Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

• Utan kunskap om skogen, utan kännedom
om namn på träd och andra växter, utan de
associationer som den vane skogsvandraren
ständigt får, konkreta, poetiska eller som
återuppväckta minnen från barndomen, blir
naturen ”tom” och ”oläslig”. Det finns länder
som saknar naturpoesi som etablerad litterär
genre. Där behöver man inte heller vid läsning
av romaner (liksom Herbert Tingsten
en gång i tiden) hoppa över naturskildringarna,
eftersom sådana inte förekommer.
• I en mentalt urban befolkning dras människorna
till varandra, för att få publik, för att
titta på varandra och känna varandras närhet.
Det är först nu i Sverige, bland den unga generationen,
som det växer fram ett sådant urbant
kulturmönster, vars företrädare ställer sig förhållandevis
likgiltiga till ”strövområdena”. I
dessa kretsar framstår intresset för att vistas i
naturen snarast som ett särintresse, besläktat
med filateli och transcendental meditation.
• Det svenska talesättet ”Det finns inget dåligt
väder, bara dåliga kläder” exemplifierar lösningen
att göra en dygd av nödvändigheten.
”Medge att det är spännande med ett ösregn i
skogen” är på svenska språket en fullt begriplig
utsaga. Människor i de nordiska länderna,
vilka växer upp med mycket ruskväder, motiveras
att se sig som klimatets bundsförvant,
58
inte som dess slav – även om inte många av
dem den första vårdagen lyckas dölja var de
har sina djupaste sympatier.
• Den enorma mängden fritidshus i Sverige är
både en orsak till och en följd av svenskars naturintresse
och känsloband till ”landet”. Den
sent växande stadsbefolkningen efter kriget
var inflyttad från landsbygden och småsamhällen,
där föräldrar och nära släktingar ännu
bodde kvar, ”med skogen inpå husknuten”.
De återkommande besöken i hemtrakterna
blev en del av livsstilen, något som i dag
tenderar att bli allt mer generationsskiljande.
På weekenden stannar ungdomarna i stan,
medan föräldrarna åker till landet.
Svenskarnas natursinnlighet har alltså flera
förklaringar. De viktigaste är att Sverige urbaniserades
så historiskt sent, att hela landet egentligen
är ett enda stort naturområde med små
fläckar av mänsklig bebyggelse och att skogarna
och dessas bofasta populationer nästan bara består
av snälla och skygga individer. Bondesamhällets
naturmystik lever vidare som idylliserad
folklore i lycklig förening med sentida svenskars
privatreligiösa naturidentifikation och med deras
upprepade flyktförsök från det civiliserade
stadsliv som de ännu inte riktigt tagit till sitt
hjärta. 6