På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

More documents

Recommendations

Info

vid godkännande av planer bland annat i finansieringslagstiftningen för jord- och skogsbruket. 5.1.2. Vattenförvaltningslagen Målet i EU:s vattenramdirektiv är att man i medlemsländerna når en god status i vattendragen senast år 2015. Vattenramdirektivet verkställs i Finland med lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) och förordningen om vattenvårdsförvaltningen (1040/2006). De nationella målen och åtgärderna bestäms i regionala vattenförvaltningsplaner, som statsrådet kommer att fastställa för första gången år 2009. Målet är att man senast år 2015 når en god ekologisk och kemisk vattenstatus, men av välgrundade skäl kan man få förlängd tid för att nå målet. Målen i vattenförvaltningslagen och vattenramdirektivet är följande: • Förhindra att vattenekosystemen försämras samt skydda och förbättra deras status • Främja hållbar vattenkonsumtion som baserar sig på långvarigt skydd av vattenresurserna • Minska föroreningen av grundvattnen • Effektivisera vattenskyddet genom att minska utsläppen av förorenande och farliga ämnen • Minska översvämningarnas och torkans effekter främst på vattnens kvalitet I vattenförvaltningslagen regleras vattenvårdsförvaltningen och utredningsarbetet, samverkan och deltagandet i anknytning till denna samt det internationella samarbetet inom vattenvårdsförvaltningen. I vattenförvaltningslagen definieras det centrala innehållet i vattenförvaltningsplanen och åtgärdsprogrammet. Lagen innehåller föreskrifter om uppställande av miljömål och om grunderna för avvikande från dem och för lättnader vad gäller dem. Förordningen om vattenförvaltningsområden (1303/2004) definierar vattenförvaltningsområdena och deras uppgifter. I förordningen om vattenvårdsförvaltningen finns bestämmelser om de utredningar som ska ingå i vattenförvaltningsplanerna, om bedömningen och övervakningen av vattnens status samt om upprättandet av vattenförvaltningsplanerna. De olägenheter som sura sulfatjordar för med sig försämrar både vattnens ekologiska och kemiska status och inverkar på klassificeringen av vatten. Av denna anledning förutsätter åtgärdsprogrammen och vattenförvaltningsplanerna åtgärder för att minska surhetsproblemen. 5.1.3. Skogslagen Med skogslagen främjas en i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende hållbar skötsel och användning av skogarna så att skogarna uthålligt ger en god avkastning sam- 15 tidigt som deras biologiska mångfald bevaras. Lagen innehåller förpliktelser som gäller avverkning, skogsförnyelse efter förnyelseavverkning och bevarande av skogarnas biologiska mångfald. Till skogscentralen ska det lämnas in en anmälan (anmälan om användning av skog) om en planerad avverkning och om förnyelsesättet vid förnyelseavverkning och om annan behandling av viktiga livsmiljöer. I lagen har man inte särskilt beaktat allmänna vattenvårdsfrågor som gäller skogsbruket. I stället finns en förteckning över särskilt viktiga livsmiljöer (bl.a. omedelbara närmiljöer vid källor, bäckar, rännilar och små tjärnar) i 10 § i skogslagen, i vilken det finns föreskrifter om bevarande av den biologiska mångfalden och särskilt viktiga livsmiljöer. Om en livsmiljö är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta, föreskriver skogslagen att dess särdrag ska bevaras. Å andra sidan har man tolkat att hela den omgivande naturen kring en rännil inklusive kantvegetationen hör till naturtillståndet för en bädd eller en källa som är mindre än ett vattendrag och som skyddas i 1 kap. 17 a § i vattenlagen (HFD:s beslut 16.5.2005 liggarnr 2024). Effekterna på egentliga bäddar eller vattenområden regleras i vattenlagen och i vattenförvaltningslagen. 5.1.4. Riktlinjer för fortsatta åtgärder Det borde utredas om man särskilt kunde nämna jordmånens surhet i vatten- och miljövårdslagstiftningen samt i skogslagstiftningen som en fråga som bör beaktas vid planering av projekt. Vid ändring av lagstiftning borde målet vara att man vid prövning av behovet av tillstånd i stället för att beakta projektens inverkan var för sig skulle beakta projektens samverkan. Vid handläggningen av tillstånd borde man kunna ålägga den som ansöker om tillstånd att vid behov i förväg utreda om föremålet för åtgärden finns på en sur sulfatjord. Det borde övervägas om vattenlagen eller miljöskyddslagen kunde ändras så att det blir tillåtet att på en annans mark utföra vattenskyddsåtgärder för att minska surheten (t.ex. anläggning av våtmarker) med ett likadant förfarande som man kan använda i samband med dikningar, till exempel när det gäller invallningar och pumpstationer. I tillståndsprövningen vid dikningsprojekt borde man lägga större vikt vid förbudet att förorena vattendrag på områden med sura sulfatjordar. När det gäller projekt som betydligt ändrar dräneringstillståndet i sura sulfatjordar borde krävas ett förfarande med anmälan till miljömyndigheterna. Dessutom borde det upprättas anvisningar om planering och genomförande av sådana projekt. Det är i första hand jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet som har ansvar för den fortsatta beredningen av lagstiftningsinstrument, men man bör dock beakta att vattenlagen är lagstiftning som hör till justitieministeriets behörighet.
5.2. Riksomfattande och regionala program 5.2.1. Riktlinjer för vattenskyddet Statsrådet har år 2006 godkänt riktlinjer för vattenskyddet till år 2015 (statsrådets principbeslut 23.11.2006). Riktlinjerna utgör en fortsättning på målprogrammen för vattenskyddet. I riktlinjerna för vattenskyddet ingår mål vad gäller skadliga ämnen. ”Skadliga ämnen medför inget hot mot organismer eller människors hälsa. Skadliga ämnen leder inte till försämring av vattnens status och vattnens goda kemiska och ekologiska status bibehålls”. I riktlinjerna konstateras att i och med att utsläppen från industrin minskar accentueras den betydelse som skadliga ämnen från diffusa utsläppskällor och nedfall har. I riktlinjerna nämns inget speciellt om sura sulfatjordar. När det gäller åtgärder konstateras om skadliga ämnen bland annat följande: • Risker som orsakas av skadliga ämnen minskas så att dessa ämnen inte medför en försämring av vattnens status samt så att vattnens goda kemiska och ekologiska status bibehålls. • Utsläpp och läckage från olika verksamheter av sådana ämnen som är farliga för vattenmiljön skall upphöra med en gång eller stegvis samt utsläpp och läckage av skadliga ämnen till vattnet minskas stegvis. • Identifiering, utredning och uppföljning av förekomst, beteende och inverkan samt hantering av riskerna i fråga om skadliga ämnen förbättras. • Skadliga ämnen i förorenade sediment och deras inverkan utreds enligt behov samt skadorna som orsakas av dem förhindras genom vidtagande av behövliga vattenskyddsåtgärder bland annat i samband med muddringar. De sura sulfatjordarna nämns i motiveringarna till principbeslutet: ”Tungmetall-, arsenik-, fluorid- och radonhalterna i jordmånen samt de alunhaltiga jordarna i Österbotten medför lokalt specialproblem i yt- och grundvattnen.” I bakgrundsutredningen till riktlinjerna för vattenskyddet, Finlands miljöcentrals rapport 23/2006 (på finska), redogörs i kapitel 5.3 för Västra Finlands sura sulfatjordar och olika alternativ granskas. Alternativen är följande: man fortsätter med nuvarande åtgärder, man vidtar nya åtgärder eller man använder alla åtgärder och medel som står till buds. De risker som skadliga ämnen medför bör minskas. I Finland är älvarnas och åarnas allmänna status sämre än sjöarnas. Enligt den riksomfattande klassificeringen av ytvattnens ekologiska status är den ekologiska statusen i nästan 50 % av älvarna sämre än god, medan den i endast 10 % av sjöarna är sämre än god. (Den riksomfattande klassificeringen av ytvattnen, 2008). Grundstatus i älvarna, åarna och sjöarna i närheten av kusten är i allmänhet bara nöjaktig, vilket beror på mänsklig verksamhet men också på urlakning från jordmånen av humus, lermaterial och fosfor. 16 Kortvariga och plötsliga ökningar av surheten medför sämre vattenkvalitet och skador på organismerna i många av Österbottens älv- och åvatten. Jordmånens naturliga egenskaper medför på vissa områden belastning från skadliga ämnen. Bland annat tungmetall-, arsenik-, fluorid- och radonhalterna i jordmånen samt de alunhaltiga jordarna i Österbotten medför lokalt specialproblem i yt- och grundvattnen. Målet med rekommendationerna om skadliga ämnen är att man bättre än nu ska kunna identifiera riskerna med dessa ämnen, förhindra riskerna och minska utsläppen stegvis eller på en gång. Det är nödvändigt att förbättra kunskapen om förekomsten av skadliga ämnen, deras egenskaper och effekter. Mera kunskap behövs bland annat om ekologisk riskbedömning. I riktlinjerna för vattenskyddet föreslås exempelvis följande åtgärder: • Inverkan på vattendrag minskas genom planering enligt avrinningsområde och lokal planering • Identifieringen av riskområden vad gäller vattenskyddet utvecklas och riskerna minskas • Förebyggande åtgärder vidtas för att minska de risker som åtgärder medför • Grunderna för statens deltagande i finansieringen av skogsbruksåtgärder bedöms med beaktande av påverkan på vattenskyddet • Bäckar och andra småvatten beaktas bättre än tidigare i planeringen och utförandet av skogsbruksåtgärder. Skyddet av dem effektiveras också med stöd av lagstiftning. • Uppföljningen och bedömningen av åtgärdernas konsekvenser samt metoderna inom vattenskyddet och undersökningen av deras verkningar effektiveras 5.2.2. Vattenförvaltningsplanerna För planeringen av vattenvården har Finland uppdelats i åtta vattenförvaltningsområden. För dessa ska man utarbeta vattenförvaltningsplaner, som ska innehålla bland annat uppgifter om frågor som anknyter till vattenstatus och vattenanvändning, om miljömål och om åtgärder som behövs för att nå målen samt en bedömning av hur miljömålen nåtts. Vattenförvaltningsplanerna baserar sig på de åtgärdsprogram för vattenvården som gjorts upp för områdena. De första förslagen till vattenförvaltningsplaner är offentligt framlagda 30.10.2008–30.4.2009. Områdena med sura sulfatjordar finns i huvudsak i två vattenförvaltningsområden: Kumo älvs–Skärgårdshavets– Bottenhavets vattenförvaltningsområde och Ule älvs–Ijo älvs vattenförvaltningsområde. I dessa områden har man utarbetat separata åtgärdsprogram för flera delområden och sura sulfatjordar har behandlats i följande åtgärdsprogram: Norra Österbottens miljöcentrals område, Lestijoki - Pöntiönjoki, Perho å - Kälviänjoki, vattendragen som mynnar ut i Larsmo-Öjasjön, Lappo å, Kyro älv, Närpes å,
Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
Page 14 and 15: mycket problematisk med tanke på v
Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
Page 64 and 65: 11. Sammandrag I denna rapport gran
Page 66 and 67:
12. Litteratur angående de sura su
Page 68 and 69:
Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
Page 70 and 71:
Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
Page 72 and 73:
Valtakunnallinen pintavesien ekolog
Page 74 and 75:
Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
Page 76 and 77:
Bilaga 2. En förteckning över nat
Page 78 and 79:
Bilaga 3. En bedömning av de socio
Page 80 and 81:
Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
Page 82 and 83:
Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
Page 84 and 85:
Bilaga 6. Förslag till klassificer
Page 86:
ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I
show all

På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?