På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ... På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
andra dräneringar och muddringar. I samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar rekommenderas att tegdiken förses med i synnerhet rensnings- och grävningsavbrott, små översilningsfält för vattnet från samlings- och utloppsdikena och rensningsavbrott. Användning av rensningsavbrott och översilningsfält förutsätter inte grävning av djupare jordlager med undantag för diken som avleder vatten. De diken som är utsatta för erosion och som har ett godtagbart djup ska lämnas orensade och på områden med sura sulfatjordar bör man inte leda dräneringsvatten från andra ställen via eroderade diken. Grävning av sedimenteringsbassänger bör undvikas på områden med tunt torvlager, eftersom grävningsdjupet normalt når cirka 1,0 meter djupare än dikets botten. Sura sulfatjordar utgör i allmänhet ett problem på myrar med tunt torvlager, som också är mer känsliga för erosion, om den mineraljordart som finns under torven är finfördelad (till exempel fin sand, mo, mjäla eller lera). På torvproduktionsmyrar bör man sörja för att vattenskyddskonstruktionerna inte medför försurningsbelastning. Man ska till exempel undvika att gräva tegdikenas slamfördjupningar djupare än till mineraljorden på områden med sura sulfatjordar. 7.4. Reglerbar dränering och reglerbar underbevattning 7.4.1. Nuläge När det gäller den reglerbara dränering som används i Finland är målet att man låter vattnet i dräneringsbrunnarna stiga högre än dikningsdjupet alltid när det av arbetstekniska skäl är möjligt (Bild 13). Då förblir sulfiderna i alven i princip en längre tid vattenmättade. Även i Finland har vi emellertid ofta mitt i sommaren torra perioder då växternas stora vattenbehov leder till en betydlig sänkning av grundvattenytan till en nivå som ligger under dräneringsdikenas nivå (till exempel Joukainen och Yli-Halla 2003, Bärlund m.fl. 2005). Man har dragit den slutsatsen att reglerbar dränering kan förebygga oxidation av sulfider som ligger ganska djupt (exempelvis över 2 m) i jordprofilen, men oxidation av sulfidskikt som ligger nära markytan (exempelvis 1 m) kan man inte förhindra med reglerbar dränering, eftersom grundvattenytan på en täckdikad åker ofrånkomligen sjunker till en nivå som är lägre än detta. Det tar antagligen flera år innan man kan se effekten av den reglerbara dräneringen (Tuhkanen 2007; Åström m.fl. 2006). Reglerbar dränering kan också genomföras så att man anlägger reglerbrunnar i befintlig täckdikning (Pelanteri 1998). I sulfatjordarnas täckdiken är det vanligt att det 45 fälls ut rost, som småningom täpper till dikena. Även av denna anledning är det rekommendabelt med dikning till sedvanligt djup och dikning så att täckdikningsrören ligger under grundvattenytan, eftersom järnet då i den vattenmättade jorden förblir huvudsakligen i löst form och inte på samma sätt faller ut som vid en sedvanlig täckdikning. Under en treårsperiod, 1999-2001, undersöktes i Korsholm bland annat den reglerbara dräneringens effekter på en mycket kraftig sulfatjord (Åström m.fl. 2006), där sulfidskiktet låg på en meters djup. Undersökningen gav en fingervisning om att vattnets genomströmningstid på det reglerbart dränerade området var längre än på försöksfältet, vilket kan få till stånd en sänkning av översvämningstopparna. Genom att jämna ut översvämningtopparna kan man minska de skadliga effekterna i vattendragen. Däremot kunde man inte observera någon höjning av grundvattenytan på det reglerbart dränerade området, fastän man antog att detta skulle ske. De undersökta metallerna (aluminium, beryllium, kobolt, koppar, mangan, nickel, tallium, uran och zink) frigjorde sig om somrarna från sulfiderna och aluminiumsilikaterna och sköljdes därefter under regnperioderna ut i dikena. Det verkade som om den reglerbara dräneringen inte inverkade på mängden utsköljda metaller, på pH i dikesvattnet eller på sulfathalterna. Orsaken till dessa resultat torde vara att sulfidernas halt var hög och att de låg ganska nära markytan i det skikt där täckdikena hade grävts och att reglerbrunnarna inte förmådde hålla grundvattennivån tillräckligt hög. Det ovan beskrivna resultatet beror antagligen på att man inte skötte försöksfältet i Korsholm tillräckligt väl och att det fanns brister i användningen av försöksfältens spärrar. Försöksresultatet visar konkret att lösningen på problemet med de sura sulfatjordarna inte är att anlägga reglerbar dränering, om man inte sköter den omsorgsfullt. Detta kräver att odlaren är engagerad i miljövård och förstår de fenomen som man med den reglerbara dräneringen på sulfatjordarna försöker påverka. Den reglerbara dräneringen som en åtgärd för att förebygga oxidation av sulfider borde effektiviseras genom att under sommarens torra period leda in mera vatten som kompensation för den sänkning av grundvattenytan som växternas transpiration orsakar. Med hjälp av reglerbar underbevattning och återanvändning av avrinningsvatten torde man kunna göra sänkningen av grundvattenytan på åkrar långsammare med reglerbar dränering. Hittills har dessa åtgärder utgått enbart från behovet att bevattna odlingsväxterna, men de kan också vara viktiga vid kontroll av surheten. Ett problem som dock kan uppkomma är att påfyllnadsvatten inte finns tillgängligt under sommarens torra period. Dessutom uppstår kostnader vid en eventuell vattenpumpning. På låglänta invallningsområden, av vilka åtminstone några är mycket problematiska sulfatjordar (hot-spot-områden), kan dock en sådan här reglering av vattenhushållningen lyckas utan orimliga kostnader.
Bild 13. Principbild av reglerbrunnarnas påverkan på grundvattenytans höjd. Kostnaderna för den reglerbara dräneringen är 20–30 % högre än vid normal täckdikning. För skötseln av den reglerbara dräneringen betalas i dagens läge miljöstöd på 54 euro/hektar/år (Miljöstöd för jordbruket 2008). För reglerbar underbevattning betalas miljöstöd på 108 euro/hektar/ år och för återanvändning av avrinningsvatten 140 euro/ hektar/år. År 2007 fanns sammanlagt avtal som omfattade 21 542 ha; reglerbar dränering 21 460 ha och reglerbar underbevattning 82 ha. Det betalade stödet uppgick till 3 000 000 euro. I tabell 2 visas kommunvis de arealer där man år 2005 använde reglerbar dränering och reglerbar underbevattning. Villkoret för betalning av stöd har inte varit att objekten ligger på sura sulfatjordsområden. De objekt för vilka beviljades stöd ligger dock huvudsakligen under höjdkurvan 60 meter och kan till stora delar vara sura sulfatjordar. 7.4.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder De reglerbara dräneringar och reglerbara underbevattningar som görs med stödfinansiering för jordbruket borde i första hand vara inriktade på sura sulfatjordar och i stället för vanliga täckdikningar av sura sulfatjordar borde man göra reglerbara täckdikningar. De reglerbara dräneringarna bör planeras och skötas väl. I samband med nyskiften borde man utreda möjligheterna att i stället för täckdikning anlägga reglerbar dränering eller reglerbar underbevattning. Man bör fästa särskild uppmärksamhet vid användningen och skötseln av den reglerbara dräneringen exempelvis genom att i stödavtalen ställa som villkor att det utarbetas en bruks- och skötselplan. För jordbrukarna borde ordnas utbildning så att de kan sköta reglerbrunnarna så att man får ut mesta möjliga nytta av dem både med tanke på odlingen och vattenskyddet. Den reglerbara dräneringen och reglerbrunnarna borde utvecklas vidare så att kontrollen över grundvattennivån skulle bli bättre och möjligheterna för oxidation av sulfider 46 minska. För att man ska kunna förhindra oxidation även under sommarens torra perioder borde man främja möjligheterna att skaffa tilläggsvatten och ledningen av vattnet från området utanför åkrarna till täckdikena. Detta kompenserar den sänkning av grundvattenytan som sker när vattnet i växterna avdunstar. På alla platser finns det inte något lämpligt vattendrag från vilket man kunde pumpa vatten och pumpningen medför kostnader. Av detta förfarande borde man få mera driftserfarenheter i Finland. Utveckling av den reglerbara dräneringen ingår i den ansökan för projektet life som Finlands miljöcentral tillsammans med Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi och några andra aktörer håller på att bereda (projektet Catermass, Bilaga 5). Via detta projekt försöker man under åren 2010–2012 få mera kunskap om utveckling och optimal skötsel av den reglerbara dräneringen. Det borde säkerställas att dessa fältförsök genomförs även om projektet Catermass inte skulle finansieras. 7.5. Bottendammar i vattendrag 7.5.1. Nuläge Med bottendammar kan man reglera vattenytans höjd i dikena och förebygga bland annat erosion som beror på dränering genom att dämma upp vatten i dikessystem eller på mark. Sätt- och rördammarnas funktionsprincip är densamma som bottendammarnas, det vill säga de reglerar vattenytans höjd. Ursprungligen har bottendammar använts för att sänka vattnets strömningshastighet och därmed minska erosionen. Med hjälp av dammarna minskas transporten av fasta partiklar och näringsämnen till vattendragen. Med åtgärderna kan man i någon mån också inverka på vattenytans minimihöjd under sommaren. Under de värsta torrperioderna kan dock mängden dräne-
- Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
- Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
- Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
- Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
- Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
- Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
- Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
- Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
- Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
- Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
- Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
- Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
- Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
- Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
- Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
- Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
- Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
- Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
- Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
- Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
- Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
- Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
- Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
- Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
- Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
- Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
- Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
- Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
- Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
- Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
- Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
- Page 66 and 67: 12. Litteratur angående de sura su
- Page 68 and 69: Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
- Page 70 and 71: Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
- Page 72 and 73: Valtakunnallinen pintavesien ekolog
- Page 74 and 75: Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
- Page 76 and 77: Bilaga 2. En förteckning över nat
- Page 78 and 79: Bilaga 3. En bedömning av de socio
- Page 80 and 81: Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
- Page 82 and 83: Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
- Page 84 and 85: Bilaga 6. Förslag till klassificer
- Page 86: ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I
andra dräneringar och muddringar. I samband med iståndsättningsdikning<br />
på <strong>sura</strong> sulfatjordar rekommen<strong>de</strong>ras att<br />
tegdiken förses med i synnerhet rensnings- och grävnings<strong>av</strong>brott,<br />
små översilningsfält för vattnet från samlings- och<br />
utloppsdikena och rensnings<strong>av</strong>brott.<br />
Användning <strong>av</strong> rensnings<strong>av</strong>brott och översilningsfält förutsätter<br />
inte grävning <strong>av</strong> djupare jordlager med undantag för<br />
diken som <strong>av</strong>le<strong>de</strong>r vatten. De diken som är utsatta för erosion<br />
och som har ett godtagbart djup ska lämnas orensa<strong>de</strong><br />
och på områ<strong>de</strong>n med <strong>sura</strong> sulfatjordar bör man inte leda<br />
dräneringsvatten från andra ställen via ero<strong>de</strong>ra<strong>de</strong> diken.<br />
Grävning <strong>av</strong> sedimenteringsbassänger bör undvikas på<br />
områ<strong>de</strong>n med tunt torvlager, eftersom grävningsdjupet<br />
normalt når cirka 1,0 meter djupare än dikets botten. Sura<br />
sulfatjordar utgör i allmänhet ett problem på myrar med<br />
tunt torvlager, som också är mer känsliga för erosion, om<br />
<strong>de</strong>n mineraljordart som finns un<strong>de</strong>r torven är finför<strong>de</strong>lad<br />
(till exempel fin sand, mo, mjäla eller lera).<br />
<strong>På</strong> torvproduktionsmyrar bör man sör<strong>ja</strong> för att vattenskyddskonstruktionerna<br />
inte medför försurningsbelastning.<br />
Man ska till exempel undvika att gräva tegdikenas<br />
slamfördjupningar djupare än till mineraljor<strong>de</strong>n på områ<strong>de</strong>n<br />
med <strong>sura</strong> sulfatjordar.<br />
7.4. Reglerbar dränering och<br />
reglerbar un<strong>de</strong>rbevattning<br />
7.4.1. Nuläge<br />
När <strong>de</strong>t gäller <strong>de</strong>n reglerbara dränering som används i<br />
Finland är målet att man låter vattnet i dräneringsbrunnarna<br />
stiga högre än dikningsdjupet alltid när <strong>de</strong>t <strong>av</strong> arbetstekniska<br />
skäl är möjligt (Bild 13). Då förblir sulfi<strong>de</strong>rna i<br />
alven i princip en längre tid vattenmätta<strong>de</strong>. Även i Finland<br />
har vi emellertid ofta mitt i sommaren torra perio<strong>de</strong>r då<br />
växternas stora vattenbehov le<strong>de</strong>r till en betydlig sänkning<br />
<strong>av</strong> grundvattenytan till en nivå som ligger un<strong>de</strong>r dräneringsdikenas<br />
nivå (till exempel Joukainen och Yli-Halla<br />
2003, Bärlund m.fl. 2005). Man har dragit <strong>de</strong>n slutsatsen<br />
att reglerbar dränering kan förebygga oxidation <strong>av</strong> sulfi<strong>de</strong>r<br />
som ligger ganska djupt (exempelvis över 2 m) i jordprofilen,<br />
men oxidation <strong>av</strong> sulfidskikt som ligger nära markytan<br />
(exempelvis 1 m) kan man inte förhindra med reglerbar<br />
dränering, eftersom grundvattenytan på en täckdikad åker<br />
ofrånkomligen sjunker till en nivå som är lägre än <strong>de</strong>tta.<br />
Det tar antagligen flera år innan man kan se effekten <strong>av</strong><br />
<strong>de</strong>n reglerbara dräneringen (Tuhkanen 2007; Åström m.fl.<br />
2006). Reglerbar dränering kan också genomföras så att<br />
man anlägger reglerbrunnar i befintlig täckdikning (Pelanteri<br />
1998). I <strong>sulfatjordarna</strong>s täckdiken är <strong>de</strong>t vanligt att <strong>de</strong>t<br />
45<br />
fälls ut rost, som småningom täpper till dikena. Även <strong>av</strong><br />
<strong>de</strong>nna anledning är <strong>de</strong>t rekommendabelt med dikning till<br />
sedvanligt djup och dikning så att täckdikningsrören ligger<br />
un<strong>de</strong>r grundvattenytan, eftersom järnet då i <strong>de</strong>n vattenmätta<strong>de</strong><br />
jor<strong>de</strong>n förblir huvudsakligen i löst form och inte<br />
på samma sätt faller ut som vid en sedvanlig täckdikning.<br />
Un<strong>de</strong>r en treårsperiod, 1999-2001, un<strong>de</strong>rsöktes i Korsholm<br />
bland annat <strong>de</strong>n reglerbara dräneringens effekter på en<br />
mycket kraftig sulfatjord (Åström m.fl. 2006), där sulfidskiktet<br />
låg på en meters djup. Un<strong>de</strong>rsökningen g<strong>av</strong> en fingervisning<br />
om att vattnets genomströmningstid på <strong>de</strong>t reglerbart<br />
dränera<strong>de</strong> områ<strong>de</strong>t var längre än på försöksfältet, vilket<br />
kan få till stånd en sänkning <strong>av</strong> översvämningstopparna.<br />
Genom att jämna ut översvämningtopparna kan man minska<br />
<strong>de</strong> skadliga effekterna i vattendragen. Däre<strong>mot</strong> kun<strong>de</strong><br />
man inte observera någon höjning <strong>av</strong> grundvattenytan på<br />
<strong>de</strong>t reglerbart dränera<strong>de</strong> områ<strong>de</strong>t, fastän man antog att<br />
<strong>de</strong>tta skulle ske. De un<strong>de</strong>rsökta metallerna (aluminium,<br />
beryllium, kobolt, koppar, mangan, nickel, tallium, uran och<br />
zink) frigjor<strong>de</strong> sig om somrarna från sulfi<strong>de</strong>rna och aluminiumsilikaterna<br />
och skölj<strong>de</strong>s därefter un<strong>de</strong>r regnperio<strong>de</strong>rna<br />
ut i dikena. Det verka<strong>de</strong> som om <strong>de</strong>n reglerbara dräneringen<br />
inte inverka<strong>de</strong> på mäng<strong>de</strong>n utsköljda metaller, på<br />
pH i dikesvattnet eller på sulfathalterna. Orsaken till <strong>de</strong>ssa<br />
resultat tor<strong>de</strong> vara att sulfi<strong>de</strong>rnas halt var hög och att <strong>de</strong><br />
låg ganska nära markytan i <strong>de</strong>t skikt där täckdikena ha<strong>de</strong><br />
grävts och att reglerbrunnarna inte förmåd<strong>de</strong> hålla grundvattennivån<br />
tillräckligt hög. Det ovan beskrivna resultatet<br />
beror antagligen på att man inte skötte försöksfältet i Korsholm<br />
tillräckligt väl och att <strong>de</strong>t fanns brister i användningen<br />
<strong>av</strong> försöksfältens spärrar. Försöksresultatet visar konkret<br />
att lösningen på problemet med <strong>de</strong> <strong>sura</strong> <strong>sulfatjordarna</strong> inte<br />
är att anlägga reglerbar dränering, om man inte sköter <strong>de</strong>n<br />
omsorgsfullt. Detta kräver att odlaren är engagerad i miljövård<br />
och förstår <strong>de</strong> fenomen som man med <strong>de</strong>n reglerbara<br />
dräneringen på <strong>sulfatjordarna</strong> försöker påverka.<br />
Den reglerbara dräneringen som en åtgärd för att förebygga<br />
oxidation <strong>av</strong> sulfi<strong>de</strong>r bor<strong>de</strong> effektiviseras genom att<br />
un<strong>de</strong>r sommarens torra period leda in mera vatten som<br />
kompensation för <strong>de</strong>n sänkning <strong>av</strong> grundvattenytan som<br />
växternas transpiration orsakar. Med hjälp <strong>av</strong> reglerbar<br />
un<strong>de</strong>rbevattning och återanvändning <strong>av</strong> <strong>av</strong>rinningsvatten<br />
tor<strong>de</strong> man kunna göra sänkningen <strong>av</strong> grundvattenytan på<br />
åkrar långsammare med reglerbar dränering. Hittills har<br />
<strong>de</strong>ssa åtgär<strong>de</strong>r utgått enbart från behovet att bevattna<br />
odlingsväxterna, men <strong>de</strong> kan också vara viktiga vid <strong>kontroll</strong><br />
<strong>av</strong> surheten. Ett problem som dock kan uppkomma är att<br />
påfyllnadsvatten inte finns tillgängligt un<strong>de</strong>r sommarens<br />
torra period. Dessutom uppstår kostna<strong>de</strong>r vid en eventuell<br />
vattenpumpning. <strong>På</strong> låglänta invallningsområ<strong>de</strong>n, <strong>av</strong> vilka<br />
åtminstone några är mycket problematiska sulfatjordar<br />
(hot-spot-områ<strong>de</strong>n), kan dock en sådan här reglering <strong>av</strong><br />
vattenhushållningen lyckas utan orimliga kostna<strong>de</strong>r.
Change language