På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

More documents

Recommendations

Info

7.2. Dräneringssätt och dräneringsdjup 7.2.1. Nuläge Den moderna ekonomiska odlingstekniken förutsätter täckdikning som lokal dränering. Den jordbruksmark som brukas är till stor del täckdikad. Av den totala jordbruksarealen på 2,2 milj. hektar görs den lokala dräneringen med öppna diken på cirka 600 000 hektar och de odikade markerna uppgår till 300 000 hektar. Målprogrammet för täckdikning 2020 (Dräneringscentralen, 2002) innehåller ett mål om att man årligen ska täckdika 15 000 hektar nya åkrar för att främja odlingen och miljöaspekterna. I allmänhet minskar täckdikningen belastningen från fasta partiklar och näringsämnen jämfört med den belastning som öppna diken medför, men på sura sulfatjordar ökar den surhets- och metallbelastningen från dessa områden. Täckdikningen är en effektivare markdräneringsmetod än öppen dikning, vilket betyder att en betydligt större mängd sulfider blir oxiderade. Enligt olika bedömningar är sulfathalten i dräneringsvatten från sulfatjordar 1,5–10 så hög som halterna i öppna diken (Manninen 1972, Palko 1988). Ytskiktet på åkrar med öppna diken kan visserligen vara surare och salthalten högre på grund av att vatten kapillärt stiger upp ur djupare jordlager, vilket kan inverka negativt på hur odlingsväxterna klarar sig. Exempelvis de täckdikade fälten på Tupos försöksfält i Limingo producerade cirka 30 % högre havreskördar än fält med öppna diken (Palko, 1988). På samma försöksområde undersöktes låg täckdikning för att minska de olägenheter som täckdikning medför. På de försöksrutor som hade täckdikats lågt (70 cm) var skörden större än på rutor med öppna diken. Enligt studien i fråga innebar låg täckdikning också att sulfiderna oxiderades en aning långsammare, men i detta fall blev effekten dock liten och låg dikning föreslogs inte som lösning på problemet. Vid låg täckdikning finns det risk för tjälskador. Man observerade också att täckdikningsdjupet också har en viss effekt på grödornas mineralsammansättning. På skogsbruksmarker sträcker sig dikenas dräneringseffekt i normala fall inte lika djupt som på jordbruksmarker, eftersom man använder endast öppna diken vid markdränering. På basis av studier på åkerodlingar kan man anta att risken för försurning orsakad av dräneringsvatten är mindre på skogsbruksområden än på täckdikade jordbruksområden (Manninen 1972, Palko 1988). Normalt är tegdikenas djup i medeltal cirka 80 cm. Samlingsdikena och utloppsdikena är lite djupare, i medeltal 100–120 cm, men endast i undantagsfall djupare än så. Undantagsvis kan dräneringseffekten påverka djupare jordlager, om områdets lutning är liten och man därför är tvungen att gräva djupare diken än normalt för att leda bort dräneringsvattnen eller om det på området 43 finns till exempel ett allvarligt erosionsproblem som har lett till att dikena har eroderat efter den egentliga dikningen. Vattnen som finns utanför torvproduktionsområdena leds förbi produktionsfälten. Dräneringsvattnet från produktionsområdena leds via vattenskyddskonstruktioner bort från produktionsområdena. Kantdikena, liksom också produktionsfältens utloppsdiken, når ofta ända ner till mineraljorden. På produktionsfälten når tegdikenas dräneringseffekt ända ner till den underliggande mineraljorden i allmänhet först i slutskedet av produktionen. Den dräneringseffekt som dikningsarrangemangen i samband med efteranvändning har kan nå ännu djupare i bottenjorden, varvid riskerna för surhetsbelastning blir stora där det finns sulfidsediment. 7.2.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder På sura sulfatjordar borde man undvika att öka dräneringsdjupet. På åkrar med reglerbar täckdikning borde det största dräneringsdjupet användas endast under såningstiden och på hösten under skördetiden, och under andra tider borde vattenytan hållas så hög som möjligt. På jordbruksområden där täckdikning inte är nödvändig borde man favorisera öppna diken. I samband med ny dikning rekommenderas grävning av öppna diken och först efter cirka 10 år kan man rekommendera täckdikning (Palko 1988). Genom att dela in dikningsområden i mindre delar och genom att dika endast ett område åt gången med 2–5 års mellanrum kan man förhindra att för stora mängder försurande föreningar rinner ut i vattendragen. Dikningen kan också uppdelas i två faser, varvid man först gräver rätt bredd på diket och i följande fas dikets hela djup. Dessa faser genomförs med två års mellanrum (Palko m.fl. 1988). På detta sätt uppkommer vid grävningen en mindre mängd grävmassa på en gång, utsköljningen av de försurande ämnena sker under en längre tidsperiod och kalkningen blir effektivare. På sulfatjordar borde man i samband med iståndsättningsdikningar inte öka dräneringsdjupet jämfört med den tidigare dikningen. Vid planering av dräneringsprojekt är det nödvändigt att bestämma torvskiktets tjocklek, och på områden med tunt torvlager även mineraljordarten. På skogsmarker med tunt torvlager bör jordprofilens sammansättning undersökas med borrningar. Med hjälp av jordproven bedöms okulärt om det på området finns finfördelade mineraljordarter, om det eventuellt finns sulfidlager som producerar surhet och om området är erosionskänsligt. Sulfidlagren avviker från andra lager i allmänhet genom att de är mörkgrå eller nästan svarta (Purokoski 1959, Palko & Ruokanen 1994). Metodens svaghet är att ett mörkt skikt inte alltid bildas om det finns lerpartiklar som innehåller svavelföreningar bland det grövre jordmaterialet. Vid behov borde ett dikningsprojekten uppdelas i mindre delar och vattenskyddskonstruktionerna dimensioneras enligt dessa. Genom att effektivisera vattenskyddsåtgärderna
Bild 12. Principbild av ett översilningsfält (Joensuu m.fl. 2007). i teg-, samlings- eller huvuddikenas utloppspunkter kan man minska belastningen på vattendraget. Man borde ta reda på om det finns sulfidsediment i bottenjorden på de myrar som reserverats och kommer att reserveras för torvutvinning. Ny torvproduktion borde i första hand påbörjas på områden där det inte finns någon risk för belastning på grund av surhet eller där belastningen är liten. Om man ansöker om tillstånd för produktion på ett riskområde ska det i tillståndet ingå krav på åtgärder för att förhindra och minska belastningen. Det är särskilt viktigt att i detta fall kräva att eftervården och efteranvändningen inte medför surhetsbelastning. Dräneringsarrangemangen på torvproduktionsområden som ligger på sura sulfatjordar borde planeras och genomföras så att sulfidsedimenten även i slutskedet av produktionen förblir under grundvattenytan. På sulfatjordsområden bör man undvika sådana former av efteranvändning på produktionsmyrar som medför surhetsbelastning. Återskapande av våtmark eller myrmark och eventuella andra användningsformer i vilka sulfidskikten förblir under grundvattenytan förhindrar effektivast att belastning uppstår. 7.3. Vattenskyddsåtgärder vid dikning 7.3.1. Nuläge Vid dikning inom åkerodlingen görs vattenskyddskonstruktioner i huvudsak endast som en åtgärd som beviljas miljöstöd till jordbruket. Till dessa åtgärder hör reglerbar dränering, reglerbar underbevattning och återanvändning av avrinningsvatten samt mångfunktionella våtmarker. Inom skogsbruket används vattenskyddsåtgärder allmänt och det finns detaljerade föreskrifter i lagstiftningen om detta 44 när det gäller statligt finansierad iståndsättningsdikning. De vanligaste vattenskyddsåtgärderna inom skogsbruket är slamgropar som grävs i tegdiken, sedimenteringsbassänger som grävs i samlings- och utloppsdiken samt grävningsavbrott och översilningsfält (bild 12). Slamgroparna är mycket vanliga inom skogsbruket och man försöker gräva dem med 150–200 meters mellanrum. Sedimenteringsbassängerna är i medeltal cirka 1,0–1,2 m djupare än det dike som har sitt utlopp i dem, så grävdjupet når lätt även under normala förhållanden två meter under markytans nivå. I allmänhet är slamvolymen i sedimenteringsbassängerna i medeltal cirka 10–20 m3, men slamvolymen i stora sedimenteringsbassänger kan vara till och med hundratals kubikmeter. Svavelföreningarna i grävmassor som lagts upp på markytan kan reagera med syre och ytvatten så att sura föreningar transporteras till dräneringsdiken och vidare till vattendrag. De slamgropar som grävs i tegdiken är grundare än sedimenteringsbassängerna. Deras totala grävdjup från markytans nivå är normalt cirka 1,2 meter. Vattenskyddsåtgärderna inom skogsbruket och dimensioneringsuppgifterna vad gäller dem behandlas i bland annat vattenskyddshandboken för skogsbruket (Joensuu, 2007). Inom torvproduktionen används delvis likadana vattenskyddsåtgärder som inom skogsbruket. I tegdikena i torvproduktionsområden används slamfördjupningar och andra slamstoppare. I utloppsdikena används allmänt sedimenteringsbassänger och översilningsfält. Även flödesreglering, kemisk rening eller våtmarker kan höra till de vattenskyddsmetoder som används på torvproduktionsområden (Väyrynen m.fl. 2008). När man väljer metod är det viktigt att veta om dikningsområdet finns på en sur sulfatjord. 7.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder Det rekommenderas att vattenskyddsåtgärder vidtas på områden med sura sulfatjordar vid dräneringar och muddringar inom skogsbruket och jordbruket samt även vid alla
Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
Page 66 and 67: 12. Litteratur angående de sura su
Page 68 and 69: Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
Page 70 and 71: Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
Page 72 and 73: Valtakunnallinen pintavesien ekolog
Page 74 and 75: Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
Page 76 and 77: Bilaga 2. En förteckning över nat
Page 78 and 79: Bilaga 3. En bedömning av de socio
Page 80 and 81: Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
Page 82 and 83: Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
Page 84 and 85: Bilaga 6. Förslag till klassificer
Page 86: ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I

På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?