LÄRARHANDLEDNING Den tidiga modernismen ... - Moderna museet

F A U V I S M - M A T I S S E
Fauvismen brukar ses som den första av det
tidiga 1900-talets många avantgardistiska
konstriktningar.
Det var en löst sammanhållen konstnärsgrupp
med medlemmar som Henri Matisse, Maurice
Vlaminck och André Derain. Rörelsen
som uppkom i Paris 1904, var kortlivad och
upphörde redan 1907.
Fauvisternas gjorde färgstarka målningar
i onaturliga färger som saknade bilddjup.
De förenklade sina motiv och byggde upp
bilderna av färgfält och tydliga konturer där
pensledragen syntes. När gruppen 1905
ställde ut på akademins höstsalong såg en
kritiker de färgstarka verken hänga kring en
traditionell skulptur och skrev: här står Donatello
bland vilddjuren. På franska betyder
Les Fauves vilddjur och riktningen kallas
sedan dess för fauvism.
Idag kan det vara svårt att förstå att målningarna
som de fauvistiska konstnärerna gjorde
uppfattades som chockerande, men i början
av 1900-talet var man van vid att konsntärer
med hjälp av bilddjup, naturliga färger och
målat ljus och skuggor försökte efterlikna
verkligheten när de skapade en målning.
Den här konsten var alltså helt tvärt emot allt
man tyckte att konst skulle vara och även
om många tidigare konstnärer hade använt
starka färger hade ingen tidigare sett något
liknande.
Fauvisterna hade sett konst av postimpressionister
som van Gogh, Gauguin, och Seurat
och inspirerades av deras sätt att använda
färg på ett fritt och nyskapande sätt. Cezanne
var också en viktig förebild. Hans sätt att
försöka måla av de färger han såg och på
det sättet liksom modellera fram en bild av
verkligheten på duken uppfattades som nytt
och spännande.
Andra viktiga intryck fick fauvisterna från
den utomeuropeiska konsten. De såg masker
och skulpturer från Afrika, Oceanien och
Sydamerika och beundrade den orientaliska
dekorativa konstens färgstarka och välkomponerade
växtornamentik och de persiska
miniatyrernas utvikta perspektiv och färgstarka
mönsterprakt.
Henri Matisse var fauvisternas centralgestalt.
Han strävade inte efter att med färgen uttrycka
sina egna känslor. Istället ville han med
starka klara färger skapa en behaglig konst
som byggde på jämvikt, renhet och ro. Han
hade inte en tanke på att uppröra med sin
konst och valde därför att måla traditionella
motiv som stilleben, interiörer, landskap och
naketstudier.
Han gjorde flera resor till Nordafrika och
inspirerades av de orientaliska kulturernas
mönsterskatter. Utställningens blåskimrande
parklandskap, Marockanskt landskap, Akantus
målat i Tanger 1912, är ett fint exempel
på hur Matisse kombinerade sin strävan efter
harmoni mellan färg och form med den orientaliska
konstens dekorativa uttryck.
1908 öppnade Matisse en konstskola där
han fram till 1911, när skolan stängde,
undervisade ett snabbt växande antal unga
konstnärer. Skolan fick stor betydelse för
spridningen av de nya idéerna kring färg,
form och komposition till andra europeiska
länder. Många av studenterna var skandinaver
och bland de svenska eleverna fanns Isaac
Grünewald och Sigrid Hjertén vars måleri har
samma dekorativa skönhet och starka klara
färgfält som man ser i Matisses målningar.
.