Förfäras ej.pdf - Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

116 FÖRFÄRAS EJ
materialet att de inte var intresserade av något avvikande.
Göran Stütz studerade svenskarnas mediekonsumtion utifrån en rikstäckande enkätundersökning.
En av frågorna gällde hur många som följde kriget i utländsk satellit-TV.
I studien ”Gulfkriget – ett mediedrama i två akter” analyserade Håkan Hvitfelt och Karin
Mattsson hur några svenska medier bedömde sanningshalten i utländskt nyhetsmaterial och
hur de presenterade krigets parter och aktörer för den svenska publiken. Ett karakteristiskt drag
i rapporteringen var personfixeringen – kriget framställdes som en personlig kamp mellan
George Bush och Norman Schwarzkopf å ena sidan och Saddam Hussein å den andra.
Stig Hadenius och Elisabeth Stùr tog i ”Hopp och fruktan” upp den oro som många svenskar
kände för tänkbara terrordåd och som på olika sätt uppammades av de svenska massmedierna,
tydligen i ambitionen att föra det avlägsna kriget närmare läsarna. Ifrågasatte någon de
skräckprognoser och katastrofscenarier som släpptes ut? Vilka prognoser och analyser lämnades
av de uniformerade militärer som framträdde i TV? Uppträdde de som företrädare för det svenska
försvaret eller som privatpersoner?
Det kanske viktigaste resultatet av Gulf-projektet var att det visade på den stora betydelsen
av källkritik och på att medierna i sin nyhetsrapportering också redovisar sina källor. Gulf-projektet
blev uppmärksammat i medierna, som tog till sig dessa resultat när de rapporterade från
senare krig. En jämförelse med Gulf-kriget gjordes av Stig Arne Nohrstedt, Birgitta Höijer och
Rune Ottosen i ”Kosovokonflikten, medierna och medlidandet” (Rapport nr 190, 2002). De
menade att medierna bättrat sig, men att de svenska medierna ändå alltför mycket påverkades
av NATO:s propaganda under Kosovokonflikten 1999. Författarna avslutade sin skrift bl.a.
med den fromma förhoppningen: ”kanske kan krigsjournalistiken utvecklas till fredsjournalistik”.
Göteborgskravallerna vid EU-mötet i juni 2001 var inte krig, men åskådarnas reaktioner
på medierapporteringen hade likheter med allmänhetens reaktioner på krigsrapportering. Det
skrev Ulrika Olausson i ”Vi kommer bara ihåg våldsamheterna” (Meddelande nr 161, 2002).
Hon intervjuade både åskådare och aktivister och fann inte helt överraskande att deras syn på
mediernas rapportering var helt olika. I allmänhet hade åskådarna förtroende för polisen och
förståelse för mediernas arbetssätt. Aktivisterna kritiserade däremot skarpt medierna, ”maktens
megafoner”, som i deras ögon glorifierade polismakten och lämnade deras budskap i skymundan.