På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna - Maa- ja ...

På väg mot kontroll av
de sura sulfatjordarna
Förslag till riktlinjer för minskning av de
olägenheter som sura sulfatjordar orsakar
Helsingfors 2009
Arbetsgruppspromemoria
jsm 2009:8a

På väg mot kontroll av
de sura sulfatjordarna
Förslag till riktlinjer för minskning av de
olägenheter som sura sulfatjordar orsakar
Helsingfors 2009

Publikationens namn:
På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna
Förslag till riktlinjer för minskning av de olägenheter som sura sulfatjordar orsakar
Utgivare:
Jord- och skogsbruksministeriet
Författare:
Eeva Nuotio, Liisa Maria Rautio, Sofia Zittra-Bärsund
Pärm bilder:
Liisa Maria Rautio (1, 3)
Sofia Zittra-Bärsund (2, 4)
Bilder:
Liisa Maria Rautio (s. 7, 11, 18, 42, 54, 60)
Sofia Zittra-Bärsund (s. 30)
Eeva-Kaarina Aaltonen (s. 57)
Eeva Nuotio (s. 38)
ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu)
ISSN 0781-6723 (Painettu)
ISBN 978-952-453-496-3 (Verkkojulkaisu)
ISSN 1797-4011 (Verkkojulkaisu)
Ombrytning: Mikaela Kortell

Till Jord- och skogsbruksministeriet
Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte 26.3.2008 en styrgrupp för att leda utredningsarbetet som syftar till att minska
olägenheterna av sura sulfatmarker. Styrgruppen fick i uppgift att bereda ett förslag till riktlinjer för att minska olägenheterna
av sura sulfatmarker samt att enligt behov koordinera även andra projekt som hör samman med detta.
Avsikten med arbetet har varit att till grund för beredningen av riktlinjerna kartlägga utredningsbehovet för att minska
olägenheterna av sura sulfatmarker. I arbetet har man försökt att fästa särskild uppmärksamhet på att utreda principerna
för stödjande av åtgärder i anslutning till markdränering för att försurningsproblemet ska uppmärksammas tillräckligt i
stödvillkoren.
Vattenförvaltningsrådet Jaakko Sierla från Jord- och skogsbruksministeriet har varit ordförande för styrgruppen. Övriga
ledamöter har varit konsultativa tjänstemannen Hannele Nyroos från Miljöministeriet, överinspektör Eija Vallius och vattenöverinspektör
Ville Keskisarja från Jord- och skogsbruksministeriet, direktör Pertti Sevola och specialsakkunnig Liisa
Maria Rautio från Västra Finlands miljöcentral, biolog Pekka Hynninen från Norra Österbottens miljöcentral samt professor
Markku Yli-Halla från Helsingfors universitet. Överinspektör Tiina Pääsky från Jord- och skogsbruksministeriet har varit
sekreterare för arbetsgruppen. Planerarna Sofia Zittra-Bärlund och Eeva Nuotio från Västra Finlands miljöcentral har
sammanställt arbetsgruppens promemoria.
Styrgruppen har sammanträtt 8 gånger och har ytterligare i egenskap av sakkunniga hört forskningsprofessor Kari-Matti
Vuori från Finlands miljöcentral, branschchef Olli Breilin och miljögeolog Peter Eden från Geologiska forskningscentralen.
Styrgruppen har försökt främja annan forsknings- och utvecklingsverksamhet i anslutning till sin uppgift i synnerhet för att
säkerställa tillräcklig nationell finansiering för projektet CATERMASS (metoder för anpassning till klimatförändringen för
minska miljöriskerna av sura sulfatmarker). Finlands miljöcentral har ansökt om att genomföra projektet som ett Life+-projekt.
I sitt arbete har arbetsgruppen gått igenom lagstiftning, program och stödsystem i anslutning till specialfrågor som berör
sura sulfatmarker. Dessutom har styrgruppen sammanställt uppgifter om förekomst, olägenheter och metoder för bekämpning
av sura sulfatmarker i jord- och skogsbruksområden i Finland. I styrgruppens promemoria som medföljer tar gruppen
ställning till de metoder som finns och deras användbarhet samt även utvecklingsbehoven. Promemorian innefattar också
förslag som syftar till att minska olägenheterna av sura sulfatmarker och en bedömning av förslagens konsekvenser.
Styrgruppen överlåter högaktningsfullt bifogade promemoria till Jord- och skogsbruksministeriet. Styrgruppen framför att
centrala intressegrupper ombeds ge sitt utlåtande om promemorian under vårens lopp och att promemorian efter detta
finslipas och publiceras. Styrgruppen föreslår att ett separat strategidokument görs upp över publikationens centrala
innehåll, de föreslagna riktlinjerna och målen, vilket sedan ställs till Jord- och skogsbruksministeriet och Miljöministeriet
för godkännande. Styrgruppen är beredd att sköta det fortsatta arbetet som förslagen förutsätter.
Helsingfors den 30 januari 2009

Innehåll
1. Inledning ..............................................................................................................................7
2. Mål ......................................................................................................................................7
3. Bakgrund .............................................................................................................................8
4. Metoder som används i andra länder för att kontrollera markens surhet ........................ 12
4.1. Sura sulfatjordar som föremål för internationellt intresse ....................................... 12
4.2. Norden .................................................................................................................... 12
4.3. Australien ............................................................................................................... 13
5. De sura sulfatjordarna i lagstiftning, program och stödsystem ........................................ 14
5.1. Lagstiftning .............................................................................................................. 14
5.1.1. Vattenlagen och miljöskyddslagen ............................................................ 14
5.1.2. Vattenförvaltningslagen ............................................................................ 15
5.1.3. Skogslagen ............................................................................................... 15
5.1.4. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ................................................................. 15
5.2. Riksomfattande och regionala program .................................................................16
5.2.1. Riktlinjer för vattenskyddet .......................................................................16
5.2.2. Vattenförvaltningsplanerna ......................................................................16
5.2.3. Nationella och regionala skogsprogram .................................................. 17
5.2.4. Övriga program ........................................................................................18
5.2.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ................................................................. 19
5.3. Stödsystem .............................................................................................................19
5.3.1. Stöd i samband med dränering ................................................................ 19
5.3.2. Jordbruksstöd ..........................................................................................20
5.3.3. Stöd som betalas på basis av lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. 21
5.3.4. Övriga stödsystem ...................................................................................23
5.3.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder .................................................................23
5.4. Anvisningar och rekommendationer ......................................................................25
5.4.1. Anvisningar och rekommendationer som gäller jordbruket och allmän torrläggning..
............................................................................................................25
5.4.2. Anvisningar och rekommendationer som gäller skogsbruket ..................25
5.4.3. Anvisningar och rekommendationer som gäller torvutvinningen .............25
5.4.4. Anvisningar och rekommendationer som gäller ägoregleringar ...............26
5.4.5. Övriga anvisningar och rekommendationer .............................................27
5.4.6. Riktlinjer för fortsatta åtgärder .................................................................27
5.5. Information och rådgivning .....................................................................................28
5.5.1. Nuläge .......................................................................................................28
5.5.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ..................................................................28
6. Förekomsten av sura sulfatjordar i Finland och olägenheterna orsakade av dem .........29
6.1. Förekomst ................................................................................................................29
6.1.1. Helhetsbedömningar .................................................................................29
6.1.2. Karteringar av jordbruksmarker ...............................................................30
6.1.3. Karteringar av skogsbruksmarker ............................................................ 31
6.1.4. Karteringar av älvar, åar och bäckar ........................................................ 31
6.1.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder .................................................................33
6.2. Olägenheter .............................................................................................................33
6.2.1. Ytvatten ...................................................................................................33
6.2.2. Grundvattenområden och vattenförsörjning .............................................37
6.2.3. Fiskerinäring ............................................................................................37
6.2.4. Jordbruk ...................................................................................................38
6.2.5. Skogsbruk ................................................................................................39
6.2.6. Torvproduktion ..........................................................................................39
6.2.7. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ................................................................40
7. Förebyggande av uppkomsten av olägenheter orsakade av sura sulfatjordar ................ 41
7.1. Markanvändning och dräneringsbehov ................................................................... 41
7.1.1. Nuläge ........................................................................................................ 41
7.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ..................................................................42
5

7.2. Dräneringssätt och dräneringsdjup ........................................................................43
7.2.1. Nuläge........................................................................................................43
7.2.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ................................................................43
7.3. Vattenskyddsåtgärder vid dikning ...........................................................................44
7.3.1. Nuläge .......................................................................................................44
7.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder .................................................................44
7.4. Reglerbar dränering och reglerbar underbevattning ...............................................45
7.4.1. Nuläge ........................................................................................................45
7.4.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder .................................................................46
7.5. Bottendammar i vattendrag ....................................................................................46
7.5.1. Nuläge ........................................................................................................46
7.5.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ................................................................. 47
8. Motverkande av olägenheter orsakade av dränering av sura sulfatjordar ......................48
8.1. Kalkning av jordmånen ............................................................................................48
8.1.1. Nuläge ........................................................................................................48
8.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ..................................................................48
8.2. Kalkning av vattendrag ............................................................................................49
8.2.1.Kalkstationer...............................................................................................49
8.2.1.1. Nuläge .....................................................................................................49
8.2.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ...............................................................50
8.2.2. Anaeroba kalkfilter .................................................................................... 51
8.2.2.1. Nuläge .................................................................................................... 51
8.2.2.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ...............................................................52
8.2.3. Bottendammar och bäddar av kalkkross ..................................................52
8.2.3.1. Nuläge ....................................................................................................52
8.2.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ...............................................................52
8.3. Kalkfilterdiken ..........................................................................................................52
8.3.1. Nuläge .......................................................................................................52
8.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ..................................................................53
8.4. Justering av vattendragets reglering och användningen av pumpstationer ...........54
8.4.1. Nuläge .......................................................................................................54
8.4.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder ..................................................................54
9. Förslag för att bemästra olägenheter orsakade av sura sulfatjordar ...............................55
9.1. Lagstiftning ..............................................................................................................55
9.2. Nationella och regionala program ...........................................................................55
9.3. Stödsystem ..............................................................................................................56
9.4. Direktiv och rekommendationer ..............................................................................56
9.5. Information och rådgivning ......................................................................................57
9.6. Kartering av sura sulfatjordar ..................................................................................58
9.7. Utredningar angående olägenheter orsakade av försurning ...................................58
9.8. Markanvändning och behov av torrläggning ...........................................................59
9.9. Motverkande av olägenheter orsakade av sura sulfatjordar ...................................60
10. Konsekvenser av förslagen ............................................................................................61
10.1. Allmänt ...................................................................................................................61
10.2. Kostnader ..............................................................................................................61
11. Sammandrag ..................................................................................................................63
12. Litteratur angående de sura sulfatjordarna .....................................................................65
BILAGOR .............................................................................................................................. 74
Bilaga 1. Benämningar och gränsvärden som använts vid klassificering av sura sulfatjordar
............................................................................................................................ 74
Bilaga 2. En förteckning över nationella undersökningar som behandlar förekomsten
av sura sulfatjordar .........................................................................................................75
Bilaga 3. En bedömning av de socioekonomiska effekterna av en reglering av sulfatjordarnas
surhet ur jordbrukets synvinkel ......................................................................77
Bilaga 4. En kalkyl över kostnaderna för att kartera de sura sulfatjordarna ..................79
Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivning ........................................................................80
Bilaga 6. Förslag till klassificeringsgrunder för sura sulfatmarker .................................83
6

1. Inledning
Jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet har år
2008 finansierat ett utredningsprojekt i vilket målet är att
kartlägga de utredningsbehov som finns i anknytning till
minskning av de olägenheter som sura sulfatjordar orsakar
och att utarbeta ett förslag till riktlinjer för minskning av
olägenheterna. Utredningen har letts av en styrgrupp med
vattenförvaltningsråd Jaakko Sierla från jord- och skogsbruksministeriet
som ordförande. Övriga medlemmar i
gruppen har varit konsultativ tjänsteman Hannele Nyroos
från miljöministeriet, överinspektör Eija Vallius och vattenöverinspektör
Ville Keskisarja från jord- och skogsbruksministeriet,
direktör Pertti Sevola och specialsakkunnig
Liisa Maria Rautio från Västra Finlands miljöcentral, biolog
Pekka Hynninen från Norra Österbottens miljöcentral samt
professor Markku Yli-Halla från Helsingfors universitet.
Överinspektör Tiina Pääsky från jord- och skogsbruksministeriet
har varit styrgruppens sekreterare. Styrgruppen
har under sitt arbete hört följande sakkunniga: forskningsprofessor
Kari-Matti Vuori från Finlands miljöcentral samt
divisionschef Olli Breilin och miljögeolog Peter Edén från
Geologiska forskningscentralen. Rapporten har sammanställts
av planerare Sofia Zittra-Bärsund och Eeva Nuotio
samt specialsakkunnig Liisa Maria Rautio från Västra Finlands
miljöcentral. Flera av styrgruppens medlemmar har
deltagit i utarbetandet av projektrapporten.
I denna rapport fokuseras på att beskriva den nuvarande
kunskapen om de sura sulfatjordarna och på att ge rekommendationer
som grundar sig på denna kunskap. I rapporten
tas också ställning till huruvida de metoder som man
nu känner till är användbara och om de behöver utvecklas.
I rapporten ingår uppgifter om kostnaderna för olika åtgärder
till den del som de har uppskattats i ursprungskällorna.
7
2. Mål
Målet för utredningsarbetet var att kartlägga de utredningsbehov
som finns i anknytning till minskning av de olägenheter
som sura sulfatjordar orsakar och att utarbeta ett
förslag till riktlinjer för minskningen. Målen med åtgärderna
enligt riktlinjerna är att främja hållbara lösningar när det
gäller markanvändning och dränering av mark samt sådana
tillvägagångssätt med vilka man kan åstadkomma en
så liten urlakning av sura ämnen och metaller som möjligt.
I utredningen har särskilt följande delområden prioriterats:
• Enhetlig kartering och klassificering av sura sulfatjordar
• Förebyggande av uppkomsten av olägenheter orsakade
av sura sulfatjordar (de svavelhaltiga jordlagren förblir i
reducerat tillstånd)
• Bekämpning av de olägenheter som sura sulfatjordar
orsakar
• Ökning av rådgivningen, utbildningen, handledningen
och informationen i fråga om sura sulfatjordar
• Beaktande av målen för de sura sulfatjordarnas del i
stödsystemen för jord- och skogsbruket
• Beaktande av de sura sulfatjordarna i riksomfattande,
regionala och lokala planer för markanvändningen
• Uppföljning av nya vattenskyddsåtgärders inverkan.

3. Bakgrund
I en år 1944 utgiven publikation av Erkki Kivinen förekom
antagligen för första gången begreppet alunjordar, dvs. sulfatjordar
(Kivinen 1944). Den engelskspråkiga etablerade
termen är ”acid sulphate soils”, vilket översatt är sura sulfatjordar.
Som namnet antyder karakteriseras sura sulfatjordar
av surhet och högre svavelhalt än normalt. I de djupare
lagren av dessa jordar finns sulfid, som oxideras till sulfat
när det kommer i kontakt med luftens syre. Samtidigt frigörs
vätejoner (H+), och slutresultatet blir svavelsyra (H2SO4).
Det finns åtminstone 24 miljoner hektar sura sulfatjordar, i
huvudsak i tropikerna, särskilt vid kusterna av Sydostasien
och Västafrika samt i Förenta staterna och Australien (Sullivan
2004). De största sulfatjordsförekomsterna i Europa
finns i Finland. Arealen av odlade sura sulfatjordar i Finland
uppgår enligt olika uppskattningar till 50 000–336 000
ha. Betydande förekomster finns särskilt i sydvästra och
västra Finland från Mynäjoki ända till Limingoviken. Största
delen av sulfatjordarna finns vid kusten på höjder under
60 m över havet, men ställvis finns de också på områden
som sträcker sig upp till höjder på 80–100 m över havet
(bild 1). Särskilt sura områden är gamla torrlagda sjöar.
Utdikningarna av sulfathaltiga marker har lett till försurning
av vattendragen i synnerhet vid den österbottniska kusten,
men också på andra ställen vid västkusten. De sura sulfatjordarnas
egenskaper har dokumenterats i Finland sedan
1910-talet. Tidigare kallades dessa på finska suolamaat
(saltjordar) eller alunamaat (alunjordar) på grund av att
man konstaterade att de sura aluminiumsalter som stiger
upp med kapillärvattnet på vissa områden är skadliga för
jordbruket (Aarnio 1922, 1937, Kivinen 1938a).
Sura sulfatjordar har uppstått på Östersjöområdet i huvudsak
under Litorina-skedet för 7 500–4 000 år sedan,
då havsvattnet var varmare och saltare än nu. Mikroberna
reducerade sulfatet i havsvattnet till sulfid och använde
då organiskt material som kol- och energikälla i det syrefattiga
eller syrefria bottensedimentet. Som en följd av
landhöjningen, torrläggning och översvämningsskyddsarbeten
har de sulfidlager som tidigare var vattenmättade
åtminstone tidvis kommit i kontakt med syre, varvid de
har börjat producera svavelsyra. Utöver i Litorinasediment
finns sulfidhaltiga jordar på svartskifferområden i Östra
Finland och i Kajanatrakten samt i Tavastland (Räisänen
och Nikkarinen 1999, Ruotsalainen 2007). I Norra Österbotten
finns svartskifferområden i synnerhet på Kiminge
skifferområde (Norra Österbottens miljöcentral och Kajanalands
miljöcentral 2008).
Ända till 1970-talet hade man den uppfattningen att sura
sulfatjordar var ett problem endast inom jordbrukspro-
8
duktionen. För att förbättra de sura odlingsmarkernas
odlingsskick rekommenderade man kraftig kalkning och
effektiv dränering av jorden och varnade för att sprida
sulfidhaltig dikesjord på åkrar (Kivinen 1938c, Purokoski
1959a). På detta sätt kunde man neutralisera de sura
ämnena i bearbetningsskiktet och minska surheten i de
djupare jordlagren genom att se till att de sura ämnena
sköljs ut i vattendragen. Genom en tillräckligt djup dränering
förhindrades att kapillärvatten som innehåller sura
beståndsdelar stiger upp i bearbetningsskiktet. Av de
sura sulfatjordarna, som i allmänhet är jämna och har
god struktur, har man på detta sätt fått högavkastande
odlingsmarker.
Oxidation sker främst på sommaren, och i marker som
täckdikats sker oxidation under torra perioder ända ner
till ett djup på 2–3 meter (Joukainen och Yli-Halla 2003).
Vid lågvattenföring transporteras vattnet långsamt genom
djupare jordlager, där det neutraliseras och bildar väl buffrat
vatten. Vid högvattenföring stiger grundvattennivån i
marken så att hålrummen i de lägre jordlagren fylls med
vatten, vilket leder till att syrefria (anaerobiska) förhållanden
uppstår i jorden. Den svavelsyra som bildats i det
omättade eller oxiderade jordlagret sköljs snabbt ut med
vattnet tillsammans med lösta metaller i täckdiken och
vidare ut i vattendrag. Vattnen är i allmänhet surast under
höst- och vårflödet, då regn- och smältvattnen sköljer
marken och transporterar surt vatten till vattendragen. De
sura dräneringsvattnen och höga halterna av metaller, i
synnerhet av aluminium, som löst sig i vattnet, har orsakat
fiskdöd och haft andra toxiska effekter i levande
organismer på många ställen längs västkusten. Fiskdöd
har förekommit framförallt under regnperioder efter torra
somrar, då grundvattenytan har sjunkit lågt och det har
bildats mycket svavelsyra.
Vid den österbottniska kusten har det tidvis förekommit
fiskdöd, i synnerhet från 1970-talet, och fiskbestånden
har minskat (Myllynen m.fl. 1997, Hudd och Leskelä 1998,
Hudd 2000). Sporadisk fiskdöd i Kyro älv har dokumenterats
redan från 1834. I vattendragen kan kritiska surhetsförhållanden
förekomma redan då några procent (2–5 %)
av avrinningsområdets areal består av sura sulfatjordar
(Rantala 1991). Att man har börjat täckdika sura sulfatjordar
har ökat belastningen från sura ämnen och metaller i
ytvattnen i dessa områden (Manninen 1972). Enligt Manninen
(1972) var svavelhalten i täckdikningsvattnen i området
kring Kyro älv 1,5–5 gånger så hög som i de öppna dikena
i närheten av dem. I ett fältförsök som gjordes i Limingo
konstaterades att det från en nyligen täckdikad sulfatjord,
där sulfidlagren fanns på ett djup av cirka en meter, kom
en till och med tiofaldig surhetsbelastning jämfört med en
jord med öppna diken (Palko 1988).

Bild 1. Största delen av de sura sulfatjordarna finns vid kusten på höjder under 60 m över havet.
9

När markens pH sjunker på grund av oxidation och uppkomst
av svavelsyra, börjar flera olika metaller lösa sig
från sulfiderna och markens övriga fasta partiklar. Metalllerna
frigörs från jordprofilen under torrperioder främst
från sulfider och aluminiumsilikater och urlakas därefter
under regnperioder (Åström 2006). Flera hydrogeokemiska
studier har visat att man hittar stora mängder
potentiellt giftiga metaller (aluminium Al, beryllium Be,
kadmium Cd, kobolt Co, litium Li, nickel Ni, rubidium Rb,
tallium Tl, uran U och zink Zn) i vattendrag som går genom
sura sulfatjordar (bl.a. Sundström 2005). Geologiska
forskningscentralen (GTK) tog år 1990 prov i bäckvatten
i hela landet, och resultaten visade att halterna av beryllium,
kadmium, kobolt, litium, nickel och zink var speciellt
höga i bäckvatten i Österbotten. Även mangan löser sig
lätt i sura förhållanden, och mangan kan lakas ur i stora
mängder från sura sulfatjordar.
Även skogsbruket ökar risken för att vattendragen försuras
i områden med sur sulfatjord, trots att det finns betydligt
färre riskområden där än i jordbruksområden. Detta beror
på att de låglänta landhöjningsområdena har varit lämpligare
för jordbruk, och skogsbruk bedrivs främst på mer
höglänta områden (Palko & Ruokanen, 1994), där jordmånen
till största delen består av grövre jordarter, i huvudsak
morän. Vid grävning av dräneringsdiken i samband med
skogsbruk är de effekter som orsakar försurning till största
delen omedelbara, men det är också möjligt att det från
torrlagda skogsområden sprider sig försurande belastning
till vattendrag under en längre tid. Kortvariga effekter är en
följd av oxidation i dikessläntar och i grävmassor från nya
eller iståndsatta diken samt av urlakning av svavelföreningar
i vattendrag. I likhet med jordbruksmarkerna orsakas
de långvariga effekterna av att oxiderade svavelföreningar
under torra perioder lakas ur och transporteras till vattendrag.
Å andra sidan inverkar dräneringen i skogar i allmänhet
inte på lika djupt liggande jordlager som dränering inom
jordbruket, eftersom behovet av dränering i skogar inte är
lika stort som i åkermark. Dessutom dränerar man inom
skogsbruket alltid med öppna diken.
Nuförtiden görs dränering på skogsbruksområden som
iståndsättningsdikning och kompletteringsdikning av myrar
som har varit dikade tidigare. Genom iståndsättningsdikning
försöker man förbättra jordens vattenhushållning så
att den blir gynnsammare med tanke på trädens tillväxt.
Om grundvattnets yta sänks till en nivå som är lägre än vid
nydikning oxideras nya jordlager och svavelföreningar kan
frigöras från jordpartiklar och försura dränerings- och avrinningsvattnen.
På grund av fel utförda dräneringsåtgärder
kan jordens och avrinningsvattnens pH-värde sjunka
till och med till ett värde under 2,5 (Joensuu m.fl. 2007).
Då man utför iståndsättningsdikning på områden med ett
tjockt torvlager är risken mindre än på områden med ett
10
tunt torvlager, eftersom man i allmänhet inte gräver ända
ner till mineraljorden. Dessutom innehåller torvskikten i
Finlands myrar vanligen inte svavelföreningar som ger
upphov till surhet. Utöver dikning kan även markberedningsåtgärder
i samband med återbeskogning orsaka försurning
av avrinningsvattnen. Risken är större i synnerhet i
samband med dikningshögläggning. Dikningshögläggning
används som beredningsmetod på moar som håller på att
försumpas och på torvmarker, när en effektiv dränering
av marken är nödvändig. Vid dikningshögläggning grävs
en del av dikena lika stora som normala dräneringsdiken,
och man ska sköta vattenvården med samma metoder som
vid iståndsättningsdikning. Högläggning med fåror är en
betydligt skonsammare markberedningsmetod (grävdjupet
cirka 30–50 cm). Avsikten med harvning och fläckupptagning
är att böka upp humusskiktet som finns ovanpå
mineraljorden – dessa är alltså inte dräneringsåtgärder.
Däremot kräver byggande av skogsvägar bestående dränering
av marken och förflyttande av stora jordmassor.
Även tillvaratagande av stubbar för användning som energived
kan öka risken för försurning på de känsligaste
områdena.
Myrar med ett tjockt torvskikt används i hög grad för torvutvinning,
och största delen av dem ligger i zoner med sulfatjordar,
på höjder under 100 m över havet. Sulfatjordarnas
förekomst i bottenjorden på torvproduktionsmyrar har inte
tidigare systematiskt kartlagts. På nya produktionsområden
kan dräneringseffekten nå ända ner till eventuella
sulfatjordsskikt främst inom det område som påverkas av
utloppsdikena och kantdikena. På gamla produktionsområden
når dräneringseffekten i slutskedet av produktionen
ända ner till mineraljorden. Efter att produktionen avslutats
kan området börja odlas, beskogas eller återskapas som
myrmark eller som våtmark. Om efteranvändningsformen
kräver dikningsarrangemang kan följden på sulfatjordsområden
bli surhetsbelastning. Många gamla produktionsområden
kommer att under de närmaste åren tas ur drift, så
det finns skäl att bereda sig på risken för försurning. Det
kan finnas goda förutsättningar för att förhindra belastning
på gamla produktionsmyrar, om produktionens slutskede,
eftervården och efteranvändningen planeras och
genomförs under beaktande av belastningsproblemen.
Man känner till att det i Norra Österbotten finns sulfatjord
i torvproduktionsområdens bottenjord. Detta torde emellertid
inte ha dokumenterats i någon publikation, och sådana
jordprofiler har inte analyserats. I avrinningsvattnen
från vissa gamla produktionsområden har man i alla fall
konstaterat surhetsbelastning. Även sulfidhaltiga jordar på
svartskifferområden kan lokalt orsaka surhetsbelastning
i grund- och ytvatten (Räisänen och Nikkarinen 1999).
Marktäkt under grundvattenytan på ett åsavsnitt som ligger
på ett område med svartskifferberggrund har orsakat
kraftig försurning av grundvattengölar i Kiminge.

Man bedömer att iståndsättnings- och kompletteringsdikning
ökar avrinningstopparna, eftersom dikestätheten ökar
och ytvattenflödet till dikena blir snabbare. Ökningen av
avrinningen kan också höja risken för försurning, i synnerhet
om kompletteringsdikning sänker grundvattenytan
till en nivå som är lägre än den ursprungliga. Även andra
förändringar i dräneringsförhållandena, som exempelvis
förändringar i hur dräneringsvattnen leds, kan inverka på
försurningsrisken. Dessutom görs dräneringsåtgärder när
skogsvägar byggs.
Grund- och ytvattnens surhet gör att betong- och stålkonstruktioner
eroderar, vilket betyder att det behövs noggrann
projektering av dessa konstruktioner i sura områ-
11
den. Detta kan betydligt öka behovet av att reparera gamla
konstruktioner och öka kostnaderna för underhåll och anskaffning
av konstruktioner. Stenberg beskrev år 1955
sura dräneringsvattens eroderande inverkan på följande
sätt: ”På botten av Långvikens pumpstations pumpkammare
blev brädfodringen kvar vid två väggar. Brädfodringen
kunde inte helt rivas bort efter gjutningen. Då det
dröjde innan pumparna anlände, samlades under tiden
på kammarens botten ett svart slam, som kom dit med
vattnet. När slammet senare sögs bort märkte vi att de
delar där det inte hade funnits brädfodring hade eroderat
så att man för hand kunde ta loss betong, som hade blivit
grusaktigt. Den vägg som skyddades av brädfodringen
var däremot hård.”
Bild 2. Effektiverad torrläggning av sura sulfatjordar ökar surhets- och metallbelastningen på områdets vattendrag.

4. Metoder som används
i andra länder för att
kontrollera markens surhet
4.1. Sura sulfatjordar som föremål för
internationellt intresse
Det har hittills ordnats sex internationella temakongresser
där man har behandlat sura sulfatjordar: Wageningen,
Holland (1972), Bangkok, Thailand (1981), Dakar, Senegal
(1986), Ho Chi Minh City, Vietnam (1992), Tweed Heads,
Australien (2002), Kanton, Kina (2008). På dessa kongresser
fokuserades till en början främst på presentation av de
processer som sker i sura sulfatjordar och på jordbruksfrågor.
Eftersom största delen av världens sulfatjordar finns i
kusttrakter i tropikerna och största delen av deltagarna var
från dessa länder, har risodling på sulfatjordar varit föremål
för ett stort intresse särskilt på de första kongresserna.
Ännu på den kongress som ordnades år 1992 fästes endast
i tre anföranden uppmärksamhet vid de miljöproblem
som dränering av sulfatjordar ger upphov till, eftersom en
tillräcklig matproduktion i utvecklingsländerna har varit en
betydligt viktigare fråga än de miljöproblem som odling
ger upphov till. Man hade visserligen på de exkursioner
som ordnades i samband med kongressen år 1986 sett
många platser (Guinea Bissau, Senegal) där omfattande
skogsdöd hade följt på en oförsiktig dränering av sulfatjordar
och fördämning av floder som rinner genom områden
med sulfatjordar. På en kongress i Australien år 2002
fokuserades mera på miljöfrågor, eftersom man i detta
land med hög levnadsstandard har råd att också satsa på
miljövård och mångsidig användning av vattendrag. På ett
symposium som hölls i Kina år 2008 behandlades nästan
enbart de miljöproblem som sulfatjordarna medför och hur
man kan lösa problemen. Trots att symposiet ordnades i
Kina hölls största delen av anförandena av personer från
Australien, och det var få deltagare från länder som är
mindre utvecklade. I Australien dräneras inte sulfatjordar
i lika hög utsträckning som förr och på problemområden
har man aktivt börjat reglera grundvattennivån och förhindra
oxidation av sulfider. Den höga grundvattenytan har
åtminstone lett till att sockerrörsskörden har blivit mycket
större. Mötet i Kina var det första där man också behandlade
de problem som sura vatten från sulfidmalmsgruvorna
medför; hittills hade de problem som orsakas av dessa
mineraler av svartskiffertyp behandlats på olika kongresser.
Det bedrivs fortfarande rätt så lite samarbete mellan
dessa forskningsområden. I början var det i praktiken holländarna
som hade ansvaret för att leda forskningen kring
sulfatjordar och för att ordna kongresser, men numera är
det i Australien där forskningens tyngdpunkt ligger; på
symposiet i Kina fanns det inga deltagare alls från Neder-
12
länderna. De nordiska sulfatjordarna, som globalt sett är
rätt så avvikande, har på dessa kongresser alltid fått en
del uppmärksamhet, men huvudvikten har naturligtvis alltid
legat vid forskningsresultat som gäller sulfatjordar på de
globalt sett viktigaste områdena.
I det internationella förbundet för markvetenskaperna, International
Union of Soil Sciences, IUSS, har redan i årtionden
en arbetsgrupp för sura sulfatjordar verkat. Denna
arbetsgrupp har haft sessioner där frågan har behandlats
på de stora IUSS-kongresser som ordnas med fyra års
mellanrum. I samband med den förra kongressen (Philadelphia
2006) ordnades en terrängexkursion som fokuserade
på sulfatjordar, och en sådan ordnas säkert också i
samband med kongressen i Brisbane 1–6.8.2010 (19th
World Congress of Soil Science, http://www.ccm.com.au/
soil/). För närvarande är professor Leigh Sullivan från Australien
ordförande för arbetsgruppen. Den ovannämnda
serien av separata kongresser ordnas delvis också av
IUSS. De finländska forskarna är väl integrerade i det internationella
forskningssamfund som har sulfatjordarna som
arbetsfält. På Åbo Akademi finns en forskningsgrupp som
har koncentrerat sig på sulfatjordar, och deras arbete har
lett till att många finländska artiklar om sulfatjordarna har
publicerats i internationella serier. Det praktiska skyddsarbetet
kan man mycket väl basera på denna grundforskning,
som även har väckt internationellt intresse.
4.2. Norden
Sverige
I Sverige finns sura sulfatjordar (svartmocka) vid kusten i
Västerbotten och Norrbotten och längre söderut finns de
bland annat vid stränderna av stora sjöar (Mälaren och
Hjälmaren; gyttjelera). I synnerhet vid Bottniska vikens
kust förekommer försurning av vattendragen som beror
på dränering av sulfatjordar. Det finns ingen riksomfattande
lag om minskning av olägenheter orsakade av
jordmånens surhet, men det har getts rekommendationer
och anvisningar om dränering av dessa jordar. På områden
med sura sulfatjordar ska man undvika sänkning av
grundvattenytan och i samband med dikningar får man
inte sänka grundvattenytan mer än nödvändigt. I samband
med byggandet av den nya järnvägen, Botniabanan, har
länsstyrelserna gett detaljerade anvisningar om hur olägenheterna
ska minimeras.
Danmark
I Danmark förekommer ingen försurning som beror på jordmånen,
men järnsulfid (järnockra) anses i Danmark vara

mycket problematisk med tanke på vattenvården och för
bearbetning av dessa järnjordar finns det en egen lag ”
”Lov om okker”, som antogs 8.5.1985. Enligt lagen kräver
grävning och dränering på järnsulfidområden tillstånd på
de områden som miljöministeriet har bestämt. Om tillstånd
kan beviljas utan särskilda villkor ges tillståndet av den
regionala myndigheten (amtsrådet). Om tillståndsvillkor
behövs ges tillståndet av det centrala ämbetsverket (miljöstyrelsen).
Om tillstånd inte beviljas för ett område som tidigare
har varit dikat, betalas en ersättning för att markens
försäljningsvärde sjunker. Den regionala myndighetens beslut
kan överklagas till det centrala ämbetsverket. Den som
lagstridigt utför dräneringsåtgärder kan dömas till böter.
4.3. Australien
För närvarande görs de flesta studier som fokuserar på
sura sulfatjordars miljöeffekter i Australien. Problemen är
störst i delstaterna New South Wales och Queensland. På
förbundsstatsnivå finns en nationell strategi som är från
år 2000 och som behandlar sura sulfatjordar (http://www.
mincos.gov.au/data/assets/pdffile/0003/316065/natass.
pdf). Dessa jordars egenskaper och användningen av dem
beskrivs på flera webbplatser. I en lång länklista (http://
www.environment.gov.au/coasts/cass/links.html) finns det
mycket information om sura sulfatjordar från olika håll i
världen. Åtminstone följande webbadresser är det värt att
bekanta sig med:
• http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/index.html
• http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/products.html
• http://www.environment.gov.au/coasts/cass/index.html
• http://www.clw.csiro.au/staff/FitzpatrickR/barker_inlet_reports/Final_App1_coastal_ASS_tech_manual_
v1.2.pdf
I universitetet Southern Cross finns en särskild forskningscentral
för sura sulfatjordar, (http://www.scu.edu.au/
schools/esm/index.php), som leds av professor Leigh Sullivan.
I Australien har man för att lösa problemen med sulfatjordarna
använt ett förfarande med kollektivt deltagande
(participatory process, Woodhead m.fl. 2000).
I Australien har det gjorts olika karteringar av sura sulfatjordar,
men liksom i Finland har de gjorts med varierande
metoder och kriterier. På 2000-talet har man samlat in
data från de olika delstaterna och förenhetligat klassificeringskriterierna.
Uppgifterna har införts på en karta (Atlas
of Australian Acid Sulfate Soils), där områdena har grupperats
enligt en riskbedömning som gjorts av dem. På
detta sätt har man fått fram de områden där det behövs
särskilda åtgärder eller de områden som måste lämnas
utan åtgärder (hotspot-områden). Syftet med kartan är att
13
åskådliggöra problemets omfattning och allvar. Den första
kartan blev färdig år 2002–2003 och visade södra Australiens
kust. Kartan över hela Australien torde bli färdig år
2009. De lokala och regionala myndigheterna har börjat
bekämpa försurningen genom att utarbeta och utveckla
tillvägagångssätt och riktlinjer för planeringen. Information
om Australiens kartor över försurningen finns på adressen
www.clw.csiro.au/acidsulfatesoils/atlas.html.
I delstaten Queensland har man år 2002 gett ut den tekniska
handboken ”Queensland acid sulphate soil technical
manual” (http://www.nrw.qld.gov.au/land/ass/pdfs/
soil_mgmt_guidelines_v3_8.pdf). I avsnittet ”Soil Management
Guidelines” behandlas bland annat riskkontroll,
neutralisering och vätning av sura sulfatjordar samt förfaranden
som allmänt kan rekommenderas. I avsnittet ”
”Legislation and Policy Guide” (http://www.nrw.qld.gov.au/
land/ass/ pdfs/lp_a4.pdf) diskuteras lagstiftning och olika
förfaranden samt domslut.
I delstaten Victoria har man år 2003 utarbetat riktlinjer
om de sura sulfatjordarna och då uppskattat förekomsten
av dessa utifrån modeller, kartor, fältarbeten och laboratorieprov.
(Acid sulfate soil hazard maps – guidelines for
coastal Victoria, http://www.dpi.vic.gov.au/dpi/vro/vrosite.
nsf/ pages/soil_acid_sulfate_soils).
Under de senaste åren har man på sura sulfatjordar i Sydaustralien
börjat ta i bruk en ny odlingsmetod, som man
kallar ”permanent raised bed cropping”. Odlingsmetoden
förbättrar jordmånens struktur och minskar risken för översvämningar.
I Sydaustralien uppgår de årliga regnmängderna
till över 550 mm och jorden är mycket lerig och
släpper inte igenom vatten. Jorden plöjs till ett djup på
30 cm och därefter görs 1,7–2 meter breda remsor. Från
körspåren flyttas mull till dessa remsor, så att remsorna
blir 15–30 cm högre än körspåret. Jorden pressas inte
lika snabbt samman då trafiken på åkrarna endast sker i
körspår, som samtidigt fungerar som ytdikning. Även i körspåren
kan man odla växter, och därmed undvika erosion
och urlakning av näringsämnen. Fördelarna med denna
odlingsmetod är bland annat att upptorkningen förbättras,
jordstrukturen blir bättre och skörden större. Remsorna
plöjs med 3–5 års mellanrum, och jorden förblir lucker och
packas inte samman.

5. De sura sulfatjordarna
i lagstiftning, program
och stödsystem
5.1. Lagstiftning
5.1.1. Vattenlagen och miljöskyddslagen
I vattenlagen, som trädde i kraft år 1961, finns bestämmelser
om användning och vård av vattentillgångar och vattenområden.
Dessa bestämmelser innefattar också åtgärder
som eventuellt medför försurning, såsom torrläggning av
mark och byggande av översvämningsvallar. Markdränering
genom dikning behandlas separat i 6 kap. i vattenlagen.
Utgångspunkten i vattenlagen är att markägaren har
rätt att utföra dikning för att avleda vatten som är menligt
för nyttjande av marken. Små dikningar kan i allmänhet
markägarna själva utföra och komma överens om. Enligt
6 kap. 10 § ska dikningen behandlas vid en dikningsförrättning
om det exempelvis handlar om dikningsprojekt
för vilka det krävs tillstånd av miljötillståndsverket eller
vilka kan leda till att översvämningsrisken ökar på grund
av avlägsnande eller minskande av ett översvämningsområde
(Ojitustoimitusopas 2003). Dessutom behandlas
vid dikningsförrättningar de samfällda dikningar som man
inte nått en överenskommelse om. För verkställandet av
en dikning som behandlats vid en dikningsförrättning ska
det bildas ett dikningsbolag som får ansvar för åtgärden
och dessutom för underhållet av diket. Ett dikningsbolag
ska bildas om dikningen medför nytta för minst två och om
projektet kräver tillstånd av miljötillståndsverket. Dessutom
behövs ett bolag om dikningen medför nytta för minst fem.
Enligt 5 kap. 25 § 5 mom. i vattenlagen är det möjligt att
återbilda ett dikningsbolag vars verksamhet har upphört.
I verksamhet enligt lagen om finansiering av ett hållbart
skogsbruk har man i allmänhet inte bildat dikningsbolag.
I torrläggningsprojekt behövs ganska sällan tillstånd av
miljötillståndsverket. I samband med dikningar överskrids
tillståndströskeln om dikningen kan medföra en ändring
eller följd som avses i 1 kap. i paragraferna 15, 18 eller
19. Enligt 1 kap. 15 § i vattenlagen behövs tillstånd för
dikning om dikningen leder till att vattendragets läge, djup,
vattenstånd, vattenlopp eller vattenmiljön i övrigt förändras
så att det åstadkommer skada eller men för allmänna eller
enskilda intressen (s.k. förbud mot ändring). Enligt 18
§ i samma kapitel behövs tillstånd om dikningen åstadkommer
men för utnyttjande av grundvattnet (s.k. förbud
mot grundvattensändring). Enligt 1 kap. 19 § i vattenlagen
kräver dikning och exempelvis också pumpning av dräneringsvatten
tillstånd, om de kan leda till sådan förorening
av vattenområdet som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i
14
miljöskyddslagen. Då tillämpas bestämmelserna i miljöskyddslagen
vid tillståndsprövning enligt vattenlagen, och
man behöver inte ansöka om något separat miljötillstånd.
I tillstånd enligt vattenlagen kan man alltså ställa villkor om
förebyggande av förorening av vattendrag genom att sätta
gränsvärden eller förplikta till reglering av vattnets surhet. I
praktiken har bestämmelserna kunnat gälla också optimering
av den vattenmängd som får pumpas med avseende
på det mottagande vattendragets vattenföring.
Vid ledning av surt vatten bör man dessutom se till att vatten
inte hamnar i grundvattnet, för då kan grundvattnet förorenas.
I 8 § i miljöskyddslagen stadgas om förbud mot förorening
av grundvatten. Vid handläggning av ett projekt som
gäller ändring av grundvatten enligt vattenlagen ska man
dessutom se till att inte surt vatten hamnar i grundvattnet
exempelvis i samband med jordskärningar. En förutsättning
för att tillstånd ska beviljas är enligt 9 kap. 8 § i vattenlagen,
som gäller ändring av grundvattnet, att åtgärden inte
åstadkommer följder som avses i 8 § i miljöskyddslagen.
Vattenlagen är för närvarande under revidering (läget
2008). Den viktigaste strukturella förändringen i den nya
lagen skulle vara att bestämmelserna om vattenhushållningsprojekt
förenhetligades, vilket skulle åstadkommas
genom att man ser till att dessa bestämmelser inte längre
är utspridda på olika ställen i lagstiftningen. Oberoende av
syftet med projektet skulle förutsättningarna för genomförande,
tillståndsplikten samt förutsättningarna för beviljande
av tillstånd i sista hand avgöras utifrån projektets effekter.
De nu gällande allmänna förbud som nämndes i föregående
kapitel skulle utformas så att de tydligare än förr vore
tillståndströsklar. Däremot skulle tröskeln för tillståndsplikt
förbli densamma. Enligt utkastet skulle inga stora förändringar
ske i dikningsfrågorna. Man försöker emellertid få till
stånd ett klarare förhållande mellan bestämmelserna om
dikning i vattenlagen, bestämmelserna om torrläggning
av fastigheter i markanvändnings- och bygglagen samt
bestämmelserna om avloppsvatten i miljöskyddslagen.
Likaså är det meningen att man ska få till stånd en klarare
gränsdragning mellan de ärenden som behandlas vid dikningsförrättningar
och de ärenden som omfattas av den
beslutanderätt som kommunens miljövårdsmyndighet har.
Registreringen av data om dikningarna har man för avsikt
att utveckla med ett förfarande med förhandsanmälan.
Vid kontrollen över de olägenheter som dikningarna medför
skulle det vara möjligt att tillämpa vattenlagens bestämmelser.
Enligt bestämmelserna borde man ansöka om tillstånd
för en dikning, om dikningen kan leda till förorening enligt
miljöskyddslagen. Det finns emellertid ingen rättspraxis
eller någon förvaltningsanvisning för en sådan tillämpning
av vattenlagen. För att man bättre ska kunna kontrollera
olägenheterna borde man åtminstone ta fram krav vad
gäller planeringen av dikningsområdena och förfarandena

vid godkännande av planer bland annat i finansieringslagstiftningen
för jord- och skogsbruket.
5.1.2. Vattenförvaltningslagen
Målet i EU:s vattenramdirektiv är att man i medlemsländerna
når en god status i vattendragen senast år 2015.
Vattenramdirektivet verkställs i Finland med lagen om vattenvårdsförvaltningen
(1299/2004) och förordningen om
vattenvårdsförvaltningen (1040/2006). De nationella målen
och åtgärderna bestäms i regionala vattenförvaltningsplaner,
som statsrådet kommer att fastställa för första gången
år 2009. Målet är att man senast år 2015 når en god ekologisk
och kemisk vattenstatus, men av välgrundade skäl
kan man få förlängd tid för att nå målet.
Målen i vattenförvaltningslagen och vattenramdirektivet
är följande:
• Förhindra att vattenekosystemen försämras samt skydda
och förbättra deras status
• Främja hållbar vattenkonsumtion som baserar sig på
långvarigt skydd av vattenresurserna
• Minska föroreningen av grundvattnen
• Effektivisera vattenskyddet genom att minska utsläppen
av förorenande och farliga ämnen
• Minska översvämningarnas och torkans effekter främst
på vattnens kvalitet
I vattenförvaltningslagen regleras vattenvårdsförvaltningen
och utredningsarbetet, samverkan och deltagandet i
anknytning till denna samt det internationella samarbetet
inom vattenvårdsförvaltningen. I vattenförvaltningslagen
definieras det centrala innehållet i vattenförvaltningsplanen
och åtgärdsprogrammet. Lagen innehåller föreskrifter
om uppställande av miljömål och om grunderna för avvikande
från dem och för lättnader vad gäller dem.
Förordningen om vattenförvaltningsområden (1303/2004)
definierar vattenförvaltningsområdena och deras uppgifter.
I förordningen om vattenvårdsförvaltningen finns bestämmelser
om de utredningar som ska ingå i vattenförvaltningsplanerna,
om bedömningen och övervakningen av vattnens
status samt om upprättandet av vattenförvaltningsplanerna.
De olägenheter som sura sulfatjordar för med sig försämrar
både vattnens ekologiska och kemiska status och inverkar
på klassificeringen av vatten. Av denna anledning förutsätter
åtgärdsprogrammen och vattenförvaltningsplanerna
åtgärder för att minska surhetsproblemen.
5.1.3. Skogslagen
Med skogslagen främjas en i ekonomiskt, ekologiskt och
socialt hänseende hållbar skötsel och användning av skogarna
så att skogarna uthålligt ger en god avkastning sam-
15
tidigt som deras biologiska mångfald bevaras. Lagen innehåller
förpliktelser som gäller avverkning, skogsförnyelse
efter förnyelseavverkning och bevarande av skogarnas
biologiska mångfald. Till skogscentralen ska det lämnas
in en anmälan (anmälan om användning av skog) om en
planerad avverkning och om förnyelsesättet vid förnyelseavverkning
och om annan behandling av viktiga livsmiljöer.
I lagen har man inte särskilt beaktat allmänna vattenvårdsfrågor
som gäller skogsbruket. I stället finns en förteckning över
särskilt viktiga livsmiljöer (bl.a. omedelbara närmiljöer vid
källor, bäckar, rännilar och små tjärnar) i 10 § i skogslagen, i
vilken det finns föreskrifter om bevarande av den biologiska
mångfalden och särskilt viktiga livsmiljöer. Om en livsmiljö
är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta,
föreskriver skogslagen att dess särdrag ska bevaras. Å andra
sidan har man tolkat att hela den omgivande naturen kring en
rännil inklusive kantvegetationen hör till naturtillståndet för en
bädd eller en källa som är mindre än ett vattendrag och som
skyddas i 1 kap. 17 a § i vattenlagen (HFD:s beslut 16.5.2005
liggarnr 2024). Effekterna på egentliga bäddar eller vattenområden
regleras i vattenlagen och i vattenförvaltningslagen.
5.1.4. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Det borde utredas om man särskilt kunde nämna jordmånens
surhet i vatten- och miljövårdslagstiftningen samt i skogslagstiftningen
som en fråga som bör beaktas vid planering av
projekt. Vid ändring av lagstiftning borde målet vara att man
vid prövning av behovet av tillstånd i stället för att beakta
projektens inverkan var för sig skulle beakta projektens samverkan.
Vid handläggningen av tillstånd borde man kunna
ålägga den som ansöker om tillstånd att vid behov i förväg
utreda om föremålet för åtgärden finns på en sur sulfatjord.
Det borde övervägas om vattenlagen eller miljöskyddslagen
kunde ändras så att det blir tillåtet att på en annans
mark utföra vattenskyddsåtgärder för att minska surheten
(t.ex. anläggning av våtmarker) med ett likadant förfarande
som man kan använda i samband med dikningar, till exempel
när det gäller invallningar och pumpstationer.
I tillståndsprövningen vid dikningsprojekt borde man lägga
större vikt vid förbudet att förorena vattendrag på områden
med sura sulfatjordar. När det gäller projekt som betydligt
ändrar dräneringstillståndet i sura sulfatjordar borde krävas
ett förfarande med anmälan till miljömyndigheterna.
Dessutom borde det upprättas anvisningar om planering
och genomförande av sådana projekt.
Det är i första hand jord- och skogsbruksministeriet och
miljöministeriet som har ansvar för den fortsatta beredningen
av lagstiftningsinstrument, men man bör dock beakta
att vattenlagen är lagstiftning som hör till justitieministeriets
behörighet.

5.2. Riksomfattande och regionala
program
5.2.1. Riktlinjer för vattenskyddet
Statsrådet har år 2006 godkänt riktlinjer för vattenskyddet
till år 2015 (statsrådets principbeslut 23.11.2006). Riktlinjerna
utgör en fortsättning på målprogrammen för vattenskyddet.
I riktlinjerna för vattenskyddet ingår mål vad gäller
skadliga ämnen. ”Skadliga ämnen medför inget hot mot
organismer eller människors hälsa. Skadliga ämnen leder
inte till försämring av vattnens status och vattnens goda
kemiska och ekologiska status bibehålls”. I riktlinjerna konstateras
att i och med att utsläppen från industrin minskar
accentueras den betydelse som skadliga ämnen från diffusa
utsläppskällor och nedfall har. I riktlinjerna nämns
inget speciellt om sura sulfatjordar. När det gäller åtgärder
konstateras om skadliga ämnen bland annat följande:
• Risker som orsakas av skadliga ämnen minskas så att
dessa ämnen inte medför en försämring av vattnens status
samt så att vattnens goda kemiska och ekologiska
status bibehålls.
• Utsläpp och läckage från olika verksamheter av sådana
ämnen som är farliga för vattenmiljön skall upphöra med
en gång eller stegvis samt utsläpp och läckage av skadliga
ämnen till vattnet minskas stegvis.
• Identifiering, utredning och uppföljning av förekomst, beteende
och inverkan samt hantering av riskerna i fråga
om skadliga ämnen förbättras.
• Skadliga ämnen i förorenade sediment och deras inverkan
utreds enligt behov samt skadorna som orsakas av
dem förhindras genom vidtagande av behövliga vattenskyddsåtgärder
bland annat i samband med muddringar.
De sura sulfatjordarna nämns i motiveringarna till principbeslutet:
”Tungmetall-, arsenik-, fluorid- och radonhalterna
i jordmånen samt de alunhaltiga jordarna i Österbotten
medför lokalt specialproblem i yt- och grundvattnen.” I bakgrundsutredningen
till riktlinjerna för vattenskyddet, Finlands
miljöcentrals rapport 23/2006 (på finska), redogörs
i kapitel 5.3 för Västra Finlands sura sulfatjordar och olika
alternativ granskas. Alternativen är följande: man fortsätter
med nuvarande åtgärder, man vidtar nya åtgärder eller man
använder alla åtgärder och medel som står till buds. De
risker som skadliga ämnen medför bör minskas. I Finland
är älvarnas och åarnas allmänna status sämre än sjöarnas.
Enligt den riksomfattande klassificeringen av ytvattnens
ekologiska status är den ekologiska statusen i nästan 50
% av älvarna sämre än god, medan den i endast 10 % av
sjöarna är sämre än god. (Den riksomfattande klassificeringen
av ytvattnen, 2008). Grundstatus i älvarna, åarna
och sjöarna i närheten av kusten är i allmänhet bara nöjaktig,
vilket beror på mänsklig verksamhet men också på
urlakning från jordmånen av humus, lermaterial och fosfor.
16
Kortvariga och plötsliga ökningar av surheten medför sämre
vattenkvalitet och skador på organismerna i många av
Österbottens älv- och åvatten. Jordmånens naturliga egenskaper
medför på vissa områden belastning från skadliga
ämnen. Bland annat tungmetall-, arsenik-, fluorid- och
radonhalterna i jordmånen samt de alunhaltiga jordarna
i Österbotten medför lokalt specialproblem i yt- och grundvattnen.
Målet med rekommendationerna om skadliga
ämnen är att man bättre än nu ska kunna identifiera riskerna
med dessa ämnen, förhindra riskerna och minska
utsläppen stegvis eller på en gång. Det är nödvändigt att
förbättra kunskapen om förekomsten av skadliga ämnen,
deras egenskaper och effekter. Mera kunskap behövs
bland annat om ekologisk riskbedömning.
I riktlinjerna för vattenskyddet föreslås exempelvis följande
åtgärder:
• Inverkan på vattendrag minskas genom planering enligt
avrinningsområde och lokal planering
• Identifieringen av riskområden vad gäller vattenskyddet
utvecklas och riskerna minskas
• Förebyggande åtgärder vidtas för att minska de risker
som åtgärder medför
• Grunderna för statens deltagande i finansieringen av
skogsbruksåtgärder bedöms med beaktande av påverkan
på vattenskyddet
• Bäckar och andra småvatten beaktas bättre än tidigare i
planeringen och utförandet av skogsbruksåtgärder. Skyddet
av dem effektiveras också med stöd av lagstiftning.
• Uppföljningen och bedömningen av åtgärdernas konsekvenser
samt metoderna inom vattenskyddet och undersökningen
av deras verkningar effektiveras
5.2.2. Vattenförvaltningsplanerna
För planeringen av vattenvården har Finland uppdelats i
åtta vattenförvaltningsområden. För dessa ska man utarbeta
vattenförvaltningsplaner, som ska innehålla bland
annat uppgifter om frågor som anknyter till vattenstatus
och vattenanvändning, om miljömål och om åtgärder som
behövs för att nå målen samt en bedömning av hur miljömålen
nåtts. Vattenförvaltningsplanerna baserar sig på
de åtgärdsprogram för vattenvården som gjorts upp för
områdena. De första förslagen till vattenförvaltningsplaner
är offentligt framlagda 30.10.2008–30.4.2009.
Områdena med sura sulfatjordar finns i huvudsak i två
vattenförvaltningsområden: Kumo älvs–Skärgårdshavets–
Bottenhavets vattenförvaltningsområde och Ule älvs–Ijo
älvs vattenförvaltningsområde. I dessa områden har man
utarbetat separata åtgärdsprogram för flera delområden
och sura sulfatjordar har behandlats i följande åtgärdsprogram:
Norra Österbottens miljöcentrals område, Lestijoki
- Pöntiönjoki, Perho å - Kälviänjoki, vattendragen som
mynnar ut i Larsmo-Öjasjön, Lappo å, Kyro älv, Närpes å,

Isojoki-Teuvanjoki, kusten och åarna inom Västra Finlands
miljöcentrals område samt Satakunda.
Den sura jordmånen och dräneringen av den inverkar på
den ekologiska och kemiska statusen för de åar och älvar
som mynnar ut i Bottniska viken. Surheten inverkar särskilt
på fiskbeståndet och bottendjuren och därmed på den
ekologiska klassificeringen. Vattendragen inom områdena
med sulfatjordar har huvudsakligen en status som är otillfredsställande
eller dålig. Metallerna som lakas ur med det
sura vattnet inverkar på den kemiska klassificeringen av
älvarna. På grund av den sura jordmånen är kadmium- och
nickelhalterna i de österbottniska åarna och älvarna så
höga att vattendragens kemiska status har klassificerats
som dålig.
I vattenförvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammen har
man i fråga om jordmånens surhet föreslagit att speciellt
följande åtgärder vidtas före år 2015:
• De sura sulfatjordarna karteras och risken för urlakning
bedöms på hela sulfatjordsområdet
• Dräneringsförhållandena regleras både på åkrar och i
skogsmark så att urlakningen blir så liten som möjligt
• Antalet reglerbara dräneringar ökas betydligt
• Alla som driver jord- och skogsbruk på områden med
sulfatjordar får gårdsvis rådgivning
• Nya metoder för kontroll av surheten utvecklas
• Stödsystemen inom jord- och skogsbruket ändras så att
de beaktar de sura sulfatjordarna
• Åtgärder vidtas för att förhindra och minska surhetsbelastningen
från torvproduktionsmyrarna på områden med
sulfatjordar
• En riksomfattande surhetsstrategi utarbetas
Dräneringen av sura jordar och dess effekter har i vattenförvaltningsplanerna
konstaterats vara ett så stort problem
att vattenförekomsterna på dessa områden inte kommer
att nå en god status ännu år 2015. För områdena med de
största surhetsproblemen har man föreslagit att tidsfristen
förlängs till år 2027 och för områdena med mindre problem
till år 2021. Målen att minska försurningen ska jämföras
med naturtillståndet i vattendragen i fråga och åtgärderna
för att nå målen ska inriktas på att minska den belastning
som människan orsakar.
5.2.3. Nationella och regionala
skogsprogram
Nationella skogsprogrammet
Statsrådet godkände i mars 2008 principbeslut om två stora
program som drar upp linjerna för skogsbruket: det nationella
skogsprogrammet som spänner fram till år 2015 och
handlingsprogrammet för mångfalden i Södra Finlands skogar,
METSO (2008–2016). Målnivån i skogsprogrammet
17
är att minska belastningen från skogsbruket till år 2015 så
att kvaliteten på vattnet vid avverkning och markberedning
av förnyelseytor är utmärkt eller god på 95 % av arealen.
De centrala åtgärder som behövs inom vattenskyddet är
följande: man ska se till att anvisningar och rekommendationer
uppdateras enligt de senaste studierna, man ska
genomföra vattenskydd med kostnadseffektiva metoder,
man ska iståndsätta småvatten och man ska grunda och
upprätthålla ett riksomfattande övervakningsnät. Dessutom
är det nödvändigt att öka forskningen kring skogsbrukets
effekter på vattendragen och jordmånen samt att
före år 2010 grunda ett geodatasystem med vars hjälp man
kan bedöma den erosionsrisk som skogsbruksåtgärder
medför samt åskådliggöra de egenskaper hos avrinningsområdet
som påverkar risken. Avsikten är att utnyttja geodatasystem
när den regionala vattenvården planeras och
genomförs, och i samband med detta genomförs också
vattenskyddsåtgärder inom skogsbruket.
Åtgärder som nämns i det nationella skogsprogrammet:
• Anvisningarna och rekommendationerna om skogsbrukets
vattenskydd ska hållas à jour och grunda sig på den
nyaste forskningen och praktiska erfarenheter
• Vattenskyddet inom skogsbruket ska genomföras med
de kostnadseffektivaste metoderna
• Skogarnas småvatten, till exempel bäckar och källor,
ska iståndsättas. Detta kan i enskilda skogar finansieras
bland annat som naturvårdsprojekt.
• Ett riksomfattande uppföljningsnätverk för hur skogsbruket
belastar vattendragen ska inrättas och upprätthållas
• Forskningen om de effekter som skogsbruket förorsakar
på vattendragen och jordmånen ska utökas med särskilt
avseende på klimatförändringen
• Före 2010 finns ett geodatasystem tillgängligt, med vars
hjälp man kan bedöma den erosionsrisk som skogsbruksåtgärder
medför samt åskådliggöra de egenskaper hos
avrinningsområdet som påverkar risken.
Regionala skogsprogram
Sura sulfatjordar finns framförallt i Norra Österbottens
och Kustens skogscentralers områden, men potentiella
riskområden finns också i Södra Österbottens skogscentrals
område. I skogscentralernas regionala skogsprogram
hänvisas till verkställandet av vattenramdirektivet, vilket
förutsätter att regionala vattenförvaltningsplaner utarbetas
under ledning av miljöcentralerna. Till exempel när Norra
Österbottens skogsprogram reviderades 2008 sattes som
mål att skogsbruket inte får försämra yt- och grundvattnens
status och att deras status är åtminstone god senast
2015. I Norra Österbottens och Kustens skogscentralers
regionala skogsprogram 2006–2010 hänvisas till behovet
av att effektivisera förebyggandet av skador i vattendrag
orsakade av sura sulfatjordar.

5.2.4. Övriga program
I målprogrammet för täckdikning 2002–2020 har det
satts som mål att åkrarnas vattenhushållning ska förbättras
så att en hållbar utveckling kan förverkligas inom jordbruket.
I programmet konstateras att bland annat följande
forskningsteman är viktiga i framtiden: de processer i jordmånen
som är viktiga med avseende på belastningen från
åkerbruket, effektivisering och förbättring av lerjordarnas
vattenhushållning, klimatförändringens effekter på vattenhushållningen
samt praktiska tillämpningar i anknytning till
dessa. Under programperioden strävar man efter att täckdika
hälften av de åkrar som ännu har öppna diken och att
förnya de befintliga täckdiken som är i behov av förnyelse.
Enligt målprogrammets uppgifter om torrläggningssituationen
(år 2001) betyder detta i Österbotten täckdikning av
38 500 ha och i Norra Österbotten av 55 000 ha. Största
delen av dessa åkrar finns på en höjd under 100 m över
havsytan.
EU:s ramdirektiv för markskydd, som är under beredning,
torde förutsätta att bestämmelser om skydd av marken
inkluderas i den nationella lagstiftningen. För detta
torde det behövas mer omfattande data om marken och
de levande organismerna i den. Även direktivet om prioriterade
ämnen, som är under beredning, kommer för sin
del att gälla sura sulfatjordar och de metaller som urlakas
ur dem till vattendragen.
För den programperiod för EU:s gemensamma jordbrukspolitik
som började år 2007 har man för Finland gjort
18
upp en strategi för utveckling av landsbygden samt
ett program för utveckling av landsbygden. Programmet
för utveckling av landsbygden har gjorts upp skilt för
Fastlandsfinland och Åland. Strategin drar upp riktlinjer för
utvecklingen av Finlands landsbygd under den programperiod
som nu börjat. Målet i strategin är att det ska vara
ekonomiskt och ekologiskt hållbart samt etiskt godtagbart
att bedriva jord- och skogsbruk. Målen i programmet för
utveckling av landsbygden motsvarar målen i strategin
och är följande: en livskraftig och fungerande landsbygd
ska bevaras, miljöns status ska förbättras och en hållbar
användning av förnybara naturtillgångar ska säkerställas.
För förverkligandet av målen beviljas stöd i enlighet
med Europarådets landsbygdsförordning via fyra axlar: 1)
Förbättring av jord- och skogsbrukets konkurrenskraft, 2)
Förbättring av miljön och landsbygden, 3) Livskvalitet och
diversifierat näringsliv på landsbygden samt 4) Leaderdimensionen.
I strategin för utveckling av landsbygden hänvisas inte
specifikt till problem som beror på sura sulfatjordar. När
det gäller axel 2 konstateras allmänt bland annat att man
i fråga om praxis inom jordbruket bör beakta miljöaspekterna
och att praxis bör minska jordbruksproduktionens belastning
på vattendragen. Dessutom bör man vid planering
och produktion ta hänsyn till miljöverkningarna och göra
sitt bästa för att minska bruket av metoder som har menlig
inverkan på miljön samt främja användningen av metoder
som gagnar miljön. Enligt strategin ska man förvissa sig
om att åtgärderna riktas just till de områden där jordbruket
belastar miljön allra mest. Områdena anges emellertid inte.

Programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland
är mer detaljerad än strategin i fråga om
åtgärder genom vilka man försöker nå målen inom tyngdpunktsområdena.
När det gäller effekterna på vattendragen
ligger fokus i detta program huvudsakligen på att
stoppa eutrofieringen och minska den näringsbelastning
som härrör från jordbruket, men man erkänner också att
markavvattningen ökar problemet med de sura sulfatjordarna.
I fråga om de egentliga åtgärderna har man satt
som mål att minska de försurningsolägenheter som jordbruket
orsakar genom att bevilja stöd för de metoder att
hantera avrinningsvatten som omfattas av specialmiljöstödsavtalen.
Som ett av målen med att stödja metoder
att hantera avrinningsvattnen nämns att den belastning
från sura vatten som härrör från sulfatjordar ska minskas
genom att det förhindras att åkermarker torkar. Detta ska
uppnås genom att man ser till att vattenytan under bearbetningsskiktet
ligger tillräckligt högt. Följande metoder
att hantera avrinningsvattnen nämns: reglerbar dränering,
reglerbar underbevattning samt återanvändning av avrinningsvatten.
5.2.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
De sura sulfatjordarna borde beaktas i alla riksomfattande
och regionala program som inverkar på dräneringen
av områden med sulfatjordar eller vattenskyddet på
dessa områden. Sådana program är exempelvis programmen
för utveckling av landsbygden, skogsprogrammen,
miljöprogrammen för jordbruket och olika program som
inverkar på dräneringstillståndet. Dessutom borde man
utarbeta en separat strategi för kontroll över de sura sulfatjordarna.
Det skulle vara motiverat att behandla sura sulfatjordar
som en egen helhet när man nästa gång drar upp riksomfattande
riktlinjer för vattenskyddet. De sura sulfatjordarnas
inverkan både på vattnens status och på vattennaturens
biologiska mångfald borde då beaktas. Åtgärderna
för att minska de olägenheter som sura sulfatjordar medför
borde preciseras och förenhetligas i åtgärdsprogrammen
för vattenvården och i vattenförvaltningsplanerna under
följande planeringsperiod, det vill säga åren 2012–2015.
Det är i första hand miljöministeriet som har ansvaret för
att den surhet som sulfatjordarna orsakar beaktas i program
som gäller vattenskyddet. Jord- och skogsbruksministeriet
å sin sida har det främsta ansvaret för att detta
beaktas i program för utveckling av landsbygden, i skogsprogram,
i miljöprogram för jordbruket och i program som
inverkar på dräneringstillståndet i åkrarna. Både jord- och
skogsbruksministeriet och miljöministeriet har ansvar för
att det utarbetas en separat strategi som gäller sura sulfatjordar.
19
5.3. Stödsystem
5.3.1. Stöd i samband med dränering
Staten beviljar stöd för lokal torrläggning och grundtorrläggning
vid åkerbruk på många olika sätt. Lokal torrläggning,
det vill säga i praktiken täckdikning av åkrar, stöds
med investeringsstöd till jordbruket (lagen om strukturstöd
till jordbruket 1476/2007) och på basis av lagen om stödjande
av grundtorrläggning (947/1997). Dessutom kan
man för reglerbar dränering, reglerbar underbevattning
och återanvändning av avrinningsvatten bevilja stöd som
miljöspecialstöd för jordbruket (lagen om kompensationsbidrag,
miljöstöd för jordbruket samt om vissa andra stöd
som har samband med förbättrande av miljöns och landsbygdens
tillstånd 1440/2006).
Målet med strukturstöd till jordbruket är att utveckla jordbrukets
verksamhetsförutsättningar och konkurrensförmåga.
År 2008 infördes ett strukturstödssystem enligt den reviderade
lagen om strukturstöd för jordbruket (1476/2007).
I detta system har man till målen lagt till ett omnämnande
om att principerna om hållbar utveckling ska iakttas. Investeringsstöden
i detta stödsystem kan sökas under tidsperioder
som fastslås i årliga statsrådsförordningar. Under
åren 2008 och 2009 har man för täckdikning kunnat bevilja
stöd i form av räntestöd för räntestödslån till högst 20 %
och i form av understöd till högst 20 % av de godtagbara
kostnaderna för ett investeringsprojekt. Det lånebelopp
som räntestöd kan beviljas för kan uppgå till högst 70 % av
de godtagbara kostnaderna. Undantagsvis kunde man för
de ansökningar som lämnades in under ansökningstiden
22.5–30.6.2008 bevilja enbart räntestöd, vilket innebar att
det stödda lånebeloppet kunde uppgå till högst 80 % av
de godtagbara kostnaderna. Räntestödslånen beviljas ur
statens budget (moment 30.20.49) och understöden från
Gårdsbrukets utvecklingsfond.
Med stöd av lagen om strukturstöd har man 22.5.2008 gett
en statsrådsförordning om ändring av statsrådets förordning
om kvalitetskrav och maximikostnader för stödberättigad
åkerdränering. Förordningen ändrades 23.10.2008,
vilket betydde att bland annat tunna rörfilter började omfattas
av stödsystemet. Förordningen baserar sig i huvudsak
på ett betänkande som en ministeriearbetsgrupp
gav 2006 om villkoren för statligt stöd till täckdikning och
om minskning av näringsutsläppen från åkerbruket samt
på den tidigare förordningen av jord- och skogsbruksministeriet
(204/2006). I förordningen ingår föreskrifter om
bland annat dräneringsrörets och kringfyllnadsmaterialets
tekniska egenskaper, om anläggningen av täckdiken, om
bestämning av de godtagbara maximikostnaderna samt
om det maximala antal rör per hektar som man kan bevilja

stöd för. Förordningen innehåller inga bestämmelser om
reglerbar dränering eller om främjande av ibruktagning
av denna. Investeringsstöd för åkerdränering gavs i början
enbart i form av räntestöd och för högst 20 procent
av de godtagbara kostnaderna, men efter revideringen
23.10.2008 av förordningen om styrning av investeringsstödet
(649/2008) blev även ett egentligt understöd på 20
procent möjligt.
För grundtorrläggning av åkermark beviljas stöd på basis
av lagen om stödjande av grundtorrläggning (947/1997)
och den motsvarande förordning som jord- och skogsbruksministeriet
gett (530/1998). Enligt lagen avses med
grundtorrläggning rensning och grävning av bäckar och
avloppsdiken, byggande av rördiken samt invallning av
åkerområden i syfte att skapa tillräckliga förutsättningar
för lokal torrläggning, i synnerhet för täckdikning. Understödets
andel av de godtagbara kostnaderna uppgår till
högst 50 %, men om vattenskyddsåtgärderna eller strukturlösningarna
är dyra kan för deras del det maximala beloppet
höjas med 20 %. Villkoret för beviljande av stöd är
att projektets kostnader är skäliga i förhållande till nyttan
och att det i planen i tillräcklig utsträckning och på erforderligt
sätt har beaktats frågor som gäller skydd och
vård av miljön. Trots att lokal torrläggning har en viktigare
roll än grundtorrläggning när det gäller minskning av försurningsproblemet
har man bedömt att man också med
vattenskyddsåtgärder i grundtorrläggningsprojekt, exempelvis
med bottendammar och sedimenteringsdammar,
kan minska försurningsbelastningen.
5.3.2. Jordbruksstöd
De sura sulfatjordarna har beaktats i miljöprogrammet för
jordbruket 1995–1999, i det horisontella programmet för utveckling
av landsbygden 2000–2006 och i programmet för
utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2007–2013.
Dessa program är delfinansierade av EU och utgör en del
av den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. I programmet
för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland
2007–2013 konstateras följande om de metoder
att hantera avrinningsvattnen som omfattas av miljöstödet
till jordbruket: ”Den belastning på vattenmiljön som härrör
från sura sulfatjordar kan minskas när åkermarken hindras
från att torka genom att vattennivån hålls tillräckligt
hög under bearbetningsskiktet, så att inte de metallhaltiga
reducerade sulfidskikten kommer åt att torka och frigöra
surhet och metaller från åkern till vattendragen med avrinningsvattnet.
Åtgärden bromsar upp bildningen av sådana
föreningar i alven som ger upphov till surhet och jämnar
ut sådana toppar av sur urlakning som förekommer speciellt
efter torra somrar. Åtgärden hejdar eutrofieringen i
vattendrag och sådana negativa förändringar i vattenekosystemen
och fiskarternas sammansättning som beror på
surt avrinningsvatten.”
20
I de statsrådsförordningar som ges årligen regleras för
vilka objekt man under respektive år kan ansöka om miljöstöd.
På grund av de knappa anslagen i moment 30.20.43
(miljöstöd till jordbruket, stöd för animalieproduktionsdjurens
välbefinnande och icke-produktiva investeringar) har
man under vissa år inte kunnat ordna något ansökningsförfarande,
det vill säga man har inte kunnat ansöka om
nya avtal. Nya avtal har man under olika programperioder
kunnat ansöka om från olika specialstöd enligt följande:
• Reglerbar dränering, reglerbar underbevattning och återanvändning
av avrinningsvatten 1995, 2000, 2002–2006,
2008
• Kalkfilterdikning under åren 1995, 2000–2004
• Kalkning av sura sulfatjordar 1995
• Effektiverad kalkning 2000, 2002–2004
Avtal om både effektiverad kalkning av åkrar och kalkfilterdikning
kunde ingås endast för de åkrar som ligger inom
avrinningsområdet för Esse å och Lappfjärds å. Kalkningen
av de sura sulfatjordarna begränsades geografiskt till
avrinningsområdena för de älvar som mynnar ut i Bottniska
viken och som finns mellan Uleåborg och Åbo. Största delen
av kalkningarna gjordes inom det område som tidigare
var Vasa län. De övriga specialstöd som nämns ovan har
kunnat sökas i hela landet (Åland har egna stödformer).
De ovan nämnda specialstöden är femåriga avtal, enligt
vilka stöd betalas till odlaren varje år. I dessa avtal baserar
sig den hektarbestämda stödnivån på miljöstödet
till jordbruket på stödnivåberäkningar i vilka man från de
kostnader som odlaren haft för en åtgärd och odlarens
inkomstbortfall har dragit av nyttan, och till detta tal har
man adderat den så kallade transaktionskostnaden. Stödet
till ett enskilt objekt baserar sig på en plan. För avtal som
har börjat löpa år 2007 kan man bevilja ett stöd på högst
54 euro/ha/år (reglerbar dränering), 108 euro/ha/år (reglerbar
underbevattning) och 140 euro/ha/år (återanvändning
av avrinningsvatten). Under perioderna 1995–1999 och
2000–2006 omfattade dessa specialstöd även anläggningskostnader,
men under perioden 2007–2013 endast
underhållskostnader, eftersom EU-författningarna inte
längre tillät ersättning av fasta kostnader i miljöstödet. Detta
innebär en lägre stödnivå jämfört med den tidigare programperioden.
Målet är att under åren 2007–2013 årligen
ge stöd till 1 400 gårdar för hantering av avrinningsvatten,
eller i motsvarande mån 9 000 ha/år eller 1 milj. euro/år.
Stöd för anläggning och skötsel av våtmarker och sedimenteringsbassänger
har ingått i miljöprogrammet för
jordbruket 1995–1999, i det horisontella programmet för utveckling
av landsbygden 2000–2006 och i programmet för
utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2007–2013.
Under innevarande programperiod stöds anläggning av
våtmarker som icke-produktiva investeringar och skötsel
som miljöspecialstöd.

I programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland
konstateras att med skötsel av mångfunktionell våtmark
främjas bland annat vattenskyddet i de vattendrags-
och kustområden där belastningen från jordbruket är kraftig.
Åtgärden genomförs endast i områden där åkrarna
upptar över 20 % av avrinningsområdet för ett vattendrag
eller huvuddike. Åtgärden kan genomföras endast i avrinningsområden
för de åar och älvar som mynnar ut i Finska
viken, Skärgårdshavet eller Bottenhavet samt i de sjöars
avrinningsområden där åtgärden på ett betydande sätt
kan minska den belastning på vattendraget som jordbruket
orsakar och öka den biologiska mångfalden på jordbruksområden
samt främja vilt-, fiskeri- och kräfthushållningen.
Åtgärden kan också genomföras i objekt som har anlagts
med stöd för icke-produktiva investeringar samt objekt för
vilka det har funnits ett motsvarande specialstödsavtal enligt
statsrådets beslut 760/1995 eller statsrådets förordning
644/2000. De sedimenteringsbassänger och våtmarker
som anlagts med femåriga avtal enligt miljöprogrammet
för jordbruket 1995–1999 samt de våtmarker och sedimenteringsbassänger
som anlagts med femåriga eller tioåriga
avtal enligt miljöstödssystemet för jordbruket 2000–2006
kan omfattas av skötselavtal efter att ett tidigare specialstödsavtal
har löpt ut.
Stödet för anläggning av en våtmark uppgår till högst 4 000
euro/ha våtmark och stödet för skötsel till högst 450 euro/
ha/år. Målet är att åtgärden under åren 2007–2013 årligen
genomförs av 250 gårdar och på 250 hektar. Stödets årliga
totalbelopp har uppskattats bli 120 000 euro.
Förutsättningen för att man ska få direkta stöd till jordbruket
och bland annat miljöstöd är att man iakttar de kompletterande
villkoren. Syftet med de kompletterande villkoren
är bland annat att säkerställa att goda jordbruksmetoder
används vid skötsel av åkrar och att de åkrar som inte
används för produktion förblir i gott skick med avseende
på odling och miljön. De kompletterande villkoren består
av krav på ett gott jordbruk och en god miljö samt av lagstadgade
krav på skötsel. De inkluderar skydd av marken,
grundvattnet och naturen, men inte åtgärder som har samband
med åkerdränering.
I rådets förordning (1698/2005 EY) om stöd för landsbygdsutveckling
från Europeiska jordbruksfonden för
landsbygdsutveckling (landsbygdsfonden) finns ett så
kallat stöd enligt artikel 38. I denna artikel regleras Natura
2000-stödet och de stöd som anknyter till verkställandet av
EU:s vattenramdirektiv. Avsikten med det senare är att det
ska vara ett medel vid verkställandet av vattenramdirektivet.
Med dess hjälp är det möjligt att rikta stödåtgärder till
avrinningsområdena för de vattendrag där det uppställda
målet för vattendragets status inte nås. När det gäller att nå
målen i vattenramdirektivet är miljöstödsystemet för jordbruket
den huvudsakliga metoden i fråga om stödsystemen
21
enligt denna förordning. Detta så kallade vrd-stöd (vattenramdirektivsstöd)
kunde tas i bruk om man med hjälp av
det på vissa områden effektivt kunde stödja uppfyllelsen
av målen i vattenramdirektivet. De åtgärder för vilka ska
beviljas det egentliga stödet är fortfarande ostrukturerade
i behandlingen i EU-kommissionen bland annat på grund
av de olika tidpunkterna i de program för utveckling av
landsbygden som föreskrivs i en rådsförordning och i vattenförvaltningsplanerna.
Beredningen av ärendet förväntas
framskrida när vattenförvaltningsplanerna är färdiga.
Man borde utreda möjligheten att inkludera det så kallade
vrd-stödet enligt artikel 38 i programmet för utveckling
av landsbygden i Fastlandsfinland. Vid finansieringen av
stödformen kunde man utnyttja de medel som från år 2010
i samband med hälsokontrollen av EU:s jordbrukspolitik
överförs från tilläggsmoduleringen till landsbygdsutvecklingen.
I MYTVAS 2-projektet (2000–2006) har man utrett hur
olika åtgärder som omfattas av miljöstöd inverkar på miljöbelastningen
från jordbruket och på miljöns status. Projektet
är indelat i två delhelheter. I den så kallade Vattenmytvas-delen
granskades miljöstödsåtgärdernas inverkan
på vattendragen och på utsläppen i luften och i Natur-
Mytvas-delen i sin tur undersöktes de förändringar som
beror på miljöstödet och som inverkar på den biologiska
mångfalden. I detta projekt gjordes dock ganska få utredningar
som gäller markens surhet.
5.3.3. Stöd som betalas på basis av lagen
om finansiering av hållbart skogsbruk
Planeringsstöd
Med stöd av den gällande lagen om finansiering av hållbart
skogsbruk får skogsägarna ersättning för de kostnader
som planering av skogsförnyelse och iståndsättningsdikning
av myrskogar medför helt och hållet enligt
de grunder som jord- och skogsbruksministeriet fastställt.
Enligt 5 § i jord- och skogsbruksministeriets förordning
2/2008, som gäller finansieringslagen,är planeringsstödet
för iståndsättningsdikesprojekt som omfattar flera gårdar
högst 148,5 €/gård och 0,34 €/planerad meter dike. Om det
vid planering av vattenskyddsåtgärder krävs från normal
planering avvikande tilläggsåtgärder och mer krävande
tilläggsåtgärder, kan planeringsstödet höjas högst 50 %
så att det motsvarar kostnaderna för tilläggsåtgärderna.
Vid skogsförnyelse kan statsstöd beviljas till objekt där
avkastningen från trädbeståndet är låg jämfört med markens
avkastningsförmåga och där trädbeståndet har lågt
värde. Stöd kan beviljas också för beskogning av ett område
som tidigare varit skoglöst om området av naturen är
lämpligt för skogsodling. Även områden som blivit utsatta
för förödelser i naturen kan förnyas med statliga medel

(JSM:s förordning 1311/1996 3 §). I projekt där skog förnyas
uppgår planeringsstödet enligt finansieringslagen till
högst 65 €/ha, då projektets areal är högst 1,2 ha, och
i större projekt till högst 59,5 € + 18,5 €/ha. Stödet för
naturlig förnyelse uppgår till 40 % av stödet för skogsodlingsprojekt.
Planeringsstödet vid byggande av skogsvägar
varierar i samprojekt mellan 2,52 och 3,08 €/m beroende
på antalet delägarlägenheter. I projekt där grundliga förbättringar
görs uppgår stödet till 70 % av det ovannämnda
stödet för vägbyggen.
Stöd betalas inte för normal skogsförnyelse efter avverkning,
utan skogsägaren ansvarar med egna medel för
kostnaderna för planering och genomförande av förnyelsearbetena.
Stöd för genomförande
Det stöd som beviljas för att vidta de vattenskyddsåtgärder
som ingår i projekt med iståndsättningsdikningar
bestäms på samma sätt som i fråga om stöd för andra
arbeten som genomförs. I iståndsättningsdikningsprojekt
som genomförs som samprojekt varierar stödet inom
finansieringszonerna I–II mellan 40 och 55 % av de
faktiska kostnaderna för genomförandet. Kostnader för
vilka stöd beviljas är för närvarande främst kostnader
för genomförande av vattenskyddsåtgärder (t.ex. sedimenteringsbassänger,
slamgropar, tillförseldiken för översilningsfält,
dammkonstruktioner mm.), men till exempel
skogsområden som hamnar under konstruktioner ersätts
för närvarande inte.
Stödet för genomförande av ett samprojekt i vilket en ny
skogsväg byggs uppgår till 20–30 %, och vid grundliga
förbättringar till 40–50 % av de faktiska kostnaderna för
genomförande av projektet i finansieringszonerna I och II.
Lagstiftningen ändras år 2009
En ny lag om finansiering av ett hållbart skogsbruk
(544/2007) torde träda i kraft under år 2009. I den statsrådsförordning
som ges med stöd av lagen kommer man
att noggrannare bestämma storleken på statsstödet till olika
åtgärder. Arbetsslaget iståndsättningsdikning kommer
att utvidgas till vård av myrskog, och inom detta arbetsslag
är det fortfarande möjligt att inkludera även iståndsättningsdikning.
Genom lagändringen är avsikten fortfarande
att bevilja ett högre planeringsstöd för projekt inom vilka
myrskogar vårdas, men dessutom även för projekt inom
vilka man bygger och grundligt förbättrar skogsvägar, om
planeringsarbetet är mer krävande än normal planering.
Som krävande planering kunde man klassificera även
planering som gäller sura sulfatjordar, om man på området
genomför åtgärder som avviker från normal planering,
såsom provtagningar av jordprofilen för att kunna utföra
22
en okulär bedömning av jordmånens egenskaper samt
bestämningar av pH i terrängen.
I projekt där man vårdar myrskogar kunde man utöver
stöd för krävande planering med enbart statsstöd finansiera
arbets- och materialkostnader för genomförande av
vattenskyddsåtgärder (bl.a. sedimenteringsbassänger,
översilningsfält, dammar, igenfyllning av enskilda diken).
Detta gäller också ersättning för markområden som hamnar
under konstruktioner (t.ex. översilningsfält). Inom de
övriga arbetsslagen (t.ex. skogsförnyelse och skogsvägar)
beviljas även i framtiden statsstöd för kostnader i samband
med genomförande av vattenskyddsåtgärder som en del
av kostnaderna för genomförandet av projektet: vid skogförnyelse
20–35 %, om man låter någon utomstående utföra
arbetet; vid byggande av en ny skogsväg 25–40 % och
vid grundlig förbättring av skogsväg 45–55 %, om projektet
genomförs som ett samprojekt. (Statsrådets förordning om
finansiering av ett hållbart skogsbruk, utkast 20.5.2008)
De stöd som beviljas enligt finansieringslagen för ett hållbart
skogsbruk beviljas även i framtiden skogsägare, och
stödmedel kan inte beviljas till exempel en organisation
för kartering av riskområden. Trots att stödsystemet som
baserar sig på lagen om finansiering av ett hållbart skogsbruk
är relativt flexibelt när det gäller effektivisering av
vattenskyddet, har de medel som riktas till verkställandet
av stödsystemet budgeterats på basis av planering och genomförande
av så kallade normala vattenskyddsåtgärder.
Stödnivåerna kan sålunda visa sig vara otillräckliga, om
man med dem borde ersätta vattenskyddsåtgärder som är
effektivare än normalt, såsom insamling och analysering
av markprov eller kalkning av sura grävmassor. I statens
finanser finns för närvarande inga medel reserverade för
ersättning av denna typ av kostnader. Därför bör man vid
planering och genomförande av vattenskydd inom skogsbruket
iaktta principen om särskild försiktighet, dvs. de
sura markskikten bör man försöka lämna orörda. De behövliga
vattenskyddsåtgärderna bör vara effektiva och de
ska planeras och genomföras kostnadseffektivt.
Även härefter ska man till miljömyndigheterna i planeringsskedet
skicka en anmälan om iståndsättningsdikningsprojekt
som finansieras med stöd av lagen om finansiering av
ett hållbart skogsbruk, på samma sätt som man gjorde i
fråga om dikningsprojekt redan på 1980-talet. Vid behov
förs förhandlingar mellan miljömyndigheten och skogscentralen
om vattenskyddet kräver ändringar i planerna för
iståndsättningsdikningar. Likaså kan man komma överens
om när det med tanke på vattenskyddet är mest ändamålsenligt
att utföra iståndsättningsåtgärder. De vattenskyddsplaner
som är obligatoriska i samband med iståndsättningsdikningar
som finansieras med statliga medel
innehåller detaljerade beskrivningar av de vattenskyddsåtgärder
som ska utföras vid iståndsättningsdikning.

Vård av skogsnatur
Det är möjligt att effektivisera vattenskyddet inom skogsbruket
på privata skogsägares marker även med stöd som
beviljas för projekt för vård av skogsnaturen, om åtgärden
har större betydelse än normalt med avseende på vattnen
och vattennaturen och kostnaderna inte kan påföras någon
viss aktör som vållat skada. Kostnaderna i projektet kan
finansieras helt med stöd enligt finansieringslagen.
Försök och utredningar
Stöd kan beviljas för försök och utredningar som är nationellt
betydande och som främjar hållbar vård och användning
av privata skogsägares skogar. Jord- och skogsbruksministeriet
beslutar årligen om beviljande av stöd för
projekt. Det har årligen funnits under 200 000 € tillgängligt,
och med denna summa har man finansierat nationella
försök och utredningar som hänför sig till finansiering av
hållbart skogsbruk. Eftersom man också finansierar fleråriga
projekt kan medlen vara bundna för flera år framöver.
Det är således nödvändigt att finna annan finansiering för
till exempel kartering av riskområden och att till exempel
utreda möjligheten att använda ministeriets samarbetsforskningsanslag.
Under de senaste åren har anslag beviljats
speciellt för projekt som främjar vattenskyddet inom
skogsbruket.
Den nya lagen om finansiering av ett hållbart skogsbruk
kommer att gälla till slutet av år 2013. Om riskområdena
kan kartläggas tillräckligt heltäckande till dess kan man
bättre bedöma vilka behov och möjligheter som finns efter
år 2013 vad gäller ändring av lagstiftningen och stödsystemen
för skogsbruket.
5.3.4. Övriga stödsystem
Genom ägoregleringar på jord- och skogsbruksmarker,
vilka också kallas nyskiften, försöker man förstora lägenheter
och få till stånd stora, enhetliga åker- och skogsskiften.
På detta sätt vill man åtgärda den situation som
ägodelningarna och kolonisationsverksamheten på 1800-
och 1900-talet medförde. Huvudprinciperna för stöd till
ägoregleringar ingår i EU-bestämmelser. I den nationella
lagstiftningen finns bestämmelser om vilka åtgärder och till
hur stor del åtgärderna kan finansieras av staten. Stödjandet
av ägoregleringar regleras i lagen om stöd för nyskiften
(24/1981). Åtgärder som det beviljas stöd för i samband
med ägoregleringar är grundliga förbättringar, dvs. väg-
och torrläggningsarbeten, utflyttning av lägenheter samt
egentliga ägoregleringsförrättningar.
Statens andel av kostnaderna för ägoreglering och grundliga
förbättringar beror på hur viktigt projektet är i förhållande
till de allmänna målen för ägoregleringarna. Beroende
23
på projektet och den kostnad som det beviljas stöd för kan
statens andel uppgå till 10–100 procent. Efter en ägoreglering
uppbär staten enligt stödbeslutet av sakägarna en
del av kostnaderna för ägoregleringen och de grundliga
förbättringar som gjorts i samband med den. I praktiken
har stödet för torrläggningsarbeten under de tio senaste
åren uppgått till högst 50 procent (jord- och skogsbruksministeriets
strategi för ägoregleringar 2008–2013, 2007).
Staten kan vid behov också främja ägoregleringar genom
att förvärva och förmedla mark.
Största delen av ägoregleringarna har under de senaste
åren gällt åkrar och baserat sig på behov bland lantbruksföretagarna.
För stöd av ägoregleringar har man i statsbudgeten
under de senaste åren reserverat 5–7 miljoner
euro. Efterfrågan på ägoregleringar ser ut att öka särskilt
i Österbotten, där också en stor del av de sura sulfatjordarna
ligger. På sista tiden har efterfrågan ökat också
på andra områden, varför det finns behov av att öka det
årliga stödbeloppet. Man ansöker om ägoreglering hos
lantmäteribyråerna. De slutliga stödbesluten fattas av jord-
och skogsbruksministeriet utifrån de stödansökningar som
förrättningsmännen har utarbetat och på basis av Lantmäteribyråns
och lantmäteriverkets utlåtanden.
I den lagstiftning som gäller stöd för ägoregleringar nämns
inte miljöskydd eller miljövård. Detta beror främst på att
avsikten med lagstiftningen om ägoregleringarna inte är
att i detalj reglera vilka åtgärder som det ska beviljas stöd
för utan att fokusera på att ge de allmänna ramarna för
vilka åtgärder och hur man kan stödja i samband med
ägoregleringar. I samband med att olika åtgärder vidtas
anses de faktorer som ska beaktas omfattas av annan
åtgärdsspecifik reglering.
5.3.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Stödet för torrläggning och miljöåtgärder borde basera sig
på tillräckliga och tillförlitliga uppgifter om jordmånen, så
att man kan fatta kostnadseffektiva och transparenta beslut
om åtgärderna och storlek på stöden. Dessa uppgifter
borde i första hand insamlas med offentliga medel genom
att utnyttja tidigare karteringar. Eftersom det kommer att
ta flera år innan man får heltäckande data om de sura
sulfatjordarna i hela Finland, borde enskilda projekt där
sulfatjordar identifieras och pH i jordens bestäms omfattas
av stödfinansieringen. Alla myndigheter borde ha tillgång
till de data som erhålls vid dessa karteringar.
Villkoret för stöd till grundtorrläggningsprojekt på sura sulfatjordar
borde vara att utarbeta en plan för kontroll av
surheten. Man borde stödja undersökning av sulfatjordar
och planering och genomförande av behövliga särskilda
vattenskyddslösningar.

Stödsystemet inom jordbruket borde ändras så att det
klart beaktar kontrollen över de sura sulfatjordarna. På
de värsta sulfatjordsområdena (sulfidskikten mycket nära
jordytan, < 1,5 m) borde det beviljas stöd för att man till exempel
upphör med åkerdränering, vilket i praktiken skulle
betyda att åkrarna inte längre odlades. Detta kunde man
genomföra exempelvis med hjälp av den så kallade naturvärdeshandeln
(jord- och skogsbruksministeriet 2008),
och detta förfarande kunde också kallas bekämpning av
naturbetingade skador I naturvärdeshandeln skulle staten
ge kompensation för områden som man upphör att odla på
genom ersättningar eller genom att inlösa områden eller
naturvärden på områden för en viss tid eller helt och hållet.
Handeln med naturvärden skulle gälla endast en liten del
av sulfatjordsområdena, eftersom sulfidskikten i allmänhet
ligger djupare. Dessutom borde man ta fram en stödform
med vilken man skulle främja odling av växter som kräver
ett mindre torrläggningsdjup på sura sulfatjordar. I fråga
om detta borde man också utreda möjligheten för så kalllat
vattenvårdsstöd (Rådets förordning om utveckling av
landsbygden, artikel 38, det så kallade vrd-stödet).
De nuvarande åtgärderna för hantering av avrinningsvatten,
särskilt reglerbar dränering och reglerbar underbevattning,
borde stödas genom investeringsstöd, och underhållet som
nu genom specialmiljöstöd. Villkoret för stöd borde vara rätt
skötsel av dräneringssystemet – ett villkor som fattas i de
Bild 3. Förslag till hur jordmånens surhet ska beaktas i stödsystemen för jord- och skogsbruket.
24
nuvarande stödsystemen. Dessutom borde stöden uppmuntra
till man börjar genomföra reglerbar dränering och
reglerbar underbevattning uttryckligen på sura sulfatjordar,
om dessa metoder är effektiva på området med beaktande
av förhållandena. Stödet för våtmarker borde mer än nu
riktas till sura sulfatjordar och avlägsna den begränsning
i stödvillkoren som i första hand riktar stödet till områden
söder om Kvarken. Undersökning av sulfatjordar i enskilda
projekt borde höra till de åtgärder som det beviljas stöd för
tills den riksomfattande karteringen har gjorts.
De sura sulfatjordarna borde omfattas av den så kallade
Kemera-finansieringen (stöd som betalas på basis av lagen
om finansiering av ett hållbart skogsbruk) på så vis att
stödet i fråga om dem skulle täcka kostnaderna för de tillläggsåtgärder
som behövs för bekämpning av olägenheter
förenade med sulfatjordar. Undersökning av sulfatjordar i
enskilda projekt borde höra till de åtgärder som det beviljas
stöd för tills den riksomfattande karteringen har gjorts. De
vattenskyddsåtgärder som planeras och vidtas på sura
sulfatjordar borde anses vara åtgärder som är mer krävande
än normalt, och därför borde det beviljas ett högre
stöd för dem.
Ägoregleringsverksamheten och stödet till den borde utvecklas
så att man när dräneringar utförs i samband med
regleringar skulle beakta miljö- och vattenskyddsaspekt-

erna på ett enhetligt sätt tillsammans med övriga dräneringsåtgärder
inom jord- och skogsbruket framförallt på
områden med sura sulfatjordar.
Det är i första hand jord- och skogsbruksministeriet som
har ansvar för att den surhet som sulfatjordarna orsakar i
tillräcklig mån beaktas i stödsystemen för jord- och skogsbruket
samt för att stödsystemen utvecklas.
5.4. Anvisningar och
rekommendationer
5.4.1. Anvisningar och rekommendationer
som gäller jordbruket och allmän
torrläggning
Våren 2007 gavs det ut en ny handbok om planering av
markdränering och bevattning (Pajula m.fl., 2007). Handboken
hade utarbetats av en arbetsgrupp som var tillsatt av
jord- och skogsbruksministeriet. Planeringshandboken har
publicerats i elektronisk form, och avsikten är att den ska
uppdateras när den eventuella revideringen av vattenlagen
genomförs. I handboken behandlas ingående aspekterna
i anknytning till planering och tekniskt genomförande av
markdräneringar. Dessutom innehåller den anvisningar
gällande både teknik och miljö samt kvalitetskrav. I handboken
fokuseras på dränering av jordbruksområden, men
även skogsdikningar har behandlats kort. När handboken
utarbetades fästes också uppmärksamhet vid problemen
i fråga om de sura sulfatjordarna: man fastställer exempelvis
vilken betydelse täckdikningen och ökningen av dräneringsdjupet
har på försurningen av vattendragen nedströms
och i planeringsanvisningarna om grundtorrläggning och
(reglerbar) dränering finns det rekommendationer om hur
man ska försöka minska försurningsolägenheterna på problemområden.
De rekommendationer som framförs gäller
kartering av var det finns sura sulfatjordar, minskning av
dräneringsdjupen med bottendammar och reglerbar dränering
samt våtmarker som jämnar ut plötsliga förändringar
i vattenkvaliteten. Man nämner också kalkfilterdiken som
en möjlighet vid bekämpning av försurningsolägenheterna.
Vatten- och miljöstyrelsen publicerade år 1988 en handbok
om planering av torrläggning på sura sulfatjordar (Palko
m.fl., 1988).
5.4.2. Anvisningar och rekommendationer
som gäller skogsbruket
Den centrala avsikten med de nuvarande anvisningar och
rekommendationer som gäller vattenskyddet inom skogsbruket
har varit att minska belastningen på vattendragen
25
från fasta partiklar och näringsämnen. När det gäller dem
har rekommendationerna varit ganska täckande (bl.a.
vattenskyddet inom skogsbruket 2007, miljöhandboken
för skogsbruket 2004, skogsvårdsrekommendationerna
2006, guiden för dem som ger utbildning i vattenskydd
inom skogsbruket 2004). Samma åtgärder kan i någon
mån också minska risken för försurning av vattendrag,
men i dagens läge fattas nästan helt egentliga anvisningar
om försurningsförebyggande åtgärder inom skogsbruket.
I rekommendationerna om vattenskyddet konstateras huvudsakligen
att man borde kartlägga förekomsten av sulfatjordsskikt
på riskområden, att diken inte borde grävas
djupare än de ursprungligen har varit och att man kunde
kalka grävmassorna. Bland rekommendationerna nämns
inte metoder som kunde användas för undersökning av
jordlager.
När man i framtiden ska revidera anvisningarna om vattenskyddet
inom skogsbruket vore det skäl att fästa uppmärksamhet
vid hur man i samband med skogsbruksåtgärder
på sulfatjordar kunde undvika att vattnen och jordmånen
försuras. Vid planering och genomförande av skogsbruksåtgärder
kommer man att ha stor nytta av karteringen av
riskområden.
Väsentliga krav vad gäller vattenskyddet ingår också i det
frivilliga skogscertifieringssystem som skogsägarna och
virkesköparna tillsammans har tagit fram och som nästan
alla skogsägare har anslutit sig till. Skogscertifieringssystemet
revideras regelbundet och främjande av vattenskyddet
är ett av de teman som är under utveckling.
5.4.3. Anvisningar och rekommendationer
som gäller torvutvinningen
För torvproduktionsområden på över 10 ha krävs enligt miljöskyddsförordningen
miljötillstånd. Till exempel för mindre
produktionsområden gäller den allmänna miljötillståndsplikten
enligt 28 § i miljöskyddslagen, om verksamheten
kan medföra risk för förorening av vattendrag. I tillstånden
ges bestämmelser om bland annat de dränerings- och
vattenbehandlingskonstruktioner som behövs på torvproduktionsområden.
På grund av torvproduktionsområdenas
natur har man i allmänhet inte gett några egentliga
utsläppsgränser för belastningen förutom i några undantagsfall.
Miljötillstånd för ett torvproduktionsområde ges
i allmänhet så att den är i kraft tillsvidare, men det har
bestämts att villkoren ska ses över med 10 års mellanrum.
För torvproduktionsområden på över 150 hektar ska det
göras en miljökonsekvensbedömning innan man ansöker
om miljötillstånd för ett projekt. I miljötillstånden för torvproduktion
avgörs vattenskyddet för verksamheten fall för fall.
Förläggningen av torvproduktion koncentreras till områden
som redan är dikade.

Miljövården vid torvproduktion styrs med riksomfattande
anvisningar. Målet med den nuvarande anvisningen
(Väyrynen m.fl. 2008) är bland annat att ge råd om hur
goda tillståndsansökningar utarbetas samt råd om hur man
i praktiken ska beakta de senaste miljöskyddskraven. För
planeringen av efteranvändningen av torvproduktionsområdena
har Turveteollisuusliitto (2008) utarbetat en
handbok (Turvetuotantoalueiden jälkikäyttö) för aktörerna
inom branschen. I de båda ovannämnda handböckerna
har man behandlat miljöriskerna förenade med eventuella
sulfidsediment i myrarnas bottenjord och i handboken om
miljövård har man också nämnt områdena med berggrund
av svartskiffer som riskområden. I miljöhandboken nämns
kalkning av sura dikesjordar. I handboken om efteranvändning
föreslås att samverkan mellan svavel och surhet ska
utredas med mätningar av vattenlösligt svavel och pH i
myrens botten och ges riktgivande gränsvärden. I handboken
ges också instruktioner om hur man ska ta prov av
bottenjorden. Som åtgärder föreslås kalkning vid odling,
användning av torv som isolering vid återskapande av
våtmark och i vissa fall specialbehandling av avrinnande
vatten. Dessutom konstateras att inte endast sulfidlera
hör till de sulfidsediment som är kritiska med avseende
26
på efteranvändningen. Höga sulfidhalter kan förekomma
i alla grovleksklasser, dvs. även i medelgrova och grova
jordarter.
På initiativ av flera aktörer börjar jord- och skogsbruksministeriet
år 2009 i samarbete med arbets- och näringsministeriet
bereda en nationell strategi för myr- och torvmarker.
Målet i strategin är att skapa en enhetlig, aktuell syn på
mångsidig och hållbar användning av myrar och myrnatur
samt torvmarker och att samordna de olika användningsbehoven
i fråga om myrar och torvmarker. För utarbetandet
av strategin tillsätts en arbetsgrupp vars mandatperiod går
ut hösten 2010.
5.4.4. Anvisningar och rekommendationer
som gäller ägoregleringar
Med ägoregleringar förbättras skiftesläggningen genom
ägobyten, vilket främjar bildningen av ändamålsenliga
gränser mellan fastigheter och användningen av fastigheterna.
Regleringar har traditionellt gjorts på områden
med en splittrad fastighetsstruktur. Ägoregleringarna utförs
som samarbetsprojekt, i vilka markägarna, lantmäte-

ibyråerna och andra sakkunniga inom markanvändning
deltar. Vid ägoregleringar iakttas fastighetsbildningslagen
samt bestämmelser om nyskifte i några andra lagar. Staten
betalar kostnaderna för ägoregleringarna och de grundliga
förbättringarna under skiftningen. Efter ägoregleringen
uppbär staten av sakägarna enligt stödbeslutet en del av
kostnaderna för ägoregleringen och de grundliga förbättringar
som gjorts i samband med den.
Jord- och skogsbruksministeriet har utarbetat en strategi
för ägoregleringar för åren 2008–2013. Strategin behandlar
principerna vad gäller politiknivån och styrningen i fråga
om ägoregleringsverksamheten. I strategins mål har man
korrekt identifierat behovet av att olika förvaltningsområden
samarbetar och av att växelverkan utvecklas. Inom
ägoregleringsverksamheten har man som mål att härefter
fästa mer uppmärksamhet vid exempelvis frågor som gäller
översvämnings- och vattenskydd. I strategin nämns
bland annat att man bör känna till de eventuella miljökonsekvenserna
och att man vid behov ska komma överens
om behövliga utredningar och åtgärder med den regionala
miljöcentralen. Målet med det nya helhetsmässiga förhållningssättet
är att det ska fungera som en grund för den
framtida utvecklingen av lagstiftningen, finansieringsmekanismerna
och verksamheten.
Skötseln av ägoregleringarna hör till Lantmäteriverkets och
de regionala lantmäteribyråernas uppgifter. Lantmäteriverket
har för åren 2007–2013 ställt upp följande strategiska
mål för sin verksamhet:
• Kundorientering
• Information och ett aktivt samarbete med intressentgrupper
• Beaktande av förändringar i verksamhetsmiljön
• Fortsatt forsknings- och utvecklingsverksamhet
• Säkerställande av resurser.
Lantmäteriverkets strategi fokuserar på ett heltäckande
sätt på utvecklingen av ägoregleringsverksamheten och
på att beakta förändringar i verksamhetsmiljön samt olika
mål, men miljöskyddet och miljövården lyfts inte fram på
ett lika konkret sätt som i den nya strategin på politiknivå
som jord- och skogsbruksministeriet har utarbetat. För att
stödja den praktiska verksamheten vid ägoregleringar har
man gett ut detaljerade anvisningar (Handboken för förrättningsförfarandet).
I denna handbok ingår bland annat klara
anvisningar om vilka myndigheter som ska kontaktas och
vilka författningar som ska beaktas i de olika faserna av en
ägoregleringsförrättning. När det gäller dräneringsprojekt
konstateras i handboken att man i ärendet ska begära
utlåtande av den regionala miljöcentralen. Dessutom bör
dräneringsprojekten uppfylla de villkor i finansieringslagen
och andra lagar som gäller projekten, om projekten genomförs
enligt de planer som krävs i dessa lagar.
27
Vid ägoregleringsförrättningar kan vattenskyddsåtgärderna
ordnas som en omfattande helhet, vilket ger goda
möjligheter att vidta de tekniskt-ekonomiskt bästa vattenskyddsåtgärderna.
Exempelvis i Norra Österbotten har
man genomfört två stora dikningsprojekt i samband med
nyskiften, och i dessa har man kartlagt förekomsten av sulfatjordar
och försökt förhindra belastning genom att reglera
dräneringsdjupet. Dessutom har man övervakat effekterna
av en eventuell surhetsbelastning på vattendrag och fiskerinäringen.
Man fäster dock inte nödvändigtvis tillräckligt
med uppmärksamhet vid de miljökonsekvenser som kan
uppstå vid dränering i samband med nyskiftesprojekt och
vid de hot som särskilt surhetsbelastningen medför. Dessutom
nämns i anvisningarna om ägoregleringar inget om
riskerna vid dränering av sura sulfatjordar.
5.4.5. Övriga anvisningar och
rekommendationer
Muddringar på områden med sura sulfatjordar kan medföra
olägenheter i form av försurning av områdets vattendrag
och deras influensområde. I anvisningarna om muddring
(bl.a. Majuri 2003) betonas bland annat följande:
• Muddringens nödvändighet säkerställs
• Möjligheten att ersätta muddringen av områden med sulfatjordar
med andra åtgärder utreds
• Muddringarna anmäls till ägaren av vattenområdet och
till miljömyndigheterna
• Muddringarna planeras så att mängden muddringsmassor
blir så liten som möjligt
• Muddringsmassorna placeras tillräckligt långt från vattendraget
och vid behov kalkas muddringsmassorna
tillräckligt
5.4.6. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Anvisningarna om torrläggning, nyskifte, jordbruk, skogsbruk,
torvproduktion och muddring samt andra motsvarande
åtgärder borde kompletteras så att de innehåller
konkreta anvisningar om hur man kan identifiera sura
sulfatjordar och om vilka åtgärder som behövs för att bekämpa
olägenheterna orsakade av surhet. Trots att det har
getts ut en ny handbok om markdränering och bevattning
och trots att man i handboken på flera ställen behandlar
de försurningsrisker som dräneringarna medför, borde
man utreda om det finns behov av en uppdatering i fråga
om surhetsproblemen. Detta kunde till exempel göras i
samband med att man uppdaterar handboken efter den
eventuella kommande revideringen av vattenlagen.
I anvisningar om ägoregleringarna och vid dräneringar i
samband med ägoregleringar borde man bättre än nu beakta
riskerna förenade med de sura sulfatjordarna. Genom
att utveckla anvisningarna och tillvägagångssätten i fråga

om ägoregleringarna och stödet till dem kunde man styra
verksamheten så att den är mindre belastande, exempelvis
genom att följande frågor betonas på de områden där det
finns sura sulfatjordarna:
• När det gäller planering av dräneringarna borde man
ställa som villkor att den belastning som dräneringarna
kan medföra beaktas
• När kostnadskalkyler för projekt görs borde man bereda
sig på de extra kostnader som kartering av sura sulfatjordar
samt planering och genomförande av vattenskyddsåtgärder
innebär, och de extra kostnaderna borde
beaktas i det statliga stödet.
I anvisningen om torvproduktion borde betonas att förekomsten
av sulfidskikt i de myrar som reserverats eller
kommer att reserveras för torvproduktion ska utredas. Nya
produktionsområden borde i första hand tas i drift på områden
där det inte finns någon risk för belastning på grund
av surhet eller där belastningen är liten. Om man ansöker
om tillstånd för produktion på ett riskområde ska det i tillståndet
ingå krav på åtgärder för att förhindra och minska
belastningen. Dessutom borde det i anvisningarna också
fästas uppmärksamhet vid risken för belastning orsakad
av eftervården och efteranvändningen.
Jord- och skogsbruksministeriet har tillsammans med
miljöministeriet huvudansvaret för att ta fram riksomfattande
anvisningar och utveckla den lagstiftning som gäller
markdränering, ägoregleringar, jord- och skogsbruk och
torvproduktion.
5.5. Information och rådgivning
5.5.1. Nuläge
Rådgivning och information är mycket viktiga instrument
vid kontroll över de surhetsproblem som beror på sulfatjordarna.
Vid rådgivning till mark- och skogsägare har man
hittills sällan fäst uppmärksamhet vid de surhetsproblem
som dränering av sura sulfatjordar medför. Även andra
aktörer, exempelvis planläggare, skogsplanerare, vägplanerare,
de som ansvarar för ägoregleringar och de som
planerar och genomför muddringar har haft lite kunskap
eller ingen kunskap alls om de risker som är förenade med
sura sulfatjordar. En orsak till den bristfälliga kunskapen
har varit brist på informationsmaterial om de sura jordarna
och de olägenheter som de medför.
Under åren 2009–2010 ska man i ett projekt som leds
av Österbottens Svenska Producentförbund ta fram ett
rådgivningsmaterial om jordmånens surhet. Detta material
ska riktas till odlare. Dessutom ingår utveckling av informa-
28
tionen och rådgivningen som en viktig del av exempelvis
det omfattande forsknings- och utvecklingsprojekt som är
under beredning och som ska gälla sulfatjordar (projektet
Catermass, Bilaga 5). Till detta projekt försöker man få
finansiering från bland annat finansieringssystemet EU
Life+ samt från de regionutvecklingsprojekt som är under
planering. I alla dessa projekt är informationen och rådgivningen
om surhet i jordmånen i huvudsak inriktad på
jordbruket.
5.5.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
När det gäller rådgivning och information behövs åtminstone
följande åtgärder:
• Fastighetsspecifik handledning och rådgivning samt informationsmaterial
till dem som bedriver jord- och skogsbruk
• Utbildning till dem som planerar och genomför dränering
så att de ska beakta sulfatjordarna i samband med åtgärder
som ändrar dräneringen av marken
• Utbildning till dem som ansvarar för planläggning, vägplanering
och ägoregleringar
• Handledning till dem som planerar och genomför muddringsprojekt
• Information till aktörerna inom skogsbruket och intressentgrupperna
inom skogsbranschen (t.ex. skogsägare,
de som planerar och utför arbeten inom skogsbruket,
läroinrättningar mm. intressentgrupper).
• Beaktande av de sura sulfatjordarna i olika läroanstalters
läroplaner, särskilt när det gäller utbildning som anknyter
till jord- och skogsbruket samt planering av markanvändning
• Informationsmaterial för den breda allmänheten och för
läroinrättningar
• Omfattande information om forsknings- och övervakningsresultat
• Ett informationsförmedlingsnätverk som säkerställer ett
gott informationsutbyte mellan olika myndigheter, organisationer,
forskningsanstalter och andra sakägare under
perioder med akuta surhetsproblem
Rådgivningsorganisationerna inom jord- och skogsbruket,
läroinrättningarna, skogscentralerna, Skogsbrukets
utvecklingscentral Tapio, TE-centralerna, miljöcentralerna
och kommunerna är centrala aktörer när det gäller att ge
råd och utbildning. När det ordnas med information kan
man utnyttja programmet för utveckling av landsbygden i
Fastlandsfinland och Landsbygdsnätverket. Rådgivningen
bör vara fortgående och innehålla de färskaste forskningsdata.
Vid informationen och rådgivningen bör man särskilt
beakta att det behövs olika åtgärder beroende på om surhetsproblemet
på ett område är stort eller litet.

6. Förekomsten av sura
sulfatjordar i Finland och
olägenheterna orsakade
av dem
6.1. Förekomst
6.1.1. Helhetsbedömningar
I de studier och karteringar som har gällt de sura sulfatjordarna
i Finland har man använt olika metoder för
identifiering av sulfatjordarna (Bilaga 1, punkterna A och
B). De använda kriterierna avviker dessutom betydligt
från de internationella klassificeringskriterierna, som är
mycket strängare än de gränsvärden som tillämpats i Finland
(Bilaga 1). På grund av att olika kriterier har använts
vid identifiering av sura sulfatjordar har man i olika publikationer
framfört mycket varierande uppskattningar av hur
stor areal dessa jordar upptar i Finland. Vid en bedömning
enligt de stränga internationella kriterierna kom man
fram till att det finns 48 000-130 000 ha sura sulfatjordar
som används för jordbruk (Yli-Halla m.fl. 1999). När man
använder de mindre stränga kriterierna, som ingår i KUTIstudien,
blir resultatet med samma material 336 000 ha
sulfatjordar.
Att de finländska kriterierna i en internationell jämförelse
verkar vara mindre stränga beror på markanvändningen.
De internationella kriterierna har tagits fram huvudsakligen
för jordar där ris odlas, och där görs inga djupa dräneringar.
Målet med de internationella kriterierna är att man
ska identifiera sådana jordar (vid risodling) där man har
problem som beror på oxidation av sulfider. Vid denna typ
av användning har de djupa sulfidlagren ingen betydande
negativ påverkan på odlingen eller miljön. Internationellt
sett är den typ av sura sulfatjordar som vi har i Finland, dvs.
jordar som dräneras effektivt, mycket ovanliga. I Finland
har man konstaterat att på en täckdikad odlingsjord kan
sulfidlager på t.o.m. ett djup av 2-3 meter oxidera och ge
upphov till skadlig surhet i avrinningsvattnen (Joukainen
och Yli-Halla 2003). Därför är det i Finland mycket välmotiverat
att använda andra kriterier för identifiering av sura
sulfatjordar än på risodlingsområden.
Sulfatjordarna är ingen enhetlig grupp, utan det finns stora
skillnader i hur allvarliga miljöproblem de orsakar. I Finland
finns det alltså enligt den tolkning som gjordes av materialet
i KUTI-studien högst 48 000–130 000 ha sådana sura
29
sulfatjordar som uppfyller även de internationella kriterierna
för sura sulfatjordar. Man kan alltså med fog säga
att om sådana odlingsjordar är täckdikade medför de en
betydande försurning i miljön. Utöver dessa jordar finns
det enligt den ursprungliga tolkningen i KUTI-studien cirka
200 000 ha sådana marker på vilka
1) sulfidskikten ligger djupare än vad de internationella
kriterierna beaktar
2) det finns lite sulfid som ger upphov till surhet
3) oxidering och urlakning redan har skett.
Även om sådana marker täckdikas blir surhetsbelastningen
mycket mindre. Det finns alltså skäl att koncentrera
bekämpningen av surheten till marker som producerar
mest surhet till miljön och inte till alla marker som enligt
våra egna kriterier kan räknas till sulfatjordar. Utifrån detta
borde det vara förnuftigt att dela upp sulfatjordarna i flera
olika klasser enligt hur allvarliga miljöproblem de orsakar
(Bilaga 1, punkt A) och bedöma behovet av en mer noggrann
kartering på basis av risken. Så har man de facto
också gjort vid kartering av sulfatjordarna inom Sirppujokis
avrinningsområde (Palko m.fl. 1985).
Man bör känna till de områden där sulfatjordar förekommer
för att kunna inrikta bekämpningen av problemen i
vattendragen på ett ändamålsenligt sätt och för att åtgärderna
ska kunna utföras kostnadseffektivt. Uppgifterna
om behovet av åtgärder och de resultat som erhållits vid
de karteringar som hittills gjorts för att bedöma genomförandet
av åtgärderna och hur täckande karteringarna
har varit borde samlas i en form som gör det möjligt att
hantera dem i geodataprogram. Efter detta har man bättre
kunskap om behovet av nya karteringar och var de mest
kritiska objekten finns. I Finland har det under tidernas
lopp gjorts många inventeringar av sulfatjordar. De flesta
inventeringar gäller ett visst avrinningsområde och har
samband med markdräneringsprojekt som planerats på
området. Det finns inga heltäckande och enhetliga karteringsdata
om förekomsten av sura sulfatjordar. Resultaten
av karteringarna har i allmänhet publicerats i begränsad
omfattning i olika rapporter, och ingen aktör har samlat
dessa uppgifter. Av denna anledning är de exakta data om
förekomsten av sulfatjordar utspridd. Dessutom har karteringarna
gjorts i olika skalor, olika metoder och kriterier
har använts och noggrannheten har varierat från projekt
till projekt. Resultaten av de olika karteringarna är därför
inte jämförbara. De inventeringar som gjordes under ledning
av Palko på 1980-talet bildar den största helhet som
genomförts med enhetliga metoder. Trots att karteringarna
är heterogena är de till nytta när man ska lokalisera de
sura sulfatjordarna, och dessa områden kan användas
exempelvis för testning av olika åtgärder.

Bild 4. Förekomsten av sura sulfatjordar på åkerområden (Puustinen
m.fl. 1994)
30
6.1.2. Karteringar av jordbruksmarker
De befintliga karteringarna innehåller oftast enbart uppgifter
om var sulfatjordar finns på det granskade området.
I några karteringar har man dessutom klassificerat
sulfatjordarna enligt hur stor surhetsbelastning man kan
vänta från dem. Utöver att veta var sulfatjordarna finns är
det också nödvändigt att veta hur djupt ner jordprofilen är
oxiderad och var det ooxiderade sulfidskiktet (med potential
för surhet) börjar (Bild 5). Risken för negativa effekter
på vattendraget är större ju närmare ytan det sulfidhaltiga
jordlagret finns. Dessa uppgifter finns i allmänhet inte att
tillgå, eftersom man vid karteringar oftast har granskat
egenskaperna hos ett jordlager på ett på förhand bestämt
djup (i allmänhet 40–60 cm).
I samband med KUTI-projektet, som behandlade dräneringsläget
i åkrarna i Finland (Puustinen m.fl. 1994, bilaga
2) gjordes en landsomfattande inventering som baserade
sig på sampling. Vid denna inventering undersöktes
1 065 åkerskiften. Varje skifte representerade en åkerareal
på cirka 2 100 ha. Jordprofilen i forskningsfiguren
undersöktes på två ställen ner till två meters djup med en
genomströmningsborr. Enligt de kriterier som användes
i undersökningen ansågs cirka 150 undersökta skiften
representera sura sulfatjordar. Utifrån detta erhölls den
nuförtiden ofta framförda uppskattningen av totalarealen
av odlade sulfatjordar i vårt land: 150 st. x ca 2 100 ha
= 336 000 ha. I KUTI-studien tog man inte ställning till
hur kraftig sulfatjordsegenskapen är. Yli-Halla m.fl. (1999)
Bild 5. Provtagning av jordmånen vid den torrlagda insjön Höykjärvi i Pedersöre och den lokala sulfatjordsprofilen.

gjorde av samma material en annan tolkning, enligt vilken
det i vårt land finns 48 000–130 000 ha åkrar som uppfyller
de internationella kriterierna för sura sulfatjordar.
De sura sulfatjordarna inom Kyro älvs avrinningsområde
inventerades då det i början av 1970-talet inträffade omfattande
fiskdöd vid älvens mynning (Ervio 1975, bilaga 2). I
karteringen, som utfördes av Lantbrukets forskningscentral,
togs jordprov på 220 åkrar. Resultaten har publicerats
som en karta av allmän natur, och de har också meddelats
som arealer av sulfatjordar grundkartbladsvis. Den totala
arealen av sulfatjordar konstaterades vara 26 390 ha i Kyro
älvs avrinningsområde.
De sura sulfatjordarna i avrinningsområdet för Sirppujoki,
som mynnar ut i Nystads sötvattensbassäng kartlades år
1984 genom borrningar i sammanlagt 340 punkter; borrning
till ett djup på 100 cm, pH-bestämning vid ett djup på
50 cm och 90 cm. För analys (pH och sulfatsvavel) togs
jordprov på 40 – 60 cm djup. Dessutom undersöktes sulfatjordar
i 20 jordprofiler noggrannare ner till ett djup på 150
– 200 cm och de delades i denna kartering i tre klasser utgående
från den försurningsrisk de utgörs. Sulfatjordarnas
gränser visas på den karta i skalan 1:50 000 som finns som
bilaga till rapporten. Karteringen preciserades år 1994,
då man borrade i 100 punkter och kompletterade arbetet
med övervakning av avrinningsvattnet (Triipponen 1997).
Det har uppskattats att den totala arealen av sulfatjordar
på området kring Sirppujoki är 4 228 ha (Palko m.fl. 1985).
6.1.3. Karteringar av skogsbruksmarker
De tidigare undersökningar som gällt sulfatjordar har i
huvudsak varit inriktade på jordbruksmarker. Trots detta
kan man vid kartering av riskområdena inom skogsbruket
utnyttja de förhandsdata som finns om riskområden inom
jordbruket. Risken för att det ska finnas surhetsproducerande
jordlager i skogsmarker som ligger i närheten av
sura odlingsmarker är antagligen större än den genomsnittliga
risken när det gäller skogsmarker. Detsamma gäller
de skogsbruksområden som ligger i avrinningsområden
för vattendrag som drabbats av allvarlig försurning.
Det finns mycket få egentliga undersökningsresultat om
vattendragens status på skogsmarker och skogsbrukets
försurningsinverkan, och de observationsdata som har
insamlats gäller endast enstaka områden. Det har också
gjorts mycket få utredningar om riskområden (Willman
2006). Av den totala arealen sura sulfatjordar finns sannolikt
en relativt sett mindre del på skogsbruksmarker än
på jordbruksmarker. Lokalt kan dock skogsbruket betydligt
öka försurningen av vattendragen i synnerhet då åtgärder
görs på områden med källflöden eller då avrinningsområ-
31
det i projektet är större än normalt eller då en exceptionellt
torr sommar sänker grundvattenytan till lägre jordlager än
normalt. De sura sulfatjordarnas effekter på trädbeståndets
tillväxt har likaså undersökts ganska lite i Finland,
och det har visat sig att det är svårt att skilja effekterna
från andra miljöfaktorers effekter (Kubin 1999, Svensson
m.fl. 2000, Merilä m.fl. 2002, Lindroos m.fl. 2007). I Finland
torde det inte alls ha publicerats beskrivningar av
sulfatjordsprofiler i skogsbruksanvändning eller resultat
från kemiska analyser av dessa jordar.
I pilotprojektet (VESPA) som gällde bästa praxis i fråga om
vattenskydd vid iståndsättningsdikning och markbearbetning
kunde man år 2006 konstatera att man med hjälp av
det landsomfattande geofysikaliska lågflygningsmaterial
som Geologiska forskningscentralen har tillgång till kan
bestämma de vidsträckta finkorniga jordlager som finns
på potentiella sura sulfatjordsområden. Samtidigt kan man
undersöka tjockleken på det torvskikt som finns ovanpå
deras mineraljordslager. Denna uppgift är väsentlig vid
planering av iståndsättningsdikning och vid vattenskyddet
(Makkonen m.fl. 2006).
6.1.4. Karteringar av älvar, åar och bäckar
Älvar, åar och bäckar har i synnerhet i Österbotten kartlagts
åtminstone sedan 1970-talet. Då har man undersökt
urlakning av ämnen ur sura sulfatjordar och ämnenas inverkan
på vattenkvaliteten (bland annat Manninen 1970,
Palko m.fl. 1985, 1988, Åström 1996, Åström m.fl. 1995,
1996, 1997). I några karteringar har man undersökt svavelisotoper
för att få veta vattnets ursprung (bland annat
Backlund m.fl. 2005, Åström m.fl. 2005).
I Finland kartlades under åren 1987–1990 sammanlagt 1
165 bäckar och 1 172 sjöar (Lahermo m.fl. 1995). Varje
bäckprov motsvarade ett avrinningsområde på ca 30 km2
och varje sjöprov ett område på ca 0,01–10 km2. Resultaten
visade på höga grundämneshalter särskilt vid kusten.
Under åren 2002–2003 togs vattenprov i 21 älvar eller åar
vid den österbottniska kusten (Roos & Åström 2005). Proven
togs åtta gånger på våren, sommaren och hösten. Av
proven analyserades 35 grundämnen, av vilka så många
som 24 lakades ur främst från sura sulfatjordar. Av rapporten
framgår att urlakningen från de sura sulfatjordarna har
en stor negativ påverkan på åar och älvar i området. Åarna
och älvarna klassificerades utifrån halterna av potentiellt
skadliga ämnen (bild 6). Den beräknade effekten var minst
i Lestijoki, i Lappfjärds å och i Perho å och störst i Solf å,
Vörå å och Malax å. Denna klassificering kan användas
när man planerar dikning och den visar också vilka åar eller
älvar som är i behov av specialåtgärder.

Medianhalterna av metaller jämfördes i 47 åar och älvar
(avrinningsområdet > 500 km2) i Sverige och Finland, för
att man skulle få veta i vilken utsträckning ämnen från sura
sulfatjordar har urlakats till dem. Proven togs år 2002 vid
vattendragens mynningar i Bottniska viken eller Finska
viken. I vattenproven analyserades arsenik (As), kadmium
(Cd), krom (Cr), järn (Fe), nickel (Ni), bly (Pb) och zink (Zn).
I Teuvanjoki och i Malax å var halterna av kadmium, nickel
och zink högre än halterna av andra metaller. I tidigare un-
32
dersökningar har man konstaterat att urlakningen av dessa
tre metaller ur sura sulfatjordar är riklig. Österbottens vattendrag
är ganska små, vilket minskar utspädningen av
det sura vattnet. När en betydande del av ett vattendrags
avrinningsområde består av sura sulfatjordar, blir resultatet
ett mycket surt och metallhaltigt vatten. Sulfatjordarna i
Österbotten verkar också vara kompaktare och mer problematiska
än på andra ställen vid kusten av Bottniska
viken. (Bild 7, Roos & Åström 2006.)
Bild 6. Klassificering av åarna och älvarna i Österbotten utifrån metallhalterna. Följande ämnen undersöktes: aluminium (Al), beryllium (Be),
kadmium (Cd), kobolt (Co), koppar (Cu), mangan (Mn), nickel (Ni), torium (Th), tallium (Tl), uran (U) och zink (Zn). (Roos & Åström 2005).
Bild 7. Medianhalterna av kadmium, nickel och zink i vattendrag i Sverige och Finland (Roos & Åström 2006).

6.1.5. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Förekomsten av sura sulfatjordar och de risker som jordarna
medför för att vattendragen ska belastas borde
kartläggas i hela Finland med enhetliga metoder före år
2015. Man borde snarast möjligt ta fram enhetliga karteringsmetoder
och komma överens om klassificeringskriterier
i Finland. För att ta fram karteringsmetoder och
klassificeringskriterier borde man redan år 2009 bilda en
arbetsgrupp med uppgift att bestämma förfaringssätt samt
kriterier.
Tidigare karteringar av sura sulfatjordar borde samlas och
på basis av dem borde man göra upp ett geodatamaterial
som kunde utnyttjas som utgångsmaterial för den riksomfattande
fortsatta karteringen. På basis av de gamla karteringarna
och bakgrundsdata om jordmån, höjd m.m. borde
man ta fram en angelägenhetsordning för karteringen skilt
för varje avrinningsområde. Samtidigt borde man samla de
data som finns om egenskaperna hos de typiska sulfatjordsprofilerna
(sulfidskiktens djup, pH, svavelmängd osv.).
De sura sulfatjordarna borde kartläggas systematiskt.
Resultatet av karteringen borde vara tillräckliga utgångsdata
om riskområdenas läge med tanke på planeringen av
markanvändning, torrläggningar och vattenskydd. Målet är
att metodutvecklingen och karteringen av de värsta områdena
ska vara klar under åren 2009–2011, men karteringen
av hela landet kommer att ta längre tid beroende på
noggrannhetsnivån och de tillgängliga resurserna.
De senaste undersökningarna (Nordmyr 2008) visar att
det i älvarnas och åarnas deltan och utanför dem bildas
mycket metallrika sediment, från vilka metaller kan frigöras
på grund av hydrologiska förändringar och förändringar
i klimatet samt på grund av landhöjningen. Även dessa
områden borde kartläggas.
Det är Geologiska forskningscentralen som har det främsta
ansvaret för karteringen av de sura sulfatjordarna. För att
karteringsmetoderna ska kunna utvecklas och karteringarna
snabbt genomföras krävs en betydande tilläggsfinansiering.
Utvecklingen av karteringsmetoderna ingår
i ansökan för projektet Catermass för åren 2010–2012
(bilaga 5). Därutöver behövs statlig tilläggsfinansiering för
att man ska få sulfatjordarna kartlagda före år 2015. Till exempel
finansieringen av regionalutveckling borde inriktas
på kartering av de sura sulfatjordarna. På området Siikajoki
- Pyhäjoki har man ansökt om finansiering för ett regionutvecklingsprojekt
där man ska utreda förekomsten av
sulfatjordar och planera förebyggande av surhetsproblem.
Geologiska forskningscentralen har preliminärt uppskattat
att kostnaden för karteringen av sulfatjordarna skulle
uppgå till drygt 9 miljoner euro (Bilaga 4). Vid karteringen
33
borde man prioritera de områden som man vet är mest
problematiska. Karteringsuppgifterna bör publiceras som
geodata, som alla skulle ha gratis tillgång till.
Vid kartering av sulfatjordarna är följande åtgärder centrala:
• Praktiska verktyg för kartering och bedömning av sulfatjordarna
så att karteringen kan utföras ekonomiskt och
effektivt
• Enhetliga kriterier för att identifiera sura sulfatjordar
• Ihopsamling av data om läget för och egenskaperna hos
de riskområden som man i dagens läge känner till eller
antar finns och införande av data i en gemensam geodatabas
• En noggrannare kartering av surheten i åkerskiften och
bestämning av så kallade hotspot-områden.
• Kartering av skogsmarker, torvproduktionsområdenas
bottenjord och andra objekt som ligger utanför åkerområden
samt bestämning av hotspot-områden
• Kartering av nya potentiella sulfatjordar som uppkommer
på grund av landhöjningen
• Undersökning av berggrund som består av svartskiffer
• Ett riksomfattande heltäckande sammandrag i form av
ett geodatamaterial av var sura sulfatjordar finns, vilka
egenskaper de har och vilka miljörisker de medför.
6.2. Olägenheter
6.2.1. Ytvatten
Dränering av sura sulfatjordar inverkar menligt på vattendragens
organismer direkt genom att den ökar vattnets
surhet och indirekt genom att det sura vattnet ökar många
metallers löslighet och därmed gör vattnet giftigare och
problemen orsakade av metallerna värre (Fältmarsch m.fl.
2008). I sura vatten minskar de levande organismernas
och växtlighetens biologiska mångfald kraftigt, eftersom
endast få arter kan leva och föröka sig i försurade vatten.
Typiska förlorare i sura förhållanden är musslor och
snäckor, vilkas kalkskal inte tål långvarig surhet. Även de
flesta skaldjuren, såsom bland annat kräftorna, är känsliga
för försurning, liksom också insektslarver och fiskar.
Arternas känslighet varierar och de känsligaste arterna
försvinner först. Många arters ägg och nykläckta ungar är
mer känsliga för surhetens inverkan än fullvuxna individer.
Exempelvis laxfiskarnas rom exponeras för surhet både
under höstens och under vårens maximiavrinningar. När
det gäller öringarna exponeras rommen men också ynglen,
som uppehåller sig i åar och älvar i några års tid. Problemet
med sikarna i sin tur är att de leker vid älvarnas nedre lopp
och i deltan, vilka i allmänhet är de mest problematiska
områdena med avseende på surheten.

I synnerhet de organismer som andas genom gälar lider
av försurningen. Gälarnas ytor är milt basiska och i sura
vatten där metallhalten är hög fälls därför metaller ut på
gälarna och tillsammans med det slemskikt som avsöndras
för att skydda gälarna bildar metallerna ett lager som
inte släpper igenom syre. Detta leder till att organismen
kvävs. I mycket sura vatten lossnar de översta cellskikten
på fiskarnas gälar och fisken dör antingen på grund av
de giftiga metallerna i vattnet eller på grund av en osmotisk
chock då hindret mellan fiskarnas vävnadsvätska och
vattnet försvinner. Organismer som inte andas via gälar
(t.ex. skalbaggar och vattenspindlar) kan öka i antal och bli
dominerande i sura vatten, eftersom både deras konkurrenter
och rovdjur fattas.
Surheten kan påverka organismerna och växtligheten även
indirekt via sediment. Detta sker i synnerhet i åars och
älvars deltan, där surt vatten möter havsvatten, vilket leder
till att metaller faller ut i form av oxider och även binds till
humus. På detta område där utfällningar sker finns det i
sedimenten mycket metaller som kan försvaga bottendjuren
och ge dem utvecklingsstörningar och missbildningar.
Vattendragens ekologiska status
Dränering av sura sulfatjordar påverkar både vattnens
ekologiska och kemiska status. Vid ekologisk klassificering
indelas vattnen i fem klasser (hög, god, måttlig, otillfredsställande
och dålig) med hjälp av de organismer som
beskriver vattenförekomstens status. Vid bedömningen av
status beaktas också vattnets kvalitet samt hydrologiska
och morfologiska egenskaper. Vid den ekologiska klassificeringen
ser man den negativa effekten av dränering av
sura sulfatjordar särskilt i bottendjuren och fiskbeståndet.
De få objekt som i Finland har konstaterats vara dåliga
vid fisk- eller bottendjursklassificeringen har i allmänhet
varit de sura älvarna och åarna i Österbotten. Sådana
objekt är exempelvis Vörå å, Purmo å, Kovjoki å och nedre
delen av Lappo å. Dessutom finns det i Österbotten rikligt
med andra vattendrag där påverkan på fiskerinäringen är
minst lika stor, men för dem finns det inte något klassificeringsmaterial
tillgängligt. I bild 8 finns en karta över den
ekologiska klassificeringen av Finlands ytvatten.
I fråga om nästan alla objekt som i det västra vattenförvaltningsområdet
konstaterats ha en dålig ekologisk status
beror det på att det finns sulfatjordar i deras avrinningsområde.
Påverkan av dränering av sura sulfatjordar innebär
också att många vattendrag har en otillfredsställande eller
måttlig status. Man kan allmänt säga att de vattendrag som
ligger under höjdkurvan 60 meter i synnerhet i Österbotten
(kusten, Mellersta Österbotten, Södra Österbotten) och
delvis också i Satakunta och Egentliga Finland har en ekologisk
status som är högst måttlig, vilket till stor del beror
34
på dränering av sura sulfatjordar. Även i Ule älvs–Ijo älvs
vattenförvaltningsområde ser man olägenheter orsakade
av dränering av sura sulfatjordar. Detta fenomen kan konstateras
på allt fler områden och olägenheterna har blivit
allvarligare på 2000-talet. Klassificering av den ekologiska
statusen har gjorts främst för stora och medelstora åar och
älvar. Sulfatjordarnas påverkan i mindre åar och älvar har
man knappt alls övervakat eller undersökt. Till denna del
bör övervakningen förbättras.
Vattendragens kemiska status
Effekterna av dränering av sura sulfatjordar syns särskilt
klart vid den kemiska klassificeringen. Vid den kemiska
klassificeringen granskas halterna av de så kallade prioriterade
ämnen som EU har bestämt ska användas. Den
kemiska statusen anses vara god om ämnenas miljökvalitetsnormer
inte överskrids. Till de prioriterade ämnena
hör bland annat flera metaller. Nästan alla objekt som vid
den kemiska klassificeringen i Finland har bedömts ha en
sämre status än god finns på sulfatjordar. I bild 9 visas den
kemiska klassificeringen av Finlands ytvatten.
I Österbottens åar och älvar överskrids kvalitetsnormerna
för särskilt kadmium och ställvis sannolikt också för nickel.
Av de åar och älvar som omfattas av den riksomfattande
övervakningen har Lappo å, Kyro älv, Närpes å och Eura å
en sämre status än god på grund av höga kadmiumhalter.
Enligt de undersökningar som utförts av Institutionen för
geologi och mineralogi vid Åbo Akademi är metallhalterna
i många mindre vattendrag högre än i de vattendrag som
omfattas av den riksomfattande övervakningen. Enligt
dessa undersökningar har huvuddelen av de små vattendrag
som mynnar ut i havet mellan Lestijoki och Närpes å
och i vilka man har observerat allvarliga surhetsproblem
konstaterats ha en status som är sämre än god. Kvalitetsnormen
vad gäller kadmiumhalten överskrids sannolikt
även i många andra vattendrag som påverkas av sulfatjordar
(t.ex. Sirppujoki), men det finns inga mätdata som
skulle bekräfta det.

Bild 8. Totalbedömning av ytvattnens ekologiska status i Finland (Hertta-registret, 2008).
35

Bild 9. Ytvattnens kemiska status i Finland (Hertta-registret, 2008).
36

6.2.2. Grundvattenområden och
vattenförsörjning
Det har inte gjorts någon utredning om de problem som de
sura sulfatjordarna medför för grundvattenområdena och
vattentäkterna. Vid den österbottniska kusten och ställvis
även någon annanstans har åsar på låga områden täckts
av finare sediment, vilket betyder att sura sulfatjordar kan
påverka grundvattenområden. På sina håll kan man påträffa
sura sulfatjordar även på åsarnas grövre randområden,
där den fina sanden av strandkrafterna har spridits flera
kilometer från åsens kärna.
De olägenheter som dikning medför kan på grundvattenområden
också drabba grundvattnet, om man gräver igenom
de täta lager som finns vid förekomstens randområden
och dikesvattnen kan sugas upp i åsen. På låga områden
kan också diken som löper genom ett grundvattenområde
utgöra ett problem, om sura vatten som kommer från andra
ställen leds genom grundvattenområdet i ett dike från
vilket de kan sugas upp i vattenförekomsten. Vattenuttag
kan eventuellt också medföra att metaller frigörs, eftersom
uttaget sänker grundvattenytan i området. I allmänhet ligger
vattentäkterna i åsarnas kärnor, men effekterna kan
sträcka sig ända till åsarnas randzoner. Med tiden kan
metaller transporteras till vattentäkten.
Allmänt taget är grundvattnets pH lågt på stora områden
vid den österbottniska kusten och vattnet är syrefritt. Järn
och mangan har löst sig i grundvatten och ställvis har man
också observerat höga humushalter, vilket är ett tecken
på att ytvatten har hamnat i grundvattenförekomsten. De
sura sulfatjordarnas eventuella påverkan på grundvattenområdena
borde undersökas, för att man vid en eventuell
vattentäkt inte ska få en sämre kvalitet på grundvattnet.
Samhällenas vattenförsörjning baserar sig i Finland i huvudsak
på användning av grundvatten. Orsaken till att
grundvattnet behöver behandlas är ofta grundvattnets
surhet samt de förhöjda järn- och manganhalterna. De
sura grundvattnen vid den österbottniska kusten används
allmänt för samhällenas vattenförsörjning. Sambandet
mellan sura sulfatjordar och de sura grundvattnen i området
har undersökts. Vid behandling av hushållsvattnet
kan grundvattnets surhet lätt minskas genom alkalisering
av vattnet, till exempel genom kalkstensfiltrering. För att
få bort metallerna ur grundvattnet krävs vanligen förutom
reglering av pH även luftning (oxidation av metaller) och
därefter vattenbehandling som baserar sig på filtrering
(avlägsnande av de flockar som uppstår vid oxideringen).
Ställvis har också humus hamnat i grundvattnet, och då
kräver vattenreningen kemisk behandling (kemisk utfällning
av humus) eller användning av membranteknik.
37
Ytvattnens surhet och de övriga kvalitetsproblem som den
medför försvårar på vissa ställen användningen av ytvatten
som råvattenkälla för samhällen. Vattendrag som lider av
surhet är man tvungen att använda som råvattenkälla exempelvis
i Vasa (Kyro älv), i Jakobstad (Esse å) och i Nystad
(sötvattenbassäng). Sura vatten används också som
råvatten för industrin till exempel i Karleby, Jakobstad och
Kaskö. De varierande och tidvis höga metallhalterna som
beror på dräneringsvattnet från sura sulfatjordar innebär
utmaningar och problem i vattenverkens behandlingsprocess.
För att säkerställa en tillräckligt god vattenkvalitet
har man tagit i bruk behandlingsprocesser i flera steg och
försökt få en jämn kvalitet på råvattnet. Till exempel vid
Vasa vattenverk förbehandlas vattnet från Kyro älv (3,3
milj. m3) kemiskt innan råvattnet når Molnträsket, som
fungerar som utjämningsbassäng. Vattenintaget från Kyro
älv till Molnträsket regleras enligt kvaliteten på älvvattnet.
När vattenkvaliteten är som sämst utnyttjas Molnträskets
lagervolym (täcker behovet i max. 4 månader). I Jakobstad
i sin tur har man planerat bygga en liknande utjämningsbassäng
i ett gammal bergsbrott. I dagens läge tas dock
råvattnet till Jakobstads vattenverk direkt från Esse år,
vars kvalitetsvariationer tidvis har orsakat problem i vattenbehandlingsprocessen,
bland annat på grund av den
höga aluminiumhalten.
6.2.3. Fiskerinäring
Dräneringen av sura sulfatjordar har utrotat eller kraftigt
försvagat många lokalt och regionalt viktiga fiskbestånd
vid Finlands västkust. I synnerhet i de vattendrag som helt
eller i huvudsak ligger på områden med sura sulfatjordar
har de egna fiskbestånden nästan helt försvunnit. Exempel
på sådana vattendrag är Närpes å, Solf å, Vörå å, Munsala
å, Kimo å och Kälviänjoki. Även i sådana större vattendrag
vilkas nedre lopp ligger på ett sulfatjordsområde har fiskbestånden
kraftigt försvagats. Sådana är exempelvis Kyro älv,
Lappo å, Kronoby å och Perho å. Åar och älvar är viktiga
föröknings- och yngelproduktionsområden för vandringsfiskar
och lokala fiskar. Av den anledningen påverkar surheten
ett betydligt större område i fråga om fiskerinäringen än i
fråga om vattenkvaliteten. Surhetens effekter visar sig tydligt
i yrkes- och fritidsfiskarnas fångster på den finska sidan
av Bottniska viken. Särskilt inom Kyro älvs influensområde,
dvs. i Kvarken, sjönk produktionen för många fiskbestånd
(abborre, gädda, braxen, nors, lake, sik och gös) för lång
tid efter den omfattande fiskdöden under åren 1968–1971.
Vissa arter har inte ännu återhämtat sig, eftersom sura
perioder har förekommit även senare med 5–10 års mellanrum.
De ekonomiska effekterna av den fiskdöd som
dräneringarna av sura sulfatjordar har orsakat har oftast
förblivit ganska oklara, eftersom kunskapen om fiskarnas
regionala spridning och rörlighet är bristfällig. De sura sul-

fatjordarna har också haft en betydande påverkan på den
fiskerinäringsmässiga betydelsen av de utrotningshotade
vandringsfiskarna, såsom vandringssiken och havsöringen.
När man riktar in åtgärderna är det viktigt att kraftfullt beakta
och förebygga små surhetsproblem och risker för surhet.
Sådana vattendrag är bland annat Kiminge älv, som ligger
på Norra Österbottens miljöcentrals område och som hör
till Natura-områdena och är ett så kallat SAP-vattendrag
(Salmon action plan). I dessa visar sig effekterna av dränering
av sura sulfatjordar nödvändigtvis inte direkt i fiskdöd.
Fiskarnas lek kan lyckas, men surheten dödar rommen och
de nykläckta ynglen, det vill säga det syns knappt någon
död fisk alls. Den inträffade fiskerinäringsmässiga skadan
visar sig först flera år efteråt i form av att en eller flera
årsklasser fattas i fångsten. Detta understryker behovet
av att rikta in karteringen och andra åtgärder även på de
vattenområden där det inte finns några synliga skador.
Sådana är framförallt de vattendrag där laxfiskar förökar
sig naturligt under hösten.
De värsta effekterna orsakas av dräneringen av sura sulfatjordar
i områdets söta sjövatten (Bild 10). Sådana söta
Bild 10. Torrläggning av sura sulfatjordar vållar tidvis fiskdöd i stor skala.
38
vatten är exempelvis de havsvikar som uppdämts för vattentäkt
samt fladerna och glona vid landhöjningskusten.
Det söta vattnets buffringsförmåga är svagare än havsvattnets,
och de fiskar som inte kan fly surheten med hjälp av
en damm eller tröskel dör. Många flader och glon är under
normala år viktiga lek- och yngelproduktionsområden, men
på grund av dränering av jord- och skogsbruksområden
uppströms kan de förlora sin fiskerinäringsmässiga betydelse
för årtionden.
6.2.4. Jordbruk
Man förstod redan i början av 1900-talet att de sura sulfatjordarna
är ett betydande problem för jordbruket. Frågan
behandlades i flera publikationer (t.ex. Aarnio 1922, Kivinen
1938c, 1944, 1950). Från första början konstaterades
att de sura salter som med kapillärvattnet stiger upp i bearbetningsskiktet
och markytan har en negativ påverkan
på användningen av dessa marker för jordbruk. I Kivinens
(1944) publikation fanns bilder på en ”steril alunjord” som
var helt växtlös. Kivinen beskrev processerna i sulfatjordarna
på ett sätt som nästan motsvarar nuvarande uppfattningar
och nämnde också fiskdöd. Kivinen skrev att man

på vissa ställen vid Bottniska vikens kuster har konstaterat
att under regniga somrar som följer på många regnfattiga
somrar har regnvattnen transporterat så mycket alun till
vissa havsvikar att deras vatten har blivit alldeles klart,
och samtidigt har fiskarna försvunnit. Redan i tidiga publikationer
(t.ex. Kivinen 1938) 1) gavs rådet att inte sprida
ut sulfidhaltiga dikesgrävmassor på åkrarna, 2) varnades
för djup plöjning, som lyfter den sura jord som finns under
bearbetningsskiktet till rotskiktet, 3) betonades betydelsen
av en effektiv dränering för att från ytjorden hålla borta de
salter som finns i kapillärvattnen, 4) odling av växter som
tål surhet på dessa marker (råg, havre, potatis, gräs) och
5) kalkning av åkrar. Aarnio (1922) meddelade att på dessa
områden är ett tryggt djup för grundvattenytan en meter.
Fastän man i Laihela startade ett försök med kalkning av
en sur sulfatjord redan år 1928 (Honkavaara 1951, Sillanpää
1978), gjordes en större serie försök med kalkning av
sulfatjordar först under åren 1955–1956. I dessa konstaterades
att man på okalkade rutor fick en spannmålsskörd
på i genomsnitt bara 1 130 kg/ha, men kalkning med 8
ton/ha ökade skörden med i genomsnitt 38 %, en rikligare
kalkning ännu mer. Även på sulfatjordar har täckdikning
blivit en vedertagen metod för lokaldränering. Med täckdikning
blir dräneringseffekten mycket större än med öppna
diken. I Österbotten har man i enlighet med dessa riktlinjer
med jordbruket som utgångspunkt genomfört många projekt
där man målmedvetet har förbättrat dräneringsläget i
odlingsjordar. Projektet inom vilket man gjorde kompletteringsdränering
på Rintalaområdet torde vara ett av de
mest betydande. Odling på sulfatjordar undersöktes igen
först på 1980-talet, när man som en del av en studie om
bekämpning av olägenheter orsakade av surhet fäste uppmärksamhet
vid den i någon mån avvikande mineralsammansättningen
hos odlingsväxterna på Limingoområdet
(t.ex. Palko 1988,1994). Mängden skördade odlingsväxter
har bestämts åtminstone i de dikningsförsök som gjorts
på Tupos försöksområde (Palko 1988) och på ett område
med reglerbar dränering i Ilmola (Bärlund m.fl. 2004), men
även i dessa försök låg huvudvikten vid undersökning av
de problem som de sura avrinningsvattnen orsakar.
I projekt som gällt reglerbar dränering och reglerbar underbevattning
har utöver urlakningen av kväve även skördarnas
storlek varit ett centralt undersökningsobjekt. Dessa
undersökningar har dock inte främst varit inriktade på de
sura sulfatjordarna, fastän de nog har funnits med bland
försöksplatserna. Åtminstone på Söderfjärdens område
(Vasa/Korsholm) har några odlare enligt dräneringstekniker
Rainer Rosendahl (uppgiften gavs muntligt 10.9.2008)
med hjälp av reglerbar underbevattning och återanvändning
av avrinningsvatten fått större skördar efter att på
sommaren ha pumpat in mera vatten via regleringsbrunnarna.
Systematiska undersökningsdata finns emellertid
inte om hur mycket större skördar man har fått, med vilka
39
växter det skulle löna sig att använda metoden och hur
stora kostnader metoden medför.
Eftersom förbättring av dräneringsläget i sulfatjordar har
lett till större skördar och ökad odlingssäkerhet kan man
dra den slutsatsen att åtminstone en betydande minskning
av dräneringen skulle medföra problem för växtodlingen på
sulfatjordar. Många odlingsväxter skulle igen börja lida av
ett för högt grundvattenstånd och därmed av det salta och
sura kapillärt stigande vatten som når rotzonen. Det finns
inga forskningsdata om hur mycket dräneringen eventuellt
kunde minskas och med vilka växter det vore möjligt.
De observationer som gjorts vid reglerbar dränering och
reglerbar underbevattning stöder den uppfattningen att
åtminstone ett visst mått av minskning och reglering av
dräneringen är möjlig.
6.2.5. Skogsbruk
Om de sura sulfatjordsskiktens påverkan på skogarnas
tillväxt vet man ganska litet. De sura sulfatjordarna ligger i
allmänhet på myrmarker med ett tunt torvlager, på vilka virkesproduktionens
förutsättningar med avseende på vatten-
och näringshushållningen kunde vara goda. Å andra sidan
vet man att det är svårare att anlägga plantbestånd på sura
sulfatjordar än det i genomsnitt är på andra skogsmarker,
men om effekter på äldre träds tillväxt har man nästan ingen
kunskap och eventuella effekter är svåra att skilja från
andra miljöfaktorers effekter (Kubin 1999, Svensson m.fl.
2000, Merilä m.fl. 2002, Lindroos m.fl. 2007). Det är möjligt
att trädbeståndets rotsystem blir skadat om vattnet kring
rotsystemet är mycket surt. Detta betyder att växtförluster i
trädbestånd kan förekomma även i äldre skogsbestånd. Det
finns inte tillräckligt med forskningsdata om växtförluster,
och det är möjligt att den sämre tillväxten också beror på en
oförmånlig vattenhushållning och/eller obalans vad gäller
jordmånens näringsämnen. Effekterna av dessa förhållanden
kan inte skiljas från effekterna av sura sulfatjordar. Å
andra sidan påverkar de svavelpartiklar som är bundna till
jordpartiklar inte nödvändigtvis alls trädbeståndens tillväxt
om de inte kan reagera med syre och vatten.
6.2.6. Torvproduktion
Torvproduktionsområdena ligger på myrar som har ett
tjockt torvlager och i vars bottenjord det kan finnas sulfid.
Förekomsten av sulfidsediment på myrbottnen har ingen
betydande inverkan på torvproduktionen. Däremot kan
efteranvändning av produktionsområdet för åkerodling eller
skogsbruk medföra de olägenheter som beskrivs i de
punkter där jord- och skogsbruket behandlas.
Vattnen som finns utanför torvproduktionsområdena leds
förbi produktionsfälten. Dräneringsvattnet från produk-

tionsområdena leds via vattenskyddskonstruktioner bort
från produktionsområdena. Kantdikena, liksom också
produktionsfältens utloppsdiken, når ofta ända ner till
mineraljorden. På produktionsfält når tegdikenas dräneringseffekt
ända ner till den underliggande mineraljorden
i allmänhet först i slutskedet av produktionen. Den dräneringseffekt
som dikningsarrangemangen i samband med
efteranvändning har kan nå ännu djupare i bottenjorden,
varvid riskerna för surhetsbelastning blir stora där det finns
sulfidsediment.
6.2.7. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Man känner ganska väl till de allmänna olägenheter som
dränering av sura sulfatjordar medför för jordbruksproduktionen
och ytvattnens status. Mindre kända och undersökta
är de surhetsproblem som sulfatjordarna medför
för skogsbruket, för efteranvändningen av de områden
som frigörs efter torvproduktion och för grundvattnen.
Man borde inleda en studie om sulfatjordarnas eventuella
påverkan på skogens tillväxt. Den eventuella påverkan
av surhet i jordmånen på grundvattenkvaliteten borde utredas.
Likaså borde man undersöka den påverkan som
torvproduktion på områden med sulfatjord och eftervården
och efteranvändningen av områdena har på surheten i
yt- och grundvatten.
Kunskapen om den påverkan som surhet från sulfatjordarna
har på ytvattnens ekologiska och kemiska status borde
breddas. I den riksomfattande övervakningen av vattnens
status borde man få med tillräckligt med objekt på områden
med sulfatjordar och det behövs mera övervakningsdata
över halterna av lösliga metaller i vattendragen. När det
gäller fiskerinäringen behövs en systematisk observation
40
av fiskdöd, och för detta ändamål borde ett fiskdödsregister
upprättas. Även på andra sätt borde man utreda den
påverkan surheten i jordmånen har på fiskerinäringen.
Man borde i betydligt större utsträckning än nu satsa på
undersökning av sulfatjordarnas ekonomiska och sociala
effekter och utveckla stödsystem för beslutsfattandet.
Kostnaderna för att förebygga och bekämpa olägenheter
orsakade av sura sulfatjordar borde utredas. Man borde
särskilt utreda de kostnader, den nytta och de olägenheter
som dränering av sura sulfatjordar medför för fiskerinäringen,
rekreationsmöjligheterna och vattenförsörjningen.
Dessutom borde man bedöma den sociala betydelsen av
och acceptabiliteten för förebyggande av surhetsproblemen
och uppkomsten av dem och för bekämpning av olägenheter,
och man borde använda planeringsprocesser
som möjliggör delaktighet för att göra upp prioritetslistor
över de objekt där åtgärder primärt borde vidtas.
Det främsta ansvaret för studier av de olägenheter som
sulfatjordar orsakar har universiteten och forskningsanstalterna,
såsom Finlands miljöcentral, Geologiska forskningscentralen,
Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi,
Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Helsingfors
universitet och Åbo Akademi. Dessa aktörer har de facto
tillsammans planerat ett projekt inom vilket man under
åren 2010–2012 skulle utreda sulfatjordarnas påverkan
på vattnens status och fiskerinäringen och bedöma vilka
socioekonomiska effekter surheten i jordbruksområden
har. Utöver detta behövs också andra undersökningar av
de olägenheter som orsakas av sulfatjordarna. Sådana
projekt har delvis redan startats, men ytterligare satsningar
skulle behövas åtminstone inom skogsbruket, torvproduktionen
och vattentjänsterna.

7. Förebyggande av
uppkomsten av
olägenheter orsakade
av sura sulfatjordar
När det gäller mänsklig verksamhet är markdräneringen
den åtgärd som är mest betydande med avseende på
surhetsproblemen i vattendrag på områden med sulfatjordar.
Det effektivaste sättet att förebygga surhets- och
metallbelastning orsakade av sulfatjordar är att se till att
markerna inte dräneras, dvs. man förebygger oxidation
av sulfidskikten genom att se till att grundvattenytan är
tillräckligt hög. Grundvattenytan kan lättare hållas ovanför
sulfidskikten om dessa ligger djupt, medan det däremot är
nästan omöjligt att förebygga oxidation av sulfidskikt som
finns nära markytan, om man på området har för avsikt att
bedriva normalt jord- och skogsbruk. Att grundvattenytan
borde hållas på en så hög nivå som möjligt på sulfatjordar
vet man redan sedan gammalt. Saken nämns redan för årtionden
sedan framförallt i utländsk litteratur som i huvudsak
behandlar jordbruk i tropikerna (t.ex. Beers 1962, Moorman
1963, Bloomfield 1972), men metoden har också tillämpats
i sulfatjordar inom den tempererade zonen (Dent 1986).
7.1. Markanvändning och
dräneringsbehov
7.1.1. Nuläge
På grund av den korta växtperioden, snösmältningen och
den ojämna fördelningen av regnen samt jordmånens
egenskaper förutsätter jordbruket och på många områden
också skogsbruket en fungerande markdränering. På jordbruksområden
görs den lokala dräneringen med hjälp av
täck- eller tegdiken. Den lokala dräneringen förutsätter att
dräneringsvattnen leds bort från området med huvuddiken
och andra diken, dvs. med grundtorrläggning (Bild 11). På
skogsbruksområden dräneras marken med öppna diken.
För att kunna bedriva jord- och skogsbruksnäringar och för
att förbättra verksamhetsförutsättningarna skulle det på
många håll behövas en effektivare dränering. På områden
med sura sulfatjordar står behovet av effektivare dränering
ofta i konflikt med målen att minska de olägenheter
som försurningen orsakar. Exempelvis vid kusten finns
det fortfarande åkrar som delvis har öppna diken och som
man borde täckdika för att odlingen skulle bli effektivare.
Dessutom behövs ytterligare dränering på låglänta områden
där odlingsjorden har sammanpackats exempelvis på
grund av att det organiska materialet minskat och att jorden
komprimerats. Även översvämningsskyddsarbetena till
41
exempel på Rintalaområdet vid Kyro älv har lett till en effektivare
dränering (t.ex. Teppo m.fl. 2006).
Då områdena vid älvmynningar blir grundare på grund av
ansamling av erosionsmaterial och på grund av landhöjningen
leder det bland annat till behov av muddring för att
förebygga översvämningar. De låga stränderna har emellertid
viktiga ekologiska uppgifter, genom att de exempelvis
samlar näringsämnen och fungerar som fiskarnas föröknings-
och yngelproduktionsområden. På områden som
domineras av sulfatjordar är bottensedimenten i åarna och
älvarna och deras deltan ofta sulfidhaltiga och innehåller
rikligt med skadliga metaller, vilkas koncentration blir ännu
högre som en följd av dränering av det ovanförliggande
avrinningsområdet. Metallsedimenten vid kusten är i ett
viloläge och medför inga olägenheter, om de inte rörs. I
samband med muddringar kan metallsedimenten börja
röra på sig och hota kustens ekosystem. Vid muddring
är det inte nödvändigtvis själva grävningen som medför
utsköljning av försurande föreningar, utan denna sker först
efter oxidation och upplösning. Den försurande effekten
är ofta som störst 2–3 år efter grävningsarbetet. Om grävmassorna
kalkas effektivt i samband med jordtippning, kan
försurningseffekten förebyggas eller minskas. Muddringsmassorna
ska kalkas enligt behov med 10–30 kg kalk per
kubikmeter massa (Palko m.fl. 1988).
Översvämningsskyddsarbetena i Österbotten, i synnerhet
invallningsområdena vid låglänta deltaområden och dräneringsverksamheten
i anknytning till dem, har också medfört
problem med försurning. På låglänta deltaområden har det
samlats rikligt med Litorinasediment (Manninen 1972), och
sulfidskikten kan ligga mycket nära jordytan (1–1,5 m). Exempelvis
ett skolområde i Korsholm vid deltat till Laihela å
invallades och dikades på 1950-talet och där ligger sulfidskikten
på ett djup av endast en meter (Joukainen och Yli-
Halla 2003). Sådana marker ger vid torrläggning, i synnerhet
vid täckdikning, en mycket stor surhetsbelastning. Det
har antagits att man måste upphöra med dräneringen för att
få till stånd en betydlig minskning av surhetsbelastningen
på områden där sulfidskiktet ligger nära markytan (Yli-Halla
2003). Eftersom grundvattenytan på jordbruksmarker under
sommarens torra perioder sjunker på grund av växternas
transpiration ända ner under dikningsdjupet börjar oxidation
ske i sulfidskikten. Om man skulle sluta dränera dessa
områden betydde det i praktiken att odling blir omöjlig.
Torvproduktion förutsätter dränering av myrar som är lämpliga
för produktion. Vattnen utanför produktionsområdena
leds med hjälp av kantdiken förbi produktionsfälten och
de egentliga dräneringsvattnen från produktionsområdena
leds via vattenskyddskonstruktioner bort från produktionsområdena.
Den dräneringseffekt som kantdikena och produktionsfältens
utloppsdiken har når ända ner till den underliggande
mineraljorden och kan därmed medföra försur-

ningsolägenheter, om mineraljorden innehåller betydande
mängder sulfid. Däremot är produktionsfältens tegdiken i
allmänhet först i slutskedet av produktionen tillräckligt djupa
för att medföra olägenheter som beror på att sulfidhaltig
mineraljord oxiderar. Eftervården och efteranvändningen
av torvproduktionsområden kan också kräva dräneringsarrangemang,
som kan leda till att surhetsbelastningen ökar.
7.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Att avstå från ytterligare dränering är en åtgärd som kan
rekommenderas på de svårare riskområdena oberoende
av om de finns på åkrar, i skogar eller andra områden.
På de värsta områdena borde man stödja odling av sådana
växter som anpassar sig till ett litet dräneringsdjup.
Till dessa växter hör sannolikt exempelvis gräsväxter och
vissa energigrödor. Man har visserligen inte undersökt hur
stort dräneringshöjd de nuvarande växtsorterna kräver.
Dessutom borde man på de mest problematiska områdena
utreda möjligheten att helt avstå från odling på dem till
exempel med hjälp av naturvärdeshandel. Det sistnämnda
kräver tillräckligt med kunskap om åtgärdens effektivitet
samt utveckling av stödsystemen.
Inom skogsbruket borde man helt avhålla sig från dränering
eller iståndsättning av dräneringsdikningar på de
besvärligaste områdena med sura sulfatjordar. Detta kan
man anta medför mindre ekonomiska förluster än på jordbruksområden.
På projektområden som sätts i skick kunde
42
man låta bli att sätta i stånd enskilda diken eller små områden.
Kompletteringsdikningar borde inte göras ens på
dikningsområden som sätts i stånd, och inte heller bör man
ändra dräneringsvattnens ledningsriktning, om det på projektområdet
finns sulfatjordsskikt som producerar surhet.
På områden med sura sulfatjordar och deras influensområden
borde man i mån av möjlighet avhålla sig från muddringar.
Bedömningen av muddringarnas konsekvenser är
svår, så man borde noggrant överväga om muddringarna
verkligen behövs och försöka hålla antalet muddringar så
lågt som möjligt. Före muddring på ett sulfatjordsområde
bör det utarbetas en plan för var muddringsmassorna ska
läggas upp och hur de ska hanteras. Planen ska basera sig
på kemiska analyser som gjorts av det material som ska
muddras och den ska innehålla uppgifter om åtgärder för
att förebygga uppkomsten av olägenheter genom kalkning
av muddringsmassorna.
Man bör ta reda på om det finns sulfidsediment i bottenjorden
på de myrar som reserverats och kommer att reserveras
för torvutvinning. Ny torvproduktion borde i första
hand påbörjas på områden där det inte finns någon risk
för belastning på grund av surhet eller där belastningen är
liten. Om man ansöker om tillstånd för produktion på ett
riskområde ska det i tillståndet ingå krav på åtgärder för att
förhindra och minska belastningen. Det är särskilt viktigt
att i detta fall kräva att eftervården och efteranvändningen
inte medför surhetsbelastning.
Bild 11. På jordbruksområden görs den lokala dräneringen med hjälp av täck- eller tegdiken och dräneringsvattnen leds bort från områdena
med huvuddiken.

7.2. Dräneringssätt och
dräneringsdjup
7.2.1. Nuläge
Den moderna ekonomiska odlingstekniken förutsätter
täckdikning som lokal dränering. Den jordbruksmark som
brukas är till stor del täckdikad. Av den totala jordbruksarealen
på 2,2 milj. hektar görs den lokala dräneringen
med öppna diken på cirka 600 000 hektar och de odikade
markerna uppgår till 300 000 hektar. Målprogrammet för
täckdikning 2020 (Dräneringscentralen, 2002) innehåller
ett mål om att man årligen ska täckdika 15 000 hektar nya
åkrar för att främja odlingen och miljöaspekterna. I allmänhet
minskar täckdikningen belastningen från fasta partiklar
och näringsämnen jämfört med den belastning som öppna
diken medför, men på sura sulfatjordar ökar den surhets-
och metallbelastningen från dessa områden.
Täckdikningen är en effektivare markdräneringsmetod än
öppen dikning, vilket betyder att en betydligt större mängd
sulfider blir oxiderade. Enligt olika bedömningar är sulfathalten
i dräneringsvatten från sulfatjordar 1,5–10 så hög
som halterna i öppna diken (Manninen 1972, Palko 1988).
Ytskiktet på åkrar med öppna diken kan visserligen vara
surare och salthalten högre på grund av att vatten kapillärt
stiger upp ur djupare jordlager, vilket kan inverka negativt
på hur odlingsväxterna klarar sig. Exempelvis de täckdikade
fälten på Tupos försöksfält i Limingo producerade
cirka 30 % högre havreskördar än fält med öppna diken
(Palko, 1988). På samma försöksområde undersöktes låg
täckdikning för att minska de olägenheter som täckdikning
medför. På de försöksrutor som hade täckdikats lågt (70
cm) var skörden större än på rutor med öppna diken. Enligt
studien i fråga innebar låg täckdikning också att sulfiderna
oxiderades en aning långsammare, men i detta fall blev effekten
dock liten och låg dikning föreslogs inte som lösning
på problemet. Vid låg täckdikning finns det risk för tjälskador.
Man observerade också att täckdikningsdjupet också
har en viss effekt på grödornas mineralsammansättning.
På skogsbruksmarker sträcker sig dikenas dräneringseffekt
i normala fall inte lika djupt som på jordbruksmarker, eftersom
man använder endast öppna diken vid markdränering.
På basis av studier på åkerodlingar kan man anta att risken
för försurning orsakad av dräneringsvatten är mindre på
skogsbruksområden än på täckdikade jordbruksområden
(Manninen 1972, Palko 1988). Normalt är tegdikenas djup
i medeltal cirka 80 cm. Samlingsdikena och utloppsdikena
är lite djupare, i medeltal 100–120 cm, men endast i undantagsfall
djupare än så. Undantagsvis kan dräneringseffekten
påverka djupare jordlager, om områdets lutning är liten och
man därför är tvungen att gräva djupare diken än normalt
för att leda bort dräneringsvattnen eller om det på området
43
finns till exempel ett allvarligt erosionsproblem som har lett
till att dikena har eroderat efter den egentliga dikningen.
Vattnen som finns utanför torvproduktionsområdena leds
förbi produktionsfälten. Dräneringsvattnet från produktionsområdena
leds via vattenskyddskonstruktioner bort från
produktionsområdena. Kantdikena, liksom också produktionsfältens
utloppsdiken, når ofta ända ner till mineraljorden.
På produktionsfälten når tegdikenas dräneringseffekt
ända ner till den underliggande mineraljorden i allmänhet
först i slutskedet av produktionen. Den dräneringseffekt
som dikningsarrangemangen i samband med efteranvändning
har kan nå ännu djupare i bottenjorden, varvid riskerna
för surhetsbelastning blir stora där det finns sulfidsediment.
7.2.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
På sura sulfatjordar borde man undvika att öka dräneringsdjupet.
På åkrar med reglerbar täckdikning borde det största
dräneringsdjupet användas endast under såningstiden och
på hösten under skördetiden, och under andra tider borde
vattenytan hållas så hög som möjligt. På jordbruksområden
där täckdikning inte är nödvändig borde man favorisera
öppna diken. I samband med ny dikning rekommenderas
grävning av öppna diken och först efter cirka 10 år kan
man rekommendera täckdikning (Palko 1988). Genom att
dela in dikningsområden i mindre delar och genom att dika
endast ett område åt gången med 2–5 års mellanrum kan
man förhindra att för stora mängder försurande föreningar
rinner ut i vattendragen. Dikningen kan också uppdelas i
två faser, varvid man först gräver rätt bredd på diket och i
följande fas dikets hela djup. Dessa faser genomförs med
två års mellanrum (Palko m.fl. 1988). På detta sätt uppkommer
vid grävningen en mindre mängd grävmassa på en
gång, utsköljningen av de försurande ämnena sker under
en längre tidsperiod och kalkningen blir effektivare.
På sulfatjordar borde man i samband med iståndsättningsdikningar
inte öka dräneringsdjupet jämfört med den
tidigare dikningen. Vid planering av dräneringsprojekt är
det nödvändigt att bestämma torvskiktets tjocklek, och på
områden med tunt torvlager även mineraljordarten. På
skogsmarker med tunt torvlager bör jordprofilens sammansättning
undersökas med borrningar. Med hjälp av jordproven
bedöms okulärt om det på området finns finfördelade
mineraljordarter, om det eventuellt finns sulfidlager som
producerar surhet och om området är erosionskänsligt.
Sulfidlagren avviker från andra lager i allmänhet genom att
de är mörkgrå eller nästan svarta (Purokoski 1959, Palko &
Ruokanen 1994). Metodens svaghet är att ett mörkt skikt
inte alltid bildas om det finns lerpartiklar som innehåller
svavelföreningar bland det grövre jordmaterialet. Vid behov
borde ett dikningsprojekten uppdelas i mindre delar
och vattenskyddskonstruktionerna dimensioneras enligt
dessa. Genom att effektivisera vattenskyddsåtgärderna

Bild 12. Principbild av ett översilningsfält (Joensuu m.fl. 2007).
i teg-, samlings- eller huvuddikenas utloppspunkter kan
man minska belastningen på vattendraget.
Man borde ta reda på om det finns sulfidsediment i bottenjorden
på de myrar som reserverats och kommer att reserveras
för torvutvinning. Ny torvproduktion borde i första
hand påbörjas på områden där det inte finns någon risk för
belastning på grund av surhet eller där belastningen är liten.
Om man ansöker om tillstånd för produktion på ett riskområde
ska det i tillståndet ingå krav på åtgärder för att förhindra
och minska belastningen. Det är särskilt viktigt att i detta
fall kräva att eftervården och efteranvändningen inte medför
surhetsbelastning. Dräneringsarrangemangen på torvproduktionsområden
som ligger på sura sulfatjordar borde
planeras och genomföras så att sulfidsedimenten även i
slutskedet av produktionen förblir under grundvattenytan.
På sulfatjordsområden bör man undvika sådana former av
efteranvändning på produktionsmyrar som medför surhetsbelastning.
Återskapande av våtmark eller myrmark och
eventuella andra användningsformer i vilka sulfidskikten
förblir under grundvattenytan förhindrar effektivast att belastning
uppstår.
7.3. Vattenskyddsåtgärder vid dikning
7.3.1. Nuläge
Vid dikning inom åkerodlingen görs vattenskyddskonstruktioner
i huvudsak endast som en åtgärd som beviljas miljöstöd
till jordbruket. Till dessa åtgärder hör reglerbar dränering,
reglerbar underbevattning och återanvändning av
avrinningsvatten samt mångfunktionella våtmarker. Inom
skogsbruket används vattenskyddsåtgärder allmänt och
det finns detaljerade föreskrifter i lagstiftningen om detta
44
när det gäller statligt finansierad iståndsättningsdikning.
De vanligaste vattenskyddsåtgärderna inom skogsbruket
är slamgropar som grävs i tegdiken, sedimenteringsbassänger
som grävs i samlings- och utloppsdiken samt grävningsavbrott
och översilningsfält (bild 12). Slamgroparna är
mycket vanliga inom skogsbruket och man försöker gräva
dem med 150–200 meters mellanrum. Sedimenteringsbassängerna
är i medeltal cirka 1,0–1,2 m djupare än det
dike som har sitt utlopp i dem, så grävdjupet når lätt även
under normala förhållanden två meter under markytans
nivå. I allmänhet är slamvolymen i sedimenteringsbassängerna
i medeltal cirka 10–20 m3, men slamvolymen i
stora sedimenteringsbassänger kan vara till och med hundratals
kubikmeter. Svavelföreningarna i grävmassor som
lagts upp på markytan kan reagera med syre och ytvatten
så att sura föreningar transporteras till dräneringsdiken och
vidare till vattendrag. De slamgropar som grävs i tegdiken
är grundare än sedimenteringsbassängerna. Deras totala
grävdjup från markytans nivå är normalt cirka 1,2 meter.
Vattenskyddsåtgärderna inom skogsbruket och dimensioneringsuppgifterna
vad gäller dem behandlas i bland
annat vattenskyddshandboken för skogsbruket (Joensuu,
2007). Inom torvproduktionen används delvis likadana vattenskyddsåtgärder
som inom skogsbruket. I tegdikena i
torvproduktionsområden används slamfördjupningar och
andra slamstoppare. I utloppsdikena används allmänt sedimenteringsbassänger
och översilningsfält. Även flödesreglering,
kemisk rening eller våtmarker kan höra till de vattenskyddsmetoder
som används på torvproduktionsområden
(Väyrynen m.fl. 2008). När man väljer metod är det viktigt
att veta om dikningsområdet finns på en sur sulfatjord.
7.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Det rekommenderas att vattenskyddsåtgärder vidtas på
områden med sura sulfatjordar vid dräneringar och muddringar
inom skogsbruket och jordbruket samt även vid alla

andra dräneringar och muddringar. I samband med iståndsättningsdikning
på sura sulfatjordar rekommenderas att
tegdiken förses med i synnerhet rensnings- och grävningsavbrott,
små översilningsfält för vattnet från samlings- och
utloppsdikena och rensningsavbrott.
Användning av rensningsavbrott och översilningsfält förutsätter
inte grävning av djupare jordlager med undantag för
diken som avleder vatten. De diken som är utsatta för erosion
och som har ett godtagbart djup ska lämnas orensade
och på områden med sura sulfatjordar bör man inte leda
dräneringsvatten från andra ställen via eroderade diken.
Grävning av sedimenteringsbassänger bör undvikas på
områden med tunt torvlager, eftersom grävningsdjupet
normalt når cirka 1,0 meter djupare än dikets botten. Sura
sulfatjordar utgör i allmänhet ett problem på myrar med
tunt torvlager, som också är mer känsliga för erosion, om
den mineraljordart som finns under torven är finfördelad
(till exempel fin sand, mo, mjäla eller lera).
På torvproduktionsmyrar bör man sörja för att vattenskyddskonstruktionerna
inte medför försurningsbelastning.
Man ska till exempel undvika att gräva tegdikenas
slamfördjupningar djupare än till mineraljorden på områden
med sura sulfatjordar.
7.4. Reglerbar dränering och
reglerbar underbevattning
7.4.1. Nuläge
När det gäller den reglerbara dränering som används i
Finland är målet att man låter vattnet i dräneringsbrunnarna
stiga högre än dikningsdjupet alltid när det av arbetstekniska
skäl är möjligt (Bild 13). Då förblir sulfiderna i
alven i princip en längre tid vattenmättade. Även i Finland
har vi emellertid ofta mitt i sommaren torra perioder då
växternas stora vattenbehov leder till en betydlig sänkning
av grundvattenytan till en nivå som ligger under dräneringsdikenas
nivå (till exempel Joukainen och Yli-Halla
2003, Bärlund m.fl. 2005). Man har dragit den slutsatsen
att reglerbar dränering kan förebygga oxidation av sulfider
som ligger ganska djupt (exempelvis över 2 m) i jordprofilen,
men oxidation av sulfidskikt som ligger nära markytan
(exempelvis 1 m) kan man inte förhindra med reglerbar
dränering, eftersom grundvattenytan på en täckdikad åker
ofrånkomligen sjunker till en nivå som är lägre än detta.
Det tar antagligen flera år innan man kan se effekten av
den reglerbara dräneringen (Tuhkanen 2007; Åström m.fl.
2006). Reglerbar dränering kan också genomföras så att
man anlägger reglerbrunnar i befintlig täckdikning (Pelanteri
1998). I sulfatjordarnas täckdiken är det vanligt att det
45
fälls ut rost, som småningom täpper till dikena. Även av
denna anledning är det rekommendabelt med dikning till
sedvanligt djup och dikning så att täckdikningsrören ligger
under grundvattenytan, eftersom järnet då i den vattenmättade
jorden förblir huvudsakligen i löst form och inte
på samma sätt faller ut som vid en sedvanlig täckdikning.
Under en treårsperiod, 1999-2001, undersöktes i Korsholm
bland annat den reglerbara dräneringens effekter på en
mycket kraftig sulfatjord (Åström m.fl. 2006), där sulfidskiktet
låg på en meters djup. Undersökningen gav en fingervisning
om att vattnets genomströmningstid på det reglerbart
dränerade området var längre än på försöksfältet, vilket
kan få till stånd en sänkning av översvämningstopparna.
Genom att jämna ut översvämningtopparna kan man minska
de skadliga effekterna i vattendragen. Däremot kunde
man inte observera någon höjning av grundvattenytan på
det reglerbart dränerade området, fastän man antog att
detta skulle ske. De undersökta metallerna (aluminium,
beryllium, kobolt, koppar, mangan, nickel, tallium, uran och
zink) frigjorde sig om somrarna från sulfiderna och aluminiumsilikaterna
och sköljdes därefter under regnperioderna
ut i dikena. Det verkade som om den reglerbara dräneringen
inte inverkade på mängden utsköljda metaller, på
pH i dikesvattnet eller på sulfathalterna. Orsaken till dessa
resultat torde vara att sulfidernas halt var hög och att de
låg ganska nära markytan i det skikt där täckdikena hade
grävts och att reglerbrunnarna inte förmådde hålla grundvattennivån
tillräckligt hög. Det ovan beskrivna resultatet
beror antagligen på att man inte skötte försöksfältet i Korsholm
tillräckligt väl och att det fanns brister i användningen
av försöksfältens spärrar. Försöksresultatet visar konkret
att lösningen på problemet med de sura sulfatjordarna inte
är att anlägga reglerbar dränering, om man inte sköter den
omsorgsfullt. Detta kräver att odlaren är engagerad i miljövård
och förstår de fenomen som man med den reglerbara
dräneringen på sulfatjordarna försöker påverka.
Den reglerbara dräneringen som en åtgärd för att förebygga
oxidation av sulfider borde effektiviseras genom att
under sommarens torra period leda in mera vatten som
kompensation för den sänkning av grundvattenytan som
växternas transpiration orsakar. Med hjälp av reglerbar
underbevattning och återanvändning av avrinningsvatten
torde man kunna göra sänkningen av grundvattenytan på
åkrar långsammare med reglerbar dränering. Hittills har
dessa åtgärder utgått enbart från behovet att bevattna
odlingsväxterna, men de kan också vara viktiga vid kontroll
av surheten. Ett problem som dock kan uppkomma är att
påfyllnadsvatten inte finns tillgängligt under sommarens
torra period. Dessutom uppstår kostnader vid en eventuell
vattenpumpning. På låglänta invallningsområden, av vilka
åtminstone några är mycket problematiska sulfatjordar
(hot-spot-områden), kan dock en sådan här reglering av
vattenhushållningen lyckas utan orimliga kostnader.

Bild 13. Principbild av reglerbrunnarnas påverkan på grundvattenytans höjd.
Kostnaderna för den reglerbara dräneringen är 20–30 %
högre än vid normal täckdikning. För skötseln av den reglerbara
dräneringen betalas i dagens läge miljöstöd på 54
euro/hektar/år (Miljöstöd för jordbruket 2008). För reglerbar
underbevattning betalas miljöstöd på 108 euro/hektar/
år och för återanvändning av avrinningsvatten 140 euro/
hektar/år. År 2007 fanns sammanlagt avtal som omfattade
21 542 ha; reglerbar dränering 21 460 ha och reglerbar
underbevattning 82 ha. Det betalade stödet uppgick till
3 000 000 euro. I tabell 2 visas kommunvis de arealer där
man år 2005 använde reglerbar dränering och reglerbar
underbevattning. Villkoret för betalning av stöd har inte
varit att objekten ligger på sura sulfatjordsområden. De
objekt för vilka beviljades stöd ligger dock huvudsakligen
under höjdkurvan 60 meter och kan till stora delar vara
sura sulfatjordar.
7.4.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
De reglerbara dräneringar och reglerbara underbevattningar
som görs med stödfinansiering för jordbruket borde
i första hand vara inriktade på sura sulfatjordar och i stället
för vanliga täckdikningar av sura sulfatjordar borde man
göra reglerbara täckdikningar. De reglerbara dräneringarna
bör planeras och skötas väl. I samband med nyskiften
borde man utreda möjligheterna att i stället för täckdikning
anlägga reglerbar dränering eller reglerbar underbevattning.
Man bör fästa särskild uppmärksamhet vid användningen
och skötseln av den reglerbara dräneringen
exempelvis genom att i stödavtalen ställa som villkor att
det utarbetas en bruks- och skötselplan. För jordbrukarna
borde ordnas utbildning så att de kan sköta reglerbrunnarna
så att man får ut mesta möjliga nytta av dem både
med tanke på odlingen och vattenskyddet.
Den reglerbara dräneringen och reglerbrunnarna borde
utvecklas vidare så att kontrollen över grundvattennivån
skulle bli bättre och möjligheterna för oxidation av sulfider
46
minska. För att man ska kunna förhindra oxidation även
under sommarens torra perioder borde man främja möjligheterna
att skaffa tilläggsvatten och ledningen av vattnet
från området utanför åkrarna till täckdikena. Detta kompenserar
den sänkning av grundvattenytan som sker när
vattnet i växterna avdunstar. På alla platser finns det inte
något lämpligt vattendrag från vilket man kunde pumpa vatten
och pumpningen medför kostnader. Av detta förfarande
borde man få mera driftserfarenheter i Finland.
Utveckling av den reglerbara dräneringen ingår i den ansökan
för projektet life som Finlands miljöcentral tillsammans
med Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi
och några andra aktörer håller på att bereda (projektet
Catermass, Bilaga 5). Via detta projekt försöker man
under åren 2010–2012 få mera kunskap om utveckling
och optimal skötsel av den reglerbara dräneringen. Det
borde säkerställas att dessa fältförsök genomförs även om
projektet Catermass inte skulle finansieras.
7.5. Bottendammar i vattendrag
7.5.1. Nuläge
Med bottendammar kan man reglera vattenytans höjd i
dikena och förebygga bland annat erosion som beror på
dränering genom att dämma upp vatten i dikessystem
eller på mark. Sätt- och rördammarnas funktionsprincip
är densamma som bottendammarnas, det vill säga de
reglerar vattenytans höjd. Ursprungligen har bottendammar
använts för att sänka vattnets strömningshastighet
och därmed minska erosionen. Med hjälp av dammarna
minskas transporten av fasta partiklar och näringsämnen
till vattendragen. Med åtgärderna kan man i någon mån
också inverka på vattenytans minimihöjd under sommaren.
Under de värsta torrperioderna kan dock mängden dräne-

ings- och avrinningsvatten som rinner ut i dikena vara så
liten att vattenytan trots dammarna sjunker till jordlagren
under diket. Priset på rördammarna varierar mellan 10
och 60 euro/m beroende på anläggningssätt. Grund- och
sättdammarna är betydligt dyrare. Priset för dem uppskattas
ligga mellan 3 000 och 5 000 euro/st. På vissa platser
kan bottendammarnas konstruktioner vara lättare och då
blir priset några hundra euro per damm.
I Sirppujokis avrinningsområde har man under åren 1994
- 2000 byggt 17 bottendammar. Kostnaderna för planering
och byggande uppgick till cirka 50 000 euro (Triipponen
2000). Innan bottendammarna byggdes togs vattenprov i
de bäckar som ligger inom bottendammarnas influensområde
samt i referensbäckar. Provtagningen pågick ända
till år 2001. Efter att bottendammarna hade byggts låg
pH på en 0,3–0,5 procentenheter högre nivå än innan de
byggdes. Aciditeten var cirka 0,3 mmol/l lägre än innan
bottendammarna byggdes. Det togs emellertid så få prov
47
att man inte utifrån resultaten kan dra några särskilt tillförlitliga
slutsatser.
7.5.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Såvitt möjligt borde man anlägga bottendammar i utloppsdikena
på områden med sura sulfatjordar. När bottendammarna
planeras bör man fästa uppmärksamhet vid både
jordmånens surhet och kontrollen av erosionen. Man bör
ha som mål att det uppdämda området är tillräckligt stort.
Ovanför bottendammen bör en slamgrop anläggas. Vid
behov ska man använda stenläggning eller fibertyg för att
förebygga erosion. Såvitt möjligt bör dammen förses med
två trumöppningar. Om man använder endast en trumma
bör man för överflödigt vatten göra en väg bredvid dammen
för att förebygga erosion. Om man har två trummor kan
den övre reglera vattnets maximimängd, vilket förhindrar
att området översvämmas. Trummornas storlek beror på
avrinningsområdets storlek.
Tabell 1: Kommunvisa uppgifter om arealerna med reglerbar dränering och reglerbar underbevattning enligt miljöstödsavtalen år 2005.
KOMMUN Reglerbar dränering ha Underbevattning ha
Lappo 2 608
Korsholm 2 386
Närpes 2 218
Storkyro 2 112 45
Tyrnävä 2 030
Laihela 1 607
Ylistaro 1 450
Liminka 1 083
Kauhajoki 1 054
Lillkyro 1 044
Kauhava 829
Ruukki 776
Siikajoki 712
Kristinestad 696 13
Alahärmä 680
Lumijoki 635
Jurva 526
Ilmajoki 519
Ylihärmä 508
Kalajoki 504
Kannus 473
Malax 459
Seinäjoki 421
Kokemäki 373
Pyhäjoki 37
Köyliö 15
Himanka 13
Mietoinen 11
Karvia 10
TOTALT 25 704 144
ÖVRIGA FINLAND 6 676 28
HELA FINLAND 32 380 172

8. Motverkande av
olägenheter orsakade
av dränering av sura
sulfatjordar
Sulfatjordar har i synnerhet sedan 1970-talet dränerats
mycket effektivt. Belastningen av metaller och surhet från
dessa marker varierar beroende på klimatologiska faktorer.
Den klassiska metoden att motverka försurning går ut på
att neutralisera den sura belastningen genom tillsats av
basiska ämnen. Neutraliseringen kan verkställas antingen
på land eller i vattendraget. Man kan även försöka lindra
effekterna av försurning genom att späda ut sura flöden
från dränerade områden. Kalkning direkt i vattendrag utgör
en kostsam form av eftervård och metoden kan rekommenderas
endast för att snabbt motverka oförutsedda
surhetsolägenheter.
8.1. Kalkning av jordmånen
8.1.1. Nuläge
Ett traditionellt sätt att få åkrar med sura sulfatjordar i odlingsbart
skick har varit att kalka åkern. Genom inblandning
av kalk kan man neutralisera det brukade skiktet men
kalkningen har en mycket liten effekt på kvaliteten av det
vatten som rinner ut via täckdikningsrören. Detta faktum
har klarlagts i fältundersökningar utförda i Tupos i Limingo
(Palko 1988). För att utreda vilken effekt av kalkning av
åkrar har på vattendragen tillsatte man 15 och 30 ton kalk
per hektar. Endast en marginell skillnad i kvaliteten på avrinningsvattnet
från de två försöksfälten noterades. Under
de fyra första åren var surheten mellan 5 och 35% lägre i
det vattnen som avleddes från provrutorna med den högre
kalkdosen. Efter åtta år syntes inte längre någon skillnad.
I vattnet som avleddes från de provrutor som kalkats med
den högre dosen minskade aluminiumhalten märkbart och
minskningen var större i det täckdikade området än i området
som dränerades med öppna diken (Weppling 1997).
Palko och Weppling (1994) beräknade att man för att neutralisera
den sura belastning som finns i ett 10 cm tjockt
lager av en sur sulfatjord teoretiskt sett kan behöva 31
ton kalk per hektar. Detta är en dos som är mångdubbelt
större än den gängse doseringen. Enligt denna undersökning
var kalkens neutraliserande effekt som störst om
den placerades i lägre belägna skikt (20-40 cm under
marknivån) därför att de i ytskiktet rikligt förekommande
48
organiska föreningarna minskade kalkens neutraliserande
effekt. Ännu efter åtta år var jordens pH i de provrutor
som kalkats med 15 ton/ha 0,5-1 enhet högre, och i de
provrutor som kalkats med 30 ton/ha 1-1,5 enheter högre,
än då försöket inleddes. Efter åtta år var pH-värdet i de
täckdikade områdena högre än i de som dränerades med
öppna diken. Detta beror förmodligen på att de försurande
ämnena i de täckdikade områdena avleddes via täckdikena
medan en del av de försurande ämnena i områden
som dränerades med öppna diken på grund av kapillärkraften
transporterades upp till ytskiktet. Neutraliseringen
av dem ledde till förbrukning av kalk i ytskiktet (Palko &
Weppling 1994).
I försöksfältet i Korsholm, där man använde en kalkdos
som var tio gånger högre än den som vanligen används
i jordbruket, var kalkhalterna lägre än i andra områden.
Orsaken var förmodligen att kalkens neutraliserande verkan
hade hindrats av järnföreningar som adsorberats på
kalkpartiklarna. Kalkning av markens ytskikt verkar inte
ha någon effekt på halterna av metaller i det avrinnande
vattnet (Åström et al. 2006).
I försöksfältet i Tupos undersöktes även hur kalkning påverkade
havreskörden. Havrekornens innehåll av kalk,
magnesium, och mangan var betydligt högre och halterna
av kobolt betydligt lägre på den åker som kalkades med
en dos som var dubbelt högre än normalt (Palko 1988).
Det bör noteras att i försöksfältet i Tupos kunde man inte
använda ett okalkat referensområde enär den okalkade
marken var för sur för att kunna odlas. Odlarna har i varierande
mån kunnat erhålla specialstöd för kalkning av sura
sulfatjordar under de två senaste miljöstödsperioderna.
8.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
För odling av sura sulfatjordar är kalkning av ytskiktet
mycket nödvändigt och kan därför rekommenderas. En ökning
av kalkdosen i ytskiktet minskar likväl inte urlakningen
av försurande ämnen i vattendragen. För att tillsatser av
kalk skall ha en märkbar inverkan på surhetsbelastningen
i vattendragen bör den placeras i de lägre ner belägna
markskikt där oxideringen av sulfatjordar sker. Det finns
ingen kostnadseffektiv metod för detta i dagens läge. I
detta hänseende bör metoderna för kalkning utvecklas.
Kalkning av åkrar är sällan kostnadseffektivt om den huvudsakliga
målsättningen är att minska de skador som
försurningen åstadkommer. I fortsatta undersökningar bör
man utreda om en ändamålsenligt placerad kalkning utförd
efter en lång torrperiod kan fungera som ett preventivt
skydd mot försurningsolägenheter.

8.2. Kalkning av vattendrag
8.2.1.Kalkstationer
8.2.1.1. Nuläge
Kalkning direkt i vattendrag kan komma i fråga endast i
undantagsfall enär metoden har flere biverkningar. Anläggnings-
och framförallt driftkostnaderna är mycket
höga och metoden lämpar sig bäst för vattendrag med en
moderat belastning från sura sulfatjordar och/eller en låg
vattenföring. Metoden kan användas ifall det handlar om
att rädda små vattendrag; till exempel om det gäller ett
viktigt råvattentag eller ifall kalkning är en förutsättning för
att akut säkra fiskbeståndets överlevnad (Rantala 1991).
Vid kalkning direkt i vattendrag används vanligen mald
kalksten (CaCO3). För neutraliseringen behövs vanligtvis
ca 200 gram kalk per kubikmeter vatten, men den exakta
mängden beror på kalkstenens partikelstorlek och dess
karbonatinnehåll, på den doseringsteknik man använder
och vilka målsättningar man vill uppnå (Lakso et al. 1989).
En stor del av kalkens neutraliseringspotential förbrukas i
samband med att metallföreningar sedimenterar. Kalkning
har ofta utförts vid pumpstationer eftersom pumpen kan
blanda in kalken i vattenmassan på ett effektivt sätt.
En nackdel med att kalka metallhaltiga dräneringsvatten
är att det på vattendragets botten samlas stora mängder
Bild 14. En kalkstation med torr- eller våtdoserare för neutralisering av vatten (Lakso et al.1989).
49
metallhaltiga sediment. Då vattnets pH-värde stiger utfälls
speciellt aluminium och järn som hydroxider (Lakso et
al.1989) och i reaktionen förbrukas en stor mängd basiska
ämnen. Om vattendragets surhetsgrad det vill säga aciditet
(mmol/l) är hög är kalkens lösningsgrad låg. En genom titrering
bestämd surhetsgrad definierar bättre än pH-värdet
den mängd kalk som behövs för en neutralisering, därför
att metallerna verkar buffrande vid låga pH-värden. Ju högre
surhetsgrad vattnet har desto högre är metallhalterna
och därmed är också den mängd neutraliserande ämne
(kalk) som åtgår för neutraliseringen större.
Kalkstationerna kan uppdelas i två kategorier: Stationer
med torrdosering och våtdosering (bild 14). Vid torrdosering
tillsätts kalkmjölet som sådant eller uppblandat i vatten.
Vid våtdosering användes en fabrikstillverkad lösning,
t.ex. kalkslam eller lut.
I Västra Finlands miljöcentrals verksamhetsområde utfördes
försök med kalkning i flere vattendrag som t.ex. Kyro
Älv, Solf å, Lappfjärds å, Lappsunds å, Karperöfjärden
och i Iskmo sund (Korsholm). Som neutraliserande ämne
användes i de flesta vattendrag kalciumkarbonat (CaCO3),
i en del användes även kalciumoxid (CaO). I Lappsunds å
tillsattes 150 gram kalciumoxid till en kubikmeter vatten,
vilket fick pH-värdet att stiga till över 6,0. I Lappfjärds å
tillsattes via en pumpstation 400 gram kalciumkarbonat per
kubikmeter vatten, vilket höjde pH-värdet med 0,7 enheter
(Rantala 1991).

År 1987 utfördes ett kalkningsförsök i Solf å. Solf å mynnar
i Södra Stadsfjärden söder om Vasa. Som neutraliserande
ämne användes kalciumoxid (CaO) och det tillsattes med
torrdosering. Efter kalkningen minskade vattnets surhetsgrad
och halter av aluminium och järn. Sulfathalten,
pH-värdet och vattnets ledningsförmåga ökade. Kalkpartiklarna
samlades direkt efter tillsatsen på bottnen och
neutraliserade bottensedimenten. Effekter av kalkningen
kunde även noteras i Södra Stadsfjärden. Rapportörens
åsikt var att man genom att kalka Solf å kunde minska
surhetsproblemen i Södra Stadsfjärden (Rekilä 1988).
Den såkallade ”alunarbetsgruppen” som tillsattes för att utreda
de försurningsproblem som förorsakas av de sura sulfatjordarna
granskade i början av 1990-talet 28 vattendrag i
längs Finlands västra och sydvästra kust. Gruppen föreslog
att följande vattendrag borde kalkas: Lestijoki, Kronoby å,
Harrström å, Lappfjärds å och Sirppujoki (Rantala 1991). År
1992 var tre kalkstationer med automatdosering i bruk. De
fanns i Harrström å, Lappsunds å och i Kronoby å. Numera
är endast kalkstationen i Kronoby å i bruk.
År 1990 användes i Finland ca 2000 ton kalksten för att
neutralisera vattendrag. Dessutom användes ca 400 ton
kalciumoxid för att neutralisera sådana vattendrag i vilkas
avrinningsområde det fanns sura sulfatjordar.
År 1991-1992 utförde man i Alisenjärvi i Nokia ett neutraliseringsförsök
(Iivonen & Kenttämies 1993). År 1992 tillsatte
man totalt 60,2 ton kalk i sjön och dess vattenkvalitet
granskades före och efter kalkningen. Efter kalkningen
steg pH-värdet i ytvattnet och likaså alkalinitetsvärdet. De
övriga parametrarna förändrades inte märkbart.
Den i sydöstra Finland belägna Kaltonjoki kalkades våren
1992 då man tillsatte 25 och 17 ton kalkstensgrus i två
bäckar i dess avrinningsområde. Jämfört med referensbäcken
höjde kalkningen pH-värdet en aning i den ena
bäcken under sommaren men under hösten sjönk pHvärdet
igen och kalkningen kunde inte hindra uppkomsten
av ett surt höstflöde. I den andra bäcken hade kalkningen
ingen märkbar effekt (Iivonen & Kenttämies 1993). I Hallu
by invid Sirppujoki iordningställde man år 1989 en kalkstation
för att motverka försurningsolägenheter i samband
med rensningen av ån 1990-1994.
I Triipponens (1997) rapport presenteras beräkningar av
kostnader för och effekterna av vattendragskalkningen.
Då den använda kalkdosen var 50 gram per sekund var
det möjligt att vid medelhögvattenföring (10m3/s) höja pHvärdet
med 0,2 pH-enheter (4,6 → 4,8) och kostnaderna
var 500-850 €/dygn. I fall pH-värdet är mycket lågt är en
höjning med 0,2 enheter inte tillräckligt för att säkra livsbetingelserna
för fiskar och andra organismer. Ifall man vill
50
höja pH-värdet i Sirppujoki till 5,2 skulle kostnaden vara
2 500 – 3 400 €/dygn. Enär det sura flödet i Sirppujoki varar
i åtminstone en månad på våren och på hösten skulle de
årliga kostnaderna uppgå till cirka 170 000 €.
Huttu (2007) har bedömt att man, genom att använda
kalkfilterdikning på de mest kritiska områden i Kyro älvs
avrinningsområde, skulle kunna åstadkomma samma neutraliseringseffekt
som vid en direkt vattendragskalkning.
8.2.1.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Försurningsproblemen bör i första hand förhindras på de
platser där de kan uppkomma. Vattendrags-kalkning är en
tillfällig åtgärd som endast lämpar sig för att åtgärda ett
oförutsett undantagsläge. Direkt kalkning kan på basen av
en specifik lägesbedömning rekommenderas t.ex. för små
sidofåror, som har en klar betydelse för ett för naturhushållningen
viktigt vattendrag. Vattendragskalkning lämpar
sig bäst för små vattendrag som endast i liten eller måttlig
grad påverkas av dräneringsvatten från sura sulfatjordar.
Vattendragskalkning lämpar sig dåligt för stora vattendrag
eftersom de kalkmängder som behövs är stora och enär
den icke upplösta kalken och de utfällda metallerna orsakar
problem.
Kalkning av vattendrag kan rekommenderas som en åtgärd
för att snabbt åtgärda en betydande försurningsolägenhet.
För avrinningsområdena borde man uppgöra planer
för kalkning av dränerings-vatten. I dessa utvärderas i
vilka vattendrag och i vilket läge det lönar sig att inleda
kalkning. Av kostnadsskäl torde det vara möjligt att kalka
dräneringsvatten endast i enstaka fall, då det är nödvändigt
för kunna avleda av dräneringsvatten. Det kan handla
om t.ex. rensning av ett utfallsdike eller åtgärdande av ett
oförutsett krisläge.
För att anskaffa kalkstationer och kalk behövs en tillräcklig
finansiering (av den som förorsakar skadan) och en plan för
hur stationen skall skötas under försurningstoppar. I särskilda
fall kan det vara ändamålsenligt att anskaffa mobila
kalkstationer. Med hjälp av en sådan kan man åtminstone
begränsa försurningsskador i fall man kan inleda kalkningen
i rätt tid och på rätt plats. Kostnaderna för vattendragskalkningen
är likväl höga och resultaten varierande.
Det är förmodligen också svårt att, i ett akut och överraskande
krisläge, tillräckligt snabbt få kalkstationen på
plats. Kalkstationen borde förses med automatlarm, som
meddelar om störningar i driften. Även ett kort avbrott i
kalkningen under en kritisk tidpunkt kan vara mycket skadligt
för livet i vattendraget (Rantala 1991).
Kalkning av vattendrag bör planeras noggrant enär metoden
lämpar sig bäst för små vattendrag och/eller vatten-

drag som sällan är sura. Det är skäl att utreda förekomsten
av hotade eller i övrigt betydelsefulla arter i samarbete
med vederbörande miljöcentral och fiskerimyndigheterna
(Rantala 1991).
Nedanför kalkstationen vore det skäl att i mån av möjlighet
anlägga en sedimentationsbassäng som samlar upp kalk-
och metallavlagringarna. I fall vattnets aciditet överskrider
2 mmol/l lönar det sig att använda en annan metod enär
kalkens upplösningsgrad i ett så surt vatten är 20-25%
(Weppling 1997). Då vattnets surhetsgrad är så hög blir
direkt kalkning, i den omfattning att den skulle ha en effekt,
oerhört dyr att förverkliga. Dessutom skulle metoden medföra
att en stor mängd metallhaltiga sediment ansamlas på
vattendragets botten.
8.2.2. Anaeroba kalkfilter
8.2.2.1. Nuläge
Kvaliteten på dräneringsvattnet från sura sulfatjordar och
de problem de förorsakar påminner om de problem som de
sura vattnen från gruvor förorsakar. Detta innebär att man i
princip kan använda samma metoder för att behandla båda
typerna av vatten. Som en följd av den höga kostnadsnivån
för kalkning av vattendrag, och andra motsvarande aktiva
metoder, har man främst i USA fr.o.m. 1970-talet utvecklat
olika metoder för att behandla vatten från gruvor. En av
dessa metoder är anaeroba kalkfilter, vilka tar mindre plats
än stora våtmarker och kan fungera som producenter av
alkalinitet (Kustula et al. 2005a).
I Rintalaområdet i Ilmajoki har man testat en anaerob
kalkfilteranläggning (successive alkalinity producing system,
SAPS, bild 15) för att neutralisera dräneringsvatten.
Neutraliseringen baseras på den pH-höjning som mikro-
Vatten
Kompostskikt
SAPS-bassäng
Kalkstenslager
Reglerbrunn
Bild 15. En principskiss av en SAPS-anläggning (Kustula et al. 2005).
51
bernas reduktion åstadkommer. Försöket utfördes först i
laboratoriemiljö och därefter som ett pilotförsök (i fält). Anläggningen
planerades så att den bestod av tre parallella
linjer, som vardera innehöll ett filter av organiskt material,
ett kalkstenslager och en luftad sedimentationsbassäng. I
två linjer fanns dessutom halmkompost (egentliga SAPSanläggningar)
och i en av dem tillades gips. Avsikten var
att neutralisera surheten i vattnet och fälla ut metallerna
ur det. I fall vattnets syrehalt var för hög föll hydroxiderna
ut på kalkstenens yta, vilket hindrade reaktionen mellan
kalken och det vatten som skulle neutraliseras. Avsikten
var att skiktet med det komposterade materialet skulle
påskynda den biologiska reduceringen av svavlet och avlägsna
syre ur det behandlade vattnet. Därefter leddes
vattnet till sedimentationsbassängen där utfällningen av
metallhydroxiderna skedde (Kustula et al. 2005 b).
Anläggningen byggdes och togs i bruk år 2001 och försöket
pågick ända till år 2004. De olika behandlingslinjerna
kunde höja vattnets pH-värde och höja alkaliniteten.
Aciditeten minskade märkbart vid alla behandlingsalternativ.
Komposteringsbassängerna minskade effektivt på
syrehalten men förmådde inte i märkbar mån sänka sulfathalterna.
På basen av vattenkvalitetsmätningar kunde
man inte konstatera att SAPS-filtrets funktion försämrades
under de tre år som försöket pågick (Kustula et al.2005b).
Kalla vintrar innebär problem för denna metodik. Åtminstone
under vårflödet sker så gott som ingen mikrobaktivitet.
Vattenvolymerna på våren och ibland även på hösten är
så stora att man inte nödvändigtvis kan uppnå den behövliga
behandlingseffektiviteten. Dessutom inverkar de
stora pH-fluktuationerna negativt på de biologiska processerna.
Metoden kunde lämpa sig för sådana objekt, som
producerar små mängder mycket surt vatten, så kallade
hotspot-områden.
Sedimentationsbassäng
Luftning
Utlopppsbrunn

8.2.2.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Utvecklingen av anaeroba kalkfilter och andra nya metoder
borde fortsätta. Anaeroba kalkfilter har visat sig fungera
bra i pilotförsök men många tekniska problem återstår
att lösa innan metoden kan användas i en större skala.
Anläggningen måste planeras så att metallutfällningar
inte leds in i systemet och så att flödena kan hållas på
en önskad nivå. Utförda i större skala kräver sedimentationsbassängerna
en märkbar yta och anläggnings- och
underhållskostnaderna kan bli märkbara. Jämfört med direkt
vattendragskalkning är SAPS-metoden förmodligen
en billigare och för miljön tryggare lösning.
8.2.3. Bottendammar och bäddar av
kalkkross
8.2.3.1. Nuläge
Bottendammar av kalkkross har används vid fiskeriekonomiska
restaureringar av småvattendrag där avsikten har
varit höja vattennivån och i viss mån även pH-värdet. Inga
resultat från storskaliga undersökningar i områden med
sura sulfatjordar finns att tillgå.
År 1992 gjorde man en kalkning i försökssyfte i Kaltonjoki
i sydöstra Finland. I två av bifårorna till Kaltonjoki var
pH-värdet under vårflödet ofta under 5,0 som en följd av
en hög belastning av luftburen försurning. Vid provkalkningen
täcktes bägge bäckarnas botten på en 30 m lång
sträcka med ett 15-20 cm tjockt lager med kalkstenskross
(partikelstorlek 94,8%

toden beror förmodligen inte på metoden som sådan. Det
kan till exempel bero på att den reglerbara dräneringen
inte använts på ett ändamålsenligt sätt.
8.3.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
Man bör anlägga mera kalkfilterdiken på sådana marker
där den största delen av sulfiderna oxiderats och största
delen av oxidationsprodukterna har urlakats. Eftersom
olika jordarter har olika stor kapacitet att buffra pH-värdet
borde man redan i planeringsskedet karlägga vilket
1
2
3
Bild 16. Principskiss för kalkfilterdikning (Weppling 1997).
Tabell 2. Total yta dränerad med kalkfilterdiken i Finland år 2000 baserat på miljöstödsavtal.
4
7
53
5
6
kalkningsbehovet är för olika jordarter. Användningen av
bränd kalk medför att jordens partikelstruktur förbättras.
Möjligheterna och effekten av att samordna användandet
av kalkfilterdiken och reglerbar dränering bör ytterligare
utredas.
Metoden skulle förutom inom jordbruket möjligen kunna
användas i skogsbruket fastän dräneringen där utförs
med öppna diken. Kalfilterdikning kunde utgöra en del av
skogsbrukets vattenskydd. Dränerings- och flödesvattnen
kunde efter de gängse vattenskyddsanordningarna ledas
1. Muokkauskerros
2. Hapan sulfaattimaa
3. Hapeton neutraali pohjamaa
4. Maa-aine + poltettu kalkki
5. Pohjaveden pinta
6. Salaojasora
7. Salaojaputki
1. Bearbetningsskikt
2. Sur sulfatjord
3. Syrefri, neutral bottenjord
4. Marksubstans + bränd kalk
5. Grundvattenyta
6. Täckdikesgrus
7. Täckdikesrör
Kalfilterdikning
TE-central ha st
Nyland 42 1
Egentliga Finland 285 22
Satakunta
Tavastland
255 19
Birkaland 80 8
Sydöstra Finland 22 4
Södra Savolax
Norra Savolax
Norra Karelen
Mellersta Finland
13 1
Sydösterbotten 7 2
Österbotten 299 29
Norra Österbotten
Kajanaland
Lappland
15 3
TOTALT 1018 89

via ett kalkfilterdike till recipienten. Man bör ytterligare utreda
användningsmöjligheterna för kalkfilterdikning inom
skogsbruket.
8.4. Justering av vattendragets
reglering och användningen av
pumpstationer
8.4.1. Nuläge
En potentiell vattenskyddsmetod i ett reglerat vattendrag
är att justera regleringen så att man genom att öka flödet
kan späda ut tillflöden av surt vatten. I fall områden i avrinningsområdet
dräneras med pumpstationer kan man ordna
torrläggningen så att surt vatten pumpas upp i vattendraget
från en pumpstation i taget (Teppo et al. 2006) (bild 17). De
invallade områdena utgör endast en liten andel av de sura
sulfatjordarna. Torrläggningsgraden innan invallningen har
ofta varit mycket låg, vilket innebär att endast en liten der av
den sura belastningen har urlakats. Vattnet som pumpas
från dessa områden är därför mycket surt och en effektiv
pumpning kan medföra betydande lokala surhetsproblem.
Genom att justera vattenflödet i reglerade vattendrag kan
man i undantagsfall minska på försurningsolägenheterna.
Genom reglering kan man under de mest sura perioderna
lindra försurnings-olägenheterna genom att späda ut de
sura tillflödena. En annan möjlighet är att leda det sura
54
flödet till områden där de gör så liten skada som möjligt.
Förutsättningarna för att tillämpa dessa metoder har utretts
åtminstone i fråga om Kyro älv.
8.4.2. Riktlinjer för fortsatta åtgärder
För alla vattendrag där en justering av regleringen och användandet
av pumpstationerna konkret kan motverka försurning
bör man uppgöra en för vattendraget specifik plan
för tillämpningen. Sådana vattendrag är till exempel Esse
ås vattendragsområde och Larsmo-Öjasjön samt Kyro älv.
Det är att rekommendera att som ett led i vattenskyddet
för sura sulfatjordar nyttja användandet av pumpstationer.
Ändrandet av pumpningsregimen förutsätter dock tillstånd
av dikningsbolaget. Genom att justera intervallen för att
starta och stoppa pumpningen kan man påverka grundvattennivån
på åkermarken och därmed också påverka
den sura belastningen. I praktiken innebär detta att man
under vegetationsperioden håller grundvattennivån på en
så hög nivå som möjligt. Speciellt under torra somrar kan
denna typ av reglering även höja på skördenivån. Under
plöjnings- och såningstiden samt under skördetiden bör
grundvattennivån likväl hållas så låg att åkrarna håller för
jordbruksmaskinerna. Metoden fungerar bäst i fall det dikessystem
som leder vattnet till pumpstationen endast har
en liten lutning (vilket ofta är fallet på invallade områden)
och om man har tillgång till minst två pumpar med olika effekt.
Med den mindre pumpen sköter man regleringen under
vegetationsperioden då vattenmängderna är mindre.
Bild 17. Den gamla pumpstationen från 1926 och den nya pumpstationen från år 1964 vid det 2300 ha stora torrläggningsområdet Söderfjärden.

9. Förslag för att bemästra
olägenheter orsakade av
sura sulfatjordar
9.1. Lagstiftning
Förslag
Man bör utreda möjligheterna att i vattenlagen, miljöskyddslagen
och i lagstiftningen angående jord- och
skogsbruk tillägga ett omnämnande om att en sur jordmån,
förorsakad av sura sulfatjordar, är en faktor som bör
beaktas vid projektplanering. Genom att stifta nya lagar
eller uppgöra kompletterande direktiv för nu gällande lagar
bör man säkerställa att förbudet mot ändring av vattendrag
i tillräcklig omfattning tas i beaktande vid bedömning av
tillståndsbehov för dränering av sura sulfatjordar. Dessutom
bör man överväga att införa en anmälningsplikt till
miljömyndigheterna angående omfattande projekt som
inverkar på torrläggningsstatusen hos sura sulfatjordar.
Förverkligandet av vattenskyddsanordningar bör underlättas
så att behövliga åtgärder kan förverkligas på även på
områden med passiva markägare.
Ansvaret för den fortsatta beredningen ligger hos jord- och
skogsbruksministeriet, miljöministeriet samt hos justitieministeriet.
Motiveringar
I vattenlagen och miljöskyddslagen samt i lagstiftningen
angående jord- och skogsbruk finns i nuläget inget sårskilt
omnämnande om att sura sulfatjordar är en faktor som
bör beaktas i projektplanering. Omnämnandet av de sura
sulfatjordarna ökar medvetenheten om och beaktandet av
detta miljöproblem. På detta sätt förbättras också karteringen
av de sura sulfatjordarna.
Enligt nu gällande lagstiftning kan dikning genomföras utan
markägarens medgivande, det vill säga på en så kallad
passiv markägares marker, men vattenskyddsanordningar
kan inte placeras på sådana områden. Man bör utreda
möjligheterna att ändra vatten- eller miljöskyddslagen så
att man på en annans mark kan genomföra åtgärder för
att minska på försurningen (t.ex. anlägga våtmarker) enligt
samma principer som man i samband med dikning
kan stadga om pumpstationer och invallningar. Ärendena
skulle då behandlas som förrättningar.
Man bör säkerställa att dikningar i sura sulfatjordar inte
i onödan belastar vattendragen. Ärendet kan skötas an-
55
tingen med hjälp av administrativa direktiv eller genom
att justera vattenlagens stadganden. En anmälningsplikt
till miljömyndigheterna är en möjlighet att förverkliga denna
målsättning. Nuförtiden beaktar man vid bedömning
av tillståndsplikt inte i tillräcklig mån den sammanlagda
inverkan av flere dikningsprojekt, som på basen av lagstiftningen
kunde förutsätta ett åläggande om att minska
belastningen.
9.2. Nationella och regionala
program
Förslag
De sura sulfatjordarna och deras inverkan bör särskilt nämnas
i alla nationella och regionala program, genom vilka
man strävar till att inverka på vattendragens tillstånd och
markens torrläggningsstatus. Sådana program är till exempel
det nationella vattenskyddsprogrammet, regionala
vattenskyddsprogram, nationella och regionala skogsprogram,
program för utveckling av landbygden samt nationella
program för torrläggning. Dessutom bör de sura
sulfatjordarna uppmärksammas i all markplanering som
utförs på sura sulfatjordar. På basen av denna rapport
bör en nationell strategi angående markbunden försurning
uppgöras.
Ansvaret för beaktandet av detta förslag ligger hos dem
som gör uppgör programmen. Ansvaret för beaktandet
av de sura sulfatjordarna vid planering av markanvändning
ligger hos landskapsförbunden och kommunerna.
Ansvaret för beredandet av en nationell strategi för den
markbundna försurningen ligger hos jord- och skogsbruksministeriet
och hos miljöministeriet.
Motiveringar
Via markplanering och de nationella och regionala programmen
kan man styra markanvändningen och vattenskyddet
på de sura sulfatjordarna. I de nu gällande nationella
målsättningsprogrammen har de sura sulfatjordarna
inte behandlats skilt och även i de regionala programmen
har de uppmärksammats ganska bristfälligt. Ett systematiskt
uppmärksammande av de sura sulfatjordarna
vid all markplanering samt i de nationella och regionala
målprogrammen ökar avsevärt medvetandet om de sura
sulfatjordarna och deras betydelse, samt styr markanvändningen
så att man i ett så tidigt skede som möjligt
kan beakta problematiken kring de sura sulfatjordarna
och vidta preventiva åtgärder för att förhindra att problem
uppstår.

9.3. Stödsystem
Förslag
Beaktandet av sura sulfatjordar, och de speciella vattenskyddsåtgärder
de förutsätter, bör på ett mer heltäckande
och mångsidigt sätt än vad som nu är fallet ingå i
stödsystemen för jordbruk, skogsbruk och torrläggning.
Utbudet av stödformer för vattenskyddsåtgärder på sura
sulfatjordar bör utökas. Man bör också utreda möjligheten
att använda Europeiska Unionens vattenramdirektivstöd
enligt § 38 i förordningen om utvecklandet av landsbygden.
Ett villkor för att godkänna stöd för bastorrläggning av sura
sulfatjordar kunde vara en godkänd plan för att bemästra
försurningsproblematiken.
Jord- och skogsbrukets stödformer bör i första hand styras
till kända problemområden. Eftersom dessa inte systematiskt
har kartlagts bör man överväga att via stödmedel tillsvidare
även ersätta de kostnader som sökanden åsamkas av
att kartlägga de sura sulfatjordar som finns i projektområdet.
I brist på heltäckande karteringar bör man också överväga
att tillgodogöra sig nuvarande kunskap. Detta innebär att
man som stödområde kunde avgränsa hela avrinningsområdet
för en å eller älv, som har omfattande försurningsproblem
och där åkerbruk och skogsbruk utgör en märkbar
form av markanvändning. Gränserna för de regioner där
man kan erhålla lantbruksstöd för att anlägga våtmarker bör
justeras så att stöd kan erhållas även i avrinningsområdena
för de vattendrag som mynnar i Kvarken eller Bottenviken.
Den förnyade lagen om ett hållbart skogsbruk beräknas
träda i kraft år 2009. Den borde möjliggöra ett förhöjt planeringsstöd
för speciellt krävande objekt och ett flertal
vattenskyddsåtgärder torde kunna komma att utföras helt
på statens bekostnad. Vid tillämpandet av lagen bör man
utvärdera huruvida planering och förverkligande av vattenskydd
på sura sulfatjordar kan anses vara en speciellt
krävande verksamhet.
Ägoregleringsverksamheten och stödet av den bör utvecklas
så att man vid de dräneringsarbeten som utförs
i samband med ägoregleringen även beaktar miljö- och
vattenskyddsaspekter. Detta görs i enlighet med övrig torrläggningsverksamhet
inom jord- och skogsbruksverksamhet
i synnerhet på områden med sura sulfatjordar.
Ansvaret för utvecklandet av stödsystemen ligger i första
hand hos jord- och skogsbruksministeriet.
Motiveringar
I villkoren för de stöd som erhålls för ägoregleringar och
dränering nämns inget om sura sulfatjordar och de speciel-
56
la vattenskyddsåtgärder de skulle förutsätta. Stödvillkoren
för dränering bör kompletteras eller så bör man på annat
sätt säkerställa att uppkomsten av försurningsolägenhet
förhindras, t.ex. genom att förutsätta uppgörandet av planer
för att bemästra försurningen. Vid tillämpandet av den
nya lagen för hållbart skogsbruk bör man säkerställa att
planering och förverkligande av vattenskyddsåtgärder på
sura sulfatjordar kan anses vara en speciellt krävande
verksamhet, som bör åtnjuta en förhöjd stödnivå.
I jordbrukets investeringsstöd ingår inte för närvarande
(2008) åtgärder som speciellt lämpar sig för sura sulfatjordar.
I fråga om jordbrukets miljöstöd är stöden för reglerbar
dränering och underhåll av bevattning inte bundna till jordmånens
egenskaper. På områden med sura sulfatjordar
bör man kunna bevilja stöd för att ta de mest problematiska
områdena ur bruk. Man bör också stöda odling av grödor
som inte kräver så stort torrläggningsdjup samt stöda anläggandet
och underhållet av våtmarker, reglerbar dränering,
reglerbar underbevattning och andra motsvarande
metoder. Man bör också utreda i vilken mån dessa åtgärder
kan få stöd via vattenramdirektivet.
Åtgärder angående de sura sulfatjordarna borde riktas
till speciellt besvärliga så kallade hot spot-områden, men
sådana områden har ännu inte systematiskt karterats.
Avsaknaden av en heltäckande kartering skall inte hindra
utförandet av vattenskyddsåtgärder. Därför bör man
via stödsystemen kunna ersätta kostnaderna för vattenprover
och jordprovtagning genom borrning vid kartering
av försurningsläget i planeringsområdet. Dessutom bör
man överväga möjligheterna att rikta åtgärderna till avrinningsområdena
för de vattendrag där torrläggning av sura
sulfatjordar förorsakar märkbara olägenheter.
9.4. Direktiv och rekommendationer
Förslag
Nuvarande direktiv och rekommendationer för torrläggning,
nyskiften, jordbruk och torvtäkt bör kompletteras
sålunda att de innehåller konkreta direktiv för hur sura
sulfatjordar skall lokaliseras och med vilka åtgärder försurningsolägenheterna
skall motverkas. Man bör också
förtydliga direktiven för hur vattenlagens stadganden om
förbudet mot förändring av vattendrag skall tillämpas i
fråga om dikningsprojekt som utförs i sura sulfatjordar.
Ansvaret för att direktiven och handböckerna uppdateras
ligger i första hand hos jord- och skogsbruksministeriet
och miljöministeriet.

Motiveringar
Direktiv och handböcker styr markanvändning och de olika
sektorernas vattenskyddsverksamhet på ett entydigt sätt. I
de nuvarande direktiven och handböckerna nämns de sura
sulfatjordarna överlag endast sporadiskt. En metodisk presentation
av hur sura sulfatjordar kan lokaliseras och av de
potentiella vattenskyddsåtgärderna höjer vattenskyddets
nivå och ökar medvetandet om den markbundna försurningen.
I direktiven och handböckerna bör man behandla
objekt som förorsakar omfattande respektive ringa försurningsskador
skilt.
9.5. Information och rådgivning
Förslag
Information och rådgivning angående de sura sulfatjordarna
bör ges i större utsträckning inom alla sektorer. Speciellt
utövare av jord- och skogsbruk, planerare och förverkligare
av projekt som påverkar markens torrläggningsläge,
myndigheter, skolor och den stora allmänheten är i behov
att tilläggsinformation. Det behövs såväl informationsmaterial,
skolningstillfällen som fastighetsvis rådgivning. I
fortsättningen bör det skolningsmaterial, som behandlar
57
den försurningsbelastning som förorsakas av oxideringen
av sulfider i alven och motverkandet av den, utgöra en
egen helhet. Detta material bör särskiljas från det material
som behandlar motverkandet av försurning av markens
ytskikt eftersom dessa problem måste lösas på helt skilda
sätt. Man bör grunda ett informationsnätverk som garanterar
att information alltid finns tillgänglig i samband med
problematiska försurningssituationer. Även landsbygdens
utvecklingsprogram och landsbygdsnätverk bör utnyttjas
för informations- och rådgivningsarbetet.
Motiveringar
I nuläget är information och rådgivning angående de sura
sulfatjordarna icke enhetlig. I den rådgivning som ges åt jordbrukare
och skogsägare i den fastighetsvisa rådgivningen
behandlas den markbundna försurning som orsakas av oxidering
av sulfider endast sporadiskt. Planerarna skolas inte
systematiskt angående identifiering av sura sulfatjordar eller
de vattenskyddsåtgärder som behövs i sådana områden.
Samhällsplanerare, dräneringsplanerare, skogsbruksplanerare,
vägplanerare, planerare av nyskiften, grävmaskinsförare
och andra aktörer på områden med sura sulfatjordar
känner nödvändigtvis inte igen de sura sulfatjordarna och
äger inte heller nödvändig kunskap om vilka åtgärder som
förutsätts för att minimera den belastning de orsakar.

Det tillgängliga informationsmaterialet angående den försurning
som förorsakas av de sura sulfatjordarna är inte
enhetligt. För objekt som förorsakar betydande respektive
ringa försurningsbelastning föreslås likadana åtgärder. Befintlig
kunskap om de problem som de sura sulfatjordarna
orsakar i vattendragen sprids inte omedelbart till aktörerna
inom områden med sura sulfatjordar. Då informationsspridningen
förbättras kan försurningsproblemen minskas
genom en optimal skötsel av områden med reglerbar
dränering och justeringar av regleringen av vattendragen.
9.6. Kartering av sura sulfatjordar
Förslag
En med enhetliga metoder genomförd kartering av förekomsten
av de sura sulfatjordarna, och den risk för belastning av
vattendragen de utgör, bör färdigställas före utgången av år
2015. Man bör överenskomma, helst redan år 2009, om enhetliga
karteringsmetoder och definitioner av sura sulfatjordar
i Finland. I bilaga 6 finns förslag till klassificeringsgrunder
för sura sulfatmarker. Uppgifter från tidigare karteringar
av sulfatjordar bör samlas som GIS-databas och slutmålet
för den nationella karteringen bör vara att nationell GISdatabas
för de sura sulfatjordarna, som kostnadsfritt är
tillgänglig för alla. Ända tills den nationella karteringen är
klar bör man ha möjlighet att få projektspecifikt stöd för
att kartera sura sulfatjordar. För karteringarna bör anvisas
tillräckliga budgetmedel.
Ansvaret för den nationella karteringen av de sura sulfatjordarna
vilar i första hand på Geologiska forskningscentralen
(GTK). De som planerar projekt på områden där sura
sulfatjordar kan förekomma är ansvariga för lokaliseringen
av de sura sulfatjordarna inom projektområdet. Karteringsarbetet
bör organiseras så att man omedelbart karterar de
mest problematiska områdena.
Motiveringar
De sura sulfatjordarna bör karteras och definieras på ett
enhetligt sätt före år 2015. En kartering av de sura sulfatjordarna
skulle ge tillräckliga basuppgifter om förekomsten av
riskområden för samhällsplanering och planering av torrläggning
och vattenskydd. Karteringen skulle också utgöra
en grund för att kunna rikta jord- och skogsbruksstöden till
områden med den mest akuta försurningsproblematiken.
De tidigare karteringarna av sura sulfatjordarna med åtföljande
riskbedömningar har gjorts med varierande metodik
och med användande av olika kriterier. Man bör snarast
möjligt åstadkomma en överens-kommelse om vilka karteringsmetoder
och vilka klassificeringskriterier som skall användas
i Finland. På så sätt skulle man kunna använda de
58
karteringar som utförs inom ramen för enskilda projekt som
en del av den nationella karteringen. Karteringsmetoden
bör också vara sådan att den lämpar sig för att lokalisera
sura sulfatjordar inom ett enskilt skogs- eller åkerskifte.
Sådana karteringar behövs ända tills den landsomfattande
karteringen är klar.
Man bör överenskomma om att projekt- eller fastighetsvisa
karteringsdata överlämnas till den nationella karteringen.
Uppgifterna från den nationella karteringen och riskbedömningen
bör sammanställas till GIS-databas som kostnadsfritt
kan användas av var och en.
Man bör säkerställa att tillräckliga resurser reserveras för
den nationella karteringen. Karteringen bör inledas i kända
problemområden, vilket till exempel innebär sådana vattendrag
där man konstaterat att den markbundna försurningen
förorsakat fiskdöd. Då man prioriterar de områden
som skall karteras bör man nyttja tidigare utförda karteringar
och data från tidigare karteringar bör omedelbart
sammanställas till en GIS-databas.
9.7. Utredningar angående
olägenheter orsakade av försurning
Förslag
De olägenheter som försurningen från de sura sulfatjordarna
förorsakar för fiskeriekonomin, skogsbruket, torvtäktverksamheten
och vattenförsörjningen bör utredas bättre
än vad nu är fallet. Försurningen bör också i tillräcklig
mån beaktas vid uppföljningen av tillståndet i miljön. Man
bör prioritera utredandet av de socioekonomiska konsekvenserna
av de sura sulfatjordarna. Man bör också utveckla
beslutsprocessen för de till problematiken anknutna
stödformerna. Dessutom bör man inleda projekt där man
genomför en deltagande planering i anknytning till detta
ämne.
Ansvaret för att utreda effekterna av de sura sulfatjordarna
ligger i första hand hos universiteten och forskningsinstitutionerna
såsom till exempel Finlands miljöcentral (SYKE),
Vilt- och fiskeriforsknings-institutet (RKTL), Forskningscentralen
för jordbruk och livsmedelsekonomi (MTT) och
Skogsforsknings-institutet (Metla).
Motiveringar
De olägenheter som dräneringarna av de sura sulfatjordarna
medför för jordbruksproduktionen och tillståndet hos
ytvattnen är rätt väl kända. De sura sulfatjordarnas inverkan
på trädens tillväxt, torvtäkter och torvtäktområdenas
fortsatta användning samt på råvattenanskaffningen är

istfälligt känd. Också i fråga om surhetens inverkan på
fiskeriekonomin finns det stora kunskapsluckor.
I fråga om uppföljandet av miljöns tillstånd uppmärksammas
surhet och metallbelastning främst i fråga om uppföljning
av vattnets fysikalisk-kemiska egenskaper. Vid uppföljandet
bör man i tillräcklig mån beakta de fiskeriekonomiska
effekterna samt metallbelastningens miljöpåverkan.
Kunskapen om de socioekonomiska konsekvenserna av
försurningen från de sura sulfatjordarna och motverkandet
av denna försurning de orsakar är mycket ringa. Detta
försvårar beslutsfattandet angående hur problematiken
skall bemästras i de drabbade områdena. Det finns ett
akut behov av tilläggskunskap bland annat som motivering
för att förändra grunderna för jordbruksstödet. Problematiken
kring de sura sulfatjordarna är så omfattande
att resurserna i den närmaste framtiden inte kommer att
vara tillräckliga för alla behövliga åtgärder. Därför behövs
det förbättrade beslutsunderlag för beslutsfattandet samt
en deltagande planering. Detta borde resultera i en konsensus
angående vilka objekt som bör prioriseras i vattenskyddsarbetet.
9.8. Markanvändning och behov av
torrläggning
Förslag
De sura sulfatjordarna bör beaktas vid all planering av
markanvändning. Planeringen av markanvändningen bör
baseras på en tillräcklig kunskap om de sura sulfatjordarna
och om de risker de medför. Detta förutsätter såväl en
nationell kartering som projektspecifika utredningar.
Placeringen av nya aktiviteter bör styras så att man undviker
att lokalisera ett stort torrläggningsbehov till områden
som är problematiska i fråga om sur jordmån. Om och när
en tillståndsbehandling aktualiseras för sådana objekt bör
man stadga om tillräckliga åtgärder för att förebygga eller
lindra den sura belastningen. Man bör fästa uppmärksamhet
vid förekomsten av från sulfatjordar härstammande
sulfider och metaller då man bedömer muddringsbehovet
i mynningsområden för åar och älvar. Muddringsplanerna
bör baseras på kemisk analys de substanser man avser
utföra muddringar i.
I fall sulfidlagren är belägna nära markytan bör man undvika
att öka torrläggningsdjupet till exempel genom att
undvika att anlägga nya skogsdiken. På jordbruksmarker
kan man överväga att odla växer som kräver ett mindre
torrläggningsdjup eller i exceptionella fall överväga att avsluta
torrläggningen och odlandet på området. Sådana
här arrangemang förutsätter mera forskningsresultat för
59
att klargöra effekterna av åtgärderna och för att reda ut
konsekvenserna av förändrandet av stödformerna. Även
inom skogsbruket bör man undvika åtgärder som ökar
torrläggningsdjupet i områden där sulfidlagren ligger nära
markytan. Även i fråga om övrig markanvändning förutsätter
områden där sulfidlagren är belägna nära markytan en
speciell varsamhet.
Då sulfidlagren är djupare belägna bör man vid effektiverandet
av torrläggningen av odlingsmarken använda
reglerbar dränering som möjligen kombineras med kalkfilterdiken.
På täckdikade områden bör man utöka regleringsmöjligheterna
och fästa speciell uppmärksamhet vid
att sköta den reglerbara dräneringen på ett optimalt sätt.
Inom skogsbruket kan de av torrläggningen förorsakade
olägenheterna vid behov minskas genom att anläggandet
av bottendammar.
De speciella krav som de sura sulfatjordarna ställer bör
beaktas såväl i fråga om planering som i förverkligandet
av åtgärder. Man bör iaktta särskild försiktighet då man
muddrar i sura sulfatjordar eller i sura sediment. I fråga
om torvtäkter bör sulfidhaltiga jordar beaktas även då man
planerar täktområdets eftervård och fortsatta användning.
Motiveringar
En grundförsättning för att kunna hantera försurningen är
att man känner till var de sura sulfatjordarna är belägna
samt risken för ursköljning av försurande ämnen. Redan
på basen av nuvarande kunskap kan man rekommendera
olika åtgärdsalternativ för att hantera riskerna med de sura
sulfatjordarna. Bristen på kartläggningar accentuerar betydelsen
av en projektspecifik planering av markanvändningen.
På områden med sura sulfatjordar bör man förhålla
sig kritiskt till att märkbart öka torrläggningsdjupet och
projektspecifikt klarlägga riskerna för försurning ifall tidigare
karteringar inte har gjorts.
De suraste jordarna som förorsakar den största surhetsbelastningen
är förmodligen belägna i kustområdets åkrar
eller i andra bördiga områden, som till exempel invallade
områden. Ur vattenskydds-synvinkel bör man begränsa
odlingen på sådana områden. Eftersom en begränsning
av odlingen skulle ha betydande socioekonomiska konsekvenser
är det skäl att försöka finna andra lösningar. En
övergång till växter som kräver mindre torrläggningsdjup,
som till exempel gräsvallar och växter lämpliga för bioenergiproduktion,
kan utgöra en sådan alternativ lösning.
Konsekvenserna av dessa alternativ borde utredas såväl
ur ett naturvetenskapligt som ur ett socioekonomiskt perspektiv.
Man bör inleda fältförsök för att utreda effekterna
av ett minskad dräneringshöjd. En Life-ansökan som är
under beredning (Catermass-projektet, Bilaga 5) innehåller
ett delprojekt vars målsättning är att utreda bemästrandet

av den sura jordmånen i två försöksfält (Ylistaro och Söderfjärden).
Fältundersökningarna bör förverkligas snabbt
även i fall life-projektet inte erhåller finansiering.
På områden där sulfidlagren inte ligger i omedelbar närhet
av markytan bör traditionellt täckdikade områden förses
med reglerbar dränering eller kalkfilterdiken, ifall det föreligger
ett behov av att effektivera torrläggningen. I fall det
befintliga täckdikningssystemet fungerar tillräckligt bra bör
man överväga att anlägga regleringsbrunnar som möjliggör
införandet av reglerbar dränering.
Inom skogsbruket bör man helt avstå från att dränera eller
öka dräneringsdjupet i de områden som ifråga om förekomsten
av sura sulfatjordar är mest problematiska. I fall
sulfidlagren är djupare belägna kan försurningsskadorna
minskas till exempel genom anläggandet av bottendammar.
9.9. Motverkande av olägenheter
orsakade av sura sulfatjordar
Förslag
Det behövs mera kunskap om de metoder som används
för att motverka de olägenheter som förorsakas av de sura
sulfatjordarna. Detta gäller för kalkfilterdiken, dammar och
bäddar av kalkkross samt för anaeroba kalkfilter. Man bör
även utveckla nya metoder för att motverka olägenheterna
60
genom tillämpa erfarenheter från motsvarande försök i
utlandet.
I problemområden bör man uppgöra avrinningsområdesspecifika
planer angående behovet av kalkning och förutsättningarna
för direkt kalkning i vattendraget. I dessa
planer bör man utvärdera åtgärdernas kostnadseffektivitet
och miljökonsekvenser. För alla vattendrag där det är möjligt
att en justering av vattendragets reglering och en förändrad
pumpningsregim i invallade områden kan motverka
försurningen bör man uppgöra ett lokalt handlingsprogram.
Sådana områden är till exempel vattendragshelheten Esse
å -Larsmo-Öjasjön samt Kyro älv.
Motiveringar
En av sura sulfatjordar förorsakad omfattande miljöskada
är en relativt sällsynt företeelse, som ofta förorsakas av
en långvarig torrperiod. Väl planerade och rätt riktade vattendragskalkningar
och justeringar av vattendragens reglering
kan i sådana fall ha en märkbar inverkan. Eftersom
en av försurning förorsakad miljöskada sprider sig snabbt
är det skäl att uppgöra och kontinuerligt uppdatera handlingsplaner
för hur vattendragskalkning och justeringar av
regleringen skall kunna användas i nödsituationer. I fråga
om vattendragskalkning bör man sträva efter lösningar
som är lätta att förverkliga och endast kräver ett minimalt
underhåll.

10. Konsekvenser
av förslagen
10.1. Allmänt
Kunskapen angående effekterna av de åtgärdsförslag som
framläggs i denna rapport är rätt bristfällig. Därför har effekterna
bedömts enligt en verbal skala. I fråga om de
effekterna av merparten av de föreslagna åtgärderna finns
inga eller endast ringa resultat från fullskaliga fältförsök att
tillgå. Detta medför att det tillsvidare är mycket svårt att
utvärdera deras reella konsekvenser.
De åtgärder som granskats har en mycket varierande effekt
i fråga om att motverka försurning. Genom förändrad
markanvändning och en förändring av torrläggningspraxisen
kan man åstadkomma en märkbar effekt på försurnings-
och metallbelastningen förutsatt att förändringarna
genomförs på ett stort område. Genom reglerbar dränering
kan man effektivt minska belastningen från merparten
av sulfatjordarna förutsatt att regleringen sköts på
ett ändamålsenligt sätt. Likaså har anläggandet av bottendammar
bedömts vara en effektiv eller till och med
mycket effektiv metod. Effekten av direkt kalkning i vattendrag
varierar betydligt beroende på omständigheterna.
Erfarenheterna av användning av anaeroba kalkfilter och
dammar av kalkkross är små. Man har bedömt att effekten
hos de anaeroba kalkfiltren är medelmåttig men klimatet
i Finland medför låga vattentemperaturer då flödena är
stora. Den låga temperaturen hämmar de mikrober vars
verksamhet utgör metodens centrala funktion. Effekten
av justering av regleringen torde vara rätt god även om
metoden endast lämpar sig för utbyggda vattendrag. Kalkning
av det brukade skiktet på åkrar har ingen väsentlig
inverkan på surhets- och metallbelastningen från de sura
sulfatjordarna.
De direkta kostnader som förorsakas av förändrad markanvändning
och torrläggningspraxis är vanligen låga. De
indirekta effekterna på näringsidkandet kan dock vara
omfattande. Kalkning av vattendrag som omfattar en hel
å eller älv är vanligen en mycket kostsam åtgärd. Även de
anaeroba kalkfiltren har bedömts vara mycket kostsamma
enär metoden förutsätter användning av stora markområden.
De socioekonomiska konsekvenserna av de sura sulfatjordarna
har inte klarlagts och ett akut behov att ytterligare
kunskap föreligger. De socioekonomiska konsekvenserna
är direkt beroende av åtgärdernas omfattning samt av hur
stor del av fastighetens åkrar som berörs. I fall en förändrad
markanvändning och torrläggningspraxis skulle med-
61
föra en märkbar minskning av den odlade arealen eller
en förändring av lägenhetens produktionsinriktning skulle
de negativa ekonomiska konsekvenserna vara betydande.
De sociala konsekvenserna av de övriga metoder som
granskats är förmodligen av mindre omfattning. Å andra
sidan bör man också beakta övriga socioekonomiska konsekvenser
- särskilt i fråga om rekreationsbruket av vattendragen
och fiskeriekonomin. En preliminär granskning av
de socioekonomiska konsekvenserna för lantbruket finns
i tabell 3.
10.2. Kostnader
De lagstiftningsåtgärder som föreslås i denna rapport medför
rätt ringa kostnader. Det är närmast de projektspecifika
karteringarna av de sura sulfatjordarna som medför
kostnader. Kartering av sura sulfatjordar med hjälp av pHanalys
kostar 15 euro/prov.
De förändringar som föreslås i fråga om stödformerna förutsätter
en märkbar ökning av stödmedel för områden med
sura sulfatjordar. I synnerhet jordbruket skulle vara i behov
av utökat stöd för att möjliggöra att de mest problematiska
områdena kan tas ur odlingsbruk och för att man skall
kunna utöka odlandet av växter som kräver mindre torrläggningsdjup
samt anläggandet av reglerbar dränering.
Stödet för skötsel av reglerbar dränering är nu 54 euro/ha/
år och stödet för reglerbar underbevattning är 108 euro/ha/
år. Tagandet av åkrar ur odlingsbruk torde kunna jämföras
med det nuvarande stödet för skyddszoner, vilket innebär
att stödnivån kunde tänkas vara 350-450 euro/ha/år.
Det finns ingen heltäckande bedömning av kostnaderna
för att utöka informations- och rådgivnings-verksamheten.
I vattenvårdsplanen för Kumo älv-Skärgårdshavet-
Bottenhavet (2008) har man bedömt att en heltäckande
rådgivning under åren 2010-2015, för de fastigheter som
befinner sig på områden med sura sulfatjordar, skulle kosta
ca 800 000 euro/år. Detta innebär att man årligen skulle ge
fastighetsvis rådgivning åt 2600 lägenheter och kostnaden
per informationstillfälle skulle då vara 300 euro/lägenhet.
Enligt en preliminär beräkning av Geologiska forskningscentralen
(GTK) skulle kostnaderna för att utveckla metodiken
för att kartlägga de sura sulfatjordarna samt för
att genomföra karteringen i hela landet kosta 9,2 miljoner
euro. I fall karteringen skall utföras 2010-2015 är de årliga
kostnaderna ca 1,5 miljoner euro. En mer exakt kalkyl
erhålls då Geologiska forskningscentralen noggrannare
har kunnat definiera antalet objekt som skall karteras samt
karteringens kostnadsnivå. Karteringen ingår delvis i Geologiska
forsknings-centralens normala budgetreglerade
verksamhet.

Kostnaderna för att utreda konsekvenserna av de sura sulfatjordarna
har till en del beräknats i Catermass-projektets
projektplan. För år 2010-2012 har man beräknat behovet till
2,6 miljoner euro. Då man ännu beaktar de övriga föreslagna
utredningarna i denna rapport är behovet av medel för
forskning - och utveckling åtminstone i storleksordningen
5 miljoner euro.
Kostnaderna för att förändra markanvändningen och torrläggningsdjupet
har inte beräknats. I vattenvårds-planen
för Kumo älv-Skärgårdshavet-Bottenhavet (2008) har man
bedömt att en reglering av dränerings-förhållanden borde
utföras på ett 117 500 ha stort område. Om kostnaderna
Tabell 3. Uppskattning av effekten hos åtgärder för att bemästra försurning orsakad av sura sulfatjordar.
Åtgärd
Byte av odlingsväxt eller tagande
av åker ur odlingsbruk
Effekt angående
motverkande
av försurning
Mycket effektivt,
delvis osäker effekt
62
för en reglering av dräneringsförhållandena beräknas utgående
från den stödnivå som gäller i fråga om reglerbar
dränering, skulle de årliga kostnaderna vara 16 miljoner
euro.
Man har inte utrett det totala behovet av reglerbar dränering,
reglerbar underbevattning eller anläggande av
bottendammar. I vattenvårdsplanen för Kumo älv-Skärgårdshavet-Bottenhavet
(2008) har man beräknat att för att
förbättra vattendragens tillstånd borde år 2015 reglerbar
dränering och andra motsvarande åtgärder ha förverkligas
på ett 78 400 ha stort område. Detta medför en årlig kostnad
i storleksordningen 12 miljoner euro.
Kostnad för
förverkligande
Sociala
effekter
Rekommendation
för motverkande
av försurning
Fördelaktigt Omfattande Rekommenderas
Ändring av dräneringsmetod Mycket effektivt Fördelaktigt Omfattande Rekommenderas
Vattenskyddskonstruktioner vid
dikning
Reglerbar dränering
Reglerbar underbevattning och
återvinning av dräneringsvattnet
Mycket effektivt Rätt dyrt Mycket små Rekommenderas
Rätt effektivt, x),
delvis osäker effekt
Anläggande av bottendammar Effektivt
Rätt dyrt Små Rekommenderas
Rätt effektivt Rätt dyrt Små Rekommenderas
Rätt
fördelaktigt
Små Rekommenderas
Kalkning av jordmånen Ineffektivt Fördelaktigt Små Rekommenderas ej
Kalkning av vattendrag Rätt effektivt Mycket dyrt Små
Anaeroba kalkfilter Rätt effektivt Mycket dyrt Små
Dammar och bäddar av kalkkross Osäker effekt Rätt dyrt Små
Kalkfilterdikning
Justering av reglering och
pumpstationsregimer
x) på områden där sulfidsedimenten är rätt djupt belägna
xx) går att tillämpa endast i en del fall
Rätt effektivt,
delvis osäker effekt
Rätt effektivt
Dyrt Små
Rätt
fördelaktigt
Mycket små
Rekommenderas för
specifika objekt
Kräver
tilläggskunskap
Kräver
tilläggskunskap
Kräver
tilläggskunskap
Rekommenderas för
specifika objekt

11. Sammandrag
I denna rapport granskas behovet av tilläggsutredningar
angående minskandet av belastningen från de sura
sulfatjordarna samt riktlinjer för motverkandet av de olägenheter
de åsamkar. Målsättningen med utredningen
är att gynna hållbara lösningar för markanvändning och
dränering samt att införa en praxis som innebär att surhets-
och metallbelastningen från de sura sulfatjordarna
blir möjligast liten.
De största förekomsterna av sura sulfatjordar i Europa
finns i Finland och ytan av de uppodlade sulfatjordarna
uppskattas vara mellan 50 000 och 336 000ha. De förekommer
som mest rikligt i sydvästra och västra Finland
mellan Mynäjoki och Limingoviken. De sura sulfatjordarna
har huvudsakligen uppkommit under Litorina-perioden för
över 4000 år sedan.
I rapporten konstateras att de sura sulfatjordarna länge
ansågs vara ett problem endast för jordbruksproduktionen.
Först senare har man konstaterat att de sura sulfatjordarna
har en märkbar påverkan på fiskeriekonomin, vattenförsörjningen,
skogsbruket, torvtäktsverksamheten samt på
yt- och grundvatten. De sura sulfatjordarna utgör ingen
miljörisk så länge som sulfitsedimenten hålls vattentäckta.
I fall sulfidsedimenten hamnar ovanför grundvattennivån
blir de oundvikligen sura.
Den försurnings- och metallbelastning som uppkommer
då de sura sulfatjordarna dräneras försämrar tydligt det
ekologiska och kemiska tillståndet hos ytvattnen på västkusten
och medför att de inte kan uppnå ett god ekologisk
status. Den mest synliga olägenheten, som orsakas av
dräneringen av de sura sulfatjordarna, är periodiskt förekommande
fiskdöd.
De skador som de sura sulfatjordarna åsamkar kan minskas
med flere olika metoder, som kan delas upp i två olika
grupper dvs a) att försöka stoppa eller minska oxideringen
av sulfidsedimenten och b) att försöka neutralisera eller
späda ut den uppkomna sura belastningen. Det är dyrt
att åtgärda redan uppkomna skador och därför bör man
i första hand försöka förhindra oxideringen av sulfidsedimenten.
I rapporten poängteras att de sura sulfatjordarna bör tas
i beaktande vid alla former av markanvändning och att
planeringen av markanvändningen bör baseras på en tillräcklig
kunskap om de sura sulfatjordarna och de risker
de innebär. Placeringen av nya verksamheter bör styras
så att man undviker att märkbart öka behovet av torrläggning
på de mest problematiska områdena. I fall sulfidsedimenten
är belägna nära markytan bör man undvika att
63
öka torrläggningsdjupet. I rapporten konstateras att man
på sådana områden bör övergå till att odla växter som
kräver mindre torrläggningsdjup. I en del extrema fall bör
man upphöra med jordbruk på området. I rapporten poängteras
ordnandet av odlingen och torrläggningen på
problemområdena förutsätter ytterligare forskning och en
förändring av stödsystemen. Även inom skogsbruk och annan
markanvändning bör man inom de mest problematiska
områdena undvika åtgärder som ökar torrläggningsdjupet.
I rapporten konstateras att de sura sulfatjordarna inte specifikt
har uppmärksammats i vatten-, miljö-, jordbruks- och
skogslagstiftningen. Även i fråga om nationella och regionala
program och handböcker har de sura sulfatjordarna
till stor del förbigåtts. De speciella åtgärder som behövs på
sura sulfatjordar uppmärksammas på ett varierande sätt
i de stödsystem som finns för bastorrläggning, jordbruk
och skogsbruk. I rapporten föreslås ett förtydligande av
lagstiftning, direktiv och handböcker. Det föreslås att stödsystemen
bör ändras så att de bättre beaktar de åtgärder
som behövs för att minska olägenheter orsakade av de
sura sulfatjordarna.
Förekomsten av sura sulfatjordar har karterats inom ramen
för olika projekt men de insamlade uppgifterna är inte lätta
att få tag på. Finland saknar enhetliga kriterier för hur dylika
områden skall karteras och kategoriseras. Med nuvarande
resurser skulle en kartering av de sura sulfatjordarna räcka
tiotals år. I rapporten konstateras att det finns ett akut behov
av en heltäckande och enhetligt utförd kartering av såväl
förekomsten av de sura sulfatjordarna som den risk för
belastning av vattendragen de innebär. En avsaknad av en
heltäckande kartering får dock inte förhindra att åtgärder
vidtas i områden där man redan vet var sura sulfatjordar
förekommer. De socioekonomiska konsekvenserna av de
sura sulfatjordarna har inte utretts.
I rapporten konstateras att mera kunskap behövs om de
sura sulfatjordarna och om de kostnader, nackdelar och
fördelar som de metoderna att motverka deras negativa
inverkan medför. Det finns även ett behov av hjälpmedel för
beslutsfattandet och av en interaktiv planering. I rapporten
poängteras vikten av rådgivning och skolning angående
de sura sulfatjordarna. I rapporten ingår en omfattande
litteratur-förteckning angående de sura sulfatjordarna.
I rapporten föreslås bl.a. följande åtgärder:
Lagstiftning, program och stödsystem:
• Lagstiftningen utvecklas så att de sura sulfatjordarna
beaktas som en utgångspunkt i projektplanering och
möjliggör att vattenskyddsåtgärder även kan utföras på
passiva delägares marker.

• De sura sulfatjordarna och deras effekter beaktas i alla
nationella och regionala program, i vilka man strävar till
att påverka markernas torrläggningsstatus eller vattendragens
tillstånd.
• De specialåtgärder som behövs för att hantera den
markbundna försurningen understöds. Stödsystemen
för dräneringsverksamhet inom jordbruk, skogsbruk
samt övrig torrläggnings-verksamhet utvecklas.
• Direktiv och rekommendationer för torrläggning, nyskifte,
jordbruk, skogsbruk och torvtäkt kompletteras.
• Naturvärdeshandelns och det så kallade ”vattenramdirektivstödets”
potential angående surhetsbekämpning
utvärderas.
• Information och rådgivning angående de sura sulfatjordarna
utökas inom alla sektorer.
• Rådgivningen och rådgivningsmaterialet skall specificeras
utgående från hur djupt sulfidsedimenten är belägna.
Förekomst och olägenheter
av sura sulfatjordar:
• Nationella rekommendationer angående karteringsmetoder
och kategorisering av de sura sulfatjordarna uppgörs.
• En sammanställning av hittills utförda karteringar av sura
sulfatjordar görs.
• En kartering av de sura alunjordarnas förekomst och
en heltäckande kartering av de risker för belastning av
vattendragen de medför färdigställs år 2015.
• Mera information om de sura sulfatjordarnas inverkan
på fiskeriekonomi, skogsbruk, torvtäkt och vattenförsörjning
inskaffas.
• Mera information om de socioekonomiska effekterna av
de sura sulfatjordarna inskaffas. Effekterna av olägenheterna
och motåtgärderna övervakas.
Förhindrande av uppkomst av skador
förorsakade av sura sulfatjordar:
• De sura sulfatjordarna beaktas vid all planering av markanvändning
• På särskilt problematiska områden där sulfidlagren ligger
nära markytan undviks ett ökande av dräneringsdjupet
eller motsvarande åtgärder. En möjlighet är övergång till
odling av växter som kräver ett mindre torrläggningsdjup.
• I områden där sulfidsedimenten är djupare belägna ökas
tillämpningen av reglerbar dränering, av olika bottendammlösningar
samt av reglering av torrläggningen.
• Metoderna för att reglera torrläggningen utvecklas och
direktiv för metodiken sammanställs.
• Sura sulfatjordar beaktas vid bedömning av tillståndsbehov
för muddringar och en definition av de kemiska
analyser som skall ingå i muddringsplanering görs.
64
Motverkande av de skador som de
sura sulfatjordarna förorsakar:
• Mera information inskaffas om funktionen hos kalkfilterdiken,
dammar av kalkkross och anaeroba kalkfilter samt
om andra nya metoder för att minska belastningen.
• Avrinningsområdesspecifika planer uppgörs, möjligheterna
att kalka vattendraget klargörs och åtgärdsplaner
uppgörs för att klarlägga möjligheterna att ta hjälp av
vattendragsregleringen under sura perioder.
• Ett regionalt informationsnätverk grundas för att säkra
en effektiv spridning av information under perioder med
akuta försurningsproblem.
Ytterligare föreslås i rapporten uppgörandet av en nationell
strategi för att minska de skador som
de sura sulfatjordarna åstadkommer.

12. Litteratur angående
de sura sulfatjordarna
Aarnio B. 1922. Über salzböden (Alunaböden) des humiden
Klimas in Finnland. Comptes Rendus de la Conference
Extraordinaire Agropedologique á Prague, pp. 186-192.
Aarnio B. 1937. Über Gyttjaböden. Bodenkunde und
Pflanzenernährung 2: 186-192.
Alasaarela E. 1981. Ennakkoarvio Rintalan pengerryksen
ja Seinäjoen suuosan oikaisun vaikutuksista Kyrönjoen ja
Seinäjoen veden laatuun. Pohjois-Suomen vesitutkimustoimisto.
11 s.
Alasaarela E. 1981. Ennakkoselvitys Kyrönjoen yläosan
vesistötöiden työnaikaisista ja valmistumisen jälkeisen
käytön vaikutuksista Kyrönjoen veden laatuun. Pohjois-
Suomen vesitutkimustoimisto. 61 s.
Alasaarela E., Havu J., Heikkinen K. and Weppling K.
1990. Neutralization of acidified watercourses. In: Kauppi
et al. (eds.) Acidification in Finland. Springer-Verlag, Berlin.
P. 1117-1125. ISBN 3-540-52213-1.
Backlund K, Boman A, Fröjdö S & Åström M. 2005. An
analytical procedure for determination of sulphur species
and isotopes in boreal acid sulphate soils and sediments.
Agricultural and Food Science, Vol 14 (2005): 70 – 82.
Beers W F J van. 1962. Acid sulphate soils. International
Institute for Land Reclamation and Improvement Bulletin
3. 31 s.
Björklund A. 1985. Mera om markförsurningen – Moränerna
innehåller enorma svavelmängder. Finlands Natur.
Natur och miljö. Ss 4 – 7.
Björkqvist D. & Weppling K. 1987. Liming as a method to
neutralize highly acidic drainage waters from sulphate basins
in Western Finland. Proc. Int. Symp. On Acidification
and Water Pathways, Bolkesø 4-5 May 1987, p. 365-374.
Bloomfield C. 1972. The oxidation of iron sulphides in
soils in relation to the formation of acid sulphate soils, and
of ochre deposits in field drains. Journal of Soil Science
23: 1-16.
Boman A. 2008. Sulphur dynamics in boreal potential and
actual acid sulphate soils rich in metastable iron sulphide.
Department of geology and mineralogy, Åbo akademi university.
Akademic dissertation. Åbo 2008.
65
Bronswijk J J B & Groenenberg J E. 1993. A simulation
model for acid sulphate soils. I: basic principles. Selected
papers of the Ho Chi minh City symposium on acid sulphate
soils. ILRI Publication 53: 341-355.
Bärlund I, Tattari S., Yli-Halla M & Åström M. 2002. Effect
of intensified surface liming, control drainage and lime
filter drainage on groundwater level and drainage water
quality on acid sulphate soils at research fields in Ilmajoki
and Mustasaari. Internet-julkaisu, toukokuu 2002. http://
www.ymparisto.fi/eng/research/projects/ hapsu/hapsufinal.doc.
Bärlund I, Tattari S, Yli-Halla M & Åström M. 2004. Effects
of sophisticated drainage techniques on groundwater
level and drainage water quality on acid sulphate soils – Final
report of the HAPSU project. The Finnish Environment
732. Finnish Environment Institute. 66 s.
Bärlund I, Tattari S, Yli-Halla M & Åström M. 2005.
Measured and simulated effects of sophisticated drainage
techniques on groundwater level and runoff hydrochemistry
in areas of boreal acid sulphate soils. Agricultural
and Food Science, Vol 14 (2005): 98 – 111.
Dent D. 1986. Acid suphate soils: a baseline for research
and development. International Institute for Land Reclamation
and Improvement/ILRI. 196 s.
Edén P. 1994. Wide-spaced sampling of overbank sediment,
till, humus and river water in Fennoskandia. Applicability
for global geochemical mapping and environmental
assessment. Väitöskirja. Åbo Akademi. 44 s.
Edén P, Weppling K & Jokela S. 1999. Natural and landuse
induced load of acidity, metals, humus and suspended
matter in Lestijoki, a river in western Finland. Boreal Environmental
Research 4:31 – 43.
Erviö R. 1975. Kyrönjoen vesistöalueen rikkipitoiset viljelysmaat.
Journal of the Scientific Agricultural Society of
Finland. Maataloustieteellinen Aikakauskirja vol. 47:550
– 561.
Erviö R. 1991. Chemical properties of air-dried samples
from an unlimed and limed acid sulphate soil profile and
leaching of elements from the profile. Annales Agriculturae
Fenniae 30: 321-329.
Erviö R & Palko J. 1984. Macronutrient and micronutrient
status of cultivated acid sulphate soils at Tupos, Finland.
Annales Agriculturae Fenniae 32: 121-133.

FAO. 1988. FAO/Unesco Soil Map of the World. Revised
legend with corrections. World Soil Resources Report 60.
Reprinted as a Technical paper 20, ISRIC, Wageningen,
The Netherlands. 140 s.
FAO. 2006. World Reference Base for Soil Resources
2006. A framework for international classification, correlation
and communication. World Soil Resources Reports
103. Rome, Italy. 128 s.
Fältmarsch R.M., Åström M. & Vuori K.-M. 2008. Environmental
risks of toxic metals mobilised from acid sulphate
soils in Finland: a literature review. –Boreal Environment
Research 13: 444-456.
Hartikainen H & Yli-Halla M. 1986. Oxidation-induced
leaching of sulphate and cations from acid sulphate soils.
Water, Air and Soil Pollution 27: 1-13.
Heikkinen, M. 2004. Luohuanjoen happamoitumiseen liittyvät
vesianalyysit vuosina 2002 ja 2003. Moniste. Pohjois-Pohjanmaan
ympäristökeskus 26.1.2004.
Heikkinen K & Alasaarela E. 1988. Happamoituneiden
vesistöjen neutralointi. Vesi- ja ympäristöhallinnon julkaisuja
18. Helsingfors. 93 s.
Honkavaara T. 1951. Tuloksia huomattavimmasta kalkituskokeestamme.
Koetoiminta ja käytäntö 8, 3:1-3.
Hudd R. 2000. Springtime Episodic Acidification as a Regulatory
Factor of Estuary Spawning Fish Recruitment.
Väitöskirja. Helsinki yliopisto. 37 s.
Hudd R & Leskelä A. 1998. Acidification-induced species
shifts in coastal fisheries off the river Kyrönjoki, Finland: a
case study. Ambio 27: 535-538.
Hutka R, Laitinen T, Holmberg M, Maunula M & Schultz
T. 1996. Happamien sulfaattimaiden ionivirtausmalli HAP-
SU. Suomen ympäristö 8, 154 p.
Huttu U. 2007. Happamuuden vähentäminen Rintalan
pengerrysalueella. Sura sulfatjurdar - Happamat sulfaattimaat.
Seminaari Kokkolassa 20.4.2007. http://www.gtk.
fi/ajankohtaista/SS_JORD/Tiivistelmat_Sammandrag.pdf
Huttu U & Koskenniemi E. 1998. Rintalan pengerryksen
valumavesien happamuuden vähentäminen Kyrönjoella.
Alueelliset ympäristöjulkaisut 69. Länsi-Suomen ympäristökeskus.
17 s.
66
Iivonen P & Kenttämies K (toim.). 1993. Vesistöjen koeneutralointi.
Vesi- ja ympäristöhallinnon koeneutralointiohjelman
raportti vuosilta 1991 – 1992. Vesi- ja ympäristöhallituksen
monistesarja Nro 458. 63 s.
Iivonen P & Kenttämies K (toim.). 1995. Happamoituneiden
vesistöjen kalkitus Suomessa. Vesi- ja ympäristöhallinnon
julkaisuja – sarja A 204. Vesi- ja ympäristöhallitus.
71 s.
Joensuu S, Makkonen T & Matila A. 2007. Metsätalouden
vesiensuojelu-opas. Metsätalouden kehittämiskeskus Tapio. 48 s.
Jord- och skogsbruksministeriet. 2005. Reglerbar
dränering, reglerbar underbevattning, återanvändning av
torrläggningsvatten. Jordbrukets miljöspecialstöd år 2000-
2006. Broschyr. 8 s.
Joukainen S. 1998. Happamien sulfaattimaiden ympäristöongelmat
– seminaari 30.9.1998 EU Life – Environment.
Suomen ympäristökeskuksen moniste 142. Suomen ympäristökeskus.
44 s.
Joukainen S & Yli-Halla M. 2003. Environmental impacts
and acid loads from deep sulphidic layers of two
well-drained acid sulphate soils in western Finland. Agriculture,
Ecosystems and Environment 95 (2003) 297
– 309.
Kalliolinna M & Aaltonen E-K. 2000. Utredning av belastningen
år 1999 och vattenskyddsplan för Kronoby å.
Pohjanmaan vesiensuojeluyhdistys ry. 43 s.
Kettunen J. 1983. Selvitys Mälsorin kuivatusalueen virtaamista,
sulfaattikuormituksesta ja happamien kuivatusvesien
neutraloinnista. Salaojakeskus. 30 s.
Kivinen E. 1938a. Uber die Eigenschaften der Gyttjaböden.
Bodenkunde und Pflanzenernährung 9/10:122-134.
Kivinen E. 1938b. Untersuchungen uber die Eigenschaften
der Gyttjaböden. Agrogeologisia julkaisuja 48.
Kivinen E. 1938c. Papulanlahden liejualue Viipurissa. Referat:
Ein Gyttjagebiet der Bucht Papulanlahti in der Stadt
Viipuri. Agrogeologisia julkaisuja 49. 14 p.
Kivinen E. 1944. Aluna- eli sulfaattimaista. Referat: Über
Alaun- oder Sulfatböden. Journal of the Scientific Agricultural
Society of Finland 16: 147-161.

Kivinen, E. 1950. Sulphate soils and their management in
Finland. In: Fourth International Congress of Soil Science.
Transactions, Vol II: p. 259-262
Komulainen E-S., Leinonen R. Nikunen E. & Soivio
A. 1987. Happaman veden vaikutuksista ahveneen (Perca
Fluviatilis L.) Osa 2. Laboratoriotutkimusten tulokset.
Helsingin yliopisto. Suomen voimalaitosyhdistys ry. 35 s.
Kubin, E. 1999. Maankohoamisrannikon sulfidisavimaiden
metsittäminen. Teoksessa: Karlsson, K. (toim.). Metsät
Pohjanmaan rannikolla. Metsäntutkimuslaitoksen tiedonantoja
723. s. 50–58.
Kustula V., Witick A. & Meriläinen J. 2005a. Successive
alkalinity producing system for the treatment of acid
sulphate soil runoff: preliminary results of a field trial. Agricultural
and Food Science Vol. 14 (2005): 112 – 121.
Kustula V., Witick A. & Meriläinen J. 2005b. Rintalan
alueen happamien valumavesien käsittely – loppuraportti.
Ympäristöntutkimuskeskuksen tiedonantoja 160. Jyväskylän
yliopisto. 43 s.
Lahermo P., Väänänen P., Tarvainen T., Salminen R.
1996. Geochemical atlas of Finland, Part 3: Environmental
geochemistry – stream waters and sediments. GTK,
Esbo. 149 s.
Lakso E., Lindroos S. & Weppling K. 1989. Neutralointiohjeet
happamien sulfaattimaiden valumavesille. Vesi- ja
ympäristöhallinnon julkaisuja 34. Vesi- ja ympäristöhallitus.
Helsinki. 29 s.
Laudon H. 2000. Separating natural acidity from anthropogenic
acidification in the spring flood of northern Sweden.
Väitöskirja. Sveriges lantbruksuniversitet. Umeå. 48 s.
Lax K. 2005. Stream plant chemistry as indicator of acid
sulphate soils in Sweden. Agricultural and Food Science
Vol. 14 (2005): 83 – 97.
Lindroos, A-J., Derome, J., Raitio, H. & Rautio, P. 2007.
Heavy metal concentrations in soil solution, soil, and needles
in a Norway spruce stand on an acid sulphate forest
soil. Water, Air, and Soil Pollution 180: 155–170.
Londesborough S (toim.), Holm K, Jaakkonen S, Jokela
S, Kallio-Mannila K, Mannio J, Mehtonen J, Nikunen
E, Pyy O, Siimes K, Silvo K ja Verta M. 2006. Haitallisista
aineista aiheutuvan kuormituksen vähentäminen. Taustaselvitys
osa II – Vesiensuojelun suuntaviivat vuoteen 2015.
Suomen ympäristökeskuksen raportteja 23/2006. 51 s.
67
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Kokemäenjoen-Saaristomeren-Selkämeren
vesienhoitoalueen
vesienhoitosuunnitelmaksi vuoteen 2015. 231 s
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Lestijoen-
Pöntiönjoen vesistöalueen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Perhonjoen-Kälviänjoen
vesistöalueen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Luodon-Öjanjärveen
laskevien vesistöjen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Lapuanjoen
vesistöalueen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus vesistöalueen
Kyrönjoen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Närpiönjoen
vesistöalueen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Isojoen
– Teuvanjoen vesistöalueen vesienhoidon toimenpideohjelmaksi
vuoteen 2015.
Länsi-Suomen ympäristökeskus, 2008. Ehdotus Länsi-
Suomen ympäristökeskuksen alueen rannikon ja pienten
jokien vesienhoidon toimenpideohjelmaksi vuoteen 2015.
Maa- ja metsätalousministeriö 2007, Maa- ja metsätalousministeriön
tilusjärjestelystrategia 2008 - 2013, maa- ja
metsätalousministeriö, ISBN 978-952-453-356-0
Maa- ja metsätalousministeriö 2007, Manner-Suomen
maaseudun kehittämisohjelma 2007-2013. Maa- ja metsätalousministeriö.
Euroopan maaseudun kehittämisrahasto.
CC1 2007 F1 06 RPO 001.
Maa- ja metsätalousministeriö 2008, Maatalouden ravinnekuormitus
ja sen tehokkaat vähentämistoimenpiteet,
Loppuraportti, Työryhmämuistio mmm 2008:9. Helsinki
Makkonen, T., Joensuu, S., Hämäläinen, T., Leinonen,
A., Vuollekoski, M., Hiltunen, T. ja Lintinen, P. 2006.
Kunnostusojituksen ja maanmuokkauksen vesiensuojelun
parhaat käytännöt pilottihanke (Vespa). Väliraportti. 5 s.

Manninen H. 1972. Maankuivatustoimenpiteiden vaikutus
veden laatuun lähinnä Kyrönjoen vesistöalueella. Diplomityö.
Vaasan vesipiiri. Vesihallitus. 133 s.
Merilä, P., Smolander, A. & Strömmer, R. 2002. Soil nitrogen
transformations along a primary succession transect
on the land-uplift coast in western Finland. Soil Biology &
Biochemistry 34:373–385.
Meriläinen J. 1988. Happamien vesien ongelma Kyrönjoen
suistossa – vaikutus suiston kasvillisuuteen ja eläimistöön.
Yhteenveto. Jyväskylän yliopisto. Ympäristötutkimus-keskus.
24 s.
Metsätalouden kehittämiskeskus Tapio. 2006. Hyvän
metsähoidon suositukset. 59 s.
Metsätalouden ympäristöopas. Metsähallitus 2004.
Edita Prima Oy.
MMM, Metla & Tapio 2004. Metsätalouden vesiensuojelu
”Vesistökuormituksen vähentäminen ja seuranta” - hankkeen
loppuraportti, kouluttajan opas 2004. MMM, Metla &
Tapio 2004. 85 s.
Moorman F R. 1963. Acid sulphate soils of the tropics.
Soil Science 95: 271-275.
Myllynen K., Ojutkangas E & Nikinmaa M. 1997. River
water with high iron concentration and low pH causes mortality
of lamprey roe and newly hatched larvae. Ecotoxicology
and Environmental Safety 36:43-48.
National strategy for the management of coastal acid
sulfate soils. 2000. Australian government, Department
of the Environment, Water, Heritage and the Arts. Internetosoite:http://www.mincos.gov.au/__data/assets/pdf_file/0003/316065/natass.pdf
Niemi J. & Raateland A. 2007. River water quality in the
Finnish Eurowaternet. Boreal environment research 12:571
– 584.
Nordmyr L., Boman A., Åström M. & Österholm P.
2006. Estimation of leakage of chemical elements from
boreal acid sulphate soils. Boreal environment research
11: 261 – 273.
Nordmyr L., 2008. Release, transport and deposition of
metals in a coastal acid sulphate soil landscape, Western
Finland. Department of geology and mineralogy, Åbo akademi
university. Akademic dissertation. Åbo 2008.
68
Paasonen-Kivekäs M & Yli-Halla M. 2005. A comparison
of nitrogen and carbon reserves in acid sulphate and non
acid sulphate soils in western Finland. Agricultural and
Food Science Vol. 14 (2005): 57 – 69.
Pajula H. (toim). 2003. Ojitustoimitusopas. Peruskuivatuksen
laaturyhmä. Maa- ja metsätalousministeriön julkaisuja
4/2003. ISBN 952-453-126-7
Pajula H. ja Järvenpää L. (toim). 2007. Maankuivatuksen
ja kastelun suunnittelu. Työryhmän mietintö. Suomen ympäristökeskuksen
raportteja 23 | 2007
Palko J. 1988. Happamien sulfaattimaiden kuivatus ja
kalkitus Limingan koekentällä 1984 – 1987. Vesi- ja ympäristöhallinnon
julkaisuja 19. 84 s.
Palko J. 1994. Acid sulphate soils and their agricultural
and environmental problems in Finland. Väitöskirja. University
of Oulu. 58 s.
Palko J. 1998. Såkabäckenin perkauksen vaikutukset
Perhonjoen veden happamuuteen ja toimenpiteet vaikutusten
estämiseksi. Envitop – Environmental technology
and research. 4 s.
Palko J. & Alasaarela E. 1988. Happamien sulfaattimaiden
esiintyminen ja niiden vaikutus veden happamuuteen
Luodon-Öjanjärven vesistöalueella. Larsmo-Öjasjöns flodområde:
Förekomst av sura sulfatjordar och deras inverkan
på vattnets surhet. Valtion teknillinen tutkimuskeskus.
Rakennuslaboratorio. Oulu. 43 s.
Palko J., Merilä E & Heino S. 1988. Maankuivatuksen
suunnittelu happamilla sulfaattimailla. Vesi- ja ympäristöhallinnon
julkaisuja 21. Vesi- ja ympäristöhallitus. 60 s.
Palko, J. & Ruokanen, I. 1994. Siika-Pattijoen uusjakoalueen
metsäojitus: arvio happamien sulfaattimaiden esiintymisestä
alueella ja toimenpide-ehdotus happamuushaittojen
ehkäisemiseksi. Oulun vesi- ja ympäristöpiiri & Pohjois-
Pohjanmaan metsälautakunta. 12 s.
Palko J., Räsänen M & Alasaarela E. 1985. Happamien
sulfaattimaiden esiintyminen ja vaikutus veden laatuun
Sirppujoen vesistöalueella. National Board of Waters.
Report 260. 95 s.
Palko J., Räsänen M & Alasaarela E. 1987. Luodon-
Öjanjärven valuma-alueen maaperän ja vesistön happamuuskartoitus,
Vesi- ja ympäristöhallinnon julkaisuja 11.

Palko J. & Saari M. 1987. Lapväärtin-Isojoen vesistöalueella
sijaitsevan Storsjön järvikuivion happamat sulfaattimaat.
Vesi- ja ympäristöhallituksen julkaisuja 11: 3-21.
Palko J & Weppling K. 1994. Lime requirement experiments
in acid sulphate soils. Acta. Agric. Scand., Sect. B,
Soil and Plant Sci. 44: 149-156.
Palko J. & Weppling K. 1994. Modelling the effects of acid
sulphate soils on river acidity in Finland. Nordic Hydrology
26: 37-54.
Palko J. & Yli-Halla M. 1988. Solubility of Co, Ni and Mn
in some extractants in a Finnish acid sulphate soil area.
Acta. Agric. Scand. 38: 153-158.
Palko J. & Yli-Halla M. 1990. Solubility of Al, Cr, Cu and
Zn in soils from a Finnish acid sulphate soil area. Acta.
Agric. Scand. 40: 117-122.
Palko J. & Yli-Halla M. 1993. Assessment and management
of acidity release upon drainage of acid sulphate soils
in Finland. In: Dent, D.L. & Mensvoort, M.E.F. van (eds.).
Selected papers of the Ho Chi Minh City symposium on
acid sulphate soils. ILRI Publication 53: 411-418.
Pelanteri K. 1998. Säätösalaojitus happamilla sulfaattimailla.
s. 31-32 julkaisussa Joukainen, S. (toim). Happamien
sulfaattimaiden ympäristöongelmat. Seminaari
30.9.1998. Suomen ympäristökeskuksen moniste 142.
Pohjois-Pohjanmaan ympäristökeskus ja Kainuun
ympäristökeskus 2008. Ehdotus Oulunjoen-Iijoen vesienhoitoalueen
vesienhoitosuunnitelmaksi vuoteen 2015.
Multiprint Oulu 2008.
Pousette K. 2007. Råd och rekommendationer för hantering
av sulfidjordsmassor. Luleå tekniska universitet, Institutionen
för samhällsbyggnad, Avdelningen för geoteknologi.
36 s.
Purokoski P. 1958. Die schwefelhaltigen Tonsedimente
in dem Flachlandgebiet von Liminka im Lichte chemisher
Forschung. Agrogeologisia julkaisuja 70. 88 s.
Purokoski P. 1959a. Kalkituksen vaikutuksesta rannikkoseudun
rikkipitoisissa maissa. Referat: Uber Kalkungswirkung
in schwefelhaltigen Böden an der Meereskuste
Finnlands. Agrogeologisia julkaisuja 72. 21 p.
Purokoski P. 1959b. Rannikkoseudun rikkipitoisista maista.
Referat: Über die schwefelhaltigen Böden an der Kuste
Finnlands. Agrogeologisia julkaisuja 74. 27 p.
69
Puustinen M., Merilä E., Palko J. & Seuna P. 1994.
Kuivatustila, viljelykäytäntö ja vesistökuormitukseen vaikuttavat
ominaisuudet Suomen pelloilla. National Board
of Waters and Environment. Summary: Drainage level,
cultivation practices and factors affecting load on waterways
in Finnish farmland. Research Report A 198. 319 p.
Rantala A (toim). 1991. Vesistöjen kalkitus happamien
sulfaattimaiden vaikutusalueella. Vesi- ja ympäristöhallinnon
julkaisuja – sarja A 78. Vesi- ja ympäristöhallitus.
Helsingfors. 85 s.
Rautio L.M. (toim.) ja Ilvessalo H. (toim.) 1998. Ympäristön
tila Länsi-Suomessa. Länsi-Suomen ympäristökeskus,
Pohjanmaan liitto ja Etelä-Pohjanmaan liitto. ISBN 951-53-
1549-2 Jyväskylä 296 s.
Rekilä K. 1988. Sundominlahden happamuushaitan vähentäminen.
Vesi- ja ympäristöhallituksen monistesarja
Nro 116. Vesi- ja ympäristöhallitus. 93 s.
Rojas Ruiz J. & Bonde A. 2004. Markförsurningen vid
Närpes ås vattendragsområde och dess inverkan på
vattenkvaliteten – Närpiönjoen vesistöalueen maaperän
happamuus ja sen vaikutus vedenlaatuun. Länsi-Suomen
ympäristökeskuksen moniste 110/2004. Länsi-Suomen
ympäristökeskus. 108 s.
Roos M. 2006. Hydrochemical characteristics of boreal and tropical
surface and ground waters affected by acid sulphate soils. Högskolan
i Kalmar.
Roos M. & Åström M. 2005. Hydrochemistry of rivers
in an acid sulphate soil hotspot area in western Finland.
Agricultural and Food Science vol. 14 (2005) 24 – 33.
Roos M. & Åström M. 2005. Seasonal and spacial variations
in major and trace elements in a regulated boreal river
(Esse river) affected by acid sulphate soils. River Research
and Applications 21: 351 – 361.
Roos M. & Åström M. 2006. Gulf of Bothnia receives high
concentrations of potentially toxic metals from acid sulphate
soils. Boreal Environment Research 11: 383 – 388.
Roos M. and Åström M., Nguyen M, H., Huynh T, C.
and M.E.F. van Mensvoort. Hydrochemical comparison
of boreal and tropical severe acid sulphate soil areas. Manuscript.
Ruotsalainen, M. 2007. Hyvän metsänhoidon suositukset
turvemaille. Metsätalouden kehittämiskeskus Tapio. 50 s.

Räisänen M-L. & Nikkarinen M. 1999. Peltomaiden ravinnetila,
happamoituminen ja aineiden huuhtoutuminen
pohjaveteen Niittyjärven ympäristössä. Geologian tutkimuskeskus.
Väli-Suomen aluetoimisto. Raportti. 26 s.
Salaojituksen tavoiteohjelma 2020. 2002. Salaojakeskus
ry. 34 s.
Sarkkinen N. 2008. Happamat sulfaattimaat ja
niiden merkitys soiden uusiokäytölle siikajoen valuma-alueella.
Pro Gradu-tutkielma. Oulun yliopisto,
maantieteen laitos.
Seppänen J. 1975. Selvitys Luodonjärveen laskevien jokien sulfaattipitoisuuksista
ja –virtaamista. Kokkolan vesipiirin vesitoimisto.
Vesihallitus. 9 s.
Sevola P. 1975. Uudenkaupungin makeavesialtaan ekologinen
tutkimus: hydrologia, pohjaeläimet, kalat. Lounais-Suomen vesien
suojeluyhdistys ry. Julkaisu 25, 86 s. Turku
Sevola P. 1979. Pohjanmaan ongelmasavet–muinaismeren pohjaliejut.
Suomen luonto no 8/1979. s.102-106
Sevola P., Hudd R. ja Hilden M. 1982. Luontaiset mahdollisuudet
tutkia happamuuden vaikutuksia vesiin Suomessa tulisi käyttää
hyväksi. Luonnon Tutkijat 1/1982. s. 62-64.
Sevola P. ja Peura P. 1992. Acidification mosaic of small lakes – a
study on 81 lakes in the Kvarken, Gulf of Bothnia. Repring from Aqua
Fennica 22, 2s. 153-171.
Sillanpää, M. 1978. Kalkituksen pitkäaikainen vaikutus
maaprofiilin kemiallisiin ominaisuuksiin. Maatalouden tutkimuskeskus.
Maantutkimuslaitos. Tiedote 1: 10 p.
Sohlenius G., Persson L, Lax K, Andersson L & Daniels
J. 2004. Förekomsten av sulfidhaltiga postglaciala
sediment. SGU-rapport 2004:9.
Soil Survey Staff, 1999. Soil Taxonomy. A basic system
of soil classification for making and linterpreting soil surveys.
2nd Ed. Agriculture Handbook 436. U.S. Government
Printing Office, Washington, DC. 869 pp.
Sullivan, L. 2004. Preface Sustainable management of
acid sulphate soil. Australian Journal of Soil Research 42:i.
Sundström R. 2005. Läckage av syra och metall från
dikad jordbruksmark – En naturvetenskaplig och juridisk
granskning. Institutionen för geologi och mineralogi. Väitöskirja.
Åbo Akademi. 28 s.
70
Sundström R. & Åström M. 2005. En miljörättslig granskning
av dikning förorsakat syra- och metalläckage från
finländsk jordbruksmark. Tidskrift utgiven av juridiska föreningen
i Finland 2: 216-229.
Sundström R. & Åström M. 2006. Characterization of the
metal leakage from Finnish agricultural acid sulphate soils
in the light of the European Water Framework Directive.
Boreal Environment Research 11: 275– 281.
Sundström R, Åström M & Österholm P. 2002. Comparison
of the metal content in acid sulphate soil runoff and
industrial effluents in Finland. Environmental Science and
Technology 36: 4269-4272.
Suomen maaseudun kehittämisstrategia 2007 – 2013.
2006. Maa- ja metsätalousministeriö.
Suomen salaojakeskus Oy. 1998. Kalkkisuodinojitukseen
liittyviä hankkeita, Happamien sulfaattimaiden happamuushaittojen
vähentäminen kalkkisuodinojituksella –
Loppuraportti 31.3.2000. 27 s.
Svensson, J.S. & Jeglum, J.K. 2000. Primary succession
and dynamics of Norway spruce coastal forests on landuplift
ground moreine. Studia Forestalia Suecica 209. 32 s.
Talvitie J. (toim.). 1992. Virtaavien vesien kalkitusasemien
automatisointi. Vesi- ja ympäristöhallinnon julkaisuja
– sarja A. Vesi- ja ympäristöhallinto. 32 s.
Teppo A., Latvala J. & Sivil M. 1999. Kyrönjoen yläosan
vesistötöiden vaikutukset veden laatuun sekä kala, rapu-
ja nahkiaiskantoihin vuosina 1996-1997. Länsi-Suomen
ympäristökeskus. Julkaisuja 108. 80 s.
Teppo A., Tolonen M., Korsu K., Sivil M., Koivurinta M.,
Marjomäki T., Koivisto A-M., Latvala J. & Rautio L-M.
2006. Kyrönjoen yläosan vesistötöiden vaikutus ja Kyrönjoen
tila vuosina 1975-2003. Suomen ympäristö 18. 174 s.
Triipponen J-P. 1997. Sirppujoen valuma-alueen happamuustutkimus.
Lounais-Suomen ympäristökeskus. 42 s.
Triipponen J-P. 1998. Sirppujoen valuma-alueen happamuustutkimus.
s. 25-30 julkaisussa Joukainen, S. (toim).
Happamien sulfaattimaiden ympäristöongelmat. Seminaari
30.9.1998. Suomen ympäristökeskuksen moniste 142.
Tuhkanen J. 2007. Ilmajoen koekentän kokemuksia ojitusmenetelmien
vaikutuksista happamien valumavesien
laatuun. Sura sulfatjurdar - Happamat sulfaattimaat. Seminaari
Kokkolassa 20.4.2007.

Valtakunnallinen pintavesien ekologisen tilan luokittelu.
2008. [WWW] [Viitattu 15.12.1999]. Saatavissa: http://
herkules.oulu.fi/issn14558025/. ISSN 1455-8025.
Valtion varoin tuettavan salaojituksen ehdot - Peltoviljelyn
ravinnepäästöjen vähentäminen. 2006. Työryhmämuistio.
Maa- ja metsätalousministeriö 2006:15.
Warfvinge P. 1997. Miljökemi – Miljövetenskap i biogeokemiskt
perspektiv. Lund. 279 s.
Weppling K. 1993. Hydrochemical factors affecting the
neutralization demand in acidic sulphate waters. Vatten
49(3): 161-170
Weppling K. 1997. On the assessment of feasible liming
strategies for acid sulphate waters in Finland. Väitöskirja.
Tartu. Estonia. 81 s
Weppling K, Innanen M & Jokela S. 1999. Life Lestijoki
– happamien sulfaattimaiden hoito. Life Lestijoki – managing
acid sulphate soils. WWF Finland Report No 11. 63 s.
Weppling K & Iivonen P. 2005. Kalkitus. Ss. 271-286. Ur:
Ulvi T & Lakso E (red). Järvien kunnostus. Ympäristöopas
114. Finlands miljöcentral. 336 s.
Weppling K, Järvinen M & Rask M. 1992. The lake Iso
Valkjärvi project – Ecological studies of liming on an artificially
divided acidified lake in southern Finland. Mitteilungsblatt
des Hydrographischen Dienstes in Österreich
67:62-75. Wien.
Vesihallitus, Vaasan vesipiiri. 1973. Selvitys Kyrönjoen
ja sen edustan merialueen kalakuolemien syistä.
Willman K. 2006. Metsätalous alunamailla – esiselvityshankkeen
loppuraportti. Metsäkeskus Pohjois-Pohjanmaa.
15 s.
Woodhead A.C, Cornish P.S & Slavich P.G. 2000. Multistakeholder
benchmarking: clarifying attitudes and behaviour
from complexity and ambiguity. Australian Journal of
Experimental Agriculture 40: 595 – 607.
Yli-Halla M. 1997. Classification of acid sulphate soils of
Finland according to Soil Taxonomy and the FAO/Unesco
legend. Agricultural and Food Science in Finland Vol. 6
(1997): 247 – 258.
Yli-Halla M. 1983. Happamien sulfaattimaiden ominaisuuksista,
analytiikasta, käytöstä ja ympäristövaikutuksista.
Vesihallituksen monistesarja 1983: 191. Vesihallitus.
55 s.
71
Yli-Halla M. 2003. Pitääkö kaikkein happamimmat sulfaattimaat
poistaa viljelystä? Suo 54(4):143-148. Suoseura
– Finnish Peatland Society. Helsingfors. 6 s.
Yli-Halla M. & Hartikainen H. 1984. Rikin, raudan, aluminiumin
ja mangaanin huuhtoutuminen kolmen happaman
sulfaattiprofiilin kerrosnäytteistä. Vesihallituksen monistesarja
1984:235. Vesihallitus. 34 s.
Yli-Halla M. & Palko J. 1987. Mineral element content of
oats (Avena sativa L.) in an acid sulphate soil area of Tupos
village, northern Finland. Journal of Agricultural science in
Finland Vol. 59: 73-78.
Yli-Halla M, Puustinen M & Koskiaho J. 1999. Area of
cultivated acid sulfate soils in Finland. Soil Use and Management
15: 62-67.
Ympäristöministeriö, ympäristönsuojeluosasto. 1991.
Pintavesien neutraloinnin suuntaviivat Suomessa. Työryhmän
mietintö 60/1991. Ympäristöministeriö. 92 s.
Åström M. 1996. Geochemistry, chemical reactivity and
extent of leaching of sulphide-bearing fine-grained sediments
in southern Ostrobothnia, western Finland. Institutionen
för geologi och mineralogi. Väitöskirja. Åbo Akademi.
44 s.
Åström M. 1998. Partitioning of metals in reduced and
oxidised layers of sulphide.bearing sediments in western
Finland. Appl. Geochem. 13(5): 607-617.
Åström M., Aaltonen E-K & Koivusaari J. 2001. Impact
of ditching in a small forested catchment on concentrations
of suspended material, organic carbon, hydrogen ions and
metals in stream water. Aquatic geochemistry 57: 57 – 73.
Åström M. & Björklund A. 1995. Impact of acid sulphate
soils on stream water geochemistry in western Finland.
Journal of Geochemical Exploration 55: 163-170.
Åström M. & Björklund A. 1996. Hydrogeochemistry of a
stream draining sulphide-bearing postglacial sediments in
Finland. Water. Air and Soil Pollution 89:233-246.
Åström M. & Björklund A. 1997. Geochemistry and acidity
of sulphide-bearing postglacial sediments of western
Finland. Environmental Geochemistry and Health 19: 155-
164.
Åström M. & Rönnback K. 2005. Concentration levels
and spatial distribution of sulphur and metals in finegrained
sediments in western Finland. Agricultural and
Food Science Vol. 14 (2005):14 – 23.

Åström M. & Spiro B. 2005. Sources of acidity and metals
in a stream draining acid sulphate soil, till and peat, western
Finland, revealed by a hydrochemical and sulphur isotope
study. Agricultural and Food Science Vol. 14 (2005):
34 – 43.
Åström M. Sundström R, Holmberg M & Storberg K-E.
2005. pH of streams in western Finland–a perspective
from the Middle Ages into the mid 21stcentury. Agricultural
and Food Science Vol. 14(2005):5-13.
Åström M & Åström J. 1997. Geochemistry of stream
water in a catchment in Finland affected by sulphidic fine
sediments. Appl. Geochem. 13: 593-605.
Åström M., Österholm P., Bärlund I. & Tattari S. 2006.
Hydrochemical effects of surface liming, controlled drainage
and lime-filter drainage on Boreal acid sulphate soils.
Water, Air, and Soil Pollution, vol 179, nro 1 – 4, ss. 107-
116 (10)
Österholm P. 2005. Previous, current and future leaching
of sulphur and metals from acid sulphate soils in w. Finland.
Institutionen för geologi och mineralogi. Väitöskirja. Åbo
Akademi. 35 s.
Österholm P. & Åström M. 2002. Spatial trends and
losses of major and trace elements in agricultural acid
sulphate soils distributed in the artificially drained Rintala
area, W. Finland. Åbo Akademi. Applied Geochemistry 17
(2002) ss. 1209-1218.
Österholm P. & Åström M. 2004. Quantification of current
and future leaching of sulphur and metals from Boreal acid
sulphate soils, western Finland. Australian Journal of Soil
Research 42: 547-551.
Österholm P & Åström M. Meteorological impacts on the
water quality in the Pajuluoma acid sulphate soil area. W.
Finland. Submitted.
Österholm P., Åström M. & Sundström R. 2005. Assessment
of aquatic pollution, remedial measures and juridical
obligations of an acid sulphate soil area in western Finland.
Agricultural and Food Science Vol. 14 (2005): 44 – 56.
72
Opublicerade rapporter:
Heikkinen M-L. & Hynninen P. 2007. Olkijoen happamoitumiseen
liittyvä kuormitusselvitys. Pohjois-Pohjanmaan
ympäristökeskus. 6 s.
Kelhä S. & Hynninen P. 2004. Happamat sulfaattimaat
Luohuanjoen valuma-alueen pelloilla. Pohjois-Pohjanmaan
ympäristökeskus. 14 s.
Kokkolan vesi- ja ympäristöpiiri. 1998. Toimenpiteet
happamuuden torjuntaan Perhonjoen alaosalla. Julkaisematon
raportti. 27 s.
Lipkin T. 1984. Kyrönjoen kalkituskoe keväällä 1984. Vaasan
vesipiirin vesitoimisto. 4 s.
Länsi-Suomen ympäristökeskus. 2005. Kyrönjoen yläosan
vesistötyö. Happamuuden huuhtoutuminen Rintalan
pengerrysalueelta ja sen torjumismahdollisuudet. Ramboll
30.11.2005. 49 s.
Palko J., Räsänen M. & E. Alasaarela 1985. Happamien
sulfaattimaiden esiintyminen ja vaikutus veden laatuun
Sirppujoen vesistöalueella. Vesihallitus. Tiedotus 260. 95
s.
Palko J. 1988. Arvio Särssjöbäckenin kuivatuksen vaikutuksesta
Kruunupyynjoen happamuuteen. Kokkolan vesi-
ja ympäristöpiiri.
Palko J. 1996. Hanke: Orismalanjoen perkaus; Arvio
perkauksen aiheuttamasta happamuusvaikutuksista ja
toimenpiteet happamuusvaikutusten estämiseksi. Envitop
– Environmental Technology and Research. 3 s.
Palko J & Saari M. 1987. Lapväärtin – Isonjoen vesistöalueella
sijaitsevan Lillsjön järvikuivion happamat sulfaattimaat.
15 s.
Palko J & Kujala K. 1989. Maalahdenjoen perkauksen
vaikutus valumavesien happamuuteen. Suomen Geotutkimus
– SGT Oy. 14 s.
Seppälä T. 1995. Särsjöbäckenin happamat ojitusvedet:
veden laadun seurantatutkimus vuosina 1989 – 1994.
Keski-Pohjanmaan ympäristökeskus. 21 s.
Skogscentralen Kusten. 2008. Direktiv för vattenskydd vid
skogsdikning. 3 s.

Suomen Geotutkimus SGT Oy. 1989. De försurande effekterna
som upprensningarna av Harrström å och Bjurbäcken
har på avrinningsvattnet. Undersökningsrapport.
12 s.
Triipponen J-P. 1997. Laitilan kalkkisuodinkoekentän tarkkailutulosten
yhteenvetoraportti kolmen vuoden ajalta. Julkaisematon
raportti. Lounais-Suomen ympäristökeskus.
2 s.
Vaasan vesi- ja ympäristöpiiri & Oulun yliopisto. 1987.
Tutkimussuunnitelma – Arvio Kärjenjoen happamien sulfaattimaiden
vaikutuksesta Lapväärtinjoen veden laatuun.
Österholm P, Sundström R, Nyberg M & Nystrand M.
2006. Happamien sulfaattimaiden vaikutukset Sirppu-,
Laa-, Mynä- ja Paimionjoessa 2004 – 2005. Tutkimusraportti.
Åbo Akademi. 20 s.
Australiensiska publikationer och
deras internetadresser:
http://naturalresources.nsw.gov.au/soils/as_publications.
shtml
Atkinson G. 2000, ‘Acid sulfate soils assessment and
management in NSW’, in Papers of the Xth World Water
Congress held in Melbourne, March 2000, Dept of Land &
Water Conservation, Kempsey, NSW. (PDF file, 131 Kb).
Atkinson G, Naylor S D, Flewin T C, Chapman G A,
Murphy C L, Tulau M J, Milford HB and Morand D T
1996. ‘DLWC acid sulfate soil risk mapping’, in R.J. Smith &
Associates and ASSMAC (eds), Proceedings 2nd National
Conference of Acid Sulfate Soils, pp. 57. (PDF file, 133 Kb).
Naylor S D, Chapman G A, Atkinson G, Murphy C L,
Tulau M J, Flewin T C, Milford H B, Morand D T 1998.
Guidelines for the use of acid sulfate soil risk maps, Dept
of Land & Water Conservation, Sydney, NSW. (PDF file,
947Kb) Text–only Rich Text Format (RTF 130 Kb).
Henderson S 1 & Tulau M. 2 2001. ‘Active water management
trials for the remediation of acid sulfate soils back
swamps, Kinchela Creek, New South Wales, Australia’, in
Papers of the 2 nd Australian Wetland Conference held
at Couran Cove Island Resort, South Stradbroke Island,
Qld, 15–17 October, 2001 (1:NSW Agriculture, Kempsey, NSW;
2: Dept of Land & Water Conservation, Kempsey, NSW).
(PDF file, 346 Kb).
73
Tulau M 1 & Henderson S. 2 2001. ‘Remediation of
drained acid sulfate soil back swamps in New South Wales,
Australia ¾ technical and policy responses’, in Papers
of the 2 nd Australian Wetland Conference held at
Couran Cove Island Resort, South Stradbroke Island, Qld,
15–17 October, 2001 (1: Dept of Land & Water Conservation,
Kempsey, NSW; 2: NSW Agriculture, Kempsey, NSW).
(PDF file, 97 Kb).
Tulau M. 1999. ‘Management of acid sulphate soils in NSW
¾ policy, organisation and regulation’, The Australasian
Journal of Natural Resources Law and Policy 6:1. (PDF
file, 215 Kb).
Tulau M J. 2001. Agricultural drainage in acid sulfate soil
back swamps in New South Wales, Australia–technical,
regulatory and policy responses, Dept of Natural Resources,
Kempsey, NSW. (PDF file, 271 Kb).

BILAGOR
Bilaga 1. Benämningar och gränsvärden som
använts vid klassificering av sura sulfatjordar
A) Klassificering av sulfatjordar vid kartering av Sirppujoki
avrinningsområde på basen av omfattningen av de miljöproblem
de orsakar (Palko et al. 1985):
Klass I: pH 500 mg/km
Klass II: pH 100 mg/km
Klass I: pH 0,5%
• Det oxiderade provets sulfatsvavelhalt är minst 100 mg/
kg eller 500 mg/kg.
3) Dessutom har man ibland som kriterier använt tjockleken
och avståndet från markytan för det skikt som fyller kriterierna
för surhet och svavelhalt.
• Skiktet som fyller de kemiska kriterierna bör vara åtminstone
15 cm tjockt
• Detta skikt bör vara närmare 1 m än 1,5 m från markytan
74
C) Enligt det amerikanska Soil Taxonomy-systemet (Soul
Survey Staff 1999) bör en sur sulfatjord bestå av ett minst
15 cm tjockt lager, vars pH-värde

Bilaga 2. En förteckning över nationella undersökningar
som behandlar förekomsten av sura sulfatjordar
• Gyttjeområdet vid Papulaviken i Viborg: Kivinen (1938c)
• En nationell kartering: (Purokoski (1959b)
Fortfarande en ofta refererad undersökning. Inom
ramen för den togs från åkermarker mellan Litorinahavets
översta strandlinje och den nuvarande strandlinjen
1 259 jordprover. Dess togs från områden som
på basen av lokal kunskap misstänktes vara sura.
Proverna uppdelades i olika kategorier på basen av
svavelinnehållet. Detta bestämdes genom ur prover
från 40-60 cm djup extrahera svavlet med en sur ammoniumacetatlösning
(samma analyslösning som
används vid markkartering). Resultaten har endast
publicerats i form av en översiktlig nationell karta så
att sulfatjordarna yta anges för sju delområden (Norra
Österbotten, Mellersta Österbotten, Kustområdet vid
Vasa, Sydösterbotten, Satakunda kustområde, Kustområdet
vid Skärgårdshavet samt Västnyland och
Östnyland och Kymmene älvdal.
• Den nationella KUTI- undersökningen; Puustinen et
al.(1994)
Inom ramen för ett projekt där man utvärderade de
finländska åkrarnas torrläggningsstatus togs slumpmässigt
jordprover från 1065 åkerskiften. Vart och ett
av dessa skiften representerade 2100 ha åkermark.
Det undersökta skiftets jordprofil undersöktes på två
ställe till två meters djup med en genomströmningsborr.
Markens pH-värde och redoxpotential mättes
med 10 centimeters mellanrum. Enligt de kriterier som
användes i undersökningen (på 04-60cm djup är den
obehandlade jordens pH

en rapport utgiven av Sydvästra Finlands miljöcentral
(Triipponen 1997).
• Undersökningar har gjorts i avrinningsområdena för de
vattendrag som mynnar i Larsmo-Öjasjön (Kovjoki å,
Purmo å, Kronoby å och Esse å): Palko et al. (1988) och
Palko & Alasaarela (1988); Noggrannare undersökningar
har gjorts i Särsjöbäcken; Palko (1988).
• I Lappjärds å-Storås avrinningsområde har undersökningar
gjorts i de torrlagda sjöbottnarna i Storsjön och
Lillsjön
(Palko & Saari (1987).
• I avrinningsområdet för Liminganjoki: Erviö & Palko
(1984).
• Närpes ås avrinningsområde; Ruiz & Bonde (2004)
• Perho ås avrinningsområde; Mellersta Österbottens vatten-
och miljödistrikt (En karta finns hos Västra Finlands
miljöcentral)
• Avrinningsområdet för Lestijoki; Eden et al (1999) och
Weppling et al (1999). En noggrannare kartering av Kinarehenoja
publicerades av Weppling et al (1999).
• Avrinningsområdet för Louhuanjoki (Kelhä & Hynninen,
PPO, 2004). Undersökning av sura sulfatjordar på åkrar
i åns avrinningsområde.
• Harrström å: En kartering av Harrström å och Bjurbäcken
(Palko & Kujala 1989)
Åtminstone följande enstaka markprofiler från sura sulfatjordar
finns publicerade:
• Markprofiler från Limingo: Purokoski (1958)
• Mälsor, Storsjö och Härkmeri (enstaka markprofiler):
Yli-Halla & Hartikainen (1983), Hartikainen & Yli-Halla
(1986)
• Kyro älvs avrinningsområde. Markprofiler gjorda för
att utveckla MAPSU-modellen. Hutka et al. (1996)
• Limingo, Ylistaro och Valkojärvi sjö i Laitila: Yli-Halla
(1997)
• Markprofiler från lantburksskolorna i Ilmajoki och Korsholm:
Erviö (1991) och Joukainen & Yli-Halla (2003)
• En markprofil från Lappo: Paasonen-Kivekäs & Ylihalla
(2005).
För att kunna fokusera åtgärderna är det viktigt att känna
till vilken roll de undersökta områdena har för uppkomsten
av surhets- och metallbelastningen. Därför presenteras i
det följande resultat från projekt i vilka specifika avrinningsområdens
betydelse för surhets- och metallbelastningen
har klargjorts.
• Avrinningsområden i Vasanejden (Manninen 19972)
I detta arbete granskades i november-december 1971,
med hjälp av vattenprover, sulfathalter och pH-värden
i diken på Litorina-områden (Invallningsområdet vid
76
Toby å, Mäenpäänloukunoja, Herttoolanoja och diken
i Ylistaro och Kvevlax). Den gångna sommaren
hade varit torr och förutsättningarna för oxidering av
sulfider hade varit goda. Från öppna diken togs 70
vattenprover och från täckdikningsrör togs 113 prov.
Särdeles höga sulfathalter noterades i dikena i invallningsområdet
vid Toby å. (I detta område finns
förmodligen det område som tillhör Korsholms skolor
där ett fältförsök med reglerbar dränering utfördes.
Publikationer: Joukainen & Yli-Halla (2003), Bärlund
et al. (2002, 2005). Manninens rapport är svår att få
tag på men resultaten refereras i Yli-Halla (1983).
• Delavrinningsområden i Sirppujoki (Palko et al 1985,
Triipponen 1997,1998)
Triipponen (1997) har gjort intressanta beräkningar
angående från vilka delavrinningsområden surheten
och sulfaterna i ån härstammar.
• Pumpstationerna i Kyro älvs övre lopp: Österholm et al.
(2005), Teppo et al (2006)
• Hela Lestijoki och Kinarehenoja: Eden et al. (1999) och
Weppling et al (1999)
• Åar och älvar på västkusten
• 21 åar och älvar inom det tidigare Vasa län (Roos &
Åström 2005)
▪ 47 åar och älvar som huvudsakligen mynnar i Bottniska
viken (Roos & Åström 2006)
• Munsala å: Åström & Spiro (2005)

Bilaga 3. En bedömning av de socioekonomiska
effekterna av en reglering av sulfat-jordarnas
surhet ur jordbrukets synvinkel
Markku Yli-Halla, Helsingfors universitet 2.1.2009
Man bedömer att det i vårt land finns mellan 50 000 och
336 000 ha åkrar, som är belägna på sura sulfatjordar.
Jordbruket är en näring som direkt eller indirekt ger utkomst
åt en märkbar del av befolkningen. Jordbrukaren har
av tradition haft och har fortfarande nästan helt fria händer
att välja hur åkern brukas, vad som skall odlas där och att
vidta de dräneringsåtgärder som odlingen förutsätter. Det
här gäller också för dränering av skogsmark. Jordbrukets
kostnader kommer att stiga i fall man blir tvungen att vidta
särskilda åtgärder för att minska eller stoppa den försurning
som härrör från sulfatjordar. I fall åkrarna inte kan
odlas på möjligast effektiva sätt kommer jordbrukarens
inkomster att minska. Dessa faktorer har tveklöst en märkbar
inverkan på jordbrukets lönsamhet på de sura sulfatjordarna.
Av denna orsak kan bestämmelserna angående
dessa områden inte enbart baseras på naturvetenskapliga
argument. Man bör känna till de ekonomiska och sociala
konsekvenserna av direktiven. Konsekvenserna bör också
beaktas då man konstruerar de stödsystem som anknyter
till bestämmelser och åtgärder som inverkar på markanvändningen.
På basen av de slumpvisa prov som togs för KUTI-undersökningen
(Puustinen et al 1993, Yli-Halla et al. 1999), som
är den mest omfattande av de tillgängliga undersökningarna,
ingår jordar av mycket varierande kvalitet i de jordar
som på basen av olika kriterier klassats som sulfatjordar.
I fråga om merparten av de i bruk varande sulfatjordarna
ligger sulfidsedimenten rätt djupt, sulfidmängden har ursprungligen
varit rätt låg och sulfidernas oxideringsprodukter
har som en följd av en långvarig odlingsperiod redan
hunnit urlakas. Belastningen på vattendragen från sådana
områden är förmodligen rätt liten, såvida man inte märkbart
ökar torrläggningsdjupet. På dylika områden exempelvis
reglerbar dränering, möjligen kombinerad med kalkfilterdiken,
utgöra en tillräcklig vattenskyddsåtgärd för motverka
en försurning som härrör från sulfatjordar. Sådana åtgärder
har endast en rätt liten inverkan på idkandet av jordbruk.
På basen av KUTI-undersökningen kan man bedöma att
det i vårt land på sura sulfatjordar finns cirka 50 000 ha
odlad mark där sulfidsedimenten ligger nära (

markerna ur egentligt jordbruksanvändning förmodligen
en effektiv lösning. Denna åtgärd skulle innebära att ingen
odling sker på åkrarna och de skulle högst kunna fungera
som någon sorts ängsbete.
En möjlig inskränkning av användandet av odlingsmarken
(val av dräneringsmetod, val av odlingsväxter) eller ett krav
på nya åtgärder medför omfattande kostnader och märkbara
socioekonomiska konsekvenser för de områden där
det finns rikligt av den typ av sura sulfatjordar, som orsakar
den mest märkbara belastningen på vattendragen. Effekten
på den enskilda fastigheten beror på hur stor andel av
fastighetens åkrar som är belägna på sura sulfatjordar och
vilken fastighetens produktionsinriktning för närvarande
är. Ett byte av produktionsinriktning innebär mycket stora
investeringskostnader och även ett behov av skolning. I fall
en märkbar del av fastigheterna på ett område berörs av
ovannämnda omfattande åtgärder kan detta ha betydelse
för hela byns eller hela kommunens ekonomiska och sociala
livskraft.
Kraftfulla åtgärder för att minska sulfatjordarnas belastning
på vattendragen blir kostsamma, vilket innebär att de
förutsätter ett stödsystem. En ändamålsenlig (kostnadseffektiv)
fokusering av dyra åtgärder förutsätter en avsevärt
förbättrad kartering av förekomsten av de sulfatjordar,
som orsakar den största belastningen, samt noggrannare
utredning av de reella effekterna av de åtgärder som nu
presenteras.
När det exakta läget för de suraste sulfatjordarna inte är
känt kan man inte veta hur de fördelas på olika jordbruksfastigheter
och hur stor andel av de enskilda fastigheterna,
som utgörs av sådana sulfatjordar som troligtvis förutsätter
de mest kraftfulla åtgärderna för surhetsbekämpning. För
närvarande vet man inte heller vilka växter som skall odlas
på suraste sulfatjordarna. Detta innebär att man inte kan
bedöm på hur stora områden och på hur många fastigheter
man i extremfall måste ändra produktionsinriktning och på
hurudana områden en avslutning av odlingsverksamheten
är en lösning som kan rekommenderas. Detta innebär att
det tillsvidare är omöjligt att ens göra en grov uppskattning
av de kostnader som skulle föranledas av att märkbart
minska den belastning på vattendragen som de sura sulfatjordarna
medför. För att en sådan uppskattning skall kunna
göras är det nödvändigt att inleda en undersökning i vilken
man utreder den fastighetsvisa produktionsstrukturen för
det jordbruk som bedrivs på sulfatjordsområdet. På basen
av en sådan undersökning kan man uppgöra scenarier för
de ekonomiska och sociala konsekvenserna av att minska
78
belastningen från de suraste sulfatjordarna. Det är dock
viktigt att inse att en märkbar minskning av belastningen
från de suraste sulfatjordarna innebär ett behov av en
utökad åtgärdsarsenal, höga kostnader och förmodligen
omfattande lokala sociala konsekvenser.

Bilaga 4. En kalkyl över kostnaderna
för att kartera de sura sulfatjordarna
Peter Edén, 16.12.2008
SS-jord = sur sulfatjord + potentiellt sur sulfatjord (sulfidlera)
Målsättning
1. Att utveckla en möjligast snabb och kostnadseffektiv
metod
2. Att kartera de surs sulfatjordarnas läge, förekomstdjup
och egenskaper samt på en del ställen
även sedimentens tjocklek.
3. Att uppgöra en klassificering utgående från deras
negativa konsekvenser
4. Att uppgöra en databas och kartor
5. Att uppgöra åtgärdsförslag och direktiv för markanvändning
A. Avgränsning av det område som skall kartlägga
(kontorsarbete)
(Ytan av markområdet mellan Uleåborg och Åbo < 80 m
höjd är 3 223 000 ha)
Möjliga och troliga SS-områden avgränsas:
• på basen av materialet på den översiktliga jordartskartan
(1: 200 000)
• på basen av övrig jordartsinformation (1:20 000)
• med hjälp ab bergartskartor (t.ex. förekomst av svartskiffer,
malmbälten)
• med hjälp av höjddata/lasermätning
• på basen av geofysikaliskt material insamlat genom flygning
(1 frekvens)
• med hjälp av övrigt tillgängligt material (tidigare SS-jordkarteringar,
vattenanalyser, torvkarteringar, åkerskifteskartor,
förekomst av svartskiffer)
-> 800 000 – 1 200 000 ha (ler-, silt- och gyttjeområden
samt områden som täcks av ett tunt sand- eller torvskikt).
Vattendragsvis?
->Grov indelning; Säkra, Troliga och Möjliga objekt =
Preliminär undersökningsobjektkarta
Kontorsarbete: GIS-expert, (sedimentär)geolog, geofysiker,
bassängforskare
B. Preciserande fältarbete, översiktlig kartering
• Mätning av pH och ledningsförmåga
• Vattenprovtagning
• Analyser (t.ex. metaller 80 €, aciditet 10 € och sulfat
10 €/prov)
79
• Manuell borrning till 3 (5) meter
• Mätningar
• Provtagning (från markprofilen med 20 cm mellanrum)
• Analyser (t.ex. torkning, malning, extrahering + analyser
40 €/prov)
Behandling av analysdata, införande av materialet i datasystem,
kartor, tolkning GIS-expert, (sedimentär)geolog,
geokemist, fältarbetare, förmän…
C. Precisionskartering (utvecklingsskede, Hot Spotområden,
pilotundersökningsområden)
Tillägg till punkt B:
• tätare och delvis djupare provtagning
• maskinell borrning (100 €/minut)
• geofysikaliska mätningar i fält (mätande av ledningsförmåga,
gravitation…..)
• utvecklande och nyttjande av det med flygplan insamlade
geofysikaliska materialet
• bassänganalyser
D. Bearbetning av resultaten, producerande av rapporter,
rapportering
Kartor och markprofiler, klassificering, databaser, tolkning,
rapportering, åtgärdsförslag, direktiv för markanvändning,
Införande av uppgifter på Internet, sammanställning av
broschyrer…
E. Kompletterande kartering
Kontroller + översiktlig kartering av områden som täcks
av sand och torv
Kartering av metallhaltiga sediment i mynningsområden
och på havsbottnar.
Preliminärt kostnadsförslag
Det är svårt att åskådliggöra innan erfarenheter har gjorts
och metoderna har utvecklats. I varje fall kommer det att
behövas mycket fältarbete och många analyser, vilket
förutsätter omfattande resurser. På basen av nuvarande
erfarenheter vet vi att områden, och till och med två invid
varandra belägna åkerskiften, kan ha helt olika egenska-

per. Detta innebär att man (ställvis) blir tvungen att göra
mycket täta karteringar/provtagningar/mätningar.
B = Översiktlig kartering
ca 8 € / ha x 500 000 ha = 4 000 000 €
C = Precisionskartering
ca 15 € / ha x 100 000 ha = 1 500000 €
D = Ledning, administration, produkter, rapporter,
ca 8 maå = 1 300 000 €
E = Kompletterande kartering
ca 6 € / ha x 400 000 ha = 2 400 000 €
---------------
9 200 000 €
80

Bilaga 5. Catermass-projektbeskrivning
Climate Change Adaptation Tools for Environmental
Risk Mitigation of Acid Sulphate Soils –
CATERMASS
(Metoder för att beakta klimatförändringen då man avser
minska miljöriskerna hos de sura sulfatjordarna)
Projektets målsättning är att utveckla en beredskap för
att anpassa nyttjandet av de sura sulfatjordarna och vattenskyddet
till klimatförändringen. Den redan stora miljöbelastningen
från sulfatjordarna hotar att öka ytterligare
som en följd av klimatförändringen. Det är oundvikligt att
vidta åtgärder för att kunna nå de miljömålsättningar som
vattenramdirektivet, direktivet om en strategi för den marina
miljön, direktivet om miljö-kvalitetsnormer inom vattenpolitikens
område, direktivet om bedömning och hantering
av översvämningsrisker och habitatdirektivet medför.
Beredskap angående skador på vattenmiljön, fiskfaunan
och biodiversiteten och en kapacitet att motverka dessa
skador förutsätter ett systematiskt insamlande av kunskap
angående problemområden, scenarier för försurnings- och
metallbelastning, miljöriskernas karaktär och prioriterade
områden samt kunskap om de till buds stående vattenskyddsplanerna
och deras funktionalitet i ett föränderligt
klimat. Problemområdena är i huvudsak privatägd jordbruksmark
och ett åtgärdande av problemet förutsätter
förändrade odlingsmetoder och torrläggningsstrategier.
Det är möjligt att uppnå resultat endast genom en möjligast
brett förankrad och interaktiv process där man jämsides
med de naturvetenskapliga synpunkterna även beaktar de
socioekonomiska faktorerna.
Inom ramen för projektet insamlas information om förekomsten
av de sura sulfatjordarna, om deras belastningspotential,
om deras påverkan på vattendragen samt om
de nuvarande vattenskyddsmetoderna och deras funktion.
Vidare utvecklas beredskapen att anpassa vattenskyddet
till ett föränderligt klimat genom att ordna demonstrationer
av de bästa miljöskyddsåtgärderna. Man har planerat att
projektet skall fokusera på följande uppgifter (inom parentes
nämns först den ansvariga organisationen, de övriga
är medarbetare eller underleverantörer):
Uppgift 1: En kartering och riskkategorisering av de
sura sulfatjordarna (GTK, HU, LSU, ÅA)
81
• Befintligt material och uppgifter om karteringsmetodik
insamlas
• Metoderna för kartering och riskkategorisering av objekten
utvecklas
• En kompletterande jordartskartering utförs på pilotområden
i prioriserade avrinningsområden
• För vattenskyddsområdena uppgörs en karta över de
existerande/potentiella områden som orsakar surhets-
eller metallbelastning och en riskkategorisering görs. Vid
kategoriseringen används det av EU rekommenderade
WRB-systemet (http://www.fao.org/ag/agl/agII/wrb/)
• Informationen produceras på basen av EU:s INSPIREdirektiv
(www.inspire-geoportal.eu) och materialet kompletterar
Finlands andel i Europas databas för jordarter
(European Soil Data Center; http://eusoils.jcr.eu.europa.
eu).
Uppgift 2: Identifiering och påvisande av befintliga
riskfaktorer gällande ytvattnens ekologiska tillstånd
och fiskbestånden (SYKE, RKTL, LSU, ÅA)
• Kunskapen om SS-jordarnas metall- och surhetsbelastning
och deras effekter insamlas. Vidare bedöms hur
effekterna av SS-jordarna utvecklats under de senaste
decennierna.
• Monitoringkunskapen angående SS-jordarnas toxicitet
och inverkan på fiskafaunan kompletteras i de pilotundersökningar
som görs i SS-jordområden.
• Klimatförändringens inverkan på belastningen och vattendragens
tillstånd samt på fiskfaunan bedöms
• Effekten av anpassningen av vattenskyddsåtgärderna
utvärderas och uppföljningen av effekterna förbättras
• De områden som utgör den största risken för en negativ
utveckling identifieras och karta över riskområden gällande
vattendragspåverkan sammanställs.
Uppgift 3: Utvecklande av metoder för att minska
olägenheterna samt anpassande av dessa metoder
till jord- och skogsbrukets produktionssystem, med
beaktande av ett föränderligt klimat (MTT, HU, ÅA,
SYKE, GTK)
• Befintlig kunskap om existerande vattenskyddsmetoder
på SS-jordar och deras tillämpning insamlas
• SS-jordarnas andel i Finlands utsläpp av växthusgaser
bedöms och en metod för att beakta den vid beräknan-

det av landets totala utsläpp utvecklas (http//:www.stat.
fi/tup/khkinv/index.html)
• Vattenskyddsmetodernas funktion och utvecklingsbehov
med beaktande av klimatförändringen testas. Metoder
för att skräddarsy dem för reella problemställningar
demonstreras via pilotunderökningsobjekt. För jordbrukets
del torde detta innebära en mer exakt reglering av
torrläggningen och en strävan att hålla grundvattnet på
än högre nivå än nu är fallet, samt att odla växter som
tål sådana förhållanden.
• Kunskap om de metoder som används för att behandla
surt vatten från gruvor insamlas och metodernas lämplighet
för SS-jordar utvärderas
• Direktiv för hur metoderna skall anpassas till klimatförändringen
sammanställs.
Uppgift 4: De socioekonomiska konsekvenserna av
de olika åtgärdsalternativen för SS-jordar samt deras
brister utvärderas (SYKE, LSU, MTT, RKTL)
• Kostnader och fördelar hos de olika vattenskyddsmetoderna
granskas ur jordbrukarnas, viktiga intressegruppers
och myndigheternas synvinkel.
• Älvdelegationerna motiveras att delta i utvärderingen av
målsättningarna till den del de berör vattenskyddet och
anpassningen till klimatförändringen.
• Direktiv för hur man kan välja kostnadseffektiva metoder
för en anpassning till klimatförändringen uppgörs
Uppgift 5: Spridning av information angående de
miljömässigt bästa vattenskyddsmetoderna för SSjordar
i en period av klimatförändring (SYKE, LSU, HU,
ÅA, GTK, RKTL, PPO och ÖSP, Pro Agria)
• Tillgänglig kunskap angående de miljömässigt bästa
metoderna samlas, utgående från det PM som försurningsstrategigruppen
sammanställde och från resultat
från tidigare projekt
• En databank angående vattenskydd på SS-marker
grundas
• Demonstrationer av förverkligade vattenskyddsåtgärder
ordnas i pilotförsöksområden
• www-sidor sammanställs, audiovisuella presentationer
produceras och råd i hur man kan minska miljöriskerna
hos SS-jordar i ett föränderligt klimat publiceras på finska
och svenska
• På sommaren 2012 ordnas ett internationellt sulfatjordssymposium.
Detta skulle vara det sjunde i sitt slag. De
sonderingar som gjorts angående möjligheterna att
ordna tillställningen i Finland har rönt ett positivt mottagande
internationellt på det symposium som ordnades i
Kina hösten 2008 (International Union of Soil Sciences,
Working Group Acid Sulphate Soils; (http://www.iuss.
org/popup/Working%20Groups.htm).
82
Projektet administreras och koordineras av Finlands miljöcentral
(SYKE), där projektet leds av forsknings-professor,
FD Kari-Matti Vuori. Man har planerat att förverkliga projektet
år 2010-2012.
(SYKE= Finlands miljöcentral, GTK = Geologiska forskningscentralen,
MTT= Forskningscentralen för jordbruk
och livsmedelsekonomi, RKT= Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet,
PPO= Norra Österbottens miljöcentral, LSU =
Västra Finlands miljöcentral, ÅA= Åbo Akademi, HU=
Helsingfors universitet och ÖSP = Österbottens svenska
producentförbund r.f.)

Bilaga 6. Förslag till klassificeringsgrunder
för sura sulfatmarker
Markku Yli-Halla/Helsingfors universitet
I Finland har sura sulfatmarker hittills behandlas som en
enda helhet, trots att det bland dem finns marker som har
många olika egenskaper. Sulfatmarker som ligger högre
upp över havsytan och som har dränerats för länge sedan
har syresatts djupt ner och försurningen i marken har till
stor del sköljts bort. I sulfatmarker som ligger närmare
kusten är däremot det syresatta och utsköljda ytskiktet
ofta tunnare och de reducerade svavelföreningarna ligger
tämligen när markytan. Ju närmare markytan sulfidskikten
ligger och ju större sulfidhalten i dem är, desto mera försurning
frigörs från dem, vilket i sin tur skadar jordbruket och
orsakar problem i vattendragen. Åtminstone i kartläggningen
av Sirppujokis avrinningsområde (Palko m.fl. 1985)
och i Life Lestijoki-projektet (Weppling m.fl. 1999) delades
sulfatmarkerna i de undersökta områdena in i klasser utgående
från hur stor försurningsbelastning som antogs
frigöras ut i vattendragen. Även i internationella system
för klassificering av mark delas de sura sulfatmarkerna in
i olika klasser exempelvis på basis av sulfidskiktens djup,
markprofilens minimi-pH och svavelhalt. Lokalisering av
marker som representerar olika klasser gör det möjligt att
utföra effektivare riskbedömning jämfört med i dag och
att rikta de åtgärder som utförs i dessa områden på ett
effektivare sätt.
Utgångspunkten för kartläggningen och klassificeringen
är avgränsning av områden där det sannolikt finns sulfatmarker
exempelvis på basis av uppgifter från markkartor,
höjddata och tidigare kartläggningar av sulfatmarker. I
gränsdragningen kan man i viss mån även stöda sig på
Klass Egenskaper
83
pH-analyser av avrinningsvatten från områdena, men i
den egentliga kartläggningen undersöks de utvalda områdenas
markprofiler genom att utföra mätningar och organoleptiska
observationer och genom att ta markprover
för laboratorieanalyser.
Med en borr tas vid behov markprover av markprofilen
på t.o.m. 2,5 meters djup. Okulärt utförs observationer av
markprofilen på olika djup beträffande jordarter, grundvattenstånd
och på vilket djup det eventuellt förekommer
gulaktig jarosit eller svart sulfid. Av färsk jord på olika djup
(t.ex. 40 - 60 cm, 80 - 100 cm, 130 - 150 cm och 230 - 250
cm) utförs pH-analys, eventuellt också analys av elektrisk
ledningsförmåga. I laboratorium utförs analys av den totala
svavelhalten i markproverna. Markproverna tillåts syresättas
under 16 veckor, efter vilket pH-värdet mäts. Vid sidan
av pH-mätningen som utförs i fält är detta den allra viktigaste
analysen, eftersom den visar om det finns sulfider
i markskiktet där provet är taget. Om markens pH-värde
sjunker under 4,5 under syresättningen och sänkningen
är minst 0,5 pH-enheter, anses det finnas sulfid i marken.
På basis av dessa uppgifter kan sulfatmarkerna delas in i
exempelvis fyra klasser utgående från de problem som de
orsakar för jordbruket och miljön. Nedan skisseras eventuella
klassificeringskriterier, vilka dock måste testas på
basis av materialet som erhålls från markkarteringarna.
Varje klass kan indelas i delar exempelvis på basis av
svavelhalten i sulfidskikten: 0,6 %.
I: mycket hög Sulfid på 0-1,0 m djup och/eller i fält på 0-1,0 m djup uppmätt minimi-pH

MMM:n vuonna 2009 julkaisemat työryhmämuistiot
ISSN: 0781-6723 (Painettu)
ISSN 1797-4011 (Verkkojulkaisu)
2009:1 Lannoitevalmistesektorin tulevaisuuskatsaus vuosille 2009 – 2013
ISBN 978-952-453-455-0 (Painettu)
ISBN 978-952-453-456-7 (Verkkojulkaisu)
2009:2 Korkeustieto-yhteistyöryhmän loppuraportti
ISBN 978-952-453-461-1 (Painettu)
ISBN 978-952-453-462-8 (Verkkojulkaisu)
2009:3 Pienten ja keskisuurten yritysten kokemia elintarvikelainsäädännön
ja -valvonnan ongelmia selvittävän hanketyöryhmän raportti
ISBN 978-952-453-465-9 (Painettu)
ISBN 978-952-453-466-6 (Verkkojulkaisu)
2009:4 Maa- ja porotalouden luopumistukijärjestelmän jatkamistyöryhmän
muistio
ISBN 978-952-453-471-0 (Painettu)
ISBN 978-952-453-472-7 (Verkkojulkaisu)
2009:5 Tulvariskityöryhmän raportti
ISBN 978-952-453-475-8 (Painettu)
ISBN 978-952-453-476-5 (Verkkojulkaisu)
2009:6 Maa- ja metsätalousministeriön geenitekniikkastrategia ja toimenpideohjelma
vuosille 2009-2013
ISBN 978-952-453-479-6 (Painettu)
ISBN 978-952-453-480-2 (Verkkojulkaisu)
2009:7 Metsäkeskusten metsätietotyöryhmä
ISBN 978-952-453-491-8 (Painettu)
ISBN 978-952-453-492-5 (Verkkojulkaisu)
2009:8 Kohti happamien sulfaattimaiden hallintaa. Ehdotus happamien sulfaattimaiden
aiheuttamien haittojenvähentämisen suuntaviivoiksi
ISBN 978-952-453-493-2 (Painettu)
ISBN 978-952-453-494-9 (Verkkojulkaisu)
2009:8a På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna. Förslag till riktlinjer för minskning
av de olägenheter som sura sulfatjordar orsakar
ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu)
ISBN 978-952-453-496-3 (Verkkojulkaisu)

ISBN 978-952-453-495-6 (Painettu)
ISSN 0781-6723 (Painettu)
ISBN 978-952-453-496-3 (Verkkojulkaisu)
ISSN 1797-4011 (Verkkojulkaisu)