slutet på sagan prinsessan dianas död i press, radio och tv
slutet på sagan prinsessan dianas död i press, radio och tv
slutet på sagan prinsessan dianas död i press, radio och tv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
etraktas som mer eller mindre rät<strong>tv</strong>isande<br />
berättelser om verkligheten som i varierande<br />
grad av saklighet framställer faktiska<br />
förhållanden.<br />
När det gäller mediebevakningen i allmänhet,<br />
<strong>och</strong> i synnerhet nyhetsbevakningen<br />
om <strong>prinsessan</strong> Dianas liv, har fakta<br />
flätats samman med rykten, välvilliga <strong>och</strong><br />
fientliga <strong>på</strong>ståenden har blandats. Allt<br />
detta har erhållit sin form genom mediernas<br />
sätt att berätta, med allt vad detta<br />
innehåller av berättartekniska knep <strong>och</strong><br />
tänjande <strong>på</strong> fakta. Journalistiskt önsketänkande<br />
har spunnit en väv där fakta <strong>och</strong><br />
fiktion går in i varandra. Mediernas saga<br />
om Diana är semifaktisk, fakta är svåra att<br />
urskilja samtidigt som <strong>sagan</strong> gör anspråk<br />
<strong>på</strong> att inte vara saga, utan verklighet. Genom<br />
denna brygd av klassisk berättarteknik,<br />
en mix av faktiska <strong>och</strong> fiktiva element<br />
samt uttalade verklighetsanspråk framträder<br />
ett slags såpopera, med alla dennas<br />
ingredienser, som erbjuder en intressantare<br />
drömvärld än det mesta medierna<br />
kunnat tillhandahålla av fakta <strong>och</strong> fiktion<br />
under senare år.<br />
En bra berättelse handlar om få personer<br />
<strong>och</strong> har ofta endast en (1) huvudperson,<br />
den handlar nästan aldrig om kollektiv.<br />
Medie<strong>sagan</strong> om <strong>prinsessan</strong> Diana var<br />
naturlig<strong>tv</strong>is extremt personfixerad. Personifiering<br />
är dessutom en journalistisk<br />
arbetsprincip som har <strong>tv</strong>å delar: för det<br />
första prioriteras händelser som handlar<br />
om enskilda personer <strong>och</strong> för det andra<br />
framhålls dessa personer ytterligare under<br />
den journalistiska bearbetningen. Varje<br />
nyhetshändelse, dvs varje nyhetsberättelse,<br />
tenderar att endast ha några få huvudpersoner,<br />
oftast endast en, som dessutom<br />
blir mycket framträdande. 2 Denna personifieringsprincip<br />
varierar mellan olika<br />
2 Personifiering diskuteras i relation till bl a nyhetsvärde senare i detta kapitel.<br />
3 Horton <strong>och</strong> Wohl 1956 samt t ex Levy, 1979, Rubin, Perse <strong>och</strong> Powell, 1985.<br />
28<br />
medier <strong>och</strong> redaktioner med olika policy<br />
<strong>och</strong> olika publiker. Mest framträdande är<br />
personifieringsprincipen hos medier som<br />
vänder sig till en bred publik, exempelvis<br />
kvällstidningar, <strong>och</strong> det var till stor del<br />
dessa som, bland nyhetsmedierna, förmedlade<br />
<strong>sagan</strong> om Diana.<br />
Den nära vännen Diana<br />
Prinsessan Diana blev alltså huvudrollsinnehavare<br />
i en såpopera med verklighetsanspråk<br />
<strong>och</strong> denna såpopera mötte <strong>tv</strong>eklöst<br />
en stor <strong>och</strong> förmodligen engagerad<br />
publik, även om vi inte vet hur stor <strong>och</strong> hur<br />
engagerad den var. Intresset för just Diana<br />
kan i hög grad förklaras utifrån teorier om<br />
att medierna tillhandahåller ställföreträdande<br />
umgänge, s k para-social interaktion.<br />
Begreppet lanserades ursprungligen 1956<br />
av amerikanerna Horton <strong>och</strong> Wohl <strong>och</strong> har<br />
sedan följts upp av andra forskare. 3<br />
Teorin om para-social interaktion går i<br />
korthet ut <strong>på</strong> att mediernas publik u<strong>tv</strong>ecklar<br />
relationer med personer i medierna<br />
som liknar de relationer man har med<br />
människor i verkliga livet. Publiken, eller<br />
delar av denna, lär sig att känna igen <strong>och</strong><br />
sympatisera med vissa mediepersoner <strong>och</strong><br />
interagerar med dessa. Men det är inte<br />
med verklighetens mediepersoner som<br />
publiken interagerar utan med de stereotypa<br />
roller som dessa personer själva spelar<br />
eller framställs spela i medierna.<br />
Det kan u<strong>tv</strong>ecklas band av intimitet<br />
mellan människor i publiken <strong>och</strong> mediepersoner.<br />
Denna känsla grundar sig bland<br />
annat <strong>på</strong> att man upplever sig ha varit<br />
med om händelser tillsammans med<br />
mediepersonen genom att man varit involverad<br />
i samma händelseförlopp i den<br />
värld som medierna tillhandahåller. Genom<br />
att publiken regelbundet mentalt vis-
Change language