På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

på vissa ställen vid Bottniska vikens kuster har konstaterat
att under regniga somrar som följer på många regnfattiga
somrar har regnvattnen transporterat så mycket alun till
vissa havsvikar att deras vatten har blivit alldeles klart,
och samtidigt har fiskarna försvunnit. Redan i tidiga publikationer
(t.ex. Kivinen 1938) 1) gavs rådet att inte sprida
ut sulfidhaltiga dikesgrävmassor på åkrarna, 2) varnades
för djup plöjning, som lyfter den sura jord som finns under
bearbetningsskiktet till rotskiktet, 3) betonades betydelsen
av en effektiv dränering för att från ytjorden hålla borta de
salter som finns i kapillärvattnen, 4) odling av växter som
tål surhet på dessa marker (råg, havre, potatis, gräs) och
5) kalkning av åkrar. Aarnio (1922) meddelade att på dessa
områden är ett tryggt djup för grundvattenytan en meter.
Fastän man i Laihela startade ett försök med kalkning av
en sur sulfatjord redan år 1928 (Honkavaara 1951, Sillanpää
1978), gjordes en större serie försök med kalkning av
sulfatjordar först under åren 1955–1956. I dessa konstaterades
att man på okalkade rutor fick en spannmålsskörd
på i genomsnitt bara 1 130 kg/ha, men kalkning med 8
ton/ha ökade skörden med i genomsnitt 38 %, en rikligare
kalkning ännu mer. Även på sulfatjordar har täckdikning
blivit en vedertagen metod för lokaldränering. Med täckdikning
blir dräneringseffekten mycket större än med öppna
diken. I Österbotten har man i enlighet med dessa riktlinjer
med jordbruket som utgångspunkt genomfört många projekt
där man målmedvetet har förbättrat dräneringsläget i
odlingsjordar. Projektet inom vilket man gjorde kompletteringsdränering
på Rintalaområdet torde vara ett av de
mest betydande. Odling på sulfatjordar undersöktes igen
först på 1980-talet, när man som en del av en studie om
bekämpning av olägenheter orsakade av surhet fäste uppmärksamhet
vid den i någon mån avvikande mineralsammansättningen
hos odlingsväxterna på Limingoområdet
(t.ex. Palko 1988,1994). Mängden skördade odlingsväxter
har bestämts åtminstone i de dikningsförsök som gjorts
på Tupos försöksområde (Palko 1988) och på ett område
med reglerbar dränering i Ilmola (Bärlund m.fl. 2004), men
även i dessa försök låg huvudvikten vid undersökning av
de problem som de sura avrinningsvattnen orsakar.
I projekt som gällt reglerbar dränering och reglerbar underbevattning
har utöver urlakningen av kväve även skördarnas
storlek varit ett centralt undersökningsobjekt. Dessa
undersökningar har dock inte främst varit inriktade på de
sura sulfatjordarna, fastän de nog har funnits med bland
försöksplatserna. Åtminstone på Söderfjärdens område
(Vasa/Korsholm) har några odlare enligt dräneringstekniker
Rainer Rosendahl (uppgiften gavs muntligt 10.9.2008)
med hjälp av reglerbar underbevattning och återanvändning
av avrinningsvatten fått större skördar efter att på
sommaren ha pumpat in mera vatten via regleringsbrunnarna.
Systematiska undersökningsdata finns emellertid
inte om hur mycket större skördar man har fått, med vilka
39
växter det skulle löna sig att använda metoden och hur
stora kostnader metoden medför.
Eftersom förbättring av dräneringsläget i sulfatjordar har
lett till större skördar och ökad odlingssäkerhet kan man
dra den slutsatsen att åtminstone en betydande minskning
av dräneringen skulle medföra problem för växtodlingen på
sulfatjordar. Många odlingsväxter skulle igen börja lida av
ett för högt grundvattenstånd och därmed av det salta och
sura kapillärt stigande vatten som når rotzonen. Det finns
inga forskningsdata om hur mycket dräneringen eventuellt
kunde minskas och med vilka växter det vore möjligt.
De observationer som gjorts vid reglerbar dränering och
reglerbar underbevattning stöder den uppfattningen att
åtminstone ett visst mått av minskning och reglering av
dräneringen är möjlig.
6.2.5. Skogsbruk
Om de sura sulfatjordsskiktens påverkan på skogarnas
tillväxt vet man ganska litet. De sura sulfatjordarna ligger i
allmänhet på myrmarker med ett tunt torvlager, på vilka virkesproduktionens
förutsättningar med avseende på vatten-
och näringshushållningen kunde vara goda. Å andra sidan
vet man att det är svårare att anlägga plantbestånd på sura
sulfatjordar än det i genomsnitt är på andra skogsmarker,
men om effekter på äldre träds tillväxt har man nästan ingen
kunskap och eventuella effekter är svåra att skilja från
andra miljöfaktorers effekter (Kubin 1999, Svensson m.fl.
2000, Merilä m.fl. 2002, Lindroos m.fl. 2007). Det är möjligt
att trädbeståndets rotsystem blir skadat om vattnet kring
rotsystemet är mycket surt. Detta betyder att växtförluster i
trädbestånd kan förekomma även i äldre skogsbestånd. Det
finns inte tillräckligt med forskningsdata om växtförluster,
och det är möjligt att den sämre tillväxten också beror på en
oförmånlig vattenhushållning och/eller obalans vad gäller
jordmånens näringsämnen. Effekterna av dessa förhållanden
kan inte skiljas från effekterna av sura sulfatjordar. Å
andra sidan påverkar de svavelpartiklar som är bundna till
jordpartiklar inte nödvändigtvis alls trädbeståndens tillväxt
om de inte kan reagera med syre och vatten.
6.2.6. Torvproduktion
Torvproduktionsområdena ligger på myrar som har ett
tjockt torvlager och i vars bottenjord det kan finnas sulfid.
Förekomsten av sulfidsediment på myrbottnen har ingen
betydande inverkan på torvproduktionen. Däremot kan
efteranvändning av produktionsområdet för åkerodling eller
skogsbruk medföra de olägenheter som beskrivs i de
punkter där jord- och skogsbruket behandlas.
Vattnen som finns utanför torvproduktionsområdena leds
förbi produktionsfälten. Dräneringsvattnet från produk-