På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

gjorde av samma material en annan tolkning, enligt vilken
det i vårt land finns 48 000–130 000 ha åkrar som uppfyller
de internationella kriterierna för sura sulfatjordar.
De sura sulfatjordarna inom Kyro älvs avrinningsområde
inventerades då det i början av 1970-talet inträffade omfattande
fiskdöd vid älvens mynning (Ervio 1975, bilaga 2). I
karteringen, som utfördes av Lantbrukets forskningscentral,
togs jordprov på 220 åkrar. Resultaten har publicerats
som en karta av allmän natur, och de har också meddelats
som arealer av sulfatjordar grundkartbladsvis. Den totala
arealen av sulfatjordar konstaterades vara 26 390 ha i Kyro
älvs avrinningsområde.
De sura sulfatjordarna i avrinningsområdet för Sirppujoki,
som mynnar ut i Nystads sötvattensbassäng kartlades år
1984 genom borrningar i sammanlagt 340 punkter; borrning
till ett djup på 100 cm, pH-bestämning vid ett djup på
50 cm och 90 cm. För analys (pH och sulfatsvavel) togs
jordprov på 40 – 60 cm djup. Dessutom undersöktes sulfatjordar
i 20 jordprofiler noggrannare ner till ett djup på 150
– 200 cm och de delades i denna kartering i tre klasser utgående
från den försurningsrisk de utgörs. Sulfatjordarnas
gränser visas på den karta i skalan 1:50 000 som finns som
bilaga till rapporten. Karteringen preciserades år 1994,
då man borrade i 100 punkter och kompletterade arbetet
med övervakning av avrinningsvattnet (Triipponen 1997).
Det har uppskattats att den totala arealen av sulfatjordar
på området kring Sirppujoki är 4 228 ha (Palko m.fl. 1985).
6.1.3. Karteringar av skogsbruksmarker
De tidigare undersökningar som gällt sulfatjordar har i
huvudsak varit inriktade på jordbruksmarker. Trots detta
kan man vid kartering av riskområdena inom skogsbruket
utnyttja de förhandsdata som finns om riskområden inom
jordbruket. Risken för att det ska finnas surhetsproducerande
jordlager i skogsmarker som ligger i närheten av
sura odlingsmarker är antagligen större än den genomsnittliga
risken när det gäller skogsmarker. Detsamma gäller
de skogsbruksområden som ligger i avrinningsområden
för vattendrag som drabbats av allvarlig försurning.
Det finns mycket få egentliga undersökningsresultat om
vattendragens status på skogsmarker och skogsbrukets
försurningsinverkan, och de observationsdata som har
insamlats gäller endast enstaka områden. Det har också
gjorts mycket få utredningar om riskområden (Willman
2006). Av den totala arealen sura sulfatjordar finns sannolikt
en relativt sett mindre del på skogsbruksmarker än
på jordbruksmarker. Lokalt kan dock skogsbruket betydligt
öka försurningen av vattendragen i synnerhet då åtgärder
görs på områden med källflöden eller då avrinningsområ-
31
det i projektet är större än normalt eller då en exceptionellt
torr sommar sänker grundvattenytan till lägre jordlager än
normalt. De sura sulfatjordarnas effekter på trädbeståndets
tillväxt har likaså undersökts ganska lite i Finland,
och det har visat sig att det är svårt att skilja effekterna
från andra miljöfaktorers effekter (Kubin 1999, Svensson
m.fl. 2000, Merilä m.fl. 2002, Lindroos m.fl. 2007). I Finland
torde det inte alls ha publicerats beskrivningar av
sulfatjordsprofiler i skogsbruksanvändning eller resultat
från kemiska analyser av dessa jordar.
I pilotprojektet (VESPA) som gällde bästa praxis i fråga om
vattenskydd vid iståndsättningsdikning och markbearbetning
kunde man år 2006 konstatera att man med hjälp av
det landsomfattande geofysikaliska lågflygningsmaterial
som Geologiska forskningscentralen har tillgång till kan
bestämma de vidsträckta finkorniga jordlager som finns
på potentiella sura sulfatjordsområden. Samtidigt kan man
undersöka tjockleken på det torvskikt som finns ovanpå
deras mineraljordslager. Denna uppgift är väsentlig vid
planering av iståndsättningsdikning och vid vattenskyddet
(Makkonen m.fl. 2006).
6.1.4. Karteringar av älvar, åar och bäckar
Älvar, åar och bäckar har i synnerhet i Österbotten kartlagts
åtminstone sedan 1970-talet. Då har man undersökt
urlakning av ämnen ur sura sulfatjordar och ämnenas inverkan
på vattenkvaliteten (bland annat Manninen 1970,
Palko m.fl. 1985, 1988, Åström 1996, Åström m.fl. 1995,
1996, 1997). I några karteringar har man undersökt svavelisotoper
för att få veta vattnets ursprung (bland annat
Backlund m.fl. 2005, Åström m.fl. 2005).
I Finland kartlades under åren 1987–1990 sammanlagt 1
165 bäckar och 1 172 sjöar (Lahermo m.fl. 1995). Varje
bäckprov motsvarade ett avrinningsområde på ca 30 km2
och varje sjöprov ett område på ca 0,01–10 km2. Resultaten
visade på höga grundämneshalter särskilt vid kusten.
Under åren 2002–2003 togs vattenprov i 21 älvar eller åar
vid den österbottniska kusten (Roos & Åström 2005). Proven
togs åtta gånger på våren, sommaren och hösten. Av
proven analyserades 35 grundämnen, av vilka så många
som 24 lakades ur främst från sura sulfatjordar. Av rapporten
framgår att urlakningen från de sura sulfatjordarna har
en stor negativ påverkan på åar och älvar i området. Åarna
och älvarna klassificerades utifrån halterna av potentiellt
skadliga ämnen (bild 6). Den beräknade effekten var minst
i Lestijoki, i Lappfjärds å och i Perho å och störst i Solf å,
Vörå å och Malax å. Denna klassificering kan användas
när man planerar dikning och den visar också vilka åar eller
älvar som är i behov av specialåtgärder.