På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

More documents

Recommendations

Info

mycket problematisk med tanke på vattenvården och för bearbetning av dessa järnjordar finns det en egen lag ” ”Lov om okker”, som antogs 8.5.1985. Enligt lagen kräver grävning och dränering på järnsulfidområden tillstånd på de områden som miljöministeriet har bestämt. Om tillstånd kan beviljas utan särskilda villkor ges tillståndet av den regionala myndigheten (amtsrådet). Om tillståndsvillkor behövs ges tillståndet av det centrala ämbetsverket (miljöstyrelsen). Om tillstånd inte beviljas för ett område som tidigare har varit dikat, betalas en ersättning för att markens försäljningsvärde sjunker. Den regionala myndighetens beslut kan överklagas till det centrala ämbetsverket. Den som lagstridigt utför dräneringsåtgärder kan dömas till böter. 4.3. Australien För närvarande görs de flesta studier som fokuserar på sura sulfatjordars miljöeffekter i Australien. Problemen är störst i delstaterna New South Wales och Queensland. På förbundsstatsnivå finns en nationell strategi som är från år 2000 och som behandlar sura sulfatjordar (http://www. mincos.gov.au/data/assets/pdffile/0003/316065/natass. pdf). Dessa jordars egenskaper och användningen av dem beskrivs på flera webbplatser. I en lång länklista (http:// www.environment.gov.au/coasts/cass/links.html) finns det mycket information om sura sulfatjordar från olika håll i världen. Åtminstone följande webbadresser är det värt att bekanta sig med: • http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/index.html • http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/products.html • http://www.environment.gov.au/coasts/cass/index.html • http://www.clw.csiro.au/staff/FitzpatrickR/barker_inlet_reports/Final_App1_coastal_ASS_tech_manual_ v1.2.pdf I universitetet Southern Cross finns en särskild forskningscentral för sura sulfatjordar, (http://www.scu.edu.au/ schools/esm/index.php), som leds av professor Leigh Sullivan. I Australien har man för att lösa problemen med sulfatjordarna använt ett förfarande med kollektivt deltagande (participatory process, Woodhead m.fl. 2000). I Australien har det gjorts olika karteringar av sura sulfatjordar, men liksom i Finland har de gjorts med varierande metoder och kriterier. På 2000-talet har man samlat in data från de olika delstaterna och förenhetligat klassificeringskriterierna. Uppgifterna har införts på en karta (Atlas of Australian Acid Sulfate Soils), där områdena har grupperats enligt en riskbedömning som gjorts av dem. På detta sätt har man fått fram de områden där det behövs särskilda åtgärder eller de områden som måste lämnas utan åtgärder (hotspot-områden). Syftet med kartan är att 13 åskådliggöra problemets omfattning och allvar. Den första kartan blev färdig år 2002–2003 och visade södra Australiens kust. Kartan över hela Australien torde bli färdig år 2009. De lokala och regionala myndigheterna har börjat bekämpa försurningen genom att utarbeta och utveckla tillvägagångssätt och riktlinjer för planeringen. Information om Australiens kartor över försurningen finns på adressen www.clw.csiro.au/acidsulfatesoils/atlas.html. I delstaten Queensland har man år 2002 gett ut den tekniska handboken ”Queensland acid sulphate soil technical manual” (http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/pdfs/ soil_mgmt_guidelines_v3_8.pdf). I avsnittet ”Soil Management Guidelines” behandlas bland annat riskkontroll, neutralisering och vätning av sura sulfatjordar samt förfaranden som allmänt kan rekommenderas. I avsnittet ” ”Legislation and Policy Guide” (http://www.nrw.qld.gov.au/ land/ass/ pdfs/lp_a4.pdf) diskuteras lagstiftning och olika förfaranden samt domslut. I delstaten Victoria har man år 2003 utarbetat riktlinjer om de sura sulfatjordarna och då uppskattat förekomsten av dessa utifrån modeller, kartor, fältarbeten och laboratorieprov. (Acid sulfate soil hazard maps – guidelines for coastal Victoria, http://www.dpi.vic.gov.au/dpi/vro/vrosite. nsf/ pages/soil_acid_sulfate_soils). Under de senaste åren har man på sura sulfatjordar i Sydaustralien börjat ta i bruk en ny odlingsmetod, som man kallar ”permanent raised bed cropping”. Odlingsmetoden förbättrar jordmånens struktur och minskar risken för översvämningar. I Sydaustralien uppgår de årliga regnmängderna till över 550 mm och jorden är mycket lerig och släpper inte igenom vatten. Jorden plöjs till ett djup på 30 cm och därefter görs 1,7–2 meter breda remsor. Från körspåren flyttas mull till dessa remsor, så att remsorna blir 15–30 cm högre än körspåret. Jorden pressas inte lika snabbt samman då trafiken på åkrarna endast sker i körspår, som samtidigt fungerar som ytdikning. Även i körspåren kan man odla växter, och därmed undvika erosion och urlakning av näringsämnen. Fördelarna med denna odlingsmetod är bland annat att upptorkningen förbättras, jordstrukturen blir bättre och skörden större. Remsorna plöjs med 3–5 års mellanrum, och jorden förblir lucker och packas inte samman.
5. De sura sulfatjordarna i lagstiftning, program och stödsystem 5.1. Lagstiftning 5.1.1. Vattenlagen och miljöskyddslagen I vattenlagen, som trädde i kraft år 1961, finns bestämmelser om användning och vård av vattentillgångar och vattenområden. Dessa bestämmelser innefattar också åtgärder som eventuellt medför försurning, såsom torrläggning av mark och byggande av översvämningsvallar. Markdränering genom dikning behandlas separat i 6 kap. i vattenlagen. Utgångspunkten i vattenlagen är att markägaren har rätt att utföra dikning för att avleda vatten som är menligt för nyttjande av marken. Små dikningar kan i allmänhet markägarna själva utföra och komma överens om. Enligt 6 kap. 10 § ska dikningen behandlas vid en dikningsförrättning om det exempelvis handlar om dikningsprojekt för vilka det krävs tillstånd av miljötillståndsverket eller vilka kan leda till att översvämningsrisken ökar på grund av avlägsnande eller minskande av ett översvämningsområde (Ojitustoimitusopas 2003). Dessutom behandlas vid dikningsförrättningar de samfällda dikningar som man inte nått en överenskommelse om. För verkställandet av en dikning som behandlats vid en dikningsförrättning ska det bildas ett dikningsbolag som får ansvar för åtgärden och dessutom för underhållet av diket. Ett dikningsbolag ska bildas om dikningen medför nytta för minst två och om projektet kräver tillstånd av miljötillståndsverket. Dessutom behövs ett bolag om dikningen medför nytta för minst fem. Enligt 5 kap. 25 § 5 mom. i vattenlagen är det möjligt att återbilda ett dikningsbolag vars verksamhet har upphört. I verksamhet enligt lagen om finansiering av ett hållbart skogsbruk har man i allmänhet inte bildat dikningsbolag. I torrläggningsprojekt behövs ganska sällan tillstånd av miljötillståndsverket. I samband med dikningar överskrids tillståndströskeln om dikningen kan medföra en ändring eller följd som avses i 1 kap. i paragraferna 15, 18 eller 19. Enligt 1 kap. 15 § i vattenlagen behövs tillstånd för dikning om dikningen leder till att vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenlopp eller vattenmiljön i övrigt förändras så att det åstadkommer skada eller men för allmänna eller enskilda intressen (s.k. förbud mot ändring). Enligt 18 § i samma kapitel behövs tillstånd om dikningen åstadkommer men för utnyttjande av grundvattnet (s.k. förbud mot grundvattensändring). Enligt 1 kap. 19 § i vattenlagen kräver dikning och exempelvis också pumpning av dräneringsvatten tillstånd, om de kan leda till sådan förorening av vattenområdet som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i 14 miljöskyddslagen. Då tillämpas bestämmelserna i miljöskyddslagen vid tillståndsprövning enligt vattenlagen, och man behöver inte ansöka om något separat miljötillstånd. I tillstånd enligt vattenlagen kan man alltså ställa villkor om förebyggande av förorening av vattendrag genom att sätta gränsvärden eller förplikta till reglering av vattnets surhet. I praktiken har bestämmelserna kunnat gälla också optimering av den vattenmängd som får pumpas med avseende på det mottagande vattendragets vattenföring. Vid ledning av surt vatten bör man dessutom se till att vatten inte hamnar i grundvattnet, för då kan grundvattnet förorenas. I 8 § i miljöskyddslagen stadgas om förbud mot förorening av grundvatten. Vid handläggning av ett projekt som gäller ändring av grundvatten enligt vattenlagen ska man dessutom se till att inte surt vatten hamnar i grundvattnet exempelvis i samband med jordskärningar. En förutsättning för att tillstånd ska beviljas är enligt 9 kap. 8 § i vattenlagen, som gäller ändring av grundvattnet, att åtgärden inte åstadkommer följder som avses i 8 § i miljöskyddslagen. Vattenlagen är för närvarande under revidering (läget 2008). Den viktigaste strukturella förändringen i den nya lagen skulle vara att bestämmelserna om vattenhushållningsprojekt förenhetligades, vilket skulle åstadkommas genom att man ser till att dessa bestämmelser inte längre är utspridda på olika ställen i lagstiftningen. Oberoende av syftet med projektet skulle förutsättningarna för genomförande, tillståndsplikten samt förutsättningarna för beviljande av tillstånd i sista hand avgöras utifrån projektets effekter. De nu gällande allmänna förbud som nämndes i föregående kapitel skulle utformas så att de tydligare än förr vore tillståndströsklar. Däremot skulle tröskeln för tillståndsplikt förbli densamma. Enligt utkastet skulle inga stora förändringar ske i dikningsfrågorna. Man försöker emellertid få till stånd ett klarare förhållande mellan bestämmelserna om dikning i vattenlagen, bestämmelserna om torrläggning av fastigheter i markanvändnings- och bygglagen samt bestämmelserna om avloppsvatten i miljöskyddslagen. Likaså är det meningen att man ska få till stånd en klarare gränsdragning mellan de ärenden som behandlas vid dikningsförrättningar och de ärenden som omfattas av den beslutanderätt som kommunens miljövårdsmyndighet har. Registreringen av data om dikningarna har man för avsikt att utveckla med ett förfarande med förhandsanmälan. Vid kontrollen över de olägenheter som dikningarna medför skulle det vara möjligt att tillämpa vattenlagens bestämmelser. Enligt bestämmelserna borde man ansöka om tillstånd för en dikning, om dikningen kan leda till förorening enligt miljöskyddslagen. Det finns emellertid ingen rättspraxis eller någon förvaltningsanvisning för en sådan tillämpning av vattenlagen. För att man bättre ska kunna kontrollera olägenheterna borde man åtminstone ta fram krav vad gäller planeringen av dikningsområdena och förfarandena
Page 1 and 2: På väg mot kontroll av de sura su
Page 3 and 4: Publikationens namn: På väg mot k
Page 6 and 7: Innehåll 1. Inledning ............
Page 8 and 9: 1. Inledning Jord- och skogsbruksmi
Page 10 and 11: Bild 1. Största delen av de sura s
Page 12 and 13: Man bedömer att iståndsättnings-
Page 16 and 17: vid godkännande av planer bland an
Page 18 and 19: Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åar
Page 20 and 21: Programmet för utveckling av lands
Page 22 and 23: I programmet för utveckling av lan
Page 24 and 25: Vård av skogsnatur Det är möjlig
Page 26 and 27: erna på ett enhetligt sätt tillsa
Page 28 and 29: ibyråerna och andra sakkunniga ino
Page 30 and 31: 6. Förekomsten av sura sulfatjorda
Page 32 and 33: gjorde av samma material en annan t
Page 34 and 35: 6.1.5. Riktlinjer för fortsatta å
Page 36 and 37: Bild 8. Totalbedömning av ytvattne
Page 38 and 39: 6.2.2. Grundvattenområden och vatt
Page 40 and 41: på vissa ställen vid Bottniska vi
Page 42 and 43: 7. Förebyggande av uppkomsten av o
Page 44 and 45: 7.2. Dräneringssätt och dränerin
Page 46 and 47: andra dräneringar och muddringar.
Page 48 and 49: ings- och avrinningsvatten som rinn
Page 50 and 51: 8.2. Kalkning av vattendrag 8.2.1.K
Page 52 and 53: drag som sällan är sura. Det är
Page 54 and 55: toden beror förmodligen inte på m
Page 56 and 57: 9. Förslag för att bemästra olä
Page 58 and 59: Motiveringar Direktiv och handböck
Page 60 and 61: istfälligt känd. Också i fråga
Page 62 and 63: 10. Konsekvenser av förslagen 10.1
Page 64 and 65:
11. Sammandrag I denna rapport gran
Page 66 and 67:
12. Litteratur angående de sura su
Page 68 and 69:
Kivinen, E. 1950. Sulphate soils an
Page 70 and 71:
Palko J. & Saari M. 1987. Lapväär
Page 72 and 73:
Valtakunnallinen pintavesien ekolog
Page 74 and 75:
Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De
Page 76 and 77:
Bilaga 2. En förteckning över nat
Page 78 and 79:
Bilaga 3. En bedömning av de socio
Page 80 and 81:
Bilaga 4. En kalkyl över kostnader
Page 82 and 83:
Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivn
Page 84 and 85:
Bilaga 6. Förslag till klassificer
Page 86:
ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu) I
show all

På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?