På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

drag som sällan är sura. Det är skäl att utreda förekomsten
av hotade eller i övrigt betydelsefulla arter i samarbete
med vederbörande miljöcentral och fiskerimyndigheterna
(Rantala 1991).
Nedanför kalkstationen vore det skäl att i mån av möjlighet
anlägga en sedimentationsbassäng som samlar upp kalk-
och metallavlagringarna. I fall vattnets aciditet överskrider
2 mmol/l lönar det sig att använda en annan metod enär
kalkens upplösningsgrad i ett så surt vatten är 20-25%
(Weppling 1997). Då vattnets surhetsgrad är så hög blir
direkt kalkning, i den omfattning att den skulle ha en effekt,
oerhört dyr att förverkliga. Dessutom skulle metoden medföra
att en stor mängd metallhaltiga sediment ansamlas på
vattendragets botten.
8.2.2. Anaeroba kalkfilter
8.2.2.1. Nuläge
Kvaliteten på dräneringsvattnet från sura sulfatjordar och
de problem de förorsakar påminner om de problem som de
sura vattnen från gruvor förorsakar. Detta innebär att man i
princip kan använda samma metoder för att behandla båda
typerna av vatten. Som en följd av den höga kostnadsnivån
för kalkning av vattendrag, och andra motsvarande aktiva
metoder, har man främst i USA fr.o.m. 1970-talet utvecklat
olika metoder för att behandla vatten från gruvor. En av
dessa metoder är anaeroba kalkfilter, vilka tar mindre plats
än stora våtmarker och kan fungera som producenter av
alkalinitet (Kustula et al. 2005a).
I Rintalaområdet i Ilmajoki har man testat en anaerob
kalkfilteranläggning (successive alkalinity producing system,
SAPS, bild 15) för att neutralisera dräneringsvatten.
Neutraliseringen baseras på den pH-höjning som mikro-
Vatten
Kompostskikt
SAPS-bassäng
Kalkstenslager
Reglerbrunn
Bild 15. En principskiss av en SAPS-anläggning (Kustula et al. 2005).
51
bernas reduktion åstadkommer. Försöket utfördes först i
laboratoriemiljö och därefter som ett pilotförsök (i fält). Anläggningen
planerades så att den bestod av tre parallella
linjer, som vardera innehöll ett filter av organiskt material,
ett kalkstenslager och en luftad sedimentationsbassäng. I
två linjer fanns dessutom halmkompost (egentliga SAPSanläggningar)
och i en av dem tillades gips. Avsikten var
att neutralisera surheten i vattnet och fälla ut metallerna
ur det. I fall vattnets syrehalt var för hög föll hydroxiderna
ut på kalkstenens yta, vilket hindrade reaktionen mellan
kalken och det vatten som skulle neutraliseras. Avsikten
var att skiktet med det komposterade materialet skulle
påskynda den biologiska reduceringen av svavlet och avlägsna
syre ur det behandlade vattnet. Därefter leddes
vattnet till sedimentationsbassängen där utfällningen av
metallhydroxiderna skedde (Kustula et al. 2005 b).
Anläggningen byggdes och togs i bruk år 2001 och försöket
pågick ända till år 2004. De olika behandlingslinjerna
kunde höja vattnets pH-värde och höja alkaliniteten.
Aciditeten minskade märkbart vid alla behandlingsalternativ.
Komposteringsbassängerna minskade effektivt på
syrehalten men förmådde inte i märkbar mån sänka sulfathalterna.
På basen av vattenkvalitetsmätningar kunde
man inte konstatera att SAPS-filtrets funktion försämrades
under de tre år som försöket pågick (Kustula et al.2005b).
Kalla vintrar innebär problem för denna metodik. Åtminstone
under vårflödet sker så gott som ingen mikrobaktivitet.
Vattenvolymerna på våren och ibland även på hösten är
så stora att man inte nödvändigtvis kan uppnå den behövliga
behandlingseffektiviteten. Dessutom inverkar de
stora pH-fluktuationerna negativt på de biologiska processerna.
Metoden kunde lämpa sig för sådana objekt, som
producerar små mängder mycket surt vatten, så kallade
hotspot-områden.
Sedimentationsbassäng
Luftning
Utlopppsbrunn