Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Mina personliga erfarenheter
av Johanna Enberg
Jag ska försöka att beskriva hur det kändes att bygga upp en verksamhet
av detta slag och komma i kontakt med både arga och ledsna människor.
Jag tror att det är svårt att helt och hållet förstå den sorg och den
smärta som de personer känner som förlorade sina närstående vid m/s
Estonias förlisning.
Det är också svårt att sätta sig in i de upplevelser som de som överlevde
förlisningen har varit med om. Att kunna gå vidare i livet har för
dessa människor försvårats av hur frågorna kring Estonia har hanterats i
olika sammanhang. Estonia är fortfarande efter drygt åtta år mer eller
mindre en pågående kris i det svenska samhället. Frågorna kring Estonia har inte bara handlat
om själva haveriet. I mycket stor utsträckning har de handlat om hanteringen av alla de frågor
som uppstått under en lång process efter katastrofen.
Då vi skulle bygga upp arbetet inom projektet Estonia-information var det inte alls klart hur
vi skulle gå till väga. I början ringde otroligt många människor som var arga, ledsna och besvikna.
Det fanns samtidigt de som var tacksamma för att de hade någonstans att vända sig. Ofta
ville de ha någon att få tala med om en mängd olika funderingar. Många samtal varade länge
och det kom en mängd frågor inom de mest skiftande områden.
Myndigheter skulle övertalas
Uppdraget handlade om att lämna information till ett specifikt antal människor. Och det
handlade om att informera om något som inte rörde den egna myndighetens verksamhet.
Enligt förvaltningslagen och verksförordningen har varje myndighet ett informationsansvar
inom sitt eget verksamhetsområde. Det innebar att vi ofta var tvungna att övertala andra myndigheter
om att vi skulle få informera i frågor som låg inom deras verksamhetsområde. Det
visade sig fungera relativt bra. Ibland fick vi frågan om varför vi skulle informera om det ena
eller det andra och vad det skulle leda till.
Johanna
Enberg
FÖRFÄRAS EJ
207