På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

More documents

Recommendations

Info

ings- och avrinningsvatten som rinner ut i dikena vara så liten att vattenytan trots dammarna sjunker till jordlagren under diket. Priset på rördammarna varierar mellan 10 och 60 euro/m beroende på anläggningssätt. Grund- och sättdammarna är betydligt dyrare. Priset för dem uppskattas ligga mellan 3 000 och 5 000 euro/st. På vissa platser kan bottendammarnas konstruktioner vara lättare och då blir priset några hundra euro per damm. I Sirppujokis avrinningsområde har man under åren 1994 - 2000 byggt 17 bottendammar. Kostnaderna för planering och byggande uppgick till cirka 50 000 euro (Triipponen 2000). Innan bottendammarna byggdes togs vattenprov i de bäckar som ligger inom bottendammarnas influensområde samt i referensbäckar. Provtagningen pågick ända till år 2001. Efter att bottendammarna hade byggts låg pH på en 0,3–0,5 procentenheter högre nivå än innan de byggdes. Aciditeten var cirka 0,3 mmol/l lägre än innan bottendammarna byggdes. Det togs emellertid så få prov 47 att man inte utifrån resultaten kan dra några särskilt tillförlitliga slutsatser. 7.5.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder Såvitt möjligt borde man anlägga bottendammar i utloppsdikena på områden med sura sulfatjordar. När bottendammarna planeras bör man fästa uppmärksamhet vid både jordmånens surhet och kontrollen av erosionen. Man bör ha som mål att det uppdämda området är tillräckligt stort. Ovanför bottendammen bör en slamgrop anläggas. Vid behov ska man använda stenläggning eller fibertyg för att förebygga erosion. Såvitt möjligt bör dammen förses med två trumöppningar. Om man använder endast en trumma bör man för överflödigt vatten göra en väg bredvid dammen för att förebygga erosion. Om man har två trummor kan den övre reglera vattnets maximimängd, vilket förhindrar att området översvämmas. Trummornas storlek beror på avrinningsområdets storlek. Tabell 1: Kommunvisa uppgifter om arealerna med reglerbar dränering och reglerbar underbevattning enligt miljöstödsavtalen år 2005. KOMMUN Reglerbar dränering ha Underbevattning ha Lappo 2 608 Korsholm 2 386 Närpes 2 218 Storkyro 2 112 45 Tyrnävä 2 030 Laihela 1 607 Ylistaro 1 450 Liminka 1 083 Kauhajoki 1 054 Lillkyro 1 044 Kauhava 829 Ruukki 776 Siikajoki 712 Kristinestad 696 13 Alahärmä 680 Lumijoki 635 Jurva 526 Ilmajoki 519 Ylihärmä 508 Kalajoki 504 Kannus 473 Malax 459 Seinäjoki 421 Kokemäki 373 Pyhäjoki 37 Köyliö 15 Himanka 13 Mietoinen 11 Karvia 10 TOTALT 25 704 144 ÖVRIGA FINLAND 6 676 28 HELA FINLAND 32 380 172
8. Motverkande av olägenheter orsakade av dränering av sura sulfatjordar Sulfatjordar har i synnerhet sedan 1970-talet dränerats mycket effektivt. Belastningen av metaller och surhet från dessa marker varierar beroende på klimatologiska faktorer. Den klassiska metoden att motverka försurning går ut på att neutralisera den sura belastningen genom tillsats av basiska ämnen. Neutraliseringen kan verkställas antingen på land eller i vattendraget. Man kan även försöka lindra effekterna av försurning genom att späda ut sura flöden från dränerade områden. Kalkning direkt i vattendrag utgör en kostsam form av eftervård och metoden kan rekommenderas endast för att snabbt motverka oförutsedda surhetsolägenheter. 8.1. Kalkning av jordmånen 8.1.1. Nuläge Ett traditionellt sätt att få åkrar med sura sulfatjordar i odlingsbart skick har varit att kalka åkern. Genom inblandning av kalk kan man neutralisera det brukade skiktet men kalkningen har en mycket liten effekt på kvaliteten av det vatten som rinner ut via täckdikningsrören. Detta faktum har klarlagts i fältundersökningar utförda i Tupos i Limingo (Palko 1988). För att utreda vilken effekt av kalkning av åkrar har på vattendragen tillsatte man 15 och 30 ton kalk per hektar. Endast en marginell skillnad i kvaliteten på avrinningsvattnet från de två försöksfälten noterades. Under de fyra första åren var surheten mellan 5 och 35% lägre i det vattnen som avleddes från provrutorna med den högre kalkdosen. Efter åtta år syntes inte längre någon skillnad. I vattnet som avleddes från de provrutor som kalkats med den högre dosen minskade aluminiumhalten märkbart och minskningen var större i det täckdikade området än i området som dränerades med öppna diken (Weppling 1997). Palko och Weppling (1994) beräknade att man för att neutralisera den sura belastning som finns i ett 10 cm tjockt lager av en sur sulfatjord teoretiskt sett kan behöva 31 ton kalk per hektar. Detta är en dos som är mångdubbelt större än den gängse doseringen. Enligt denna undersökning var kalkens neutraliserande effekt som störst om den placerades i lägre belägna skikt (20-40 cm under marknivån) därför att de i ytskiktet rikligt förekommande 48 organiska föreningarna minskade kalkens neutraliserande effekt. Ännu efter åtta år var jordens pH i de provrutor som kalkats med 15 ton/ha 0,5-1 enhet högre, och i de provrutor som kalkats med 30 ton/ha 1-1,5 enheter högre, än då försöket inleddes. Efter åtta år var pH-värdet i de täckdikade områdena högre än i de som dränerades med öppna diken. Detta beror förmodligen på att de försurande ämnena i de täckdikade områdena avleddes via täckdikena medan en del av de försurande ämnena i områden som dränerades med öppna diken på grund av kapillärkraften transporterades upp till ytskiktet. Neutraliseringen av dem ledde till förbrukning av kalk i ytskiktet (Palko & Weppling 1994). I försöksfältet i Korsholm, där man använde en kalkdos som var tio gånger högre än den som vanligen används i jordbruket, var kalkhalterna lägre än i andra områden. Orsaken var förmodligen att kalkens neutraliserande verkan hade hindrats av järnföreningar som adsorberats på kalkpartiklarna. Kalkning av markens ytskikt verkar inte ha någon effekt på halterna av metaller i det avrinnande vattnet (Åström et al. 2006). I försöksfältet i Tupos undersöktes även hur kalkning påverkade havreskörden. Havrekornens innehåll av kalk, magnesium, och mangan var betydligt högre och halterna av kobolt betydligt lägre på den åker som kalkades med en dos som var dubbelt högre än normalt (Palko 1988). Det bör noteras att i försöksfältet i Tupos kunde man inte använda ett okalkat referensområde enär den okalkade marken var för sur för att kunna odlas. Odlarna har i varierande mån kunnat erhålla specialstöd för kalkning av sura sulfatjordar under de två senaste miljöstödsperioderna. 8.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder För odling av sura sulfatjordar är kalkning av ytskiktet mycket nödvändigt och kan därför rekommenderas. En ökning av kalkdosen i ytskiktet minskar likväl inte urlakningen av försurande ämnen i vattendragen. För att tillsatser av kalk skall ha en märkbar inverkan på surhetsbelastningen i vattendragen bör den placeras i de lägre ner belägna markskikt där oxideringen av sulfatjordar sker. Det finns ingen kostnadseffektiv metod för detta i dagens läge. I detta hänseende bör metoderna för kalkning utvecklas. Kalkning av åkrar är sällan kostnadseffektivt om den huvudsakliga målsättningen är att minska de skador som försurningen åstadkommer. I fortsatta undersökningar bör man utreda om en ändamålsenligt placerad kalkning utförd efter en lång torrperiod kan fungera som ett preventivt skydd mot försurningsolägenheter.
Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
Page 66 and 67: 12. Litteratur angående de sura su
Page 68 and 69: Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
Page 70 and 71: Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
Page 72 and 73: Valtakunnallinen pintavesien ekolog
Page 74 and 75: Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
Page 76 and 77: Bilaga 2. En förteckning över nat
Page 78 and 79: Bilaga 3. En bedömning av de socio
Page 80 and 81: Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
Page 82 and 83: Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
Page 84 and 85: Bilaga 6. Förslag till klassificer
Page 86: ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I

På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?