Mångnatur Friluftsliv och natursyn i det ... - Naturvårdsverket

enämnas eller kunna hållas samman? Vi behöver
förstås begrepp och kategoriseringar,
likaväl som vi behöver reflektera över vad de gör
med vårt tänkande och vad som förändras när
vi byter ut begreppen. Forskare, praktiker och
debattörer som i sin dagliga verksamhet arbetar
med frågor om mångfald, integration och segregation
är naturligtvis uppdaterade, reflekterade
och ja, även trendkänsliga, på detta område. De
olika val av begrepp som förekommer i artiklarna
speglar skribenternas bredd och har fått
stå som de är, på samma sätt som begreppen
existerar parallellt i vårt vardagsspråk.
Naturen har blivit mer kulturell också för
naturvetare och naturvårdare (Svensson 2001).
Det har kanske först och främst att göra med en
allmän utveckling under de senare decennierna
mot att människor tagit in ett brett kulturbegrepp
i sitt vardagstänkande, som medel för att
tolka och resonera om vanor och beteenden. En
andra aspekt är att forskning om natur och landskap
har visat att en del ekotyper och områden,
som man tidigare såg som rena naturlandskap,
i hög grad är skapade av människan. Det gäller
inte minst många av de landskap som man
ansett vara skyddsvärda. Man har sett att många
av våra äldsta och mest värdefulla skyddade
områden, exempelvis Dalby Söderskog, Hamra,
Ängsö och Hallands Väderö, dels till stor del har
skapats av människor och dels har förändrats
starkt och förlorat sina viktiga ursprungliga
kvaliteter när de skyddats. Det står alltså numera
klart att det sällan fungerar att skydda land-
11
skap och natur enbart genom att hindra ingrepp
och åverkan. Naturskydd och naturvård innebär
istället ofta att naturen måste vårdas mycket aktivt.
Miljöerna måste underkastas mänskliga beslut
och åtgärder för att kunna ”bevaras”, eller
snarast få en utveckling som bevarar dem som
värdefulla (Emanuelsson 2003, Saltzman 2001).
Detta fordrar i sin tur stor kunskap om människors
kultur, både om dem som under historiens
lopp har format miljön genom sitt sätt att leva,
i landskapet och av det, men också om de människor
som lever idag och vilken relation de på
olika sätt har till naturen (Eliasson & Lissberg
Jensen 2000).
Dessa insikter har delvis skapats av forskare
som följt naturmiljöer och synen på dessa över
tid (Mels 1999). Men perspektiven är säkert
också del av en större utveckling och förändring
i vår världsbild i vilken bilder av harmoni och
ordning har fått ge vika för mer kaotiska och
oöverblickbara kosmologier, och i vilken tron
på möjligheterna till kunskap, överblick och
kontroll har minskat. Lika lite som samhället
och kulturen ses naturen numera som en
oföränderlig och överblickbar värld. Ekosystem
ses inte längre som statiska system vilka har
en ideal harmonisk balans, utan snarare som
komplicerade processer av ”förstörelse”, återhämtning
och ständiga förändringar. Men att
naturen blivit mer kulturell och historisk har på
ett intressant sätt också inneburit att naturbegreppet
vidgats. När vi inte längre förknippar
natur med äkthet och frånvaro av mänsklig påverkan
försvinner en gräns och en begränsning,