På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ... På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
7. Förebyggande av uppkomsten av olägenheter orsakade av sura sulfatjordar När det gäller mänsklig verksamhet är markdräneringen den åtgärd som är mest betydande med avseende på surhetsproblemen i vattendrag på områden med sulfatjordar. Det effektivaste sättet att förebygga surhets- och metallbelastning orsakade av sulfatjordar är att se till att markerna inte dräneras, dvs. man förebygger oxidation av sulfidskikten genom att se till att grundvattenytan är tillräckligt hög. Grundvattenytan kan lättare hållas ovanför sulfidskikten om dessa ligger djupt, medan det däremot är nästan omöjligt att förebygga oxidation av sulfidskikt som finns nära markytan, om man på området har för avsikt att bedriva normalt jord- och skogsbruk. Att grundvattenytan borde hållas på en så hög nivå som möjligt på sulfatjordar vet man redan sedan gammalt. Saken nämns redan för årtionden sedan framförallt i utländsk litteratur som i huvudsak behandlar jordbruk i tropikerna (t.ex. Beers 1962, Moorman 1963, Bloomfield 1972), men metoden har också tillämpats i sulfatjordar inom den tempererade zonen (Dent 1986). 7.1. Markanvändning och dräneringsbehov 7.1.1. Nuläge På grund av den korta växtperioden, snösmältningen och den ojämna fördelningen av regnen samt jordmånens egenskaper förutsätter jordbruket och på många områden också skogsbruket en fungerande markdränering. På jordbruksområden görs den lokala dräneringen med hjälp av täck- eller tegdiken. Den lokala dräneringen förutsätter att dräneringsvattnen leds bort från området med huvuddiken och andra diken, dvs. med grundtorrläggning (Bild 11). På skogsbruksområden dräneras marken med öppna diken. För att kunna bedriva jord- och skogsbruksnäringar och för att förbättra verksamhetsförutsättningarna skulle det på många håll behövas en effektivare dränering. På områden med sura sulfatjordar står behovet av effektivare dränering ofta i konflikt med målen att minska de olägenheter som försurningen orsakar. Exempelvis vid kusten finns det fortfarande åkrar som delvis har öppna diken och som man borde täckdika för att odlingen skulle bli effektivare. Dessutom behövs ytterligare dränering på låglänta områden där odlingsjorden har sammanpackats exempelvis på grund av att det organiska materialet minskat och att jorden komprimerats. Även översvämningsskyddsarbetena till 41 exempel på Rintalaområdet vid Kyro älv har lett till en effektivare dränering (t.ex. Teppo m.fl. 2006). Då områdena vid älvmynningar blir grundare på grund av ansamling av erosionsmaterial och på grund av landhöjningen leder det bland annat till behov av muddring för att förebygga översvämningar. De låga stränderna har emellertid viktiga ekologiska uppgifter, genom att de exempelvis samlar näringsämnen och fungerar som fiskarnas föröknings- och yngelproduktionsområden. På områden som domineras av sulfatjordar är bottensedimenten i åarna och älvarna och deras deltan ofta sulfidhaltiga och innehåller rikligt med skadliga metaller, vilkas koncentration blir ännu högre som en följd av dränering av det ovanförliggande avrinningsområdet. Metallsedimenten vid kusten är i ett viloläge och medför inga olägenheter, om de inte rörs. I samband med muddringar kan metallsedimenten börja röra på sig och hota kustens ekosystem. Vid muddring är det inte nödvändigtvis själva grävningen som medför utsköljning av försurande föreningar, utan denna sker först efter oxidation och upplösning. Den försurande effekten är ofta som störst 2–3 år efter grävningsarbetet. Om grävmassorna kalkas effektivt i samband med jordtippning, kan försurningseffekten förebyggas eller minskas. Muddringsmassorna ska kalkas enligt behov med 10–30 kg kalk per kubikmeter massa (Palko m.fl. 1988). Översvämningsskyddsarbetena i Österbotten, i synnerhet invallningsområdena vid låglänta deltaområden och dräneringsverksamheten i anknytning till dem, har också medfört problem med försurning. På låglänta deltaområden har det samlats rikligt med Litorinasediment (Manninen 1972), och sulfidskikten kan ligga mycket nära jordytan (1–1,5 m). Exempelvis ett skolområde i Korsholm vid deltat till Laihela å invallades och dikades på 1950-talet och där ligger sulfidskikten på ett djup av endast en meter (Joukainen och Yli- Halla 2003). Sådana marker ger vid torrläggning, i synnerhet vid täckdikning, en mycket stor surhetsbelastning. Det har antagits att man måste upphöra med dräneringen för att få till stånd en betydlig minskning av surhetsbelastningen på områden där sulfidskiktet ligger nära markytan (Yli-Halla 2003). Eftersom grundvattenytan på jordbruksmarker under sommarens torra perioder sjunker på grund av växternas transpiration ända ner under dikningsdjupet börjar oxidation ske i sulfidskikten. Om man skulle sluta dränera dessa områden betydde det i praktiken att odling blir omöjlig. Torvproduktion förutsätter dränering av myrar som är lämpliga för produktion. Vattnen utanför produktionsområdena leds med hjälp av kantdiken förbi produktionsfälten och de egentliga dräneringsvattnen från produktionsområdena leds via vattenskyddskonstruktioner bort från produktionsområdena. Den dräneringseffekt som kantdikena och produktionsfältens utloppsdiken har når ända ner till den underliggande mineraljorden och kan därmed medföra försur-
ningsolägenheter, om mineraljorden innehåller betydande mängder sulfid. Däremot är produktionsfältens tegdiken i allmänhet först i slutskedet av produktionen tillräckligt djupa för att medföra olägenheter som beror på att sulfidhaltig mineraljord oxiderar. Eftervården och efteranvändningen av torvproduktionsområden kan också kräva dräneringsarrangemang, som kan leda till att surhetsbelastningen ökar. 7.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder Att avstå från ytterligare dränering är en åtgärd som kan rekommenderas på de svårare riskområdena oberoende av om de finns på åkrar, i skogar eller andra områden. På de värsta områdena borde man stödja odling av sådana växter som anpassar sig till ett litet dräneringsdjup. Till dessa växter hör sannolikt exempelvis gräsväxter och vissa energigrödor. Man har visserligen inte undersökt hur stort dräneringshöjd de nuvarande växtsorterna kräver. Dessutom borde man på de mest problematiska områdena utreda möjligheten att helt avstå från odling på dem till exempel med hjälp av naturvärdeshandel. Det sistnämnda kräver tillräckligt med kunskap om åtgärdens effektivitet samt utveckling av stödsystemen. Inom skogsbruket borde man helt avhålla sig från dränering eller iståndsättning av dräneringsdikningar på de besvärligaste områdena med sura sulfatjordar. Detta kan man anta medför mindre ekonomiska förluster än på jordbruksområden. På projektområden som sätts i skick kunde 42 man låta bli att sätta i stånd enskilda diken eller små områden. Kompletteringsdikningar borde inte göras ens på dikningsområden som sätts i stånd, och inte heller bör man ändra dräneringsvattnens ledningsriktning, om det på projektområdet finns sulfatjordsskikt som producerar surhet. På områden med sura sulfatjordar och deras influensområden borde man i mån av möjlighet avhålla sig från muddringar. Bedömningen av muddringarnas konsekvenser är svår, så man borde noggrant överväga om muddringarna verkligen behövs och försöka hålla antalet muddringar så lågt som möjligt. Före muddring på ett sulfatjordsområde bör det utarbetas en plan för var muddringsmassorna ska läggas upp och hur de ska hanteras. Planen ska basera sig på kemiska analyser som gjorts av det material som ska muddras och den ska innehålla uppgifter om åtgärder för att förebygga uppkomsten av olägenheter genom kalkning av muddringsmassorna. Man bör ta reda på om det finns sulfidsediment i bottenjorden på de myrar som reserverats och kommer att reserveras för torvutvinning. Ny torvproduktion borde i första hand påbörjas på områden där det inte finns någon risk för belastning på grund av surhet eller där belastningen är liten. Om man ansöker om tillstånd för produktion på ett riskområde ska det i tillståndet ingå krav på åtgärder för att förhindra och minska belastningen. Det är särskilt viktigt att i detta fall kräva att eftervården och efteranvändningen inte medför surhetsbelastning. Bild 11. På jordbruksområden görs den lokala dräneringen med hjälp av täck- eller tegdiken och dräneringsvattnen leds bort från områdena med huvuddiken.
- Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
- Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
- Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
- Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
- Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
- Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
- Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
- Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
- Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
- Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
- Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
- Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
- Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
- Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
- Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
- Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
- Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
- Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
- Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
- Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
- Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
- Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
- Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
- Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
- Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
- Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
- Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
- Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
- Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
- Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
- Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
- Page 66 and 67: 12. Litteratur angående de sura su
- Page 68 and 69: Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
- Page 70 and 71: Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
- Page 72 and 73: Valtakunnallinen pintavesien ekolog
- Page 74 and 75: Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
- Page 76 and 77: Bilaga 2. En förteckning över nat
- Page 78 and 79: Bilaga 3. En bedömning av de socio
- Page 80 and 81: Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
- Page 82 and 83: Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
- Page 84 and 85: Bilaga 6. Förslag till klassificer
- Page 86: ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I
7. Förebyggan<strong>de</strong> <strong>av</strong><br />
uppkomsten <strong>av</strong><br />
olägenheter orsaka<strong>de</strong><br />
<strong>av</strong> <strong>sura</strong> sulfatjordar<br />
När <strong>de</strong>t gäller mänsklig verksamhet är markdräneringen<br />
<strong>de</strong>n åtgärd som är mest betydan<strong>de</strong> med <strong>av</strong>seen<strong>de</strong> på<br />
surhetsproblemen i vattendrag på områ<strong>de</strong>n med sulfatjordar.<br />
Det effektivaste sättet att förebygga surhets- och<br />
metallbelastning orsaka<strong>de</strong> <strong>av</strong> sulfatjordar är att se till att<br />
markerna inte dräneras, dvs. man förebygger oxidation<br />
<strong>av</strong> sulfidskikten genom att se till att grundvattenytan är<br />
tillräckligt hög. Grundvattenytan kan lättare hållas ovanför<br />
sulfidskikten om <strong>de</strong>ssa ligger djupt, medan <strong>de</strong>t däre<strong>mot</strong> är<br />
nästan omöjligt att förebygga oxidation <strong>av</strong> sulfidskikt som<br />
finns nära markytan, om man på områ<strong>de</strong>t har för <strong>av</strong>sikt att<br />
bedriva normalt jord- och skogsbruk. Att grundvattenytan<br />
bor<strong>de</strong> hållas på en så hög nivå som möjligt på sulfatjordar<br />
vet man redan sedan gammalt. Saken nämns redan för årtion<strong>de</strong>n<br />
sedan framförallt i utländsk litteratur som i huvudsak<br />
behandlar jordbruk i tropikerna (t.ex. Beers 1962, Moorman<br />
1963, Bloomfield 1972), men meto<strong>de</strong>n har också tillämpats<br />
i sulfatjordar inom <strong>de</strong>n temperera<strong>de</strong> zonen (Dent 1986).<br />
7.1. Markanvändning och<br />
dräneringsbehov<br />
7.1.1. Nuläge<br />
<strong>På</strong> grund <strong>av</strong> <strong>de</strong>n korta växtperio<strong>de</strong>n, snösmältningen och<br />
<strong>de</strong>n ojämna för<strong>de</strong>lningen <strong>av</strong> regnen samt jordmånens<br />
egenskaper förutsätter jordbruket och på många områ<strong>de</strong>n<br />
också skogsbruket en fungeran<strong>de</strong> markdränering. <strong>På</strong> jordbruksområ<strong>de</strong>n<br />
görs <strong>de</strong>n lokala dräneringen med hjälp <strong>av</strong><br />
täck- eller tegdiken. Den lokala dräneringen förutsätter att<br />
dräneringsvattnen leds bort från områ<strong>de</strong>t med huvuddiken<br />
och andra diken, dvs. med grundtorrläggning (Bild 11). <strong>På</strong><br />
skogsbruksområ<strong>de</strong>n dräneras marken med öppna diken.<br />
För att kunna bedriva jord- och skogsbruksnäringar och för<br />
att förbättra verksamhetsförutsättningarna skulle <strong>de</strong>t på<br />
många håll behövas en effektivare dränering. <strong>På</strong> områ<strong>de</strong>n<br />
med <strong>sura</strong> sulfatjordar står behovet <strong>av</strong> effektivare dränering<br />
ofta i konflikt med målen att minska <strong>de</strong> olägenheter<br />
som försurningen orsakar. Exempelvis vid kusten finns<br />
<strong>de</strong>t fortfaran<strong>de</strong> åkrar som <strong>de</strong>lvis har öppna diken och som<br />
man bor<strong>de</strong> täckdika för att odlingen skulle bli effektivare.<br />
Dessutom behövs ytterligare dränering på låglänta områ<strong>de</strong>n<br />
där odlingsjor<strong>de</strong>n har sammanpackats exempelvis på<br />
grund <strong>av</strong> att <strong>de</strong>t organiska materialet minskat och att jor<strong>de</strong>n<br />
komprimerats. Även översvämningsskyddsarbetena till<br />
41<br />
exempel på Rintalaområ<strong>de</strong>t vid Kyro älv har lett till en effektivare<br />
dränering (t.ex. Teppo m.fl. 2006).<br />
Då områ<strong>de</strong>na vid älvmynningar blir grundare på grund <strong>av</strong><br />
ansamling <strong>av</strong> erosionsmaterial och på grund <strong>av</strong> landhöjningen<br />
le<strong>de</strong>r <strong>de</strong>t bland annat till behov <strong>av</strong> muddring för att<br />
förebygga översvämningar. De låga strän<strong>de</strong>rna har emellertid<br />
viktiga ekologiska uppgifter, genom att <strong>de</strong> exempelvis<br />
samlar näringsämnen och fungerar som fiskarnas föröknings-<br />
och yngelproduktionsområ<strong>de</strong>n. <strong>På</strong> områ<strong>de</strong>n som<br />
domineras <strong>av</strong> sulfatjordar är bottensedimenten i åarna och<br />
älvarna och <strong>de</strong>ras <strong>de</strong>ltan ofta sulfidhaltiga och innehåller<br />
rikligt med skadliga metaller, vilkas koncentration blir ännu<br />
högre som en följd <strong>av</strong> dränering <strong>av</strong> <strong>de</strong>t ovanförliggan<strong>de</strong><br />
<strong>av</strong>rinningsområ<strong>de</strong>t. Metallsedimenten vid kusten är i ett<br />
viloläge och medför inga olägenheter, om <strong>de</strong> inte rörs. I<br />
samband med muddringar kan metallsedimenten bör<strong>ja</strong><br />
röra på sig och hota kustens ekosystem. Vid muddring<br />
är <strong>de</strong>t inte nödvändigtvis själva grävningen som medför<br />
utsköljning <strong>av</strong> för<strong>sura</strong>n<strong>de</strong> föreningar, utan <strong>de</strong>nna sker först<br />
efter oxidation och upplösning. Den för<strong>sura</strong>n<strong>de</strong> effekten<br />
är ofta som störst 2–3 år efter grävningsarbetet. Om grävmassorna<br />
kalkas effektivt i samband med jordtippning, kan<br />
försurningseffekten förebyggas eller minskas. Muddringsmassorna<br />
ska kalkas enligt behov med 10–30 kg kalk per<br />
kubikmeter massa (Palko m.fl. 1988).<br />
Översvämningsskyddsarbetena i Österbotten, i synnerhet<br />
invallningsområ<strong>de</strong>na vid låglänta <strong>de</strong>ltaområ<strong>de</strong>n och dräneringsverksamheten<br />
i anknytning till <strong>de</strong>m, har också medfört<br />
problem med försurning. <strong>På</strong> låglänta <strong>de</strong>ltaområ<strong>de</strong>n har <strong>de</strong>t<br />
samlats rikligt med Litorinasediment (Manninen 1972), och<br />
sulfidskikten kan ligga mycket nära jordytan (1–1,5 m). Exempelvis<br />
ett skolområ<strong>de</strong> i Korsholm vid <strong>de</strong>ltat till Laihela å<br />
invalla<strong>de</strong>s och dika<strong>de</strong>s på 1950-talet och där ligger sulfidskikten<br />
på ett djup <strong>av</strong> endast en meter (Joukainen och Yli-<br />
Halla 2003). Sådana marker ger vid torrläggning, i synnerhet<br />
vid täckdikning, en mycket stor surhetsbelastning. Det<br />
har antagits att man måste upphöra med dräneringen för att<br />
få till stånd en betydlig minskning <strong>av</strong> surhetsbelastningen<br />
på områ<strong>de</strong>n där sulfidskiktet ligger nära markytan (Yli-Halla<br />
2003). Eftersom grundvattenytan på jordbruksmarker un<strong>de</strong>r<br />
sommarens torra perio<strong>de</strong>r sjunker på grund <strong>av</strong> växternas<br />
transpiration ända ner un<strong>de</strong>r dikningsdjupet bör<strong>ja</strong>r oxidation<br />
ske i sulfidskikten. Om man skulle sluta dränera <strong>de</strong>ssa<br />
områ<strong>de</strong>n betyd<strong>de</strong> <strong>de</strong>t i praktiken att odling blir omöjlig.<br />
Torvproduktion förutsätter dränering <strong>av</strong> myrar som är lämpliga<br />
för produktion. Vattnen utanför produktionsområ<strong>de</strong>na<br />
leds med hjälp <strong>av</strong> kantdiken förbi produktionsfälten och<br />
<strong>de</strong> egentliga dräneringsvattnen från produktionsområ<strong>de</strong>na<br />
leds via vattenskyddskonstruktioner bort från produktionsområ<strong>de</strong>na.<br />
Den dräneringseffekt som kantdikena och produktionsfältens<br />
utloppsdiken har når ända ner till <strong>de</strong>n un<strong>de</strong>rliggan<strong>de</strong><br />
mineraljor<strong>de</strong>n och kan därmed medföra försur-
Change language