Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

Skåne under en längre tid arbetat med barns
och ungdomars vistelse i naturen. Detta arbete
har resulterat i naturdagar för skolbarn i olika
former men också i vandringsprojekt på Skåneleden.
Nois har i ett försöksprojekt
under våren 2003 låtit cirka 240
barn från olika skolor, med hög
respektive låg andel invandrarbarn,
delta i vandringar. Två
skolklasser från olika skolor och
bostadsområden blandades och
vandrade tillsammans. Målet var
att barnen skulle samarbeta kring teman med anknytning
till naturen och lära sig hur naturen kan
nyttjas samtidigt som de lärde känna varandra.
Barnen berättade sedan i brevform om sina
erfarenheter från dagen på Skåneleden. Mest
anmärkningsvärt var att framför allt invandrarbarnens
brev i så hög grad handlar om rädsla.
Rädslan har två dimensioner. De är rädda för
naturen, som en ovan och lite spännande miljö,
men också för att sociala konflikter ska uppstå i
mötet med den andra klassen.
Oron över att hamna i bråk är betungande.
Flera barn skriver – många gånger en hel sida
eller mer – om sin rädsla:
Kvällen innan vi skulle åka till skogen var jag
inte alls mig själv. Jag var jättenervös över att jag
kanske skulle glömma något eller hamna i bråk
eller något liknande Jag brukar inte hamna i bråk
vanligtvis, men ändå kanske det skulle hända,
tänkte jag.
48
Målet var att barnen skulle
samarbeta kring teman med
anknytning till naturen och
lära sig hur naturen kan nyttjas
samtidigt som de lärde
känna varandra.
Rädslan för naturen uttrycks ofta i form av
bristande utrustning. Ett barn skrev ”Jag hade
ordentligt på mig. Och en rejäl regnrock” men
fortsatte med att konstatera att ”Jag hade fel
skor på mig men jag orkade inte
gå upp ända till femte våningen
så jag bestämde mig för att vara
försiktig”.
Det är viktigt att framhålla
att rädslan för naturen är mer
en konsekvens av att växa upp i
förortsmiljöer där det inte finns
tillgång till närnatur än av en
speciell kulturell bakgrund. Många barn är ovana
att vistas i naturen, oavsett etnisk bakgrund.
Att vara guide i ett av dessa projekt är en av de
mest tacksamma arbetsuppgifter man kan ha.
Guiden blir barnens hjälte och får mycket
stor möjlighet att påverka dem. Det uppstod
inga konflikter under vandringarna. Nödvändigheten
av samarbete för att lösa olika uppgifter
förde barnen samman – från att flytta vatten
mellan spannar och bäcken med olika kärl, till
att gå på skattjakt efter naturens spår i form av
utlagda älg och hjorthorn. Många av dem kände
sig utvalda eller som om de hörde ihop:
Caroline kom fram till mig och frågade om vi
kunde vara i samma grupp” ”Caroline och jag
blev överlyckliga när vi fick veta att vi fick klättra
upp i jakttornet” ”När vi åkte hem satt jag med
Caroline i bussen. Jag fick hennes hotmail och hon
fick min. Vi lovade varandra att vi skulle försöka
hålla kontakten.