Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

216 FÖRFÄRAS EJ
pa mobiliseringen, SÅ ÄR DET FALSKT! TRO DET INTE!” I dagens telefonkatalogan-nons
är parollen förstås borta; att nu mana fram beredskapsstämningar i Sverige skulle utmana löjet.
En annan psykologisk fråga var beredskapslarmet. ”Om kriget kommer” innehöll bilder av de
olika larmsignaler, som kunde ges med tyfoner på hustaken.
Alla undersökningar visade att folk inte kunde skilja på de olika signalerna. Dessutom uppgav
Civilförsvarsstyrelsen att det fanns tekniska problem att skaffa fram och underhålla tyfoner
som kunde blåsa många olika slag av signaler. Räckte det inte med en enda larmsignal och
faran över?
Psykförsvarets mångårige kanslichef Per-Axel Landahl argumenterade passionerat för att
behålla det särskilda beredskapslarmet, som innebar att värnpliktiga omedelbart skulle bege sig
till mobiliseringsplatserna och samhället ställas på krigsfot. Liksom parollen om ”varje meddelande”
i broschyren så var detta regeringens yttersta medel vid ett kuppanfall och hade därför
ett värde i sig. Om det någonsin skulle vara klokt att utfärda en så svepande order som bokstavligt
skulle jaga ut stora delar av befolkningen på gator och vägar och därför kunde leda till fullständigt
kaos, var en annan sak.
Den stora illusionen
I alla krigsspel och ledningsövningar på 1970- och 80-talen hörde det till scenariot att ”Om
kriget kommer” skulle distribueras till svenska folket vid en given tidpunkt, samtidigt som
spänningen steg i omvärlden och det svenska försvaret förbereddes för insats. Förmodligen
trodde alla inblandade att det också skulle vara möjligt att göra så. De ”skrivbordsutgåvor” som
BN och senare SPF tryckte, lades regelmässigt fram på borden i övningshallen när det var så
dags i scenariot, så att de övade fick en handfast påminnelse om allvaret därute.
Som informationschef i SPF fick jag 1989 i uppdrag att fräscha upp skriften. Ett problem var
att de gamla illustrationerna, som gav karaktär åt de tre första ”skrivbordsutgåvorna”, hade kommit
bort. Ingen visste vem som ritat dem. Tillfrågade nya tecknare vägrade att rita i samma stil,
eftersom det skulle vara plagiat. Till sist kom vi överens om ett moderniserat, stiliserat manér.
Men den stora överraskningen kom när det blev dags för en tryckeriupphandling. Visserligen
skulle den aktuella broschyren bara tryckas i en begränsad upplaga, men mitt uppdrag innebar