Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

118 FÖRFÄRAS EJ
der, som uppkom när en nödställd blixtrade med sin kamera för att få hjälp. I ”Estoniakatastrofen,
massmedierna och allmänheten” presenterade Peter Hillve och Lennart Weibull en
intervjuundersökning som utförts strax efter katastrofen. Den handlade om hur nyheten spreds,
hur folk uppfattade nyhetsbevakningen och bedömde risker med olika transportmedel.
nyheten spreds och uppfattades i Estland redovisades i två rapporter: ”När nyheten nådde
Estland” (av Andrus Saar, Göran Stütz och Eino Tubin) och ”Estonia. The disaster in Estonian
media”. Den senare skrevs av en forskargrupp vid Tartu Universitet, som leddes av makarna
Marju Lauristin och Peeter Vihalemm.
Saar svarade för en estnisk intervjuundersökning efter samma mall som den svenska.
Rapporten från Tartu kom också in på mytologi och den ymniga ryktesspridningen i Estland.
Svenska och finska tvivel på besättningens sjömanskap tillbakavisades harmset av esterna.
Med några års perspektiv på händelsen kan man konstatera att den estniska allmänheten
hade svårare än den svenska att acceptera de officiella förklaringarna till olyckan, men att esterna
generellt hade lättare att gå vidare efter bestörtningen och sorgen.
Katastrofbranden
Den värsta katastrofbranden i Sverige i modern tid inträffade strax innan midnatt före allhelgonahelgen
1998, då en fest pågick i en fullsatt lokal som tillhörde Makedonska föreningen i
Göteborg. Av de närmare 400 ungdomarna på festen omkom 63 medan 213 skadades. De flesta
hade invandrarbakgrund.
Forskare vid Örebro och Göteborgs universitet studerade olika aspekter som myndigheternas
kommunikation med medier och anhöriga, hur ungdomar bedömde myndigheternas agerande
och information, hur journalister upplevde branden samt vilken betydelse branden hade för
invandrarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner (Larsåke Larsson och Stig Arne
Nohrstedt (redaktörer): ”Göteborgsbranden 1998”, Rapport 179, 2000).
Den katastrofplan som upprättats i Göteborgs stad och som baserades på erfarenheter från
tidigare större olyckor, fungerade bra. Tack vare mobiltelefoner kom anhöriga oväntat snabbt
till olycksplats och sjukhus men beredskapen att möta dem räckte inte till. På Sahlgrenska sjukhuset
var det närmast tumult när 4-5000 människor besökte sjukhuset på några få dagar.