På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

More documents

Recommendations

Info

8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.Kalkstationer 8.2.1.1. Nuläge Kalkning direkt i vattendrag kan komma i fråga endast i undantagsfall enär metoden har flere biverkningar. Anläggnings- och framförallt driftkostnaderna är mycket höga och metoden lämpar sig bäst för vattendrag med en moderat belastning från sura sulfatjordar och/eller en låg vattenföring. Metoden kan användas ifall det handlar om att rädda små vattendrag; till exempel om det gäller ett viktigt råvattentag eller ifall kalkning är en förutsättning för att akut säkra fiskbeståndets överlevnad (Rantala 1991). Vid kalkning direkt i vattendrag används vanligen mald kalksten (CaCO3). För neutraliseringen behövs vanligtvis ca 200 gram kalk per kubikmeter vatten, men den exakta mängden beror på kalkstenens partikelstorlek och dess karbonatinnehåll, på den doseringsteknik man använder och vilka målsättningar man vill uppnå (Lakso et al. 1989). En stor del av kalkens neutraliseringspotential förbrukas i samband med att metallföreningar sedimenterar. Kalkning har ofta utförts vid pumpstationer eftersom pumpen kan blanda in kalken i vattenmassan på ett effektivt sätt. En nackdel med att kalka metallhaltiga dräneringsvatten är att det på vattendragets botten samlas stora mängder Bild 14. En kalkstation med torr- eller våtdoserare för neutralisering av vatten (Lakso et al.1989). 49 metallhaltiga sediment. Då vattnets pH-värde stiger utfälls speciellt aluminium och järn som hydroxider (Lakso et al.1989) och i reaktionen förbrukas en stor mängd basiska ämnen. Om vattendragets surhetsgrad det vill säga aciditet (mmol/l) är hög är kalkens lösningsgrad låg. En genom titrering bestämd surhetsgrad definierar bättre än pH-värdet den mängd kalk som behövs för en neutralisering, därför att metallerna verkar buffrande vid låga pH-värden. Ju högre surhetsgrad vattnet har desto högre är metallhalterna och därmed är också den mängd neutraliserande ämne (kalk) som åtgår för neutraliseringen större. Kalkstationerna kan uppdelas i två kategorier: Stationer med torrdosering och våtdosering (bild 14). Vid torrdosering tillsätts kalkmjölet som sådant eller uppblandat i vatten. Vid våtdosering användes en fabrikstillverkad lösning, t.ex. kalkslam eller lut. I Västra Finlands miljöcentrals verksamhetsområde utfördes försök med kalkning i flere vattendrag som t.ex. Kyro Älv, Solf å, Lappfjärds å, Lappsunds å, Karperöfjärden och i Iskmo sund (Korsholm). Som neutraliserande ämne användes i de flesta vattendrag kalciumkarbonat (CaCO3), i en del användes även kalciumoxid (CaO). I Lappsunds å tillsattes 150 gram kalciumoxid till en kubikmeter vatten, vilket fick pH-värdet att stiga till över 6,0. I Lappfjärds å tillsattes via en pumpstation 400 gram kalciumkarbonat per kubikmeter vatten, vilket höjde pH-värdet med 0,7 enheter (Rantala 1991).
År 1987 utfördes ett kalkningsförsök i Solf å. Solf å mynnar i Södra Stadsfjärden söder om Vasa. Som neutraliserande ämne användes kalciumoxid (CaO) och det tillsattes med torrdosering. Efter kalkningen minskade vattnets surhetsgrad och halter av aluminium och järn. Sulfathalten, pH-värdet och vattnets ledningsförmåga ökade. Kalkpartiklarna samlades direkt efter tillsatsen på bottnen och neutraliserade bottensedimenten. Effekter av kalkningen kunde även noteras i Södra Stadsfjärden. Rapportörens åsikt var att man genom att kalka Solf å kunde minska surhetsproblemen i Södra Stadsfjärden (Rekilä 1988). Den såkallade ”alunarbetsgruppen” som tillsattes för att utreda de försurningsproblem som förorsakas av de sura sulfatjordarna granskade i början av 1990-talet 28 vattendrag i längs Finlands västra och sydvästra kust. Gruppen föreslog att följande vattendrag borde kalkas: Lestijoki, Kronoby å, Harrström å, Lappfjärds å och Sirppujoki (Rantala 1991). År 1992 var tre kalkstationer med automatdosering i bruk. De fanns i Harrström å, Lappsunds å och i Kronoby å. Numera är endast kalkstationen i Kronoby å i bruk. År 1990 användes i Finland ca 2000 ton kalksten för att neutralisera vattendrag. Dessutom användes ca 400 ton kalciumoxid för att neutralisera sådana vattendrag i vilkas avrinningsområde det fanns sura sulfatjordar. År 1991-1992 utförde man i Alisenjärvi i Nokia ett neutraliseringsförsök (Iivonen & Kenttämies 1993). År 1992 tillsatte man totalt 60,2 ton kalk i sjön och dess vattenkvalitet granskades före och efter kalkningen. Efter kalkningen steg pH-värdet i ytvattnet och likaså alkalinitetsvärdet. De övriga parametrarna förändrades inte märkbart. Den i sydöstra Finland belägna Kaltonjoki kalkades våren 1992 då man tillsatte 25 och 17 ton kalkstensgrus i två bäckar i dess avrinningsområde. Jämfört med referensbäcken höjde kalkningen pH-värdet en aning i den ena bäcken under sommaren men under hösten sjönk pHvärdet igen och kalkningen kunde inte hindra uppkomsten av ett surt höstflöde. I den andra bäcken hade kalkningen ingen märkbar effekt (Iivonen & Kenttämies 1993). I Hallu by invid Sirppujoki iordningställde man år 1989 en kalkstation för att motverka försurningsolägenheter i samband med rensningen av ån 1990-1994. I Triipponens (1997) rapport presenteras beräkningar av kostnader för och effekterna av vattendragskalkningen. Då den använda kalkdosen var 50 gram per sekund var det möjligt att vid medelhögvattenföring (10m3/s) höja pHvärdet med 0,2 pH-enheter (4,6 → 4,8) och kostnaderna var 500-850 €/dygn. I fall pH-värdet är mycket lågt är en höjning med 0,2 enheter inte tillräckligt för att säkra livsbetingelserna för fiskar och andra organismer. Ifall man vill 50 höja pH-värdet i Sirppujoki till 5,2 skulle kostnaden vara 2 500 – 3 400 €/dygn. Enär det sura flödet i Sirppujoki varar i åtminstone en månad på våren och på hösten skulle de årliga kostnaderna uppgå till cirka 170 000 €. Huttu (2007) har bedömt att man, genom att använda kalkfilterdikning på de mest kritiska områden i Kyro älvs avrinningsområde, skulle kunna åstadkomma samma neutraliseringseffekt som vid en direkt vattendragskalkning. 8.2.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder Försurningsproblemen bör i första hand förhindras på de platser där de kan uppkomma. Vattendrags-kalkning är en tillfällig åtgärd som endast lämpar sig för att åtgärda ett oförutsett undantagsläge. Direkt kalkning kan på basen av en specifik lägesbedömning rekommenderas t.ex. för små sidofåror, som har en klar betydelse för ett för naturhushållningen viktigt vattendrag. Vattendragskalkning lämpar sig bäst för små vattendrag som endast i liten eller måttlig grad påverkas av dräneringsvatten från sura sulfatjordar. Vattendragskalkning lämpar sig dåligt för stora vattendrag eftersom de kalkmängder som behövs är stora och enär den icke upplösta kalken och de utfällda metallerna orsakar problem. Kalkning av vattendrag kan rekommenderas som en åtgärd för att snabbt åtgärda en betydande försurningsolägenhet. För avrinningsområdena borde man uppgöra planer för kalkning av dränerings-vatten. I dessa utvärderas i vilka vattendrag och i vilket läge det lönar sig att inleda kalkning. Av kostnadsskäl torde det vara möjligt att kalka dräneringsvatten endast i enstaka fall, då det är nödvändigt för kunna avleda av dräneringsvatten. Det kan handla om t.ex. rensning av ett utfallsdike eller åtgärdande av ett oförutsett krisläge. För att anskaffa kalkstationer och kalk behövs en tillräcklig finansiering (av den som förorsakar skadan) och en plan för hur stationen skall skötas under försurningstoppar. I särskilda fall kan det vara ändamålsenligt att anskaffa mobila kalkstationer. Med hjälp av en sådan kan man åtminstone begränsa försurningsskador i fall man kan inleda kalkningen i rätt tid och på rätt plats. Kostnaderna för vattendragskalkningen är likväl höga och resultaten varierande. Det är förmodligen också svårt att, i ett akut och överraskande krisläge, tillräckligt snabbt få kalkstationen på plats. Kalkstationen borde förses med automatlarm, som meddelar om störningar i driften. Även ett kort avbrott i kalkningen under en kritisk tidpunkt kan vara mycket skadligt för livet i vattendraget (Rantala 1991). Kalkning av vattendrag bör planeras noggrant enär metoden lämpar sig bäst för små vattendrag och/eller vatten-
Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
Page 66 and 67: 12. Litteratur angående de sura su
Page 68 and 69: Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
Page 70 and 71: Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
Page 72 and 73: Valtakunnallinen pintavesien ekolog
Page 74 and 75: Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
Page 76 and 77: Bilaga 2. En förteckning över nat
Page 78 and 79: Bilaga 3. En bedömning av de socio
Page 80 and 81: Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
Page 82 and 83: Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
Page 84 and 85: Bilaga 6. Förslag till klassificer
Page 86: ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I

På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?