Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

200 FÖRFÄRAS EJ
Kanske hade man på Kommunikationsdepartementet räknat med att suget efter information
snart skulle lätta, men resultatet blev bara att kommunikationsministern och hennes medhjälpare
nöttes ner av trycket. De kunde inte värja sig mot kritik, påhopp och krav på tröst från
enskilda och de anhörigföreningar, som började verka efter olyckan.
SPF blev kontaktorgan
Mer än två år efter olyckan - den 21 oktober 1996 - beslutade regeringen att en fristående
myndighet, Styrelsen för psykologiskt försvar, skulle bli kontaktorgan för anhöriga till de svenskar
som omkom. Ett år senare utvidgade SPF uppdraget att också gälla dem som överlevt förlisningen.
Myndigheten hade fått ett konkret fredstida operativt informationsuppdrag.
SPF skulle föra vidare människornas önskemål och synpunkter till regeringen, men hade i
övrigt inget ansvar eller inflytande när det gällde sakfrågor kring Estonia. Erfarenheterna har
summerats av projektledaren Johanna Enberg och den erfarna informatören Disa Byman i
skriften ”Att kommunicera med drabbade människor”, som delvis ligger till grund för detta
kapitel.
Under de första veckorna låg ansvaret för Estonia-kontakterna på den här bokens författare.
Under tiden anställdes Enberg och en assistent, som under de följande åren arbetade med projektet
på heltid. Pärmar och adresslistor togs över till SPF från Kommunikationsdepartementet
och jag försökte att genom intervjuer och inläsning av rapporter, vittnesböcker och annat få
överblick över de aktuella frågorna.
Det gällde också att öppna kontakter med de olika aktörerna på bland andra Sjöfartsverket,
Statens haverikommission, Ersta sjukhus och anhörigföreningarna. En del telefonsamtal var
obehagliga, eftersom vissa ”representanter” för anhöriga hade lagt sig till med en fränt kritisk
och beskyllande ton i sina myndighetskontakter. Men det ringde också många enskilda personer
som ville prata för att lätta sin sorg, kravlöst och utan någon aggressivitet. Typisk för den
ångest, som många levde med var frågan ”men vad tycker du själv?” när det gällde känsliga frågor
som övertäckning och bärgning av omkomna.