slutet på sagan prinsessan dianas död i press, radio och tv

utanför den franska Rivieran och bilden
är tagen med ett teleobjektiv med mycket
lång brännvidd. Expressen är ensam, av
de granskade tidningarna, om att publicera
en så intim bild. I samma tidning, den
3 september, finns följande kommentar
från den utsände reportern i London: Det
var väl Dis och Dodis fulla rätt att slippa
denna eviga jakt på suddiga bilder med erotiska
antydningar, en kyss, ett lår, en smekning,
det mest privata som det mest offentliga, den
heliga tronföljarmodern som kärlekskrank
kvinna, upp och ned på piedestalen, som om
allmänheten, tidningsköparna, ville vörda och
förakta henne samtidigt. Att Expressen bara
några dagar tidigare publicerat just en
sådan bild på paret bortser tidningens
redaktionen från.
Kritik av andra
Prinsessan Dianas död berörde alla nyhetsmedier
på ett allmänt och principiellt
plan, alltså även svenska medier. Frågorna
om mediernas skuld och kändisjournalistik
engagerade journalister, fotografer
och medier till bland annat diskussioner
och debatter. Dessutom var medierepresentanter
de källor som uttalade sig
mest i dessa frågor.
De svenska medierna tog starkt avstånd
från de sju fotografer som följde efter prinsessan
Dianas bil och hävdade att detta
sannolikt aldrig skulle hänt i Sverige och
definitivt inte med nyhetsmedier inblandade.
De tog också avstånd från den typ
av journalistik som paparazzifotograferna
representerar och möjligen är den
yttersta konsekvensen av — den sensationsinriktade
och hårt intimiserande
kändisjournalistiken. Samtidigt använde
sig en del av de granskade redaktionerna
just av denna typ av journalistik, och av
paparazzibilder, under den vecka som
fördömandena var som hårdast.
133
Att just pressfotografer var inblandade i
prinsessans död orsakade troligen större
uppmärksamhet kring skuldfrågan än om
bilen prinsessan åkte i hållit en så hög
hastighet av någon annan anledning.
Medierna fick under veckan som följde på
hennes död möjlighet att granska sig själva.
Men inte något av de granskade medierna
kände sig träffat; inga paparazzifotografer
finns i Sverige, och i synnerhet anlitas
de inte av de största nyhetsmedierna.
När ansvarige utgivaren Joakim Berner
på Dagens Nyheters förstasida den 1 september
skriver att tiden är inne för självrannsakan,
var detta en allmän och principiell
formulering, kanske främst avsedd
för andra medier än hans egen tidning. Ett
möjligt undantag var Aftonbladets chefredaktör,
Thorbjörn Larsson, som i en krönika
den 2 september meddelade att han
lärt sig något av prinsessan Dianas död
och med större försiktighet i fortsättningen
kommer att besluta om publicering av
kändisbilder.
Bakom dessa resonemang finns dock
frågan om mediernas och journalistikens
villkor. Det är knappast troligt att svenska
medier avviker på något avgörande sätt
från brittiska. Skillnaderna bottnar i marknadernas
olika storlek och skillnader i
publikstruktur. De ekonomiska villkoren
är avgörande och de är likartade. Såväl
brittiska som svenska medier ingår dessutom
i en global medieindustri. Mycket
av det brittiska tabloider anklagas för,
exempelvis utlämnandet av människor
och källkritik om det passar, finns också i
svenska kvällstidningar.
Det kanske mest väsentliga när det gäller
mediernas roll och ansvar i samband
med prinsessan Dianas död är dock att
svenska medier under mer än ett decennium
sannolikt bevakat prinsessan med i
stort sett samma intensitet som utländska,
icke brittiska, medier. Hennes död