Joakim Tillman - Svenska samfundet för musikforskning
Joakim Tillman - Svenska samfundet för musikforskning
Joakim Tillman - Svenska samfundet för musikforskning
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Från De ur alla minnen fallna till High Mass<br />
Han menade att han hade gjort detta mycket medvetet och där<strong>för</strong> fanns det många<br />
associativa element i musiken (Jansson 1990).<br />
Rekviet är, som redan påpekats ett par gånger i det <strong>för</strong>egående, ett centralt verk<br />
vad beträffar Sandströms bruk av stilblandningar. Återigen är texten en viktigt faktor<br />
bakom <strong>för</strong>ändringen. Enligt Sandström hade vissa delar av Berggrens text en mycket<br />
provokativ karaktär. I musik var det dock svårt att vara provokativ numera, men<br />
genom att skriva som han inte brukade kunde han få folk som lyssnat på hans musik<br />
och visste hur den lät att reagera:<br />
Det har jag utnyttjat här. Jag har till exempelvis bitvis varit oerhört naiv, musikaliskt<br />
larvig nästan. Inte i avsnitten där barnen sjunger; där finns istället ett djupt allvar.<br />
Utan i de delar som det medelsvenssonska pladdret i Dies Irae-satsen, och även i<br />
lamm-marscherna i Agnus Dei-satsen. Där är musiken rent ut sagt <strong>för</strong>skräckligt löjlig,<br />
där radar jag upp allehanda banala och utslitna klyschor och klichéer. (Rying<br />
1981/82, s. 11)<br />
Sandström tog med sig detta från rekviet och framhöll att det han tyckte var spännande<br />
nu [1980] var konfrontationer och stilbrott där det vulgära ställs mot det mest<br />
sublima. På det sättet kunde man spela på ett mycket stort känsloregister, och symbolerna<br />
kunde göras allmänmänskliga och <strong>för</strong>ståeliga <strong>för</strong> alla. Detta var dock mer en<br />
fråga om tydlighet än om enkelhet, <strong>för</strong> musiken kunde vara mycket komplex (Tonsättare<br />
i Sverige 1981, s. 89).<br />
På samma sätt som Werle drygt 10 år tidigare (se Connor 1971, s. 149) resonerade<br />
Sandström att det som var så fascinerande med ny musik i dag var att man kunde<br />
associera stilistiskt. Då det inte längre fanns några estetiska <strong>för</strong>bud hade tonsättaren<br />
hela den stilistiska bredden till <strong>för</strong>fogande och kunde använda den fritt. På det sättet<br />
hade tonsättarna fått en ny form <strong>för</strong> associativt innehåll i musiken och den hade<br />
Sandström börjat att arbeta med mer och mer (Christensen 1983/84, s. 145).<br />
Vilket är då Sandströms sätt att använda den tillgängliga stilistiska bredden? Tonsättaren<br />
själv säger att han aldrig använder stilistiska citat <strong>för</strong> att skapa ett associativt<br />
innehåll. Istället arbetar han med otydliga allusioner <strong>för</strong> att komma åt det undermedvetna:<br />
Trots att jag redan haft en massa rena dur- och mollackord [i rekviet] började publiken<br />
skratta på C-durackordet till frasen ”det var en verklig man”. Jag hade avsett en<br />
pompös enfald och den mottogs blixtsnabbt. (Lundberg 1984–85, s. 8)<br />
Sandström menar att det bara behövs en ton <strong>för</strong> att man skall associera till ett annat<br />
verk eller en annan period i historien (Christensen 1983/84, s. 145). Enligt Sandström<br />
är en orsak till att resultatet alltid blir personligt när han komponerar med stilallusioner<br />
att han inte började intressera sig <strong>för</strong> romantisk orkestermusik <strong>för</strong>rän han var 20<br />
år gammal. Han menar där<strong>för</strong> att han inte har gestiken och materialet i ryggmärgen<br />
och således inte skulle kunna skriva en pastisch över Mendelssohn eller wienklassikerna<br />
även om han ville (Christensen 1983/84, s. 145).<br />
Sandströms påstående att han alltid ”gör” citaten själv är dock inte helt riktigt.<br />
49