På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

6.1.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Förekomsten av sura sulfatjordar och de risker som jordarna
medför för att vattendragen ska belastas borde
kartläggas i hela Finland med enhetliga metoder före år
2015. Man borde snarast möjligt ta fram enhetliga karteringsmetoder
och komma överens om klassificeringskriterier
i Finland. För att ta fram karteringsmetoder och
klassificeringskriterier borde man redan år 2009 bilda en
arbetsgrupp med uppgift att bestämma förfaringssätt samt
kriterier.
Tidigare karteringar av sura sulfatjordar borde samlas och
på basis av dem borde man göra upp ett geodatamaterial
som kunde utnyttjas som utgångsmaterial för den riksomfattande
fortsatta karteringen. På basis av de gamla karteringarna
och bakgrundsdata om jordmån, höjd m.m. borde
man ta fram en angelägenhetsordning för karteringen skilt
för varje avrinningsområde. Samtidigt borde man samla de
data som finns om egenskaperna hos de typiska sulfatjordsprofilerna
(sulfidskiktens djup, pH, svavelmängd osv.).
De sura sulfatjordarna borde kartläggas systematiskt.
Resultatet av karteringen borde vara tillräckliga utgångsdata
om riskområdenas läge med tanke på planeringen av
markanvändning, torrläggningar och vattenskydd. Målet är
att metodutvecklingen och karteringen av de värsta områdena
ska vara klar under åren 2009–2011, men karteringen
av hela landet kommer att ta längre tid beroende på
noggrannhetsnivån och de tillgängliga resurserna.
De senaste undersökningarna (Nordmyr 2008) visar att
det i älvarnas och åarnas deltan och utanför dem bildas
mycket metallrika sediment, från vilka metaller kan frigöras
på grund av hydrologiska förändringar och förändringar
i klimatet samt på grund av landhöjningen. Även dessa
områden borde kartläggas.
Det är Geologiska forskningscentralen som har det främsta
ansvaret för karteringen av de sura sulfatjordarna. För att
karteringsmetoderna ska kunna utvecklas och karteringarna
snabbt genomföras krävs en betydande tilläggsfinansiering.
Utvecklingen av karteringsmetoderna ingår
i ansökan för projektet Catermass för åren 2010–2012
(bilaga 5). Därutöver behövs statlig tilläggsfinansiering för
att man ska få sulfatjordarna kartlagda före år 2015. Till exempel
finansieringen av regionalutveckling borde inriktas
på kartering av de sura sulfatjordarna. På området Siikajoki
- Pyhäjoki har man ansökt om finansiering för ett regionutvecklingsprojekt
där man ska utreda förekomsten av
sulfatjordar och planera förebyggande av surhetsproblem.
Geologiska forskningscentralen har preliminärt uppskattat
att kostnaden för karteringen av sulfatjordarna skulle
uppgå till drygt 9 miljoner euro (Bilaga 4). Vid karteringen
33
borde man prioritera de områden som man vet är mest
problematiska. Karteringsuppgifterna bör publiceras som
geodata, som alla skulle ha gratis tillgång till.
Vid kartering av sulfatjordarna är följande åtgärder centrala:
• Praktiska verktyg för kartering och bedömning av sulfatjordarna
så att karteringen kan utföras ekonomiskt och
effektivt
• Enhetliga kriterier för att identifiera sura sulfatjordar
• Ihopsamling av data om läget för och egenskaperna hos
de riskområden som man i dagens läge känner till eller
antar finns och införande av data i en gemensam geodatabas
• En noggrannare kartering av surheten i åkerskiften och
bestämning av så kallade hotspot-områden.
• Kartering av skogsmarker, torvproduktionsområdenas
bottenjord och andra objekt som ligger utanför åkerområden
samt bestämning av hotspot-områden
• Kartering av nya potentiella sulfatjordar som uppkommer
på grund av landhöjningen
• Undersökning av berggrund som består av svartskiffer
• Ett riksomfattande heltäckande sammandrag i form av
ett geodatamaterial av var sura sulfatjordar finns, vilka
egenskaper de har och vilka miljörisker de medför.
6.2. Olägenheter
6.2.1. Ytvatten
Dränering av sura sulfatjordar inverkar menligt på vattendragens
organismer direkt genom att den ökar vattnets
surhet och indirekt genom att det sura vattnet ökar många
metallers löslighet och därmed gör vattnet giftigare och
problemen orsakade av metallerna värre (Fältmarsch m.fl.
2008). I sura vatten minskar de levande organismernas
och växtlighetens biologiska mångfald kraftigt, eftersom
endast få arter kan leva och föröka sig i försurade vatten.
Typiska förlorare i sura förhållanden är musslor och
snäckor, vilkas kalkskal inte tål långvarig surhet. Även de
flesta skaldjuren, såsom bland annat kräftorna, är känsliga
för försurning, liksom också insektslarver och fiskar.
Arternas känslighet varierar och de känsligaste arterna
försvinner först. Många arters ägg och nykläckta ungar är
mer känsliga för surhetens inverkan än fullvuxna individer.
Exempelvis laxfiskarnas rom exponeras för surhet både
under höstens och under vårens maximiavrinningar. När
det gäller öringarna exponeras rommen men också ynglen,
som uppehåller sig i åar och älvar i några års tid. Problemet
med sikarna i sin tur är att de leker vid älvarnas nedre lopp
och i deltan, vilka i allmänhet är de mest problematiska
områdena med avseende på surheten.