sista möte den 18 juni 

1996. Nu hade det förflutit fyra år av först motstånd, 

sedan omsvängning och slutligen tillräckligt stöd för 

att gå vidare. För att vara tydliga skrev vi i inbjudan 

till Älvdalens, Trysils och Malungs kommuner att 

syftet med arbetsgruppen var dels att diskutera och 

förankra olika förslag, dels att utbyta information. 126 

Vi betonade också att arbetet skulle utgår från den 

bifogade promemorian med förslag och principer 

som de svenska kommunerna tidigare yttrat sig över 


82 

Tydlig symbol för genomförandet: Helikopterlyft av ny bro 

till Göljån. 

och som ju Älvdalens kommun sagt ja till. Därmed 

var det klart att nu handlade det äntligen om att 

fokusera på vilket sätt nationalparken ska utformas 

inom en given ram. Frågan om det ska vara en park 

eller inte låg bakom oss. 

Till representanter i arbetsgruppen utsåg Älvdalen 

kommunalrådet Herbert Halvarsson och Yngve 

Larsen, den senare boende i Storbron söder om fjället. 

Malung utsåg stadsarkitekt Hans EC Johansson 

och Johnny Skottheim, den senare ledamot av kommunstyrelsen. 

Till skillnad från förra arbetsgruppen 

hade vi nu med oss kommunledningarna, något som 

var värdefullt för förankring av de olika förslagen 

och för att får direkt respons på de diskussioner 

som fördes i gruppen. Vi hade nu också med Norge i 

gruppen, genom Björn Tore Baecken från grannkom- 


munen Trysil. Från Länsstyrelsen och Naturvårdsverket 

hade vi samma representation som förut. 

Det första mötet skedde den 4 oktober 2000 och 

behandlade tidplan samt åtgärder för leder, stugor, 

skoterkörning etc.. Vi klargjorde inledningsvis 

gruppens roll och tydliggjorde än en gång att den 

inte fattar beslut. Diskussionsklimatet var gott och 

konstruktivt. Malung markerade inledningsvis sina 

kritiska ståndpunkter och önskan om skoterkörning 

i söder, men det var inget som blockerade det fortsatta 

arbetet. Älvdalen var mån om att få gehör för de 

krav som fullmäktige beslutat om i sitt tillstyrkande 

av nationalparken, något som var i linje med den 

inriktning vi arbetade efter. 

Det kändes skönt att vara igång igen med arbetet, 

nu utan att behöva vara orolig för hur informationen 

från mötet vinklas efteråt, eller för vilka okända nya 

krav som kan komma att dyka upp. Här visade sig än 

en gång värdet av att ha zoneringen att utgå ifrån. Genom 

att den gav både rumsliga och innehållsliga förutsättningar 

på ett tydligt sätt, kunde diskussionen 

styras dit det var möjligt att påverka och förändra. 

För att markera omtaget gick vi efter mötet ut 

med ett pressmeddelande med rubriken ”Nystart för 

planering av nationalpark i Fulufjället” 127 . Nyheten 

togs upp av TT som citerar: ”Vi utgår från det förslag 

Älvdalens kommunfullmäktige uttalat sitt stöd för. 

Därmed kan gruppen blicka framåt utan att fastna i 

gamla meningsmotsättningar, säger Per Wallsten”. 128 

Men den mediala dramaturgin krävde inte 

oväntat att motståndarlägret också fick utrymme. 

Samma vecka uttalar sig en person såsom företrädare 

för flera markägare under rubriken ”Ett fall för 

folket? Nu kräver motståndarna folkomröstning om 

nationalparken på Fulufjället”. 129 I artikeln intervjuas 

också miljövårdsdirektör Stig-Åke Svenson på 

Länsstyrelsen som en motvikt. Han citeras: ”bildandet 

av en nationalpark i Fulufjället kommer absolut 

att gynna bygdens utveckling”. Men folkomröstningskravet 

leder ingenstans. Nejsägarna fortsatte 

att synas allt mindre.

JAKTFRÅGORNAS AVGÖRANDE 

Nästa möte med arbetsgruppen hölls den 15 februari 

2001. Då hade, som tidigare nämnts, EU-sekretariatet 

till slut beviljat de 13,4 miljoner kr som Naturvårdsverket 

sökt till investeringarna på Fulufjället 

och stämningen var inledningsvis extra god. Men 

alla frågor var inte slutgiltigt lösta, det var först nu 

när vi kom ner på detaljnivåer som olika synsätt kom 

i dagen. 

Svårigheterna visade sig särskilt när det gäller 

jakten, en av de största stötestenarna i hela processen 

och den kanske allra viktigaste fritidsaktiviteten 

i Fulufjället för ortsborna. Den övergripande frågan 

var jakten skulle ske med zoneringen som grund, var 

avklarad. Det var främst i lågaktivitetszonen i det 

östra och norra skogslandet i fjällsluttningen, som 

älgjakten tilläts. Kalfjället – där det knappast jagas 

alls i praktiken – och de inre delarna av de djupa 

dalgångarna som går in i den orörda zon 1, undantogs 

från all jakt. Men sedan var det frågor om mer detaljerade 

regleringar av älgjakten, som när det gäller 

eventuell röjning av jaktpass, träning av hundar, uttransporter 

av fällda älgar, jakt intill leder, jakttider 

etc. som behövde klaras ut. Vi var i stort sett överens, 

även om vissa frågor behövde bearbetas vidare. 

De förslag om älgjakten som jag förde fram vid 

mötet hade jag förankrat vid omfattande diskusioner 

med den lokala jaktvårdskretsens ordförande Gunder 

Eriksson. 130 Dessa samtal fördes i en konstruktiv 

anda av givande och tagande utifrån den givna ramen. 

Det var här, vid köksbordet i skuggan av fjället, 

som vi slutligen hittade fram till en acceptabel lösning 

för både nationalparken och de lokala jägarna. 

Jag lärde mig mycket om jaktens och glesbygdens 

villkor vid dessa samtal. Att jag hösten innan, i Norrbotten, 

varit med som observatör på mitt livs första 

älgjakt bidrog säkert till den ömsesidiga förståelsen 

och respekten. 

Svårare blev det när frågan om småviltjakten, i 

första hand ripjakten, kom upp på dagordningen. I de 

förutsättningar som Älvdalens kommun accepterat 

låg att det inte skulle vara någon tillåten småviltjakt 

i nationalparken. Detta hade både principiella och 

praktiska motiv: Utom den samiska jakten som bygger 

på Rennäringslagen förekom det inte småviltjakt 

i någon befintlig svensk nationalpark. 131 Älgjakten 

var generellt den viktigaste jakten att behålla för 

ortsborna. Skulle någon jakt prioriteras så var det 

tveklöst älgjakt och inte rip- och annan småviltsjakt. 

De flesta ripjägarna på kalfället var trots allt utsocknes; 

tämligen välbärgade män söderifrån, som en 

rest från dåvarande Domänverkets representationsjakter 

på Fulufjället. 

Men för det fåtal lokala lag som hade bra ripjakt 

på Fulufjället var förstås den borttagna småviltjakten 

ett stort avbräck. Därför hade vi i dialogen med 

kommunen tidigare förslagit en tioårig övergångstid 

med fortsatt jakt för de lokala lagen med mark nedom 

kalfjället. Nu testade vi dock möjligheten att frångå 

detta för att få en helt småviltsjaktfri nationalpark 

med en gång, i ett sista försök att uppnå den ”ideala 

nationalparken”. 

Detta upprörde kommunalrådet som såg det 

som ett svek i förhållande till tidigare utfästelser, 

vilka innefattade en övergångstid. Vi insåg betydelsen 

av frågan och bad att få återkomma inom kort. I 

övrigt var gruppen överens om frågorna kring fiske 

och grunderna för den organiserade verksamheten 

i nationalparken. Strax efteråt fick vi en skrivelse 

från kommunen 132 som kraftigt markerar betydelsen 

av att övergångstiden för småviltjakten får vara 

kvar. Kommunen kan ”inte acceptera förslagen från 

arbetsgruppsmötet” och begär ett svar för att kunna 

ta ställning om man ska medverka eller inte till en 

nationalpark i Fulufjället. Det framgår också av brevet 

hur viktig övergångstiden varit för deras arbete 

med att vända opinionen i kommunen. 

Reaktionen var begriplig och vi gjorde nu allt för 

att hitta en bra väg ut ur denna kris. Den kris som vi 

själva hade orsakat, genom att spänna bågen alltför 

hårt i vår ambition att få en riktigt bra nationalpark 

direkt vid invigningen. Det var lika mycket en fråga 


84 

om förtroende som en sakfråga. Det var inte värt att 

riskera den fortsatta processen för detta, som ändå 

bara handlade om övergångsbestämmelser. I efterhand 

kan jag konstatera att det hela var onödigt och 

en felbedömning att försöka flytta fram positionerna 

vid mötet den 15 februari. Vi borde ha nöjt oss med 

att vi uppnått konsensus om att småviltjakten skulle 

bort på sikt, detta hade varit svårt nog för kommunen 

att smälta. Och vi borde hursomhelst inte lagt fram 

ett sådant kontroversiellt förslag utan att ha diskuterat 

det under hand med kommunen. 

Rent allmänt är frågan om jakt i skyddade områden 

i allmänhet och nationalparker i synnerhet en 

laddad (!) fråga inom naturvården. Här finns åsikter 

från det strikt principiella med ingen jakt alls, till 

den mer pragmatiska att jakt är normalfallet om det 

inte finns något som explicit talar emot. Fulufjället 

kan ses som både/och. 

Det blir å ena sidan det enda fjällområde där det 

i sin huvuddel inte bedrivs vare sig jakt eller fiske. 

Ca 70 procent av arealen är jaktfri och 75 procent 

fiskefri. Detta är möjligt eftersom Fulufjället inte är 

renbetesfjäll. Där saknas därmed samiska rättigheter 

till småviltjakt och fiske till husbehov, vilket annars 

är fallet i hela den övriga fjällvärlden inklusive 

nationalparkerna. Med andra ord får vi en ” idealisk 

nationalpark” ur den aspekten; där hela faunan 

får sköta sig själv och där inga enskilda rättigheter 

finns. Dessutom har vi inga samiska rättigheter till 

terrängkörning knuten till renskötsel. Detta ger 

Fulufjället ännu en särställning i fjällvärlden, genom 

frånvaro av motoriserat slitage på barmark, följt av 

låg bullernivå och förstärkt orörd prägel. 

Å andra sidan blir Fulufjället genom sitt älgjaktsområde 

i zon II och i norra delen av zon III en 

av de få nationalparker där älgjakt förekommer över 

huvud taget. I allt väsentligt har de betydelsefulla 

älgmarkerna, som i sin helhet ligger i skogslandet, 

undantagits från det generella jaktförbudet och fortsätter 

att ingå i ortsbornas jaktarrenden. Att jakten 

formellt togs bort från kalfjället där den ändå var 


mycket begränsad, innebar ingen reell förlust. 133 Med 

ett sådant perspektiv kan de lokala intressena trots 

allt sägas vara väl tillgodosedda när det gäller den 

viktigaste jakten: jakt på älg. Älgjakten i Fulufjället 

sker inom 11 000 hektar av den totala arealens 

38 000 hektar. Arrendejakt på älg i nationalparker 

finns i övrigt i hela Björnlandet och Färnebofjärden, 

med 1 100 respektive 6 000 hektar land. Dessutom 

har medlemmar i Padjelantas samebyar rätt enligt 

Rennäringslagen att jaga älg i hela nationalparken 

(167 000 hektar land). Det är således bara Fulufjället 

som har en jaktfri zon av de fyra parker där älgjakt 

förekommer. 

Zoneringens styrka är att den kan tillåta ett brett 

spektrum av aktiviteter, men åtskilt och fördelat i 

rummet. De flesta kan se att de får sina intressen 

tillgodosedda någonstans. Det är i grunden balansen 

mellan olika intressen som avgör en nationalparks 

kvalitet, snarare än om de finns med eller inte. 

Svaret på ”varken/eller” kan därmed bli ”både/och”. 

Utgångspunkten för en nationalpark är dock den 

opåverkade naturen, medan älgjakten och annat brukande 

ska ses som undantag att acceptera i en rimlig 

men begränsad omfattning. 

Vi tog omgående fram ett modifierat förslag till 

regler för jakt, där den tioåriga övergångstiden åter 

var med. Detta förankrades under hand med jaktvårdskretsen 

och kommunalrådet och den 6 mars 

fanns ett PM med detaljerade bestämmelser som 

var godkänt av kommunen. Detta infördes sedan i 

skötselplan, föreskrifter och jaktkontrakt. Nu hade 

vi klarat av den sista stora konflikten– trodde vi. 

Men en annan begynnande storm i jaktfrågan, 

som inte direkt berörde nationalparken men som 

riskerade att spilla över på den, startade när förslag 

till nya jaktkontrakt skickades ut av länsstyrelsen. 

Kontrakten innebar den mest detaljerade styrningen 

av jakten, som komplement till föreskrifterna och 

skötselplanen. Tyvärr var handläggaren inte fullt 

involverad i den bredare samverkansprocessen. I 

förslagen fanns därför några formuleringar och nya

krav som inte var förankrade bland jägarna eller i 

arbetsgruppen för nationalparken – eller hos Naturvårdsverket. 

Vi blev helt tagna på sängen. 

Särna-Idre jaktvårdskrets ordförande skriver 

till Naturvårdsverket att ”den bräckligt positiva 

trend för nationalparksbildandet som man kunnat 

skönja bland ortsbefolkningen under senare 

tid, riskerar nu att definitivt vända på nytt. Om 

jaktens betydelse har vi diskuterat så mycket, att 

genomslagskraften efter nedanstående exempel 

på myndighetsutövande knappast kan bli någon 

överraskning”. 134 Han fortsätter: ”Som företrädare 

för jägareförbundets medlemmar i vår krets har jag 

haft förmånen att ända sedan -96 komma till tals i 

jaktfrågor och i någon mån förhoppningsvis kunnat 

påverka utvecklingen, även om jag självfallet hoppats 

på ännu bättre utfall av mina ansträngningar. 

Uppgiften har ändå upplevts positivt. När det gäller 

Länsstyrelsens dokument är detta ett ’diktat’ som 

inte föregåtts av några som helst föregående kontakter 

med arrendatorerna eller jägarorganisationerna.” 

Han avslutar: ”Till vilken nytta har alla diskussioner 

med lokala politiker och tjänstemän genomförts, 

och vad har alla inlagor i jaktvårdskretsen och andra 

sakägare beträffande framtidens jakt i Fulufjället 

tjänat för syften, när en tjänsteman med till synes 

oinskränkt makt kan sätta sig över allt detta och 

diktera sina egna godtyckliga villkor? Kan han också 

diktera villkoren för fiske, skoterkörning och annat 

som vi diskuterat i olika sammanhang? Om det är 

på det sättet, tycker jag förstås inte att det längre är 

meningsfullt för mig att fungera som lokalt sakkunnig 

i dessa frågor och står i så fall inte längre till 

förfogande för detta.” 

Situationen ledde snabbt till många kontakter 

mellan Naturvårdsverket, Länsstyrelsen och jaktvårdskretsen. 

Det var inte en sådan konflikt vi behövde 

nu! Problemen kunde kokas ner till att det i Länsstyrelsens 

förslag innebar 1) att också äldre jägare 

skulle tvingas ta jägarexamen. Jägarexamen infördes 

som obligatorium i början på 80-talet för att skaffa 

vapen, medan de som redan hade vapen tidigare slapp 

kravet. Det nya förslaget betydde att också de som 

jagat tidigare också måste ha examen, alltså de som 

jagat i minst 20 år. Detta upplevdes som stötande och 

orimligt. Dessutom innebar förslaget 2) att man bara 

skulle få ettåriga jaktkontrakt utan besittningsskydd, 

till skillnad mot de femåriga med sådant skydd som 

varit regel under alla år. Syftet med ettårskontrakten 

var att kunna avvakta de nya bestämmelserna för nationalparken 

och omarbeta kontraktet, men tolkades 

som ett angrepp på jakträtten. 

De flesta arrendatorerna vägrade att skriva 

på kontrakten, vilket i princip skulle medföra att 

frågan hänfördes till arrendenämnden – en formell, 

utdragen konflikt som kändes som en mardröm i 

det känsliga läget. Det hela löstes till slut genom att 

Länsstyrelsen i ett tillägg till jaktupplåtelsen den 

16 maj backade på kravet i jägarexamen och att det 

gjordes tydligt att avsikten med de ettåriga avtalen 

var att lagen skulle få långsiktiga avtal när föreskrifterna 

för nationalparken är fastställda. 

Historien om jaktproblemen visar hur viktigt det 

är att ha en dialog innan beslut och förslag ”dimper 

ner”. Det framgår också hur skört förtroendet ändå 

var och hur lätt det är att oavsiktligt bryta en positiv 

spiral. Dessutom att det handlar mycket om personfrågor, 

tillit och relationer, något som byggs långsamt 

men kan raseras snabbt. Att ha bra samarbetsklimat 

med en sådan central organisation som jaktvårdskretsen 

är förstås fundamentalt för hela processen. 

Det är hela tiden en kombination av sakfrågor och 

förtroende. Skrivelsen från kretsen visar i alla fall 

att ordföranden liksom jag upplevt den tidigare dialogen 

som positiv. Efter denna incident fortsatte som 

väl var det goda samarbetet, men det var en onödig 

påfrestning som tog mycket energi. 

Jaktfrågan fick avslutningsvis en positiv hantering 

genom ett projekt för att ställa krav på särskilda 

kunskaper hos dem som ska jaga älg inom Fulufjällets 

nationalpark. 135 Här fick jaktvårdskretsen ansvar att 

organisera detta. Ett studiematerial arbetades fram 


86 

Första spadtaget för naturum, mars 2001. Den femskaftade spaden hålls av från vänster: direktör Björn Risinger från Naturvårdsverket, 

entreprenören Anders Fyhr från NCC, Gunnel Eriksson från byn Mörkret, Älvdalens kommunalråd Herbert 

Halvarsson samt Dalarnas landshövding Gunnar Björk. 

av kretsen och Studiefrämjandet och godkändes av 

Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Resultatet var 

en utbildning i studiecirkelform, med sådan allmän 

och lokal kunskap som är relevant för jakt i en nationalpark 

som Fulufjället. Projektet finansierades av 

Naturvårdsverket, kunskapskravet fördes in i skötselplanen 

och reglerades sedermera i jaktkontrakten. 

Här ser vi ett konkret exempel på lokal delaktighet 

i nationalparksprocessen, som skapar ömsesidigt 

förtroende och ger ett bra totalresultat ur alla bemärkelser. 

Det hade helt enkelt inte varit möjligt att 

genomföra ett sådant projekt utifrån. Det förutsatte 

dels kunskap som bara fanns hos de lokala jägarna 

och dels en uppslutning för genomförandet som kommer 

av ett genuint engagemang. 


SPADEN I MARKEN 

Starten av naturumbygget var av stor symbolisk betydelse. 

Nu skulle det ske; nu skulle den lokala visionen 

och mångmiljoninvesteringarna riktigt manifesteras. 

Vi gick ut brett med inbjudan 136 ; till ortsborna, 

lokala byalag, kommunerna, entreprenörer och 

konsulter, Länsstyrelsen m.fl. På den stora dagen den 

15 mars 2001 hölls tal av landshövding Gunnar Björk, 

kommunalrådet Herbert Halvarsson och Naturvårdsverkets 

direktör Björn Risinger. Glädjen av att 

äntligen vara framme vid detta etappmål fanns hos 

dem alla, de lyfte också fram värdet av nationalparken 

för bygden, länet och nationen. ”Den lokala förankringen 

som finns runt bildandet […] kommer att 

stå som modell för andra liknande satsningar”, sade

Björn Risinger och Herbert Halvarsson hoppades att 

”det här ska bli den bästa nationalparken i landet”. 137 

I snödiset, där vi stod omgivna av meterhöga 

snödrivor, togs så den femskaftade spaden fram. Den 

fattades av de fem utvalda: Gunnel Eriksson från 

Mörkret såsom representant för ortsborna, landshövdingen, 

Naturvårdverkets direktör, kommunalrådet 

samt byggnadsentreprenören från NCC. De 

gräver i snön, åskådarna jublar och applåderar. Det 

första spadtaget är klart och evenemanget får helsidor 

i lokalpressen: ”Nationalpark börjar ta form vid 

Fulufjället. En tio år lång strid är Över. Ljuset tänds 

i Mörkret. – Nu tror jag på framtiden, säger Gunnel 

Eriksson, som kämpat för att den hårt brandskattade 

Särnaregionen skall överleva.” 138 

Det är viktigt att manifestera framgångar 

och milstolpar. Långvariga processer behöver ett 

ansikte, en händelse, en bild att hängas upp på för 

att vara tydliga för dem som inte är mitt uppe i dem. 

Budskapet till allmänheten var tydligt: Nu kör vi! 

Och symboliken med den femhövdade spaden var given; 

alla arbetar nu tillsammans. Och än en gång var 

Gunnel Eriksson det glada ansiktet från trakten som 

gav framtidstron en röst. Det var också värdefullt att 

höra kommunalrådet säga hur mycket satsningen 

betyder för bygden och få poäng för sitt arbete med 

att lotsa igenom parken. 

Nu började ett intensivt arbete på platsen med 

att bygga naturum och utställning, bygga ny toalettbyggnad, 

bygga om serveringen, bygga ny parkering, 

bygga om entréområdet, ta fram informationstavlor, 

borra för bergvärme, nytt avloppssystem med 

mycket mera. 139 Mängder av bygg-, projekterings- och 

planeringsmöten hölls i olika konstellationer. Min 

kollega Anders Bergquist som ansvarade för upphandlingar 

och genomförande, hade fullt upp. Vår 

konsult Erik Jågas var som byggledare oumbärlig 

under den komplexa processen. Vissa saker löstes på 

plats, andra krävde noggrann projektering. Placeringen 

av naturum delvis ute i en myr med öppen utsikt 

mot fjället, krävde speciella åtgärder för att inte 

skada omgivande vegetation. Huset byggdes på plintar 

inifrån fast mark och utåt, och för att inte skada 

befintliga träd fick vissa byggelement lyftas på plats 

med helikopter. Den avancerade träkonstruktionen 

fick modifieras under arbetets gång för att fungera 

optimalt. Tätning och isolering av väggarna kompletterades 

i efterhand för att få ett bra inomhusklimat. 

Problemen ledde till en tvist mellan projektören och 

Naturvårdsverket, som dock löstes i godo. 

En viktig utgångspunkt vid utformningen av 

entréplatsen var att få bort bilarna, som hittills parkerat 

uppe vid serveringen. Den gamla parkeringen 

togs därför bort och en ny anlades i skogen längs 

angöringsvägen. För att så långt möjligt spara träd 

och vegetation på den nya parkeringen, stakades förslaget 

ut och justerades på plats av en projektgrupp. 

Asfaltvägen närmast parkeringen breddades, för att 

också göra det möjligt med kantstensparkering då 

besökstrycket är extra högt. 

För att återställa marken på den gamla parkeringen 

nära serveringen, användes avbaningsmassor 

med markvegetation från platsen för den nya 

parkeringen. De flyttades till den tidigare parkeringsplatsen 

och läkte ihop den bra, med björkplantor, 

myrstackar, torrfuror och allt. För att följa upp 

effekterna av vegetationsflyttningen anlitades Sveriges 

Lantbruksuniversitet för att göra ett flerårigt 

uppföljningsprogram. 140 Ingen som ser platsen idag 

kan ana att den tidigare varit en avgrusad parkering. 

På serveringen ersattes plåten på taket med vegetation. 

Särskilda pluggplantor med torktåliga växter 

som fanns inom området odlades fram och planterades, 

något som inte gjorts i den omfattningen i ett 

sådant höjdläge förut. 

Nu var det full fart i ett drygt års tid med schaktmaskiner, 

hammarslag, helikoptertransporter, 

konsulter och entreprenörer, plus den formella hanteringen 

av allting. Nu gällde det att ha kontroll på 

miljonrullningen och tidplanerna. En intern projektplan 

togs fram på Naturvårdsverket för att koordinera 

insatserna och fördela ansvaret på de allt fler 


88 

Naturum, entréfasaden. Glaset gör den stora byggnaden nästan osynlig. 

medarbetare som involverades. 141 Samtidigt arbetade 

Länsstyrelsens personal med fortsatt upprustning 

av stugor och leder på fjället. 142 De ansvarade 

också för flyttning och återuppbyggnad av den gamla 

eldpallkojan (Björbäckstugan) som stod på den plats 

där naturumet skulle lokaliseras. Det nya läget vid 

starten av leden till Njupeskär fungerar ännu bättre 

än förut, och den som inte känner till förhistorien 

kan inte tro något annat än att stugan alltid stått där. 

Den gamla platsen täcktes med ditflyttad vegetation 

från nya parkeringen och är nu naturmark. 

Tempot ökade, många bollar var i luften samtidigt, 

och ibland gick det lite väl fort. Som när Länsstyrelsen 

under sommaren -01 uppförde ett utsiktstorn 

vid Göljån (för att kunna visa erosionseffekterna 

från ”den stora ursköljningen” vid regnovädret 

1997). Platsen var utsedd, en skiss var distribuerad 

– och så stod tornet där, byggt av Länsstyrelsens 


flinka snickare utan att vi var medvetna om det på 

Naturvårdsverket. När Älvdalens byggnadsnämnd 

sedan besökte platsen, kunde man notera att det 

varken fanns bygglov eller strandskyddsdispens. 

Definitivt ett svartbygge! Vi kunde konstatera att 

tornet var byggt i Länsstyrelsens regi på uppdrag av 

Naturvårdsverket men att den formella hanteringen 

fallit mellan stolarna. Så verket ansökte omgående 

om nödvändiga tillstånd i efterhand, vilket också 

beviljades den 25 oktober 2001. 

Vi behövde något som tydligt knöt an till barn 

vid Njupeskärsentrén. Naturum skulle komma att ha 

barnanpassade delar av utställningen, men det borde 

kompletteras med något utomhus. Jag drog mig till 

minnes den ”krambjörn” jag sett på Skansen när jag 

var där med min lille son några år tidigare och som 

var perfekt för honom att klättra på. Det var en stor 

ekstock som var grovt snidad som en liggande björn

Naturum, med utsikten mot myren och fjället. Njupeskärsklyftan anas i bildens mitt. Inramningen fokuserar blicken och 

förstärker landskapets skönhet. 

på rygg och som fanns vid björnberget. Jag återbesökte 

Skansen, tog reda på konstnären, Teddy Widegren 

i Stockholm och besökte honom i hans ateljé. Han 

blev entusiastisk över idén att ha några klätterbjörnar 

vid Fulufjället, ett av de mer björnrika områdena 

i landet och tillika hemvisten för den riktiga ”Mors 

Lille Olle”. Vi kom fram till att det skulle vara en stor 

björnmamma, som låg och vakade över två mindre 

ungar. De skulle göras av furu och strykas med rå 

linolja och terpentin. 

Teddy Widegren körde sedan upp de färdiga 

björnarna själv och var med när de placerades ut, 

i mer eller mindre naturlig storlek, bland ljungen i 

skogen vid Njupeskärsserveringen. De ligger nu fint 

på platsen och visade sig fungera som avsett med 

ett tillägg: det var inte bara barnen som klättrade på 

björnarna. Jag såg åtskilliga vuxna besökare som 

med glittrande ögon lät sig fotograferas sittande på 

björnmamman. Björnarna blev en något oväntad 

men viktig del av platsens karaktär. 

Naturumet byggde på den arkitektoniska visionen 

om en stor kikare som var riktad mot fjället, 

med gavlarna helt i glas. Utifrån kändes byggnaden 

nästan transparent, där den ligger insmugen bland 

de gamla tallarna i myrkanten. Inifrån upplevdes den 

inramade utsikten mot fjället genom den stora glasytan 

om möjligt ännu vackrare och mer lockande än 

därute. Naturums övergripande syfte att ”inspirera 

till besök i naturen” 143 uppfylldes väl, och förstärktes 

genom den innehållsrika men ändå diskret och 

konstnärligt utformade utställningen. Till att börja 

med var den något annorlunda utformningen av 

huset kontroversiell, vissa ortsbor föredrog de mer 

traditionellt utformade timmerhusförslagen. Någon 

tyckte rentav att naturumet ”såg ut som en rävfälla”. 

Men efterhand har man uppskattat huset alltmer och 


90 

Sittbänk med byggelementen i Njupeskärsentrén: Dalasandstenen, 

det obehandlade järnet och det grova, 

sågade virket på högkant. 

en stolthet att ha något extra har vuxit fram. Personligen 

tycker jag fortfarande att naturumet, byggnad 

och utställning sammantaget, tillhör de allra bästa 

i landet. En bidragande orsak till det goda resultatet 

var att utställningsformgivaren medverkade vid 

projekteringen och bygget av naturumet. Så har 

inte alltid varit fallet i tidigare naturumprojekt, där 

huset ofta ritats först och sedan kommer formgivare 

och utställning in i processen. I Fulufjället skedde 

en ömsesidig, fruktbar samverkan mellan hus och 

utställning, vilket märks. 

Den speciella konstruktionen och gestaltningen 

gjorde att naturum Fulufjället nominerades som 

en av tio nya träbyggnader till det prestigefyllda 

träpriset 2004. Segrade gjorde dock Gert Wingårds 

Universeumbyggnad i Göteborg – en värdig motståndare 

som var svår att gå förbi för juryn. Men vi 


fick uppfattningen att naturum låg strax därefter i 

diskussionerna. Vi fick vara stolta över nomineringen 

och att vara med i diskussionen om nyskapande 

träarkitektur. 

En intressant detalj var den oljemålning som nu 

hänger i naturums bildspelssal. Målningens ägare 

kontaktade oss och tyckte att hans tavla av Dalakonstnären 

Olof Arborelius från 1864 skulle passa den nya 

nationalparken. 144 Se bild på sidan 192. Motivet är en 

säter öster om Fulufjället med kalfjället och Njupeskärs 

vattenfall i fonden, mig veterligt den första 

målningen av fallet. Ja, det var svårt att motstå! 

IDENTITET OCH INFORMATION 

Det behövdes många fysiska åtgärder på flera platser 

runt fjället. Här var det viktigt att se Fulufjället som 

en helhet och att hitta koncept som gav nationalparken 

en egen tydlig identitet och en känsla av kvalitet. 

Särskilt angeläget var att medvetet arbeta med en 

arkitektonisk utformning av huvudinfarten och den 

främsta entrén vid Njupeskär, dit mer än 90 procent 

av besökarna till parken kommer. Det var också här 

som naturum byggdes och serveringen fanns, det var 

härifrån lederna utgick till Njupeskärs vattenfall 

och Rösjöstugorna på fjället m.m. Kort sagt, detta var 

nationalparkens givna besökscentrum. Sedan fanns 

det andra, sekundära entréer vid Gördalen i väster, 

Storbron i söder och vid ett antal platser på den östra 

sidan. 

Resultatet kan betecknas som en konceptuell 

gestaltning med några få tydliga element i en sammanhållen 

”bygglåda”. Genomgående är den röda 

Dalasandstenen, samma sten som Fulufjället själv 

är uppbyggt av. 145 Den används som markbeläggning, 

murar, fundament för sittbänkar och P-räcken, som 

grus och som plintar till naturumbyggnaden. Dessutom 

finns enhetliga informationsskyltställ av trä vid 

alla entréer, särskilda skyltställ längs naturstigarna, 

sågat virke på högkant som parkeringsräcke och 

sittbänkar, m.m. 

Vid Njupeskärsentrén uppförde vi vad som nog

Njupeskärsentrén. Bron och sandstenen i marken markerar gränsen mellan entré- och trafik- område. I fonden den stora 

entréskylten. 

är svensk naturvårds största skylt, med sina sju 

meters höjd. Skylten med överskriften ”Fulufjällets 

nationalpark”, i stora reliefbokstäver, visar att nu är 

man framme och ger vad man i USA benämner ”the 

sense of arrival”. Skyltens utformning och placering 

hade varit föremål för många tankar och överväganden 

under processen. Den måste vara rejält stor 

för att möta det vida landskapet och kunna utgöra 

en samlande punkt för dem som kommer till Njupeskärsangöringen, 

för att sedan antingen äta/fika, 

besöka naturum eller vandra vidare mot vattenfallet. 

Vi kan i efterhand konstatera att det fungerade som 

avsett. Den höga skylten definierar och tydliggör hela 

entréanläggningens så viktiga mittpunkt och ingen 

kan missa den. Den står längs en axel mellan det nya 

naturumet och den rustade serveringen, i skärningspunkten 

med angöringsvägens förlängning. 

Skylten syns på långt håll när man kommer med 

bilen på angöringsvägen rakt emot den innan man 

svänger av, parkerar och sedan fortsätter mot den till 

fots. Leden till fallet, den största attraktionen, börjar 

intill och sittmurarna bredvid är en given plats för 

rast och fika före/efter vandringen till fallet. Skyltens 

design knyter an till träväggarna i naturum 

och övriga skyltar i området. En informationstavla 

på den talar om vad man kan göra i parken, visar bestämmelser 

och har kartor över nationalparken och 

närområdet. 146 Se bild sidan 106. 

Vid nationalparksgränsen längs bilvägen i parken, 

ville vi tydligt markera att ”nu kommer du in i 

nationalparken”. Det gjordes dels genom att i vägbanan 

lägga ett band av något ojämn Dalasandsten 

i gatstensformat, vilket kändes i kroppen när man 

körde över den med bilen. Ingen tvekan om att man 


92 

Situationsplan över nya Njupeskärsentrén. Här syns början av den nya parkeringen, nytt naturum som en motpol till den 

ombyggda restaurangen, ny toalettbyggnad och den flyttade raststugan. Dessutom visas var ny naturmark etablerats via 

ditflyttade avbaningsmassor från parkeringen. I anläggningens mittpunkt står den stora informationstavlan. Landskapsarkitekt: 

Mattias Nordström, White arkitekter. 

passerade en gräns! Dessutom byggdes en sex meter 

hög obelisk av trä, med texten ”Fulufjällets nationalpark” 

i friliggande bokstäver med aluminiumframsida 

och nationalparkssymbolen i emaljerad plåt. 

Den stod på ett fundament av sandsten och syntes på 

långt håll. Den måste också vara stor för att ta plats 

i den storskaliga omgivningen och inte kännas liten 

och förskrämd. Jag minns att jag och landskapsarkitektkonsulten 

Mattias Nordström från White länge 

diskuterade hur stor vår nationalparksmarkör måste 

vara. För att relatera till något, mätte vi storleken på 

stolparna till Vasaloppsmålet i Mora, när vi passerade 

det på väg till Fulufjället. De upplevs som 

riktiga bjässar när man står nära, men vår obelisk 

blev högre ändå – och känns ändå rätt lagom där den 

står i fjällkanten. Se bild sidan 156. 

På angöringsvägen till Fulufjället anlade vi 


också en utsiktsplats där man får en betagande vy 

av hela fjället som på få andra platser och där Njupeskärsklyftan 

med vattenfallet anas som en djupt 

eroderad skåra i bergssidan. Även här användes 

gestaltningselementen stenen, träkonstruktionerna 

och informationen för att hålla ihop platsen med 

resten av parken. En mindre träobelisk med texten 

”Utsiktsplats Fulufjället” byggdes som markör. 

Därigenom hade vi en entré till nationalparken som 

bestod av tre platser i sekvens: Först utsiktsplatsen 

som ger överblicken, sedan gränsen som berättar att 

nu är vi inne och till slut själva huvudentréplatsen 

som visar att vi är framme och som innehåller parkering, 

servering, naturum, ledstart m.m. 

De medvetet utformade nationalparksentréerna 

i Fulufjället var det första svenska exemplet på ett 

sammanhållet sådant arbete i stor skala. De har hög

klass även med en internationell måttstock. Erfarenheterna 

och resultatet blev en viktig grund för de 

riktlinjer för Sveriges nationalparksentréer som Naturvårdsverket 

sedan beslutade. 147 Det bidrog i sin tur 

till att verket via en formgivningstävling tog fram en 

ny gemensam identitet för Sveriges nationalparker, 

ett arbete som började genomföras under år 2012. 148 

I övrigt när det gäller information tog vi fram 

åtta naturstigsskyltar längs den rustade och delvis 

nyanlagda Njupeskärsleden149 , entréskyltar till 

samtliga sekundära entréer, särskilda skyltar till 

Omlandsprojektet och Pan Parks samt en informationsfolder. 

Vi byggde också nya vägvisare längs alla 

leder. Åtgärden att byta alla befintliga vägvisare med 

aluminiumstolpar och plåtskyltar till dito av trä, 

med infräst vit text på vägvisarna, var inte okontroversiell 

på Länsstyrelsen. Det befarades att träskyltarna 

alltför lätt skulle bli nedisade och ge försämrad 

fjällsäkerhet. Här stod återigen form och helhetssyn 

mot beprövad funktion, men farhågorna att träskyltar 

inte skulle fungera på kalfjället besannades inte. 

Och de innebar onekligen ett upplevelsemässigt lyft. 

Slutligen återstod den viktiga frågan om vilken 

symbol skulle nationalparken ha till sin logotyp. Vad 

var en typisk Fulufjällsdjurart med utstrålning? 

Björnen var redan upptagen av Sånfjällets nationalpark, 

men hade annars kunnat vara lämplig. Småspov? 

Ringtrast? Tillsynsmannen Alf Nordin som arbetat 

i Norra Dalarnas fjäll hela sitt yrkesverksamma 

Den ursprungliga logotypen 

för Fulufjällets 

nationalpark. 

Design: Jonas Lundin. 

liv, föreslog till slut lavskrikan. Denna trevliga och 

lite mytiska fågel var dessutom tämligen lätt att se, 

den höll gärna till nära Njupeskärsleden och kunde 

orädd ibland till och med fås att äta bröd ur besökarnas 

händer. Så blev det, kompletterat med Njupeskärs 

vattenfall gick uppdraget att göra layouten till 

Naturvårdsverkets erfarne nationalparkssymboldesigner 

Jonas Lundin, till vardags på Länsstyrelsen 

i Gävle. Dock kommer denna snart att ersättas av den 

nya gemensamma svenska nationalparkssymbolen, 

liksom i alla andra nationalparker: en guldstjärna 

med parkens namn. Se bild på sidan 160. 

FORTSATT ARBETE MED FÖRESKRIFTER 

OCH SKÖTSELPLAN 

Arbetet med skötselplan och föreskrifter fortsatte, 

och avstämningar gjordes vartefter i arbetsgruppen. 

Knäckfrågorna var lösta i och med jakten. 

Diskussionerna var fortsatt konstruktiva och våra 

förslag kunde modifieras och förbättras successivt. 

Vi kunde också diskutera och integrera förslag från 

Omlandsprojektet i nationalparksarbetet. Mötena 

i arbetsgruppen fyllde en viktig funktion att informera 

om allt som var på gång. Frågor som behandlades 

var bland annat fjällräddning, eldning, klättring, 

förvaltning av parken, kulturmiljö och fäbodvallar. 

Ett viktigt ämne var frågan om organiserad 

verksamhet. Det vanliga i nationalparker var enligt 

en äldre tradition att kommersiell verksamhet var 

förbjuden. Därmed krävs dispens av Länsstyrelsen 

för i princip allting som någon tjänar pengar på. Det 

är en både tidskrävande och kostsam process, som 

inte känns tidsenlig. Men en modern nationalpark 

måste gå vidare från detta och kunna bejaka organiserad/kommersiell 

verksamhet, så länge den sker på 

rätt sätt och på rätt plats. Detta var förstås särskilt 

angeläget i Fulufjället, och i linje med de idéer och 

rekommendationer som kommit fram inom Omlandsprojektet. 

Ska nationalparken vara en motor för 

utveckling av omlandet måste vi göra det möjligt för 

organiserade verksamheter att använda national- 


94 

parken, men ändå kunna styra dem till ett hållbart 

förhållningssätt. 

Resultatet var att vi inte införde något förbud 

med dispenskrav, utan kraven mildrades och nyanserades 

inom de olika zonerna. I de mer orörda 

delarna krävdes ett tillstånd för ”tävlingar, läger och 

i övrigt större eller återkommande arrangemang”, 

medan det i de mer välutnyttjade delarna räckte 

med samråd och markupplåtelse för ”omfattande 

turistverksamhet och andra större eller återkommande 

arrangemang” 150 . Exempelvis så behövde 

guidade turer i mindre grupper inga tillstånd eller 

upplåtelser alls, samtidigt som tillståndsgivning 

var en administrativt enkel process. Vid prövningen 

kunde Länsstyrelsen styra verksamheten i tid och 

rum och ställa andra krav. I skötselplanens riktlinjer 

sägs att Länsstyrelsen ska ha en avgiftsfri och 

generös prövning för verksamheter som är förenliga 

med nationalparkens syfte. Vi hade nu en förebild för 

hur man via föreskrifter kunde bejaka organiserad 

och kommersiell verksamhet utan att behöva riskera 

konflikter med naturvård och friluftsliv. 

Överflygning var ett juridiskt komplicerat ämne. 

Naturvårdsverket ville begränsa flygning på låg höjd 

och helikopterlandning för att tillgodose upplevelserna 

av stillhet och orördhet, särskilt i zon I. Naturvårdsverkets 

jurister menade att detta var möjligt att 

göra enligt miljöbalken, medan kollegorna på Luftfartsverket 

ansåg att bestämmelser om överflygning 

hör hemma i luftfartslagstiftningen. Vi hävdade 

principiellt att det vore märkligt om balkens naturskydd 

upphörde just ovanför markytan. Var flygande 

fåglar alltså inte skyddade i en nationalpark utan 

bara när de satt på marken eller i ett träd? Vi enades 

dock med Luftfartsverket att vi kunde skriva in en 

lägsta tillåten höjd på 610 meter för över flygning, de 

skulle i alla fall inte överklaga detta. Chefsjuristerna 

kom överens om att verken senare skulle initiera en 

diskussion med regeringskansliet för att få en bra 

och ”icke motsägelsefull” reglering av frågan om 

överflygning i skyddade områden generellt. 151 


Snöskoterkörningen fortsatte att diskuteras. 

Nu var frågan hur vi skulle kompensera att den 

genomgående nordsydliga skoterleden på kalfjället 

togs bort, något som nu alla – om än motvilligt på 

sina håll – godtog. Genom att leden inte längre blev 

tillåten för snöskoter fick vi ett stort tyst område på 

kalfjället som ingick i den centrala vildmarkszonen. 

Men för att ändå göra det möjligt för skoteråkare att 

köra i nord-sydlig riktning och bland annat kunna ta 

sig från Sörsjön sydost om fjället till fiskesjöarna i 

norr med skoter, hade det sedan länge diskuterats en 

ny skoterled öster om fjället. Frågan var nu var, hur 

och med finansiering av vem. Staten hade svårt att 

använda sina naturvårdsmedel för att bygga skoterleder 

utanför skyddade områden. 

Lösningen blev ett upplägg där Naturvårdsverket 

stod för ledmarkeringar och annat material 

och skoterklubbarna från Särna respektive Sörsjön 

gjorde själva arbetet. 152 Vårt villkor var att det skulle 

bli en allmän skoterled med kommunal huvudman, 

vilket godtogs av kommunalråden i de båda kommunerna. 

Länsstyrelsens tillsynsman var motor i 

processen. Leden byggdes klar år 2004, men började 

användas delvis redan 2002. 

För att få lite perspektiv kan nämnas att reduceringen 

av skoterlederna på Fulufjället var de första 

allmänna skoterlederna som någonsin borttagits i 

större skala sedan det statliga ledsystemet började 

byggas ut i början av 1970-talet. Frågan ska ses i 

ljuset av detta och att det totala skoterlednätet som 

förvaltades av staten vid denna tid var över 2 000 

km. De borttagna lederna i Fulufjället var cirka 30 

km, motsvarande en dryg procent av dessa. Dessutom 

finns åtskilliga mil kommunala och privatägda 

skoterleder i Särna/Gördalenområdet, vilket utan 

överdrift kan sägas vara väl försett med möjligheter 

att köra snöskoter även utan Fulufjällsleden. 

Man kan även konstatera att när ramen var 

given; att det var bestämt att den befintliga leden 

skulle tas bort, var det möjligt att på en ny nivå samarbeta 

om att bygga en ny skoterled. Här öppnade sig

ett konstruktivt samarbetsprojekt mellan de båda 

kommunerna, ortsborna i de lokala skoterklubbarna, 

Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. En generell 

erfarenhet är att det är när det finns en osäkerhet om 

något ska göras som de stora konflikterna finns och 

det är svårt att skapa samarbete. När denna fråga väl 

är avklarad så går det lättare att lösa frågorna som 

rör var och hur tillsammans. 

Vidare uppdrog Naturvårdsverket åt Etour vid 

Mittuniversitetet i Östersund att genomföra en besökarstudie 

sommaren 2001. 153 Syftet var att ta reda på 

vilka besökarna var, varför de kom och vad de hade 

för uppfattningar om området med flera kvalitativa 

frågor, men också rent kvantitativt; hur många kom, 

hur fördelade sig besöken över tiden och runt områdets 

olika entréer? Vi hade god nytta av uppgifterna 

som underlag för skötselplanen, där vi för första 

gången i svenska nationalparkssammanhang hade 

data inte bara om djuren och växterna utan också 

om folket i parken. Ett ytterligare syfte var att göra 

en uppföljningsstudie året efter parken invigts, för 

att kunna se hur nationalparksbildandet påverkade 

besök och besökare. Se vidare avsnittet ”Besök och 

besökare” i kapitel nio. 

Den nya arbetsgruppen för genomförandet hade 

totalt sju möten mellan den 4 oktober 2000 och den 

11 april 2002, det sista mötet lämpligt nog i den just 

ombyggda Njupeskärsserveringen. 154 Till slut var alla 

stora frågor hanterade, regeringens proposition överlämnad 

till riksdagen och många åtgärder började bli 

klara därute. Gruppen avslutade sitt arbete med en 

känsla av en till slut väl genomförd process i ett öppet 

diskussionsklimat. Vi hade kunnat ge och ta, lyssnat 

och fått säga det som behövts. Att det inte alltid blivit 

precis som alla velat gjorde mindre, samsynen och det 

ömsesidiga förtroendet hade förenat oss ändå. Sedan 

gick vi ut i snön, gladdes åt det nästan klara naturumet 

i solskenet och såg med förväntan fram emot det 

slutliga genomförandet av nationalparken. 

MARKÅTKOMSTEN 

Markåtkomst i naturvårdssammanhang innebär att 

förvärva eller på annat sätt säkra mark till naturvård. 

Eftersom en nationalpark förutsätter att all 

mark ägs av staten, så handlade det här om att köpa 

in så mycket mark som möjligt – helst all – inom 

den föreslagna gränsen. Hela Fulufjället var naturreservat 

och merparten hade sedan länge ägts av 

staten, företrätt av Domänverket. Som en följd av 

bolagiseringen av Domänverket 1992 fördes statens 

markinnehav i nationalparken över (cirka 94 procent) 

till Naturvårdsverket, som ska vara statens 

ägare av nationalparkerna. Men inom denna stora 

helhet låg ett antal mindre och enstaka större privat 

ägda fastigheter, främst före detta fäbodställen med 

byggnader som nu användes för fritidsbruk. 

Dessutom var det aktuellt att förvärva marken 

inom den planerade utvidgningen i nordväst utanför 

den befintliga reservatsgränsen. Området ägdes 

av Korsnäs AB. Att vi för att tillmötesgå lokala och 

kommunala önskemål sedan beslöt att området trots 

att det då redan var förvärvat det inte skulle ingå i 

nationalparken, är en annan historia. Som tidigare 

nämnts så kom den istället att avsättas som ett eget 

naturreservat, Lillådalen, och inköpet var ändå välmotiverat 

av naturvårdsskäl. 

Inom den blivande nationalparken fanns det 36 

privatägda fastigheter att försöka förvärva. Förutom 

ett större parti med bolagsmark handlade det om 

privatpersoner som ägare. Vissa fastigheter hade upp 

till ett tiotal ägare, ibland med dödsbon inblandade, 

således en rätt komplex och förhandlingskrävande 

ägarstruktur trots ringa storlekar. Skulle någon 

fastighet inte gå att förvärva skulle den tills vidare 

kunna lämnas som ett hål i nationalparken, men 

alltför många sådana vore inte bra för parken som en 

helhet. Förhandlingar med fastighetsägarna pågick 

genom Naturvårdsverkets ombud i flera år 155 och för 

det mesta gick det bra att slutligen komma överens. 

En lösning som användes i några fall var att ägaren 

efter försäljningen fick behålla dispositionsrätten 


96 

till byggnaderna, vilka ofta hade det största affektionsvärdet. 

Samtidigt kunde staten därigenom 

slippa underhållskostnaderna. 

Men det blev vartefter allt kärvare med markförvärven. 

Några små fastigheter i periferin på 

nordvästra sidan bedömde vi som utsiktslösa att 

förvärva, lösningen blev att justera nationalparksgränsen 

så den gick utanför, öster om fastigheterna 

istället för att de inkluderades. Ägarna till fastigheterna 

i söder var i flera fall starkt kritiska till nationalparksbildningen 

och hade nära, både fysiskt och 

relationsmässigt, till Malung och det starka nejsägarfästet 

i byn Storbron. Allt detta bidrog givetvis till 

deras benägenhet att inte vilja sälja sina fastigheter. 

Dock löste sig även detta till slut i samförstånd. 

Men de viktigaste fastigheterna verkade vara 

de svåraste. De låg i och intill Girådalen på fjällets 

sydvästra del och därmed helt i den orörda zon 1 med 

mycket höga naturvärden. Girådalen är en magnifik 

erosionsdal med urskogar och dramatiska vattenfall, 

ett av de mest opåverkade partierna i Fulufjället och 

kanske det som ger allra starkast vildmarkskänsla. 

Storleken var också betydande, de fem fastigheterna 

var på sammanlagt 830 hektar. För oss på verket och 

Länsstyrelsen var det självklart att ett så högklassigt 

och värdefullt område skulle ingå i nationalparken. 

Ägaren var en norsk kvinna, vars släkt fick äganderätten 

vid storskiftet 1895. Hon använde dock området 

mycket lite och hade uppenbarligen för egen del mest 

historiska och emotionella motiv att behålla marken, 

bruket var främst knutet till den gamla säterplatsen 

Girådalssätern med en gammal timmerbyggnad. 

De huvudsakliga nyttjarna och de som i princip 

förde ägarens talan, var istället ett jaktlag som 

jagade älg och fågel. Laget leddes av en känd storviltjägare 

som jagade över hela världen. I laget ingick 

också en av Norges mest ansedda advokater och två 

världsmästare på skidor. Ingen av jägarna kom från 

trakten, de tog över jakten från lokala lag när nuvarande 

ägaren tillträdde i mitten av 1990-talet. 

I de förhandlingar vi dittills haft om Girådalen, 


direkt mellan ägarens ombud storviltjägaren och 

Naturvårdsverket, har jakten varit det allt överskuggande 

motivet att behålla marken. Vi hade dock inte 

kommit någon vart i våra förhandlingar. Tiden gick 

och Naturvårdsverket ville prova förutsättningarna 

för en expropriation för att komma vidare. Detta är 

dock ett instrument som av olika skäl aldrig används 

inom naturvården. Här var emellertid motiven starka 

för att pröva alla möjligheter; det var ingen tvekan om 

att Girådalsfastigheterna borde ingå i nationalparken. 

Det motiveras väl av de mycket höga naturvärdena 

och det strategiska läget i den orörda zonen. Det 

fanns heller inga lokala intressen som skulle påverkas 

negativt vid en expropriation, snarare tvärtom. 

Jag och min kollega Eva Lagerblad, ansvarig för 

markförvärven på verkets Markåtkomstenhet 156 , reser 

i omgångar till Oslo och förhandlar med motparterna. 

De är mycket trevliga men också utomordentligt 

resursstarka både när det gäller finanser och 

juridisk/jaktlig kompetens. När advokaten kontrar 

med Europadomstolen då vi lyfter fram expropriationsinstrumentet, 

är det mer än tomma ord. Det 

blir efterhand uppenbart att frågan inte handlar om 

pengar, snarare om bra jakt och en likvärdig ersättningsmark 

att jaga på. Det verkar dock vara svårt att 

hitta sådan som motsvarar deras höga krav. 

Vi diskuterar saken med Miljödepartementets 

tjänstemän på ett möte 2001-03-28, eftersom 

en expropriation kräver regeringens tillstånd. De 

förstår problemet men avråder från att gå vidare 

med expropriationen och rekommenderar istället 

att området blir ett eget reservat om det inte går att 

komma överens om förvärv. Naturreservatsbildning 

är alltså möjlig även om en fastighet är privatägd. 

Då kan det istället utgå intrångsersättning för det 

nyttjande som hindras, exempelvis jakt eller skogsbruk. 

Förutom principerna skulle ett expropriationsförfarande 

ta lång tid och försena genomförandet 

av nationalparken med upp till flera år, då ett 

regeringsbeslut förutsätter att alla markaffärer är 

lösta. Tillstånd från regeringen tar säkert ett halvår,

Övre Girådalen. Mitt i den orörda zonen, i nationalparkens kärnområde. 

hantering i fastig hetsdomstolen minst lika lång tid. 

Därtill kan man tänka sig överklaganden och en 

utdragen process i Europadomstolen, med politiska 

implikationer. Ett inrättande av parken enligt tidplanen 

2002 framstår som helt otänkbart i ett sådant 

fall. Nej, så länge kan vi inte vänta, nu har det byggts 

upp en förväntan på att parken kommer och att man i 

omlandet ska kunna börja dra nytta av den. 

Dessutom vill vi tillmötesgå politikerna i Älvdalen 

som gärna såg en invigning före valet i september 

2002, för att kunna dra nytta av sitt engagemang för 

en nationalpark. Fulufjället kan således sägas ha 

övergått från att vara ett problem till att bli en strategisk 

kommunpolitisk fördel. 

Vi förstår departementets bedömning, men vill 

ogärna utesluta Girådalen från parken. Det vore en 

stor förlust för den blivande nationalparken att inte 

ha med området, vildmarkszonen skulle tappa en 

stor del av sitt värde och sin areal. Men det är också 

uteslutet att skjuta på nationalparksgenomförandet, 

den tiden finns inte längre. Så vi intensifierar 

förhandlingarna. Att vi gör klart att diskussioner nu 

förs med regeringskansliet, tillsammans med argumentet 

att det kommer att bli stora begränsningar 

av jakten via föreskrifter även om vi ”bara” gör deras 

fastighet till naturreservat, sätter till slut fart på 

kreativiteten hos vår motpart. 

Eva Lagerblad och jag får i slutet av maj fram en 

lösning för att de ska sälja marken i Girådalen och de 

intilliggande delarna. Den bygger dels på en övergångstid 

för jakten, dels på att ägaren kan behålla de 

två byggnader som finns på fastigheterna inklusive 

något hektar mark omkring (den gamla Girådalssätern 

samt en modernare jaktstuga), samt slutligen 


98 

att de får ersättning i form av bytesmark som de 

själva åtar sig att få fram. Övergången sker genom 

att de släpper ägandet omedelbart. Sedan förvärvar 

staten lämplig ersättningsmark inom ramen för den 

överenskomna värderingen och överlåter den åt den 

norska markägaren. Och så blir det i princip. Jägarna 

jagar nu istället på ett område i Härjedalen och 

markägaren kan känna att hennes rötter i Girådalen 

finns kvar. De två hektaren som avstyckades kom 

att vara kvar som landskapsbildsområde, med de 

bestämmelser som gällde för hela Fulufjället i Länsstyrelsens 

beslut från 1967. 157 Övergångstiden för 

älgjakten sågs dock inte med blida ögon av de jägare 

som fick försämrade villkor i andra delar av parken, 

och uppfattade det som att vi skiljde på folk och folk, 

men det priset fick vi acceptera. 

Efter ett idogt förhandlingsarbete med resterande 

fastigheter och samfälligheter, kan vi strax 

innan regeringen lämnar in sin Fulufjällsproposition 

till riksdagen i mars 2002, med tillfredställelse 

konstatera att Naturvårdsverket förvärvat samtliga 

fastigheter utom de två små hektarstora ”hålen” i 

Girådalen. Vi får vara nöjda med parkens 38 483 

hektar, vilket gör de uteslutna partierna försumbara 

i sammanhanget. Vi fick till slut en mycket bra helhet 

och den dramatiska Girådalen som en naturlig del av 

i nationalparken. 

Totalt förvärvades ca 4 600 hektar för runt 25 

mkr. Av detta utgör dock 2 200 hektar, som kostade 

11 mkr, det område som sedan blev naturreservatet 

Lillådalen och aldrig ingick i Fulufjällets nationalpark. 

För den slutliga nationalparken förvärvades 

således 2 400 hektar för 14 mkr, vilket motsvarar 6 

procent av parkens areal. 

Man kan reflektera över att andra samhälleliga 

nyttigheter som vägar, järnvägar och energianläggningar 

kan expropriera mark för att kunna genomföras, 

men inte naturvården. Kan det bero på att vi 

har ett drag av hygglighet i bagaget eller att vi inte 

anses vara tillräckligt nyttiga för att göra våld på 

den starka äganderätten? Det är dock hursomhelst 


ett gott betyg åt våra tålmodiga förhandlare att det i 

de allra flesta fallen löser sig förr eller senare. Men 

sällan har nog expropriation för nationalparker varit 

så nära som under våren 2002. Girådalen är fortfarande 

ett av mina favoritområden i Fulufjället och 

jag känner mig personligen mycket nöjd med att 

dalgången nu är hela svenska folkets egendom. 

VÄGEN 

Som nämnts ovan, framgick det redan tidigt i genomförandearbetet 

att partiet av länsvägen 1066 mellan 

Mörkret och Gördalen var en viktig fråga för ortsborna. 

Vägen var i dåligt skick; en smal grusväg med 

låg bärighet. Den bristfälliga överbyggnaden och 

avvattningen gjorde att vägen blev nästan ofarbar 

vid snösmältning och tjällossning. I övrigt asfalterades 

vägen i början av 90-talet från starten vid väg 

70, strax efter Särna, fram till Mörkret. Det sades 

oss att ”sedan tog pengarna slut”. Det fanns starka 

lokala önskemål att denna resterande del också 

skulle rustas, det kom ofta upp vid våra kontakter 

med ortsborna. Kommunen hade med åtgärden i sin 

översiktsplan från 1993 och hade länge velat lägga 

in den i den regionala länstransportplanen (LTP). 

Men Gördalsvägen hade aldrig mer prioriterats på 

länsnivå. 

En ny nationalpark med ökad turism är förstås 

beroende av bra infrastruktur. Naturvårdsverket och 

Länsstyrelsen insåg att om vi med en nationalpark 

som argument skulle kunna få till stånd en vägupprustning, 

skulle det bli en väl efterfrågad och mycket 

påtaglig positiv effekt. Det strategiska och symboliska 

värdet var uppenbart: här kunde vi direkt visa 

nationalparkens stora nytta för bygden. En rustad 

väg ingick så småningom också i Omlandsprojektets 

vision: ”Snar upprustning av länsväg 1056 […] är 

nödvändig om Fulufjällsringen ska kunna fungera 

som en bokningsbar produkt. Det är också nödvändigt 

att rusta upp vägen om ökad turism ska vara 

möjlig och om entreprenörer ska vara intresserade 

av etablering i området”. 158 Vägen var också med som

ett av Älvdalens kommuns önskemål i samband med 

nationalparksbildningen. 

Efter ett möte med Särnas byutvecklingsgrupp 

1996 tog Naturvårdsverket kontakt med dåvarande 

Vägverket 159 och argumenterade för att rusta väg 

1066 med anledning av den kommande nationalparken. 

Vägverket konstaterade i sitt svar att det var 

synnerligen lite trafik på vägen, 30 fordon per dag i 

genomsnitt under året. Detta var så lite att ”om den 

inte hade varit allmän väg så skulle den aldrig ha en 

chans att bli det”. Den kunde uppenbarligen aldrig bli 

prioriterad inom ramen för ordinarie vägunderhåll, 

det fanns enligt Vägverket hela tiden ”massor med 

vägar med mer trafik som är angelägna att förbättra”. 

Enda chansen var att få till någon form av öronmärkta 

pengar, något som knappast var att vänta inom 

vägmyndigheten. Och Naturvårdsverket kunde enligt 

regleringsbrevet inte använda sina egna medel för att 

bygga vägar, det var Vägverkets ansvar. Vi måste hitta 

andra sätt och försöka utvidga vägens betydelse. 

En möjlighet var att använda det nya begreppet 

”turistväg” som Vägverket höll på att arbeta med. 

Med turistväg menas en ”vägsträcka där besökaren 

på ett koncentrerat sätt får genuina upplevelser av ett 

turistområde alternativt når flera intressanta turistmål”. 

160 Det var en ingång till den vägarbetsgrupp 

som bildades inom Omlandsprojektet 1999 och där 

kommunen, Vägverket, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket 

ingick. 

Naturvårdsverket initierade en utredning om 

hur en mer attraktiv Gördalsväg kunde utformas, 

med parkerings- och rastplatser som också hade 

leder till intressanta målpunkter efter vägen, samt 

med skyltning och annan information. Genom att 

göra Gördalsvägen till ”mer än en väg”; till en turistattraktion 

och ett led i den breda näringslivs- och 

turistsatsningen nationalparken och Omlandsprojektet 

innebar, var det möjligt att söka medel från EU 

för upprustning etc. 

Arbetsgruppen beslutade att göra en ansökan till 

EU:s strukturfondsmedel Mål 1, åtgärd 4.3 med Väg- 

verket som projektägare och Länsstyrelsen som aktiv 

i ansökningsförfarandet. I ansökan161 framgick att 

hela projektet var på 12,5 mkr, varav Vägverket stod 

för 8,8 mkr och EU för 3,4 mkr. 162 I ansökans motiv 

känner vi igen skrivningarna från Omlandsprojektet 

och i dess titel att det nu verkligen handlade om en 

turistväg. Strukturfondsdelegationen beslutade att 

ge EU-bidraget 2001-06-12 och drygt ett år senare, 

lagom till invigningen av Fulufjällets nationalpark, 

var vägen färdig. Tidningsrubriken efter beslutet var 

talande: ”Dalarnas sämsta väg rustas för miljoner”. 163 

Fördelen med Länsstyrelsens tvärsektoriella organisation 

visade sig påtagligt vid arbetet med vägprojektet, 

här samarbetade naturvården med plan-, kommunikations- 

och regionalekonomisk kompetens. 164 

Dessutom visade visionen för Fulufjällsringen 

åter sin betydelse som underlag för olika utvecklingsprojekt. 

Vägen var också det kanske slutgiltiga och 

mest uppenbara beviset på att en nationalpark kan 

vara långsiktigt bra för bygden i en vid bemärkelse, 

och att vi lyssnat på lokala önskemål i samband med 

nationalparksgenomförandet. Ingen som tidigare åkt 

den gamla dåliga vägen kunde förneka detta! 

ÖVRIG INFRASTRUKTUR 

Bland önskemålen inom Omlandsprojektet och 

Visionen för Fulufjällsringen låg också förbättring av 

annan infrastruktur högt på listan: mobiltelefonförbindelser 

och elektricitet. Öster och norr om Fulufjället 

var det täckningen för mobiltelefoner dålig 

eller obefintlig. Det enda som fungerade här och var, 

var det gamla NMT 450-nätet. Det fanns uppenbara 

nackdelar både för ortsborna, fjällräddarna och för 

turister. Ingen mobiltelefonoperatör hade tidigare 

varit intresserat av att etablera något här. Återigen visas 

glesbygdens omvända volymproblem och negativa 

spiral: få användare, dålig lönsamhet för infrastruktur, 

sämre attraktivitet, ännu färre som använder. 

Detta var en strategisk fråga som vi såg möjligheter 

att lösa inom nationalparksarbetet. Den 

uppmärksamhet som nationalparksgenomförandet 


100 

ledde till, innebar att det nu fanns både ett operatörsintresse 

och en potentiell marknad genom en ökad 

turism. Vi hade en dialog med Telia, som etablerade 

en mobiltelefonmast i anslutning till den just ombyggda 

Njupeskärsserveringen. 

I den lilla byn Storbron just söder om Fulufjället 

fanns en bofast familj, mor och son Marta och Yngve 

Larsen. De tillhörde de ytterst få hushåll i Sverige 

som ännu saknade elektricitet. Energimyndigheterna 

var medvetna om deras situation, men det är inte 

osanno likt att uppmärksamheten inom Omlandsprojektet 

snabbade på processen med att dra fram el till 

Storbron. 

Jag minns ett arbetsmöte om leder i nationalparken 

den snörika kvällen 22 november år 2000. Det 

skulle äga rum hemma hos familjen Larsen i Storbron, 

djupt in i skogen mot Fulufjällets fot. Det hade 

snöat ymnigt hela dagen. Jag hade tur som kom strax 

efter att plogbilen varit där, annars hade jag inte ens 

sett vägen, och körde sakta under snötyngda granar. 

Så småningom tog vägen slut och jag var framme i 

Storbron utan att ha riktigt klart för mig var jag var 

eller var vi skulle vara. Jag var lite tidig, det fanns inga 

andra bilar eller bilspår. Kallt, mörkt och tyst var det 

när jag klev omkring i nysnön. Så anade jag ett svagt 

ljus mellan träden. Jag pulsade i lårdjup snö längre in i 

skogen och såg stearinljusen i ett fönster. Framme! 

De andra kom sedan, då var marschallerna tända 

och jag kommer ihåg diskussionerna och kaffedrickandet 

i stearinljusens och fotogenlampornas sken. 

Björkveden värmde i vedspisen. En månad efteråt 

kunde den just framdragna elen kopplas in. Jag var 

glad över nyordningen för familjen Larsens skull 

men kände också ett stänk av vemod, parat med 

tacksamhet över att jag fått besöka en tid som snart 

för alltid är borta. 

PAN PARKS 

Pan Parks står för Protected Area Network: ett nätverk 

av skyddade områden i Europa. 165 Dess huvudman 

är stiftelsen Pan Parks Foundation, grundad 


PAN Parks 

logotype 

av Världsnaturfonden (WWF) och det Holländska 

turistinvestmentbolaget Molecaten Group. Fokus är 

på nationalparker, ”Europe’s wilderness” och syftet 

är att förena skyddet och förvaltningen av dem med 

en hållbar utveckling för turism. Man vill gynna 

lokalsamhället och lokal tillväxt inom turismen, för 

att skapa starka länkar mellan skydd och långsiktigt 

brukande. Genom marknadsföring av nätverket vill 

man öka kännedomen om Europas nationalparker 

och samtidigt bidra till bevarandet. Genom kriterier 

och utvärderingar ställs krav på de områden som 

certifieras att ingå i nätverket. Pan Parks (i fortsättningen 

även kallat PP) kan på så sätt driva på områdenas 

förvaltning och planering samt samarbetet 

med lokalsamhället. 

Upprinnelsen var ett pilotprojekt inom WWF 

International 1996, som via mindre projekt i Central- 

och Östeuropa ledde till stiftelsens bildande 1999. 

Redan tidigt var Fulufjället involverat i utvecklingen 

av Pan Parks-konceptet, som stämde väl med tankegångarna 

inom Omlandsprojektet. Omlandsprojektets 

första delrapport 166 förmedlades av en händelse 

till WWF 167 och väckte entusiasm genom parallellerna 

med diskussionerna inom WWF. Fulufjällsarbetet 

presenterades av vår projektledare Agneta 

Arnesson-Westerdahl på det möte i Ungern 1998 som 

lade grunden till det fortsatta arbetet. För att få en 

balans mellan naturbevarande, lokal utveckling och 

turism/rekreation beskrev man vid mötet behovet 

av ett tydligt nätverk av bra förvaltade områden av

hög klass och av partnerskap mellan myndigheter, 

lokalbefolkning och kommersiella företag i och kring 

de skyddade områdena. Ett omfattande arbete drogs 

igång med nätverksuppbyggnad mellan ett tiotal 

nationalparker –inklusive Fulufjället –och med att 

definiera principer och kriterier. 

De tre första principerna som togs fram var 

grunden för att utnämna ett område till en PP. De 

handlade om naturvärden, formellt skydd och förvaltning 

av naturvärdena, samt förvaltning av/för 

besökare. Efter genomförandet skulle ytterligare två 

principer implementeras: för uthållig turismutveckling 

168 och för certifiering av lokala partners. Nationalparksprocessen 

i Fulufjället bidrog till att formulera 

principer och kriterier, både i en löpande dialog 

och som konkreta exempel på allt från planering och 

förvaltningsåtgärder till kärnområdets kvalitéer och 

storlek. Det senare, ”the core area”, bestämdes till 

slut att vara minst 10 000 hektar stort i en Pan Park. 

Det motsvarade för Fulufjället zon I, som vi kallade 

vildmarkszonen och som var 23 000 hektar stor. Se 

vidare avsnittet ”vad hände sedan?” i kapitel 9. 

Det var uppenbart att här hade vi en potentiell 

partner med både strategiska och praktiska fördelar. 

Pan Parks kunde bidra med internationell uppmärksamhet 

som stärkte vår legitimitet och trovärdighet: 

”se här, genom nationalparksbildningen öppnas 

Fulu fjället mot Europa, just som vi sagt”. På sikt 

fanns en internationell marknadsföring och närvaro 

som kunde gynna utvecklingen i omlandet. Vi 

stöttade PP formellt och informellt och fick ett bra 

stöd i gengäld. Av stort värde var att PP bidrog med 

en kvalificerad skrivelse som bilaga till våra EUansökningar. 

169 Skrivelsen visade tydligt Fulufjällets 

betydelse för turismutvecklingen i omlandet. PP 

bidrog också till förankringen både lokalt och inom 

kommunen. 

I uppbyggnadsskedet hjälpte Fulufjällsarbetet 

PP genom att som ett informellt pilotprojekt ligga 

strax före i processen, men efter genomförandet 

skulle PP visa sig spela en viktig roll för utvecklingen 

i Fulufjället. PP-kriterierna påverkade dock själva 

skötselplanen för Fulufjället i mycket liten grad, fallet 

var snarare det omvända. 

Samarbetet med PP visade att arbetssättet inom 

Omlandsprojektet låg rätt i tiden och var också i internationell 

framkant. Den internationella uppmärksamheten 

och närvaron inspirerade oss alla, även om 

det i våra ögon ibland väl byråkratiska arbetssättet 

inom PP-systemet kunde kräva mycket tid och energi 

att hantera. 

Tidigt under uppbyggnaden av Pan Parks-konceptet 

diskuterades inom WWF att försöka skapa ett 

bra boende i anslutning till en PP. Arbetsnamnet var 

en ”Pan Parks Village”. Som verktyg bildades ett nytt 

bolag med säte i Holland, Pan Parks Accomodation 

BV. 170 Det skulle finansiera, uppföra och driva attraktivt 

boende för turister i anslutning till PP. Initiativtagare 

var samma holländska företag, Molecaten 

Group, som bildade stiftelsen Pan Parks Foundation 

tillsammans med WWF. Molecaten arbetar professionellt 

med att etablera turistanläggningar runt om 

i Europa och ställde sin kompetens till förfogande i 

den nya företagsbildningen. De gick 2001 ut med ett 

prospekt för investerare att köpa andelar i bolaget 

om minst 50 000 euro. Fulufjället utsågs till pilotområde 

för att uppföra den första PP Village. 

PP Accomodation hade ett licensavtal med 

PP-stiftelsen för att använda Pan Parks-namnet, bedriva 

sin verksamhet i anslutning till PPetc. Vidare 

skulle en viss andel av vinsten gå till PP-stiftelsens 

verksamhet. I prospektet betonades att investeringen 

i PP Village förutom god avkastning bidrar till att 

säkra framtiden för Europas vildmarker. 

Med bildandet av PP Accomodation tydliggörs 

en av grundbultarna i PP-konceptet: partnerskapet 

mellan naturvården och kommersiella aktörer inom 

turismsektorn. Här handlade det både om att göra 

bra affärer och att bidra till bra naturvård. Den nära 

kopplingen illustreras av att holländaren Cees Slager 

var både ordförande i PP-stiftelsens rådgivande 

kommitté (advisory board) och vd för Molecaten. 


102 

Han hade dessutom en stuga i norska Trysil, inte 

långt från Fulufjället. Den stugby som så småningom 

byggdes vid Fulufjället blev ett synligt bevis på Pan 

Parks närvaro och en symbol för samarbetet. Dock 

blev fallet nästan det omvända när PP Accomodation 

längre fram hamnade i konflikt med företag i 

Fulufjällsringen, vilket bidrog till att en tid minska 

förtroendet för hela Pan Parkskonceptet. Se vidare 

avsnitten om Pan Parks och Fulufjällsringen i kapitel 

9, ”Vad hände sedan”. 

Naturvårdsverket och Länsstyrelsen såg det 

uppenbara värdet av en stor investering i nytt och 

högkvalitativt boende vid Fulufjället. Det skulle 

utgöra ett utmärkt komplement till de över nattningsmöjligheter 

som fanns, samtidigt som det 

skulle motsvara önskemålen i visionen från arbetet 

med Fulufjällsringen.Vi stödde planerna och förde 

en omfattande dialog med PP Accomodation. Också 

Älvdalens kommun var intresserad och tillmötesgående, 

liksom byborna. 

Kommunalrådet Herbert Halvarsson var värd 

för ett inledande formellt möte i Mörkret den 8 

december 2000 med alla aktörer, inklusive representanter 

för ortsborna, för att diskutera möjligheterna. 

Ett tänkbart läge för stugbyn var mittemot Fulufjället, 

på andra sidan älven Fulan. Där fanns det en 

gammal detaljplan på fritidshusbebyggelse som aldrig 

blivit av. Genom att utgå från och modifiera den 

befintliga planen skulle det gå betydligt snabbare än 

att upprätta en ny. En annan fördel var att detta läge 

styrde bort från de önskemål från PP som fanns att 

lägga byn tätt intill nationalparken, något som vi från 

staten såg som olämpligt och med risk för konflikter 

med bevarandevärdena. Markägare var Särna-Idre 

Besparingsskog, som inte hade något emot att sälja. 

Sagt och gjort, det förstnämnda läget beslutades. 

Markförvärv, planprocess, planering, projektering 

och upphandling rullade successivt igång. 

Allt blev inte klart till nationalparksinvigningen, 

men två år efteråt, den 24 september 2004, invigdes 

Europas första Pan Parks Village i Fulufjället. 


Stugbyn hade hög finish och benämndes så småningom 

Fulufjällsbyn. De 22 byggnaderna utgjorde en 

investering på ca 30 miljoner kronor. Vi hade ännu en 

otvetydig, konkret symbol på vad nationalparken gav 

för fördelar. Ägare och driftbolag var det nybildade 

Pan Parks Accomodation in Sweden AB, dotterbolag 

till Pan Parks Accomodation BV. Båda företagen 

ägdes av holländare. 

Världsnaturfonden i Sverige var till en början 

inte med i PP-arbetet, vilket sköttes direkt från Centraleuropa. 

När WWF Sverige började involveras år 

2000, drev de först linjen att Fulufjället var mindre 

lämpligt som en Pan Park och att världsarvet Laponia 

i Norrbotten vore ett bättre val. Detta skapade 

viss förvirring hos PP-folket som sedan länge var 

inställda på Fulufjället, men skulle ha svårt att köra 

över WWF Sverige. Men så småningom blev svenska 

WWF en stark förespråkare för Fulufjället som PP 

och en aktiv aktör i processen. 

Svenska WWF:s agerande berodde sannolikt på 

otillräcklig information om hur processen i Fulufjället 

hade sett ut hittills. Laponia hade för övrigt 

säkert varit betydligt svårare att genomföra som en 

PP, med sin komplexa situation och dessutom mitt i 

en laddad process med att ta fram en förvaltningsplan. 

Att gå in med ytterligare en aktör i detta och i 

den segdragna politiska konflikten om vem som ska 

bestämma vad i Laponia hade troligen varit direkt 

kontraproduktivt. I Fulufjället var det tvärtom. Med 

tanke på de starka restriktionerna för jakt i ett stort 

kärnområde för en Pan Park, skulle det dessutom ha 

varit svårt för ett område som Laponia där samernas 

husbehovsjakt på småvilt är tillåten i princip överallt 

enligt rennäringslagen, att kvala in som en PP. Det 

blev hursomhelst uppenbart att en strategi att framhärda 

och därmed stoppa de långt gångna planerna 

på en PP i Fulufjället knappast skulle gagna WWF 

vare sig inom eller utom landet. 

Arbetet inom ramen för PP intensifierades både 

hos oss och nere i Europa. Mängder med kriterielistor 

fylldes i av Länsstyrelsen. En oberoende

utvärdering sommaren 2002 ledde till att Fulufjället 

befanns uppfylla kraven enligt de tre första principerna: 

1) ”Natural values” – storlek, formellt skydd 

m.m. 2) ”Habitat management” – bevarande och 

förvaltning av naturvärdena samt 3) Visitor management 

– infrastruktur, åtgärder för att tillgodose 

rekreationsmöjligheter m.m. 

Pan Parks beslutade därefter i augusti 2002 

att formellt godkänna Fulufjället som en Pan Park 

när området väl hade blivit nationalpark. 171 Nu 

återstod bara den högtidliga delen. I anslutning till 

invigningen av Fulufjällets nationalpark den 17 

september 2002 överlämnade Kung Carl XVI Gustaf 

certifikaten till de tre nationalparker som var först 

FOTNOTER 

96 Mora tidning 1999-07-05. 

97 Dala-Demokraten 1999-08-13. Länsrätten mål nr 1703- 

99, dom meddelad 2000-02-08. 

98 Mora tidning 1999-10-11. 

99 Kommunfullmäktige 1999-11-29, Dnr 116/1999. Motionen 

inlämnad 1999-03-08. 

100 Enligt PM daterad 1999-07-02. 

101 Kallelsen daterad 1999-08-18, Naturvårdsverkets dnr 

311-3922-98 (gäller hela arbetet med naturum m.m.) 

102 Arkitekt Gunilla Hagberg och landskapsarkitekt Mattias 

Nordström, utställningsformgivare Björn Ed, bokformgivare 

Tomas Löckert samt illustratör Martin Holmer. 

103 Byggnadsnämnden, Älvdalen 1999-09-29, BN § 18. 


105 KF Älvdalen dnr 536/1999. 

106 Nutek, verket för näringslivsutveckling fi nns inte längre 

kvar. Dess ansvar har nu tagits över av det nya Tillväxtverket. 

Det var Nuteks ansvar att pröva de regionala besluten 

om EU-medel. Den aktuella åtgärden betecknad 1.1 hette 

”utveckling av små och medelstora företag” och visade 

sig alltså inte vara möjlig att använda. Anledningen till att 

den valdes vid första ansökan var delvis strategisk; det var 

helt enkelt där det fanns medel kvar att disponera ur EUprogrammet. 

107 Ansökan och begäran av ändring av tidigare beslut till 

att gälla den nya åtgärden, betecknad 4.1, gjordes 2000- 

05-22. 

ut att bli PP: Fulufjället, Oulanaka i Finland samt 

Bieszczady i Polen. 172 Det var naturligtvis en medial 

fullträff för WWF och Pan Parks att delta i den stora 

ceremonin när nationalparken invigdes, inte minst 

genom Kungens närvaro. Han är ju tillika ordförande 

i Svenska WWF:s förtroenderåd. 

I anslutning till invigningen genomfördes den 

andra Europeiska PP-konferensen i Älvdalen, arrangerad 

av Länsstyrelsen inom Omlandsprojektets 

ram. Här knöts bland annat kontakter mellan deltagande 

kontinentala reseföretag och de lokala företagen 

runt Fulufjället. Fulufjället och dess Omland 

som en turistprodukt sattes alltmer tydligt på den 

Europeiska kartan. 

108 Skrivelse från verket daterad 2000-09-01. 

109 Naturvårdsverkets dnr 126-3474-00, EU-ansökan Fulufjället 

etapp 2. Rekvisitionerna gjordes under dnr 126- 

2551-01. 

110 Mora tidning 2000-10-18. 

111 Daterad 2000-10-30. 

112 EGs strukturfonder, Mål 1 Södra skogslänsregionen, dnr 

W111-116-00. 

113 Mora tidning 2000-12-08. 

114 Agneta Arnesson-Westerdahl kom igen så småningom 

och arbetar nu som föreståndare för Dalarnas naturum i 

Siljansnäs. Under sjukskrivningstiden fi ck hon många sympatiyttringar 

från ortsbor runt fjället, ett kvitto så gott som 

något på hur uppskattad hennes insats varit. 

115 Ansökan till Regionala Fonden, samma åtgärd 1.2 som 

projekt Fulufjällets nationalpark till slut fi ck medel från. Ansökan 

skedde i augusti 2000. 

116 Medfi nansiering av Naturvårdsverket 320 000 kr, Länsstyrelsen 

1 123 000 kr och privat 150 000 kr. Den privata 

delen handlar främst om arbetstid. 

117 Projektet redovisas i Pettersson, Birgitta, 2005: Fulufjällets 

omland, etapp III slutrapport 2000-2002. Länsstyrelsen 

i Dalarnas län, miljövårdsenheten, rapport 2002:20. 

118 Länsstyrelsen i Dalarna var ansvarig utgivare och projektledaren 

redaktör och kontaktperson. 

119 Tangå-, Gäljödals-, Björbäcks-, Njupeskärs-, Brottbäcks-, 

Bergådals- och Särnmanstugan. 


104 

120 Dnr 311-3227-00 Np, den 13 juni 2000. 

121 De tillverkades av båtbyggare Holger Duhlbo på Sollerön. 

122 Plaketten hade texten: ”Njupeskärsleden. År 2000 

byggde vi södra leden i obanad terräng, från fallet tillbaka 

till parkeringen: Per Wallsten (idé), Lars-Axel Magnusson 

(idé, projektering, arbetsledning), Alf Nordin (Arbetsledning), 

Ragnar Persson, Arne Olsson, Eje Mosshäll, Magnus 

Jensen, Stefan Halvarsson, Yngve Hedlund, Jan Larsson, 

Tomas Dahlqvist, Hans-Olov Hedlund, Ingemar Persson, 

Per Persson”. Åtta av stigbyggarna var från Särna-Idretrakten 

och alla var med rätta stolta över sin insats. Förutom de 

nämnda medverkade också Jan Halvarsson och KG Jönsson 

med visst arbete i projektet. 

123 Mora tidning 2000-06-30, liknande resonemang också 

2000-07-19. 

124 Mora tidning 2000-06-28. 

125 Mora tidning 2000-07-05. 

126 Daterat 2000-06-27. 

127 Daterat 2000-10-06. 

128 TT:s telegram publicerades i sin helhet i Mora tidning 

2000-10-09. 

129 Falukuriren 2000-10-12 och Mora tidning 2000-10-13. 

130 Boende i Mörkret. 

131 Efter Fulufjällets bildande, har det i den nya nationalparken 

i Kosterhavet (invigd år 2009) som ett undantag dock 

tillåtits viss sjöfågeljakt i parken för ortsborna. Det gäller 

jakt av kanadagås, grågås, gräsand, knipa, ejder, småskrake 

och hare. I övrigt har renskötande samer, dvs., medlemmar 

i samebyar, med stöd av renskötselrätten i Rennäringslagen 

rätt till jakt på småvilt i fjällnationaparkerna Abisko, 

Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet, Muddus, Vadvetjåkka och 

Pieljekaise. 

132 Daterad 2001-02-21. 

133 Dessutom togs älgjakten bort från de inre, delvis skogklädda 

delarna av de djupa dalgångarna Göljödalen, Tangådalen 

och Bergådalen. Det bedömdes ändå som en begränsad 

inskränkning som gick att acceptera i förhållande 

till de vikiga jaktmarker som blev kvar. 

134 Brevet daterat 2001-04-18. 


136 Daterad 2001-03-05, pressinbjudan 2001-03-08. 


138 Mora tidning 2001-03-16. 

139 Uppförande av nytt naturum , ny toalettbyggnad och 

ombyggnad av serveringen: NCC Mora (platschef Anders 

Fyhr); nybyggnad av parkeringsplats och breddning av 


väg: PEAB Falun; markarbeten vid naturum och servering: 

Siljan anläggning; projektering hus och mark: White arkitekter 

Uppsala (Gunilla Hagberg, ansvarig för hus och Mattias 

Nordström, ansvarig för mark/ landskap), formgivning 

av utställning i naturum: Björn Ed; produktion av utställningen: 

Naturinformation Ramneverk (Johan Sandzén och 

Bertil Brunnegård), formgivning av informationsskyltar: 

White Design Stockholm (Björn Tegnell); produktion av 

skyltar: Skyltteknik AB, Luleå. Naturumet har en bruttoarea 

av 310 m 2 . 

140 Dnr 223-3161-01. Första etappen redovisas i Norlén 

2001. 

141 Ansvariga från Naturvårdsverket var Anders Bergquist, 

Eva Lagerblad, Eva Odén och Per Wallsten. Från Länsstyrelsen 

i Dalarna var Janet Jandér inlånad till verket för att 

arbeta med information, bygglov m.m. 

142 Ansvariga arbetsledare var Lars-Axel Magnusson och Alf 

Nordin, med Hannes Mellquist som samordnare på kontoret. 

143 Nationella riktlinjer för naturum, Naturvårdverkets rapport 

5376. 

144 Olof Arborelius var född i Orsa och levde 1842-1915. 

Naturromantisk landskapsmålare, ofta med Dala- och folklivsmotiv. 

Professor vid Konstakademin 1902. 

145 Dalasandstenen kallas också för Älvdalskvartsit, främst 

inom stenindustrin. Den används som markbeläggning och 

fasadbeklädnad runtom i Sverige. 

146 Den svenska texten hade sammanfattningar på engelska 

och tyska. Föreskrifterna var kompletta på tre språk. 


148 Se tävlingsprogrammet, Naturvårdsverket 2009. Ett inriktningsbeslut 

att genomföra varumärket Sveriges nationalparker 

fattades av verket 2012-02-01 (ärendenummer 

NV-10659-11). Det gemensamma erbjudandet är enligt beslutet 

att ”Vi skapar berikande upplevelser i Sveriges mest 

sevärda natur. För alla, idag och imorgon”. Målbilden är att 

”Sveriges nationalparker ska vara den mest populära turistattraktionen 

i Europa”. 

149 De teman som beskrevs i text och bild var förutom introduktionsskylten: 

Myren, Granurskogen, Njupeskärsklyftan, 

Njupeskärsfallet, Skogsgränsen, Utsikten och Gammeltallarna. 

Varje tematisk skylt hade dessutom en förenklad 

text för barn och ovana läsare. 

150 Enligt Naturvårdverkets allmänna råd om anmälan för 

samråd enligt 12 kap 6§ Miljöbalken (NFS 2001:15). 

151 Kitty Victor var chefsjurist på Naturvårdsverket. 

152 Länsstyrelsen i Dalarna dnr 525-2318-02, startmöte i 

Särna 2002-02-06. 

153 Hörnsten & Fredman 2002. Metoden bygger på besökarstudier 

i Rogenområdet, se Wallsten 1988.

154 Mötesdatum var 2000-10-04, 2001-02-15, 2001-04-06, 

2001-06-06, 2001-09-26, 2001-12-05 och 2002-04-11. 

155 Huvudansvarig var Nils Spross på Svefa AB i Falun. 

156 Bo Lundin var enhetschef och med under hela nationalparksprocessen, 

liksom Gerd Karlsson-Stolz som skötte 

administrationen kring förvärv och nyttjanderätter. 

157 Bland annat förbud att utan Länsstyrelsens tillstånd 

uppföra byggnad, anordna upplag, schakta, bygga väg, 

avverka skog annat än till husbehov eller på annat sätt väsentligt 

förändra landskapsbilden. 

158 Arnesson-Westerdahl 1999. 

159 Skrivelse daterad 1996-06-06, dnr 221-2194-96. Vägverket 

uppgick år den 12 april 2010 i det nya Trafi kverket 

tillsammans med Banverket, Sjöfartsverket och några andra 

myndigheter. . 

160 Vägverket 2003. 

161 Daterad 2001-03-09, sökande var Vägverket region 

mitt, med säte i Härnösand. Projektnamnet var ”Upprustning 

av turistväg 1056, Mökret-Gördalen, med rast- och 

informationsplatser”. 

162 I övrigt stod Älvdalens kommun och Sveaskog för en 

mindre del och den nödvändiga privata fi nansieringen bestod 

av insatser från Korsnäs AB och Särna-Idre besparingsskog 

om totalt 180 000 kr. 

163 Mora tidning 2001-06-18. 

164 Leif Wikström på planenheten var en viktig motor i arbetet. 

165 Se organisationens hemsida www.panparks.org. 

166 Arnesson-Westerdahl, A, 1998. 

167 Agneta Arnesson-Westerdahl skickade Omlandsrapporten 

för kännedom till sin bekant Magnus Sylvén på 

WWF Schweiz. Därefter bjöds Länsstyrelsen in till Ungernmötet 

för att berätta mera. Sedan var det igång. Ett gott 

exempel på nätverkens och det internationella samarbetets 

betydelse för utvecklingen. 

168 Betecknas STDS,”sustainable tourism development 

strategy”. 

169 Daterat 24 oktober 2000, dnr 126-3474-00. Undertecknad 

av dåvarande vd, en behaglig man med det imponerande 

namnet Seger E. baron van Voorst tot Voorst. 

170 BV är den holländska motsvarigheten till vårt AB, aktiebolag. 

171 Certifi katet anger att Fulufjället har blivit en PAN Park 

”because of its outstanding natural values, habitat and visitor 

management according to PAN Parks Principles and 

Criteria 1, 2 and 3 as verifi ed by an independent third party. 

Issue date: 17-09-2002.” 

172 Oulanka ligger i Finska Lappland mot ryska gränsen, 

är på 28 000 hektar och består av förfjäll, storskog samt 

många sjöar och vattendrag. Bieszczady ligger i sydöstra 

Polen, är på 29 000 hektar och utgörs av ett bergsområde 

med stora lövskogar, rovdjur och återintroducerade visenter. 

Fulufjället är jämförelsevis 38 000 hektar stort. 


106 


Njupeskärsentrén, den stora entréskylten 

med serveringen i bakgrunden. En naturlig 

samlingsplats med tydligt budskap att man är 

framme. Markbeläggning av Dalasandssten.

7. FINALEN 

BESLUT AV REGERING OCH RIKSDAG 

Vi hade under hösten 2001 en alltmer omfattande 

dialog med Miljödepartementets tjänstemän för att 

bereda vägen för alla formella beslut som behövs. 

Tidplanen var tight men realistisk med sikte på en 

invigning efter sommaren 2002. Avgörande var att 

klara ut vilka områden som skulle ingå i nationalparken, 

det vill säga att våra markförvärvsförhandlingar 

gick i lås. Inget fick vara oklart när propositionen 

skulle skrivas. 

Det började med att Naturvårdsverket den 13 december 

2001 i sin skrivelse till regeringen yrkade på 

att Fulufjället inrättas som nationalpark. Eller, mer 

precist: ”Naturvårdsverket hemställer att regeringen 

föreslår att riksdagen medger att det område som 

anges på bifogade karta […] avsätts som nationalpark. 

För regeringens efterföljande beslut om nationalparkens 

bildande föreslås det syfte som anges ovan”. 173 

Det kan förefalla vara en snårig ordning. För 

att förtydliga: Naturvårdsverket föreslår alltså att 

regeringen i sin tur ska föreslå riksdagen att det 

inrättas en viss nationalpark inom ett visst område. 

Det gör regeringen genom en proposition. Riksdagen 

medger sedan i sitt beslut att parken får inrättas 

av regeringen i det aktuella området. Regeringen 

beslutar sedan att parken inrättas genom att ändra 

i nationalparksförordningen, vilken innehåller en 

förteckning på Sveriges nationalparker med karta 

över deras gränser. Förordningen anger också syftet 

med nationalparken. Sedan får Naturvårdsverket på 

eget initiativ besluta om föreskrifter och skötselplan 

för nationalparken, något som ingår i myndighetsrollen. 

Föreskrifter och skötselplan bygger i sin tur på 

propositionen och förordningen. 

Nu kunde vi bara avvakta den demokratiska 

beslutsprocessen. Vi hade lagt ett förslag till nationalpark 

i Fulufjället med syfte, beskrivning och 

principer för planeringen inklusive zoneringen. 

Undantaget var 3,92 hektar, varav vi förhandlade om 

en fastighet på 1,92 hektar med förhoppning att lösa 

förvärvet innan det slutliga beslutet måste fattas 

av riksdagen nästa vår. De andra två hektaren var 

det som återstod efter förvärvet av det stora norska 

innehavet i Girådalen som nämnts tidigare och som 

blev ”hål” i nationalparken. Den femte mars 2002 

kunde vi med viss tillfredsställelse komplettera vårt 

förslag med att den aktuella fastigheten på 1,92 hektar 

nu var förvärvad och skulle ingå i parken. 

Miljödepartementet remitterade verkets förslag 

2001-12-21 till några berörda myndigheter och 

organisationer. 174 Bland dem var Byaråden i Mörkret 

och i Gördalen samt Fulufjällsringens ekonomiska 

förening. Mörkrets byalag biföll förslaget och lyfte 

fram flera skäl: bevarande av värdefull natur, statushöjande 

effekter, nya attraktioner, Omlandsprojektet 

samt kringeffekter (upprustade vägen, nya rastplatser, 

ny bro över Fuluälven, tillgång till mobiltelefoni, 

stugbyn Pan parks Village etc.). Slutmeningen kan 

ses som ett gott betyg åt förankringsprocessen: ”Vi 

är övertygade om att Fulufjällets nationalpark kommer 

att bli en stor resurs för oss ortsbor, men även i 

ett större perspektiv”. Fulufjällsringens ekonomiska 

förening stödde också bildandet av parken och lyfte 

fram värdet av den demokratiska process som varit. 

WWF, som haft inblick i Omlandsprojektet genom 

PAN Parksarbetet, ger som generellt omdöme ”en eloge 

för genomförandeprocessen med sin goda lokala 

förankring.” 

Mitt under remissen spelade motståndargruppen 

ut sitt sista kort. I mitten av januari inkom till 

SÅ VÄNDE VINDEN FINALEN 107

108 

Miljödepartementet och alla riksdagspartierna en 

skrivelse från Fulufjällets Byautvecklingsgrupp, undertecknad 

av de namn som även tidigare drivit motståndet 

hårdast. 175 Skrivelsen innehåller också de 

gamla protestlistorna och en inlaga från ett ”ombud 

för markägarna”. Byautvecklingsgruppen skriver att 

de åtgärder som vidtagits vid Njupeskär och uppe på 

Fulufjället ”varit mycket bra”, men att det borde ha 

lett till fler arbetstillfällen även på längre sikt. Man 

konstaterar vidare att ”Fulufjällets omland är även 

det ett bra projekt vilket inte ska blandas ihop med 

nationalparksbildandet vilket vi protesterar emot. 

Av översända protestlistor framgår att de protesterande 

mister alla tidigare rättigheter gällande jakt, 

fiske, skoteråkning till fiskevatten med mera.” 

Markägarombudet går på ännu hårdare i skrivelsen. 

Denne känner hembygdens fortsatta existens 

hotas och ”överkörd av floskler som gjorts till sanningar”. 

Han befarar en minskad turism om turisterna 

inte köper konceptet med turistsatsningarna 

med konsekvens att hembygden utarmas och bygden 

dör ut. Han ser statlig och kommunal manipulation 

och konstaterar att statens markförhandlare 

använder ”hästhandlarfasoner och dödar en levande 

bygd”. Alla ingrepp i gällande rättigheter leder till att 

förutsättningarna för en levande landsbygd försvinner 

för alltid. 

Markägarombudet påstår också att eftersom 

markägarna vägrar att sälja sin mark kommer det att 

bli stora förseningar. ”Som markägare slåss vi inte 

bara för våra rättigheter, utan även mot den kulturella, 

ekonomiska och sociala utarmning vår hembygd 

står inför vid ett eventuellt nationalparksbildande. 

Vi kommer inte att stoppa här utan vi är beredda att 

slåss till the bitter end som det heter och den sista 

instansen är Europadomstolen för våra mänskliga 

rättigheter och en framtid för vår bygd!” 

Skrivelsen väckte förstås undran och oro hos 

politiker och regeringskansliets tjänstemän. Vad var 

nu detta? Är det hela inte så klart som det verkade? 

Vi får frågor från flera håll och försöker förklara. 


Vänster partiet noterar att inrättandet av nationalparker 

brukar vara ren formalia, men att det nu tydligen 

uppstått ett problem när de tagit emot protestlistor 

med 9 000 namn. 

Listorna är gamla, många redan från 1996, flera 

av dem som skrivit på har ändrat uppfattning. Grunderna 

för att de skrivit på stämmer inte med dagens 

situation (och inte gjorde de det när de lades ut till 

påskrift heller). Exempelvis utgår flera listor från 

att ”blir det nationalpark kommer vi inte att få jaga, 

fiska eller åka skoter på Fulufjället”. Men som vi vet 

visar zoneringen tvärtom att detta är möjligt, om än 

inte alltid i samma omfattning som förut. Dessutom 

finns många namn från exempelvis Stockholm, Borås 

och andra långt ifrån lokala orter, samtidigt som 

vissa föreningar lämnat in medlemsförteckningar 

som intäkt för att alla medlemmar protesterar. 

Skrivelsen andas desperation, en ny verklighet 

står för dörren och man vet inte hur man ska stoppa 

utvecklingen i elfte timmen. Man försöker använda 

samma manipulativa grepp som förut, men det blir 

ihåligt. Det är anmärkningsvärt att man går ut till 

rikspolitiker med rena osanningar, som att ”allt blir 

förbjudet”. Det finns ju nu ett konkret förslag till hur 

nationalparken ska bli, där det framgår att påståendet 

är falskt. När det gäller hotet att stoppa parken 

genom att vägra att sälja mark, framgår enligt ovan 

att det nu bara återstod knappt två hektar att slutförhandla 

om, resten var förvärvat i fri förhandling. 

Detta sista bevis på det kvarvarande, men nu betydligt 

begränsade motståndet, ledde till slut vad jag 

vet egentligen ingenstans. Dock var det uppenbart att 

skrivelsen bidrog till den motion176 som en moderat 

riksdagsledamot från Dalarnas valkrets senare lade 

i samband med utskottsbehandlingen av regeringens 

proposition om Fulufjället. Skrivelsen är väl citerad 

i motionen. Motionen avslogs dock av Miljö- och 

jordbruksutskottet i dess betänkande. 177 

Slående är hur starkt den negativa hållningen i 

motståndarnas skrivelse kontrasterar till de positiva 

skrivningarna från andra i lokalbefolkningen när de

svarar på remissen av Naturvårdsverkets hemställan. 

Det är två diametralt motsatta världsbilder. Och 

den negativa spiral i bygden som markägarombudet 

förutser ska ske när allt spricker, fanns ju för övrigt 

redan innan nationalparksprocessen började. Detta 

är väl dokumenterat i Omlandsprojektets första 

etapp. Men visst finns en poäng i att det gäller att 

satsningen på Fulufjället och utvecklingen i Omlandet 

måste vara uthålligt, något som är ett ansvar för 

såväl det offentliga som företagarna och de enskilda. 

Regeringen överlämnade så den 7 mars 2002 sin 

Fulufjällsproposition till Riksdagen. 178 I den föreslås 

”att riksdagen medger att Fulufjället i Älvdalens 

kommun avsätts som nationalpark”. Regeringen 

skriver att ”Det förberedande arbetet med Fulufjällets 

nationalpark har präglats av strävan att förankra 

nationalparksförslaget hos ortsbor och kommunala 

företrädare. Delaktighet, dialog, underifrånperspektiv 

och konkreta satsningar – på bland annat anläggningar, 

infrastruktur och nätverksbyggande – har 

varit nyckelord i processen. Resultatet är i stora delar 

ett gott exempel på hur arbete med en nationalpark 

kan genomföras och bidra till utveckling av en bygd.” 

Beskrivningarna i propositionen av processen 

sammanfattar väl det arbetssätt som utvecklades i arbetet 

med nationalparken och Omlandsprojektet. Det 

fick nu till slut uppskattning på högsta nivå och ett 

politiskt genomslag på riksplanet. I sin skrivelse till 

riksdagen om en ny, samlad naturvårdspolitik längre 

fram år 2002, framhåller regeringen Fulufjället som 

ett exempel på ett framgångsrikt projekt som visar på 

naturvårdens betydelse för regional utveckling. 179 

Syftesformuleringarna i propositionen hade 

modifierats något jämfört med Naturvårdverkets 

hemställan. Främst var det remissynpunkter från 

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Svenska Samernas 

Riksförbund som delvis vävts in. Nu var exempelvis 

inskrivet att det i syftet att förutom att bevara 

naturvärdena också ingick att ta ”tillvara områdets 

kulturhistoriska värden”. 

Förändringarna samt synpunkterna från Äm- 

betet som föranledde dem kan sägas vara en effekt 

av den sedvanliga, närmast ideologiska spänningen 

mellan natur- och kulturmiljövården på alla nivåer. 

Den gäller de svåra frågorna som: Vad är egentligen 

natur? Finns orörd natur? Hur förhåller vi oss till 

kulturspåren i naturen? Vad ska prioriteras? Hur ska 

våra båda sektorer samverka? För att undvika denna 

diskussion i samband med de formella remissprocesserna, 

hade Naturvårdsverket tidigare haft direktsamråd 

med Riksantikvarieämbetets tjänstemän för 

att stämma av våra förslag till syfte och åtgärder i 

skötselplanen. Jag uppfattade det som att vi var överens 

och blev därför en smula förvånad över de rätt 

omfattande förslag till förändringar med inriktning 

på kulturmiljövård som ämbetet föreslog regeringen 

i sitt remissvar på vår hemställan. En del skrevs in 

i propositionen, där regeringen i övrigt hänvisade 

flera av kulturmiljöfrågorna till det kommande 

arbetet med skötselplanen. Det tog vi till oss och utvecklade 

i planarbetet. I skötselplaneremissen förde 

RAÄ dock fram ytterligare synpunkter för att än mer 

tydliggöra och stärka kulturmiljövärdena. 

Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrkte i sitt 

betänkande 180 den 9 april 2002 regeringens förslag 

i propositionen. Utskottet föreslog att ”Riksdagen 

medger att den mark som staten äger inom det i 

propositionen angivna området i Älvdalens kommun 

avsätts som Fulufjällets nationalpark”. Det betyder 

i klartext att det är OK att gå vidare. I ett särskilt 

yttrande konstaterar utskottsledamöter från (kd) att 

”inrättandet av Fulufjällets nationalpark har beretts 

väl.” De berör även rennäringsfrågorna och utgår 

från att Idredeklarationen följs i enlighet med förslaget 

i propositionen. Det var också vad vi sedan skrev 

in i skötselplanen. 

Utskottet avstyrkte också den tidigare nämnda 

motionen från en moderat riksdagsman på ”Dalabänken” 

181 . Denne var uppenbarligen starkt influerad 

av skrivelser från motståndargruppen, som är 

flerfaldigt citerad i motionen. Motionären menar att 

man måste ta mycket stor hänsyn till markägare och 


110 

boende i området och att påståendena om att alla rättigheter 

gällande jakt, fiske, skoteråkning etc är ”ord 

som måste vägas in då olika åtgärder ska genomföras”. 

De många protestlistorna nämns, men motionären 

ifrågasätter dock antalet namn då han noterar att 

hela medlemsförteckningar från föreningar skickats 

in. Han skriver vidare att ”mina funderingar i denna 

motion är att det måste till en fortsatt bra dialog med 

ortsbefolkningen, en dialog som är resultatgivande 

och som gör att bildandet av Fulufjällets nationalpark 

i slutänden blir något positivt. […] Det är alltså viktigt 

att staten (till exempel Naturvårdsverket) mycket 

aktivt arbetar för att en bra dialog skapas mellan 

markägare/ortsbefolkning och staten.” 

Utskottet konstaterar dock att ”det förberedande 

arbetet har som regeringen framhåller präglats av 

en strävan att förankra nationalparksförslaget hos 

ortsbor och kommunala företrädare. Delaktighet, 

dialog och underifrånperspektiv […] har varit nyckelord 

i processen” och föreslår att riksdagen lämnar 

motionen utan åtgärd. Och så blev det. 

Ärendet Fulufjällets nationalpark var uppe på 

riksdagens föredragningslista för ”debatt och avgörande” 

den 24 april 2002. 182 Ingen talare var anmäld, 

ingen begärde votering och kammaren beslutade 

att bifalla utskottets förslag till riksdagsbeslut. 

Talmannen Birgitta Dahl anmälde samma dag i 

Riksdagsskrivelse 2001/02:218 till regeringen att 

riksdagen bifallit förslaget, vilket innebär ett beslut 

att Fulufjället får avsättas som nationalpark. 

Nu gick alltså ärendet tillbaka till regeringen. 

Den 19 juni 2002 beslutade den om ”Förordning om 

ändring i nationalparksförordningen (1987:938).” 183 

Förändringen gällde 1§, med rubriken ”Följande 

nationalparker har bildats i angivet syfte”. Där fanns 

nu till slut nummer 28, Fulufjällets nationalpark, 

med syftet ”att bevara ett sydligt fjällområde med 

särpräglad vegetation och stora naturvärden i väsentligen 

oförändrat skick”. Bilagd var också kartan 

över Fulufjället. Detta var därmed själva beslutet om 

att Fulufjället blev en nationalpark. Förordningen 


skulle träda i kraft den 1 augusti 2002. Undertecknare 

av beslutet var miljöminister Kjell Larsson, som 

på grund av sjukdom tyvärr inte kunde vara med på 

invigningen och som avled i december samma år. 

Så var det klart! Den långa formella processen 

hade nått i mål; vi skulle den 1 augusti 2002 ha en ny 

nationalpark, Sveriges 28:e. En stund kände jag en 

stilla glädje, men hade inte ro att jubla stort innan 

invigningen och allt fixande med skyltning och praktiska 

arrangemang var klart. 

BESLUT AV NATURVÅRDSVERKET 

Parallellt med regeringskansliets hantering arbetade 

vi på Naturvårdsverket intensivt med skötselplanen 

och föreskrifterna. De skulle beslutas av verkets 

styrelse så att de kunde träda i kraft samtidigt som 

regeringens förordning. De flesta knäckfrågorna var 

i princip lösta, men det blir alltid grannlaga när det 

slutligen ska formuleras exakt vad man får och inte 

får göra; att välja vad som ska vara bör och vad som 

ska vara skall. Juridisk precision möter gråskalan 

därute, mångåriga diskussioner och förankringsprocesser 

ska slutligen uttryckas entydigt. 

Den 27 februari 2002 skickade Naturvårdsverket 

ut förslag till skötselplan och föreskrifter på bred 

remiss. 184 Dels fick alla sakägare (det vill säga de som 

på olika sätt har avtalade rättigheter inom området; 

som jakt, samfällighet, upplåtelser eller andra 

arrenden) ett föreläggande att svara. 185 Dels fick de 

mest berörda myndigheterna och organisationerna 

materialet för yttrande, vilket innebär att de förutsätts 

lämna ett svar, medan en mängd andra organisationer 

och vissa myndigheter fick det för kännedom 

och möjlighet att yttra sig. Totalt skickade vi 

till närmare 90 remissinstanser och fick in 46 svar; 

i stort sett alla som vi bedömde som särskilt viktiga 

svarade. Vi hade satt sista datum till den 19 april med 

tanke på att Älvdalens kommunstyrelse skulle hinna 

ha sitt beslutsmöte i god tid och vi ha tid att bearbeta 

utifrån svaren. Det visade sig dock att alla kommunens 

interna remisser gjorde att deras arbete drog ut

på tiden. De hade sitt möte den 23 april, vilket ändå 

var tillräckligt för vår egen beredning. 

Remissvaren innehöll som väntat både ris och 

ros. Flera av de gamla konfliktfrågorna återkom 

inte oväntat i remissvaren, dock med ett betydligt 

sakligare tonläge och med konstruktiva förslag till 

ändringar i skrivningarna som vi i flera fall kunde 

tillmötesgå. I övrigt innehöll remissvaren många 

förslag till mindre ändringar och kompletteringar 

som ofta kunde beaktas utan svårigheter. 

Älvdalens kommun hade uppenbarligen processat 

klart Fulufjället, kommunstyrelsen tillstyrkte 

nu verkets förslag utan några andra synpunkter. 

Förankringen var slutligen genomförd. 

Liksom i remissen på vår hemställan till regeringen 

tidigare, ville Riksantikvarieämbetet tydliggöra 

och stärka kulturmiljövärden, genom såväl förslag till 

förändrat syfte med nationalparken som ifrågasättande 

av värdebegreppet ”opåverkad av människan”. 

Syftet, som var angivet av regeringen i propositionen, 

var emellertid inget som kunde ändras i detta skede. 

Vi fick kritik från rennäringssektorn i form av 

Sametinget och Svenska Samernas Riksförbund, 

SSR. Det gällde främst att SSR ansåg att skötselplanen 

inte stämde med den i kapitel 1 diskuterade 

Idreöverenskommelse. Det var alltså en uppgörelse 

år 1993 som bland annat innebar att förbudet att 

bedriva renbete på Fulufjället fastställdes. Samtidigt 

befästes i överenskommelsen att staten vid en 

nödsituation skulle ”överväga att upplåta nödbete 

på Fulufjället”. Vi fick också kritik för att vi inte fört 

några underhandsdiskussioner med SSR och Idre 

nya sameby som vi gjort med fler andra intressenter. 

SSR ansåg att detta var ”uppseendeväckande”. 

Naturvårdsverket ville givetvis inte frångå 

Idreöverenskommelsen. Eftersom vi hade fört in ett 

gällande renbetesförbud i föreskrifterna innebar 

nationalparken ingen egentlig skillnad mot läget 

innan. Vi förtydligade dock skrivningarna i skötselplanen 

och gick också närmare in på formerna för en 

eventuell upplåtelse för nödbete, men konstaterade 

också att det måste vara en ”exceptionell situation 

och mycket starka motiv” för att tillåta nödbete på 

Fulufjället – där ju de i stort sett opåverkade lavmattorna 

utgjorde ett av de stora naturvärdena och 

motiven för områdets skydd. För att vara helt säkra 

på det formella hanterandet av rennäringsfrågan, 

hade vi gjort en särskild utredning för att klara ut 

hur vi skulle formulera föreskrifter etc för renbete 

på Fulufjället. Den gjordes av advokat Nils Larsson, 

en av landets stora auktoriteter på rennäringslagstiftningen 

som bland annat har medverkat i flera 

stora mål om renbetesrätt. Utredningen gjorde att vi 

kunde känna oss säkra på det formella läget. 

Eftersom Idreöverenskommelsen skulle följas 

och det därför inte skulle bli några förändringar i 

renbetesregleringen, hade vi inte heller sett det som 

nödvändigt att i samråda med samebyn och SSR i den 

rätt hektiska situation som rådde. Men i efterhand ser 

jag att vi borde vi ha gjort det, inte minst för att värna 

goda relationer och undvika den diskussion vi nu 

hamnat i. Vi diskuterade saken med SSR och Sametinget 

och hade senare överläggningar med företrädare 

för rennäringen för att förtydliga vad som gällde186 . 

Som en följd av skötselplanen arbetade Länsstyrelsen 

under år 2004 fram en handlingsplan för hantering 

av strörenar som vistas på Fulufjället. 187 

När det gällde jaktfrågan var Jägareförbundet 

inte oväntat kritisk, men man poängterar också dialogen 

som ”säkert bidragit till att minska de lokala 

konflikterna” och konstaterar att viss hänsyn tagit 

till jaktintressena. Samtidigt ifrågasätter organisationen 

starkt flera restriktioner och detaljregler. Den 

lokala Särna-Idre jaktvårdskrets är också kritisk, 

om än uppskattande att den fått komma till tals och 

fått vissa framgångar. Kretsen motsätter sig den 

hållning från Naturvårdsverket som man utläser ur 

skrivningarna, att jakten är ett problem, att jägaren 

”över en natt förvandlas från en välkommen gäst 

till en starkt ifrågasatt sådan.” Andra, som Världsnaturfonden, 

ifrågasätter tvärtom om det ska vara 

någon jakt alls i nationalparken. 


112 

Vi gjorde vissa justeringar, förde bland annat 

över bestämmelser från skötselplan och föreskrifter 

till kommande jaktkontrakt och tydliggjorde i skötselplanen 

jaktens betydelse: ”Jakten i Fulufjället är 

av stor betydelse för ortsbefolkningen, såväl socialt 

som för rekreation och varande en traditionsrik 

kulturbärare”. 188 Detta kan ses som en upprättelse för 

Fulufjällsjägarna och ett kvitto på den förståelse för 

jaktens villkor som den alltmer fördjupade dialogen 

med jägarna gett oss. Det är begripligt att företrädare 

för jaktintressena inte kan vara officiellt nöjda med 

de försämringar som parken inneburit. Men i en konstruktiv 

dialog om bygdens villkor och i en vågskål 

mot andra värden som vunnits, blir saken en annan. 

Som tidigare sagts har också jaktintressena blivit 

förhållandevis väl tillgodosedda för att vara i en 

nationalpark, vilket ändå kan ses som en framgång 

för både jägarna och dialogen. 

Ingenstans blir polariseringen mellan det lokala 

intresset och övergripande principer mer påtaglig än 

i skoterfrågan. Svenska turistföreningen och Fjällklubben 

anser att snöskotrar inte alls hör hemma i en 

modern nationalpark, även WWF är kritiskt, medan 

lokala intresseföreningar menade att det nu blir för 

stora inskränkningar. 

Sörsjöns byalag i norra Malung, som hela tiden 

varit emot nationalparksbildningen, diskuterade i 

sitt yttrande folkindoktrinering, skendemokrati och 

osanningar i beskrivningen av processen som vände 

opinionen. Man kritiserar att så mycket gjorts utan 

att det funnits några politiska beslut, såsom markköp 

och investeringar typ byggande av naturum. 

Man konstaterar bittert att ”ekonomiska betingelser 

avgör tillsammans med Naturvårdsverkets iver, att 

göra delar av Sverige obrukbart för den lilla människan”. 

Man har förvisso en poäng. Men den svenska 

modellen för nationalparksbildning bygger på just 

det som Sörsjöns byalag kritiserar, nämligen att 

regeringen och riksdagen vill ha ett färdigprocessat 

och förankrat förslag att besluta om i slutänden. Det 


förutsätter som i Fulufjället att vissa satsningar görs 

under resans gång, inte minst av praktiska skäl. 

I Norge är förhållandena tvärtom. Där beslutar 

Stortinget om en nationalparksplan, som säger 

att nationalparker ska inrättas i ett antal områden. 

Sedan börjar genomförandet, här huvudsakligen lett 

från Miljøverndepartementet. Det kommer alltså ett 

nationellt politiskt beslut först, inte sist. Dock krävs 

det också ett nytt Stortingsbeslut innan parken kan 

inrättas efter färdig process. Den norska modellen har 

den fördelen att frågan huruvida det ska bli en nationalpark 

är tidigt överstökad och all kraft kan läggas 

på hur den ska se ut. Hos oss växlar som vi tidigare 

diskuterat ofta de båda nivåerna i debatten och ibland 

talar man om båda samtidigt utan att riktigt veta om 

det – något som kan göra det ännu svårare att mötas. 

Lika väntad som Sörsjöns byalags fortsatta kritik 

var den huvudsakligen positiva hållningen från 

Mörkrets byalag. De konstaterar att ”Naturvårdsverket, 

Länsstyrelsen och flera personer i lokalbefolkningen 

har utfört ett stort arbete med att skapa 

acceptans för nationalparkstanken”. Liksom Fulufjällsringens 

ekonomiska förening lyfter de fram 

nödvändigheten av att det inrättas ett skötselråd 

där respektive organisation bör vara representerad. 

Intressant nog önskar båda att Naturvårdsverket 

finns med i ett skötselråd för att inte förlora denna 

kontakt. När det gäller den kommande förvaltningen 

av nationalparken menar Mörkrets byalag att ”Naturvårdsverkets 

roll måste vara så stark som det är 

möjligt inom det regelverk som finns”. 

Här får vi ett tydligt kvitto på att Naturvårdsverkets 

arbete varit uppskattat. Bättre betyg kunde 

vi nog inte få, tillika från de viktigaste lokala grupperingarna! 

Uppenbara är samtidigt farhågorna att när 

nu den nationella myndigheten snart lämnar över 

ansvaret till Länsstyrelsen för förvaltning, så finns 

en risk att stöd och engagemang minskar. 

Som första punkt på åtgärdsplanen i skötselplanens 

avsnitt B8 står att förvaltaren ska inrätta 

ett skötselråd. Dock har Naturvårdsverket generellt

Granurskog. 

beslutat att inte medverka i några skötselråd, dels 

av resursskäl, men framför allt för att tydliggöra det 

regionala förvaltningsansvaret. Detta kom att skapa 

viss besvikelse hos ortsborna, vilket jag har full förståelse 

för. I detta fall skulle en medverkan åtminstone 

inledningsvis kunna ha varit befogad. 

Världsnaturfonden inleder sitt remissyttrande 

med ”WWF anser att den process som verket och 

Länsstyrelsen använt för utarbetande av föreliggande 

förslagen till föreskrifter och skötselplan varit föredömlig 

vad gäller naturskyddets förankring lokalt, regionalt 

och faktiskt också i ett Europeiskt perspektiv. 

Resultatet har också blivit mycket gott. Väl genomarbetade 

förslag vilka baserats på ett imponerande 

arbete med kompromisser för att nå detta resultat.” 

Sådana skrivningar värmer gott. WWF hade 

vartefter fått en allt större inblick i genomförandeprocessen 

genom engagemanget i Pan Parks-arbetet 

som tidigare beskrivits och kunde därför bedöma 

arbetet närmare än flera av de andra remissinstanserna 

på nationell nivå. 

Sammanfattningsvis kunde vi konstatera att 

Naturvårdsverket fått in många remissyttranden 

med konstruktiva och genomarbetade synpunkter, 

både vad gäller fakta i beskrivningsdelen och 

skrivningarna i själva plandelen. Uppenbart var att 

nationalparker engagerar på bred front också i detta 

sammanhang. Resultatet blev en reviderad och förbättrad 

skötselplan. 

Efter interna diskussioner på Naturvårdsverket 


114 

om ändringar utifrån remissen och avstämningar 

med juristerna, var det nu dags för beslut för verkets 

styrelse om föreskrifterna. Mötet var den 22 maj 

2002. Det var och kändes som en stor dag, styrelsemötet 

hölls i Riksdagshuset som brukligt, vilket 

gav en extra tyngd åt det hela. Diskussionen efter 

föredragningen var engagerat positiv, jag minns 

styrelseledamoten Stefan Edmans stora entusiasm 

för nationalparken och den lyckade processen. Jag 

skickade runt en sten från Fulufjället till styrelseledamöterna 

i samband med föredragningen, så de 

kunde känna på vad de beslutade om, även om de 

flesta inte besökt Fulufjället. Stenen var förstås av 

karminrosa Dalasandsten med partier av gulgrön 

kartlav; Fulufjällets egna vackra färgskala. 

Styrelsen beslutade sedan att fastställa föreskrifterna 

enligt förslaget. Föreskrifterna för Fulufjällets 

nationalpark publicerades i Naturvårdsverkets 

författningssamling NFS 2002:21. De kom 

sedan från trycket den 26 juli och skulle träda i kraft 

den 1 augusti 2002. 

Slutligen fastställde Naturvårdsverkets ställföreträdande 

generaldirektör Mats Olsson skötselplanen 

den 29 augusti 2002 189 och veckan därefter 

kom den från trycket. 

Så hade vi en nationalpark sedan en knapp månad, 

med föreskrifter och från och med nu även med 

skötselplan. Därmed var Naturvårdsverkets uppdrag 

slut, ännu en av nationalparksplanens parker 

var formellt genomförd fullt ut. Nu lämnade vi över 

nationalparken till förvaltaren Länsstyrelsen för att 

ta hand om den på bästa sätt. Förvaltningsuppdraget 

regleras i Nationalparksförordningens 3 § där det 

framgår att länsstyrelserna är förvaltare av nationalparkerna 

utom för Tyresta (som förvaltas av en 

stiftelse, bildad för ändamålet). Men hur skulle det gå 

att släppa taget? Nåja, det återstod en hel del efterarbete 

med kompletteringar av det som inte blivit 

riktigt klart – och dessutom finalen, den högtidliga 

invigningen. En stund till skulle Fulufjället uppta 

den mesta vakna tiden för mig och mina kollegor. 


INVIGNINGEN 

Av tradition sedan invigningen av Store Mosse 1982 

är det Sveriges Konung som inviger nya nationalparker, 

190 något som markerar den nationella betydelsen 

och dessutom sätter ribban högt för arrangemanget. 

Eftersom Kungen har många åtaganden gäller det 

att vara ute i god tid. Redan den 30 november 2001, 

alltså långt innan alla formella beslut var tagna, 

skrev Naturvårdsverket till hovet och med en traditionell 

formulering anhöll ”vördsamt om att Ers 

majestät förrättar invigningen av Fulufjällets nationalpark”. 

191 Då var det två dagar i slutet av augusti 

som var alternativen. Men det visade sig snart att 

verket måste hitta nya invigningsdagar. Miljöministern 

skulle delta i miljökonferensen i Johannesburg i 

slutet av augusti. Sedan börjar första älgjaktsveckan 

i norra Dalarna den 9 september som en annan restriktion. 

En ny förfrågan med nya alternativ skickades 

därför till hovet i februari och kort därefter kunde 

den 17 september 2002 bekräftas som invigningsdatum. 

Då är det en fin tid vid Fulufjället, det kan vara 

behaglig temperatur med god sikt och begynnande 

höstfärger. Ambitionen att vara klar innan riksdags- 

och kommunalvalet den 15 september, något som 

Älvdalens kommun gärna önskat, fick tyvärr frångås. 

Men nu visste vi vad som gällde. Då skulle allt 

formellt vara klart och det mesta av byggnationer och 

åtgärder i parken vara genomförda. Det satte press på 

processen, men var klart realistiskt även med tanke 

på all formell hantering inom regeringskansliet och 

Naturvårdsverket som väntade. Fast det var inga 

stora marginaler. 

En invigningsarbetsgrupp tillsattes av Naturvårdsverket, 

under ledning av Eva Odén från verket 

och med representanter från alla berörda parter. Ortsborna 

och kommunen var förstås med, Länsstyrelsen 

likaså. Dessutom medverkade representanter från 

Pan Parks, för att bevaka den samtidiga invigningen 

av Fulufjället till den första Pan Parken tillsammans 

med nationalparkerna Oulanka i Finland och Bieszc-

zady i Polen. Dessutom skulle också det nya naturumet 

invigas. Det var alltså tre invigningar som skulle 

organiseras samtidigt. Arbetsgruppen hade det första 

av flera möten den 16 januari 2002 i Älvdalen. 

Både engagemang och kreativitet var stora i arbetsgruppen; 

högtidligheten och spänningen genom 

Kungens kommande närvaro gick inte att ta fel på. 

Monarkens stora betydelse var uppenbar och upplägget 

med en kunglig invigning kändes helt rätt, det 

skulle bokstavligen bli kronan på verket! De lokala 

representanterna och Omlandsprojektets projektledare 

var ovärderliga för alla lokala kontakter, från 

lokal underhållning till lunch och gästlistor. De tog 

initiativ och fick stort förtroende. Själva invigningsarbetet 

stärkte sålunda än mer det lokala engagemanget 

för nationalparken. Det slutliga programmet 

fick också en starkt lokal prägel från början till slut. 

Ett omfattande arbete drogs igång med att koordinera 

de tre invigningarna, lösa logistik, organisera 

guidade vandringar, transporter, invigningstalare 

och talskrivande samt åtskilliga kontakter med 

hovet, regeringskansliet och Säpo med mycket mera. 

Drygt 400 personer fick personlig inbjudan, från 

generaldirektörer till lokala jägare. Annonser om 

invigningsprogrammet, inklusive budskapet att alla 

var välkomna, sattes in i lokalpressen och spreds via 

gratisblad och affischer. 

Den 9 och 10 september arrangerade Naturvårdsverket 

en pressvisning med vandring i parken, 

helikoptertransport upp till kalfjället och utförlig 

information. Deltagarna från myndigheter, kommun 

och ortsbor var dock betydligt fler än journalisterna, 

men de som kom fick god service och inblick i såväl 

naturvärden som planeringsprocess. Den enda 

deltagande rikstidningen var Svenska Dagbladet, 

som gjorde ett helt uppslag om Fulufjället söndagen 

före invigningen. 192 Naturvårdsverket blev samtidigt 

först att söka dispens från de nya nationalparksföreskrifterna, 

dels för att landa med helikoptern för 

pressen och dels för Kungens helikoptertransport till 

invigningen. Dispensen beviljades snabbt. 193 

Det uppstod viss dramatik under det annars väl 

fungerande arrangemanget, då en journalist som avböjt 

helikoptertransporten och istället vandrade den 

branta stigen upp till Rösjöarna, plötsligt kollapsade 

halvvägs upp. Som tur var hade vi ju helikoptern tillgänglig 

och kunde assistera snabbt. Han kvicknade 

dock snart till och kunde fortsätta delta. Reportaget 

i en belgisk resetidning var trots det inträffade 

mycket uppskattande av Fulufjället. Flera riksmedia 

valde att besöka Fulufjället vid andra tillfällen för 

att göra ett reportage inför invigningen. 194 Naturvårdsverkets 

presstjänst konstaterar i en utvärdering 

att media gärna vill ha mer exklusiva visningar 

och intervjuer och att upplägget med större pressvisningar 

kan ses över, och kanske ordnas i någon 

annan form nästa gång. 

Dagen för invigningen närmade sig, arrangemangen 

föll på plats och invigningsplatsen mellan 

servering och naturum vid ”Njupeskärsangöringen” 

gjordes i ordning. In i det sista slet Länsstyrelsens 

tillsynsmän med att få tag i material och bygga 

upp en stor plattform för åskådarna att stå på. Den 

nyligen ditflyttade vegetationen från den nybyggda 

P-platsen skulle annars nötas ner direkt annars av 

alla åskådare, vilka dessutom skulle se bättre på den 

upphöjda plattformen. En kuriös detalj var att ett 

av stödbenen på plattformen råkade hamna just på 

en av de provytor som SLU:s forskare lagt ut för att 

följa upp effekterna av den flyttade vegetationen. Ett 

kraftfullt slitage noterades vid nästa genomgång! 

Restauratören från Idre var redo att servera de särskilda 

VIP-luncherna samt mat i övrigt till alla besökare. 

För att göra det möjligt för skolbarnen att vara 

med, bjöd Naturvårdsverket alla skolor i Älvdalens 

kommun på busstransport. Lokala spelmansgrupper 

skulle stå för underhållningen. Det var givet att 

lyfta fram det traditionella Dalarna med knätofsar, 

polskor, fäbodkultur och folkdräkter. 

Dagen innan invigningen åkte jag runt till några 

av de stora motståndarna och hade med mig den 

just färdigtryckta praktboken om Fulufjället. I byn 


116 

Kung Karl XVI Gustav med följe under rundvandringen till Njupeskärsfallet. I blå jacka bakom kungen går tillsynsman Alf 

Nordin som ledde vandringen. 

Lillådalen vid fjällets fot bodde Alf Nilsson, som 

så länge lett motståndet mot nationalparken. Jag 

minns hur han såg lite förvånad ut när han öppnade. 

Det var länge sedan vi sågs och då ofta i rätt laddade 

situationer. Men vi och hans fru drack lite kaffe och 

samtalade en stund, det var rätt avspänt trots allt. 

Jag konstaterade att han hade bidragit till att få en 

bättre och mer förankrad nationalpark, överlämnade 

boken och tackade för en god match. Han verkade bli 

glad, vi skakade hand och jag tyckte mig känna att vi 

båda var tillfreds med mötet. Jag fortsatte till några 

andra, delade ut fler böcker och kände mig lättad och 

på sätt och vis befriad, som av att börja sätta punkt. 

Sent på kvällen samma dag hade Älvdalens 

kommun mottagning för gästerna från myndigheter 

och regeringskansliet. Öl och smörgås serverades på 


hotell Njupeskär i Särna. Lena Sommestad deltog 

som vikarierande miljöminister istället för den sjukskrivne 

Kjell Larsson. Hon kom direkt från firandet 

av socialdemokraternas valseger i riksdagsvalet. 

Deltog gjorde också bland andra Dalarnas nya landshövding 

Ingrid Dahlberg. Hon hade nyligen efterträtt 

Gunnar Björk, vilken hade varit ett starkt stöd under 

hela processen med bildandet av nationalparken. 

Så var den stora invigningsdagen, den 17 september 

2002, till slut inne. Viss uppståndelse väcktes 

när säkerhetspolisen vid sin kontroll på morgonen 

upptäckte en okänd person som uppehöll sig intill 

vandringsleden till Njupeskärsfallet. Det visade sig 

dock bara vara en intet ont anande utländsk turist 

som övernattat där i tält. Han avhystes vänligt men 

bestämt. Tillsynsman Lars-Axel Magnusson som

var Säpos kontaktperson, hade kallat in en styrka 

från Särnas hemvärnskår för att bevaka säkerheten 

och dessutom dirigera trafiken. 195 För allmänheten 

hade vi ordnat med bussar i skytteltrafik från huvudparkeringen 

i Mörkret. Den lokala polisen hade sex 

personer på plats. 

Kungen anlände med helikopter till Fulufjället 

och landade vid Brottbäcksstugan. Där mötte landshövdingen 

för en kort biltransport till invigningsplatsen 

vid Njupeskärsentrén. Ekipaget infann sig 

där exakt på utsatt tid, klockan 10:22. Detta skedde 

innan det officiella programmet hade börjat, för att 

en mindre grupp 196 tillsammans med Kungen skulle 

vandra till Njupeskärsfallet och ta den nydragna 

leden tillbaka. Sedan skulle gruppen anlända precis 

i tid till den högtidliga invigningsceremonin då alla 

åskådare samlats. Vid de senaste nationalparkinvigningarna 

har det varit tradition att producera en 

särskild ryggsäck som delades ut som gåva till dem 

som på olika sätt medverkat. Så även här, jag överlämnade 

en Fulufjällsryggsäck till Kungen som 

nu hade en god samling nationalparksryggsäckar 

hemma. Ryggsäckarna tog för övrigt snabbt slut och 

blev en åtråvärd trofé. 

Jag gick tillsammans med kungagruppen och 

hade regelbunden radiokontakt med vår programvärd, 

toastmaster och koordinator Anders Ejdervik 

från Älvdalens naturbruksgymnasium, som befann 

sig på invigningsplatsen. Det gällde att ha bra timing 

och inte komma fram vare sig för tidigt eller för 

sent. Anders var perfekt i sin roll, ovärderlig, med 

total kontroll över situationen på invigningsplatsen. 

Kungen guidades av Länsstyrelsens tillsynsman Alf 

Nordin, som i mer än trettio år arbetat på Fulufjället 

och andra fjäll i norra Dalarna, märkt björnar, 

ringmärkt kungsörnar och sett det mesta i naturväg. 

När Alf började berätta sina björnhistorier för en 

intresserad monark var isen bruten och stämningen 

på vandringen var god och avspänd. 

Vi hade ett stopp vid rastplatsen strax innan 

Njupeskärsfallet. Där ser man fallet för första 

gången, något som alltid gör ett starkt intryck. Där 

vidtog kaffe vid lägerelden och möte med media som 

gått dit i förväg. Kungen gav intervjuer till all media 

som fanns på plats, vilket inte hänt vid tidigare 

invigningar av nationalparker. Radio Dalarnas 

representant som under tio års tid förgäves försökt 

få en intervju med Kungen var mycket nöjd. Naturvårdsverkets 

pressansvariga Anneli Nivrén kommenterar 

i en intern promemoria: ”Platsen, stugan 

vid Njupe skärsfallet, som valdes för intervjuer och 

fotografering av Kungen var mycket bra. Kungen 

kunde på ett avslappnat sätt ge intervjuer och media 

fick i lugn och ro utföra sitt jobb. Fotomässigt var 

det den bästa platsen då huvudattraktionen i parken, 

vattenfallet, var med på i stort sett alla bilder som 

publicerades” 197 . 

När vi kom ner till vattenfallet kunde inte heller 

Kungen motstå lockelsen att gå vidare förbi den 

plattform som avslutar spången fram mot fallet, för 

att över det hala stenmoraset komma riktigt nära dånet 

och fukten från Sveriges högsta vattenfall. Mäktigt 

värre, ingen som vågar sig fram dit blir oberörd. 

Alf Nordin berättade säkert för Kungen historierna 

om de olycksaliga bävrar som dödsstörtat nedför fallet 

och hittats i den runda sjön vid fallets fot. Jag tittade 

på klockan mest hela tiden, hade radiosamband 

med Anders Ejdervik och försökte styra takten på 

vår vandring. Till slut kunde jag lättat konstatera att 

vi var i rätt tid när vi började närma oss invigningsplatsen. 

Jag visste att allt folk nu var samlat där. På 

myren ett stycke innan mötte oss Maria Röjå, klädd 

som fäbodkulla i folkdräkt från Boda. Hon började 

kula i traditionell stil, starkt och vackert, och tog 

täten för gruppen. 

För mig personligen var detta den kanske 

starkaste upplevelsen hela den intensiva invigningsdagen. 

Här möttes naturen och kulturen. Den stämningsfulla 

känslan av högtidlighet och uråldrighet 

kombinerad med kulningens och platsens skönhet, 

tillsammans med spänningen som låg i luften inför 

det som just nu höll på att hända, tog nästan andan ur 


118 

mig. Nu kunde jag också börja släppa taget och ge mig 

hän åt känslorna, nu hade min roll som övervakare 

av Kungagruppens vandring fullföljts och därmed 

mitt egentliga invigningsuppdrag. Snart skulle de 

andra ta över. 

Strax kom vi fram till alla människor som 

samlats vid invigningsplatsen. Under förmiddagen 

hade de underhållits av lokala spelmän och en 

barnteatergrupp från Särna som framfört en pjäs om 

Mors Lilla Olle, vars ursprung låg i en sann historia 

som utspelades på Fulufjällets sluttning i mitten av 

1800-talet. 198 Det var nu fullt av barn med svenska 

(och även många norska) flaggor och totalt cirka 

2000 besökare, fler än vad som bodde i hela Särna 

socken i vanliga fall. Kulningen slutade, Kungen 

gick ensam fram mot talarstolen. Det var knäpptyst 

och en tät stämning man nästan kunde ta på. Så klev 

Anneli Nivrén ut på arenan iklädd sin egen Rättviksdräkt 

och sjöng Kungssången utan ackompanjemang. 

Efteråt bröt jublet ut och lättade på trycket. 

Så var det dags för talen, Naturvårdsverkets 

generaldirektör Lars-Erik Liljelund inledde. Sedan 

talade Kjell Rönngård, ordförande för Fulufjällsringens 

ekonomiska förening och representant för ortsborna, 

vilkas medverkan ända fram hit till högtidstalarna 

var både självklar och symptomatisk för den 

process som varit. Därefter kom kommunfullmäktiges 

i Älvdalen ordförande Anders Björklund och 

sedan Dalarnas landshövding Ingrid Dahlberg. Alla 

knöt an till det framgångsrika arbetet och betydelsen 

av en nationalpark för såväl Sverige som för lokalsamhället. 

Landshövdingen lovade att Länsstyrelsen 

”skulle förvalta Fulufjällets nationalpark på allra 

bästa sätt”. Jag nickade för mig själv. 

Så steg slutligen Kungen upp i talarstolen, gjord 

av en urholkad björkstam som inlånats från Siljansnäs, 

för att inviga parken. Han sade att en nationalpark 

är en symbol för svensk natur när den är som 

bäst och påtalade vikten av att bevara naturen men 

också ge ortsbefolkningen möjligheter att leva kvar. 

”Jag önskar er all framgång med den viktiga uppgif- 


ten att förvalta nationalparken”, avslutade kungen 

sitt tal och förklarade Fulufjällets nationalpark för 

invigd. Därefter drog han i utlösningstampen till det 

blåa täckelset som täckt den gigantiska entréskylten 

i trä, med texten ”Fulufjällets nationalpark” i stora 

bokstäver överst. 

Skylten var den givna symbolen för nationalparken 

och något som verkligen var tydligt och invigningsbart. 

Vi hade anlitat specialister från Riksutställningar 

som riggat utlösningsmekanismen och 

den specialtillverkade duken. För det täckelset fick 

ju absolut inte fastna på väg ner, vilka associationer 

skulle det ha gett? Men det föll som planerat, i djupa 

värdiga blåa veck. Symboliken var glasklar, fanfar 

blåstes i näverlurar och applåder och jubel dånade 

från publiken. 

Strax vidtog Pan-Parksceremonin, då kungen 

överlämnade diplom till företrädare för de tre nationalparker 

som nu blev världens första Pan-parker: 

Fulufjället, Bieszczady i Polen och Oulanka i Finland. 

Miljöminister Lena Sommestad höll tal och 

invigde Fulufjällets naturum, som sedan visades för 

kungagruppen. Lunch serverades för kungagruppen 

och andra VIP-gäster i den ombyggda Njupeskärsserveringen 

och för alla övriga utomhus. Mer folkmusik 

från Särna och Älvdalen spelades från scenen 

199 , vi hade också ”fria talares tribun” där många, 

ortsbor och andra, passade på att lyckönska nationalparken 

och berätta om sin uppskattning att det nu 

blivit park. Guidade vandringar till Njupeskärsfallet 

genomfördes efter lunch av specialutbildade guider 

från Älvdalens naturbruksgymnasium. I ett hörn 

satt Rolf Lundqvist och signerade sin och Naturvårdsverkets 

nya Fulufjällsbok för glatta livet. 200 

Den ständiga förseningen av boken hade varit en 

bitvis frustrerande följetong, men det hade sin poäng 

att boken efter sju års produktion blev levererad från 

tryckeriet just helgen innan invigningen. Nyhetsvärdet 

var onekligen maximalt. 

Kungen med följe åkte sedan hem och jag flöt 

runt som i ett overkligt rus, pratade med folk eller

Anneli Nivrén från Naturvårdsverket sjunger Kungssången, just innan Kungens invigningstal. Hans Majestät har grön jacka, 

bredvid står miljöminister Lena Sommestad. 

bara stod och såg på och njöt av den positiva stämningen 

som vibrerade på platsen. Många kom fram 

och hälsade, både förespråkare och före detta motståndare. 

Särskilt värmde kramen från en kvinna 

som förut arbetat mot nationalparksidén. Hon sa att 

nu räcker vi varandra händerna istället; nu ska vi 

göra det allra bästa av detta. 

En stressfaktor var när vattnet i serveringen 

plötsligt sinade på förmiddagen, antagligen på grund 

av den torra sommaren. Just innan några tusen 

personer skulle utspisas! Räddare blev brandkåren 

i Särna som ryckte ut med en tankbil med vatten. 

En annan adrenalinhöjare var när WWF:s utsända 

plötsligt klev fram efter premiärbesöket i naturum 

och oanmält började intervjua Kungen apropå Pan 

Park. Livvakterna ryckte till, liksom de pressansvariga 

på Naturvårdsverket. Men intervjun genomfördes 

och blev onekligen bra. 

Slutligen var det bara invigningskonserten på 

kvällen kvar, en riktig fest väntade. Tillsammans 

med Särna församling hade Naturvårdsverket arrangerat 

en konsert i Särna kyrka med Orsa spelmän, 

Power trion och Kalle Moraeus. Det var som om alla 

som hade haft någon beröring med Fulufjället var 

där, plus åtskilliga fler. Biljetterna var slutsålda och 

klockan 1900 var kyrkan proppfullare än kanske 

någonsin. Musikerna var i högform, det var som om 

hela kyrkan gungade och stämningen var på topp. 


120 

En bättre avslutning på en minnesvärd dag var svår 

att tänka sig. Vi gick alla ut lyckliga över upplevelsen 

och det stora som hade hänt. Det blev tillfälle till 

ytterligare några avrundande samtal med några av 

de jag lärt känna under mina år häruppe. Vi tackade 

varandra för insatserna och var alla överens om att 

”ja, det blev bra till slut …” 

Mediagenomslaget var monumentalt och 

kombinationen Kungen och ny nationalpark visade 

sig oslagbar. Aldrig annars får väl naturvården så 

mycket renodlat positiv press som vid en nationalparksinvigning. 

Värdet av detta kan knappast 

överskattas. Borta var de svarta konfliktrubrikerna. 

Nu var det istället ”Nationalparksinvigning med 

kunglig glans” 201 och mängder med bilder av Kungen 

med Njupeskärs vattenfall i bakgrunden som gällde. 

Teckning från Drevdagens lågstadieskola. Kungen avtäcker den stora anslagstavlan. 


Nyheten värderades högt, i stort sett alla stora 

tidningar och TV- och radiokanaler, plus samtliga 

lokala, hade artiklar och inslag om och inför invigningen. 

Mer kunde man inte begära. Här fanns allt 

från korta blänkare till helsidor med stora färgbilder 

av evenemanget och naturen, gärna också med kommentaren 

att detta var den första fjällnationalparken 

på 40 år. 

Fulufjället fanns plötsligt överallt, inklusive i 

drivorna av tidningen Metro i Stockholms tunnelbana. 

Många media berättade också i bakgrundsartiklar 

historien om ortsbornas protester som vändes 

i stöd, om de stora satsningar som gjorts i den turistiska 

infrastrukturen och om Fulufjället som resmål 

och möjlighet. STF:s tidning Turist skriver entusiastiskt 

om att ”dra till Fulufjäll” och beskriver vand-

ingen på fjällplatån: ”där skymtar redan taket på vad 

som ska visa sig vara ett av fjällparadisen på jorden, 

Tangåstugan”. 202 Nog fick vi ut vårt budskap, alltid! 

Motståndarna lyste med sin frånvaro i artiklarna. 

Närmast något negativt kom väl en av de 

markägare som sålt till staten för att bilda en sammanhängande 

nationalpark; han var besviken för att 

inte ha blivit inbjuden till invigningen. 203 Jag kunde i 

en mediakommentar inte annat än hålla med, det var 

helt enkelt en miss att inte inkludera denna grupp 

bland de särskilt inbjudna. 

Ett brev från barnen på Drevdagens skola strax 

norr om Fulufjället kom till oss strax efter invigningen. 

Undertecknat av 18 lågstadiebarn, från 

Sandra Mosshäll till Jesper Halvarsson, skriver de: 

”Hej ni alla på Naturvårdsverket! Vi är glada att ni 

fixade nationalpark till oss. Vi ska vara rädda om 

den. Tack för allt ni bjöd på vid invigningen.” Brevet 

och teckningarna av Kungen som drar i täckelset och 

av Anneli Nivrén som sjunger Kungssången, var både 

rörande och glädjande. De kändes som ett underbart 

kvitto på att vi nådde fram också till den allra viktigaste 

målgruppen: de barn som nu har möjlighet att 

ta del av det naturarv som nationalparken garanterar. 

Deras engagemang bådade gott för framtiden. 

För så länge barnen lär sig att bry sig om naturen, 

kommer den även i fortsättningen att kunna skyddas 

och vårdas; för dem, för våra barnbarns barnbarn – 

och för sin alldeles egen skull. 

PERSONLIG KOMMENTAR 

Invigningen var över och med den hela genomförandearbetet. 

Det hade varit en otrolig dag, så 

intensiv och full av känslor att den än idag framstår 

som helt tydlig för mig. Ja, det var verkligen 

en veritabel klimax på många års arbete. När jag 

dagen efter satt på tåget från Mora mot Stockholm, 

var det med en känsla av både välbehag och 

vemod. Välbehag, för det var verkligen en lyckad 

invigning från början till slut. En folkfest i ordets 

rätta bemärkelse, med så många deltagare, med 

högtidlighet, glädje, stämning, god mat, musik, 

massor med möten mellan människor och upplevelser 

för livet för många, inklusive mig och 

kanske alla barn. 

Det var en dag värdig en ny nationalpark, som 

ju med Kungens invigningsord tillhör oss alla. 

Betydelsen av att Kungen invigde parken kan inte 

nog betonas. Det var kronan på verket både bokstavligt 

och bildligt. Kungens närvaro gav lyster 

och värdighet åt arrangemanget, kommunicerade 

starkt hur viktig en nationalpark är och symboliserade 

att det är det allra finaste som naturvården 

kan visa upp. Kungens medverkan drar samtidigt 

med sig höga politiker och tjänstemän på alla 

nivåer och ökar förstås kraftfullt intresset från 

media och allmänhet. Naturvården behöver värna, 

vårda men också visa upp sina flaggskepp –och 

inget har bättre lyskraft än en ny nationalpark! 

Men det fanns också ett stänk av vemod. Ett 

vemod över att den långa resan tar slut, när vi nu 

hade lämnat över till Länsstyrelsen. ”Jag önskar 

er all framgång med att förvalta nationalparken” 

sade Kungen, och det var bara att hålla med 

om. Men hur skulle det bli, skulle Länsstyrelsen 

kunna prioritera förvaltningen, skulle de positiva 

spiralerna i omlandet kunna fortsätta, vilket stöd 

skulle staten kunna ge den process som måste fortsätta? 

Hur skulle kommunerna agera? Hur skulle 

ortsborna göra, vilka skulle kliva fram och dra 

igång nya verksamheter? Vilka nya företag skulle 

etablera sig eller använda Fulufjället som arena? 

Nåja, det var bara att släppa taget och hoppas på 

det bästa. Vi hade i alla fall lagt grunden, nu fanns 

nya förutsättningar. Det var från och med nu upp 

till de andra, till de enskilda, till företagarna, till 

kommunerna och till Länsstyrelsen att använda 

möjligheterna vi bidragit till att skapa. 

Jag tänkte på alla som arbetat så intensivt 

med invigningen, med planering och genomförande. 

På Eva Odén som koordinator; på alla 

entusiastiska och kunniga guider; på Lars-Axel 


122 

Magnusson som ordnade den stora plattformen 

för besökarna på nästan ingen tid alls; på dem 

som fixat ryggsäckar med nya Fulufjällslogotypen, 

flaggor till barnen och blå-gula band att 

klippa av; på dem som tagit tid om och om igen på 

sträckan guiderna och Kungen skulle gå; på Alf 

Nordin som testat sin berättelse för kungen på sin 

tålmodiga fru Siv; på alla barnskådespelare, spelmän 

och kvinnor som hade övat i timmar inför 

sina framträdanden på scenen; på vår ovärderlige 

Anders Ejdervik som hade järnkoll som dagens 

värd. För att inte tala om alla andra involverade, 

utan vilkas insatser och stora engagemang det 

inte hade blivit en så minnesvärd invigning. 

Efter att jag så länge hade varit i hetluften, 

i centrum för media och i ett så intensivt samar- 


bete med så många människor, var det nu alltså 

slut. Poff. Man talar ibland om den ”postdoktorala 

depressionen” som uppkommer när någon arbetat 

intensivt med exempelvis en doktorsavhandling 

och plötsligt då allt är klart, det stora målet 

är uppfyllt och vardagen tar vid, känner man den 

stora tomheten infinna sig. Jodå, något av detta 

inträdde efter en tid också för mig. Men varje 

gång jag återvänder till Fulufjället, det blir inte 

så ofta numera, så känner jag mig stolt över det 

vi åstadkom tillsammans. Det är skönt att kunna 

säga: det blev bra. Jag känner en värme inom mig 

för detta magnifika område och de människor 

som verkar här. Fulufjället kommer alltid att ha 

en särskild plats i mitt hjärta.

FOTNOTER 

173 Naturvårdverkets dnr 311-6037-01. 

174 Regeringskansliets dnr M2001/5215/Na. 

175 Regeringskansliets dnr M2001/5215/Na. 

176 2001/02:MJ27 av Rolf Gunnarsson (m). 

177 2001/02:MJU19. 

178 Prop. 2001/02:116, Fulufjällets nationalpark. 

179 Skr 2001/02:173, En samlad naturvårdspolitik, sid 63 ff . 

180 2001/02:MJU19. 

181 2001/02:MJ27 av Rolf Gunnarsson (m). 

182 Pkt 16 på dagordningen: Miljö- och Jordbruksutskottets 

betänkande 2001/02:MJU19. 

183 SFS 2002:679. 

184 Dnr 311-1732-02. 

185 Enligt 4§ nationalparksförordningen är sakägare skyldiga 

att yttra sig eller meddela att de inte tänker göra det. 

De skulle i Fulufjällets fall dessutom returnera ett delgivningskvitto 

för att bekräfta att de fått handlingarna. 

186 Skrivelse med förtydligande, Naturvårdsverkets dnr 

311-6181-03 Ns. 

187 Länsstyrelsen i Dalarna, dnr 512-644-04. 

188 Skötselplan för Fulufjället, avsnitt A5.4. 

189 Verksprotokoll nr 171/02, den 29 augusti 2002. 

190 Kungen som invigare av nya nationalparker gäller alla 

sedan 1982 utom Djurö 1991. Således blev Fulufjället Kungens 

åttonde nationalparksinvigning. 

191 Dnr 311-5877-01. 

192 Svenska Dagbladet 2002-09-15, journalist Susanna 

Baltscheff sky. 

193 Länsstyrelsen i Dalarna, beslut 2002-09-06, dnr 12304- 

02. 

194 Exempelvis DN, GP, Miljöaktuellt, Turist, P1 morgon och 

SVT:s Mitt i naturen. 

195 Hemvärnschefen kapten Olle Bergstedt ledde en styrka 

om 16 man. 

196 I gruppen ingick bland andra miljöminister Lena Sommestad, 

kommunalrådet Herbert Halvarsson, landshövding 

Ingrid Dahlberg, Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets 

generaldirektörer Maria Norrfalk respektive Lars-Erik Liljelund, 

Jörgen Jonsson från Sametingets styrelse, Länsstyrelsens 

miljövårdsdirektör Stig-Åke Svensson samt Naturvårdsverkets 

direktör Björn Risinger. Säkerhetspolisen var 

diskret närvarande hela tiden. 

197 Informationssekreteriatet 2002-11-07. 

198 Det hela skedde år 1851,vid Hägnåsens fäbodar på fjällets 

östsida. Pojken som var knappt två år hette dock inte 

Olle utan Jon Ersson. Han matade faktiskt en björnhona 

och hennes unge, dock inte med blåbär utan med lingon. 

Se beskrivning i Lundqvist 2002. 

199 Särna spelmanslag, Älvdalens spelmanslag, Älvdalens 

folkdanslag, systrarna Risinger, trubaduren Niss Olsson 

samt dragspelare från Särna. 

200 Lundqvist 2002 . 

201 Dala-Demokraten 18 september 2002. 

202 Turist nummer 4, 2002. 

203 Mora tidning 18 september 2002. 


124 

Rished och blockmark 

på kalfjället. 


Gulgrön kartlav (Rhizocarpon 

geographicum) 

på sandstensblock.

8. SAMMANFATTANDE DISKUSSION 

DETTA KAPITEL DISKUTERAR först hur makt, perspektiv 

och samverkansformer har förändrats under 

genomförandearbetets långa process. Diskursteorin 

är ett teoretiskt angreppssätt som används för att 

analysera vad som hände. 

Därefter går vi tillbaka till två viktiga dokument 

i processen, vilka kan användas som checklistor för 

att se om vi verkligen har gjort det som förväntats: 

• Den vision som ortsborna formulerade i Omlandsprojektet. 

• De önskemål som Älvdalens kommun hade när de 

sa ja till nationalparken. 

Slutligen sammanfattas erfarenheterna och 

framgångsfaktorerna i sexton punkter. 

DISKURSER OCH 

VERKLIGHETSUPPFATTNING 

Diskurs är ett samhällsvetenskapligt begrepp som 

bygger på insikten om att verkligheten är perspektivbunden 

och inte entydig. Beroende på den position vi 

intar så framträder olika bilder av verkligheten. En 

definition är att en diskurs är ett bestämt sätt att tala 

om och förstå världen (eller ett utsnitt av den). 204 Den 

fysiska verkligheten existerar visserligen oberoende 

av alla klassifikationssystem, men överlagras och 

förmedlas av diskurser som uttrycks i språket. Om 

exempelvis en sten uppfattas och används som en 

projektil eller ett konstverk, beror på vilket sammanhang, 

vilken ”diskursiv kontext” det placeras in i. 205 

Olika diskurser, som var för sig representerar 

olika sätt att tala om och uppfatta världen, kämpar 

hela tiden mot varandra för att uppnå dominans. 

Därför är diskurser knutna till makt; den som har 

makten definierar vår omvärld och vice versa. Makt- 

begreppet är centralt inom samhällsplaneringen och 

kan definieras som en kapacitet att få som vi vill, 

underförstått att denna kapacitet används för att få 

andra att göra som vi vill. 206 

Fulufjällsprocessen är ett tydligt exempel på en 

sådan ”diskursiv kamp”. Inledningsvis kan vi säga att 

arbetet landade i en problemdiskurs: det var problemen 

och nationalparken som hinder som var i fokus. 

Motståndet skapade diskursen och höll den vid liv. 

Den blivande nationalparken beskrevs och därmed 

definierades som ett stort problem; ett hinder för det 

liv man ville leva. Det var tydligt, lättbegripligt och 

slog an många känslosträngar. Media bidrog till problembilden, 

den dramaturgiska ambitionen att lyfta 

fram, accentuera och visa upp konflikter gör dem 

ännu verkligare. Protestlistor och svarta tidningsrubriker 

befäste verklighetsbilden, inte minst hos de 

många som inte hade tillgång till direktinformation. 

Naturvårdarna drevs på defensiven och fick hela tiden 

försöka att bemöta för att minska misstron, men 

med allt mindre framgång. 

På Naturvårdsverket var vi själva färgade av 

naturvårdens egen interna diskurs, som bygger på 

värdet med den orörda naturen, de etiska argumenten, 

ickebruket som ideal, internationella strömningar 

och nationalparkernas nationella betydelse. 207 

Denna ganska abstrakta ”naturvårdsetikdiskurs” 

hade dock svårt att göra sig gällande i diskussionerna, 

egentligen inget förvånande. 

I skapandet av den växande problemdiskursen 

fanns också manipulativa drag. Den innehöll sådana 

element av fördold maktutövning eller manipulation, 

som Habermas kallar det när man kommer med 

utsagor som man vet är oriktiga. 208 Det kan synas 

som att man vill kommunicera, men det döljer sig 

SÅ VÄNDE VINDEN SAMMANFATTANDE DISKUSSION 125

126 

strategiska motiv för att styra och påverka andra 

aktörer. Sålunda spreds det framgångsrikt en bild av 

stora inskränkningar i Fulufjället som länge bet sig 

kvar. Exempel är när man lägger ut namnlistor för 

protester mot att ”allt blir förbjudet” eller skriver insändare 

och skrivelser till myndigheter med oriktiga 

påståenden om hur illa det kommer att bli i Fulufjället. 

Osakligheter och överdrifter bidrog till att bygga 

på verklighetsbeskrivningen av att allt blir förbjudet. 

Det blev också ett verktyg för utövande av makt i 

lokalsamhället. Bilden var så stark att det för många 

ortsbor blev obekvämt och avvikande att företräda 

någon annan åsikt, i alla fall utåt. 

Men som oftast existerar flera olika diskurser 

parallellt. Bilden av parken som en positiv möjlighet 

fanns också där, om än svag och otydlig inledningsvis. 

Den växte sig allt starkare och konkretare i och 

med Omlandsprojektet. Där gavs ortsborna stöd och 

utrymme att själva formulera vad en nationalpark 

skulle kunna innebära för fördelar, hur dagens socioekonomiska 

trender såg ut och hur de skulle kunna 

förbättras genom en nationalpark. 

Den alternativa visionen och strategin som växte 

fram och publicerades, bildade den nya berättelsen, 

som vi här kan kalla möjligheternas diskurs. Här började 

perspektivet och därmed även makten att förskjutas. 

Vi fick ett skifte av dominerande verklighetsuppfattningar. 

Fortsatt skoteråkning ställdes mot fortsatt 

avfolkning och arbetslöshet, där problemet inte var 

parken utan den nu synliggjorda samhällsutvecklingen. 

Insikten att det inte räckte med fortsatt jakt för ett 

gott liv på sikt tog över åsikten om nationalparken som 

problem. Livskvaliteten fick nya dimensioner, nationalparken 

bytte skepnad till en möjlighet. 

Den nya diskursen växte sig stark och omfattades 

av allt flera. Omlandsprojektet bidrog till att 

sammanhang skapades där den nya verklighetsbilden 

kunde formuleras, diskuteras och befästas. 

Genombrottet var den i kapitel 4 beskrivna insändaren 

den 10 december 1998, som var en replik på 

motståndarnas bild av det ”massiva motståndet”. 


Undertecknarna påtalar de ”felaktigheter och överdrifter 

som bör tillrättaläggas och korrigeras för att 

den allmänna opinionen ska få en rättvis bild av det 

läge som råder”. De konstaterar också att de som inte 

till fullo delar motståndets åsikter hamnar i svårigheter: 

”[Vi har] inte ansett oss ha någon möjlighet att 

ge luft åt vår mening utan att göra oss socialt omöjliga 

i våra byar”. Sällan har den diskursiva kampen 

varit påtagligare! 

Den nya bilden av verkligheten bidrog till positiva 

beslut av Älvdalens kommun, vilket gav legitimitet 

att fortsätta arbetet som så småningom gjorde det 

möjligt för riksdagen att besluta om nationalparken. 

Den gamla, renodlat negativa bilden hade allt svårare 

att göra sig gällande, men fanns kvar ända in i det 

sista. Det visas av skrivelserna med protestlistor till 

rikspolitikerna inför riksdagsbehandlingen. Man 

påstod ju fortfarande – fortfarande felaktigt – att 

alla tidigare rättigheter försvinner och att ingen 

hänsyn tagits till folkviljan i processen. Vi kan också 

konstatera att de konkreta åtgärderna som genomfördes, 

från naturumbygge till helikoptertransport 

av grus till nya leder på fjället, innebar att den nya 

verklighetsbilden förstärktes och bekräftades på ett 

mycket tydligt sätt. 

Än idag kan vi se olika beskrivningar av Fulufjället, 

om det egentligen blev bra eller inte, eller 

vad som hände och händer. Ortsborna tvivlar, 

frustreras eller förtröstar. Verkligheten är heller inte 

entydig utan ger utrymme för flera beskrivningar 

på en gång. Nya aktörer kommer in. Forskare börjar 

analysera processen och skapar andra bilder. Se 

till exempel statsvetaren Anna Zakrissons slutsats 

att hela Fulufjällsprocessen kan betraktas som ett 

utslag av manipulation från statens sida för att få 

igenom nationalparken. 209 Det är nog att underskatta 

integriteten hos ortsborna och är en bild som ifrågasätts 

även lokalt. Men den påverkar och ger i sin tur 

näring åt nya synsätt och diskurser. 

Diskurserna är på sätt och vis färskvara. De 

svänger lätt, måste ständigt återerövras och formu-

leras på nytt. Här är ett starkt motiv för naturvården 

att vara närvarande också i fortsättningen; för att i 

samtal, nätverk och med åtgärder gång på gång bekräfta 

bilden av möjligheterna. Diskursernas kamp 

går vidare. 

NYTTA OCH SOCIALT KAPITAL 

För att förstå de enskilda individernas agerande 

inom diskurserna kan vi utgå från att människor 

fattar sina beslut på rationella grunder 210 , om än med 

vissa förbehåll. Vi vill normalt maximera vår egen 

nytta på olika sätt. Därmed inte sagt att vi är egoister 

utan hänsyn till andra, även inslag av altruism – som 

att vilja öka någon annans nytta utan att tänka på sig 

själv –kan förekomma. 

Ett grundläggande problem i Fulufjällsarbetet 

var att nyttan med en nationalpark över huvud taget 

var otydlig inledningsvis, det framstod nästan som 

ett mysterium för lokalbefolkningen varför vi ville 

skydda ett redan skyddat område ännu mer. Det relevanta 

spörsmålet ”om nationalparken är svaret, vad 

är då egentligen frågan?” lyckades vi inte trovärdigt 

besvara. Och ser man inte nyttan vare sig för egen 

del eller för sina närmaste, är nej-attityden nära till 

hands. 

Stora delar av motståndet mot en nationalpark 

i Fulufjället utgick från tydliga och starka egenintressen 

av jakt, skoteråkning och fiske, såväl som 

fritidsaktiviteter som symboler för frihet och livskvalitet. 

Sådana intressegrupper fanns färdiga och 

kunde lätt kliva fram i debatten och ge sin bild av situationen. 

Deras nytta är tämligen entydig. Däremot 

är det ofta svårare att mobilisera alternativa grupperingar 

som saknar tydliga objektiva egenskaper, 

utan mer karakteriseras av gemensamma, kanske 

lite diffusa värderingar med altruism som en komponent. 

211 En av de största fördelarna med Omlandsprojektet 

var att det kunde skapa och mobilisera den 

typen av grupper och nätverk. Deras gemensamma 

värderingar, som nu kunde konkretiseras, kretsade 

kring de möjligheter för bygdens framtida överlev- 

nad och välstånd som en nationalpark kunde innebära. 

Innan dess fanns säkert sådana funderingar på 

olika håll, men de var inte artikulerade gemensamt 

och det fanns ingen plattform för diskussionerna 

mellan ortsborna. 

Falkenmark (1999) konstaterar att ”om man 

vill öka deltagandet av altruistiska grupper i samhällslivet 

är det av avgörande betydelse att viktiga 

samhällsfrågor ges gott om tid innan slutliga beslut 

sker”. 212 Det är också en viktig erfarenhet från Omlandsprojektets 

arbete. Det behövdes tid att bygga 

upp nätverk och öka självförtroendet hos de som 

alltmer gick in i möjligheternas diskurs. Den paus 

vi gjorde i genomförandeprocessen för att låta detta 

ske i Omlandsprojektet, kan mot bakgrund av detta 

ses som ett av de viktigaste strategiska besluten som 

togs. 

Med en annan teoretisk term kan vi säga att det 

”sociala kapitalet” fick tid att växa till sig. 213 Med 

socialt kapital förstår vi en kollektiv resurs som 

finns i länkarna mellan människorna; som relationer 

av förtroende som underlättar samarbete för att nå 

gemensamma mål. 214 Nobelpristagaren i ekonomi, 

Elinor Ostrom, använder begreppet för att beteckna 

tillit, beroende och betydelsen av gemensamma spelregler. 

215 I Fulufjället byggdes det sociala kapitalet 

upp såväl mellan lokalbefolkningen i olika konstellationer, 

som mellan dem och statens företrädare 

(inte minst Agneta Arnesson-Westerdahl). Bådadera 

var viktiga ingredienser i Omlandsprojektet. Elinor 

Ostrom påpekar också att det gäller att aktivt vårda 

det sociala kapitalet för att ha det kvar, något som är 

relevant också för Fulufjällets del. Se vidare nästa 

kapitel, ”Vad hände sedan?”. 

Det sociala kapitalet likställs också ofta med 

en kraft som möjliggör gemensamma aktioner, 

vilket passar väl in på vad som hände i Fulufjället. 

När kraften vuxit sig tillräckligt stark, kunde man 

gemensamt stå upp och offentligt konfrontera de dittills 

allenarådande nejsägarna, genom insändare och 

annat. Detta var avgörande för vändningen. 


128 

VEMS PROBLEM? 

Det som hände i Fulufjället kan också åskådliggöras 

genom några problematiseringar. De visar 

olika problem som både skapades av processen men 

också löstes i mer eller mindre hög grad. Vi kan börja 

med vad som kan kallas den frustrerade brukarens 

problem. Denne känner direkt sin livskvalitet hotad 

när skoteråkning, jakt och fiske begränsas genom att 

en nationalpark bildas. Varför ska man (männen dominerar 

stort här) gå med på något sådant? Nationalparken 

blir bara nackdelar. Där är bättre att ha det 

som det är, man vet vad man har. 

Ett alternativ till problembeskrivning är den engagerade 

naturvårdarens problem. Denne har ett uppdrag 

att genomföra en bra nationalpark och ser vilken stor 

nationell resurs Fulufjället skulle kunna bli, men inser 

under resans gång att det kanske inte går att genomföra. 

Hur ska man kunna se till att det blir så? Det är ju i 

nationens intresse, vi måste svara upp mot det! 

Ett tredje alternativ är den pragmatiske kommunpolitikerns 

problem. Politikern ser fördelarna för 

sin kommun, men måste också vara lyhörd för vad 

väljarna tycker och vad den lokala opinionen säger, 

inte minst med tanke på det kommande valet. Hur 

ska detta kunna balanseras? 

Så har vi slutligen den oroliga avfolkningsbygdsbons 

problem. Hon (här var det påtagligt många kvinnor) 

känner hur svårt det är att leva kvar i bygden 

med sämre service, avfolkning och arbetslöshet. Och 

hur blir det sedan? Var ska barnen kunna få jobb? 

Hur ska det komma några satsningar som vänder 

trenden? Någon förändring behövs, men hur? 

De frustrerade brukarna mobiliserades tidigt 

och hade länge problemformuleringsinitiativet och 

därmed betydande makt. Diskussionerna kretsade 

därför kring nackdelarna – alltså hela tiden inom ramen 

för problemdiskursen. Låt vara att vissa modifieringar 

av förslagen till bestämmelser gjorde dem 

mindre dåliga, men det var likväl försämringar mot 

innan. De engagerade naturvårdarna såg bekymrat 

hur svårt det skulle bli att genomföra förändring- 


arna. De pragmatiska kommunpolitikerna följde 

rådande opinion och protesterade kraftfullt. 

Det var först när de oroliga avfolkningsbygdsborna 

via Omlandsprojektet kunde se sitt problem 

tydligt, som det fick genomslag och samlade flera. De 

tog därmed successivt över initiativet till att formulera 

bygdens problem och gjorde rådande negativa 

trender uppenbara. Det nya problemet kunde uppenbarligen 

inte lösas genom att låta saker och ting vara 

som de är; genom att fortsätta att jaga, fiska och åka 

skoter som förut. När allt fler identifierade sig med 

avfolkningsbygdsbon och insåg hur en nationalpark 

med lämpliga satsningar i Omlandet kunde bidra till 

att lösa deras problem, började det hela att vända. Nu 

kunde de tillsammans visa på möjligheter; hur en väg 

till förändring kan se ut. 

Den nya verklighetsbilden gav i sin tur kommunpolitikern 

stöd för en positiv hållning och naturvårdaren 

möjlighet att gå vidare. Zoneringen och andra 

kompromisser med ”den ideala nationalparken” 

bidrog sedan till lösningen på också naturvårdarens, 

politikerns och brukarens problem. Ingen fick allt, 

men det var tillräckligt bra efter omständigheterna 

och dessutom tydligt. 

Alla brukare var förvisso inte helt nöjda. Men 

många hade nu fått ett godtagbart utbyte, som i 

kombination med den nya verklighetssynen kunde 

motivera ett stöd för parken. Det för många viktigaste 

bruket kunde ju trots allt bli kvar och det fanns 

nya förutsättningar att råda bot på övergripande, 

strukturella problem i tillvaron vid Fulufjällets fot. 

PLANERING OCH SAMVERKAN 

Arbetet med att bilda nationalpark i Fulufjället kan 

beskrivas som en adaptiv, det vill säga. anpassningsbar 

process. Arbetssättet omprövades i ljuset av 

erfarenheterna och anpassades successivt till nya 

situationer. Vi gick från den traditionella arbetsgruppen 

till Omlandsprojektets lokala arbete i fler etapper 

och tillbaka till en modifierad arbetsgrupp. 

Med en terminologi från OECD:s handbok

”Medborgaren som partner” 216 kan vi säga att arbetet 

i Fulufjället har innehållit tre nivåer av formella relationer 

mellan myndigheter och medborgare under 

genomförandet: 

1 Information. En envägsrelation där staten informerar. 

Skedde vid de stormöten som hölls inledningsvis 

och via informationsblad. 

2 Konsultation. En tvåvägsrelation där staten bestämde 

vilka frågor som vi vill ha synpunkter på. 

Detta var formen för de arbetsgruppsmöten som 

genomfördes i två etapper, liksom för de sektorsvisa 

möten som hölls tillsammans med jägare, 

skoteråkare och olika slag av byalag/byutvecklingsgrupper. 

3 Aktivt deltagande. Medborgarna bestämmer 

aktivt formerna för samverkan och har lika stora 

möjligheter som myndigheterna att sätta agendan 

och ge förslag. Detta karakteriserar en stor del av 

arbetet inom Omlandsprojektet. 

Vi famlade tidvis en del i mörkret (!), vilket nog kan 

anses som ofrånkomligt i de nya situationerna. Men 

genom en kombination av tur, kreativitet och god 

timing kunde processen på lite snåriga vägar successivt 

anpassas till en framgångsrik sådan. Rätt 

personer fanns att tillgå i rätt tid med olika initiativ, 

roller och ansvar, och såg tillsammans till att något 

nytt kunde växa fram. Lyhördhet, uthållighet – kanske 

även envishet – och visst mod var andra viktiga 

ingredienser. Vi vågade satsa på Omlandsprojektet 

och ha tillit till de lokala processerna. 

SÅ UPPFYLLDES 

FULUFJÄLLSRINGENS VISION 

Omlandsprojektet formulerade år 1999 en vision 

med ett antal nya förslag inom ramen för en Fulufjällsring. 

Förslagen listas nedan. Utfallet, hur det 

gick till slut, anges i kursiv: 

• Bildande av nationalpark, som en förutsättning för 

de andra satsningarna. Klart. 

• Upprustning av länsväg 1056 mellan Mörkret och 

Gördalen med nya rastplatser längs vägen. Klart. 

• Ny informationsplats vid den så kallade ”Uggla” på 

vägen mot Fulufj ället. Klart. 

• Bättre teleförbindelser istället för att som många 

av byarna nu ligga i skugga när det gäller mobiltelefontäckning. 

Klart. Ny mobiltelefonmast är 

uppförd intill Mörkret. 

• Nytt naturum vid Njupeskärsentrén tillsammans 

med en upprustad servering och en ny naturstig. 

Klart. 

• Skapa möjligheter att äta och bo på fl era platser. Ja. 

Huvudnumret är den stora Fulufj ällsbyn i Mörkret 

via Pan Parks, men även verksamheter i Gördalen 

och fäbodcaféer i Lissåsvallen och Stenvallen har 

etablerats. 

• Miljöcertifi ering av Fulufj ällsringens entreprenörer. 

Ja, ett tiotal har certifi erats som Pan Parks 

partner 217 och en företagare är certifi erad enligt 

Naturens Bästa. 218 

• Utbilda Fulufj ällsringens entreprenörer; för att 

öka kunskaper i språk, service m.m. Genomfört. 

Flera kurser och seminarier i språk, marknadsföring, 

guideteknik m.m. har hållits via Mora folkhögskola 

och Älvdalens naturbruksgymnasium. 

Fortsatt utbildning har sedan skett inom ramen för 

Fulufj ällsringens ekonomiska förening. 

• Förprojektera Hjemmefrontmuseum, hembygds- 

och fäbodmuseum samt en informationscentral 

om rovdjur. Delvis ja, en stor satsning på ett 

”Skandinaviskt rovviltcenter” har länge planerats i 

norska Gjördalen, med omfattande programarbete 

och förstudier. Men de långt gångna planerna och 

det redan bildade driftsbolaget lades ner i början av 

2010 på grund av svårigheter att fi nansiera. Staten 

drog sig ur och hela projektet ligger tills vidare vilande 

hos Trysils kommun. De övriga förslagen till 

museer har inte genomförts. De förutsätter andra 

huvudmän än Naturvårdsverket, men några intressenter 

har inte funnits ännu. 

• Bygga forsknings- och tillsynsstationer samt en 

fj ällnaturskola. Nej, inget har ännu byggts i själva 


130 

Fulufj ällsområdet. Däremot har Länsstyrelsens 

fj ällförvaltning byggt ut sitt lokalkontor i Idre. 

Forskningsintresset har ökat och genererat nya 

projekt, ökad närvaro av forskare samt årliga forskningsseminarier 

i naturum. 

Merparten av visionen är som synes förverkligad; det 

lokala arbetet i Omlandsprojektet gav utan tvekan 

konkret utdelning. Ett utfall på närmare 90 procent 

kan nog anses som gott, särskilt när detta innefattar 

de stora byggnads- och infrastruktursatsningarna 

för många tiotals miljoner. 

En basstation för tillsyn och annan förvaltning 

i Fulufjället enligt sista punkten ovan, förutsätter 

att Länsstyrelsen förändrar sin fältorganisation så 

personal är mer kontinuerligt knuten till området än 

idag. Tankar i den vägen har utretts av Länsstyrelsen 

i anslutning till Omlandsprojektet, men man har för 

närvarande satsat på en annan driftsform. 219 

SÅ UPPFYLLDES ÖNSKEMÅLEN FRÅN 

ÄLVDALENS KOMMUN 

I sitt positiva svar på Naturvårdsverkets skrivelse 

om bildandet av nationalpark våren 1999, angav 

kommunfullmäktige i Älvdalen åtta punkter som 

man ville skulle beaktas i det fortsatta arbetet. De 

listas nedan, med utfallet i kursiv: 

• Fortsätta arbetet med projektet Fulufj ällets 

omland. Ja. Omlandsprojektet förlängdes med en 

tredje etapp. 

• Arbeta för att vägarna rustas upp, framför allt väg 

1056 Mörkret-Gördalen. Ja. Vägen rustades upp 

med EU-stöd. 

• Aktivt arbeta med att få till stånd goda angöringspunkter 

för parken. Ja. Njupeskärsentrén byggdes 

om till en högklassig nationalparksentré och i 

Gördalen skapades en sekundär entré med information 

etc. 

• Aktivt bidra till att ta fram planer för service och 

boende i anslutning till parken. Ja. Dialogen med 

Pan Parks ledde till etableringen av Fulufj ällsbyn. 


• Småviltjakten får bedrivas under en övergångsperiod 

av 10 år och utvärderas för att se hur den 

påverkar mångfalden i naturen. Ja. Jakten fi ck en 

tioårig övergångsperiod i föreskrifterna. Utvärderingen 

har avvaktat slutet av tioårsperioden. Den 

kommer av allt att döma göras via Länsstyrelsen i 

samverkan med lokala jaktvårdskretsen under år 

2012. 

• Avgifter som tas ut för jaktarrenden till stor del 

används för viltvårdsåtgärder och att dessa avgifter 

inte blir för höga. Både ja och nej. Systemet 

följer andra jakträttsupplåtelser i staten. Pengarna 

öronmärks inte specifi kt för jaktförvaltning, men 

alla intäkter från Fulufj ället, arrenden etc. används 

av Länsstyrelsen för förvaltningen av detta. 

• Kommunen och de byagrupper som fi nns runt 

Fulufj ället ingår i den arbetsgrupp som ska utarbeta 

skötselplaner och delta i det skötselråd som ska bildas 

för parkens förvaltning. Ja. Representanter från 

kommunen och ortsborna ingick i den arbetsgrupp 

som genomförde slutfasen i nationalparksplaneringen. 

I maj 2011 har också Länsstyrelsen inrättat 

ett förvaltningsråd där nämnda aktörer ingår. 

• Arbeta för en lösning av skotertrafi ken. Ja. Förbättrade 

förutsättningar för skoter har skapats i 

den norra aktivitetszonen. Som en kompensation 

för den indragna genomgående skoterleden på 

kalfj ällets centrala delar, har dessutom anlagts en 

ny led öster om parken i samverkan med de lokala 

skoterklubbarna. 

I stort sett alla önskemål är uppfyllda. Se vidare 

avsnittet ”Vad hände sedan?” Kommunen kan nog 

sägas ha fått bra utdelning på sitt framsynta beslut 

att ta emot en nationalpark. 

ERFARENHETER OCH 

FRAMGÅNGS FAKTORER 

Genomförandearbetet har lett till många nya erfarenheter 

och insikter om hur man bör arbeta med 

etablering av nationalparker (och även andra skyd-

dade områden). De bygger både på det vi gjorde rätt i 

Fulufjället och vad som kunde gjorts bättre. Erfarenheterna 

sammanfattas i sexton punkter: 

1. Den traditionella planeringsprocessen för att 

etablera nya nationalparker har ofta starkt fokus på 

vad som händer innanför dess gräns: påverkan från 

brukare som kommer in, ska motverkas med restriktioner 

i området. En sådan ”utifrån-och-in-process” 

är otillräcklig för att hantera motstående nationella 

och lokala intressen. 

2. Man bör som komplement vända på perspektivet 

och även arbeta med hur en nationalpark kan vara 

en resurs för lokalsamhället och leda till positiva 

effekter utanför parkgränsen. En sådan, komplementär 

process, ”inifrån-och-ut” bygger på kunskap om 

lokalsamhällets behov och önskemål samt att även 

sociala och socioekonomiska faktorer beaktas. 

3. Berörda ortsbor bör ges förtroende och stöd för att 

själva formulera sina önskemål och visioner av vad 

en nationalpark kan och bör innebära för dem, som 

ett underlag både för nationalparksarbetet och för en 

lokal diskussion. Arbetet bör inkludera effekterna av 

ett nollalternativ, för att visa hur utvecklingen ser ut 

utan nationalpark. 

4. Genom att inledningsvis föra villkorliga resonemang: 

”om det nu blir en nationalpark, så skulle vi 

vilja eller tror vi att …”, begränsar man risken för 

låsningar och öppnar för kreativitet. 

5. Långsiktiga personella resurser behövs för att 

coacha det lokala arbetet och öka den lokala kompetensen. 

Det är nödvändigt för att skapa tillit till 

processen och ge den identitet, status och kontinuitet. 

Kompetenta processledare är nödvändigt. 

6. En väl genomförd inifrån-ut-process leder till att 

formella och informella nätverk skapas mellan ortsborna. 

Det ger delad förståelse, stärker relationer och 

förtroende, underlättar samarbete och ger kanaler 

för att utbyta information. 

7. Skapa tillräckliga ekonomiska resurser för att konkret 

förverkliga viktiga delar av den lokala visionen. 

Fysiska åtgärder, det som byggs ”därute”, blir starka 

symboler för processens trovärdighet. 

8. Ange tidigt i genomförandeprocessen fysiska och 

administrativa ramar för det fortsatta arbetet. Det 

skapar rätt förväntningar på vad som är möjligt/ 

förhandlingsbart och inte. Zonering enligt ROS-modellen 

är ett effektivt redskap för detta. Zoneringen 

kan användas för att både planera och kommunicera 

nationalparkens resurser – i form av miljö, sannolika 

upplevelser och lämpliga aktiviteter. 

9. Säkra ett korrekt informationsflöde till allmänhet 

och berörda politiker. Fastställ inledningsvis en 

kommunikationsstrategi med lämpliga kanaler. Var 

proaktiv, ligg före och ha beredskap. Planera eventuella 

öppna stormöten noga. De leder lätt till nyansbrist 

och konfrontationer. 

10. Skapa tidigt former för att ta emot feedback och 

synpunkter från medborgarna under processens 

gång, via olika slag av konsultation och mer aktivt 

deltagande. 

11. Tänk noga igenom hur representationen i olika 

formella grupper ska vara. Det gäller att ha klart för 

sig vem som företräder vem och på vilket mandat. 

Klargör både vid start och under arbetets gång olika 

gruppers mandat; vad som är rådgivande och vad 

som är mer styrande eller beslutande. 

12. Var på plats i området som ansvarig projektledare/handläggare. 

Ge myndigheten ett ansikte, 

lär känna folk, visa att ni lyssnar och lämna förstahandsinformation 

i känsliga frågor. Börja informellt, 

enskilt eller i mindre grupper. Hälsa på i köken, drick 

kaffe, ha med fikabröd, ha inte bråttom. 

13. Börja tidigt med att skapa gemensamma referenser 

och erfarenheter tillsammans med ortsbor och 

politiker. 


132 

14. Använd lokal kunskap i planeringsprocessen. Underlag 

som beskriver den traditionella användningen 

av området tas med fördel fram av lokala organisationer 

och görs synlig i nationalparksarbetet. Det 

skapar förtroende och legitimitet åt båda håll och ger 

förutsättningar för bättre beslut. 

15. Lokala processer tar tid. Dialog tar tid. Skapa relation 

er med tillit och förtroende tar tid. Låt det ta den 

tid som behövs. Var uthållig och arbeta långsiktigt. 

16. Arbetet är inte slut när nationalparken är invigd. 

I både tid och rum krävs fortsatt närvaro och 

stöd, för att driva och följa upp lokala processer och 

vidmakthålla förtroende mellan lokalsamhället och 

naturvården. Det förtroende, socialt kapital och de 

positiva nätverk som byggts upp måste underhållas 

för att de ska leva kvar. För detta behövs former för 

löpande dialog och delaktighet i förvaltningen, med 

genomtänkt representation och tydligt mandat. 

De olika stegen ovan bör på lämpligt sätt beaktas i 

samband med förändrings- och utvecklingsprojekt 

inom naturvården och kan fungera som en bruttolista. 

Riktigt hur erfarenheterna ska tillämpas, 


växlar säkert från fall till fall med ofta unika förutsättningar. 

I Fulufjället lyckades vi under resans gång så 

småningom arbeta enligt de flesta av punkterna. 

Men det fanns förstås också brister. Den allvarligaste 

var att vi så länge satt fast i en diskussion om 

påverkan och restriktioner enligt pkt 1, innan det till 

slut vände. Vi hade även svårigheter med punkt 9; vi 

hade ingen riktig strategi eller kanaler för att säkra 

ett korrekt informationsflöde till allmänhet och politiker 

under processens gång. Det fanns vidare oklarheter 

när det gällde representationen i olika grupper 

och deras mandat enligt punkt 11. Vi borde även ha 

kunnat göra mer i ett tidigare skede för att skapa 

mer gemensamma referenser med både politiker och 

ortsbor, punkt 13. 

Sett i backspegeln några år efteråt, framstår det 

att närvaron från regionala och centrala myndigheter 

enligt punkt 16 inte varit tillräcklig efter genomförandet. 

Det fanns ingen klar, långsiktig strategi 

för det fortsatta arbetet och inte heller tillräckliga 

resurser för detta. Det så mödosamt upparbetade 

förtroendet och sociala kapitalet kunde ha tagits 

tillvara bättre.

Myr i höstfärger på Kalfjällsplatån. 

FOTNOTER 

204 Jörgensen & Phillips 2007, sid 7. 

205 Laclau & Mouff e, citerade i Jörgensen & Phillips 2007, 

sid 42. 

206 Filosofen Bertrand Russel, citerad i Falkemark 1999. 

207 Hajer, citerad i Skjeggedal 2008, pratar om ”diskurskoalitioner” 

som ger stark hegemoni inom norsk naturförvaltnings 

uppfattning om det stora värdet av orörd natur. 

208 Citerad i Hallgen 2003. 

209 Zakrisson 2008, 2009. 

210 Rational choice-teorin (RCT) i modifi erad form, se Falkenmark 

1999. 

211 Falkenmark 1999. 

212 Falkenmark 1999, s 264. 

213 Forsberg 2002, omnämnd i Thorell 2005. 

214 Se Putnam 1996 och Pretty & Ward 2001. 

215 Ostrom & Ahn, 2003. 

216 OECD (2004). Den internationella organisationen 

OECD arbetar för samarbete mellan industriella länder. En 

stor del av verksamheten är att utvärdera och jämföra olika 

medlemsländernas politik och policyer. OECD lyfter även 

fram lärande exempel inom olika områden, såsom planering 

och kommunikation. 

217 Kriterierna handlar om hållbar turism, miljöanpassning, 

miljökrav på underleverantörer m.m. 

218 Gäller företaget Vildmark Särna, www.vildmarksarna. 

se. Naturens bästa innehåller mycket höga miljökrav, se vidare 

www.naturensbasta.se. 

219 Ericsson Hasse: Fjällförvaltningen. Länsstyrelsen i Dalarna, 

Fjällförvaltningen, rapport 2002:18. 


134 


Gran på Fulufjällets nordöstra 

del, världens äldsta 

träd. Daterades 2008 till 

9 950 år gammalt.

9. VAD HÄNDE SEDAN? 

DET ÄR NU tio år sedan nationalparken invigdes 2002 

och vi från Naturvårdsverket lämnade över ”vår” 

park till att förvaltas av Länsstyrelsen, besökas av 

all mänheten och brukas av diverse kommersiella och 

ideella aktörer. Hur gick det då med alla förväntningar? 

Hur har marknaden tagit hand om möj ligheterna, 

vilka initiativ har man tagit från ortsborna, hur har 

förvaltningen prioriterat Fulufjället? 

Allt detta är frågor som ligger utanför Naturvårdsverkets 

kontroll, men som sammanvägt starkt 

påverkar synen på nationalparken idag och framöver. 

Att fullständigt besvara dem ligger dock utanför 

syftet med denna rapport. Här redovisas bara en 

överblick utifrån en begränsad insats via kontakter 

med ortsbor, företagare, tjänstemän med flera. Den 

torde ändå ge en tillräckligt god bild av läget fram 

till sommaren 2010, med vissa uppdateringar ett år 

senare (vilket då särskilt anges). Någon uppgift gäller 

även sommaren 2012, vilket också anges. 

Men kanske kan vi så småningom se fram emot 

en ny rapport från Naturvårdsverket, med en mer 

omfattande analys av situationen idag. Enkäter och 

djupintervjuer vore tänkbara metoder att ingå. En 

sådan analys skulle också vara en god grund inför 

framtida omarbetning av skötselplanen, vilket normalt 

bör göras vart tionde år eller vid behov. 

BESÖK OCH BESÖKARE 

Den tidigare nämnda besökarstudien från 2001, året 

innan invigningen, upprepades med samma metodik 

året efter. Nu hade vi för första gången i Sverige och 

så vitt jag vet också internationellt, en studie som på 

detta sätt kunde jämföra situationen före och efter 

en nationalparksbildning. Sammanställningen visar 

flera intressanta resultat: 220 

• Antal besökare ökade med 40 procent och uppgick 

till 53 000 personer sommaren 2003; en ren nationalparkseff 

ekt i kombination med den massiva 

publiciteten i samband med bildandet. I stort sett 

hela ökningen gäller Njupeskärsområdet. 

• Femton procent kommer med det primära motivet 

att området är nationalpark. 

• Det ökade besöksantalet består framför allt av 

svenskar. Sannolikt tar det lite längre tid för Fulufj 

ället att slå igenom i Europa, där nationalparker 

dock har en stark turistisk dragningskraft. Säkert 

kommer Pan Parks-systemet att bidra till detta. 

• Andelen besökare som spenderar pengar i området 

har ökat. De sammanlagda utgifterna sommaren 

2003 uppgår till 5 mkr i parken och 12 mkr i dess 

omland. 

• Besökarna är till 80–90 procent nöjda (anges som 

”bra” eller ”mycket bra”) med anläggningarna och 

informationen. 

Skötselplanen anger att en större besökarstudie ska 

utföras vart femte år. Någon sådan har dock ännu 

inte gjorts, varför uppföljande data saknas. Den subjektiva 

bilden från ortsbor och turismentrepre nörer 

är emellertid positiv, med en allmän uppfattning 

att ”det kommer allt fler besökare”. Vissa studier av 

turismen har gjorts inom ramen för Fulufjällsringens 

arbete. Dessutom har besökare på Njupeskärsleden 

räknats under vissa perioder. Mer långsiktiga, 

sammanhängande data saknas dock. Länsstyrelsen 

avser nu att genomföra en ny besökarstudie år 2013. 

Den kommer att ge värdefull kunskap både om nuläget 

och om utvecklingen i relation till de två tidigare 

studierna. 

SÅ VÄNDE VINDEN VAD HÄNDE SEDAN? 135

136 

En av de självregistreringsstationer som användes vid besökarstudierna. Där fick man ange namn, adress och svara på 

några frågor. Ett urval fick sedan en postenkät med mer frågor. 

NATURUM OCH NATURVÄRDEN 

Fulufjällets naturum fungerar som ett naturligt 

besökscentrum till nationalparken. Härifrån utgår 

guidade turer, man har tillfälliga utställningar, programverksamhet 

och visningar för skolklasser och 

allmänhet. Antalet besökare har sjunkit från första 

helårets drygt 30 000 personer och ligger nu ca 15 

procent lägre, kring 25 000 besökare de senaste åren. 

Det motsvarar teorin om att efter att en nationalpark 

är etablerad faller antalet besökare från första 

toppåret och planar ut på en något lägre nivå, som 

ändå är högre än innan nationalparken. Naturum 

är enligt personalen uppskattat av ortsborna och 

många programaktiviteter är välbesökta av de som 

bor i trakten, liksom de årliga forskarseminarierna. 

Runt hälften av besökarna kommer från utlandet. 

Länsstyrelsen har två fasta tjänster i naturum, 

motsvarande 1,5 på heltid. Föreståndaren har sina 


rötter i Gördalen. Hon fick nu möjlighet att återvända 

hem till ett kvalificerat biologjobb efter akademisk 

utbildning – något som inte funnits förut i 

Särnatrakten. Hennes medarbetare bodde först i byn 

Tjärnvallen vid Fulufjällets fot och nu i Idre. 

Naturumpersonalen, två unga kvinnor, går 

alltså tvärt emot den rådande demografiska trenden 

i Fulufjällsområdet: andelen äldre, män och arbetslösa 

ökar i bygden och befolkningsantalet minskar. 

Detta är påtagliga effekter av nationalparksbildandet. 

Naturum är också en av de få nya arbetsplatser 

som naturvården kan skapa i en nationalpark, varför 

deras bemanning är viktig och kan ses som ett bevis 

på trovärdigheten om lokala jobb. Även Sofias Tigers 

företrädare som naturumföreståndare, Tysk Staffan 

Eriksson, kom från närområdet. Han hade återvänt 

till hemorten Särna efter jägmästarutbildning. 221 

I Länsstyrelsens organisation är det via na-

turum som personal kontinuerligt finns på plats i 

Fulufjället, medan naturbevakarna (tillsynsmännen) 

har att cirkulera mellan alla Dalarnas skyddade 

fjällområden. Det förstärker naturums funktion som 

nationalparkscentrum och inrymmer en potential 

för att dess personal på sikt skulle kunna engagera 

sig mera i fält. Ökad närvaro på fjället av naturumpersonal 

ökar också deras kunskaper om området, 

vilket ger bättre förutsättningar att svara på frågor 

och vägleda besökarna rätt. Även värdet av att kunna 

möta besökarna och besvara frågor på plats ska inte 

underskattas. Samtidigt finns möjligheter att naturbevakare 

med sin fältkunskap bidrar till guidningar 

och får direktkontakt med besökarna. 

Personal på plats i nationalparkerna är betydelsefull 

ur flera aspekter, en insikt som vi i svensk 

naturvård dock först på senare år börjat ta till oss. År 

2005 deltog jag i Naturvårdsverkets studieresa till 

USA:s nationalparker, inför arbetet med att utveckla 

riktlinjer för Sveriges nationalparksentréer. En 

viktig erfarenhet var betoningen inom deras National 

Park Service på bemanning i nationalparkerna 

och personlig service till besökarna. Och som Tom 

Haraden, Chief ranger i nationalparken Zion i Utah 

uttryckte det: ”Everybody wants to talk to a ranger!” 

Kontakten med rangers, deras kombination av naturbevakare 

och guide, gav besökaren ett mervärde 

som var mycket uppskattat och då inte bara för att 

man fick svar på eventuella frågor. Den amerikanska 

rangern med sin uniform och starka varumärke var 

som en personifiering av hela nationalparksidén. Vi 

slogs av kontrasten mot Sverige, hur få som arbetar 

i de svenska nationalparkerna. En Europeisk studie 

har angivit som en tumregel för nationalparker i 

Alperna en anställd per 200 hektar. 222 I så fall skulle 

Fulufjället ha 180 anställda! 

Det programråd som inrättats för naturum, i 

linje med de nationella riktlinjerna 223 , är ett forum 

att tillsammans med företagare, andra ortsbor, 

föreningar etc. diskutera arbetet i naturum i bred 

bemärkelse. 

Naturum har börjat med guidade vandringar till 

en helt nyupptäckt attraktion; till vad som sensationellt 

nog befunnits vara världens äldsta träd. Det är 

en granklon på Sötnålshöns fjällplatå, där den vuxit 

i över 9 500 år (!). 224 Granen har alltså växt där sedan 

strax efter att förra inlandsisen släppte taget. Professor 

Leif Kullman vid Umeå universitet har jämfört 

DNA från granens med döda rotrester vid det levande 

trädet. Samma genetiska individ har konstaterats 

och den döda veden har åldersbestämts med kol- 

14-metoden. Genom att föröka sig vegetativt genom 

rotslående grenar har granen klarat sig själv genom 

årtusendena. Även om trädet idag inte ser mycket ut 

för världen, en tanig gran som kämpar på kalfjället, 

är det naturligtvis ett fascinerande utflyktsmål som 

har en spännande, närmast vördnadsfull historia 

som kan levandegöras av guiden. Genom guidningen 

går trädet enkelt att hitta för en besökare samtidigt 

som besökarströmmen kan styras på lämpligt sätt så 

att trädet inte skadas. 

Den moss- och lavinventering 225 som gjordes 

inför skötselplanearbetet har kompletterats efterhand. 

Fulufjället är med sina 395 inventerade arter 

redan en av landets främsta mosslokaler, det har en 

tredjedel av alla arter mossor i Sverige. Det bedöms 

gå att hitta minst ett 50-tal arter till med kompletterande 

inventeringar. Lavinventerarna Göran Thor 

och Jan-Olof Hermansson hittade 2004 Fulufjällets 

femhundrade lavart, betydligt fler än i något annat 

fjäll område. Dessutom har färdigställts en flora över 

Fulufjället226 och en geologisk turistkarta. 227 

Förekomsten av arter säger också något om 

förekomsten av kunniga inventerare. Men hursomhelst 

så har den breda ansats i bakgrundsstudier som 

ofta ingår i skötselplanerarbetet till en nationalpark, 

bidragit till att väsentligt öka vår kunskap om den 

biologiska mångfalden där, i Fulufjällets fall också 

kunskap om kulturhistoriska värden och om besökarna. 

I de flesta fall skulle sådana studier knappast 

ha prioriterats annars. 


138 

JAKT 

Efter att de uppslitande jaktdiskussionerna inför 

nationalparksgenomförandet landat i en godtagbar 

kompromiss, verkar systemet i stort sett ha fungerat 

bra. Samtliga jägare har deltagit i jaktvårdskretsens 

utbildning om jakt i nationalparken. Via en dialog 

med Länsstyrelsen har man fått till stånd en förändring 

av jakttiderna för älg för att harmonisera med 

bestämmelserna utanför parken. Man har bildat föreningen 

Fulufjällsjägarna som ett språkrör. Kretsen 

driver på för att bilda ett ”biologiskt älgskötselområde” 

i Fulufjället som ett pilotprojekt. 

Ett mål i skötselplanen är att ”besökarna ska 

ha goda förutsättningar att se stora tjurar”. För att 

uppnå detta infördes jaktbegränsningen att inte fälla 

älgtjurar med en hornkrona som har fler än 14 taggar. 

Detta har varit framgångsrikt, lett till att cirka 

30 procent procent av tjurarna har mer än tio taggar 

och att Fulufjällets berömda storvuxna älgstam 

därigenom blivit ännu mer imponerande. Detta gör i 

sin tur älgstammen än mer attraktiv som resurs för 

turister, inte minst från kontinenten. 

Jaktfalken har återvänt till Fulufjället efter lång 

bortavaro och började häcka i Njupeskärsravinen år 

2008 med lyckat resultat. Året efter misslyckades 

häckningen, men sedan har falkparet årligen fått ut 

ungar. Både 2011 och 2012 var det tre stycken. Jaktfalken 

är rödlistad som akut hotad 228 , varför återkomsten 

är närmast sensationell. Som en av landets 

mest karismatiska fågelarter har dess förekomst 

satt Fulufjället än mer på kartan för ornitologerna. 

Jaktfalkens huvudföda i Sverige är ripa till 80-90 

procent och gynnas således av goda populationer av 

fjäll- och dalripa. Sannolikt har förbudet mot ripjakt 

på kalfjället sedan nationalparken genomfördes 

2002, varit en gynnsam faktor för falkarnas återkomst. 

Vi ser här i så fall en direkt, tredubbel effekt 

av nationalparkens begränsning av jakten: till gagn 

för såväl den biologiska mångfalden, som för det 

fågelskådande friluftslivet och för turistnäringen. 

Många besökare har kommit enbart för falkarna och 


Sveriges ornitologiska förening har haft volontärer 

på plats för att informera om dem. Dessutom bevakar 

de boet mot eventuella mänskliga äggtjuvar. För 

Pan Parks är möjligheten att se vilda djur ett viktigt 

syfte, kopplad till deras krav på storlek hos såväl 

nationalpark som dess kärnområde. Förekomst av 

jaktfalk är klart i linje med detta önskemål, liksom 

den ökande andelen storälgar enligt ovan. 

De stora jaktfria arealerna som nationalparken 

skapat, torde vara gynnsamma för störningskänslig 

fauna generellt. Som tidigare konstaterats är Fulufjället 

det enda större, relativt opåverkade fjällområde 

som inte är renbetesfjäll. Det är därmed till 

skillnad från övriga fjällnationalparker också fritt 

från rovdjurskonflikter med rennäringen, liksom 

från störningar av motoriserad renskötsel både 

sommar och vinter. Dessa förhållanden kan säkert 

bidra till att alla de ”fyra stora” nu finns i området, 

såväl björn som lodjur, varg och järv, vilket få andra 

nationalparker kan erbjuda i landet. 

Vintern 2009/10 fanns i området den största 

familjegruppen vargar i landet, med nio till tio djur, 

inklusive ett intakt föräldrapar. 229 Fyra vargvalpar 

konstaterades våren 2010. Fulufjällsreviret för varg 

delas delvis med Norge, men merparten ligger i Sverige. 

Det är belagt att varg också gynnar förekomsten 

av järv, som gärna äter as och kan ta del av vargens 

bytesrester. Detta kan säkert ha betydelse i Fulufjället. 

Rent ekologiskt är det värdefullt att ha rovdjuren 

som ostörda toppredatorer i ekosystemet. Här finns 

intressanta erfarenheter från vargintroduktionen i 

Yellowstone nationalpark i USA. Där har topprovdjuren 

skapat ett naturligare och stabilare ekosystem 

med en mer optimal ålders- och könssammansättning 

hos bytesdjuren. 

Även innan nationalparken bildades var det 

förbjudet att bedriva renbete på Fulufjället. Länsstyrelsen 

har länge verkat för att samebyarna i 

Sverige och Norge ska ta ansvar för de strörenar som 

hittar till Fulufjällets attraktiva lavmattor, men det 

har varit svårt att hitta de praktiska formerna för

Ung jaktfalk på kalfjället norr om Njupeskär. 

detta. Förekomsten av varg och de andra rovdjuren 

i Fulufjället skulle kunna innebära att det svårhanterliga 

problemet med de förbjudna, främst norska 

strörenarna där får en naturlig lösning. 

År 2012 kommer övergångsbestämmelserna om 

tillåten älgjakt i den natursköna Girådalen och den 

kvarvarande småviltjakten nedanför kalfjällsgränsen 

att upphöra. Det kommer att göra parken ännu 

mer helgjuten enligt de nationella och internationella 

kriterierna. Den enda jakt som då tillåts i nationalparken 

blir älgjakten i skogslandet i öster och norr. 

Sannolikt kommer diskussionen om jakt eller inte 

upp till ytan igen då, med gamla eller förnyade argument. 

En utvärdering av småviltjakten var dessutom 

ett av önskemålen från Älvdalens kommun när de 

tillstyrkte bildandet av nationalparken. Någon sådan 

är ännu inte genomförd. 

Rovdjursfrågan är här som på många andra 

håll ständigt aktuell. Småviltjakt med lös hund blir 

alltmer osäker på grund av vargen, flera jakthundar 

har dödats. Man upplever att älgstammen påverkas 

negativt. De lokala jägarna är inte lyckliga över utvecklingen, 

anspråk på decimering av rovdjursstammen 

kommer regelbundet. Rovdjursarbetet i fält tar 

betydande resurser i anspråk för Länsstyrelsens 

naturbevakare, vilka därigenom får än mindre tid för 

övrig förvaltning som underhåll av leder etc. 

SKÖTSELPLANEN 

Skötselplanen för Fulufjällets nationalpark innebar 

ett delvis nytt sätt att utforma sådana inom Naturvårdsverket, 

till både struktur och innehåll. 230 Det 

gäller inte minst zoneringen enligt ROS-modellen 

och hanteringen av besök och besökare. Den utförliga 

besökardelen utgjorde den ”visitor management 

plan” som sedermera blev ett krav för att bli en Pan 

Park. Skötselplanen utgör nu en förlaga för verkets 

arbete med kommande nationalparker och uppdatering 

av befintliga planer. 231 

Den tidigare nämnda besökarundersökningen 

analyserade hur olika åtgärder enligt skötselplanen 

och dess zonering fungerade samt hur väl planens 


140 

Vandring bland de kartlavsgula blocken på östra fjällsluttningen. 

mål uppfylldes. 232 Här kunde vi alltså direkt få en 

återkoppling av planarbetet. Resultaten visar att 

zoneringen har varit framgångsrik i flera avseenden: 

• ”Dels har både det absoluta antalet besökare men 

också andelen besökande i zon 4 [anläggningszonen 

vid Njupeskärsentrén och vattenfallet] ökat, 

dels har andelen i de mindre tillrättalagda zonerna 

minskat. En kanalisering av korttidsbesökare till 

de turistiskt viktiga områdena kombineras således 

med bevarande av vildmarksupplevelse och naturvärden 

i andra delar av parken.” 

• ”Besökarnas upplevelser [svarar] i hög grad mot 

det som zoneringen avser att erbjuda. Delvis kan 


detta förklaras av att zoneringen också fungerar 

som en viktig källa till information om vad som erbjuds 

vilket gör det möjligt att träff a medvetna val.” 

• ”Om besökarna indelas efter sina preferenser 

för orörd natur framgår det också att zoneringen 

fungerar särskiljande. De som enbart besöker zon 

4, det vill säga i huvudsak besökare vid Njupeskär, 

har lägre krav på orördhet och högre tolerans för 

spår av mänsklig verksamhet [än dem som besöker 

kärnområdet på kalfj ället].” 

Vi kan också se att planens riktlinjer för information 

uppfylls väl: Besökarundersökningen konstaterar att 

en hög andel av besökarna har tagit del av utomhus-

informationen och anger att det berikade deras besök 

i hög grad. Besökarna angav också att mängden av 

olika friluftsanordningar är lagom och att deras kvalitet 

är bra eller mycket bra. Andelen som ger höga 

omdömen har ökat efter nationalparksgenomförandet 

jämfört med innan. Detta tyder enligt rapporten 

på att de investeringar som gjordes i samband med 

inrättandet av nationalparken (naturum, skyltar, 

informationstavlor m.m.) har haft positiv effekt på 

besökarna. 

Den nya leden från Njupeskärsfallet, som möjliggör 

rundvandring har enligt besökarstudien haft 

avsedd effekt när det gäller att motverka trängsel. 

Trots ökningen av besökarantalet har de som 

upplever trängsel vid vandringen till och från fallet 

minskat. De möten som ändå sker mellan besökare, 

särskilt framme vid vattenfallet, är i linje med 

planens intentioner att det i denna zon ska få vara 

många kontakter med andra. Situationen är därför 

godtagbar och den så kallade rekreativa bärförmågan 

är inte överskriden. 233 Att ett område har en 

hög rekreativ bärförmåga (internationellt benämnt 

”recreational carrying capacity”) innebär att det 

tål många besökare utan att vare sig dess karaktär 

eller besökarnas upplevelser förändras mer än vad vi 

avsett. 

Tack vare besökarundersökningen kan vi alltså 

konstatera att zoneringen, själva grunden för skötselplanen 

och nationalparkens struktur, glädjande 

nog tycks fungera som avsett. Att vi hade besökardata 

från 2001, innan parken inrättades, som ett underlag 

för själva planeringen har också bidragit till det goda 

resultatet. Även anordningarna och informationen 

visade sig vara rätt, både vad gäller lokalisering och 

utformning. Det är naturligtvis viktigt att följa upp 

resultatet i en repeterad studie, för att se huruvida 

parken fungerar även idag. Det gäller inte minst mot 

bakgrund av farhågorna om att standarden försämrats. 

Att redan ha en baslinjestudie att utvärdera 

förändringar mot ger goda förutsättningar att snabbt 

få förvaltningsrelevanta resultat av en undersökning. 

Även situationen på den välfrekventerade 

Njupeskärsleden är angelägen att följa upp, vad gäller 

möten med andra och eventuella upplevelser av 

trängsel som sätter ner värdet av besöket. Starkare 

kanalisering med mer uttalad ”enkelriktning” efter 

besöket vid fallet kan då vara en nödvändig åtgärd. 

SKÖTSEL OCH SKÖTSELRÅD 

Skötselplanen anger att ett skötselråd bör inrättas 

av Länsstyrelsen under 2002. Representanter 

för ortsbor, kommuner, föreningar och Pan Parks 

föreslås ingå, medan Naturvårdsverket bör inbjudas 

till rådets möten för att ha möjlighet att närvara om 

”det bedöms som angeläget”. Rådet bör enligt planen 

”behandla aktuella och löpande frågor som rör 

nationalparkens förvaltning. Det bör vara ett forum 

för diskussion och utbyte av information, men har 

ingen beslutande funktion”. Beskrivningen är i linje 

med erfarenheterna från nationalparksgenomförandet, 

att det är viktigt att tidigt klargöra roller, ansvar 

och arbetsformer i nya grupperingar som bildas. Ett 

skötselråd var också en av de åtta punkter Älvdalens 

kommun ville ha beaktade i det fortsatta arbetet när 

de slutligen tillstyrkte att nationalparken bildades: 

”Kommunen och de byagrupper som finns runt 

Fulufjället ingår i den arbetsgrupp som ska utarbeta 

skötselplaner och delta i det skötselråd som ska bildas 

för parkens förvaltning”. 

I regeringens proposition ”Hållbart skydd av 

naturområden” 234 används termen förvaltningsråd 

istället för skötselråd. Förvaltning är ett vidare begrepp 

än skötsel och kan bättre täcka in de frågor som 

är viktiga att samverka kring. Regeringens bedömning 

är att det normalt bör finnas ett förvaltningsråd 

för en nationalpark för att ”öka det lokala engagemanget 

och delaktigheten”, ett råd som ska ha ”en 

rådgivande funktion för nationalparksförvaltaren”. 

Ett sådant råd inrättades dock först våren 2011 i 

Fulufjället, även om Länsstyrelsen valde att använda 

det äldre och i sammanhanget mer etablerade 

namnet skötselråd. Länsstyrelsens strategi de första 


142 

åren efter nationalparken bildats var att den lokala 

Pan Parks-gruppen (LPPG) som inrättades 2003, 

tills vidare skulle kunna ha en liknande funktion 

som ett skötselråd. (Se vidare avsnittet om Pan Parks 

längre fram i detta kapitel.) Dock synes den gruppen 

mer haft fokus på turismentreprenörsfrågor och Pan 

Parks interna arbete med kriterier och certifieringar 

etc än skötsel- och förvaltningsfrågor, varför 

behovet av ett skötsel- eller snarare förvaltningsråd 

ändå kvarstått genom åren. Jakt- och fiskeintressenterna 

har exempelvis inte varit med i LPPG. Ett 

annat aktivt forum har varit naturums eget skötselråd, 

vilket dock naturligen har fokus på naturumverksamheten. 

Skötselrådet hade sitt första möte 2011-05-24. 

En bred inbjudan hade gått ut från Länsstyrelsen. 

Ett tiotal personer från kommuner och olika föreningar 

och organisationer hade mött upp tillsammans 

med Länsstyrelsens personal. 235 

Det nya skötselrådet kan innebära ett stort steg 

mot en nytändning i samverkansprocessen och får 

flera viktiga funktioner. Det gäller särskilt nu, när 

det i trakten finns vissa uppfattningar att det inte 

läggs tillräckliga resurser på förvaltningen av Fulufjället 

och att kvalitén hos delar av det som byggts 

upp för nationalparken sakta försämras. Med rådet 

etableras ett forum för att hantera sådana frågor, vilket 

dels kan motverka att ett missnöje byggs upp utan 

mottagare och dels fånga upp viktiga synpunkter för 

åtgärder på kort och lång sikt. Man kan i en öppen 

dialog diskutera prioriteringar och organisatoriska, 

praktiska och administrativa frågor som rör förvaltningen. 

Missförstånd kan redas ut och gemensamma 

referenser skapas, med förståelse både för förvaltningens 

situation och för det lokala perspektivet. 

Det är ett generellt problem att det är svårt att 

sköta skyddade områden med tillräcklig kvalitet 

när fanfarerna har tystnat, de stora investeringspengarna 

är borta och den grå förvaltningsvardagen 

vidtar; nu med ständiga prioriteringar mellan många 

angelägna åtaganden inom och mellan olika skydda- 


de områden och i förhållande till annat. För Fulufjällets 

del är det nu, tio år efteråt, som det fysiskt börjar 

synas om finishen, omsorgen och resurstilldelningen 

sviktar. 

Fördelningen av så kallade skötselmedel från 

Naturvårdsverket till länsstyrelserna avgör de 

ekonomiska ramarna för förvaltningen. 236 Länsstyrelserna 

gör sedan egna prioriteringar av hur ett 

schablonbelopp för skötsel av länets alla skyddade 

områden ska fördelas, däribland till nationalparkerna. 

Fulufjället ställs därmed mot hela Länsstyrelsens 

naturvårdsverksamhet med förvaltning 

av mängder av stora reservat i Dalarna 237 , rovdjursarbete 

och många andra små och stora åtaganden. 

Denna avvägning kan Naturvårdsverket formellt 

inte påverka. Den avgör, tillsammans med eventuella 

riktade medel från Naturvårdsverket för investeringar 

och andra åtgärder, vilka resurser som läggs 

på Fulufjällets nationalpark. Investeringar beslutas 

av Naturvårdsverket, baserade på länsstyrelsernas 

önskemål men med egna prioriteringar enligt en 

långsiktig plan. De senaste åren har det av resursskäl 

varit begränsade medel från verket till länsstyrelserna 

både för investeringar och för så kallade särskilda 

insatser i skyddade områden. De senare avser 

riktade upprustningsåtgärder och projekt i specifika 

områden, som komplement till den stora schablonberäknade 

potten för förvaltning av hela länets reservat 

och nationalparker. Här är dock inte platsen att 

diskutera medelsfördelning och prioriteringar för 

Fulufjället, men kritik från dem som är nära berörda 

av förvaltningens effekter på fältet är hursomhelst 

värd att tas på allvar. 

Frågor om områdets kvalitet är också något som 

kan belysas i besökarstudier. Här finns för Fulufjället 

goda möjligheter att vid en uppföljande studie till 

den som gjordes tidigare, ta reda på hur det förhåller 

sig idag, jämföra med innan och vid behov vidta 

åtgärder grundade på fakta. Här finns en etablerad 

metod och ett unikt, gediget grundmaterial att 

relatera en uppföljning till. Skicket på friluftsanord-

ningar m.m. fick ett mycket högt betyg av besökarna i 

den förra besökarundersökningen. Anser besökarna 

exempelvis nu att skicket på leder, stugor, skyltar etc. 

har försämrats, finns tydliga motiv för att än mer 

prioritera underhållet. Ingen annan svensk nationalpark 

har ett så bra basmaterial att jämföra med. 

En viktig funktion med ett skötselråd är inte 

minst att de åtgärder som faktiskt genomförs kan visas 

upp och bli synliga. Det kan annars lätt bli fokus 

på allt som av olika skäl inte görs; det kan vara lättare 

att se bristerna än det som ändå är bra. Positiva, konkreta 

händelser är viktiga symboler och bekräftelser 

på de ambitioner som finns. De kan fylla på energi 

och ge hopp om framtiden. 

Och en hel del större och mindre åtgärder har genomförts 

i Fulufjället de senaste åren, här följer ett 

urval: Vid Njupeskärsentrén har serveringen byggts 

om för större kapacitet, uppvärmningen av naturum 

förbättrats, en ny grillplats byggts och parkeringen 

utvidgats. Dessutom har de hårt trafikerade 

vandringslederna mot Rösjön förstärkts med grus, 

spångningen längs leden till fallet har breddats och 

grusningen kompletterats. Två broar har bytts ut och 

den nya Poststigen på fjället markerats. I samband 

med den lokala föreningen ”fritid i mörkret” har en 

ny vandringsled ställts i ordning från Fulufjällsbyn 

till Njupeskärsentrén. Köken i Tangsjö- och Björnholmsstugan 

stugor har renoverats och torrklosetten 

vid Njupeskärsstugan renoverats. Vid Rösjöanläggningen 

har fönstren bytts ut och en ny solcellsanläggning 

med vindsnurra monterats. Foldrar om 

naturstigen vid Göljån har producerats, liksom en 

bok om ”den stora ursköljningen” vid Göljån 1997. 238 

Dessutom sker ett löpande underhåll av sommar- 

och vinterleder, broar, vägar, skyltning etc. Men 

fjället är stort, lederna är långa och friluftsanordningarna 

många. Ett betydande underhållsbehov 

kommer alltid att finnas. Önskemål om förbättringar 

likaså. 

NORSK NATIONALPARK 

Åtminstone sedan slutet av 1990-talet har det pågått 

diskussioner om att också den norska delen av 

Fulufjället skulle skyddas som nationalpark (för 

tydlighets skull används i fortsättningen den norska 

stavningen, Fulufjellet, för denna). Jag minns ett 

möte i norska Ljørdal kring millennieskiftet, där 

man från ortsbornas och kommunens sida hade sett 

hur väl det utvecklade sig på den svenska sidan med 

en ny nationalpark och ville veta mera. De svenska 

framgångarna har bidragit till att planerna rulllat 

vidare. Samarbetet inom Fulufjällsringen över 

gränsen har gett ytterligare inspiration. 

Initiativet togs lokalt och regionalt, man förde 

underifrån fram till regeringen att man gärna såg 

en ny nationalpark i Fulufjellet. Alltså helt motsatta 

förhållanden än i Sverige, där det ju var ett tryck 

uppifrån att bilda nationalparken, men med lokalt 

motstånd. 

Ett stycke in i processen fanns dock tveksamheter 

främst i Trysil kommun. Kommunledningen gav 

då i uppdrag åt Norska institutet för naturforskning 

(NINA) att utreda vilken potential en ny nationalpark 

i Fulufjellet skulle ha för att skapa en bättre 

ekonomisk utveckling i trakten. Rapporten som kom 

år 2000 bidrog till att öka stödet för nationalparken 

och gå vidare. 239 

NINA:s rapport konstaterar: ”En nasjonalparketablering 

i Fulufjellet vil kunne være et positivt 

element i oppbyggingen av Trysil som helårlig 

reiselivsdestinasjon. En nasjonalpark vil passe godt 

inn i pilotprosjektet for bærekraftig reiseliv, og vil 

kunne fungere som spydspissen i markedsføringen 

av sommerproduktet. En nasjonalpark og et aktivitetstilbud 

knyttet til denne vil kunne bidra til bedre 

utnyttelse av ledig overnattingskapasitet i kommunen 

sommerstid. I Ljørdalen vil en nasjonalparketablering 

også kunne brukes som incitament for 

mobiliserings og utviklingsprosjekter”. Här finns 

klara paralleller till Fulufjället, som också refereras 

till i rapporten. 


ErikknutsåsenLillådalen 

Gördalen 

Ljora 

144 

Poststigen 

ulubågan 

NORGE 

Lorthån 

Brattfjället 

L. Harrsjön 

Getsjöhön 

St. Getsjön 

1042 

Bergådalsstugan 

Bergådalen 

Njupeskär 

Harrsjöstugan 

St. Harrsjön 

Tjärnvallen 

Rösjöstugorna 

St. Rörsjön 

Harrsjöhön 

983 

FULUFJÄLLETS 

NATIONALPARK 

Fulufjellets 

nasjonalpark 

Tangsjöstugan 

TangAltarsjöarna 

Storhön ringen 

1039 

Ljordal 

Girådalen 

nasjonalpark G GGGG 

0 2 4 6 8 

10 km 

Lissfjället 

Girådalssätern 

Girån 

Mörkret 

Brottbäckstugan 

Särnmanskojan 

Särnmanssjöarna 

Väster- 

992 

Skärvallenn 

Tangåfjället 

Väg 1056 

Mot Särna 

Man kan se NINA:s rapport som ett led i en 

framgångsrik strategi för att ge bättre underlag för 

diskussionerna lokalt; att ge grogrund för det vi förut 

kallat ”möjligheternas diskurs”. Det kan ses som en 

del av ett mindre omlandsprojekt, men till skillnad 

mot Sverige var det här inga ortsbor involverade i 

arbetet med att analysera och ta fram uppgifter. 

I statsbudgeten för 2011 lade Miljøverndepartementet 

i Oslo en proposition till Stortinget som tar 

upp genomförande av nationalparksplanen 240 : ”För 

att få sammanhang med nationalparken på svensk 

sida vill man också inrätta Fulufjellets nationalpark. 

Den kommer som tillägg till nationalparksplanen.” 

Intressant är tillägget att ”i skyddsarbetet lägger 

man stor vikt vid att genomföra demokratiska och 

tillitskapande planprocesser”, vilket knyter an till 


Brottet 

Kloran 

945 

Fulan 

Klorhön 

951 

950 

Summelfjället 

Brynstigen 

Göljådalen 

Göljåstugan 

Göljåfjället 

Tangådalen 

995 

906 

Östertangen 

Tangån 

Gamla Stötsätern 

Tangådalsstugan 

Björn- B 

holms h 

stugan s 

nsss-n 

Storbron 

St. Göljån 

Nya Stötsätern 

777 

Lövåsen 

Morbäckssätern 

Lövåssätern 

L 

Den nya norska Fulufjellets nasjonalpark intill den svenska. 

synsättet i vårt eget Omlandsprojekt. Då andra nationalparksprocesser 

låg före, sköts inrättandet dock 

framåt i tiden. 

Både lokalbefolkningen, kommunen och fylket 

(länet) hade tillstyrkt förslaget. I ett svar på Fylkesmannens 

remiss år 2007 om en ny nationalpark i 

Fulufjellet, uttalar Naturvernforbundet i Hedmark 

sitt stöd för inrättandet. Man säger att ”den föreslagna 

nationalparken är en logisk följd av inrättandet av 

den svenska parken, såtillvida att dessa två nationalparker 

utgör en samlad enhet där de naturgivna 

kvaliteterna bestämmer avgränsningen oavsett nationsgräns”. 

241 Länsstyrelsen i Dalarna har deltagit i 

den norska processen. 

Till slut var allt klart. Den 26 maj 2012 invigde 

Norges nye miljöminister Bård Vegar Solhjell 

Fulufjellet som Norges 35:e nationalpark. 242 Det är 

glädjande att konstatera att Fulufjället nu, 22 år 

efter att det svenska nationalparksarbetet började, 

är en skyddad helhet oavsett nationsgränser. Norska 

Fulufjellet är 8 250 hektar stort, varför den samlade 

norsk-svenska Fulufjällsnationalparken får en yta av 

ca 47 000 hektar. Se kartan. 

Så kallade ”transboundary national parks”, 

gränsöverskridande nationalparker, står högt på 

agendan i den internationella naturvården. De visar 

på en helhetssyn inom naturvården som inte bryr sig 

om formella gränser, förutom att de anses förbättra 

det internationella samarbetet. Fulufjället blir nu 

Sveriges andra sådan efter Kosterhavets nationalpark, 

som gränsar mot den samtidigt inrättade 

(2009) norska Yttre Hvalers nasjonalpark. 

Även Pan Parks har visat intresse av att få med 

en dubbelpark inom PP-familjen. En stor skepsis 

har dock funnits bland de norska ortsborna gentemot 

Pan Parks. Detta då de uppfattas ha en strikt 

hållning mot jakt, vilket bland annat visas av att 

det bland kriterierna för en PP ingår ett jakt- och 

fiskefritt kärnområde av minst 10 000 ha. Jakt och 

fiske är tillåtet i hela Fulufjellet, vilket är normalt 

för de norska nationalparkerna och således en klar

skillnad mot den svenska policyn. Dock skulle 

svenska Fulufjällets orörda zon kunna räcka till för 

hela ”internationalparken”, varför det sannolikt inte 

skulle behöva innebära ett hinder med de generösare 

bestämmelserna för jakt och fiske på den norska 

sidan. Inga konkreta PP-planer verkar dock finnas i 

dagsläget för Norge. 

Ett framtida norskt medlemskap i Pan Parks via 

en gemensam internationalpark i Fulufjället, skulle 

också kunna vara ett pådrivande och vitaliserande 

omtag för den lokala Pan Parks-gruppen i svenska 

Fulufjället – förutsatt förstås att de norska jaktfrågorna 

kan hanteras. 

Regeringen i Norge har nyligen fattat ett beslut 

som gör det möjligt med lokal medverkan i förvaltningen 

av skyddade områden, där bland annat 

kommunerna får ett tydligt mandat. Det förefaller 

främst vara avsett för stora områden som spänner 

över flera kommuner och fylkesgränser, men kommer 

nu att tillämpas för den nya nationalparken i 

Fulufjellet. Förvaltningen kommer att ledas av ett 

lokalt ”forvaltningsstyre” med två representanter för 

Trysil kommun och en representant för Hedmarks 

fylkeskommun. Vi kan se flera svenska paralleller: 

Tyresta nationalpark, förvaltas som tidigare nämnts 

av en stiftelse vars styrelse består av representanter 

för stat och kommuner. Även för Kosterhavets 

nationalpark finns formellt lokalt inflytande genom 

den Kosterhavsdelegation som styr förvaltningen. 

Detsamma gäller för världsarvet Laponia med de ingående 

nationalparkerna Sarek, Padjelanta och Muddus, 

där den ideella föreningen Laponiatjuottjudus 

har förvaltningsansvaret. 

Norska miljödepartementets skrivningar i 

propositionen visar den starka kopplingen till Omlandsprojektets 

arbetssätt. Det är nog inte överord 

att påstå att framgången med Svenska Fulufjället 

har varit en viktig grund för inrättandet och det 

lokala stödet. Den norska betoningen på tillitsskapande 

processer ger förutsättningar för fortsatt lokal 

delaktighet i förvaltningsarbetet där. Detta torde 

påverka också den svenska sidan, då förvaltningen 

behöver samordnas över gränsen. Det gäller allt från 

tillsyn och information till lokalisering och märkning 

av fjälleder 243 . 

PAN PARKS 

Samarbetet med Pan Park Foundation har gått 

vidare. Hela nätverket har utvecklats: idag, år 2011, 

finns det elva Pan Parks (PP) i nio länder. 244 En av 

de tre första, Bieszczady National Park i Polen, har 

dock uteslutits för att den inte uppfyllde alla kriterier. 

245 Hemsidan utvecklas hela tiden och bidrar till 

kunskap om de enskilda nationalparkerna och de 

aktiviteter som finns där. 246 

Kriterierna för de tre första principerna för en 

PP var uppfyllda av Fulufjället vid invigningen: naturvärden, 

skötselplan för naturvärdena och skötselplan 

för besök/besökare. 247 Denna certifiering gällde 

för fem år och skulle förnyas år 2007. För att gå 

vidare med de resterande fjärde och femte principerna 

som krävs för en PP, en strategi för utveckling av 

hållbar turism respektive ett partnerskap med lokala 

turismföretagare248 , behövdes enligt regelverket en 

lokal arbetsgrupp. Länsstyrelsen i Dalarna initierade 

en sådan under hösten 2002, benämnd Fulufjällets 

Pan Park-grupp och förkortad FPPG. I Fulufjällets 

FPPG ingår förutom Länsstyrelsen företrädare 

för Älvdalens och Malungs kommuner, Fulufjällsringen, 

lokala Pan Parks-partners, Fulufjällets 

naturum samt svenska Världsnaturfonden. Länsstyrelsen 

är ordförande och sammankallande och har 

hållit en koordinator för arbetet i gruppen. Gruppen 

beskrivs av Länsstyrelsen som ”ett forum för rådgivning, 

diskussioner och informationsutbyte. Den har 

ingen laglig tyngd. Samstämmighet i besluten ska 

eftersträvas. Om detta inte uppnås har förvaltningen 

för Fulufjällets nationalpark vetorätt.” 249 

Med Länsstyrelsens koordinator som motor arbetade 

gruppen år 2004 fram en ”turismstrategi för 

Fulufjället med omgivande region”, enligt Pan Parks 

regler. 250 Övergripande mål för en sådan strategi är 


146 

för det första att uppnå en symbios mellan bevarandemålen 

för en PP och en hållbar turismutveckling. 

För det andra är målet att öka kvalitén hos såväl 

turismprodukterna som besökarnas upplevelser i 

området. 251 FPPG ska också ansvara för att genomföra 

och följa upp strategin. Fulufjällets turismstrategi 

godkändes av Pan Park 2004-01-30 och därmed var 

den fjärde principen också klar. 252 

Nästa steg för FPPG var att medverka till att 

företag kring Fulufjället blir lokala partners till Pan 

Parks. Gruppens uppgift var att ställa upp kriterier, 

rekommendera och verifiera kandidater vilka 

sedan skriver på ett avtal med Pan Parks Foundation. 

Företagarna förbinder sig där att arbeta för 

en hållbar turism, bedriva en verksamhet av hög 

kvalitet samt att stödja bevarandemålen för nationalparken 

och målen för Pan Parks. De betalar också 

en avgift till Pan Parks utifrån sin storlek, åtminstone 

inledningsvis. I gengäld får företagen rätt att 

använda logotypen, hjälp med marknadsföring och 

varumärkesarbete via egna länkar från Pan Parks 

hemsida och på andra sätt, stöd i utvecklingen av 

turismprodukter, kontakter och nätverk inom branschen 

etc. Första certifieringen skedde 2004. FPPG 

bistod turismentreprenörerna i den rätt krångliga 

ansökningsproceduren. Partnerskapen med lokala 

näringsidkare innebar att det sista steget till att vara 

en fullvärdig Pan Park nu var uppnått. Den femte 

principen var klar. Som certifierad partner förbinder 

man sig bland annat att verka för att utveckla 

en hållbar turism kring Fulufjället, att aktivt stödja 

bevarande- och skötselmål för nationalparken och 

att acceptera Pan Parks-systemet. 

År 2007 gjordes en omcertifiering av principerna 

1–3. Turismstrategin reviderades året efter enligt 

nya riktlinjer från Pan Parks. Arbetet med turismstrategin 

gjordes som ett samarbete med Fulufjällsringen 

inom ramen för deras pågående Interregprojekt. 

Detta bidrog till att stärka banden mellan Pan 

Parks och Fulufjällsringen. Den 26 november 2009 

godkändes nio företag i Fulufjället av Pan Parks som 


partners. 253 Därmed var nationalparken framgångsrikt 

omcertifierad enligt alla fem PP-principerna. 

Fulufjället var den första inrättade Pan Parken 

och den första som certifierats fullständigt, och 

visades upp som ett positivt exempel av organisationen. 

Samarbetet har lett till flera internationella studiebesök, 

seminarier och konferenser inom sektorn 

naturvård/turism i trakten. 

Den i kapitel 6 omnämnda nya stugbyn som 

byggdes intill Mörkret och invigdes år 2004, har inte 

oväntat haft stor betydelse. Den kallades först för 

Pan Parks Village men bytte så småningom namn till 

Fulufjällsbyn. Anläggningen har 22 stugor med totalt 

124 bäddar och är ett högkvalitativt boende med 

en standard som inte fanns förut i trakten. Intressant 

är att hela inredningen och utrustningen kom 

från IKEA. Det såg man från de utländska beställarna 

som en kvalitetsstämpel och som typiskt svenskt. 

Lokalt var man dock något undrande till detta. 

Antalet gästnätter var år 2006 drygt 5 000, år 2010 

hade det ökat till cirka 7 000. Stugbyn hade i början 

främst utländska besökare och turismarrangörer, 

men via mer inhemsk marknadsföring och svensk 

föreståndare blir andelen svenska gäster allt större. 

Deras andel uppgår nu till cirka 60 procent, vilket 

också tar udden av den kritik som tidigare varit mot 

anläggningen som ”en holländsk enklav”, med både 

värdpar och de flesta gästerna från Holland. 

Verksamheten i Fulufjällsbyn genererar också 

olika servicetjänster för lokal arbetskraft, från guidning 

till reparationer och städning. Fulufjällsbyn 

utgör nu ett vandrarhem inom ramen för Svenska 

Turistföreningen och planer finns på att utöka med 

en byggnad för konferenser. Marknadsföringen av 

anläggningen via Pan Parks bidrar till att öka Fulufjällets 

attraktion på kontinenten. Anläggningen har 

fungerat som den starkaste symbolen både för Pan 

Parks närvaro och vad det konkret kan innebära. 

Dock var den genom namnet starka kopplingen till 

Pan Parks inte bara av godo. Sammanblandningen 

mellan stiftelsen Pan Parks Foundation (PPF), Pan

Lappljung, en nordlig art som har sin sydgräns i Dalarna. 

Parks Village och det företag som byggde och äger 

stugbyn, Pan Parks Accomodation (PPA) 254 , var 

till stiftelsens nackdel när företaget hamnade i en 

trasslig lokal konflikt. Mer om detta i nästa avsnitt. 

Det var därför en strategisk fördel att byta namn till 

Fulufjällsbyn. 

Det förefaller som om intensiteten i Pan Parksarbetet 

har mattats av på senare år i Fulufjället. 

Länsstyrelsen har inte haft personella resurser att 

driva frågorna i lokala Pan Parks-gruppen, som inte 

träffats någon gång under 2010. Planerade aktiviteter 

från Pan Parks centralt har dessutom ställts in 

och vissa ortsbor frågar sig vad Pan Parks ”egentligen 

gör”. Det finns en viss uppgivenhet där man 

menar att det är gott om ord och papper utan att det 

händer särskilt mycket. 

Dessutom har Pan Parks centralt lagt mycket på 

sitt inre arbete i samband med en omstrukturering, 

ny logotype, utveckling av systemet för att utvärdera 

och verifiera olika PP och PP-kandidater m.m. 

Antalet PP att hantera har som nämnts också ökat, 

samtidigt som det har varit vissa problem angående 

certifieringen i vissa centraleuropeiska parker. Sammantaget 

har detta inneburit att närvaron i Fulufjället 

minskat, vilket haft sitt pris. En ambition från 

Pan Parks för framtiden är dock att stärka banden 

till lokala partners, ha mer direktkontakt och ge stöd 

på olika sätt. Arbetssättet förutsätter också en aktiv 

motpart; ett engagemang från de lokala företagarna. 

De nämnda konflikterna i anslutning till Pan 

Parks Accomodation och Fulufjällsringen med kritik 

och upprörda känslor, påverkade både partnerskapet 


148 

med de lokala företagarna och synen på Pan Parks 

som helhet och idé. Bilden av problem och Pan Parks 

som en stelbent organisation verkar ha bitit sig fast 

här och var. I grunden förefaller det ändå som om det 

idag ändå finns ett någorlunda förtroende för Pan 

Parks i omlandet. Man vill om inte annat vara med på 

tåget om något händer. 

Utvecklingen är trots allt positiv i grunden, Pan 

Parks har systematiskt byggt upp både sitt nätverk 

av nationalparker och sin organisation och utgör nu 

en viktig del av den sameuropeiska naturvården. Den 

internationella uppmärksamheten för Fulufjället 

torde öka i och med att Pan Parks-konceptet växer sig 

allt större och starkare i Europa. Vi har genom Pan 

Parks en internationell aktör på plats, som på olika 

sätt både följer och påverkar utvecklingen i Fulufjället. 

Fulufjällets framgångar gynnar också Pan Parks 

som idé. Ömsesidigheten i samarbetet är uppenbar. 

Kanske överskattar dock Pan Parks ibland sin 

egen betydelse. På PP:s webbplats anges till exempel 

att certifieringsprocessen för Fulufjället har gjort 

att det förbjudits jakt och skoteråkning i kärnområdet. 

Faktum är dock att zoneringen och bestämmelserna 

i Fulufjället arbetades fram oavsett Pan 

Parks kriterier, och dessutom innan kriterierna var 

fastställda. I inledningen av Pan Parks-arbetet var 

det snarare den pågående planeringen av Fulufjället 

som påverkade uppläggningen av Pan Parks-systemet 

än tvärtom. Som framgår av avsnittet om den 

norska nationalparksprocessen ovan, kan bilden av 

Pan Parks som ”jaktförbjudare” slå tillbaka. I Norge 

ses Pan Parks-konceptet på sina håll som ett hot mot 

jakträttigheterna i nationalparkerna och verkar i 

nuläget inte vara särskilt välkommet dit. 

Arbetet med det lokala partnerskapet med 

certifiering och utveckling av turismföretag känns 

ännu inte helt färdigutvecklat, men rymmer en stor 

potential. Hela Pan-Parks-systemet med en mängd 

principer, kriterier och underkriterier, otaliga blanketter 

som ska fyllas i enligt ibland snåriga instruktioner 

och överarbetad systematik, kan uppfattas 


som överbyråkratiskt och onödigt krångligt. Men 

bakom allt detta finns en god tanke och ett koncept 

som växer sig starkare i världen: nödvändigheten 

av ett samarbete mellan naturvård och turism, med 

lokal drivkraft och dialog för att vi ska få en hållbar 

utveckling kring våra skyddade områden. Fulufjället 

bidrog starkt till utvecklingen av Pan Parkskonceptet 

inledningsvis, något att vara stolt över. 

Nu gäller det att fortsätta att påverka tillämpningen, 

och via dialog förbättra bristerna och dra nytta av det 

system som trots allt nog är det bästa Europa har att 

tillgå i den vägen. 

För att behålla och i viss mån återskapa förtroende 

och legitimitet för Pan Parks är det viktigt med 

närvaro och aktivitet. Det gäller både genom den centrala 

organisationen och att återaktivera den lokala 

gruppen via Länsstyrelsen. Det finns ett behov av en 

utökad dialog mellan Pan Parks och svenska myndigheter 

och organisationer om formerna för samverkan. 

Certifieringen i november 2009 av partners och 

av nationalparken för alla fem principerna, var en 

positiv händelse med närvaro av Pan Parks ledning. 

Den kändes av flera som en nystart, som det finns 

förutsättningar att bygga vidare på. Kopplingen mellan 

en LPPG-grupp och det nya förvaltningsrådet 

behöver också finna sina former. 

Just som denna rapport slutredigeras nås vi av 

beskedet att det företag som driver Fulufjällsbyn, 

Pan Parks Accomodation in Sweden AB, har gått 

i konkurs. Konkursen inleddes efter beslut i Mora 

Tingsrätt 2012-06-12. Stugbyn drivs vidare av en 

konkursförvaltare för att söka hitta en köpare. 255 Det 

är oklart hur det hela kommer att utveckla sig, men 

enligt konkursförvaltaren finns flera intressenter. 

Det är naturligtvis av flera skäl viktigt att Fulufjällsbyn 

på något sätt kan drivas vidare, men också vilken 

profil och inriktning den i så fall kommer att få. 

FULUFJÄLLSRINGEN 

Många av de lokala processer och nätverk som initierats 

under Omlandsprojektet har sedan det avsluta-

des hösten 2002, fortsatt att utvecklas i byarna, från 

Sörsjön till Gördalen och Mörkret. Det kanske viktigaste 

delprojektet under Omlandsprojektets tredje 

och sista etapp var att konkretisera det organ som 

skulle kunna ta över drivkraften i omlandets affärsoch 

produktutveckling: den ekonomiska föreningen 

Fulufjällsringen. Diskussioner kring hur en sådan 

organisation för samverkan, gemensam marknadsföring 

etc skulle kunna se ut och fungera, ledde till att 

Fulufjällsringens ekonomiska förening bildades den 

24 januari 2001. 

Från att vid starten ha bestått av ett tiotal företag 

och en handfull privatpersoner, hade föreningen 

2011 cirka 80 medlemmar. Av dessa är 25 aktiva 

företag i Sverige och 18 i Norge, resten är privata 

stödmedlemmar. 

Starkt bidragande till den positiva utvecklingen 

för Fulufjällsringen är den finansiering föreningen 

stegvis fått från Länsstyrelsen och från EU:s 

regionala utvecklingsfond Interreg, för samarbete 

Sverige-Norge. Projektet bär namnet ”Gränslös 

Fjällupplevelse i Fulufjället”. Finansieringen har 

gett resurser för projektledning och annan personal 

för att driva Fulufjällsringens verksamhet. Man har 

fortsatt att utveckla gemensam marknadsföring och 

bokning, kommersiella produkter och nya idéer; har 

genomfört visningsresor för utländska turismföretag 

och studieresor och utbildningspaket för sina 

medlemmar: ordnat nätverksseminarier för att utveckla 

och kvalitetssäkra sitt samarbete, med mera. 

Första etappen löpte från april 2006 till december 

2007. 256 Det var därefter svårigheter att 

få fullt stöd för Interregmedel för nästa steg. Via 

Länsstyrelsen och region Dalarna kunde man dock 

finansiera fortsatt arbete mars 2008 – oktober 2009 

inklusive att formulera och förankra ansökan om 

pengar från Interreg för etapp II. 257 Ansökan beviljades 

december 2009 och gällde perioden januari 2010 

till december 2011med en total budget på 3,3 mkr, 

därav nationell medfinansiering 1,6 mkr. 258 

I beslutet om etapp II säger beslutsmyndigheten 

Länsstyrelsen i Jämtland, att ”de planerade aktiviteterna 

värderas som bra samhällsekonomiska investeringar 

och bör generera ökad omsättning och vinst 

för små- och medelstora företag i gränsområdet. […] 

Projektet representerar lokal optimism och framtidstro. 

För att uppnå maximal utdelning av denna 

satsning på eko och naturturism bör arbetet koordineras 

med Pan Park i Sverige”. Projektet syftar till 

att stärka relationen mellan grannarna på ömse sidor 

gränsen; ta vara på omlandets kultur och historia; 

vårda och utveckla natur- och kulturmiljöer, stärka 

den lokala utvecklingen; bidra till att behålla service 

i byar och andra samhällen; stimulera och hjälpa 

nyföretagande i området samt höja kompetensnivån 

hos omlandets småföretag. Den primära målgruppen 

är de näringsidkare som etablerat sin verksamhet 

inom Fulufjällsringen. En deltidsanställd projektledare 

i Särna och en i Norge driver arbetet. Den 

projektanställda personalen kommer från Fulufjällets 

omland, vilket således direkt innebär fler lokala 

arbeten. Man har lyckats väl med att förankra 

arbetet hos nyckelaktörer i Omlandet; i styrgruppen 

till EU-projekten har medverkat tjänstemän från 

Älvdalen, Malungs och Trysils kommuner. 

Det har varit vissa slitningar inom organisationen 

de senaste åren. En orsak är vissa personliga 

motsättningar med grund i olika förhållningssätt 

till samarbete och samverkan. Den största krisen 

bottnade i ett avtal mellan ägaren Pan Parks Accomodation 

in Sweden och en nyetablerad turistentreprenör 

inom Fulufjällsringen. Avtalet var kopplat till 

rättigheter för aktiviteter i anslutning till den av PPA 

ägda stugbyn Pan Parks Village, numera benämnd 

Fulufjällsbyn. Flera andra aktörer uppfattade avtalet 

som orättfärdigt och orimligt exkluderande av 

andra verksamheter. 

Stämningen och samarbetsklimatet försämrades 

kraftigt inom Fulufjällsringen, media uppmärksammade 

situationen, flera personer lämnade styrelsen 

och föreningen. De upprörda känslorna och kritiken 

spillde också över på Pan Parks Foundation och några 


150 

företag sa upp partnerskapet med stiftelsen. Detta 

trots att Pan Parks Accomodation alltså var något 

annat än stiftelsen Pan Parks. Sammanblandningen 

av alla Pan Parks-begreppen via namnet var både en 

fördel i marknadsföringen men här en tydlig nackdel 

för själva stiftelsen. Skillnaden var svår att förstå, 

inte minst för media och utomstående. Avtalet med 

entreprenören upplöstes så småningom av Pan Parks 

Accomodation, det hela hamnade i en civilrättslig 

process och löstes till slut år 2009 genom förlikning 

mellan parterna. Det som skedde har satt sina spår, 

men det mesta talar för att turbulensen nu är passerad 

för Fulufjällsringens del och att organisationen 

är tillräckligt stabil för att gå vidare. 

Det är svårt att utifrån ge en klar bild av vad 

som hände och varför, men sannolikt är det flera 

skeenden som samverkar. En förklaring till krisen 

kan vara en kombination bland annat av att: a) Den 

långa processen med Fulufjällsringens framväxt har 

lett till förväntningar på vissa former för samverkan 

och öppenhet. b) Nya driftiga personer kommer in 

utifrån i en befintlig kultur och skapar egna ramar. 

c) Ett internationellt företag som Pan Parks Accomodation, 

med lokalisering långt bort och rötter i 

en annan tradition än den svenska, kan ha svårt att 

ha fingertoppskänsla för vad som är lämpligt och 

möjligt i en lokal kontext vid Fulufjället. 

Övergången från Omlandsprojektet till föreningen 

Fulufjällsringen kan trots allt sägas ha gått bra. 

Det finns en lokal organisation, engagemang, nätverk 

och många medlemmar. Nya företag och unga entreprenörer 

flyttar in och ansluter. Man har haft gehör 

hos myndigheterna och skapat utvecklingsprojekt för 

cirka 8 miljoner kronor, därav knappt 5 miljoner från 

offentliga anslag. Det pågående Interregprojektet 

med anställda projektledare ger förutsättningar att 

söka nya former för fortsatt verksamhet. Utmaningen 

nu är att hitta ett stabilt system för kontinuitet och 

driv när bidragen fasas ut. Detta är den verkliga 

framtidsfrågan. Enligt ansökan till innevarande 

projekt förväntar man sig att projektet ska bidra 


till att lägga grunden för fortsatt verksamhet och en 

stabil organisation. Finansieringen framöver avses 

ske via serviceavgifter, reklamintäkter från webben, 

kartor och trycksaker, större samarbetsavtal samt 

försäljning. Sannolikt kommer projektet att generera 

ytterligare kreativa idéer. 

Ett väl fungerande nätverk för turismföretagarna 

runt fjället ligger i högsta grad i nationalparkens 

intresse. Fulufjällsringen har varit och kommer 

framöver säkert fortfarande att vara en viktig aktör 

för att bygga vidare på Omlandsprojektets grundarbete. 

En väg framåt kan vara att alltmer knyta 

an till regionalekonomiska organ, där exempelvis 

Länsstyrelsens näringslivsenhet redan visat stort 

engagemang, och att bredda fokus till att handla om 

utvecklingsfrågor för regionen. 

Den nya norska nationalparksbildningen torde 

också kunna stärka Fulufjällsringen, som ju redan 

är gränsöverskridande. En annan positiv faktor är 

den tydliga närvaron av kommunerna i arbetet med 

Fulufjällsringens olika projekt, i styrgrupper, via 

medfinansiering och på andra sätt. I Älvdalen har 

exempelvis näringslivschefen medverkat i styrgruppen. 

Samverkan med Pan Parks, där Fulufjällsringen 

redan ingår i den lokala Pan Parksgruppen, är en 

annan framtidsfråga. Hur samarbetet kommer att 

utvecklas återstår att se, men klart är att båda aktörerna 

behövs och bör kunna dra nytta av varandra. 

Partnerskapet med Pan Parks är en strategisk möjlighet 

för Ringens företag till samverkan, marknadsföring 

och utveckling. 

EKONOMI 

En ny nationalpark innebär betydande samhälleliga 

investeringar. Den leder också till nya arbetsillfällen 

och ökade intäkter i region och omland, något 

som det tidigare saknats dokumentation av i Sverige. 

Resultaten från Fulufjället bekräftar de effekter som 

diskuterades under genomförandeprocessen och i 

Omlandsprojektet. De utgör också viktig kunskap inför 

arbetet att inrätta nya nationalparker framöver.

Stora Harrsjön med stugplatsen. Rösjöarna i fonden. 

INVESTERINGAR 

Vi kan nu överblicka de totala satsningarna som 

nationalparksgenomförandet medförde. I runda tal 

investerades fram till år 2004 i runda tal 100 miljoner 

kronor i och omkring Fulufjället, fördelade på: 

• Byggnader, leder, information m.m. 30 mkr 

• Markförvärv 25 mkr 

• Omlandsprojektet 3 mkr 

• Gördalsvägen 12 mkr 

• PAN Parks Village (Fulufj ällsbyn) 30 mkr 

Av dessa står naturvården för 43 mkr, vägmyndigheterna 

9 mkr, EU:s strukturfonder 18 mkr och privat 

kapital till PAN Parks Village 30 mkr. (Ej medräknat 

är de ovan nämnda projektmedlen till Fulufjällsring- 

ens ekonomiska förening om 8 mkr.) Till detta kommer 

även mer svåröverblickbara personalkostnader 

för Naturvårdsverket och länsstyrelsen, något som 

inte ingår här men som kan räknas i årsarbeten och 

ett par miljoner kronor. 

Investeringarna har medfört en totalsatsning 

som nog aldrig förr på en nationalpark i Sverige: under 

en treårsperiod rustades hela området och dess 

infrastruktur upp, huvudentrén omgestaltades helt, 

ny parkering anlades, befintlig vegetation flyttades 

från den gamla till den nya P-platsen, serveringen 

byggdes om, ett nytt naturum byggdes, ny stig från 

Njupeskär anlades i obruten terräng, den befintliga 

eldpallkojan vid Njupeskär flyttades, nytt utsiktstorn 

med naturstig uppfördes vid Göljån, utsikts- 


152 

plats med information anlades vid angöringsvägen, 

det genomfördes informationssatsningar från att 

anlägga Njupeskärs naturstig till nya entréskyltar, 

foldrar och en praktbok i både svensk och engelsk 

version. Dessutom byggdes en ny entré från Gördalen, 

inventeringar av natur och kultur genomfördes, 

alla befintliga fjällstugor rustades upp och nya roddbåtar 

byggdes. Vidare skedde det omfattande förankringsarbetet. 

Tunga spin-off-effekter via delvis 

andra aktörer var den upprustade länsvägen, de nya 

telekommunikationerna, PAN-parks-nätverket och 

uppförandet av PAN-parksbyn. 

ARBETSTILLFÄLLEN 

Nationalparksbildningen har direkt eller indirekt 

lett till att nya företag och verksamheter har startats, 

vilket genererat flera arbetstillfällen. Andra 

har ökat sina arbetstimmar och i vissa fall gjort 

kompletterande anställningar. En försiktig uppskattning 

pekar på upp till ett tiotal nya företag eller 

verksamheter i området, mer eller mindre föranledda 

av nationalparken och dess följdeffekter såsom 

Fulufjällsringen. 259 De står för minst 20 arbetstillfällen 

på hel- eller deltid. Här finns en stor variation, 

från statlig helårstjänst i naturum till småskaligt 

säsongsarbete i ett fäbodcafé. Merparten av jobben 

har gått till redan boende i bygden. De är mestadels 

knutna till turismservice som boende, serveringar 

och naturguideverksamhet, men även till förvaltningen 

av nationalparken (naturum, städning och 

tillsyn). 

Det har också skett en viss inflyttning av företag 

och företagare till Fulufjällsområdet260 , något som 

ger föryngring, kompetensuppbyggnad och serviceunderlag. 

Detta är av stort värde i avfolkningsbygden 

och ännu ett exempel på förverkligande av visioner 

och förhoppningar från de tidigare processerna. Fulufjällsringens 

nätverk och kunskap om området har 

varit goda utgångspunkter för intressenter som vill 

starta verksamhet i Fulufjällsområdet. 261 

Fulufjället besöks alltmer via organiserade 


utflykter från de relativt närbelägna turistmetropolerna 

Sälen och Idre, både sommar och vinter – en 

gigantisk potential med gästnätter som räknas i 

miljoner. För några äldre företag har nationalparksbildningen 

och dess effekter varit avgörande för att 

de skulle finnas kvar. 262 

Även gruppresor via utländska arrangörer ökar 

successivt. 263 Det gäller inte minst genom marknadsföringen 

via PAN Parks och de utländska, främst 

danska, tyska och holländska reseföretagen. Uppgifter 

från flera turismentreprenörer visar vilken 

stark dragningskraft varumärket nationalpark är för 

besökare från andra länder. 

Konjunkturen och förutsättningarna för att driva 

småföretag i Dalarnas glesbygd växlar över tiden. 

Nya företag kommer och gamla försvinner av olika 

anledningar, det kan bli konkurser och ombildningar. 

Inflyttade personer kommer med nya idéer, bofasta 

tar nya initiativ. Ibland bär det sig, ibland inte. De 

senaste åren har i Fulufjällsområdet varit en tid med 

initiativrika pionjärer som bereder marken och visar 

möjligheter att ta vara på de nya förutsättningarna 

som en nationalpark innebär. Successivt kommer det 

förhoppningsvis att ske en stabilisering, med företag 

som kan finnas kvar långsiktigt och utvecklas. 

INTÄKTER 

Den tidigare nämnda besökarstudien visar att besökarantalet 

steg med knappt 40 procent från 38 000 

personer sommaren 2001 innan national parken 

bildades, till 53 000 sommaren 2003, året efter att 

parken invigts. 264 Detta får antas vara en effekt av 

nationalparksbildningen och den monumentala 

uppmärksamheten i media. Sannolikt minskar som 

nämnts antalet besökare något när den mediala 

effekten klingar av, men landar erfarenhetsmässigt 

ändå på en högre nivå än tidigare. För det talar också 

ökande andel utländska besökare, fler turismföretag 

och arrangerade turer samt styrkan i nationalparken 

som varumärke inte minst utomlands. 

Studien visar också att de 53 000 besökarna

spenderade fem mkr i nationalparken och 11,5 mkr i 

dess omland år 2003, motsvarande 16,5 mkr sammanlagt 

eller ca 310 kronor per person i genomsnitt. 

Tyvärr hade studien inga frågor om besökarnas utgifter 

innan parken bildades. Men om vi antar att de 

38 000 besökarna då hade motsvarande utgifter, kan 

de beräknats ha spenderat sammanlagt 11,8 mkr i 

parken och omlandet. Sannolikt var dock detta lägre, 

då undersökningen visar att också andelen besökare 

som spenderat pengar vid sitt besök har ökat. Låt oss 

därför anta att 10 mkr spenderades år 2001, motsvarande 

263 kronor per person. 

Ett sätt att uppskatta andelen besökare i nationalparken 

några år efter invigningen är att utgå från 

naturum. Det är rimligt att anta att vi får en motsvarande 

minskning från det höga besökarantalet efter 

invigningen som naturum fått. Det motsvarar en någorlunda 

stabil nivå på ca 15 procent lägre under de 

senaste åren, omräknat till en total besökarnivå på 

ca 45 000 personer sommartid i parken. Det utgör en 

ökning i förhållande till året innan nationalparken 

bildades med 20 procent årligen. Det verkar troligt 

att besökarna de senaste åren i genomsnitt lägger ut 

minst lika mycket per person som år 2003. Det skulle 

motsvara totalt 14 mkr per år, eller en årlig ökning 

med 4 mkr jämfört med året innan parken kom till. 

Den tidigare nämnda besöksstudien som Naturvårdsverket 

låtit göra 2008 visar att i snitt 70 procent 

av besöken till nationalparkerna i landet sker 

sommartid. 265 I Fulufjället kan nog andelen antas 

vara något högre, låt oss säga 80 procent vilket innebär 

ca 10 000 besökare under övrig tid. Om ökningen 

tack vare nationalparken även här är 20 procent 

motsvarar det att ytterligare 2 000 personer kommer 

årligen till Fulufjället på grund av nationalparksbildningen. 

Mycket tyder på att säsongerna förlängs allt 

mer, enligt uppgifter från näringsidkarna runt fjället 

gäller det särskilt utländska besökare. Det gör att 

totalsiffran utanför sommaren successivt torde öka. 

Vidare kan vi anta att dessa 2000 personer lägger ut 

något mindre än på sommaren, då flera anläggningar 

är stängda utanför högsäsong och det är en högre 

andel ortsbor bland besökarna då. En uppskattad 

genomsnittlig utgift om 200 kr per person ger totalt 

400 000 kr i ökad årlig intäkt i området utanför sommarsäsongen. 

Sammantaget är det således rimligt att anta att 

det är cirka 4,4 mkr mer per år som spenderas av 

besökarna efter nationalparksbildningen än innan. 

Under de tio år som gått efter inrättandet torde det 

betyda att nationalparken sammanlagt genererat 

cirka 44 mkr i intäkter i parken och omlandet. På tolv 

års sikt, alltså år 2014, snabbare om besökarantalet 

och antalet företag ökar, kan samhällets investering 

på cirka 50 mkr i nationalparken ses som kvittad 

mot ökade intäkter hos näringsidkarna. En del går 

tillbaka till staten i form av skatt, men merparten 

stannar i regionen. 

Noterbart är att utländska besökare, särskilt 

från Tyskland, enligt besökarstudien har ett annat 

betalningsmönster och är villigare att betala mer än 

svenskar. Med en sannolik ökning av sådana besökare, 

inte minst via Pan Parks marknadsföring och 

fler utländska turoperatörer, kan än större intäkter 

förväntas. 

En uppföljning av besökarstudien skulle för 

första gången kunna visa intressanta hårddata om 

hur ekonomin kring en nationalpark verkligen ser 

ut, nu när vi har grundvärden att jämföra med. Det 

finns ett uppenbart strategiskt värde i att kunna visa 

intäkterna, med tanke på genomförandet av Naturvårdsverkets 

nya nationalparksplan som redan mött 

protester från framför allt vissa fjällkommuner. Vi 

vet av erfarenhet hur viktigt det är att kunna redovisa 

fakta när diskussionen handlar om ”what’s in it 

for us?” och att ”money talks”. 


154 

FOTNOTER 

220 Fredman et al 2005. 

221 Tysk Staff an Eriksson tillträdde vid nationalparksinvigningen 

och arbetade som naturumföreståndare fram till sin 

bortgång år 2007. 

222 Mose (2007). 


224 Skogssällskapet 2008. 

225 Se sammanfattning i Oldhammer (2002). 

226 Bratt (2004) . 

227 Sveriges geologiska undersökning (2007). 

228 Artdatabanken vid SLU har till uppgift att ta fram så 

kallade rödlistor som beskriver svenska arters status. Se 

www.artdata.slu.se/rodlista. 

229 Viltskadecenter 2010. 

230 Naturvårdsverket rapport 5246: Skötselplan för Fulufjällets 

nationalpark. 

231 Bland annat bygger skötselplanerna för Laponia, Hamra 

och Tyresta på Fulufjällsmodellen. 

232 Se Fredman, Hörnsten & Emmelin (2005), sid 114 ff . 

”kommentarer till Fulufjällets skötselplan”. 

233 Jämför också skötselplanens resonemang (Naturvårdsverket 

2002) och Wallsten 1985. 

234 Proposition 2008/09:214. 

235 Representerade var Byautvecklingsgrupperna i Mörkret 

respektive Gördalen, Fulufjällsringens ekonomiska förening, 

Älvdalens och Trysils kommuner, Gördalens snöskoterklubb, 

jägarna i området, Naturskyddsföreningen, Fjällräddningen 

och föreningen för lokal förvaltning i Särna-Idre. 

236 Naturvårdsverket får i sin tur anslag från regeringen. Nu 

(2012) ingår medlen för förvaltning i Miljödepartementets 

anslagspost 1:3 till Naturvårdsverket, benämnd åtgärder 

för värdefull natur. Tidigare ingick detta i en stor anslagspost 

för biologisk mångfald, inom vilket Naturvårdsverket 

själv avgjorde hur stor andel som skulle gå till förvaltning. 

Från att tidigare under en följd av år ha ökat, har vi de 

senaste åren sett en minskning av tillgängliga medel för 

förvaltningen av landets skyddade områden. Detta påverkar 

naturligtvis alla led, inklusive länsstyrelsernas operativa 

arbete i nationalparkerna. 

237 Och fl er blir det att ta hand om. I bara Älvdalens kommun 

planeras nu 30 nya naturreservat inom ramen för 

överenskommelsen om SNUS (Statliga Naturskogar och 

Urskogsartade Skogar). Det är en överenskommelse emellan 

Naturvårdsverket och Sveaskog att värdefulla skogsområden 

inom Sveaskogs ägor ska föras över i Naturvårdsverkets 

ägo och göras till naturreservat av länsstyrelserna. 


238 Lundquist 2011. 

239 Norsk Institutt for Naturforsking (NINA) 2008. 

240 Pro. 1 S 2010-2011, resultatområde 1, underområde 1. 

241 Angående ”lokal høring av forslag om opprettelse av 

Fulufjellets nasjonalpark […], 2007-03-12. 

242 Kongelig resolusjon daterad 2012-04-27. 

243 Ett exempel på sådant gränsöverskridande samarbete 

är grannarna Kosterhavets och Ytre Hvalers nationalparker, 

vilka gemensamt drev ett fl erårigt Interreg-projekt 

kring information i vid bemärkelse. Projektet avsluta-des 

2012 och har producerats fi lmer, böcker, skyltar, utställningar 

etc. för en total projektsumma av 33 mkr. Pengarna 

kom från EU samt svenska och norska staten. Även den 

storstilade, gemensamma invigningen av de båda nationalparkerna 

fi nansierades av projektet som administrerades 

av Länsstyrelsen i Västra Götaland. 

244 De är nationalparkerna Skärgårdshavet och Oulanka 

i Finland, Borjomi-Kharagauli i Georgien, Central bal-kan 

och Rila i Bulgarien, Majella i Ialien, Paanajärvi i Ryska Karelen, 

Peneda-Gerês i Portugal, Retezeat i Ungern, Sooma i 

Estland – och Fulufjället i Sverige. 

245 Den godkändes enligt de tre första principerna för en 

Pan Park, men förmådde aldrig uppfylla kriterierna motsvarande 

de turismanknutna principerna fyra och fem. 

246 www.panparks.org. 

247 Natural values, habitat management and visitor management. 

248 Sustainable tourism development and Tourism business 

partners. 

249 Turismstrategi för Fulufjället med omgivande region, 

Länsstyrelsen i Dalarna februari 2004. 

250 Turismstrategi för Fulufjället med omgivande region, 

Länsstyrelsen i Dalarna februari 2004. 

251 PAN Park principle 4, Strategin benämns ”Sustainable 

Tourism Development Strategy”, förkortad STDS. 

252 Beslutet löd: “Fulufjället has become a Pan Park according 

to Pan Parks principles and criteria 1, 2, 3 and 4”. 

253 Några av de gamla omcertifi erades, några valde att 

inte fortsätta och några nya tillkom. Aktuella PP-partners 

är: STF vandrarhem Turistgården i Särna, Stenvallens fäbod 

vid Mörkret (som dock lade ner verksamheten inför år 

2012), Sälens vandrarhem i Gräsheden, Knappgården Pension 

& Soho North Restaurant i Särnaheden, Fuluf-jällsbyn 

(Pan Parks Village) vid Mörkret, Bo på Fulufjället (Rösjöanläggningen 

i nationalparken), Vildmark Särna samt Husky 

gård i Höstsätern nära Idre samt Renbiten i Grövelsjön med 

sameverksamhet. (De båda sistnämnda fi nns dock utanför

det direkta omlandet till Fulufjället). Bland företagen fi nns 

verksamheter från vandrarhem till hotell, café, restaurant, 

slädhundar och guidade turer. 

254 Se vidare avsnittet om Pan Parks i kapitel 6, som beskriver 

skillnaderna mellan PPF och PPA. Kort kan sägas 

att de egentligen bara har Pan Parks-namnet gemensamt, 

något som PPA använder på licens från PPF. Fulufjällsbyn 

ägs av ett svenskregistrerat dotterbolag till moderbolaget 

i Holland. 

255 Konkursförvaltare är advokat Åke Söderman på Rättviksföretaget 

Advokaterna Söderman och Bergsten. Även 

det holländska moderbolaget, PAN Parks Accomodation 

BV, har gått i konkurs. 

256 Interreg IIIA, dnr IS3041-82-06, total budget 3,2 mkr, 

därav off entlig fi nansiering 1,4 mkr. Programmet var inriktat 

på att initiera, utveckla och stärka över nationsgränserna. 

257 Regionalekonomiska medel från Länsstyrelsen 1,5 mkr 

och Region Dalarna 0,4 mkr, dessutom mindre belopp från 

Älvdalens och Malungs kommuner samt eget arbete från 

medlemmarna. 

258 Beslut 2009-12-16, dnr S30441-43-09 Interreg Sverige- 

Norge. 

259 Exempel på sådana är naturum, Njupeskärsserveringen, 

Bo på Fulufjället (Rösjöcampen), Nordic Footprints, 

Fulufjällsbyn, Stenvallens fäbodcafé, Fäbodro fäbodcafé, 

Norsjön Adventure Camp, Mörkrets ekonomiska förening 

och Zen Tracks Tours. Njupeskärsserveringen sysselsätter 

ensam tio personer under säsong, fördelat på fem tjänster. 

260 Exempelvis Nordic Footprints som bland annat bedriver 

fi skevandringar till Fulufjällets rödingvatten. Det är ett 

småskaligt naturturismföretag med naturguideutbildade 

unga ägare: www.nordicfootprints.com, 

261 Ett bra exempel är Fäbodro på Lissåsvallen strax öster 

om fjället. Ägaren har som barn vistats på fäboden när 

den var i bruk. Hon hade en tid umgåtts med planer på 

att få igång någon turistverksamhet där och sökte sig till 

Fulufjällsringen för stöd och information. Det bidrog till att 

hon sedan tre år driver ett fäbodcafé, med över 1000 besökare 

per år. 

262 Fulufjällets Omland, slutrapport (Pettersson 2002). 

263 Bland annat har tyska Rucksack-Reisen regelbundna 

resor sommar (som resan ”Fulufjäll – Wildnis in Europa”) 

och vinter: www.rucksack-reisen.de. 

264 Fredman, Hörnsten & Emmelin 2005. 

265 Ett internt underlag för Naturvårdsverkets arbete med 

att ta fram en gemensam identitet för Sveriges nationalparker, 

utförd av Cloudberry Communications (2008). 


156 


Nationalparksgränsen på 

vägen till Njupeskärsentrén.

10. FRAMTIDEN 

PROBLEM OCH MÖJLIGHETER 

Nationalparksprojektet har inneburit en både nationell 

och internationell framgång för svensk naturvård. 

Det har också bidragit till förbättrad framtidstro 

och livskvalitet för många ortsbor. Nätverken och 

vi-känslan har stärkts, en stolthet över sin nationalpark 

har vuxit fram. Göran Greiders reportage 

i denna rapports andra del visar hur stämningarna 

var år 2003, året efter invigningen av den nya nationalparken. 

Då föreföll en tämligen bred uppfattning 

i bygden vara att ”det blev bra med nationalparken”, 

vilket även tidigare motståndare uppgav. Det gällde 

åtminstone i början. 

Som en motbild finns nu signalerna om att även 

tidigare supportrar börjar misströsta när de ser brister 

i förvaltningen, när förhoppningar om fortsatta 

höga ambitioner kommer på skam och en långvarig 

förväntan på fortsätta diskussioner och delaktighet 

i förvaltningsarbetet inte uppfyllts. Nej, det går inte 

att slå sig till ro. Det krävs ett kontinuerligt engagemang 

och kreativt arbete både hos förvaltaren och 

hos de som vill bo och verka i Fulufjället och dess 

omland, för att fortsätta den positiva utvecklingen. 

Förutsättningarna finns här, också på lång sikt, 

skapade genom nationalparken och de processer som 

fortsatt på flera håll efter bildandet. 

Lokalbefolkningen investerade mycket tid och 

engagemang i att stödja parken och undrar nu vad det 

var värt. En viktig framtidsfråga är därför att hitta 

lämpliga former för att bejaka önskemålen om ökad 

lokal delaktighet i förvaltningen. Lyhördhet, en medveten 

strategi för samverkansprocesserna och aktiv 

närvaro är viktiga steg på vägen. En av de viktigaste 

framgångsfaktorerna i Omlandsprojektet var att det 

byggdes upp relationer av förtroende som underlät- 

tade samarbetet mot gemensamma mål. Se diskussionen 

i kapitel 8 under rubriken nytta och socialt 

kapital. Förutom mellan ortsborna byggdes detta sociala 

kapital, denna gemensamma resurs, också med 

företrädarna från staten. Det gäller att underhålla de 

relationerna också i ett förvaltningsskede. Eroderar 

tilliten och förtroendet kan det ta lång tid att bygga 

upp detta igen. Förhoppningsvis kan det nyinrättade 

skötselrådet bidra till att vända trenden. Rådet kan 

vara ett sätt att gjuta ny energi hos dem som såg och 

ser möjligheter med nationalparken. Tecken finns 

redan på detta. 

En fortsatt statlig närvaro med överblick också 

av vad som händer i omlandet till Fulufjället och i de 

olika nätverken, är i linje med det tidigare nämnda 

inifrån-och-ut-perspektivet som var så framgångsrikt 

i processen att inrätta Fulufjällets nationalpark. 

Men eftersom Naturvårdsverket av resurs- och 

principiella skäl valt att normalt inte delta i olika 

skötsel- och förvaltningsråd för nationalparker, är 

det förvaltaren Länsstyrelsen i Dalarna som nu får 

ta hela ansvaret för samverkansarbetet. 

Till detta kommer också den stora trovärdighetsfrågan 

om huruvida tillräckliga resurser kan 

säkras långsiktigt för att fullfölja skötselplanens 

intentioner, vidmakthålla den standard som byggdes 

upp under de hektiska åren när nationalparken kom 

till och utveckla parken vidare in i nästa decennium. 

Det är en strategisk framtidsfråga av största vikt, för 

både Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. 

Den lokala kritiken är värd att ta på allvar. Det är 

förståeligt att det kan finnas en känsla av att ha blivit 

sviken och lämnad i sticket. Men det gäller samtidigt 

att då och då lyfta blicken och komma ihåg nollalternativet: 

De negativa socioekonomiska trenderna och 

SÅ VÄNDE VINDEN FRAMTIDEN 157

158 

nedrustningen hade säkerligen fortsatt om nationalparken 

aldrig kommit till stånd. Ett omland utan en 

nationalpark – och alla de stora satsningar på infrastruktur, 

kvalitetshöjning och socialt kapital som gjordes, 

tillsammans med den ökade marknadsföringen, 

de ökande turistströmmarna och de nya företagen som 

skapats och utvecklats –vore något helt annat än idag. 

En förklaring till att man sviktar i synen på hur 

pass bra det egentligen var med nationalparken, är att 

det kan vara svårt att hålla isär å ena sidan parken som 

resurs och å den andra sidan, förvaltningen av densamma. 

Komplikationer och misstro i förvaltningsskedet 

spiller lätt över på parken som idé. Det visar på 

vikten av att redan från början arbeta med båda aspekterna 

med hög ambition; bilden av en nationalpark är i 

realiteten inte bättre än förvaltningen av den. 

Sannolikt är det ofrånkomligt med vissa spänningar 

i lokalsamhället när det är såpass få personer 

involverade i de lokala processerna som i Fulufjället. 

Dessa blir därmed starkt personberoende. 

Stämningen och graden av samverkan i Fulufjällets 

omland kommer därför säkert att fortsätta att växla 

framöver, utifrån vilka människor, konstellationer 

och allianser som kommer och går. Men detta är nog 

snarare en allmänmänsklig företeelse, inte minst i 

glesbygd, än något speciellt för Fulufjället. Allt tyder 

dock på att processerna och nätverken i Fulufjället 

nu är tillräckligt robusta och etablerade för att klara 

av sådana tillfälliga svackor och påfrestningar. 

MYCKET PÅ GÅNG I DALAFJÄLLEN 

Just nu pågår flera andra projekt och processer i 

Dalarnas fjällvärld, med såväl regionalt som kommunalt 

och lokalt perspektiv. Dessa kan påverka synen 

på nationalparken i olika riktning och kanske också 

inspirera till nya arbetssätt. Det finns ett starkt 

engagemang hos ortsborna när det gäller att hitta 

former för ökat inflytande i beslut om fjällen och 

deras förvaltning. 

Länsstyrelsen gjorde 2009 en översyn av skotertrafik 

och andra föreskrifter i Drevfjällens natur- 


reservat, vilket i samband med remissen av det nya 

reservatsförslaget i januari 2010 skapade upprörda 

stämningar bland lokalbefolkningen. 266 Detta ledde 

till en rad nya initiativ, möten, processer och nya 

lokala organisationer. Turbulensen medförde stor 

medial uppmärksamhet kring frågorna om lokal 

delaktighet och medverkan i förvaltning av fjällen. 

Älvdalens kommun var i sitt remissvar 2010-02-17 

kritisk mot många av förslagen för Drevdagen. Kommunen 

föreslog också att den i kaptitel 1 nämnda 

Idredeklarationen från 1993, en överenskommelse 

om skydd av Dalafjällen mellan kommunen, Länsstyrelsen 

och Naturvårdverket med flera borde ses 

över och arbetas om. Skötselplanearbetet för Drevfjällen 

borde enligt kommunen avvakta en omarbetning 

med en helhetssyn på fjällen. 

Effekterna av Drevfjällsremissen gjorde att Älvdalens 

kommun initierade en hearing i Idre den 26-27 

augusti 2010. Syftet var att få en bred diskussion om 

utvecklingen i norra Dalafjällen. Ett 40-tal personer 

från många sektorer och intressen mötte upp, 

däribland både landshövding Maria Norrfalk och 

initiativ tagaren kommunalrådet Herbert Halvarsson. 

Resultatet bedömdes över lag som gott, med till 

synes bra diskussioner och samsyn i viktiga frågor. 

Som en följd av Drevfjällsremissen och förslag 

under hearingen, diskuterade Länsstyrelsen och 

kommunen under hösten 2010 ett pilotprojekt om 

framtida förvaltning av Drevfjällen, istället för att gå 

vidare med reservatsförslaget. Projektet drogs igång 

och första mötet var 2011-02-03 med en bred representation 

av lokala intressen. En särskild processledare, 

Agneta Setterwall från företaget Räven och 

Korpen, är knuten till pilotprojektet och finansierad 

av Länsstyrelsen. 

Parallellt sker ett omfattande och engagerat 

arbete av ortsbor i Särna-Idre kring lokala förvaltningsfrågor 

i fjällen. Även i Transtrand sker ett 

liknande initiativ. Ett beslut att bilda en arbetsgrupp 

för lokal förvaltning i Särna-Idre togs vid ett möte i 

Särna i juni 2010 och en interimsstyrelse bildades

2011-03-15. Portalfrågor är lokal delaktighet för 

samverkan, ökat lokalt inflytande och ökad lokal 

delaktighet i förvaltningen av naturskyddade områden. 

Ordförande är inte oväntat Leo Persson, den i 

fjällfrågor rutinerade förre riksdagsmannen (s) från 

Dalarnas läns valkrets – den så kallade Dalabänken. 

Det har varit hög aktivitet, med arbetsgruppsmöten, 

stormöten och deltagande i möten inom ramen för 

pilotstudien i Drevfjällen. Man vill samtidigt sänka 

tempot i pilotstudien för att hinna med att konsolidera 

och utbilda sig. Gruppen driver på Länsstyrelsen 

för att få möjlighet till utbildning i dialog- och 

samverkansformer och kunna studera områden med 

alternativa förvaltningsformer, som nationalparkerna 

Kosterhavet och Tyresta. Kanske kan också 

den nya angränsade nationalparken på den norska 

sidan, med sitt lokala förvaltningsstyre bidra till 

diskussionen. 

Samtidigt började Länsstyrelsen göra en översyn 

av jaktpolicyn för Dalarnas naturreservat, en annan 

kontroversiell fråga som skapar ny oro för försämrade 

villkor för jakten. Efter önskemål från ortsborna 

och diskussioner i pilotstudien har tidplanen 

för jaktpolicyn dock flyttats framåt för att avvakta 

andra processer. 

Slutligen bör nämnas den förstudie om miljömålet 

”Storslagen fjällmiljö” som Naturvårdsverket initierade 

år 2008. En grupp forskare från Stockholms 

och Lunds universitet fick då i uppdrag att analysera 

miljömålsarbetet i fjällen, 267 dess konflikter och förvaltningsformer 

samt göra förslag till ett forskningsprogram 

för fjällen. En av forskarna, systemvetaren 

Peter Schlyter från Stockholms universitet, deltog i 

ovan nämnda hearing i Idre 2010. En av slutsatserna 

i forskarnas rapport var att miljömålen är otillräckliga 

för att hantera de komplexa frågorna i fjällvärlden. 

De menade att det istället krävs en helhetssyn 

och nya metoder för att göra detta. Forskarna pekar 

också på att lokala aktörer upplever problem med 

trovärdigheten hos myndighetsutövningen i fjällen 

och känner sig marginaliserade, samt att frågorna 

om ekonomisk och social hållbarhet måste hanteras 

parallellt med den ekologiska dito. 

Hur allt detta konkret kan påverka förvaltningen 

av Fulufjället i synnerhet och Dalafjällen i allmänhet 

de närmaste åren må vara osäkert. Men frågorna är 

i hög grad relevanta också här. De är viktiga att följa 

och förhålla sig till, för ökad kunskap och medvetenhet 

hos alla aktörer i fjällen. 

AVSLUTANDE KOMMENTAR 

Sveriges nationalparker utgör vårt gemensamma 

naturarv. Som naturvårdens egna flaggskepp eller 

kronjuveler, är de viktiga symboler för den skyddade 

naturen. 268 Vi behöver fler nationalparker, men också 

på bästa sätt ta hand om de vi redan har. Naturvårdsverket 

värnar traditionellt om nationalparkerna och 

anser att deras ”höga status nationellt och internationellt 

kräver hög kvalitet på förvaltning och funktion, 

med hänsyn till såväl naturvärden som besökarnas 

upplevelser”. 269 I samband med varumärkesarbetet för 

Sveriges nationalparker säger verkets generaldirektör 

Maria Ågren att de ska vara ”attraktiva, tillgängliga, 

kända och uppskattade”. 270 Höga ambitioner och 

vackra ord är viktiga men också förpliktigande. För 

att bli verklighet kräver de engagemang, pengar och 

kvalificerad handling. 

En farhåga för framtiden är den ekonomiska 

situation som den svenska naturvården befinner sig 

i. Nya politiska prioriteringar leder till minskade 

resurser för arbetet med biologisk mångfald och skyddade 

områden. Jag hoppas att man på ansvarigt håll 

ändå ska kunna och vilja satsa på förvaltningen av 

våra så värdefulla nationalparker. 271 

Här behövs kreativitet på flera nivåer. Fulufjället 

är heller inte ensam nationalpark att lida brist på 

förvaltningsresurser. Kanske är tiden mogen för någon 

form av generell, rullande kvalitativ uppföljning från 

Naturvårdsverket av hur det går i nationalparkerna. 

Det gäller såväl hur det ser ut i och fungerar i fält, som 

vilka uppfattningar besökare och andra berörda har om 

situationen. Det handlar om hur skötselplaner och över- 

SÅ VÄNDE VINDEN FRAMTIDEN 159

160 

gripande strategier följs och huruvida bevarandemålen 

nås. 272 Men för att få effekt, motverka brister och höja 

nivån, behöver en sådan uppföljning också kompletteras 

med ett pådrivande stöd och riktade resurser för förvaltning 

och investeringar. På så sätt skulle en hög kvalitet 

hos såväl Fulufjället som de 28 övriga svenska nationalparkerna 

kunna säkras på både kort och lång sikt. 

Just när denna rapport färdigställs, hösten 2012, 

firar Fulufjällets nationalpark tioårsjubileum. Tänk 

om en ny kvalitetshöjning genom en rejäl satsning på 

upprustning, utveckling, närvaro och ökade förvaltningsresurser 

skulle följa på jubileet. Det vore väl en 

värdig present till Dalafjällens egen kronjuvel! 

FOTNOTER 

266 Drevfjällens naturreservat ligger strax nordväst om 

Fulufjället. Det är ett 33 222 hektar stort område med 

urskogar, myrar och lågfjäll. Det är mycket välanvänt för 

skoterkörning vintertid, i reservatet fi nns 170 km markerade 

skoterleder och dessutom är det fri körning utanför 

lederna. Skoterturism är en viktig inkomstkälla för byarna 

i närheten. Det inkluderar byn Gördalen vid Fulufjällets 

fot, där man har en stor andel norska gäster som vill köra 

skoter. Det mest kontroversiella av Länsstyrelsens förslag 

i remissen på Drevfjällens skötselplan var att ta bort den 

fria skoteråkningen i reservatet. 

267 Miljömål i fjällandskapet, en syntes av problemställningar 

knutna till förvaltningen av en begränsad resurs. 

Naturvårdsverket 2010. 

268 Naturvårdsverket 2009a. 


Guldstjärnan, den nya gemensamma logotypen för Sveriges 

nationalparker. 

269 Naturvårdsverket 2009b: Värna-vårda-visa, ett program 

för bättre förvaltning och nyttjande av naturskyddade 

områden 2005–2015. Programmet anger vad verket 

avser att prioritera när det gäller förvaltningen av skyddade 

områden. 


271 Att Naturvårdsverket vid den senaste omorganisationen 

2011 inrättade en ny tjänst som nationalparkssamordnare, 

kan ses som ett positivt tecken på detta. 

272 Detta är i linje med de nationella mål som anges i Naturvårdsverkets 

program för bättre förvaltning av skyddade 

områden (Naturvårdsverket 2009b).

LITTERATUR 

Arnesson-Westerdahl, A, 1998: Fulufjällets Omland. Länsstyrelsen 

i Dalarna, Miljövårdsenheten, rapport 1998:11. 

Delrapport 1. 

Arnesson-Westerdahl, A, 1999: Fulufjällsringen. En vision 

och framtidsstrategi. Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen i 

Dalarnas län, rapport 1999:14. Delrapport 2. 

Bratt, L (red), 2008: Fulufjällets vegetation och fl ora. 

Naturvårdsverkets rapport 5430. 

Börjesson, M & Palmblad, E (red), 2007: Diskursanalys i 

praktiken. Liber. 

Centrum för biologisk mångfald (CBM), 2011: Biodiverse nr 

4/2011. Sveriges lantbruksuniversitet. 

Clarc, R N & Stankey G H: 1979: The Recreation Opportunity 

Spectrum: A framework for planning, management and 

research. USDA Forest Service General Technical Report 

PNW-98. Seattle, USA. 

Emmelin, L, 1997: Turism – friluftsliv – naturvård. Ett triangeldrama. 

Mitthögskolan, rapport 1997:1. 

Emmelin, L & Fredman, P & Lisberg, E & Sandell, K, 2010: 

Planera för friluftsliv. Natur, samhälle, upplevelser. Carlssons. 

Eriksson, H, 2002: Fjällförvaltningen. Länsstyrelsen i Dalarna 

Miljövårdsenheten, rapport 2002:18. 

Falkenmark, G, 1999: Politik, lobbyism och manipulation. 

Nya Doxa. 

Forsberg, A, Höckertin, C & Westlund, H, 2002: Socialt 

kapital i lokalt utvecklingsarbete. Arbetsliv i omvandling, 

nr 2002:8. Arbetslivsinstitutet, Stockholm. 

Fredman, P, Hörnsten-Friberg, L & Emmelin, L, 2005: 

Friluftsliv och turism i Fulufjället. Före – efter nationalparksbildningen. 

Naturvårdsverkets rapport 5467. 

Greider, G, 2001: Fucking Sverige. Byn, bruket, skogen – 

en modern Dalaresa. Ordfront. 

Habermas, J, 2005: Kommunikativt handlande. Texter om 

språk rationalitet och samhälle. Daidalos. 

Hallgren, L, 2003: I djupet av ett vattendrag. Om konfl ikt 

och samverkan vid naturresurshantering. Doktorsavhandling 

vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Agraria 

379 

Hörnsten, L & Fredman, P, 2002: Besök och besökare i 

Fulufjället 2001. En studie av turismen före nationalparksbildning. 

Turismforskningsinstitutet ETOUR, U2002:6. 

Jörgensen, M & Phillips, L, 2007: Diskursanalys om teori 

och metod. Studentlitteratur. 

Lundqvist, R, 2002: Fulufjället – nationalpark i Dalafjällen. 

Naturvårdsverket. 

Lundqvist, R, 2011: Regnkatastrofen på Fulufjället 1997. 

Naturvårdsverket. Dokumentation av Sveriges nationalparker, 

nr 27. 

Naturvårdsverket, 1989: Nationalparksplan för Sverige. Naturvårdsverkets 

förlag. 

Naturvårdsverket, 1996: Utvärderingen av småviltjakten 

och handredskapsfi sket ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. 

Diarienummer 361-6658-95. 

Naturvårdsverket, 2001: Allmänna råd om anmälan för 

samråd enligt 12 kap 6§ MB, NFS 2001:15. 

Naturvårdsverket, 2002: Skötselplan för Fulufjällets nationalpark. 

Rapport 5246. 

Naturvårdsverket, 2004: Naturum i Sverige. Nationella 

riktlinjer. Rapport 5376. 

Naturvårdsverket, 2007: Nationella riktlinjer för nationalparksentréer. 

Rapport 5633. 

Naturvårdsverket 2008a: Nationalparksplan för Sverige. 

Långsiktig plan. 

Naturvårdsverket 2008b: Nationalparksplan för Sverige. 

Genomförande 2009-2013. Rapport 5839. 

Naturvårdsverket, 2009a: Tävlingsprogram för projekttävling 

om gemensam identitet för Sveriges nationalparker. 

NV diarienummer 230-6476-08. 

Naturvårdsverket, 2009b: Värna-vårda-visa. Ett program 

för att bättre förvalta och använda skyddade områden. 

Rapport 6462. (Rapporten är en omarbetning av det 

ursprungliga programmet från 2004: rapport 5410.) 

Naturvårdsverket, 2010: Miljömål i fjällandskapet. En syntes 

av problemställningar knutna till förvaltningen av en 

begränsad resurs. Rapport 6366. 

Naturvårdsverket 2011 (hemsidan): http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Skydd-av-natur/National- 

SÅ VÄNDE VINDEN LITTERATUR 161

162 

parker/Ett-gemensamt-varumarke-for-Sveriges-nationalparker/ 

(2011-10-10) 

Norlén, A, 2001: Uppföljning av fl yttad naturmark vid 

Fulufjäll. Examensarbete, opublicerat. Handledare Clas 

Florgård vid Institutionen för landskapsplanering, SLU, 

Ultuna. 

OECD, 2004: Citizens as partners. Handbook on information, 

consultation and public participation in policymaking. 

Paris. 

Ostrom, E & Ahn, T K, 2003: Foundations of Social Capital. 

Edward Elgar Publ. Ltd. Cheltenham, England. 

Oldhammer, B, 2002: Fulufjället, ett moss- och lavparadis. 

Svensk Botanisk Tidskrift 96:3-4, 149-153. 

Pettersson, B, 2002: Fulufjällets Omland. Etapp III, slutrapport. 

Länsstyrelsen I Dalarnas län. Miljövårdsenheten 

rapport 2002:20. 

Pretty, J & Ward, H, 2001: Social capital and the environment. 

World Development, vol 29, issue 2, pp 209-227. 

Putnam, R, 1996: Den fungerande demokratin. Medborgarandans 

rötter i Italien. SNS, Stockholm. 

Regeringen, 2002: Skr 2001/02:173, En samlad naturvårdspolitik. 

Skjeggedal, T, 2008: Orört och konfl iktfyllt i norsk naturförvaltning. 

I Sandström, C, Hovik, S & Falleth, E (red): 

Omstridd natur. Trender & utmaningar i nordisk naturförvaltning. 

Borea. 

Skogssällskapet 2008: Äldsta trädet på jorden. (Intervju 

med Leif Kullman.) SkogsVärden 2/2008. http://www. 

skogssallskapet.se/skogsvarden/2008_2/sv08.php 

Svenska Turistföreningen, 1916: Dalarna. STF:s resehandböcker 

XII. 

SOU 1993:51: Naturupplevelser utan buller – en kvalitet att 

värna. 

SOU 1995:100: Hållbar utveckling i landets fjällområden. 

Betänkande av Miljövårdsberedningen. 

SGU och Naturvårdsverket, 2007: Geoturistkarta över 

Fulufjällets nationalpark, Naturvårdsverkets rapport 5572. 


Thorell, K, 2005: Bevarandeplanering i landsbygdens 

landskap. Licentiatuppsats vid Kulturgeografi ska institutionen, 

Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 

Choros 2005:1. 

Zachrisson, A, 2008: Fulufjällets nationalpark – på folkets 

villkor? I Sandström, C, Hovik, S & Falleth, E (red): Omstridd 

natur. Trender & utmaningar i svensk naturförvaltning. 

Borea. 

Zachrisson, A, 2009: The designation of Fulufjället National 

park: effi cient co-management through downward 

accountability? Local Environment, vol. 14, no 3, March 

2009, 259-271. 

Wallsten, P, 1985a: Fritidsnatur – var och hur. Modeller och 

begrepp för friluftslivets planering. SLU, avdelningen för 

landskapsvård, rapport 34. 

Wallsten, P, 1988: Rekreation i Rogen. Tillämpning av en 

planeringsmetod för friluftsliv. Trondheims universitet, 

Kommitteen for Miljövern. KOMMIT-rapport 1988:2. 

Wallsten, P: 2003: The “inside-out” process. A key approach 

for establishing Fulufjället National Park in Sweden. 

Journal of Mountain Research and development. Vol. 

23, no. 3, August 2003, 227-229. 

Wallsten, P, 2005: Public participation for confl ict reconciliation 

in establishing Fulufjället National park, Sweden. I 

Thompson, D B A, Price M F & Galbratih, C A (ed): Mountains 

of northern Europe: Conservation, Management, 

People and Nature. Scottish Natural Heritage. 

Viltskadecenter, 2010. Varg i Sverige vintern 2009/10. 

Inventeringsrapport från Viltskadecenter 2010-2. 

Vorkinn, M, 2008: Potensialet for økonomisk verdiskapning 

ved etablering av Fulufjellet nasjonalpark. NINA rapport 

422. Trondheim. 

Vägverket, 2003: Vägvisning till turistiskt intressanta mål. 

Handbok. Vägverkets publikation 2003:20. 

Ödman, P-J, 2007: Tolkning, förståelse, vetande. Norstedts.

VÄGEN TILL EN NATIONALPARK 

INLEDNING AV PER WALLSTEN 

NÄR NATIONALPARKEN VÄ L var genomförd och den 

mentala baksmällan hade börjat gå över, var det dags 

att ta ett kliv tillbaka och betrakta vårt gemensamma 

verk. Det kändes självklart att förmedla det som 

hänt till andra och försöka förstå också för vår egen 

skull. Vi från Naturvårdsverket kan göra det utifrån 

vårt perspektiv, men det skulle inte vara hela bilden. 

Som vi sett handlade det inte bara om skoterleder 

och zoner, utan också om värderingar och känslor, 

om diskurser och verklighetsbeskrivningar, ja om 

alla människor som berördes på olika sätt under den 

långa resan. Hur skulle man kunna skildra det? 

Jag tänkte att det också behövdes något annat, 

som komplement till vår egen beskrivning och 

analys. En styrka med Omlandsprojektet var att 

projektledaren inte var staten, hon var inte ifrågasatt 

från början när hon började resa runt och träffa 

ortsborna. Varför inte något liknande, någon utifrån, 

någon som vi inte styr, någon som gräver på platsen 

på sitt sätt? 

Jag hade tidigare uppmärksammat författaren 

och Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider 

för hans medverkan i samhällsdebatten och olika 

artiklar och krönikor. Glesbygdsfrågor, solidaritet, 

vargar och skogar. Hans tilltal och perspektiv gav 

mersmak. Jag sträckläste boken ”Fucking Sverige” 

som kom 2001. Jag minns ännu det fantastiska uttrycket 

”den postfolkhemska generationen”. Boken 

skildrar glesbygden, dess människor och erfarenheter 

på ett engagerat och samtidigt nästan ömsint 

sätt. Jag tänkte att här har vi mannen som kan sitta 

hos Fulufjällets folk och samtala om livet och nationalparken! 

Jag tog kontakt, vi träffades våren 2003 och 

magkänslan var rätt. Här fanns möjligheter. Vid 

samtalen om allt från naturvårdens klassperspektiv 

till vad en nationalpark egentligen kan vara, kändes 

hans entusiasm och nyfikenhet på frågan. Så 

småningom kom vi fram till en uppläggning. Åk dit, 

känn på fjället och träffa ortsborna, lyssna på deras 

berättelser, fånga stämningarna. Ta reda på hur det 

ligger till nu, året efter invigningen. Men vi beställer 

ingenting, författaren och journalisten ska ha sin 

frihet. Överenskommelsen var istället att Naturvårdsverket 

får köpa ett reportage när det är färdigt, 

genomfört utan vår insyn och på Görans Greiders 

eget sätt. Några dikter kan ge djupare känslodimensioner, 

det fick gärna ingå, varför inte någon haiku? 

Han fick en lista på möjliga kontakter och en hög med 

bakgrundsdokument. Vi skakade hand och han gick, 

på väg till en nationalpark. 

Jag var omtumlad men glad. Det här var befriande, 

det skulle bli något nytt. Att använda reportaget 

och det journalistiska samtalet som utvärderingsmetod 

kändes helt rätt. Det passade in i arbetssättet 

att inte själv sätta agendan, utan ge förtroende och 

lyssna. Att vara på plats, arbeta underifrån. Lite oförutsägbart 

kanske, men vi hade ju arbetat adaptivt 

hela vägen och successivt provat oss fram – och det 

hade gått bra. Jag visste i och för sig inte vad Göran 

Greider skulle få fram från ortsborna, men det var 

bara att ha tillit till processen som varit, att den gått 

vidare och gått på djupet. Jag hade gott hopp. 

Omständigheterna har gjort att hans reportage 

tyvärr inte kunnat publiceras förrän nu, nio år senare. 

Men det är fortfarande aktuellt, som utvärderingsmetod 

unikt i sammanhanget och i högsta grad 

läsvärt. 

SÅ VÄNDE VINDEN SÅ VÄNDE VÄGEN VINDEN TILL EN NATIONALPARK LITTERATUR 163

Leden till Njupeskärs 

vattenfall.

VÄGEN TILL EN NATIONALPARK 

REPORTAGE AV GÖRAN GREIDER 

VÄGEN TILL EN nationalpark? Tåget pustar till, stannar 

i Gagnef där dyngdoften från upplöjda fält letar 

sig in genom en öppnad vagnsdörr. Jag tittar upp från 

alla pappren, tidningsurklippen, de ursinniga protestskrivelserna 

och de svala myndighetsskrifterna 

om Fulufjällets nationalpark som jag brett ut på 

bordet. De ropar, dessa papper, av folkligt motstånd 

och ibland lika folkligt försvar av en nationalpark, 

av experter på besök i bystugor där de får veta att de 

lever, av ödslighet och intensivt liv. På vägar genom 

åkrarna, i riktning mot de röda stugorna, ser jag en 

ensam tonåring komma farande på en moped och jag 

tycker det ser ut som om han far rakt ut ur det storstadsurbana 

Sverige. På perrongen virvlar fjärilar 

förbi i vårsolen. 

Jag har tagit tåget från Stockholm och halvvägs 

genom Dalarna inser jag att den bokstavliga vägen 

till en nationalpark är viktig också den; det är bra om 

den tar tid, går långsamt, så att man hinner vänja sig 

vid ett litet långsammare tempo. Men det är nu, vid 

fyratiden, på eftermiddagen, som hockeyn börjar: 

SverigeKanada i VM-final i Helsingfors! Ljudet från 

den knastriga lilla radion jag har med mig lägger 

sig över majdagen och inte långt senare, precis när 

tågkonduktören meddelar i högtalarna “Då rullar vi 

in i Leksand” gör Sverige 1-0 därborta på andra sidan 

ett innanhav och jag jublar i min nästan tomma vagn. 

I Tällberg, där Siljans blåa vatten skymtar genom 

de ljusa slöjorna av grönska, befinner sig Sverige i 

numerärt överläge och pappren på bordet har liksom 

helt försvunnit. Kanadas målvakt gör en jätteräddning 

och i Rättvik hinner Tre Kronor både öka på sin 

ledning och kanadensarna reducera. Enstaka söndagsflanörer 

syns ute på den långa träbryggan och 

unga föräldrar med barnvagn går längs stranden. 

Den här våren eller försommaren ska jag minnas, 

tänker jag; vi ska alla minnas den. Sverige vinner 

VM och även för norra Dalarnas del kan det bli en 

historisk sommar: Första året efter invigningen av 

den annorlunda nationalparken Fulufjället i september 

2002. 

I Mora möter min gode vän Rolf Lundqvist upp, 

han som skrivit boken om Fulufjället. Rolf, denna 

vandrande essä, som i sin bok lyckats väva samman 

landskapet med befolkningens liv. Jag ska sova över i 

hans stuga i svenska Gördalen, den är belägen några 

hundra meter från norska gränsen. Vi far i bil från 

Mora till fjället, i ett baklänges Vasalopp genom 

Gopshus (där Mats Sundin missar ett friläge) och 

förbi Oxberget, där byarna lyser av underbar ålderdomlighet 

och knappt en människa syns på grund av 

hockeyn; bara enstaka TV3-lösa gubbar sitter och 

njuter av vårsolen på verandorna och ett litet barn 

går och lägger ett brev i en brevlåda: ensamt under 

mediehimlen. Rolf och jag sitter tysta i bilen, radion 

rabblar. Men där, någonstans i Transtrandstrakten, 

händer det till slut: Kanadensarna pressar i förlängningen 

in sitt segermål. Sportreportern jagar upp 

stämningen till bristningsgränsen. Vi är tvungna 

att stanna vid vägkanten för att inte riskera någon 

olycka. Det är som om hela landskapet omkring oss 

utplånats av den där lilla knastrande störningssändaren, 

vi är inte närvarande. 

Kliver ut ur bilen. Landskapet slår emot mig och 

jag har rört mig liksom bakåt i kalendern, i riktning 

mot en tidigare vår. Jag ser ut över skogarna, som sedan 

länge mest är ett slags hårt brukade virkesåkrar. 

Timret härifrån skulle kunna spåras över hela Europa, 

det finns i hus och anläggningar i Paris, London, 

Berlin, Rom. Hockeyn är emellertid fortfarande ett 

SÅ VÄNDE VINDEN VÄGEN TILL EN NATIONALPARK 165

166 

slags taigaspel, de långa kalla vintrarnas spel. Inga 

inomhusarenor i Danmark, Tyskland eller Tjeckien 

kan riktigt ändra på det. Var är vi nu? Någonstans i 

Sälentrakten. Jag ser snö på fjällen. Rolf får syn på 

den första svalan. Det är här hockeyn slutligen är 

över, efter ett långt dividerande om pucken var inne 

eller inte. Och det är här, långt uppe i norra Dalarna, 

i en trakt som pekar mot periferi och glesbygd, som 

jag kan känna att jag lämnar mediesamhället bakom 

mig, fast jag vet att det är en illusion: Kanske tittar 

folk i glesbygden än mer på TV, vad vet jag. Jodå, 

tomhetskänslan efter det som skedde exakt 13.49 

i förlängningen finns där en bra stund: Det kunde 

blivit ett stort minne om Sverige vunnit. Nåja; nu blir 

matchen i alla fall smått legendarisk. 

Vi far vidare: i en båge genom norska Ljördalen 

och sedan in i Sverige igen. Vårbäckarna forsar 

överallt. Inför snötäckta fjällsidor och sjungandet 

från tiotusen bäckar blir tankarna annorlunda och 

sträcker sig förbi dagsperspektivet. Vi befinner oss 

nämligen mot slutet av en mellanistid och en dag, när 

växthuseffekten inte längre orkar balansera det skeendet, 

kanske detta vårliga skådespel av smältande 

snö inte inträffar. Snölager läggs då på snölager utan 

att smälta och så formas åter isarna, allt väldigare, 

och börjar färdas söderut krossande allt i sin väg. 

Radion har tystnat. Landskapet börjar mumla. 

Tidsdimensionen, nyss extremt hoprullad under en 

hockeymatch, vecklas ut inför fjäll, himlar, ödebygder. 

Här någonstans vidtar på allvar vägen till 

Fulufjällets nationalpark. 

* 

Sverige var faktiskt först i Europa med inrättandet 

av en nationalpark; 1909 beslutade riksdagen om 

nio nationalparker. I USA hade det skett tidigare när 

Yellowstones nationalpark skapades 1872. Men att 

den första svenska parken bildades i början av förra 

seklet var naturligtvis ingen slump. Den i europeiskt 

perspektiv sena men rekordsnabba svenska industri- 


aliseringen hade på många håll fläkt upp landskapet 

dramatiskt, rökiga städer växte upp, timmerfronten 

hade skövlat de susande storskogarna. Gammeltiden 

trängdes tillbaka. Bondesamhällets täta, mångskiftande 

och detaljerade utbyte med naturen – lövtäkten 

från den sälgen! Betet i den där skogsbacken! Den 

inplanterade fisken i den skogstjärnen! – ersattes 

efter hand med den storskaliga råvaruutvinning och 

penningekonomi som objektiverade landskapet och 

som, tillsammans med avfolk-ningen, snart gjorde 

det alltmer anonymt. Namn på bäckar och höjder 

föll i glömska, stigar växte igen kring ödetorp och 

övergivna fäbodar. I den svenska politiska offentligheten 

kom snart de heta debatterna om naturskyddet 

som ledde till de första – visserligen föga långtgående 

– naturskyddslagarna. Det är knappast heller 

någon tillfällighet att nationalparkerna till en början 

mest bildades i norra Sverige; där fanns de ödsliga, 

storslagna fjäll som kunde leverera det rätta ”fosterländska 

åskådningsmaterialet” till medborgarna, 

som det hette i regeringens proposition 1909, för övrigt 

samma år som Svenska naturskyddsföreningen 

bildades. 

Nationalparkerna i Lappland framstår i själva 

verket som förverkligade symboler för alla de ideal 

och föreställningar som rörde sig i tiden. Decennierna 

kring förra sekelskiftet var upptäcktsfärdernas 

tid när Nordenskiöld och Hedin strapatsrikt, och 

med svenskheten som kompass, utforskade världens 

vita fläckar. Polarresenären Nordenskiöld satt till 

och med i Svenska Turistföreningens styrelse! Det 

var de nya kommunikationernas era, för med byggandet 

av den norra stambanan kunde man på ett 

helt annat sätt än tidigare nå de avlägsna svenska 

fjällen, som förvånansvärt länge varit okända (utanför 

den samiska kulturen). Framförallt var det kanske 

patriotismens tid och Sverige var ju en liten men 

rovgirig industrination som skulle slåss på de världsmarknader 

som imperialismen öppnat med överlägsen 

vapenteknologi. Små pojkar och stora berusade 

sig med Sven Hedins och Jules Vernes skildringar av

människans kamp med naturen, ja Jules Vernes “Resan 

till månen” slutar med att månresenärerna efter 

hemkomsten startar ett re-sebolag för månturism! 

Hur värderades till exempel ett berg av dåtidens 

genomsnittligt äventyrslystne vandrare? Svar: Efter 

det motstånd det erbjöd. Ja, en “turist kring sekelskiftet 

var en person med en alpstav, som betraktade 

vattenfall”, skrev poeten och naturkännaren Sten 

Selander framåt fyrtiotalet när han blickade tillbaka 

på den tid då nationalparksidén bröt igenom. Att det 

kom att heta national och inte naturpark var heller 

ingen tillfällighet. Det nationella var viktigt och 

ordet park markerade både omedvetet och självmedvetet 

en djupt antropocentrisk världsbild. 

Fjällområdena i norr var de perfekta objekten för 

den tidiga, yrvakna naturskyddsvurmen. Lika rika 

och biologiskt intressanta eller mer representativa 

naturtyper utan samma visuella dramatik intresserade 

sig varken naturvänner, turister eller statsmakter 

för förrän långt senare. För de flesta svenskar, 

inklusive mig, är den spontana bilden av en nationalpark 

fortfarande just denna: Höga, storslagna fjäll 

där inga människor finns, bara “ren natur” och det är 

svårt att riktigt loda tanken att själva föreställningen 

“ren natur” är en produkt av civilisationen. 

Inför bildandet av Fulufjällets nationalpark, 

nästan hundra år efter inrättandet av den första i 

Sverige, kunde man i den lokala debatten urskilja 

ekot av den traderade bilden när de mest välformulerade 

motståndarna till parken tog till orda: “Vilka 

kontinentaleuropéer med massor av alperfarenhet 

vill åka buss i timmar på dåliga vägar och titta efter 

ett fjäll så lågt och platt att det inte ens syns från 

vägen!!”, utropade de, med två utropstecken, i en 

artikel i Dala-Demokraten den 27 mars 1997. Fulufjället 

beskrivs som tråkigt i jämförelse med “de 

dramatiska lapplandsfjällen” och den enda egentliga 

attraktion som kan dra folk dit är Njupeskärsfallet, 

Sveriges högsta vattenfall. Artikeln ekar, omedvetet, 

av en lång nittonhundratalshistorias uppdämda 

vaneseende. När jag läser den inser jag att det sedan 

länge finns lika stora upptäckter att göra i historien 

om vår natursyn som i naturen själv. Själva 

ordet fjäll kan rentav urladdas på Fulufjället: “Rent 

berggrundsmässigt är Fulufjället... inte ens släkt 

med Lapplands-, Jämtlands- och Härjedalsfjällen”, 

skriver Rolf Lundqvist i sin bok. Urberget utgörs här 

inte av granit och gnejs, men av omvandlad sandsten 

en gång formad i varma urhav. 

Njupeskärsfallet i all ära; men i övrigt är 

Fulufjället ingen sublim uppenbarelse i klass med 

Grand Canyon eller Sarek. Fulufjället är i det perspektivet 

ett beskedligt fjäll och det är bara i ljuset 

av de tidigare nationalparkernas historia som man 

på allvar inser hur originell denna skapelse är. Till 

och med de som länge vistats på Fulufjället utgår 

gärna från ett slags försvarsposition när de inleder 

sina kärleksförklaringar till fjället. En kväll träffar 

jag på Idregården, i matsalen där vi sitter under den 

gamla takmålningen av Jerk Werkmäster, den man 

som kanske mer än någon annan är Fulufjällets man 

i världen, Alf Nordin, sedan många år ansvarig för 

skötseln av fjället. Uppvuxen långt nere i Hedemora 

kom han först i vuxen ålder till fjället, bodde några 

vintrar där i en stuga vid Rörsjön med sin hustru och 

ett spädbarn. Denne vithårige man i sextioårsåldern 

utstrålar en munter, otålig energi som smittar. Han 

är fientlig mot mycken ytlig modernisering som t ex 

3G-antenner. Men till och med han säger det: “Till 

en början tyckte inte heller jag att Fulufjället var 

något märkvärdigt fjäll. Men allteftersom tiden gick 

fick jag upp ögonen för de unika kvalitéerna.” Han 

beskriver hur han sett Stora Sjöfallet, de jämtska 

fjällen men konstaterar att det lilla Fulufjället är 

något annat, med sina skogklädda sidor, sina djupa 

ibland drivhusliknande raviner och på platån sina 

vidsträckta hav av renlav och rika mosstäcken. 

Andra fjäll är hårda, glatta. Fulufjället är mjukt, ofta 

tungt att gå över. 

Det platta Fulufjället, som jag vid min första 

resa i maj inte ens brydde mig om att bestiga – en 

medveten liten demonstration; jag ville då inte ens 


168 

se vattenfallet – avtecknar sig så oerhört tydligt mot 

nittonhundratalets alla nedärvda, mer eller mindre 

romantiska föreställningar om vad ett fjäll är, om 

vad en turist bör älska och om vad som är dramatisk 

natur. Egentligen borde det inte ens kallas nationalpark 

eftersom halva fjället ligger på norska sidan. 

Som patriotiskt åskådningsmaterial duger det således 

inte mycket till. 

Exakt hur det i allmänhet gick till när nationalparker 

bildades i Sverige och på andra håll i världen 

skiljer sig säkert från fall till fall. Men genomgående 

är draget av projekt från centralt håll: Plötsligt 

utgick dekret om att ett område var nationalpark 

och över en natt fick traktens lokalbefolkning snällt 

finna sig i att inte ha samma tillträde som förr till 

de gamla markerna. Den grundläggande idén var att 

lyfta ut ett stycke ur civilisationens utbyte med naturen 

och säga: Det här rör vi inte längre. Parkerna blev 

därmed på sätt och vis alibin för en fortsatt och länge 

ökande exploatering av den övriga naturen. Hur 

lokalbefolkningar i gemen har reagerat över det där 

förfarandet är i sig en lång historia, som inte blivit 

skriven, kanske därför att det överhuvudtaget ännu 

inte finns en “stor berättelse” om naturvården, som 

är lika självklar och därmed öppen för reflexioner 

som t ex berättelsen om folkhemmet eller kvinnornas 

frigörelse. I skönlitteraturen tigs det i stort sett 

om sådana dramer där rollerna spelats av lokal- eller 

urbefolkningar. Ändå är stoffet minst sagt dramatiskt. 

Så sent som från åttiotalet finns den förskräckande 

berättelsen om Kiruna nationalparksförslag. 

Vid mitten av åttiotalet föddes idén om att skapa 

kanske Europas största nationalpark och kombinera 

naturskydd och omfattande ekoturism. Problemet 

var att lokalbefolkningen tvärvägrade. Efter intensiva 

debatter dog projektet. Skoteråkarna tycktes 

ha segrat. En forskare, Klas Sandell, gör i efterhand 

analysen att förslaget var för gammaldags auktoritärt 

för att lokalbefolkningen skulle tolerera det 

samt att starka industriella traditioner gjorde att den 

moderna turistnäringen inte riktigt sågs som en eko- 


nomisk möjlighet. Träffande konstaterar Sandell att 

förslaget både kom “för sent för att kunna drivas igenom 

på ett liknande centralistiskt sätt som tidigare 

nationalparker”, och “för tidigt för att vinna anklang 

i ett samhälle med tydligt traditionellt industriellt 

perspektiv.” En tes han dock inte ordentligt testar är 

att se motståndet som djupt rationellt; det är först då 

– det är min misstanke – som jakt- och fiskeintressena, 

som ofta råkar i konflikt med reservatsplaner, 

blir riktigt förstådda för vad de är. 

Staten träder fram som överhet. Det är till och 

med så att ilskan över utresta tjänstemän från länsstyrelser 

och Naturvårdsverket smittar av sig på de 

vilda rovdjuren: Vargen, björnen och kanske till och 

med lon betraktas ibland närapå som statens sändebud 

ute i vildmarken! Inte har saken blivit bättre av 

att tjänstemän på Naturvårdsverket, med sin smala 

sociala tillhörighet i medelklassen och uppåt, ofta 

brakar samman med en lokalbefolkning bestående 

av till största delen LO-medlemmar. Människor som 

inte alltid får leva ut sina frihetliga impulser i arbetslivet 

värderar än högre friheten i skogen eller vid 

sjön. Klasstriderna inom naturvården blir synliga. 

Men också genusstriderna gör sig påminda, särskilt i 

glesbygder där traditionellt manliga sysslor dominerar 

så mycket av tillvaron. 

Konflikterna blir till slut en enda svårupplöst 

härva: Staten mot den lilla byn; medelklassens tjänstemannaperspektiv 

mot arbetarklassens fritidsliv. 

Och slutligen: Hur hela seendet riskerar att förvridas 

på grund av den nuvarande tendensen att också 

falskt romantisera den så kallade lokaldemokratin, 

trots att vi vet att de små gemenskaperna lätt råkar 

i händerna på en stark man eller ett enda välorganiserat 

intresse – som det ofta är med jakten – och 

lätt leder till inställningen att i t ex en bygemenskap, 

där måste man vara överens, bortom alla sociala 

motsättningar. Den som avviker blir en svikare och 

varje idémotsättning dras ner till personstridernas 

träsk. Själva ordet lokalbefolkning är egentligen en 

myrstack av komplikationer. Och för att vända på

saken: Ofta kan en stadsdel i Stockholms innerstad 

vara mer mentalt avskärmad från omvärlden än en 

by i den svenska glesbygden, som gungar som en kork 

på världskonjunkturernas hav. 

Ändå har vägen till många nationalparker gått 

direkt från någon statlig korridor till inrättandet av 

något skyddsvärt område. Stationerna däremellan 

har negligerats, inte tagits på allvar och – framförallt 

– mest setts som hinder för realiserandet av 

nationalparker eller naturreservat. Motståndet ska, 

som det heter, informeras bort och betraktas inte 

som rationellt betingat, vilket det naturligtvis oftast 

är när någon värnar sin hembys intressen eller sina 

jaktintressen. Motståndet är inte bara ett uttryck för 

ryggmärgens motvilja till förändring och kanske är 

detta det mest svårsmälta för många naturvårdsadministratörer: 

De tror att de uteslutande ställs inför 

okunnigheten hos stockreaktionära sociala förlorare 

när de blir utskällda i någon bystuga, inte inför 

tänkande människor. I slutändan kan man till och 

med fråga sig hur rationellt själva nationalparksbyggandet 

faktiskt är. Ty om det i huvudsak bara ger den 

allmänna exploateringen av jordens biosystem ett 

alibi så är det inte särskilt rationellt. 

En mycket konkret illustration av nationalparken 

som alibi är de närmast barbariska hyggen som 

utbreder sig omkring Fulufjällets fot, alldeles intill 

parkens gränser. Den som intet ont anande, och med 

hopp om att närma sig orörd natur, kommer farande 

på vägen vid byn Tjärnvallen rycker till: Nationalparksön 

är omfluten av havsvidunder. Arrogansen 

som lyser från de där slutavverkade områdena ter sig 

fruktansvärd. Det är bolaget Korsnäs som stått för 

skövlingen, men det kunde lika gärna vara ett statligt 

bolag. De sparade träd och högstubbar, som numera 

står kvar på de certifierade hyggena, förstärker bara 

intrycket av våldtäkt: De reser sig som ännu darrande 

och dödande spjut begravda i skogskroppen. 

Och i det moderna skogsbruket är inte en enda människa 

längre synlig som går att ställa till svars. Den 

upprörde förbipasserande känner vanmakt. 

De stora maskinerna har rullat bort efter att, 

här, intill nationalparken, ha demonstrerat vilka 

makter som egentligen bestämmer över ekosystemens 

liv och död. Nationalparken riskerar att bli 

alibi istället för ett kikhål in i en annan värld, där 

biologisk mångfald råder eller en anklagande gest 

mot den normala naturskövlingen. Och samma dag 

som jag ser hygget invid Nationalparken hör jag på 

radion om de nya rapporter som konstaterar att 

världshaven snart är helt utfiskade. 

* 

En junikväll 1996 hölls ett möte i bystugan i Gördalen. 

Det var en tisdag. Det duggregnade. Dala-Demokraten 

skrev om begivenheten: “Sällan har det varit 

så fullsatt i Gördalens bystuga som när drygt hundratalet 

nyfikna och oroade människor från byarna runt 

fjället mötte upp. Varenda sittplats var upptagen och 

folk stod ända ute i entrén. Vackra bilder från nationalparker 

i andra länder fick dock inte tveksamma 

människor att ändra uppfattning.” Motståndet mot 

nationalparksplanerna var närapå kompakt och när 

jag far runt i byarna kring Fulufjället är det många 

som minns det där mötet, liksom andra lika hetsiga 

möten som snart skulle äga rum i andra byar. Kring 

Fulufjället, i det närmaste omlandet, bor mindre än 

tusen människor, varav de flesta på den norska sidan. 

I Sverige, vid fjällets fot, uppgår antalet innevånare 

till mindre än hundra! Det är en glesbygdsvärld. Den 

typiske innevånaren är en litet äldre man, arbetslösheten 

är hög, arbetsmarknaden osäker och det råder 

kvinnounderskott. Blicken hejdar sig när en barncykel 

står utanför en stuga. En kringströdd leksak på 

en gård är en sällsynt dyrbarhet. Inuti dem som bor 

kvar samsas starka frihetliga känslor med lika starka 

känslor av att vara förlorare eller tvingas vara överlevare. 

I varenda familj i byarna kring fjället dryftades 

frågan om Nationalparksbildningen år efter år passionerat. 

Oftast tar nog familjer i glesbygden ställning 

till en sådan här sak nästan familjevis. 


170 

Gunnel och Gunder Eriksson, boende i byn Mörkret. 

En sen eftermiddag kliver jag in hos familjen 

Gunnel och Gunder Eriksson i byn med det oförglömliga 

namnet Mörkret. De bor precis vid Njupån 

och vattnet som strömmar där har bara någon 

kilometer högre upp på fjällsidan fallit från nästan 

hundra meters höjd i det berömda fallet som varit 

en turistattraktion sedan 1800-talet; Svenska 

turistföreningen byggde en koja där redan 1903. Vid 

vägkanten ser jag Gunnels skogliga hyss: Hon har 

satt mössor på starren, så att en församling av gråa 

troll lurar i skogsbrynet! På gården har Gunnel, född 

på fyrtiotalet, vuxit upp. Det var på den tiden byn 

ännu hade halva foten kvar i det gamla samhället. 

Mörkrets elektriska belysningsförening, med eget 

kraftverk, stod för ljuset. Byn Mörkret, som ännu i 

mitten av sextiotalet hade omkring 50 innevånare 

(idag är det ett tiotal), var politiskt en röd by; små- 


bruket, flottningen och skogsarbetet gjorde folk 

röda, ja så mörkröda att syndikalisterna länge var en 

självklar kraft i bygderna. Folk röstade på socialdemokraterna 

men gillade syndikalisternas fackliga 

kamp. Än idag har LS kvar en semestergård i Gördalen, 

även om de nu försöker sälja den. Gunnels man 

Gunder växte upp tre mil söderut, på en annan sida 

av Fulufjället, i Hägnåsen, nära byn Sörsjön som var 

och är lika röd den. Skogen som omslöt hans hembys 

tre gårdar genomsöktes i allt vidare cirklar med 

pojklekar men när fadern släckte fotogenlampan vid 

åttatiden var det oåterkalleligen natt. Idag står byn 

öde. Sedan många år jobbar Gunder som fastighetsskötare 

i Älvdalens kommun men som de flesta i 

glesbygden är han en mångsysslare; bland annat gör 

han provtagningar för Länsstyrelsen i vattendragen. 

Gunnel har jobbat på skolkontoret sedan sjuttiota-

let, men arrenderar sedan några år serveringen vid 

Njupeskärsentrén. 

Det intressanta är att i denna familj, med tre nu 

vuxna barn, ställde sig hustrun från början positiv 

till nationalparksbildningen medan mannen var 

starkt emot den. Vi sitter och pratar tills framåt 

kvällen och det samtal som spinns fångar på ett 

mångskiftande sätt bygdens historia och när dessutom 

deras tjugotvåårige son slår sig ned vid köksbordet 

dras också en mer oviss framtid in. 

I början av nittiotalet började rykten komma och 

gå om att något stort var på gång i trakten. Men först 

kring 1994–95 blev det mer substans i dem så att 

lokalbefolkningen kunde förhålla sig planerna. Både 

Gunnel och Gunder pekar emellertid på en rätt förbisedd 

förhistoria som är viktig att hålla i minnet: 1974 

inrättades nämligen ett naturreservat i området och 

då var det inte bara Fulufjället utan ett betydligt 

större område som blev reservat. 

– Egentligen hände det mycket mer då, säger 

Gunder. Vi gick då från en i stort sett totalt avreglerad 

tillvaro till en massa begränsningar – både när 

det gäller jakt, fiske och t ex skoteråkning. Konstigt 

nog var det inget stort öppet motstånd mot det då. 

Men jag kommer så väl ihåg det. Man samlades på 

stormöte på Idre bygdegård, massor av folk dök upp, 

en länsstyrelsetjänsteman satt där som lovade guld 

och gröna skogar. Tjugo arbetstillfällen skulle det bli, 

massor av stugor skulle byggas och det fanns ingen 

hejd på nånting. 

Gunder och Gunnel beskriver naturreservatet 

som en avgjort större förändring än nationalparken. 

Snart kände sig många i trakten ordentligt bedragna 

eftersom de gröna skogarna och guldet aldrig infann 

sig. Löftena tog, menar de, loven av den pyrande oppositionen 

men när nationalparksplanerna kom, ja 

då var “taggarna ute direkt”. Då fanns den tidigare 

historien i minnet. 

Var motståndet rationellt eller bara uttryck för 

seg och trög konservatism? När jag hör familjen resonera 

funderar jag mycket på det. Att bo i glesbygden 

har sitt pris; bibliotek och annan service saknas och 

när ungarna ska gå i skola är det mycket resor och 

krångel och därför framstår de naturgivna fördelarna 

i glesbygden i desto starkare dager: Naturen, 

jakten, fisket, friheten från regler. Motståndet mot 

parker och reservat är, med andra ord, på många sätt 

en högst rationell inställning. 

– Men, inflikar Gunder, Gunnel var mer positiv 

till parken från början. Hon är ju inte jägare, skrattar 

han. 

– Det är sant, säger Gunnel och deltar i skrattsalvan 

kring bordet. Även om jag faktiskt gillar att fiska. 

Men jag var nyfiken, vet du. Vad bjuder de på? frågade 

jag mig. För mig kändes som att restriktionerna redan 

fanns i och med att vi hade reservatet från 1974. 

Med skoteråkningen vart det ju ingen större skillnad 

jämfört med tidigare – ja, de tog ju bort en led över 

fjället och det drabbade befolkningen i Sörsjön. Jag 

tyckte att de från Naturvårdsverket också måste 

lära sig att lyssna litet och det har de gjort också 

med många saker. Men jag tänkte också: Man måste 

kunna ha plats för en grön oas, någonting måste man 

kunna spara till våra barn – titta på de stora skidmetropolerna 

Idre och Trysil där inget orört är kvar 

– och är det så mycket värde i det orörda Fulufjället 

så måste vi väl försöka ha kvar det då! Det har alltid 

fascinerat mig varför det inte är renbetat t ex. Vad 

kan man göra för bra av det här? Jag tänkte också att 

en nationalpark har högre status än ett reservat. 

– Jag var emot, säger Gunder. Jag fattade heller 

inte riktigt sakskälen för att skapa en nationalpark. 

Vi vårdar ju redan vår natur, menade jag; det fanns 

ingen anledning att höja skyddsnivån. 

På min direkta fråga om han och andra motståndare 

uppfattade parkplanerna som en förolämpning, 

ett underkännande av hur lokalbefolkningen tar 

hand om naturen, svarar han ett obetingat ja. 

Gunder är sedan länge ordförande för den 

lokala jaktvårdskretsen. Hela sitt liv har han jagat. 

Och kanske är det i detta samtal i Mörkret som jag 

personligen för första gången riktigt får upp ögonen 


172 

för vad jakten som social livsform faktiskt innebär 

i den svenska glesbygden. Visserligen tror jag inte 

på Gunder och andra jägare när de insisterar på att 

dödandet inte är så viktigt; jag tror att dödandet är 

viktigt: maktkänslan bakom ett gevär måste väl 

betyda något för ett rovdjur som människan? Ändå är 

det betecknande att Gunnel, som inte jagar och som 

gärna grälar med sin man, också är upprörd över att 

jägarna så ofta ses som ett rött skynke. 

Sonen Göran, som slagit sig ner vid köksbordet 

efter att ha sagt hejdå till några kompisar, ska snart 

ta sin jägarexamen. Han har rest en hel del redan 

över jordklotet – föräldrarna ser mäkta stolta ut när 

han berättar om det – och kommer att studera vidare 

framöver, även om han inte riktigt vet till vad. Men 

när han talar om jakten är det den sociala upplevelsen 

i jaktlaget som betyder något. Och naturen, givetvis. 

– Ta harjakten, när man är tre fyra stycken som 

jagar. Det är mysigt att sitta kring elden på morgonen, 

dricka kaffe, fixa med elden. Och det är så 

mycket omkring jakten, t ex att träna älghunden. 

Skogen har i våra dagar blivit alltmer anonym. 

Knappt någon är där, förutom enstaka stressade och 

skuldsatta maskinskötare i skogsbruket och just jägarna. 

Göran ser själv förvånad ut när han tänker på 

hur rädda människor numera verkar vara för skogen: 

Den blir bara mer och mer mystisk för att inga människor 

är där. Själv kan han ännu inte området jättebra, 

han känner inte varenda kulle, men lär sig hela 

tiden och han tycker det är roligt att gå med farsan i 

jaktmarkerna. Den där speciella känslan av att med 

tiden lära sig att där, just där, brukar älgen gå eller hararna 

skymta. Hembyn Mörkret och Fulufjället tycks 

växa i hans medvetande när han talar om dem: En 

plats mitt i världen som är hans, som han lär känna 

och även om han flyttar härifrån kommer att känna 

stolthet över. Jakten, med alla dess sociala riter, är en 

del av detta. Själv minns han vagt och nästan med irritation 

de hätska stämningarna i bystugan 1996; han 

är för parken, om än inte utan invändningar. Ja, han 

kan känna stolthet över att den finns här. 


Gunder retar sig ofta på den massmediala bilden 

av jägarna och jaktlaget. Ett jaktlag på den svenska 

glesbygden är ju, säger han med eftertryck, en 

oerhört stabil företeelse; det håller ihop år efter år – 

“ingen vill byta jaktlag” – och han önskar att någon 

sociolog en dag kunde studera jaktlaget och ge en 

rimligare bild av det. 

– Det kan vara någorlunda lugnt i december och 

januari, skjuter Gunnel in, men sen börjar de jaga 

igen. Och skogen är ett skafferi för oss. 

– Grabbarna på Fagerhult konsumerar jakt som 

om det vore falukorv, fortsätter Gunder sitt försvarstal 

för jaktlaget, och det ger fel bild av hur det är i 

glesbygden. Många ungkarlar här har en torftig social 

tillvaro och jaktlaget betyder då nästan allting. Det 

är det som tjänstemännen från Naturvårdsverket 

aldrig riktigt begriper. De begriper inte jaktens själ, 

som är en del av glesbygden. Idag är det bara jägarna 

som vet var de gamla stigarna går och hos jägarna 

finns den här starka kärleken till markerna. Och hur 

många gånger har jag inte varit på en begravning där 

vi tagit ett sista farväl till en jaktkompis. Det är vi i 

jaktlaget som bär dem till graven till och med. 

Hur mycket har nationalparken då inkräktat 

på jakten? Fortfarande gör den det ganska mycket, 

svarar Gunder. Men ändå är det just på denna punkt 

som han med tiden faktiskt fått en annan och mer 

positiv uppfattning av projektet. Utgångspunkten, 

när planerna först kom, var ju i princip förbud mot 

all jakt och så blev det inte. Både Gunnel och Gunder 

anser att Naturvårdsverket lyssnade på dem. 

Jag ställer därmed den fråga som jag finner 

vara kanske den mest intressanta: Lönade sig 

motståndet? Bägge två svarar de ett obetingat Ja på 

den frågan. Själv funderar jag på om inte den stora 

lärdomen av Fulufjällsprojektet just är att motståndet 

som flammade upp från lokalbefolkningens sida 

till slut visade sig vara bra också för myndigheternas 

vidkommande och, i sista hand, för själva idén om 

en fungerande naturvård. Diskussionen blev öppen, 

nya lösningar uppfanns, projektet blev på ett helt

annat sätt än kanske någonsin tidigare i svensk naturvårdshistoria, 

förankrat i bygderna. Gunnel och 

Gunder berättar om den önskelista, eller kravlista, 

som de lade fram gentemot verket: En riktig väg till 

Gördalen istället för den hopplösa gamla grusvägen; 

mindre av jaktförbud; någon ytterligare attraktion 

vid vattenfallet för att dra turister; en mobilmast på 

fjället; upprustning av serveringen. Kanske rörde det 

sig om en sex, sju punkter som i hög grad till slut blev 

uppfyllda. Inte minst fick förslaget om zoneringen av 

parken – uppdelningen i olika zoner med olika grad 

av skyddsnivåer – Gunder att bli mer positiv. 

– Det var ett smart förslag, helt enkelt. Då räddades 

i stort sett hela älgjakten. Vi fick det ena efter 

det andra på önskelistan. 

Avgörande för att vända hela frågan blev till slut 

projektet Fulufjällets omland, som sjösattes 1997 

och pågick ett halvår. Jag ska inte berätta hela den 

historien, det skulle leda för långt, men därigenom 

vävdes naturvårdsfrågorna på ett organiskt sätt 

samman med överlevnadsfrågorna i denna svenska 

glesbygd. En grundlig inventering av demografin, 

av näringslivet, av kommunikationernas och av de 

turistiska möjligheterna – där begreppet “hållbar 

turism” förstås var centralt – i Älvdalen och Malung 

genomfördes. Vanligt folk, såväl som kommunpolitiker, 

djupintervjuades och drogs in i det hela och ett 

av syftena var att skapa en Fulufjällsring där olika 

sevärdheter och möjligheter att bo och äta knyts 

samman. 

– Projektledaren Agneta Arnesson-Westerdahl, 

hon var helt suverän, säger Gunder. Hon åkte runt 

och pratade med alla människor, en mycket duktig 

tjej. 

Nej, jag kan knappast återge allt vad som sades 

den kvällen hemma hos Gunnel och Gunder. Att höra 

dem berätta om dagar på fjället då det känns som 

man befinner sig långt ute på havet, omgiven av horisonter. 

Eller höra Gunder sörja över alla försvunna 

fotbollslag som en gång sprungit ut på gräsplanerna 

i småbyarna och notera sonen Görans ilska över Mo- 

ralagen åtta mil bort som ibland lämnar walk-over 

för att de slöfockarna inte orkar fara till Särna för att 

spela sina bortamatcher. Inte heller ska jag glömma 

de upprymda rösterna kring bordet som hördes kring 

bordet när de berättade om det stora regnovädret 

som brakade loss en sommarnatt 1997 – samma natt 

som Lady Diana dog, påpekar Göran, som satt vid 

radion hela natten – då våldsamt översvämmade 

åar sköljde bort tusentals stora träd och bröt loss 

berggrunden och tält och kläder flöt i ån intill huset. 

Det var natten då Gunnel rusade ut i syndafloden 

för att hämta mormors bakverktyg och först efteråt 

insåg att hon kunde fått en jordvall över sig. Naturkatastrofer, 

i alla fall dem där ingen förolyckas, gör 

människor egendomligt upprymda, nästan lyckliga, 

får en bygd att länge vibrera av minnet från timmar 

av blixtrande natthimlar och ett regn så hårt att det 

gjorde ont på kroppen när man träffades av det. 

Varken Gunnel eller Gunder tror att nationalparken 

i sig kommer att rädda denna bygd och frälsa den 

från avfolkning och borttynande. Men de tror att den 

kan vara en del av lösningen. Bara sedan Gunder kom 

hem den här eftermiddagen har tre personer ringt 

och frågat något om parken eller fallet. Också Gunnel 

har faktiskt en hel del misstro kvar, är rädd att alltför 

många pekpinnar ska riktas mot lokalbefolkningen. 

Hon tycker inte att man ska “gå ut och bara bötfälla 

folk och komma med pekpinnar och säga att ni har 

gjort fel”. Man ska inte behöva sig känna sig bevakad, 

betonar hon. 

– Jag är fortfarande inte helt frälst på nationalparken, 

säger Gunder. 

– Är du inte det? frågar Gunnel tillbaka och ser 

eftertänksam ut. Det låter som om också hon, som 

ändå från början var en av de få i de här byarna som 

vågade vara positiv till projektet och fortfarande 

verkligen är det, skulle kunna säga exakt detsamma. 

* 


174 

Så djupt sitter de dåliga erfarenheterna av storsamhället 

hos lokalbefolkningen att till och med den kanske 

trettiofemårige föreståndaren för det nybyggda 

naturumet vid foten av Fulufjället, Tysk Staffan 

Eriksson, småskrattande erkänner att även han en 

gång skrev på en namninsamlingslista mot parken. 

– Den låg utlagd på en bensinmack, och jag skrev 

på, kanske utan att tänka efter särskilt mycket. 

Vi står i det nybyggda naturumet uppe vid Njupeskärsentrén 

och pratar. Han talar så lågmält att jag 

litet oroas för att rösten inte ska fastna på bandspelaren 

som jag slagit på. Men den fastnar. Rösten hans 

är lågmäld men inträngande. När jag frågar om det 

var Särnabon inom honom och den passionerade 

jägaren som skrev på, svarar han jakande. Spontant 

såg han framför sig hur en mur skulle resas runt fjället, 

“så brukar det ju vara med nationalparker”. Några 

år senare hade han ändrat sig och det var mycket 

Omlandsprojektet som gjorde susen. “Det är väl inte 

hundra procent positivt än”, tillägger han dock. På 

min fråga tycker han att det är tråkigt med kalhyggena 

omkring: 

– Man borde ha en buffertzon omkring fjället, 

åtminstone med modifierat skogsbruk. Här uppe är 

det dålig lönsamhet i skogsbruket ändå och det borde 

inte kosta företagen så mycket. 

Även om Tysk Staffan Eriksson är född och 

uppvuxen i Stockholm, har han på faderssidan sina 

rötter i Särna. Utan problem kan han växla över till 

svårbegripligt Särnamål. I botten är han jägmästare, 

men för något år sedan la han fram sin avhandling i 

skogshistoria på Umeå universitet. Culture within 

Nature, heter den och handlar om kulturspår i 

naturen. Hans hustru, bördig från Gävle, arbetar 

på skogsmuséet Lomkällan och vikarierar ibland 

som lärare. Staffan visar runt mig på det så kallade 

naturumet, denna märkliga låda av glas och färskt 

starkdoftande trä – obehandlat och certifierat! – som 

står utslängd framför fjällbranten. Därifrån är det 

tjugo minuters promenad på utlagda spångar till 

Njupeskärsfallet. 


Vi står där, framför ena kortsidan. Den stora 

glasväggen vetter mot fjället. Det är en mäktig upplevelse. 

Efter ett tag känns det snarare som om fjället 

betraktar oss än vi fjället. Ett regn klättrar nerför 

bergssidan och kommer i gråa slöjor över myren. 

Från taket slängs ibland bräder och verktyg ner och 

landar skrällande på marken: några byggjobbare 

reparerar byggnaden, detta tiomiljonershus var litet 

felritat. När jag först hörde om naturumet och till och 

med när jag först såg det, tänkte jag att det hade varit 

bättre med någon lokalt präglad byggnad, en timrad 

Särnakåk, istället för den här frisvävande glaskuben. 

Det om något hade ju varit i linje med idén att väva 

samman parken med sina innevånare. Men efter en 

stund vet jag inte längre om jag tycker så. 

– Det är bra med något som ser främmande ut 

här också, säger Tysk Staffan. 

Han har en poäng. Byggnaden främmandegör 

den omgivande naturen så att man vill titta på den 

extra uppmärksamt. 

Byggjobbarna har nu kommit in i naturumet, 

tagit rast och satt sig en stund. Jag kan inte låta bli 

att höra mig för om deras syn på bygget och platsen. 

Den äldre mannen heter Lars-Erik, kommer från 

byn Laknäs nära Leksand och den yngre heter Mats 

och är från Rättvik. Deras allmänna inställning till 

parken är positiv: 

– Jag tror att folk har accepterat det, särskilt om 

de kan få lite utkomst av det. Vi ska sälja tystheten 

till tyskarna, det är ju det det går ut på. 

Bägge visar sig vara rätt stolta över bygget av 

naturumet. Och någonstans i byggnaden, på någon 

bräda eller bjälke, står dessa dalkarlars namn inristade 

i virket, med datum och hemort under, så som 

alla goda snickare gör med husen de bygger. 

– Men var, det säger vi inte.... 

Okay, jag kapitulerar inför naturumet. Till och 

med lavskrikorna förefaller ju ha godkänt det och 

räknar numera med serveringen en bit bort. Men som 

vanligt på sådana här ställen tycker jag det verkar 

som om det finns för få påhitt för barn. En del sådant

är dock på gång. Av erfarenhet vet jag att det som 

barn åtminstone upp till åtta-nioårsåldern minns 

från ett museum eller någon annan attraktion, det är 

om ruschkanan där var bra eller inte. Några klätterbjörnar 

lär ska finnas här. Ska man få barnfamiljer 

att söka sig hit bör man nog inte dra sig för någonting. 

På somrarna borde det sitta en gubbe här på en stock 

som lär ungar att tälja sälgpipor. Byarnas historia 

borde synas i små modeller. Ett fäbodläger i miniatyr, 

med djur och byggnader att plocka med, vore 

något. Och tänk bara om det gick att få nytt liv i den 

gamla övergivna fäboden jag såg på vägen upp hit! På 

en grånad stuga hade taket rasat in. Sly växte ur det 

bördiga jordgolvet, vilande på den hårda diabasen. 

Över detta utbredde sig fjället. 

Tysk Staffan vill gärna visa mig något: en kapad 

högstubbe som står kedjad vid väggen. Den är som 

hämtad ur hans avhandling och har en spännande 

historia. Långt ner i förra seklet skulle den huggas 

och flottas bort ur Dalarna men en skogmästare 

kände instinktivt att det skulle vara fel: I dess stam 

fanns bomärken, signaturer och andra ristningar. 

Urgamla sådana. Carl von Linné passerade trädet 

på sin Dalaresa 1734. Så skogmästaren beslöt att på 

eget bevåg rädda det och for ut med häst och yxa och 

forslade med det sig hem. I många år blev högstubben 

stående i hans farstu för att till slut hamna i Särna 

gammelkyrka. Och så fick Tysk Staffan till slut hit 

den gamla stocken. Ullbodsstubben heter den. 

Han livas upp när han talar om den och drar med 

sig mig i känslan: Längs en urgammal stig stod det 

här trädet en gång. Naturen och kulturen vävs samman. 

Tysk Staffan citerar plötsligt Kalevala, något 

om en bläckad stig. 

* 

Den som rör sig i den svenska glesbygden under 

många dagar kan, i alla fall om man som jag kommer 

utifrån, få den där speciella och välgörande känslan 

av att förminskas. Själva naturen bidrar till det: de 

mäktiga fjällsidorna, de ödsliga myrarna där bara 

enstaka kulturspår – ruttnande störar kvar från 

torvhässjorna – vittnar om mänsklig verksamhet, 

älvarna och åarna som iskalla strömmar snabbt och 

virvlande förbi med pinnar som bävrar bitit av och 

i forsar och fall ibland vältrar stenar med sig som 

murvlar som tandgnissel mot bottnen. Under min 

majvecka kring Fulufjället förminskades jag. Men 

jag krympte också därför att jag ideligen sammanträffade 

med och sökte upp människor som lever ett 

så pass annorlunda liv än det jag lever. Jag jagar inte, 

fiskar inte mycket heller utöver de poetiska intryck 

jag ständigt får på kroken och även om jag är uppvuxen 

i en mindre ort på den svenska landsbygden, är 

jag van vid något annat: Gator, städer, myller. 

En dag promenerar jag från Rolfs hus (Kalle 

Bergs hus är den lokala beteckningen, efter en gammal 

ryktbar gränshandlare) över gränsen till Norge 

i det vackra vårvädret. I gränsrännan ser jag mig för 

om björnen Vrång-Ola är ute och rör på sig; han brukar 

visst lufsa förbi här. Snön syns på fjället; där är 

det vinter. Luften är somrigt varm och omkring mig 

rinner vårbäckarna över. 

Snö. 

Vårflod. 

Sommarvärme. 

Haikun i stora kliv 

över årstiderna. 

Men det är just detta att komma gående på den där 

landsvägen där nästan alla andra enbart åker bil. 

Hundarna vaknar till liv. Från varje gård i den första 

lilla byn hörs skallen. Hundar bundna vid träd reser 

sig från marken och skäller. Hundar i kojor ger skall. 

Inne i husen hörs skallen från hundar, liksom med 

sordin på. Snart står jag mitt i en fantastisk orkester 

av skällande hundar och när mobilen ringer – det är 

från Aftonbladets webbsida – hörs i andra änden av 

luren ett stycke som kunde heta “Glesbygdskonsert 

för hundar och ensam stadsflanör.” Ja, jag krymper – 


176 

bara för att utvidgas inombords, därför att jag lär mig 

någonting. Min egen livserfarenhet genomkorsad av 

obekanta element. 

Det är maj månad. Björkarna har ännu inte slagit 

ut. Fjällbjörkar, var och en individuell därför att var 

och en kämpat sig ensam genom långa vintrar. Fjällbjörkar, 

i klunga med ett violett skimmer omkring 

sig. Jag är inte van att se så mycket vatten strömma, 

trots att vårfloden i år inte är särskilt våldsam. 

Åsynen av vattnet sköljer medvetandet rent. Här och 

där är markerna ändå översvämmade. Översvämmade 

marker – dit dras alltid blicken, kanske därför 

att sådana marker vädjar till ens barnsliga, rentav 

pojkaktiga instinkter. Översvämningar bryter ju 

regler! Och de är fruktbarhetsriter, lämnande efter 

sig bördiga marker. 

Tittar efter grodlek i dikena. Ser mot fjället. Jag 

förminskas och växer. 

* 

Att promenera i vårvädret från en nation till en annan 

är också en speciell upplevelse just därför att det 

inte märks särskilt mycket. Under andra världskriget 

var gränsen tydlig: Den norska motståndsrörelsens 

historia finns på stigar över gränsen här: agenter, kurirer, 

hemliga skidåkare. Det borde stå skyltar om det. 

Jag skulle vilja ströva på någon hemlig stig där motståndsmännen 

rörde sig över till fristaden i Sverige 

och tillbaka igen. Men när jag ringer på i husen känns 

det ändå att folk på olika sidor av gränsen står i litet 

olika traditioner och i skilda offentligheter. I ett hus 

där jag ringer på öppnar en gammal man; han visar 

mig in till sin son. Han ligger sjukskriven på soffan, 

sätter sig med viss möda upp. Bakom honom, på väggen 

i vardagsrummet, hänger * en tavla: ett skepp med 

vita segel långt ute till havs. Stein Olav har inte märkt 

mycket av debatten som förts på andra sidan gränsen 

om Nationalparken och när jag frågar om man på den 

här sidan skulle ha något emot att göra även norska 

delen av fjället till park så tror han inte det: 


– Nej, här är det nog ingen som skulle ha något 

emot det. Ingen skulle blåneka till något sådant. Jag 

har inte hört mycket negativt om Nationalparken. 

Det Rovviltscentrum som planeras i norska 

Ljördalen tror han är bra, trots det rovdjursmotstånd 

som är starkt häromkring och hos honom själv. Stein 

Olav har själv haft mycket får och fått djur rivna. 

Han har jobbat med husbyggen, jordbruk och fårskötsel 

och det är så han slitit ut sig. När han ska visa med 

handen ner mot dalen rycker han till, grimaserar av 

smärta. Hans far sitter godmodig i andra änden av 

rummet, ser ut ungefär som teskedsgummans gubbe. 

Men konflikter kan nog segla upp. För Stein Olav 

beskriver det som att jakten på den norska sidan inte 

är reglerad särskilt mycket och i de norska nationalparkerna 

brukar det vara fritt fram. Ogillandet 

av Direktoratet för naturskydd, motsvarigheten till 

Naturvårdsverket, är lika grundmurat som i Sverige. 

I husen där jag ringer på möter jag ingen större 

kännedom om det som skett på den svenska sidan. 

En kvinna står på farstun, med älven strömmande 

bakom sig, och berättar att hon jobbar i hemtjänsten. 

När jag nämner att på svenska sidan pågår en av de 

största strejkerna någonsin inom samma bransch 

som hon själv jobbar i blir hon förvånad. Men alla jag 

talar med är spontant positiva till bildandet av en 

Nationalpark. 

Samma reaktioner möter jag när jag någon dag 

senare stannar till i norska Ljördalens centrum. 

Affärsinnehavaren i den folktomma affären Sentrumhandeln 

har det inte lätt: Den starka norska 

kronan driver kunder över till det billigare Sverige, 

samtidigt som svenskarna inte gärna handlar här till 

dyra priser. Men handlare Stein Skaaret tror mycket 

på en eventuell nationalpark och gläder sig särskilt åt 

det planerade Rovviltscentrat. Jag köper Arbeiderbladet 

och en norsk koskälla men då springer han in 

på sitt kontor och hämtar urklipp om Rovviltscentrat 

och vi stegar över till turistbyrån bredvid för att 

kopiera artiklarna. Ännu fattas det ett antal miljoner 

för att realisera det projektet, men det tycks vara på

gång. På turistbyrån berättar sedan föreståndaren 

Stein Egil Storbaek om planerna han hört om att göra 

nationalpark också på norska sidan. Det skulle han 

uppskatta och han tror att lokalbefolkningen också 

skulle göra det. 

– Men i Norge finns en annan policy för Nationalparker. 

I norska nationalparker både fiskas det 

och jagas det. Man lägger till och med ut mat till 

älgen ibland på vintrarna. Skulle jakten inskränkas, 

ja då kanske folk reser sig, säger han. 

Jag ser ut över norska Ljördalen; visst är det mer 

liv här och fler nybyggda hus. Norsk landsbygd avfolkas 

visserligen även den, kanske nu i allt snabbare 

takt när jordbruk försvinner i alltmer accelererande 

tempo. Men en annan andning finns trots allt på den 

här sidan. Så var ska jag äntligen hitta en resolut 

motståndare till Fulufjällets Nationalpark? 

* 

Det är faktiskt svårt att hålla jämna steg med henne, 

Birgit Karlsson, när hon med den livliga unghunden 

Bamse i koppel och bärandes på ryggsäcken med 

kaffe och bullar i, skyndar över de våta markerna 

och tuvorna. Ändå är hon pensionär. Hon heter Birgit 

Karlsson. Hon ska hjälpa oss att leta rätt på sin make, 

Pelle Karlsson, som denna majdag går därute på ett 

hygge och planterar skog. Jodå, han har mobil på 

sig, men har förstås inte slagit på den. Det är som 

det brukar vara med äldre par, jag känner igen det 

från mina egna föräldrar: Hustrun går ofta orolig 

därhemma när maken är ute i skogen hela dagen och 

plockar svamp eller något och inte går att få tag i. 

Blåsten friskar i. Jag blir andfådd. En tjärn glittrar åt 

ena hållet. 

För en timme sedan rullade vi in i byn Sörsjön, i 

Malungs kommun, sydost om Fulufjället. Det är ett 

vackert och inbjudande landskap att hamna i där vid 

älven Fulan, en sandig trakt som översvämningar 

gjort bördig och som omges av glittrande små tjärnar 

gömda i stora skogar. Som mest bodde nog omkring 

600 innevånare i denna politiskt mycket röda by, 

men nu är de långt färre, kanske ett par hundra. I 

Sörsjön levde och kanske lever motståndet som starkast 

mot Fulufjällsparken. Många där blev förbannade 

när de fråntogs skoterleden tvärs över fjället. Där, 

i Sörsjön klev vi, Rolf och jag, in på lanthandeln som 

finns inrymd i kooperativet Dalen vid stora vägen. 

Där satt tre kvinnor i färd med avsluta dagens rätt, 

en måltid bestående av fiskbullar och potatis. Vi kom 

nog mitt i en stor stillhet, nästan som med ett Höganäskrus 

i handen, för Birgitta Steen tar emot oss med 

överraskad entusiasm där hon sitter i förkläde. Dalen 

är ett nystartat omsorgskollektiv, där några arbetar 

ideellt och andra är anställda. Jag förundrades över 

ännu en av dessa rymliga, fina gamla träkåkar, ett 

före detta församlingshem. Genom fönstren syntes 

på baksidan en tjärn med en nyanlagd brygga genom 

en ridå av vårligt skira björkar. På ena sidan i lokalen 

såg jag en jättelik Jesusbild hänga. På en vägg sitter 

gamla bomärken från Gammeltiden. 

Birgitta, som alltså satt och åt därinne med två 

arbetskamrater, brast när jag frågade om det, ut i en 

hoppfull sång till Fulufjällets nationalpark – “Sörsjön 

kunde vara porten till Fulufjället”, menade hon. 

“Vi kunde dra mycket mer nytta av det”, sa hon men 

var fullt medveten om att motståndet mot Nationalparksbildningen 

har varit och ännu är stort i Sörsjön; 

hon berättade att hennes man är motståndare. 

Denna hemvändare menade att byn förlorat en hel 

del på att inte från början vara med mer på arbetet 

kring nationalparksbildningen. Vi pratade en stund, 

lovade återkomma senare på eftermiddagen för att få 

oss en dagens rätt. 

Men nu har Birgit lett oss fram till det stora 

hygget som breder ut sig; ett skogsskifte som hon 

och hennes man köpte för några år sedan och lät 

avverka direkt. Att gå över hyggen är besvärligt och 

det dröjer innan vi får korn på maken. Långt borta 

skymtar nu en orange, rörlig fläck: Det är Pelle. Jag 

har begett mig ut på det här hygget för att äntligen, 

i detta vrenskande Sörsjön, få träffa en övertygad 


178 

Pelle Karlsson, boende i byn Sörsjön. 

motståndare till Nationalparken. Visserligen hade 

jag och Rolf, när vi irrade genom byn för att hitta 

Karlssons gård, ringt på hos en person som nästan 

blåste ner oss från farstutrappen när han skällde ut 

Naturvårdsverket och dess “fånerier”. Det var Bertil 

Eriksson, en slagfärdig äldre man med energiskt 

lysande blick och en röd keps med den gåtfulla texten 

Chile på. Han bor i en del av Sörsjön med det otroliga 

namnet Nolaböttzin. Att höra honom sjunga ut piggade 

upp ordentligt. Nationalparken, menade han, 

sätter en dödsstämpel på bygden, genom alla restriktionerna 

på jakten, fisket, hundträningen, skoteråkningen. 

Bertil Eriksson var extra förbannad över att 

fisket av röding uppe på fjället inskränkts till den 

milda grad och menade att hans åsikt delades av nittionio 

procent i byn. Så gav han oss färdinstruktioner 


till Pelle Karlssons hus: det är den där röda kåken till 

vänster en bit från bron. 

Nu tittar Pelle Karlsson upp från sin syssla; han 

har fått syn på oss och undrar väl vad som är på gång. 

I en hög, en bit ifrån honom, ligger stora kartonger 

med plantor staplade. Men han fortsätter lugnt att 

plantera. Till sist når vi fram till honom över den blåsiga 

jätterevan i skogen. Det första jag får göra när vi 

hälsat är att plantera några tallplantor; ett enahanda 

jobb. Men två purunga tallar därborta i Sörsjön 

känns numera som mina. Det andra jag får höra från 

Pelle Karlsson är det han säger om nationalparken: 

– Ja, jag har faktiskt ändrat mig. 

Det är som om hela hygget lystrar till. Den jag 

talar med är något av Sörsjöns starke man; så omtalas 

han av andra i andra byar. Där är han född och

uppvuxen och denna trakt älskar han. Under större 

delen av sitt liv jobbade han i skogen, för Domänverket, 

och var ute och högg. Att de tunga skogsarbetena 

idag är borta sörjer han ändå egentligen inte, de slet 

ut folk. Nyktert ser han på utvecklingen. Mot slutet 

av sitt arbetsliv råkade han ut för en allergi och kom 

istället att jobba på Domänverkets fjällavdelning 

(som tidigare förvaltade Fulufjället), tillsammans 

med den tidigare nämnde Alf Nordin. Uppåt femtio 

älgjakter har han upplevat. En av hans söner bor 

granne med honom och sonens tre smågrabbar är 

förtjusta över att de ska få följa med farfar ut och 

plantera tall i helgen. Under striderna om Fulufjället 

har han skrivit många debattartiklar och insändare, 

deltagit i möten med Naturvårdsverket och kommunerna 

och överhuvudtaget framstått som en av de 

ledande motståndsmännen. Men nu har han alltså, 

utan att för den skull ge intryck av att vara konvertit, 

ändrat uppfattning i frågan. Varför? 

– Det var byns bästa jag tänkte på när jag gick 

emot Nationalparken. Jag var rädd att det skulle gå 

ut över affären och annat när skoterleden försvann 

över kalfjället. Kravet vi hade var att skoterleden 

från Storbron och norrut över hela fjället och mot 

Rörsjön skulle vara kvar. Det var vårt viktigaste krav. 

Fulufjället är så pass stort – tre mil långt och en hel 

mil brett – och en skoterled mitt på kalfjället, det 

tycker vi att vi skulle få haft kvar. Vi var två stycken 

från Sörsjön som varit med i gruppen – jag och Malte 

Martinsson. Vi vurmade ju för Sörsjöns bästa. Det är 

en liten by. Och den här stugbyn som finns här, stugbyn 

i Näsfjället, dom har skotrar i nästan varenda 

kåk och då är det viktigt att med familj kunna dra 

iväg på Fulufjället. Jag känner många av dem och det 

är köptroget folk, de handlar i affärn här, jag var rädd 

för att vi skulle missa dom. 

Avgörande för hans ändrade inställning är att 

det ser ut att kunna fungera med stugbyn intill; 

de som driver den är ambitiösa och går ut med bra 

marknadsföring av Fulufjällets nationalpark också 

utomlands. Pelle Karlsson hoppas att de ska kunna 

dra till sig turister med Nationalparken som lockbete 

och att det kan göra nytta för byn. 

– Det ser vi som ett lyft för byn. Och det är roligt 

att affären går så bra. Förra året höjdes omsättningen 

med 8,5 procent! 

Pelle Karlsson tycks vara en praktisk man och 

resonerar som så att när nationalparken nu finns så 

måste man försöka göra det bästa av det. Hur opinionen 

ser ut i byn idag har han svårt att avgöra. Men 

det är inte riktigt bara krass pragmatism som fått 

honom att ändra inställning. När jag frågar om han 

rentav kan känna stolthet över att ha denna nationalpark 

intill sig, så svarar han faktiskt ja på den frågan. 

Eller mer exakt lyder svaret: 

– Jodå. Ja, nästan det, nästan det! 

Allt detta betyder emellertid inte att hans negativa 

hållning till Naturvårdsverket avtagit. Den 

ansvarige tjänstemannen där, Per Wallsten, har han 

inget förtroende för. Han har inte lyssnat på deras 

krav alls och hans argument har Pelle Karlsson och 

andra motståndare ofta upplevt som direkt svaga. 

Wallsten föreslog t ex att den förlorade skoterleden 

över fjället skulle ersättas med en led i skogslandet 

vid fjällets fot. 

– Då protesterade vi allihop: det skulle ju störa 

djurlivet mycket mer. 

Vi står på hygget, Birgit, Rolf, jag och Pelle 

och dricker kaffe. Bamse sliter i ett träd där han är 

bunden. Med en svepande gest pekar Pelle bort mot 

Kvarntjärnarna, som han är mäkta stolt över: “Där 

kan det ibland stå fyrtio fiskare och fiska”. Folk 

kommer från Norge och Danmark. I tjärnen har 

han planterat in forell. Rolf frågar vad de brukar få 

för fisk i älven och svaret blir då ett litet likgiltigt: 

abborre, gädda, det vanliga. Fortfarande finns den 

komiska stämningen över detta underliga möte ute 

på ett hygge kvar hos oss alla. Över oss är himlarna 

dock litet oroliga. Ett regn föll tidigare under dagen 

i Sörsjön. Vi tittar ut över fjället i fjärran:; det ser ut 

som om ett regn är på väg att parkera sig över Gördalen. 

Därborta växte Birgit upp, men har inte varit 


180 

där så mycket på senare år. Hon är mer negativ till 

parken än sin make. Hon tror, säger hon till Pelle, 

inte att fjällvandring är något som människor längre 

vill syssla med och Pelle svarar: 

– Tror du inte? 

Solen flyttar sig, regnen vandrar. Vi ger oss av 

tillbaka över hygget. När jag kom till motståndets 

hjärta slog detta hjärta ett överraskande slag: Pelle 

Karlsson har ändrat sig och ser praktiskt och kanske 

rentav med viss stolthet på nationalparken. I bilen, 

på vägarna mot Gördalen, stannar vi inför en mäktig 

anblick av Fulufjället. Rolf ska plåta den. Då hör vi 

en bil bromsa in bakom oss. Det är Gunder Eriksson, 

på väg för att ta vattenprover någonstans, kanske 

i Göljån. När vi berättar att Pelle Karlsson ändrat 

inställning till parken tappar han fullständigt 

hakan, blir nästan tyst. Så talar han en stund om det 

röda Sörsjön och om folket där, integriteten. Och om 

Bertil Eriksson, mannen med den röda kepsen som 

ilsknade till över fiskeförbudet, säger Gunder nästan 

vemodigt: 

– Han har haft många nätter vid sjöarna på 

Fulufjället. 

Och så håller han med Bertil i kritiken av förbudet 

att fiska röding av storleken 18–35 centimeter, 

som det står på fiskekortet. Det är obegripligt. 

* 

Tidig morgon i Gördalen. Minibussen stannar på 

sträckans allra första anhalt, vid Molly Jensens 

hus, där busschaffisen plockar * åt sig breven som ska 

hämtas. Där, på gräsplanen, stod jag och pratade med 

Molly en eftermiddag när hennes unghund skällde 

och hon krattade. Hennes höns kacklade i burar på 

andra sidan vägen, invid älven. Tidigare drev hon 

serveringen tillsammans med Gunnel vid Njupeskärsentrén. 

Hon är en av dem i Gördalen som hela 

tiden varit positiv till Nationalparken och jag önskar 

att jag hade hunnit samtala med henne ordentligt. 

Mannen som kör minibussen, Bosse Hedberg, 


flyttade hit från Borlänge för många år sedan och när 

vi kommer in litet på Nationalparken är han positivt 

avvaktande till projektet, om än litet orolig för hur 

det ska gå med jakten – eller snarare friheten. När 

han kör buss här kan det bli litet av en vildmarkssafari: 

björn och älg synliga i markerna. Han har med 

sig sin lilla grabb Tobias, som ska till skolan i Särna; 

ibland rycker sonen in och springer ut och hämtar 

posten som hänger i speciella kassar vid vägkanten. 

Enstaka skolbarn stiger på. En mamma med sitt lilla 

barn. Bussen sjunger sövande om glesbygdslivet. 

På vägen till Särna somnar jag av och till, vaknar 

ibland med ett ryck när någon stiger på minibussen 

och chaffisen hämtar posten. När vi närmar oss 

Särna har bussen hunnit bli ganska fullsatt med skolungdomar 

och glesbygdskänslan övergår i något livligare 

och människotätare. Men där, i tätorten Särna, 

har fiket lagts ner för bara några dagar sedan. Nyligen 

försvann också ICA. Inte minst fikets försvinnande 

sörjdes av bibliotekarien Lilly Wennerstrand 

när jag pratade med henne; ändå tyckte hon att Särna 

fått litet mer liv och nyfödda på sista tiden. Då mötte 

jag som hastigast också Elon Andersson, hembygdsföreningens 

ordförande, med hela trakten levande i 

sitt huvud: ”Jag skulle vilja koppla hans hjärna direkt 

till datorn och få allt nedtecknat”, som Lilly sa. 

Ungarna kliver av vid skolan och jag byter buss, 

sätter mig på buss 170 mot Älvdalen och Mora och 

sedan vidare med tåg söderut. För mig är nog Fulufjällets 

nationalpark och de bygder som omger den 

mer människorna omkring den än den inhägnade 

naturen. 

* 

Blekholmsterrassen 36 är ingen adress som säger 

särskilt många människor något. Men där, i centrala 

Stockholm, tronar Naturvårdsverket. * 

Verket ligger 

emellertid nästan undangömt och det är bara flaggan 

som vajar där som kanske avslöjar vad som pågår i 

byggnaden. På entrétorget är ett antal stenpollare,

estående av dalasandsten, utplacerade. Av sådan 

sandsten består faktiskt också Fulufjället. De få 

gånger jag varit här har jag ofta stått och krånglat 

vid porttelefonen för att komma in i lokalerna: Det är 

svårt. Gårdsplanen kring verket är så långt från ett 

torg eller en mötesplats man komma: Den har uppsynen 

hos något som snarare vill uppsluka offentlighet 

och insyn. En gång gick jag dit för att prata med ett 

antal vargmotståndare som kommit för att uppvakta 

myndighetens tjänstemän. Dessa fårfarmare, jägare 

och glesbygdsbor bröt av så oerhört mot miljön att det 

såg overkligt ut. Själv råkade jag den gången i ordentligt 

gräl med en fårfarmare från Dalsland, det höll 

på att sluta i handgripligheter. Under hela incidenten 

stod verket där liksom tigande omkring oss: Ingen 

kom ut, ingen gick in. Allt var slutet. 

Sedan inser man att det är bättre att ta trappan 

ner till receptionen, där finns soffor att vänta i och 

ett stort porlande konstverk på en vägg: Vatten rinnande 

över sakta rostande skrotföremål. Man kan 

plocka åt sig verkets blåfärgade årliga verksamhetsrapport. 

Det är ett ungt verk, inrättat 1967, i själva 

skärningspunkten mellan traditionellt naturskydd 

och mer modern naturvård. Verket är ett barn av 

sextiotalets uppflammande miljöengagemang. Försurning, 

miljögifter, kvicksilverdebatter, tysta vårar. 

Men när Naturvårdsverket inrättades var det ett led 

i stora förändringar. Tidigare hade frågorna mest 

handlat om vad man skulle skydda – nu kom snarare 

ett hur in i bilden och sedan dess har också mycket 

hänt, alltifrån Riomötet till hopsamlandet av olika 

kringflytande miljölagar i en Miljöbalk. Verket är en 

trettiofemåring. Och efter trettiofem år borde det ha 

nått mogen ålder. Konstigt nog är det rätt så anonymt 

och ytterst litet av historik finns om verket – jag har 

letat. Myndigheten hänger på många sätt i luften 

och skulle nog behöva förnya sin policy och identitet 

ordentligt. Varför inte exempelvis utlokalisera det 

mesta av det till landsorten? Det finns inget skäl till 

att hålla det gömt i Stockholms innerstad. 

En av verkets stora utmaningar borde vara att 

utveckla ett tänkande kring alla de sociala aspekterna 

på naturvård. Naturvårdsverket är väl också 

det enda verk som på ett naturligt sätt och på bred 

front kunde samverka med landets författare och deras 

skildringar av naturen och människan. En årlig 

maratonuppläsning i Riksdagshuset! 

Men nu är det början av juni, sommar, och jag är 

där för att träffa Per Wallsten, ansvarig tjänsteman 

på Naturvårdsverket för Fulufjällets nationalpark. 

En ganska lågmäld man som ser litet blek ut men 

ändå gör ett yngre intryck än sina snart femtio år. 

Han är född 1954, växte upp i ett radhusområde 

“söder om söder”, i Hökarängen, och att sätta beteckningen 

stockholmare på honom är därför inte helt 

rättvisande: Denna femtiotalsförort kallades i folkmun 

en gång “Krökarängen” och hör inte till regionens 

rikemansområden. Ordet stockholmare är lika 

mycket av en myrstack som ordet bybo eller lokalbefolkning. 

Många kvarter i Stockholms innerstad 

motsvarar mer olika fördomsfulla uppfattningar om 

slutna världar än byarna kring Fulufjället. Lokalbefolkningar 

finns även i storstäder. Orden behöver 

inte säga så mycket. 

– Jag cyklade som barn ut till Ågestasjön och 

naturintresset fanns där tidigt; jag växte upp vid 

gränsen mellan stad och land. Sedan hade vi landet 

uppe i Gästrikland i en liten bergslagsby, så något 

med natur skulle det bli. Jag var fältbiolog, ville bli 

biolog, började läsa kemi men insåg att man får ju 

inget yrke av det – och då fick jag reda på detta med 

landskapsarkitekt. 

Fältbiologerna var då – ännu mer än nu – rätt så 

radikala i sin kamp. De skickade ölburkar till regeringen 

och stred för det ena och det andra. Wallsten 

har sina rötter i sjuttio- och åttiotalens miljökamp 

och har behållit den tidens skepsis mot de rena 

marknadskrafternas fria spel, t ex detta med utsläppsrättigheter 

finner han spontant omoraliskt. 

Hans examensarbete hette – och det låter onekligen 

som en förstudie till Fulufjällsprojektet – “Vad tål 

vildmarken”? Innan han kom till Naturvårdsverket 


182 

1994 jobbade han på olika håll i landet, i Uppsala, 

men också i Falun. Ja, han har varit med och ritat 

den vackra kyrkogården i Dala-Floda; det är sådant 

som landskapsarkitekter ibland sysslar med. Människan 

i naturen! Och i fallet med kyrkogårdarna 

kan det nästan bli makabra frågor att hantera: Hur 

lång är exempelvis omsättningstiden för en grav? 

Svar: Trettio år åtminstone, om det är kistor (vilket 

det oftast är på landsbygden där urnor inte är lika 

populära). 

Då hade han i jobbet mycket med folk att göra. Vi 

pratar om de stormöten som ofta ordnats i bygderna 

där Naturvårdsverket – alltid på bortaplan! – mött 

lokalbefolkningen, möten som ofta snarast kan 

liknas vid små romerska gladiatorspel. Ritualiserade 

och förutsägbara är de sällan särskilt bra för att få 

till stånd resonemang som leder någonstans. Wallsten 

minns ett stormöte i Kiruna, då Lars Törnman 

inkallat Kirunaborna, inklusive Gruvtolvans medlemmar, 

för att diskutera skoteråkningen. 

– Det var jag och en chef här. Vi skulle inte tala 

om för dom vilket som var nackdelarna med skoter 

– utan dom skulle tala om det för oss! Vilket är 

största problemet med skoteråkningen? frågade vi 

församlingen. Det var knäpptyst en bra stund. Folk 

hängde över stolsryggarna. Till slut kom svaret från 

en person längst ner i salen, som ropade: Naturvårdsverket! 

Jubel utbröt förstås. Men Törnman skötte det 

hela ganska bra ändå. 

Han håller med om att det ofta uppstår klasskonflikter 

mellan ditresta tjänstemän och arbetare eller så 

kallat vanligt folk i bygderna. När jag nämner Gunders 

känsla av att lokalbefolkningen känner sig nedvärderade 

när det gäller deras förmåga att vårda naturen de 

har inpå sig känner han igen det. Så är det ofta. 

Tydligt märker jag att Wallsten är en tjänsteman 

som förändrats inombords av arbetet med Fulufjället. 

Det har påverkat hans sätt att se på saker och 

ting. Under arbetets gång deltog han således för 

första gången i sitt liv i en älgjakt och fick upp ögonen 

för vad det betyder. Stoltheten finns där när han be- 


rättar om det internationella intresset för parken; på 

senare tid har han förstått att arbetet betraktas som 

en smula banbrytande. Och så har han lärt känna en 

massa människor kring Fulufjället, även om han vet 

att många ogillar honom, som den symbol för verket 

han blivit. 

– Visste du att Gunder Erikssons morfars far var 

den riktiga Mors lilla Olle? säger han plötsligt smått 

entusiastiskt. Har han berättat det? Och i Sörsjön 

finns det en staty av Mors lilla Olle och björnen. 

Den avgörande fråga jag vill ställa Wallsten är 

emellertid följande: På vilka punkter kan du medge 

att Naturvårdsverket förlorat mot lokalbefolkningen? 

Har ni förlorat något under processens gång? 

– Ja. Vi förlorade t ex ett stort fint område på 

kanske 2 000 hektar. Det är det där skogsområdet, 

med urskog och jättefina myrar, i nordväst vid Lillådalen. 

Naturvårdsverket ville utvidga och ta med hela 

området; vi köpte det till och med av Korsnäs. Staten 

äger det nu och det har blivit reservat. Den eftergiften 

gjorde vi efter synpunkter från kommunen och krav 

från ortsborna: De ville helt enkelt inte ha nationalpark 

ända in på knuten. Det var en symbolfråga. Man 

var enormt mycket emot det och en del av de tunga 

motståndarna råkade bo där dessutom. Och vi sa då 

– okay, vi drar tillbaka förslaget, vi utvidgar inte nationalparken, 

vi avstår från att ta med den där unika 

naturen. Vi gör reservat istället. Och då sa folk till 

mig däruppe i Gördalen: – Ja du, Wallsten, om du tar 

bort den här gränsen, då har ni nog vunnit. Då kommer 

folk inte att bråka mer. Men det gjorde man ju! 

Och så beskriver han något irriterat den i själva 

verket mycket logiska händelseutvecklingen. När byborna 

hade vunnit den segern kom nästa krav och så 

nästa när man ville ha bort förbuden mot det eller det. 

– Men vi resonerade om varje fråga för sig. Man 

har inget för att kompromissa för långt – för då får 

vi en dålig nationalpark och folk blir ändå inte nöjda. 

Och zoneringen var lösningen på mycket. Sakmässigt 

var det ändå en förlust. 

– 1-0 till lokalbefolkningen? frågar jag.

– Ja, 1-0, svarar han. Och han kan räkna upp 

åtskilliga sådana “förluster”. 

Vad är då en idealisk nationalpark? I förhållandet 

till det rena idealet är alla verksamheter som jakt, 

skoter, fiske etc. på sätt och vis en eftergift. Kanske 

också älgjakten innebar ett nederlag för Naturvårdsverket. 

Vilken jakt är viktigast? frågade sig Wallsten. 

Småvilt eller älg? Älgjakten, den rör man inte! Vilken 

skoteråkning är viktigast? Vilket fiske är viktigast? 

Wallsten menar att verket lyckades tillgodose 

befolkningens krav på den viktigaste jakten och 

fisket. Samtidigt innebar allt detta, erkänner han, en 

eftergift för idealtanken. 

Vad är en idealisk nationalpark? Det kan ingen 

egentligen svara på. Det utopiska svaret, föreslår jag 

honom där vi sitter på hans lilla tjänsterum, vore väl 

just en park där människan är fullt ut närvarande 

utan att för den skull riskera den biologiska mångfalden. 

Ett Eden där människan går naken – och äter 

äpplen. 

– Frågan är inte om människan ska finnas i 

parken, slår Wallsten fast med eftertryck, utan hur. 

Och det är det vi i Fulufjället på ett ganska bra sätt 

kunnat lösa med den här zoneringen. Att zoneringen 

genomförts så medvetet och systematiskt är nog första 

gången i svensk naturvårdshistoria. Internationellt 

i t ex USA har man mera jobbat så. Men Sverige 

har släpat efter med sådant. 

Så vad är det Per Wallsten, tillsammans med 

folket kring Fulufjället, i slutändan varit med om? 

Tjänstemannen jag har framför mig ska enligt lagen 

företräda riksintressena i naturvårdsfrågor. Dessa 

intressen är dock inte definierade av naturen själv, 

som saknar all rösträtt, utan av regering och riksdag 

och ger alltid utrymme för tolkningar. Administratören, 

Wallsten, kan heller aldrig vara ett neutralt redskap 

för statsmakterna: Han är en människa av kött 

och blod, sittande i ett labyrintiskt, litet folkfientligt 

verk med sina egna intressen och med sina egna livserfarenheter 

som skiljer sig från befolkningens kring 

fjället. Men man kan också vända på det: Vilken rätt 

har åttio personer kring ett fjäll att bestämma över 

det som är ett nationellt naturvårdsintresse? Hur 

rimligt är det? Och slutligen: Vilken förmåga och 

vilka möjligheter har var och en av aktörerna i det 

här utdragna spelet – tjänstemännen på verket, folk 

i byarna – att lyfta sig över sig själva och se bortom 

sina egna omedelbara intressen? Motståndaren 

Pelle Karlsson tänkte självklart i första hand på sin 

hembys välfärd men ser nu nästan med stolthet på 

parken. Gunnel i Mörkret talade vackert om en grön 

oas att lämna över till efterkommande. Den känslan 

har idag säkert de allra, allra flesta inom sig: Ingen 

människa är idag omedveten om de ekologiska hot 

som uppreser sig mot Växthuset jorden. Wallsten 

talar om en helighetskänsla inför naturen, inför det 

som är större än oss själva. Den känslan delar nog 

nästan alla. 

Jag föreslår att striderna kring nationalparken 

mindre handlar om demokrati än om dialog och 

vilken image myndigheten förmår visa upp. Wallsten 

kan instämma i det. 

– Alla måste känna att de är synliggjorda, säger 

Per Wallsten. 

Det är också min tanke med att intervjua honom 

i hans lilla rum djupt inne i myndigheten: Nu är 

tjänstemannen på verket själv litet synligare. 

* 

Juli. Doften av hö ger den sena eftermiddagsluften 

tyngd och sötma när vi far genom det underbara 

landskapet uppför Västerdalarna. En stor molngubbe 

med gnistrande guldkanter på sin väldiga svarta 

rock har satt sig på himlen i norr men bergen och 

dalgången ligger i dallrande sommarvärme och älven 

håller på att bli badvänlig även häruppe. Annars är 

det här trakter där simkunnigheten åtminstone förr 

i tiden inte alltid var den bästa, på grund av det värkande 

kalla älvvattnet (som numera rituellt besegras 

varje år i Vansbrosimmet). 

I Malung pågår den årliga dansbandsveckan, 


folk sitter framåt kvällen med bara överkroppar och 

i bikini utanför sina husvagnar, oftast familjevis; 

grupper av människor korsar gatan utan att se sig 

för. Vi far förbi butiks- och fabriksskyltarna där det 

står om skinnförsäljning och så svänger vi av, in i en 

by vid utfarten till Malung för att hälsa på riksspelmannen 

Wille Toors, åttioårigt genommusikaliskt 

original, som äger den mest övervuxna, mest frodiga, 

mest förfallna trädgård jag sett – med bilvrak och 

fruktkartonger på marken – och bor i ett hus där man 

knappt kan komma in för all bråten staplad i trappor 

och rum. Toors ska snart iväg, för en repetition på 

byn. 

– Åh, ska ni vandra på fjället, säger han och lyser 

upp, innan han övergår till att prata om Paganini som 

han ger oss en liten skrift om. 

Rolf Lundqvist köper en nymålad tavla av honom, 

den visar en guldgrävare som ser en guldskimrande 

åder högt uppe på en bergssida: ”Titta så glad 

han blir!”, utropar Toors och smittar omedelbart ner 

oss med sin entusiasm. Med oss får vi också några inspelningar 

på kassett: Toors elfiol och ett stapplande 

piano ljuder sedan över landskapet och dess d u v b l å 

berg; ja, när vi passerar vägskylten som pekar mot 

Venjan, en by mellan älvdalarna, spelar han faktiskt 

”Visa från Venjan”. 

Så ser också vägen till Fulufjällets nationalpark 

ut, den som går längs Västerdalälven istället för 

Österdalälven, ja den väg som går genom en spelmans 

själ. På den obemannade bensinstationen i 

Transtrand väller musiken ut över det mäktigt stilla 

kvällslandskapet. Den svarta åskmolnsgubben har 

sträckt ut sig på längden men ser nu ut att skynda 

norrut, mot det bergsmassiv i Skandinavien som 

ligger allra längst från havet, där vädret är ombytligt 

och lätt kan slå om inom loppet av en halvtimme: 

Fulufjället, den sydligaste utlöparen av den svenska 

fjällvärlden. Egentligen skulle jag farit dit med min 

dotter och hustru. Den tryckande hettan gjorde dock 

att vi bestämde oss för att en tur på tre-fyra mil på 

fjället kanske inte är så bra för en åttaåring. Det är 

184 


den första sommaren efter invigningen av Nationalparken. 

Hur går det med antalet besökare? Hur ser 

det ut uppe vid naturumet? Jag är nyfiken. Jag har 

mitt förra besök kvar i kroppen. Och när jag tittar 

på vad jag skrev i våras och i början av sommaren 

i det här reportaget ser jag att jag förmodligen inte 

berättat tillräckligt om den långa, steniga vägen till 

inrättandet av parken. Min tes förblir dock: Motstånd 

lönar sig. Och tas det bara på allvar av myndigheterna, 

som en rationell hållning hos de motsträviga, 

uppstår i bästa fall ett öppet förhandlingsklimat 

som i slutändan befrämjar båda sidor i striden. 

Ändå borde jag naturligtvis mer ha betonat att det 

vid några mycket stillastående punkter i striden om 

Fulufjället var de lokala aktörerna som fick det hela 

i rullning igen: Där spelade Länsstyrelsen i Dalarna 

och dåvarande landshövdingen Gunnar Björk en 

avgörande roll, liksom även några personliga initiativ 

från bland annat Villy Bergström, på den tiden 

chefredaktör på Dala-Demokraten, och Lars-Ove 

Staff, vd på Kvarnsvedens pappersbruk och bördig 

från byn Gördalen. Utan pådrivande ideella naturvänner 

i Dalarna, som t ex Rolf Lundqvist och Bengt 

Oldhammer, hade det hela heller aldrig kommit 

någon vart. Dessa aktörer intog en öppen hållning, 

en sorts tredje ståndpunkt, som bidrog till att lösa 

upp de hårda knutarna. Naturvårdsverket kan sannerligen 

inte ta åt sig hela äran av att det hela till slut 

gick i hamn. Ja, jag tänker också på den ilskne Bertil 

Eriksson i Sörsjön: även hans ilska är en del av den 

kraft som fick myndigheterna att agera varsammare, 

mer förnuftigt. 

När vi passerar Sälen ser jag det tomma fält där 

trettiotusen skidåkare i vinter ska stå samlade och 

där hänger skylten: ”235 dagar kvar till Vasaloppet.” 

Och för att dra ett sista penseldrag i målningen av 

denna geopolitiska väg till Fulufjället: Någonstans 

vid gränsen till Norge ringer en upprörd man och menar 

att jag måste skriva om de varghatare som lagt ut 

cyanidförgiftad åtel i Furudal i Dalarna. Nu har de 

gått för långt!

Jag ser upp mot åskmolnsgubben; han ser ut att 

hemligt avlyssna mobilsamtalet. 

* 

I våras forsade det överallt: källor, bäckar, älvar, åar. 

Nu syns stenarna på Görälvens botten – jag badar 

morgonen därpå – och från bäckarna porlar det svagare. 

På eftermiddagen beger vi oss till byn Mörkret. 

Denna dag, den 14 juli, är det nämligen Mörkrets dag! 

På Fulufjällsgården pågår det auktion när jag går 

in på gårdsplanen. Ett hundratal människor, barn, 

ungdomar, gamla, är där. Alla slåss de mot knotten, 

de förbannade bromsarna, den eviga klådan. Längre 

bort tävlar några hågade i värmen med gummistövelskastning. 

Gunder Eriksson agerar auktionsutropare. 

Där, i folksamlingen, får jag äntligen träffa 

Lasse Olsson i Mörkret, en folkhögskolelärare som 

varje vecka pendlar till Sveg fjorton mil bort. Han 

var en av dem som tidigt var för Fulufjällsprojektet. 

Han, jag och hans hustru småpratar. 

Varför har jag shorts? Nåja. Vi ger oss snart av 

upp mot Njupeskärsentrén. Där är det rätt gott om 

bilar på parkeringen. Husbilar från kontinenten, ja, 

men många bilar kommer säkert från omkringliggande 

trakter och län och är här bara för att göra en 

kort dagsutflykt och beskåda vattenfallet. Frågan är 

om det finns någon nationalpark med en sådan ovanlig 

attraktion, och som dessutom är så lättillgänglig. 

Uppe vid entrén kliver jag in i naturumet och ryggar 

tillbaka inför värmen: det måste vara uppåt 30 

grader. Folk pustar. Ventilationen tycks inte riktigt 

fungera och den svalkande anblicken av fjällsidan 

hjälper inte. Föreståndaren, Tysk Staffan, är inte 

där, han har några korta semesterdagar, och slipper 

värmen uppe på kommandobryggan. Men assistenten, 

Evelina Selander, visar mig in i den lilla biografen 

och jag ser kortfilmen om det värsta regnovädret 

på tusen år och jag ser trädstammar spolas bort som 

tändstickor av syndafloden den där sensommarnatten 

1997 och hör rösterna från ögonvittnen berätta. I 

mörkret känns det: Närvaron av ett fjäll som magnetiskt 

drar till sig vädermakternas karnevaliska 

energier. 

Ute igen under himlen, framför serveringen, 

pressas jag mot marken av det kvava åskvädret. 

Knotten är som tokig. Åskmolnsgubben har fått dem 

att dansa som galna. Plötsligt dundrar det. 

Inne på serveringen berättar Dan McGillicuddy, 

en ung man i tjugofemtrettioårsåldern som jobbar 

där, om en sommar då turistströmmen ökat ordentligt. 

Personalen turas om: ibland jobbar de härnere, 

ibland uppe vid stugorna vid Rösjöarna. Han tycker 

mycket om detta fjäll. Månen! kan han säga. Som 

om fjället har en egen måne, så kan det kännas när 

den gul och tung och stor hänger över fjällkanten en 

natt. Så pratar vi en stund om Kanada – han är född i 

Kelowna, British Columbia – och om hur annorlunda 

nationalparkerna sköts där på andra sidan Atlanten. 

Pistol-försedda vakter rör sig i markerna. Oanmälda 

kan de dyka upp för att kontrollera hur mycket fisk 

folk har i sina hinkar och den som bryter mot reglerna 

kan få kännbara straff. 

– Här är det många regler som ingen följer – i Kanada 

är det färre regler men hårdare, summerar han. 

Då faller regnet, äntligen. Och så ger vi oss av 

uppför fjällsidan. 

* 

Vid sex-, halvsjutiden på eftermiddagen hade jag 

tagit på mig ryggsäcken, långbyxorna, myggoljan och 

börjat vandra uppför fjällsidan. Vi gick från Brottbäcken, 

på fjällets norra sida. Luften hade klarnat, 

blivit friskare efter regnet som fallit och jag hade gott 

mod när vi startade. I skjortfickan bar jag ett anteckningsblock 

som jag hade tänkt anteckna i då och då. 

Men det var först när vi sent på kvällen nått fram till 

övernattningsstugorna borta vid Tangsjöarna, någon 

mil söderut på fjällplatån, som jag orkade skriva 

något. Inte heller blev det mer än enstaviga kommentarer 

i den fickbandspelare jag bar med mig. När man 


kommit upp på fjällplatån tappar man, åtminstone 

gjorde jag det, nämligen litet grann lusten att prata 

och även om det är ett ganska lättpromenerat och 

mjukt fjäll måste man ändå se sig för vart man sätter 

fötterna, särskilt om man som jag envisas med att 

bära sandaler och dessutom väger över 120 kilo. 

Hur ska jag då beskriva min fjällvandring? Vad 

lärde jag mig? Den omfattade bara en natt på fjället. 

Vi gick kanske tre-fyra mil. Men jag har inget språk 

för att med sakkunskap skildra det jag ser och därför 

tar jag bara fram de fåtaliga röstnoteringarna – ofta 

med andtruten röst – jag gjorde och därefter en svit 

dikter, som jag plitade ner sent på natten i fjällstugan, 

i skenet från ett värmeljus. 

När jag läser dessa dikter och anteckningar ser 

jag: De ger en bättre bild av en andfådd och ovan fjällvandrares 

upplevelser. 

186 


* 

RÖSTMINNEN, INLÄSTA 

PÅ FICKBANDSPELAREN 

Brottbäcken. Vi har tagit på oss ryggsäckarna. För 

en halvtimme sen började ett regn falla. Nu har luften 

blivit mycket klarare och friskare. Här står bara en 

bil innan vi kom. Det åskar. Himlen har sina mörkblå 

punkter. Vi ser snölegor kvar på fjällsidan fast det 

är mitten av juli. Nu går vi på en stig, ännu svagt 

stigande. 

Kallår kan snön bli liggande kvar hela året. Långt in i 

augusti såg Linné, på sin dalaresa 1734, snölegor på 

Fulufjället. Brandspår, kanske 300 år gamla. 

Kartlaven växer ljusgrön på sandstenen, den tallösa 

sandstenen som överallt ligger strödd här. Mycket bär. 

Björnskafferi. Den ytterst långsamt växande kartlaven. 

Ett par centimeter på ett sekel? 

Fantastisk utsikt när jag nu ser Vedungsfjällen i 

fjärran och Städjan på litet närmare synhåll. Blåa utflutna 

linjer som går in i varandra. På fjällsidan: spår 

av den stora ursköljningen 1997: Det lyser rött här och 

var, där färsk sandsten vräkts upp som av en väldig 

plog. Ett urätet harskinn lyser vitt i grönskan. 

Fjällbjörken har styvare och mindre blad. Ibland 

går vi här över litet frodigare, vattengenomflutna 

områden. Den friskt syrliga åkersängssyran går att 

äta. Smakar gott. En enstaka rönn. Dvärgbjörken går 

långt upp. 

Har satt mig att vila. Rosling * och fjälltuva – Roffe 

fotar dem litet längre bort. I en sänka har det legat 

snö länge, tills nu, och då blir det som om våren först 

nu anländer dit. Mitten av juli – vår! Roffe ger mig en 

snöboll. Vintertid smälter i handen. 

Stenlandskap. Ljungpipare hörs. Snölav. Lappljung.

Det är som att gå mot – Mordor! Frodo och Sam, 

ensamma på väg mot Domedagsberget... 

Ljungpiparnas hjälplösa ton. 

Stenrösen. 

Åskan mullrar litet. 

Småspov. 

Uppe på fjällplatån. Nu tar vi farväl till världen. Det 

här är en värld i världen. Det ser oändligt ut åt alla 

håll. Långt borta litet högre norska fjäll. 

Sten. Sten. Litet åskdunder därborta. En första sjö. 

Blixtar syns ibland. 

Här och där sandstensrösen som folk staplat upp. 

Inne i första raststugan. ”Bengt Olsson var här den 

24/8 2001och plockade 3 kg hjortron och hade kanonfint 

väder och träffade på två lespiska kvinnor som 

trodde på något helt annat.” Det står lespiska. Gunnar 

och Sonja från Katrineholm * var här 1998. 23/9. 

Jag karvar med spetsen på en penna som slutat avge 

bläck in Goethes ”Uber allen Gipfeln” i denna fjällstuga: 

Uber allen Gipfeln ist Ruh/ Kaum ein Hauch 

spürest Du/ Warte nur/Bald ruhest auch Du.” 

Man blir en molnbetraktare på fjällplatån. 

Här ser man bara Fulufjället. En stilla fjällsjö mittemot. 

Ljungpiparna kollar in oss noga. 

Liknar inte detta ett övergivet kulturlandskap? 

Med stengärdsgårdar som rasat och avbetade sydeuro 

peiska bergssidor? En småspov sitter som väktare 

på ett stenröse långt borta, orörlig som en indian. 

Skogsstjärna! Staggräs, det vassa, som varken kor 

eller renar gillar. Där går det bra att slå upp tält. 

Därborta: ett tält. Litet rök mot himlen. Tunna 

konturer av människogestalter. Den enda människonärvaron 

hittills. Men de flesta går ju inte heller den 

här vägen; de flesta tar sig upp till Rösjöarna några 

kilometer bort på fjället. 

Här låg isen och tryckte för tiotusen år sedan. Men 

isen rörde sig inte när den smälte så det bildades 

ingen morän. Det gamla landskapet trädde fram igen, 

som efter en lång lång vinter. Staggen växte innan 

isen. 

Allt som sticker upp ovanför snödjupet går det åt 

helvete med: enrisruggarna, de låga, kapade vid snödjupet. 

Ligger som gröna båtar. 

Plötsligt en enda ensam rönn. 

Där är Tangsjöns stugor. 


188 

TJUGOEN KORTDIKTER, SKRIVNA I FJÄLLSTUGAN 

Fjällplatån – oändlig, 

fastän bara några mil. 

Fötterna kliver under mig, 

huvudet i himlen. 

Pipet säger: Ingen kontakt 

med operatören. 

* 

Ljungpipare, oroliga 

för sina ungar 

under molnfullgubbarna. 

Här är jag: arten människa. 

Min arts rykte 

går långt före mig. 

Jag bara dess skugga. 

* 

Från den övre Tangsjön 

till den nedre: 

den brusande bäcken. 

Rolf hämtar vatten. 

Något rött på himlen. 

Jag ska i bäcken 

där varmvattnet forsar. 

* 

Längtan efter bebyggelse 

mitt ute på fjället, 

dess enformade värld. 

Stenar, mossa, lavar. 

En dalripa syns ensam 

på väg ner mot sjön: 

den stannar, blir sten. 

* 

Liten sandstensbit 

överspolad 

av det varma urhavet; 

böljeslagen kvar 

nu i min ficka. 

* 

Vad skulle jag hit och göra? 

Länge gick jag ovetande. 

Språket sände mig, för att göra 

mig lite enstavigare: 

Man måste ha ett ärende hit. 

* 

Fåglar som är sorgsna 

och ensamma. 

Fåglar som simmar. 

Fågelmammor 

som låtsas skadade 

och ska finta bort oss. 

Fåglar som vaktar från 

ett stenröse 

vid en horisont 

och så en kaxig fiskmås 

högt över världen. 

* 

Lappvidet lyser 

i natten. 

Det blir inte 

riktigt mörkt. 


* 

Vildrenflocken 

tre dalgångar bort: 

Hör om den 

att den rör sig 

hitåt nu. 

Klövar på tundran. 

* 

Månen är röd 

och mer än halv. 

Gå runt kullen 

så ser du den hänga 

precis ovanför fjället. 

* 

De gamla jägarfolken 

utrotade mammuten. 

Och de utrotade jättehjorten 

när den fastnade 

med sin krona 

i skogarnas kronor. 

De dödade och utrotade 

ungefär som vi. 

Vad är skillnaden? 

– Valet vi har. 

*

Om rättvisans arkaiska rötter 

dela upp och dela lika 

blommorna slår alltid ut 

egendomen är allas 

Wycliff, Münzer, Winstanley, 

Marx 

och om den bok som borde 

skrivas om de goda försöken 

i den ryska revolutionen: 

kommunismens människotomma 

höga ensliga mjuka fjällplatå. 

* 

Fyra på morgonen: 

fiskmåsen svävar i det tätnande 

ljuset över sjön 

en alltmer nagelbiten måne 

en sjöfågelfamilj 

ett ortodoxt kloster på 

Tangsjöns holme 

en klinkande småspov. 

Solen är uppe men klättrar 

ännu uppför fjällsidan, 

man hör bara flåsandet. 

* 

Fjällsjöarna de grunda 

de fisktomma 

och plötsligt varma. 

Sandstensklappret under mig 

simmande mot 

ett tidigare hav 

min skugga över bottnen 

friare än jag. 

* 

Den som går på fjället 

har ingenting bakom sig. 

* 

Ensam rönn på fjället. 

Hur har den överlevt? 

Spår av slagsmål 

på lav och mossa. 

* 

Tid spridd omkring honom. 

På fjällplatån bara 

himmel, havshimmel. 

Under honom gammeltiden, 

den förra mellanistiden, 

dess osynliga jägarfolk. 

* 

Öde fjäll, säger jag. 

Nej, ensligt säger han. 

Och blicken lyser 

av det ensligt saliggörande 

i kartlavens och lappvidets 

olika gröna färger. 

Men jag tänker, mitt 

på fjället: Inte en 

enda katt finns här. 

* 

Också ljuset är ett vattenfall, 

det största i världen. 

Det faller från tiotusen meters höjd 

slungat genom rymden 

och så splittras det mot fjället: 

en vind av ljus slår mot 

kartlavsstenens blocksamlingar 

och även den som vandrar 

är nära att mista balansen. 

* 

Älgen korsar ibland fjället. 

Och björnen mumsar bär 

framåt augusti. 

Men varg och vildren 

borde cirkla om varandra 

på denna sydliga fjällplatå. 

Jättehjorten och mammuten 

kommer dock knappast 

förrän nästa istid. 

* 

Det finns en varm bris 

över fjället som rör 

vid fläckarna av stagg, 

som får den gula fjällfibblan 

att röra sig i motljuset. 

Det finns en upprymdhet 

i enens enslighet. 

Och långt upp i åren kan 

en människa förändras. 

* 


Sent på eftermiddagen dagen därpå, framåt 

halvfemtiden, äter vi ett ordentligt mål på serveringen. 

Litet ledbruten är jag, solstel och vindstyv 

efter fjällpromenaden. Ännu har jag heller inte sett 

vattenfallet, dit det är ett par kilometer, men på fina 

leder. Nej, jag ska inte sammanfatta något. Men när 

jag, sittande på uteserveringen, nedanför mosstaket, 

försöker samla tankarna om Fulufjällets nationalpark 

kan jag konstatera att det verkligen på många 

sätt är ett idealiskt fjäll för de naturintresserade 

lekmän som vill se något annat, som vill överraskas 

och – som jag – kanske känna hur man förändras en 

smula av en vandring över fjällplatåns människotomma 

landskap. 

Kanske är det inte ens ett landskap, ett skapat 

land: Känslan är snarare den att fjället givits oss 

för att vi ska förnimma något av planetens, den lilla 

gröna oasens, eget liv, när det får vecklas ut tillsammans 

med människan, inte enbart i strid med 

henne. Nationalparker, tänker jag, behöver inte vara 

det stora, dramatiska äventyret, inte – som en gång 

i tiden – börja och sluta med detta löjeväckande 

försök till kraftmätning mellan människa och natur. 

Nedanför fjället ska det istället kunna stå en människa, 

i det här fallet Gunnel på serveringen, som 

190 


självklart talar om fjället som ”vårt fjäll”. Vilket även 

ska uttydas: Människornas fjäll, inte Naturvårdsverkets, 

inte ens den människotomma naturens 

fjäll, utan fjället-nationalparken som ”människans-i 

-naturens”/”naturens-i-människans”. 

Fulufjället: öppet fjäll. 

Åskmolnsgubben rör sig visst söderut, bär kanske 

hagel i ärmar och fickor. Och när jag en timme senare 

står alldeles intill de massivt störtande vattenmassorna, 

i botten av den spricka i berget som sakta 

gröps fram årtusende för årtusende ur sandstenen, 

då känner jag ändå bedövningen: Ropande står jag 

nedanför fallet, insvept i forsdimman, i ena ögonvrån 

skymtande någon särskild fågel – forsärlan? – som 

lever här, i andra ögonvrån oroligt noterande klippblocken 

som när som helst, efter årmiljoner, tycks 

kunna tappa taget och störta ner från de lodräta 

sidorna. 

Men när jag står där ropande, svalkad i julihettan 

av den kyliga forsdimman, så är det av en egendomlig 

glädje. Jag hör knappt mig själv. 

Göran Greider 

Maj-augusti 2003

Njupeskärs vattenfall.

192 

FÖRFATTARNA 

Per Wallsten, född 1954, arbetade på Naturvårdsverket 

1994–2006 och var ansvarig handläggare för 

att inrätta nationalparken i Fulufjället. På verket 

arbetade han också med friluftsliv, fjällplanering 

och terrängkörning. Han är utbildad landskapsarkitekt 

med bakgrund inom kommunal planering, 

konsultverksamhet och forskning. Nu är han chef för 

Tyresta nationalpark. per.wallsten@tyresta.se 


Göran Greider, född 1959, är sedan år 1999 chefredaktör 

för Dala-Demokraten och verksam som journalist 

och författare. Han har ofta skrivit om miljö- 

och klimatfrågor, senast i boken ”Det måste finnas 

en väg ut ur det här samhället” (2010). År 2003 gjorde 

han några reportageresor till Fulufjällets nationalpark 

och träffade anhängare och motståndare till 

nationalparken. goran.greider@daladem.se 

Oljemålning av Olof Arborelius från 1864. Njupeskärs vattenfall i fonden. Tavlan hänger i naturum.

FOTOGRAFER OCH ILLUSTRATÖRER 

FOTOGRAFER 

Kalle Bergdahl s. 139 

Bengt Ekman/IBL s. 46 

Lars-Olov Hallberg/IBL s. 140, omslagets baksida (nedre) 

P Roland Johansson/Dalarnas museum s. 35, 60 (nedre) 

64, 124, 133 

Leif Kullman/Scanpix s. 134 

Sebastian Kirppu s. 89 

Anna Klintasp/Dalarnas tidningar s. 86 

Krister Larsson s. 12, 20, 26, 113, 191 samt omslagets 

framsida och baksida (övre) 

Åke E:son Lindman s. 56, 88, 90 

Rolf Lundqvist s. 43, 50, 97, 147, 151, omslagets baksida 

(mitten) 

Tobbe Nilsson/Scanpix s. 82 

Nisse Schmidt/Naturvårdsverket s. 116, 119 

Nisse Schmidt/Scanpix s. 16 

Lars Wallsten s. 72, 80, 91, 106, 136, 156, 164, 170, 178 

Leif Östergren s. 60 (övre) 

ILLUSTRATÖRER 

Anders Gunér s. 7, 10, 42, 53, 62 

Hans Sjögren och Anders Gunér s. 32, 144 

Hans Sjögren s. 18 

White arkitekter AB, Uppsala s. 92 

SÅ VÄNDE VINDEN FOTOGRAFER OCH ILLUSTRATÖRER 193

194 

TIDIGARE RAPPORTER I SERIEN 

DENNA RAPPORT INGÅR i Naturvårdsverkets serie 

Doku mentation av Sveriges nationalparker. I serien 

har tidigare utgivits nedanstående titlar. Flertalet 

ingår även i Naturvårdsverkets allmänna rapportserie. 

Utgivningsåret anges sist, efter titel och rapportnummer. 

Nr 1 Bibliografi (rapport 4280). 1994 

Nr 2 Dokumentationsplan (rapport 4281). 1994 

Nr 3 Utvärdering (rapport 4281). 1994 

Nr 4 Stenshuvuds vegetation och fl ora (rapport 

4410). 1996 

Nr 5 Berggrund, jordarter och geomorfologi, Björnlandets 

nationalpark (rapport 4464). 1996 

Nr 6 Berggrund, jordarter och geomorfologi, 

Store Mosse nationalpark (rapport 4465). 1996 

Nr 7 Berggrund, jordarter och geomorfologi, Pieljekaise 


Nr 8 Berggrund, jordarter och geomorfologi, Muddus 


Nr 9 Vegetation och kärlväxtfl ora i Ängsö national- 

park (rapport 4872). 1998 

Nr 10 Nationalparkernas hus. Beskrivning av ett miljö- 

projekt (rapport 4874). 1999 

Nr 11 Småfjärilsfaunan på Gotska Sandön (rapport 

5164). 2002 

Nr 12 Vegetationskarta över Tyresta nationalpark och 

naturreservat samt Hammarbergets naturreservat 

(rapport 8127). 2003 


Nr 13 Under ytan i Färnebofjärden. Fiskbeståndet då 

och nu (rapport 5303). 2004 

Nr 14 Tio år med Tyresta nationalpark – en unik 

förvaltningsmodell (rapport 5302). 2003 

Nr 15 Skuleskogens nationalpark – vegetationsbeskrivning 

med karta (rapport 5329). 2004 

Nr 16 Fulufjällets vegetation och fl ora (rapport 5430). 

2004 

Nr 17 Vegetationskarta över Färnebofjärdens 


Nr 18 Friluftsliv och turism i Fulufjället. Före – efter 

nationalparksbildningen (rapport 5467). 2005 

Nr 19 Geoturistkarta över Fulufjällets nationalpark 

(rapport 5572). 2006 

Nr 20 Branden i Tyresta 1999 – dokumentation av 

eff ekterna (rapport 5604). 2006 

Nr 22 Restaurering av lövskog i Söderåsens national- 

park (rapport 5640). 2006 

Nr 23 Inventering av skogliga värdekärnor, lavar och 

mossor i Söderåsens nationalpark (rapport 

5795). 2007 

Nr 24 Svampar i Söderåsens nationalpark (rapport 

5986). 2009 

Nr 25 Kosterhavet, öarnas växt- och djurliv. 2009 

Nr 26 Kosterhavet, geoturistkarta. 2009 

Nr 27 Regnkatastrofen på Fulufjället 1997. 2011 

Nr 28 Kosterhavet & Ytre Hvaler – livet under ytan. 

2011



fulufjällets nationalpark ligger i nordvästra 

Dalarna. Invigningen 2002 var kulmen på en tolv 

år lång process, där det lokala motståndet mot en park 

till slut svängde till ett stöd. Från att ha betraktats som 

ett problem blev nationalparken istället en möjlighet 

för bygdens framtid. 

Boken visar hur Fulufjällsarbetet kom att utgöra 

ett nytänkande inom naturvården. Den ger också 

kunskap om hur man bildar nationalparker generellt, 

om naturvårdens vedermödor och glesbygdens villkor. 

Boken har skrivits av Per Wallsten som på den tiden 

var Naturvårdsverkets handläggare för Fulufjällets 

nationalpark. Han beskriver utifrån sin roll hur arbetet 

gick till och analyserar vad som hände och vad som hänt 

sedan dess. 

Dessutom ingår ett reportage av författaren Göran 

Greider från 2003. Där skildrar han hur människor runt 

fjället ser på den nya nationalparken och vägen dit. 

naturvardsverket.se/nationalparker 

Ansvarig för Sveriges nationalparker 

ISBN 978-91-620-1294-6

pdf 4,3 MB - Naturvårdsverket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?