Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

en inställning som rimmar illa med ett kulturrelativistiskt
perspektiv.
Den andra fördelen med begreppet etnobiologi
innebär att det i mötet med ett redan
befintligt kulturhistoriskt material möjliggör
nya läsningar. Inte minst i Nordiska museets
samlingar finns ett omfattande material, bland
annat i form av svar på frågelistor. Dessa avspeglar
intresset för hur människan ser på sig
själv, sitt förhållande till omgivningen och hur
hon använder den på olika sätt.
Frågelistverksamheten började på 1920-talet
att användas som en central insamlingsmetod.
Den byggde på principen att knyta kunniga och
intresserade lekmän, så kallade ortsmeddelare,
till de etnologiska och kulturhistoriska undersökningarna.
Genom att skicka ut frågelistor i
olika ämnen till dessa meddelare fick forskarna
in ett stort material med geografisk spridning,
som kunde kompletteras med de fältarbeten
som museets tjänstemän också genomförde.
Bakom många av frågelistornas rubriker finns
ett rikhaltigt material för den etnobiologiskt
intresserade. Frågelistorna handlade under de
första decennierna om jordbruk, virkeshantering,
animala spånadsämnen och biskötsel,
för att nämna några exempel. Under senare år
har frågelistorna haft rubriker som Vi och naturen,
Min livsåskådning – kropp och själ och Död
och begravning. För ett par år sedan gjordes en
genomgång av de befintliga frågelistorna om
frågornas etnobiologiska karaktär. På så sätt
kunde man också peka på materialets potential
90
inför nya och aktuella frågeställningar (Jernberg
2002). Carl Wiking var en av de meddelare som
år 1939 svarade på frågelistan Nm 60 ”Boskapsskötsel”.
Så här skriver han utifrån de uppgifter
som han inhämtat från några sagesmän i deras
hemsocknar Älghult och Kråksmåla i Småland:
Om kon eller tjuren ej ”ville bjuda opp sej” =
(Bliva brunstiga,) så gav man dem ”Urlöpe”.
Det var ont om sådant. Det hittades någon gång
under alstubbar, då man odlade skogsmossar. Det
var nötter med gråbruna skal stora som valnötter.
Inuti låg ett svart, ludet pulver, som man gav åt
djuret i en degboll, och det gjorde alltid åsyftad
verkan. Detta var givetvis ej vidskepelse. Obs!
Pulvret verkade på samma sätt även för människor.
Jag minns en pojk, som lade sådant ”Urlöpe” i
vin och bjöd byns flickor, men han blev så hatad av
töserna, att dom spottade åt honom, så han reste åt
America. (eu 14461)
Vid den här tiden var meddelarna mestadels
män som betraktades som kunniga medarbetare
till museet. De tog sin uppgift på allvar och
nedtecknade de uppgifter som de fick bland de
människor som de besökte i sin hemtrakt. Dessa
uppgiftslämnare, inte sällan kvinnor, kallades
i sin tur för sagesmän. Under senare tid förändrades
situationen såtillvida att meddelarna
i dag svarar för sig själva och skriver om egna
erfarenheter. Kunskapsmålet har därför ställts
närmare de egna uppfattningarna, värderingarna
och attityderna. Numera är majoriteten av
meddelarna kvinnor och materialet kan snarast