Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

hade varit elever vid båtbyggarlinjen på Folkhögskolan,
hade förberett sig för hur de skulle
instruera deltagarna att segla en allmogebåt. Nu
fick de blixtsnabbt ställa om.
Andra året tillkom deltagare från Vantör. Antalet
deltagare blev cirka 850. Tredje året anslöt
Spånga-Tensta, och antalet deltagare uppgick
till cirka 950. År 2004, fjärde året, tillkom Skärholmen
och Huddinge, samtidigt som Kista ej
längre var med.
Vi ville ge en första kontakt med det som
många svenskar gör, exempelvis att segla, ro,
fiska eller gå i skogen. Det handlade om att uppleva
naturen, det många förknippar med den
svenska folksjälen, men också om att informera
om vad allemansrätten innebär och betyder.
Hur berättar man att det är roligt att åka ut till
Björnö för att segla, ro och vandra i naturen?
Vi har deltagit och berättat vid invandrarföreningarnas
olika möten, skolinformationer
och stormöten inom Rinkebyprojektet. Stadsdelsförvaltningarna
har provat olika vägar att
få deltagare. Det har gått via fritidsgårdar, familjecentraler,
fältarbetare, medborgarkontor,
fritidshem etcetera.
Inför andra året hade vi mycket lättare att
berätta. Vi gjorde en videofilm första året, som
vi kopierade och spred ganska brett inom varje
område. Filmen, plus att deltagarna från första
året kunde hjälpa till att sprida informationen,
visade sig fungera framgångsrikt. I dag säger
stadsdelsförvaltningarna att ”Björnölägret” är
ett begrepp hos många i områdena. Man mottar
29
frågor om när det blir av nästa gång. Nu har vi
också filmer från år 2 och 3 att visa.
Deltagarna åker buss hemifrån till Björnöreservatet,
Ingarö, i Värmdö kommun. Första
frågan från många deltagare blev: Finns det
björnar här? Den direkta kopplingen till namnet
på platsen var ju väldigt naturlig. Från samlingen
på parkeringen går vi över vägen, in på
stigen till lägercentrum, en vandring på cirka
200 meter.
Några undrar om det är tillåtet att gå här.
Andra frågar om det finns andra farliga djur, när
det nu inte fanns några Björnar. Att ”någon”
äger mark med syftet att alla människor ska
kunna vara där känner man inte till från sina
egna hemländer. Där kunde det handla om en
park eller dylikt, där det dessutom inte sällan
togs ut entréavgifter.
Varje dag berättade vi om den svenska allemansrätten,
att man får vistas på annans mark,
men inte störa och inte förstöra. Vi försökte
också förklara varför Skärgårdsstiftelsen äger
mark som är tillgänglig för alla och där det också
finns viss service med toaletter och sophämtning.
Det var inte lätt att förstå. Här hade vi stor
hjälp av de översättningar Naturvårdsverket har
gjort av allemansrätten. Dessa häftade vi upp på
en anslagstavla, så att man kunde ta med ett eget
exemplar.
Vid ett tillfälle berättade en deltagare att han
aldrig gick i skogen hemma i Indien. Man fick
inte gå på annans mark och dessutom var det
mindre riskfyllt att titta på vilda djur på zoo. Nu
har han bott i Sverige ett antal år och lärt sig