På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
När markens pH sjunker på grund <strong>av</strong> oxidation och uppkomst<br />
<strong>av</strong> sv<strong>av</strong>elsyra, bör<strong>ja</strong>r flera olika metaller lösa sig<br />
från sulfi<strong>de</strong>rna och markens övriga fasta partiklar. Metalllerna<br />
frigörs från jordprofilen un<strong>de</strong>r torrperio<strong>de</strong>r främst<br />
från sulfi<strong>de</strong>r och aluminiumsilikater och urlakas därefter<br />
un<strong>de</strong>r regnperio<strong>de</strong>r (Åström 2006). Flera hydrogeokemiska<br />
studier har visat att man hittar stora mäng<strong>de</strong>r<br />
potentiellt giftiga metaller (aluminium Al, beryllium Be,<br />
kadmium Cd, kobolt Co, litium Li, nickel Ni, rubidium Rb,<br />
tallium Tl, uran U och zink Zn) i vattendrag som går genom<br />
<strong>sura</strong> sulfatjordar (bl.a. Sundström 2005). Geologiska<br />
forskningscentralen (GTK) tog år 1990 prov i bäckvatten<br />
i hela lan<strong>de</strong>t, och resultaten visa<strong>de</strong> att halterna <strong>av</strong> beryllium,<br />
kadmium, kobolt, litium, nickel och zink var speciellt<br />
höga i bäckvatten i Österbotten. Även mangan löser sig<br />
lätt i <strong>sura</strong> förhållan<strong>de</strong>n, och mangan kan lakas ur i stora<br />
mäng<strong>de</strong>r från <strong>sura</strong> sulfatjordar.<br />
Även skogsbruket ökar risken för att vattendragen för<strong>sura</strong>s<br />
i områ<strong>de</strong>n med sur sulfatjord, trots att <strong>de</strong>t finns betydligt<br />
färre riskområ<strong>de</strong>n där än i jordbruksområ<strong>de</strong>n. Detta beror<br />
på att <strong>de</strong> låglänta landhöjningsområ<strong>de</strong>na har varit lämpligare<br />
för jordbruk, och skogsbruk bedrivs främst på mer<br />
höglänta områ<strong>de</strong>n (Palko & Ruokanen, 1994), där jordmånen<br />
till största <strong>de</strong>len består <strong>av</strong> grövre jordarter, i huvudsak<br />
morän. Vid grävning <strong>av</strong> dräneringsdiken i samband med<br />
skogsbruk är <strong>de</strong> effekter som orsakar försurning till största<br />
<strong>de</strong>len ome<strong>de</strong>lbara, men <strong>de</strong>t är också möjligt att <strong>de</strong>t från<br />
torrlagda skogsområ<strong>de</strong>n spri<strong>de</strong>r sig för<strong>sura</strong>n<strong>de</strong> belastning<br />
till vattendrag un<strong>de</strong>r en längre tid. Kortvariga effekter är en<br />
följd <strong>av</strong> oxidation i dikessläntar och i grävmassor från nya<br />
eller iståndsatta diken samt <strong>av</strong> urlakning <strong>av</strong> sv<strong>av</strong>elföreningar<br />
i vattendrag. I likhet med jordbruksmarkerna orsakas<br />
<strong>de</strong> långvariga effekterna <strong>av</strong> att oxi<strong>de</strong>ra<strong>de</strong> sv<strong>av</strong>elföreningar<br />
un<strong>de</strong>r torra perio<strong>de</strong>r lakas ur och transporteras till vattendrag.<br />
Å andra sidan inverkar dräneringen i skogar i allmänhet<br />
inte på lika djupt liggan<strong>de</strong> jordlager som dränering inom<br />
jordbruket, eftersom behovet <strong>av</strong> dränering i skogar inte är<br />
lika stort som i åkermark. Dessutom dränerar man inom<br />
skogsbruket alltid med öppna diken.<br />
Nuförti<strong>de</strong>n görs dränering på skogsbruksområ<strong>de</strong>n som<br />
iståndsättningsdikning och kompletteringsdikning <strong>av</strong> myrar<br />
som har varit dika<strong>de</strong> tidigare. Genom iståndsättningsdikning<br />
försöker man förbättra jor<strong>de</strong>ns vattenhushållning så<br />
att <strong>de</strong>n blir gynnsammare med tanke på trä<strong>de</strong>ns tillväxt.<br />
Om grundvattnets yta sänks till en nivå som är lägre än vid<br />
nydikning oxi<strong>de</strong>ras nya jordlager och sv<strong>av</strong>elföreningar kan<br />
frigöras från jordpartiklar och för<strong>sura</strong> dränerings- och <strong>av</strong>rinningsvattnen.<br />
<strong>På</strong> grund <strong>av</strong> fel utförda dräneringsåtgär<strong>de</strong>r<br />
kan jor<strong>de</strong>ns och <strong>av</strong>rinningsvattnens pH-vär<strong>de</strong> sjunka<br />
till och med till ett vär<strong>de</strong> un<strong>de</strong>r 2,5 (Joensuu m.fl. 2007).<br />
Då man utför iståndsättningsdikning på områ<strong>de</strong>n med ett<br />
tjockt torvlager är risken mindre än på områ<strong>de</strong>n med ett<br />
10<br />
tunt torvlager, eftersom man i allmänhet inte gräver ända<br />
ner till mineraljor<strong>de</strong>n. Dessutom innehåller torvskikten i<br />
Finlands myrar vanligen inte sv<strong>av</strong>elföreningar som ger<br />
upphov till surhet. Utöver dikning kan även markberedningsåtgär<strong>de</strong>r<br />
i samband med återbeskogning orsaka försurning<br />
<strong>av</strong> <strong>av</strong>rinningsvattnen. Risken är större i synnerhet i<br />
samband med dikningshögläggning. Dikningshögläggning<br />
används som beredningsmetod på moar som håller på att<br />
försumpas och på torvmarker, när en effektiv dränering<br />
<strong>av</strong> marken är nödvändig. Vid dikningshögläggning grävs<br />
en <strong>de</strong>l <strong>av</strong> dikena lika stora som normala dräneringsdiken,<br />
och man ska sköta vattenvår<strong>de</strong>n med samma meto<strong>de</strong>r som<br />
vid iståndsättningsdikning. Högläggning med fåror är en<br />
betydligt skonsammare markberedningsmetod (grävdjupet<br />
cirka 30–50 cm). Avsikten med harvning och fläckupptagning<br />
är att böka upp humusskiktet som finns ovanpå<br />
mineraljor<strong>de</strong>n – <strong>de</strong>ssa är alltså inte dräneringsåtgär<strong>de</strong>r.<br />
Däre<strong>mot</strong> kräver byggan<strong>de</strong> <strong>av</strong> skogs<strong>väg</strong>ar beståen<strong>de</strong> dränering<br />
<strong>av</strong> marken och förflyttan<strong>de</strong> <strong>av</strong> stora jordmassor.<br />
Även tillvaratagan<strong>de</strong> <strong>av</strong> stubbar för användning som energived<br />
kan öka risken för försurning på <strong>de</strong> känsligaste<br />
områ<strong>de</strong>na.<br />
Myrar med ett tjockt torvskikt används i hög grad för torvutvinning,<br />
och största <strong>de</strong>len <strong>av</strong> <strong>de</strong>m ligger i zoner med sulfatjordar,<br />
på höj<strong>de</strong>r un<strong>de</strong>r 100 m över h<strong>av</strong>et. Sulfatjordarnas<br />
förekomst i bottenjor<strong>de</strong>n på torvproduktionsmyrar har inte<br />
tidigare systematiskt kartlagts. <strong>På</strong> nya produktionsområ<strong>de</strong>n<br />
kan dräneringseffekten nå ända ner till eventuella<br />
sulfatjordsskikt främst inom <strong>de</strong>t områ<strong>de</strong> som påverkas <strong>av</strong><br />
utloppsdikena och kantdikena. <strong>På</strong> gamla produktionsområ<strong>de</strong>n<br />
når dräneringseffekten i slutske<strong>de</strong>t <strong>av</strong> produktionen<br />
ända ner till mineraljor<strong>de</strong>n. Efter att produktionen <strong>av</strong>slutats<br />
kan områ<strong>de</strong>t bör<strong>ja</strong> odlas, beskogas eller återskapas som<br />
myrmark eller som våtmark. Om efteranvändningsformen<br />
kräver dikningsarrangemang kan följ<strong>de</strong>n på sulfatjordsområ<strong>de</strong>n<br />
bli surhetsbelastning. Många gamla produktionsområ<strong>de</strong>n<br />
kommer att un<strong>de</strong>r <strong>de</strong> närmaste åren tas ur drift, så<br />
<strong>de</strong>t finns skäl att bereda sig på risken för försurning. Det<br />
kan finnas goda förutsättningar för att förhindra belastning<br />
på gamla produktionsmyrar, om produktionens slutske<strong>de</strong>,<br />
eftervår<strong>de</strong>n och efteranvändningen planeras och<br />
genomförs un<strong>de</strong>r beaktan<strong>de</strong> <strong>av</strong> belastningsproblemen.<br />
Man känner till att <strong>de</strong>t i Norra Österbotten finns sulfatjord<br />
i torvproduktionsområ<strong>de</strong>ns bottenjord. Detta tor<strong>de</strong> emellertid<br />
inte ha dokumenterats i någon publikation, och sådana<br />
jordprofiler har inte analyserats. I <strong>av</strong>rinningsvattnen<br />
från vissa gamla produktionsområ<strong>de</strong>n har man i alla fall<br />
konstaterat surhetsbelastning. Även sulfidhaltiga jordar på<br />
svartskifferområ<strong>de</strong>n kan lokalt orsaka surhetsbelastning<br />
i grund- och ytvatten (Räisänen och Nikkarinen 1999).<br />
Marktäkt un<strong>de</strong>r grundvattenytan på ett ås<strong>av</strong>snitt som ligger<br />
på ett områ<strong>de</strong> med svartskifferberggrund har orsakat<br />
kraftig försurning <strong>av</strong> grundvattengölar i Kiminge.
Change language