Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

46 FÖRFÄRAS EJ
Ett problem som väl alla chefer haft är att medarbetarna kom från många olika områden och hade
starka viljor. Alla ville vara överdirektörer. Hur såg du på den saken?
Jag hade varit chef på departementet och där hade vi ett mer strömlinjeformat system, där alla
visste sina uppgifter och roller. Alla var uppfostrade i samma anda och hade samma typ av
handläggningsmässig utbildning. Här var det en helt annan kultur.
Landahl var ofta arg, särskilt i början av SPF-perioden, men jag kommer inte ihåg att du rutit till.
Ville du göra det någon gång?
Ja, nog hände det. Särskilt när vissa inte ville göra det som de blivit anställda för utan valde helt
andra arbetsuppgifter. Men inte så ofta, jag är av naturen en snäll människa.
Vilka ser du som de viktigaste projekten under din tid?
Ett viktigt mål var råd och anvisningar till CB. För övrigt tycker jag att informationsrådet
uträttade mycket när det lyckades förena olika viljor och få dem att samarbeta.
Räddningsverket körde ju sitt eget race och även Försvarsstaben hade sina bestämda synpunkter
– men vi lyckades få den gemensamma försvarsinformationen att fungera.
Du träffade ju andra verkschefer i Försvarsrådet. Hur såg de på psykförsvaret?
Ja, det kändes att man var en lillebror i sammanhanget. Men mest rörde det sig om information
om olika militära ting. De stora civila beredskapsmyndigheterna som exempelvis Vattenfall
hade mycket mer att säga än vi, vi sågs som en liten släpkärra till ÖCB. För mig var mötena
med Sveriges Radio och Television de mest intressanta.
Vilka stora övningar var du med på? Några personligheter som du kommer ihåg från
den verksamheten?
Jag var med i Karlsborg när vi övade det centrala presskvarteret och på en stor övning i
Enköping. Radioorganisationen övades ju regelbundet. Sedan hade vi ett grandiost projekt att