Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

liksom mängden utövare av borgerliga yrken. I
dessa kretsar skilde man tydligt mellan stad och
land, men också mellan arbete och fritid.
Ett exempel från Paris kan illustrera förhållandet.
Fontainebleaus skog
med små värdshus och promenadstigar
blev ett stycke in på
1800-talet ett populärt utflyktsmål,
särskilt på söndagarna,
då man hade fritt från arbetet.
Vandringslederna i skogen
fanns emellertid inte där från
början, de tillskapades av en påhittig
entreprenör, Claude-François Denecourt.
Han utgav ett slags guider eller kartor över
Fontainebleau. Dessa fungerade som vägvisare
för den som inte kände terrängen, men en ännu
viktigare funktion var att de hjälpte besökaren
att lägga märke till det som Denecourt fastställt
var sevärdheter: märkliga träd, stenar, utkikspunkter
som han försåg med skyltar. De korresponderande
avsnitten i guiden, som gick under
den träffande benämningen Indicateur, närmast
”påpekare”, innehöll informativa texter. Om
det saknades information, hittade han själv på
såväl ett namn på platsen som en bra historia.
Historien om Denecourt berättas i ett inspirerande
arbete av den brittiske litteraturforskaren
Nicholas Green, The Spectacle of Nature (1990).
Green visade också hur detta sätt att uppleva naturen
förutsatte en förtrogenhet hos besökaren
med det slags personliga tillägnelse av ett objekt
som grundlagts genom den moderna konsumtionen.
Parisarna hade vid denna tid ett stort
34
”Den svenska naturen” är
inte särskilt gammal. I allt
väsentligt uppstod den under
1800- och 1900-talen.
Den var ett inslag i ”nationaliseringen”
av folket.
antal fashionabla butiker att bese. Boulevarderna
kantades av dem, les objets de luxe glittrade i
vitrinerna, det fina folket trängdes i salongerna.
Besöket i naturen, och den Indicateur som ledde
besökaren vid handen, var i
själva verket helt urbana företeelser,
ett slags utvidgningar av
staden utanför dess portar. Det
rörde sig om en konsumtion av
natur där man tillämpade visuella
koder och kulturellt inlärda
hållningar och responser som
härstammade från staden.
Kanske blev detta förhållande inte alltid lika
tydligt som i Paris, som under 1800-talet gick
under benämningen ”världens huvudstad”. Men
till sin grundläggande struktur var naturupplevelsen
urban, också när småstadens bourgeoisie
i det avlägsna Sverige sökte sig ut till utkikstorn
eller fågelsjöar på söndagarna.
Många städer skapade under 1800-talet parker
eller friluftsområden av en typ som ofta kan
erinra om Fontainebleau. Djurgården i Stockholm
och Slottsskogen i Göteborg är två svenska
exempel. Ett annat är Central Park i New York,
som ritades av den kände landskapsarkitekten
Frederick Law Olmsted. Parkerna var till för ett
närbeläget friluftsliv, men samtidigt för en sorts
strövande, en rörelse i makligare tempo som
kontrasterade mot arbetslivets hets och larm.
De var helgens motvikt mot vardagens industrial
pace (Steinberg 1991), som allt fler upplevde,
och samtidigt ett reserverat rum dit produktionens
rytm inte fick tränga.