På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

8. Motverkande av
olägenheter orsakade
av dränering av sura
sulfatjordar
Sulfatjordar har i synnerhet sedan 1970-talet dränerats
mycket effektivt. Belastningen av metaller och surhet från
dessa marker varierar beroende på klimatologiska faktorer.
Den klassiska metoden att motverka försurning går ut på
att neutralisera den sura belastningen genom tillsats av
basiska ämnen. Neutraliseringen kan verkställas antingen
på land eller i vattendraget. Man kan även försöka lindra
effekterna av försurning genom att späda ut sura flöden
från dränerade områden. Kalkning direkt i vattendrag utgör
en kostsam form av eftervård och metoden kan rekommenderas
endast för att snabbt motverka oförutsedda
surhetsolägenheter.
8.1. Kalkning av jordmånen
8.1.1. Nuläge
Ett traditionellt sätt att få åkrar med sura sulfatjordar i odlingsbart
skick har varit att kalka åkern. Genom inblandning
av kalk kan man neutralisera det brukade skiktet men
kalkningen har en mycket liten effekt på kvaliteten av det
vatten som rinner ut via täckdikningsrören. Detta faktum
har klarlagts i fältundersökningar utförda i Tupos i Limingo
(Palko 1988). För att utreda vilken effekt av kalkning av
åkrar har på vattendragen tillsatte man 15 och 30 ton kalk
per hektar. Endast en marginell skillnad i kvaliteten på avrinningsvattnet
från de två försöksfälten noterades. Under
de fyra första åren var surheten mellan 5 och 35% lägre i
det vattnen som avleddes från provrutorna med den högre
kalkdosen. Efter åtta år syntes inte längre någon skillnad.
I vattnet som avleddes från de provrutor som kalkats med
den högre dosen minskade aluminiumhalten märkbart och
minskningen var större i det täckdikade området än i området
som dränerades med öppna diken (Weppling 1997).
Palko och Weppling (1994) beräknade att man för att neutralisera
den sura belastning som finns i ett 10 cm tjockt
lager av en sur sulfatjord teoretiskt sett kan behöva 31
ton kalk per hektar. Detta är en dos som är mångdubbelt
större än den gängse doseringen. Enligt denna undersökning
var kalkens neutraliserande effekt som störst om
den placerades i lägre belägna skikt (20-40 cm under
marknivån) därför att de i ytskiktet rikligt förekommande
48
organiska föreningarna minskade kalkens neutraliserande
effekt. Ännu efter åtta år var jordens pH i de provrutor
som kalkats med 15 ton/ha 0,5-1 enhet högre, och i de
provrutor som kalkats med 30 ton/ha 1-1,5 enheter högre,
än då försöket inleddes. Efter åtta år var pH-värdet i de
täckdikade områdena högre än i de som dränerades med
öppna diken. Detta beror förmodligen på att de försurande
ämnena i de täckdikade områdena avleddes via täckdikena
medan en del av de försurande ämnena i områden
som dränerades med öppna diken på grund av kapillärkraften
transporterades upp till ytskiktet. Neutraliseringen
av dem ledde till förbrukning av kalk i ytskiktet (Palko &
Weppling 1994).
I försöksfältet i Korsholm, där man använde en kalkdos
som var tio gånger högre än den som vanligen används
i jordbruket, var kalkhalterna lägre än i andra områden.
Orsaken var förmodligen att kalkens neutraliserande verkan
hade hindrats av järnföreningar som adsorberats på
kalkpartiklarna. Kalkning av markens ytskikt verkar inte
ha någon effekt på halterna av metaller i det avrinnande
vattnet (Åström et al. 2006).
I försöksfältet i Tupos undersöktes även hur kalkning påverkade
havreskörden. Havrekornens innehåll av kalk,
magnesium, och mangan var betydligt högre och halterna
av kobolt betydligt lägre på den åker som kalkades med
en dos som var dubbelt högre än normalt (Palko 1988).
Det bör noteras att i försöksfältet i Tupos kunde man inte
använda ett okalkat referensområde enär den okalkade
marken var för sur för att kunna odlas. Odlarna har i varierande
mån kunnat erhålla specialstöd för kalkning av sura
sulfatjordar under de två senaste miljöstödsperioderna.
8.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
För odling av sura sulfatjordar är kalkning av ytskiktet
mycket nödvändigt och kan därför rekommenderas. En ökning
av kalkdosen i ytskiktet minskar likväl inte urlakningen
av försurande ämnen i vattendragen. För att tillsatser av
kalk skall ha en märkbar inverkan på surhetsbelastningen
i vattendragen bör den placeras i de lägre ner belägna
markskikt där oxideringen av sulfatjordar sker. Det finns
ingen kostnadseffektiv metod för detta i dagens läge. I
detta hänseende bör metoderna för kalkning utvecklas.
Kalkning av åkrar är sällan kostnadseffektivt om den huvudsakliga
målsättningen är att minska de skador som
försurningen åstadkommer. I fortsatta undersökningar bör
man utreda om en ändamålsenligt placerad kalkning utförd
efter en lång torrperiod kan fungera som ett preventivt
skydd mot försurningsolägenheter.