Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

150 FÖRFÄRAS EJ
Enköping våren 1993 vände hon tvärt och hade sedan mycket positiv inställning. Utbildningen
blev ett slags adelsmärke för SPF.
Jag tycker att forskning och utbildning var en utmärkt kombination, som gav oss hög status
och tyngd åt det som vi pratade om. Vidare hade både Göran och jag erfarenhet från spel från
Försvarshögskolan.
Var det ni eller länsstyrelserna som formellt ledde övningarna?
Man kan säga att vi gjorde det i samverkan. Göran och jag svarade för innehållet och länsstyrelserna
stötte den praktiska administrationen, kontaktade kommunerna och svarade för att det
fanns telefoner m.m. på plats. Vi hade en seminariedel på morgonen, där vi talade om kriskommunikation,
baserat på SPF:s forskning. På eftermiddagen var det ett spel, där vi trimmade
kommunens ledande tjänstemän och politiker samt polis och sjukvård. Dagen avslutades med
analys av hur de hade lyckats med sin uppgift och hur de skulle gå vidare.
Men i vissa kommuner skedde allt i form av ett seminarium.
Ja, i kommuner som var mycket små eller där de inte kommit så långt i sin planering så utfördes
spelet i seminarieform. Då satt vi med i kommunens ledningsgrupp på en 7-8 personer och
kunde stoppa handlingen och kommentera vartefter.
Oavsett form använde vi oss av stora olyckor med stora skador på kommunens infrastruktur
och många skadade och döda i våra scenarier. Vi gick in i spelet när räddningstjänsten genomfört
merparten av sitt arbete, men då medier, medborgare och anhöriga ställde höga krav på
kommunens information. Poängen med att använda det-värsta-som-kan-hända-scenarier var att
visa upp ett spektrum av skilda informationsbehov samt vikten av samordning av information
inom kommunens olika förvaltningar, men också mellan kommun, polis och sjukvård. SPF:s
tanke var att kommunen med erfarenheterna från spelet skulle utarbeta en plan för kriskommunikation.
En plan som täckte allt från mindre kriser och olyckor till svåra, omfattande samhällsstörningar.