På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

6.2.2. Grundvattenområden och
vattenförsörjning
Det har inte gjorts någon utredning om de problem som de
sura sulfatjordarna medför för grundvattenområdena och
vattentäkterna. Vid den österbottniska kusten och ställvis
även någon annanstans har åsar på låga områden täckts
av finare sediment, vilket betyder att sura sulfatjordar kan
påverka grundvattenområden. På sina håll kan man påträffa
sura sulfatjordar även på åsarnas grövre randområden,
där den fina sanden av strandkrafterna har spridits flera
kilometer från åsens kärna.
De olägenheter som dikning medför kan på grundvattenområden
också drabba grundvattnet, om man gräver igenom
de täta lager som finns vid förekomstens randområden
och dikesvattnen kan sugas upp i åsen. På låga områden
kan också diken som löper genom ett grundvattenområde
utgöra ett problem, om sura vatten som kommer från andra
ställen leds genom grundvattenområdet i ett dike från
vilket de kan sugas upp i vattenförekomsten. Vattenuttag
kan eventuellt också medföra att metaller frigörs, eftersom
uttaget sänker grundvattenytan i området. I allmänhet ligger
vattentäkterna i åsarnas kärnor, men effekterna kan
sträcka sig ända till åsarnas randzoner. Med tiden kan
metaller transporteras till vattentäkten.
Allmänt taget är grundvattnets pH lågt på stora områden
vid den österbottniska kusten och vattnet är syrefritt. Järn
och mangan har löst sig i grundvatten och ställvis har man
också observerat höga humushalter, vilket är ett tecken
på att ytvatten har hamnat i grundvattenförekomsten. De
sura sulfatjordarnas eventuella påverkan på grundvattenområdena
borde undersökas, för att man vid en eventuell
vattentäkt inte ska få en sämre kvalitet på grundvattnet.
Samhällenas vattenförsörjning baserar sig i Finland i huvudsak
på användning av grundvatten. Orsaken till att
grundvattnet behöver behandlas är ofta grundvattnets
surhet samt de förhöjda järn- och manganhalterna. De
sura grundvattnen vid den österbottniska kusten används
allmänt för samhällenas vattenförsörjning. Sambandet
mellan sura sulfatjordar och de sura grundvattnen i området
har undersökts. Vid behandling av hushållsvattnet
kan grundvattnets surhet lätt minskas genom alkalisering
av vattnet, till exempel genom kalkstensfiltrering. För att
få bort metallerna ur grundvattnet krävs vanligen förutom
reglering av pH även luftning (oxidation av metaller) och
därefter vattenbehandling som baserar sig på filtrering
(avlägsnande av de flockar som uppstår vid oxideringen).
Ställvis har också humus hamnat i grundvattnet, och då
kräver vattenreningen kemisk behandling (kemisk utfällning
av humus) eller användning av membranteknik.
37
Ytvattnens surhet och de övriga kvalitetsproblem som den
medför försvårar på vissa ställen användningen av ytvatten
som råvattenkälla för samhällen. Vattendrag som lider av
surhet är man tvungen att använda som råvattenkälla exempelvis
i Vasa (Kyro älv), i Jakobstad (Esse å) och i Nystad
(sötvattenbassäng). Sura vatten används också som
råvatten för industrin till exempel i Karleby, Jakobstad och
Kaskö. De varierande och tidvis höga metallhalterna som
beror på dräneringsvattnet från sura sulfatjordar innebär
utmaningar och problem i vattenverkens behandlingsprocess.
För att säkerställa en tillräckligt god vattenkvalitet
har man tagit i bruk behandlingsprocesser i flera steg och
försökt få en jämn kvalitet på råvattnet. Till exempel vid
Vasa vattenverk förbehandlas vattnet från Kyro älv (3,3
milj. m3) kemiskt innan råvattnet når Molnträsket, som
fungerar som utjämningsbassäng. Vattenintaget från Kyro
älv till Molnträsket regleras enligt kvaliteten på älvvattnet.
När vattenkvaliteten är som sämst utnyttjas Molnträskets
lagervolym (täcker behovet i max. 4 månader). I Jakobstad
i sin tur har man planerat bygga en liknande utjämningsbassäng
i ett gammal bergsbrott. I dagens läge tas dock
råvattnet till Jakobstads vattenverk direkt från Esse år,
vars kvalitetsvariationer tidvis har orsakat problem i vattenbehandlingsprocessen,
bland annat på grund av den
höga aluminiumhalten.
6.2.3. Fiskerinäring
Dräneringen av sura sulfatjordar har utrotat eller kraftigt
försvagat många lokalt och regionalt viktiga fiskbestånd
vid Finlands västkust. I synnerhet i de vattendrag som helt
eller i huvudsak ligger på områden med sura sulfatjordar
har de egna fiskbestånden nästan helt försvunnit. Exempel
på sådana vattendrag är Närpes å, Solf å, Vörå å, Munsala
å, Kimo å och Kälviänjoki. Även i sådana större vattendrag
vilkas nedre lopp ligger på ett sulfatjordsområde har fiskbestånden
kraftigt försvagats. Sådana är exempelvis Kyro älv,
Lappo å, Kronoby å och Perho å. Åar och älvar är viktiga
föröknings- och yngelproduktionsområden för vandringsfiskar
och lokala fiskar. Av den anledningen påverkar surheten
ett betydligt större område i fråga om fiskerinäringen än i
fråga om vattenkvaliteten. Surhetens effekter visar sig tydligt
i yrkes- och fritidsfiskarnas fångster på den finska sidan
av Bottniska viken. Särskilt inom Kyro älvs influensområde,
dvs. i Kvarken, sjönk produktionen för många fiskbestånd
(abborre, gädda, braxen, nors, lake, sik och gös) för lång
tid efter den omfattande fiskdöden under åren 1968–1971.
Vissa arter har inte ännu återhämtat sig, eftersom sura
perioder har förekommit även senare med 5–10 års mellanrum.
De ekonomiska effekterna av den fiskdöd som
dräneringarna av sura sulfatjordar har orsakat har oftast
förblivit ganska oklara, eftersom kunskapen om fiskarnas
regionala spridning och rörlighet är bristfällig. De sura sul-