På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

År 1987 utfördes ett kalkningsförsök i Solf å. Solf å mynnar
i Södra Stadsfjärden söder om Vasa. Som neutraliserande
ämne användes kalciumoxid (CaO) och det tillsattes med
torrdosering. Efter kalkningen minskade vattnets surhetsgrad
och halter av aluminium och järn. Sulfathalten,
pH-värdet och vattnets ledningsförmåga ökade. Kalkpartiklarna
samlades direkt efter tillsatsen på bottnen och
neutraliserade bottensedimenten. Effekter av kalkningen
kunde även noteras i Södra Stadsfjärden. Rapportörens
åsikt var att man genom att kalka Solf å kunde minska
surhetsproblemen i Södra Stadsfjärden (Rekilä 1988).
Den såkallade ”alunarbetsgruppen” som tillsattes för att utreda
de försurningsproblem som förorsakas av de sura sulfatjordarna
granskade i början av 1990-talet 28 vattendrag i
längs Finlands västra och sydvästra kust. Gruppen föreslog
att följande vattendrag borde kalkas: Lestijoki, Kronoby å,
Harrström å, Lappfjärds å och Sirppujoki (Rantala 1991). År
1992 var tre kalkstationer med automatdosering i bruk. De
fanns i Harrström å, Lappsunds å och i Kronoby å. Numera
är endast kalkstationen i Kronoby å i bruk.
År 1990 användes i Finland ca 2000 ton kalksten för att
neutralisera vattendrag. Dessutom användes ca 400 ton
kalciumoxid för att neutralisera sådana vattendrag i vilkas
avrinningsområde det fanns sura sulfatjordar.
År 1991-1992 utförde man i Alisenjärvi i Nokia ett neutraliseringsförsök
(Iivonen & Kenttämies 1993). År 1992 tillsatte
man totalt 60,2 ton kalk i sjön och dess vattenkvalitet
granskades före och efter kalkningen. Efter kalkningen
steg pH-värdet i ytvattnet och likaså alkalinitetsvärdet. De
övriga parametrarna förändrades inte märkbart.
Den i sydöstra Finland belägna Kaltonjoki kalkades våren
1992 då man tillsatte 25 och 17 ton kalkstensgrus i två
bäckar i dess avrinningsområde. Jämfört med referensbäcken
höjde kalkningen pH-värdet en aning i den ena
bäcken under sommaren men under hösten sjönk pHvärdet
igen och kalkningen kunde inte hindra uppkomsten
av ett surt höstflöde. I den andra bäcken hade kalkningen
ingen märkbar effekt (Iivonen & Kenttämies 1993). I Hallu
by invid Sirppujoki iordningställde man år 1989 en kalkstation
för att motverka försurningsolägenheter i samband
med rensningen av ån 1990-1994.
I Triipponens (1997) rapport presenteras beräkningar av
kostnader för och effekterna av vattendragskalkningen.
Då den använda kalkdosen var 50 gram per sekund var
det möjligt att vid medelhögvattenföring (10m3/s) höja pHvärdet
med 0,2 pH-enheter (4,6 → 4,8) och kostnaderna
var 500-850 €/dygn. I fall pH-värdet är mycket lågt är en
höjning med 0,2 enheter inte tillräckligt för att säkra livsbetingelserna
för fiskar och andra organismer. Ifall man vill
50
höja pH-värdet i Sirppujoki till 5,2 skulle kostnaden vara
2 500 – 3 400 €/dygn. Enär det sura flödet i Sirppujoki varar
i åtminstone en månad på våren och på hösten skulle de
årliga kostnaderna uppgå till cirka 170 000 €.
Huttu (2007) har bedömt att man, genom att använda
kalkfilterdikning på de mest kritiska områden i Kyro älvs
avrinningsområde, skulle kunna åstadkomma samma neutraliseringseffekt
som vid en direkt vattendragskalkning.
8.2.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Försurningsproblemen bör i första hand förhindras på de
platser där de kan uppkomma. Vattendrags-kalkning är en
tillfällig åtgärd som endast lämpar sig för att åtgärda ett
oförutsett undantagsläge. Direkt kalkning kan på basen av
en specifik lägesbedömning rekommenderas t.ex. för små
sidofåror, som har en klar betydelse för ett för naturhushållningen
viktigt vattendrag. Vattendragskalkning lämpar
sig bäst för små vattendrag som endast i liten eller måttlig
grad påverkas av dräneringsvatten från sura sulfatjordar.
Vattendragskalkning lämpar sig dåligt för stora vattendrag
eftersom de kalkmängder som behövs är stora och enär
den icke upplösta kalken och de utfällda metallerna orsakar
problem.
Kalkning av vattendrag kan rekommenderas som en åtgärd
för att snabbt åtgärda en betydande försurningsolägenhet.
För avrinningsområdena borde man uppgöra planer
för kalkning av dränerings-vatten. I dessa utvärderas i
vilka vattendrag och i vilket läge det lönar sig att inleda
kalkning. Av kostnadsskäl torde det vara möjligt att kalka
dräneringsvatten endast i enstaka fall, då det är nödvändigt
för kunna avleda av dräneringsvatten. Det kan handla
om t.ex. rensning av ett utfallsdike eller åtgärdande av ett
oförutsett krisläge.
För att anskaffa kalkstationer och kalk behövs en tillräcklig
finansiering (av den som förorsakar skadan) och en plan för
hur stationen skall skötas under försurningstoppar. I särskilda
fall kan det vara ändamålsenligt att anskaffa mobila
kalkstationer. Med hjälp av en sådan kan man åtminstone
begränsa försurningsskador i fall man kan inleda kalkningen
i rätt tid och på rätt plats. Kostnaderna för vattendragskalkningen
är likväl höga och resultaten varierande.
Det är förmodligen också svårt att, i ett akut och överraskande
krisläge, tillräckligt snabbt få kalkstationen på
plats. Kalkstationen borde förses med automatlarm, som
meddelar om störningar i driften. Även ett kort avbrott i
kalkningen under en kritisk tidpunkt kan vara mycket skadligt
för livet i vattendraget (Rantala 1991).
Kalkning av vattendrag bör planeras noggrant enär metoden
lämpar sig bäst för små vattendrag och/eller vatten-