Arbetsgruppen för översvämningsrisker Rapport

Arbetsgruppen för översvämningsrisker
Rapport

Till jord- och skogsbruksministeriet
Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte 24.10.2007 en arbetsgrupp för att bereda den lagstiftning
som behövs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning och hantering
av översvämningsrisker (2007/60/EG) och utreda på vilka andra sätt lagstiftningen behöver
utvecklas för att förbättra hanteringen av översvämningsrisker. Arbetsgruppen skulle bereda förslag
till lagstiftningsreformer som behövs för att genomföra översvämningsdirektivet samt andra
åtgärder som krävs för att förbättra hanteringen av översvämningsrisker. Dessutom skulle den enligt
behov utreda behovet och möjligheterna att reglera beredskapen för översvämningar och hanteringen
av översvämningsrisker på ett mera omfattande sätt än direktivets krav. Arbetsgruppen
skulle vara klar med sitt arbete senast 28.2.2009.
Till ordförande för arbetsgruppen utsågs vattenförvaltningsdirektör Kai Kaatra från jord- och skogsbruksministeriet
och till medlemmar från justitieministeriet lagstiftningsrådet Jari Salila, från inrikesministeriet
räddningsöverinspektör Kimmo Kohvakka och sedan han övergått till andra uppgifter
fr.o.m. 19.8.2008 överinspektör Rami Ruuska, från handels- och industriministeriet (fr.o.m.
1.1.2008 arbets- och näringsministeriet) överinspektör Nina Routti-Hietala, från jord- och skogsbruksministeriet
vattenöverinspektör Minna Hanski, från miljöministeriet konsultative tjänstemannen
Hannele Nyroos och överarkitekt Aulis Tynkkynen, från Sydvästra Finlands miljöcentral äldre
ingenjör Olli Madekivi, från Västra Finlands miljöcentral överinspektör Tarja Savea-Nukala, från
Finlands Kommunförbund jurist Ulla Hurmeranta, från Lapplands förbund intressebevakningschef
Jaakko Ylitalo samt från Tammerfors stad brandmästare Jyrki Paunila.
Till permanenta sakkunniga för arbetsgruppen utsågs utvecklingsingenjör Mikko Huokuna och hydrolog
Bertel Vehviläinen från Finlands Miljöcentral samt som företrädare för Finsk Energiindustri rf
miljöchef Jukka Muotka från Fortum Power and Heat Oyj. Arbetsgruppen kallade 11.6.2008 som
expert naturskyddschef Ilpo Kuronen från Finlands naturskyddsförbund. Sekreterare för arbetsgruppen
har varit jurist Pekka Kemppainen från jord- och skogsbruksministeriet samt äldre forskare
Antton Keto och sedan han övergått till andra uppgifter utvecklingsingenjör Pia Rotko från Finlands
miljöcentral.
Arbetsgruppen antog namnet arbetsgruppen för översvämningsrisker. Den samlades 34 gånger.
Arbetsgruppen ordnade ett möte på Kommunernas hus 14.5.2008, och som experter har man
dessutom hört EU-sakkunnig Anu Talus från justitieministeriet, konsultative tjänstemannen Kirsti
Vallinheimo från finansministeriet, äldre regeringssekreterare Tuire Taina och överinspektör Anne
Vainio från jord- och skogsbruksministeriet, regeringssekreterare Juhani Turunen från social- och
hälsovårdsministeriet, överinspektör Saara Bäck från miljöministeriet, diplomingenjör Janne Kärkkäinen
från Norra Karelens miljöcentral, överingenjör Markku Ollila från Finlands miljöcentral, resultatområdets
direktör Juhani Damski och äldre forskare Kirsti Jylhä från Meteorologiska institutet,
forskningsprofessor Kimmo Kahma från Havsforskningsinstitutet, professor Erkki Hollo från Helsingfors
universitet, direktör Lea Mäntyniemi från Finansbranschens Centralförbund, beredskapschef
Timo Ristikankare från Fingrid Oyj samt verkställande direktör Ari Aalto från Vesirakentaja Oy.
Arbetsgruppen företog en resa till Rovaniemi 4.9.2008, under vilken man bekantade sig med hanteringen
av översvämningsrisker i Lappland.
Arbetsgruppen tillsatte 9.1.2008 en sektion för att utreda ansvaret och uppgifterna i fråga om avvärjandet
av översvämningar för de myndigheter som deltar i hanteringen av översvämningsrisker
samt hur kostnaderna för uppgifterna ska fördelas mellan myndigheterna. Sektionen utredde också
allmänt myndighetsuppgifterna i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker samt fastighets-
och byggnadsägarens ansvar i en översvämningssituation. Ordförande för sektionen var vattenförvaltningsdirektör
Kai Kaatra från jord- och skogsbruksministeriet och medlemmar räddningsöverinspektör
Kimmo Kohvakka och efter honom överinspektör Rami Ruuska från inrikesministeri-
2

et, vattenöverinspektör Leena Westerholm från jord- och skogsbruksministeriet, äldre ingenjör Olli
Madekivi från Sydvästra Finlands miljöcentral, överinspektör Tarja Savea-Nukala från Västra Finlands
miljöcentral, ledande hydrolog Bertel Vehviläinen från Finlands miljöcentral, utvecklingschef
Markku Haiko från Finlands Kommunförbund samt brandmästare Jyrki Paunila från Tammerfors
stad. Sekreterare för sektionen var jurist Pekka Kemppainen från jord- och skogsbruksministeriet
och utvecklingsingenjör Tanja Dubrovin från Finlands miljöcentral. Som experter hördes beredskapsdirektör
Janne Koivukoski och lagstiftningsrådet Mika Kättö från inrikesministeriet, diplomingenjör
Kari Rantakokko från Nylands miljöcentral, vattendragschef Visa Niittyniemi från Sydöstra
Finlands miljöcentral, militärjurist Mika Lundelin och överste Pekka Toveri från huvudstaben samt
chefen för juridiska ärenden Kaj Hellsten från Kemijoki Oy. Sektionen utarbetade en rapport om sitt
arbete, vilken i huvudsak har sammansällts med arbetsgruppens för översvämningsrisker rapport.
Arbetsgruppen föreslår att det stiftas en lag om hantering av översvämningsrisker för att genomföra
översvämningsdirektivet. Lagen ska innehålla bestämmelser om ordnandet av hanteringen av
översvämningsrisker, målen och de åtgärder som behövs för att nå dem, utredningar, förfaranden,
planer, deltagande samt internationellt samarbete. Syftet med lagen är att minska översvämningsriskerna,
förebygga och lindra de skadliga följderna av översvämningar och främja beredskapen för
översvämningar. Målet är att samordna hanteringen av översvämningsrisker med den övriga förvaltningen
av avrinningsområdet med beaktande av behoven i anslutning till en hållbar användning
och skyddet av vattentillgångarna samt områdesanvändningen.
Lagen ska gälla hanteringen av översvämningsrisker som föranleds av översvämningar från vattendrag
och havet samt översvämningar i tätorter till följd av störtregn, dvs. dagvattenöversvämningar.
Planeringen av hanteringen av översvämningsrisker ska i enlighet med direktivet omfatta
preliminär bedömning av översvämningsrisker, angivande av områden där betydande översvämningsrisker
föreligger, utarbetande av kartor över översvämningshotade områden och kartor över
översvämningsrisker, fastställande av mål för hanteringen av översvämningsrisker och de åtgärder
som behövs för att uppnå målen samt utarbetande och godkännande av planer för hantering av
översvämningsrisker. Dessutom ska planeringsprocessen omfatta växelverkan och samråd med
olika expert- och intresseinstanser i alla planeringsfaser.
I förslaget har beaktats regeringens proposition med förslag till lagstiftning om revidering av regionförvaltningen
som är under beredning (20.1.2009). Där föreslås att de regionala miljöcentralernas
uppgifter inklusive hanteringen av översvämningsrisker, som ingår i användningen och vården av
vattentillgångarna, överförs till de närings-, trafik- och miljöcentraler som kommer att inrättas. Enligt
arbetsgruppens förslag ska respektive närings-, trafik- och miljöcentral inom sitt verksamhetsområde
ansvara för att hanteringen av översvämningsrisker som föranleds av översvämningar från
vattendrag och havet planeras på det sätt som föreskrivs i lagen. Eftersom det sätt på vilket dagvattenöversvämningar
som orsakas av störtregn i tätorter uppkommer, deras verkningar och de
åtgärder som behövs för att hantera översvämningarna är av lokal karaktär, föreslår arbetsgruppen
att kommunen ska sköta planeringen av hanteringen av översvämningsrisker som föranleds av
dagvattenöversvämningar.
Hanteringen av översvämningsrisker omfattar uppgifter som ankommer på olika förvaltningsområden,
till uppgifterna hör särskilt användning och vård av vattentillgångarna, planering av områdesanvändningen
och styrning av byggandet samt räddningsverksamhet. Fastställandet av målen för
hanteringen av översvämningsrisker och åtgärder som minskar riskerna omfattar omständigheter
och värderingar som ska beaktas regionalt och lokalt och vilkas inbördes betydelse måste kunna
vägas i tillräckligt omfattande samarbete på regional nivå. De statliga myndigheterna samt de regionala
och lokala myndigheterna bör av denna anledning fås att samarbeta intensivt kring planeringsprocessen
för hanteringen av översvämningsrisker. För hanteringen av översvämningsriskerna
i ett vattendrag är det nödvändigt att det på respektive avrinningsområde görs upp en riskhanteringsplan
som omfattar hela avrinningsområdet oberoende av gränserna mellan myndigheternas
verksamhetsområden och därför föreskrivs genom förordning av statsrådet vilken närings-, trafik-,
och miljöcentral som ska sköta beredningen av planen för hantering av översvämningsrisker på ett
sådant avrinningsområde som sträcker sig över två eller flera centralers verksamhetsområden.
Arbetsgruppen föreslår att det nödvändiga myndighetssamarbetet ordnas inom ett samarbetsorgan
som kallas översvämningsgrupp. I översvämningsgruppen ska ingå företrädare för närings-, trafik-
3

och miljöcentralerna, landskapsförbunden, kommunerna och de lokala räddningsväsendena på
avrinningsområdet eller ett område på kusten där betydande översvämningsrisker föreligger. Den
kan också anlita de sakkunniga som den behöver. Översvämningsgruppen ska allmänt följa och
styra beredningen av planen för hantering av översvämningsrisker, behandla de utredningar som
görs för den, förslag till mål samt de åtgärder som behövs för att uppnå dem samt enligt behov
även i övrigt ta ställning till planförslagets innehåll. Arbetsgruppen har i sina förslag till ordnande av
samarbetet och förfarandet för godkännande av planerna också beaktat de mål som satts i samband
med reformen av regionförvaltningen, vilkas syfte är att stärka landskapsförbundets ställning
samt öka landskapsprogrammens och deras genomförandeplaners inverkan på regionernas utveckling.
Planeringsprocessen ska också garantera tillräcklig växelverkan mellan dem som bor på områden
som är utsatta för översvämningar och andra instanser som är verksamma där samt de instanser
som är föremål för åtgärder som behövs för att hantera översvämningsriskerna. Sådana instanser
är särskilt ägare till mark- och vattenområden, näringsidkare, innehavare av tillstånd till konstruktioner
som används vid reglering och avtappningar i vattendrag samt behöriga intresse- och medborgarorganisationer.
Enligt arbetsgruppens åsikt borde strävan när hanteringen av översvämningsrisker
planeras vara att de olika parterna når en så överensstämmande uppfattning som möjligt
om på vilket sätt hanteringen av översvämningsrisker bäst kan ordnas på det område som avses
i planen.
Arbetsgruppen anser också att man när hanteringen av översvämningsrisker från vattendrag och
hav planeras borde iaktta enhetliga grunder i hela landet, för att medborgare som bor på områden
som är utsatta för översvämningar samt näringar och annan verksamhet på dem ska bemötas likvärdigt
i hela landet. För att säkerställa detta föreslår arbetsgruppen att jord- och skogsbruksministeriet
ska besluta om de faktorer som är centrala när hanteringen av översvämningsrisker planeras,
dvs. angivandet av områden där betydande översvämningsrisker föreligger och godkännandet
av planerna för hantering av översvämningsrisker. Detta skulle också överensstämma med förfarandet
när planerna för vattenförvaltningsområdena godkänns.
Planeringen av hanteringen av översvämningsrisker bör ordnas så att planerna för hantering av
översvämningsrisker och förvaltningsplanerna kan samordnas. Enligt arbetsgruppens förslag ska
de uppgifter som används vid planeringen och samrådsförfarandena överensstämma och planerna
för hantering av översvämningsrisker ska samordnas med förvaltningsplaner som gäller samma
avrinningsområde eller samma kustvatten och med miljömålen i dem.
I enlighet med översvämningsdirektivet ska det inte avgöras på något bindande sätt i riskhanteringsplanerna
vilka åtgärder som borde vidtas för att förebygga och minska riskerna. Enligt arbetsgruppens
förslag ska de statliga och kommunala myndigheterna samt regionutvecklingsmyndigheten
i sin verksamhet dock i tillämpliga delar beakta de planer för hantering av översvämningsrisker
från vattendrag och havet som jord- och skogsbruksministeriet godkänt samt de planer för hantering
av risker för dagvattenöversvämningar som kommunen godkänt. Dessutom ska det i speciallagstiftning
som vattenlagen och markanvändnings- och bygglagen intas preciserande bestämmelser
om hur planerna för hantering av översvämningsrisker ska beaktas.
Utöver de bestämmelser som genomförandet av översvämningsdirektivet kräver har arbetsgruppen
lagt fram förslag till hur hanteringen av översvämningsrisker kunde utvecklas på andra sätt.
Arbetsgruppen föreslår att det genom lagen om hantering översvämningsrisker också föreskrivs
allmänt om närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker.
Detta är nödvändigt också av den anledningen att i de bestämmelser som föreslås i syfte att
genomföra den pågående reformen av regionförvaltningen regleras inte regionförvaltningens uppgifter
vid hanteringen av översvämningsrisker tillräckligt klart. Arbetsgruppen föreslår dessutom att
statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001) ändras så att av statsmedel
kan oberoende av översvämningstyp beviljas stöd såväl för översvämningsskyddskonstruktioner
som behövs för att skydda mot översvämningar som för andra åtgärder som förbättrar hanteringen
av översvämningsrisker. Alternativt kunde det föreskrivas om stöd för åtgärder som förbättrar
hanteringen av översvämningsrisker genom en speciallag. Arbetsgruppen finner det viktigt att det
reserveras tillräckliga anslag för stödet med beaktande av även de konsekvenser av klimatförändringen
som bidrar till att öka översvämningsriskerna.
4

Arbetsgruppen föreslår att det lagstiftningsarbete som genomförandet av översvämningsdirektivet
kräver fortsätter genom att man bereder den förordning om hantering om översvämningsrisker som
ska utfärdas med stöd av den föreslagna lagen. Genom förordningen föreskrivs om sådana detaljer
i de handlingar och förfaranden som ingår i planeringen av hanteringen av översvämningsrisker
som inte behöver föreskrivas i lag. Genom förordningen preciseras dessutom de bedömningskriterier
utgående från vilka betydande översvämningsrisk samt målen för hanteringen av översvämningsrisker
borde definieras. Förordningen borde beredas i omfattande samarbete och tillräcklig
växelverkan med kommuner och intresseinstanser.
Arbetsgruppen föreslår dessutom att det i samband med den fortsatta beredningen utreds hur vattenlagen
borde ändras för att regleringar och avtappningar i vattendrag bättre än nu kunde samordnas
och styras som en helhet för att hantera översvämningsriskerna särskilt när en översvämning
hotar och i översvämningssituationer. Dessutom borde det utredas vilka lagstiftningslösningar
som kunde användas för att skydda sådana översvämningsriskområden från översvämningsskador
där skyddet inte kan ordnas på ett tillfredsställande sätt med fastighetsspecifika åtgärder.
Arbetsgruppen har slutfört sitt arbete och överlämnar högaktningsfullt sitt betänkande till jord- och
skogsbruksministeriet.
Helsingfors den 26 mars 2009
Kai Kaatra
Minna Hanski Ulla Hurmeranta
Olli Madekivi Hannele Nyroos
Jyrki Paunila Nina Routti-Hietala
Rami Ruuska Jari Salila
Tarja Savea-Nukala Aulis Tynkkynen
Jaakko Ylitalo
Pekka Kemppainen Pia Rotko
5

Innehåll
1 Inledning--------------------------------------------------------------------------------------------------------------9
2 Defintioner av begrepp------------------------------------------------------------------------------------------ 10
3 Lagstiftning som hänför sig till hanteringen av översvämningsrisker--------------------------------- 12
3.1 Vattenlagen-------------------------------------------------------------------------------------------------12
3.2 Markanvändnings- och bygglagen --------------------------------------------------------------------13
3.3 Dammsäkerhetslagen------------------------------------------------------------------------------------14
3.4 Räddningslagen -------------------------------------------------------------------------------------------14
3.5 Lagen om vattenvårdsförvaltningen ------------------------------------------------------------------16
3.6 Statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder----------------------------------16
3.7 Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella översvämningar -----17
3.8 Lagstiftningen om miljöförvaltningens uppgifter ---------------------------------------------------17
4 EU:s översvämningssamarbete och översvämningsdirektiv ------------------------------------------- 18
4.1 Bakgrund----------------------------------------------------------------------------------------------------18
4.2 Information och forskning -------------------------------------------------------------------------------18
4.3 EU:s finansiella instrument -----------------------------------------------------------------------------18
4.4 Översvämningsdirektivet --------------------------------------------------------------------------------19
4.4.1 Preliminär bedömning av översvämningsrisker ---------------------------------------------19
4.4.2 Kartor över översvämningashotade områden och kartor över översvämningsrisker
20
4.4.3 Planer för hantering av översvämningsrisker ------------------------------------------------21
4.4.4 Myndighetsuppgifter -------------------------------------------------------------------------------22
4.4.5 Samordning med planeringssystemet för vattenvården-----------------------------------22
4.4.6 Tidsfrister, rapportering ---------------------------------------------------------------------------22
4.4.7 Utfört och pågående arbete enligt kraven i översvämningsdirektivet ------------------23
4.4.8 Samband med ramdirektivet om en marin strategi -----------------------------------------23
5 Översikt över översvämningslagstiftningen i vissa länder i Europa ---------------------------------- 23
5.1 Allmänt-------------------------------------------------------------------------------------------------------23
5.2 Sverige ------------------------------------------------------------------------------------------------------24
5.3 Österrike ----------------------------------------------------------------------------------------------------24
5.4 Tyskland-----------------------------------------------------------------------------------------------------25
5.5 Förenade kungariket -------------------------------------------------------------------------------------26
6 Typer av översvämningar -------------------------------------------------------------------------------------- 28
6.1 Allmänt-------------------------------------------------------------------------------------------------------28
6.2 Översvämningar från vattendrag ----------------------------------------------------------------------28
6.3 Havsvattenöversvämningar-----------------------------------------------------------------------------29
6.4 Dagvattenöversvämningar------------------------------------------------------------------------------29
6.5 Översvämningar i Finland-------------------------------------------------------------------------------30
7 Hanteringen av översvämningsrisker i Finland------------------------------------------------------------ 30
6

7.1 Samhällenas och infrastrukturens utsatthet för översvämningar ------------------------------30
7.1.1 Samhällen --------------------------------------------------------------------------------------------30
7.1.2 Kraftverk och energinätverk----------------------------------------------------------------------31
7.1.3 Vattentjänster----------------------------------------------------------------------------------------31
7.1.4 Trafik- och kommunikationsnätverk ------------------------------------------------------------32
7.2 Områdesplanering och styrning av byggandet-----------------------------------------------------33
7.3 Hantering av dagvattenöversvämningar-------------------------------------------------------------34
7.4 Fördröjning av översvämningsvatten-----------------------------------------------------------------36
7.5 Översvämningsskydd i vattendrag--------------------------------------------------------------------37
7.6 Reglering av vattendrag ---------------------------------------------------------------------------------39
7.7 Översvämningsskydd på havsstränder --------------------------------------------------------------41
7.8 Åtgärder i en översvämningssituation och räddningsverksamhet -----------------------------42
7.9 Översvämningsvarningssystem och översvämningslägesbild ---------------------------------43
7.10 Ersättande av översvämningsskador-----------------------------------------------------------------45
8 Myndigheternas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker---------------------------------- 46
8.1 Organisering av uppgifterna inom statens regionförvaltning------------------------------------46
8.2 Planering av hanteringen av översvämningsrisker------------------------------------------------47
8.2.1 Den regionala miljöcentralen --------------------------------------------------------------------47
8.2.2 Landskapsförbundet -------------------------------------------------------------------------------47
8.2.3 Kommunen-------------------------------------------------------------------------------------------47
8.2.4 Det lokala räddningsväsendet -------------------------------------------------------------------48
8.2.5 Andra myndigheter---------------------------------------------------------------------------------48
8.3 Uppföljning och förebyggande av översvämningar från vattendrag---------------------------48
8.4 Åtgärder i en översvämningssituation----------------------------------------------------------------48
8.4.1 Den regionala miljöcentralen --------------------------------------------------------------------48
8.4.2 Det lokala räddningsväsendet -------------------------------------------------------------------50
8.4.3 Andra myndigheter---------------------------------------------------------------------------------51
8.5 Kostnader för skötseln av översvämningssituationer---------------------------------------------52
8.6 Statligt finansieringsstöd --------------------------------------------------------------------------------52
9 Klimatförändringens inverkan på hanteringen av översvämningsrisker ----------------------------- 52
9.1 Väderförändringsscenarion-----------------------------------------------------------------------------52
9.2 Scenarion för stigande havsnivå ----------------------------------------------------------------------54
9.3 Klimatförändringens inverkan på vattenhushållningen och översvämningarna ------------54
9.3.1 Klimatförändringens inverkan på dagvattenöversvämningarna -------------------------55
9.3.2 Klimatförändringens inverkan på avtappningarna i Saimen ------------------------------55
9.3.3 Klimatförändringens inverkan på regleringen av Kemi träsk -----------------------------56
9.4 Klimatförändringens inverkan på dammsäkerheten ----------------------------------------------56
9.5 Inverkan av stigande havsnivå på översvämningar på kusten ---------------------------------57
10 Kunskapsunderlaget för planeringen av hanteringen av översvämningsrisker -------------------- 57
7

10.1 Material och metoder för bestämmande av högvattenstånd------------------------------------57
10.2 Höjdmodellmaterial ---------------------------------------------------------------------------------------58
10.3 Kartor över översvämningshotade områden -------------------------------------------------------58
10.4 Geografisk information och datasystem som kan användas för att bestämma
översvämningsrisker-----------------------------------------------------------------------------------------------61
10.5 Kartor över översvämningsrisker----------------------------------------------------------------------65
10.6 Översvämningsutredningar som gjorts tidigare och deras användbarhet vid
genomförandet av översvämningsdirektivet------------------------------------------------------------------66
11 Arbetsgruppens förslag ----------------------------------------------------------------------------------------- 68
11.1 Det nationella genomförandet av översvämningsdirektivet -------------------------------------68
11.1.1 Definition av översvämningar och översvämningsrisk som ingår i planeringen av
hanteringen av översvämningsrisker -----------------------------------------------------------------------68
11.1.2 Bestämmelser som krävs för att genomföra översvämningsdirektivet-----------------69
11.1.3 Förvaltningsenheter för översvämningsrisker------------------------------------------------70
11.1.4 Organisering av planeringen av översvämningsriskhanteringen------------------------72
11.1.5 Målen för hanteringen av översvämningsrisker ---------------------------------------------74
11.1.6 Samordning av planeringen av översvämningsriskhanteringen och
vattenvårdplaneringen------------------------------------------------------------------------------------------75
11.1.7 Samråd och information---------------------------------------------------------------------------76
11.1.8 Riskhanteringsplanernas konsekvenser för myndigheterna------------------------------76
11.1.9 Behöriga myndigheter -----------------------------------------------------------------------------77
11.1.10 Uppgifter för planeringsmyndigheternas bruk --------------------------------------------78
11.1.11 Rapportering till kommissionen --------------------------------------------------------------78
11.1.12 Lagstiftningsförslag -----------------------------------------------------------------------------79
11.2 Övrig utveckling av hanteringen av översvämningsrisker ---------------------------------------79
11.2.1 De statliga myndigheternas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker-----79
11.2.2 Planering av hanteringen av översvämningsrisker -----------------------------------------79
11.2.3 Åtgärder i en översvämningssituation ---------------------------------------------------------80
11.2.4 Kostnaderna för genomförande av översvämningsdirektivet och statligt
finansieringsstöd-------------------------------------------------------------------------------------------------81
11.2.5 Skyddande av samhällen mot översvämningsskador--------------------------------------82
11.2.6 Arbetsgruppens övriga förslag och ställningstaganden -----------------------------------82
Bilaga 1. Beslutet om tillsättande av arbetsgruppen 24.10.2007
Bilaga 2. Arbetsfördelningen mellan den regionala miljöcentralen och det lokala räddningsväsendet
i en översvämningssituation.
Bilaga 3. Centrala åtgärder med avseende på hanteringen av översvämningsrisker för anpassningen
till klimatförändringen inom miljöförvaltningens ansvarsområde (källa: Miljöministeriets
rapporter 20/2008)
Bilaga 4. Förslag till centrala bestämmelser i lagen om hantering av översvämningsrisker jämte
motivering
8

1 Inledning
Varje år orsakar översvämningar skador i Finland i någon del av landet, men skillnaderna mellan
olika år är mycket stor. Exempelvis under hela 1990-talet var översvämningsskadorna mycket
små, sammanlagt uppgick de till ungefär tre miljoner euro, medan de enbart 2004 uppgick till ungefär
åtta miljoner euro. År 2005 var skadebeloppet ungefär 17 miljoner euro, varav 12 miljoner euro
berodde på att havsvattenståndet steg exceptionellt. Före 2000-talet förorsakades merparten av
översvämningsskadorna av översvämningar från vattendrag. Skadorna till följd av störtregn har i
allmänhet varit små, i första hand översvämningar i källare. I augusti 2007 förorsakade dock en
dagvattenöversvämning i Björneborg skador för 10 - 20 miljoner euro. Skadorna förorsakade av
stigande havsvattenstånd har varit sällsynta före 2005.
Efter de upprepade översvämningar som förorsakade stora skador i Mellan- och Västeuropa på
1990-talet och i början av 2000-talet behandlade Europeiska unionens miljöråd hanteringen av
översvämningsrisker och föreslog utökat samarbete i syfte att upprätta en europeisk strategi för
hantering av översvämningsrisker. Sommaren 2004 lade kommissionen fram ett meddelande om
hantering av översvämningsrisker och ett förslag till handlingsprogram för förebyggande åtgärder,
skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder. Rådet ansåg i sina slutsatser 14.10.2004 på
grundval av utlåtandet att ett effektivt sätt att åstadkomma ett integrerat och gemensamt tillnärmelsesätt
är att göra upp och genomföra gemenskapens handlingsprogram för förebyggande åtgärder,
skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder. Utgående från ställningstagandet beredde
kommissionen ett förslag till översvämningsdirektiv. Direktivet trädde i kraft 26.11.2007.
Medan översvämningsdirektivet bereddes ansåg statsrådet och riksdagen överlag att förslaget till
direktiv kunde understödas. I ställningstagandena har betonats att då man gör upp kartor och riskhanteringsplaner
för områden med risk för översvämningar är det viktigt att försäkra sig om att de
kan utnyttjas också i markanvändningsplaneringen och räddningsväsendet. Det är också befogat
att rikta resurserna till områden där översvämningsrisken är stor eller där skadorna är betydande.
Riksdagens miljöutskott konstaterade i sitt utlåtande (MiUU 9/2006 rd — U 5/2006 rd) att översvämningsrisken
påverkas också av förändringarna i markanvändningen. Utdikningen av skogs-
och kärrområden har minskat möjligheterna att stå emot översvämningar. I tätorter kan en lokal
störtskur lätt förorsaka en översvämning eftersom dagvattensystemet inte anpassats för de vattenmassor
som då strömmar till. Det är ännu viktigare än förr att förbereda sig på översvämningsrisker
på grund av klimatförändringen. Finland bör fortsättningsvis satsa på att utarbeta riskkartor,
göra upp riskhanteringsplaner och utveckla metoderna för att bedöma risken för översvämningar.
Med hjälp av geografiskt informationsmaterial har man uppskattat hur stor befolkning och egendom
i Finland som är utsatt för översvämningsrisk till följd av exceptionellt högt vattenstånd i vattendrag
och havet. Exempelvis på områden där översvämningar från vattendrag eller havet förekommer i
genomsnitt en gång på 250 år bor för närvarande över 50 000 människor. På översvämningsområdena
finns förutom bostadsbyggnader ett avsevärt antal fritidsbostäder och många andra slags
funktioner. Översvämningar som beror på exceptionellt kraftigt eller långvarigt regn kan drabba
nästan alla fastigheter i tätortsområden oberoende av närheten till vattendrag eller havet.
Klimatförändringen antas förändra vattenförhållandena avsevärt även i Finland. Allmänt taget kan
man anta att översvämningsriskerna ökar till följd av klimatförändringen. Det antas att den årliga
nederbörden och temperaturerna förändras, vilket också påverkar vattenföringen och vattenståndet
i vattendragen under olika årstider. Extrema fenomen i anslutning till vattnets kretslopp, t.ex.
störtregn, översvämningar och torka, blir vanligare. Också i Finland kan det komma störtregn liknande
dem som man upplevt i Centraleuropa, och storöversvämningar är möjliga även hos oss.
Risken är särskilt stor om kraftiga eller långvariga regn inträffar samtidigt som snösmältningen.
Översvämningar vintertid har antagits bli vanligare i södra och mellersta Finland. I södra Finland
kommer de största översvämningarna i framtiden att orsakas av störtregn om sommaren eller hösten.
I norra Finland kan snötäcket och vårflödena öka tillfälligt i början när klimatet förändras, trots
att de antas avta senare. I sjöarna förskjuts tidpunkten för den dimensionerade högvattenföringen
från våren till sommaren och i de största sjösystemens centralsjöar till vintern. I de stora stråtarnas
centralsjöar utgörs hotet av vinterflödena. Vintertid ökar den ringa avdunstningen sannolikheten för
9

översvämningar. Klimatförändringen kan öka intensiteten hos regnen och översvämningarna till
följd av störtregn.
Skador som beror på översvämningar från vattendrag, störtregn samt variationer i havsvattenståndet
drabbar allt större befolkningsgrupper. De både till antalet och det ekonomiska värdet största
skadorna förorsakas bostads- och industribyggnader samt det lösöre som finns i dem. Det sammanlagda
skadebeloppet kan bli anmärkningsvärt stort och de ekonomiska förluster som drabbar
privata hushåll och företag kan allvarligt hota försörjningen eller produktionen. Också infrastruktur
som hamnar, vägar, vatten och avlopp samt elnät kan vara hotade. Översvämningar påverkar
människors hälsa och säkerhet samt miljön.
Det primära sättet att anpassa sig till förändringar i vattenförhållandena är att försöka förebygga
och minska de skador som orsakas av översvämningar och andra ovan nämnda naturfenomen och
deras svårighetsgrad. Detta kan åstadkommas med hjälp av områdesplanering som särskilt beaktar
översvämningsrisken samt med olika åtgärder och konstruktioner som görs för att kontrollera
vattnet och skydda mot det. Vid sidan av åtgärder som förebygger skador bör man emellertid försöka
säkerställa att de ekonomiska förlusterna till följd av översvämningsskador vid behov kan
ersättas tillräckligt heltäckande och snabbt.
2 Defintioner av begrepp
Finska begrepp i anslutning till översvämningar som allmänt används i myndighetspraxis är tulvasuojelu
och tulvantorjunta, vilkas innehåll dock delvis har kunnat tolkas på olika sätt. Storöversvämningsarbetsgruppen
har i sin slutrapport (arbetsgruppsbetänkande JSM 2003:6) försökt förenhetliga
definitionerna av begreppen.
I storövervsämningsarbetsgruppen slutrapport 2003 definieras tulvasuojelu, som översatts med
högvattenreglering, som följer:
Planering och byggnad av sådana permanenta konstruktioner samt de tillståndsbeslut
i enlighet med vattenlagen, med vilka man syftar till att minska på översvämningar
och översvämningsolägenheter. Huvudsakliga medel är rensningar av floder och
älvar, strandbankar och reglering av vattendrag med hjälp av naturliga sjöar eller
speciellt för ändamålet byggda konstgjorda sjöar.
I storöversvämningsarbetsgruppens slutrapport 2003 definieras tulvantorjunta, som översatts med
översvämningsskydd, som följer:
Planering av åtgärder som skall vidtas före översvämningen och under den (utom
planering och byggnad av permanenta högvattenregleringskonstruktioner) samt beredskap
och verksamhet i översvämningssituationer. Till översvämningsskydd hör i
praktiken utarbetandet av översvämningsskyddets verksamhetsplaner och vattendragsmodeller
samt deras användning, användandet av permanenta högvattenregleringskonstruktioner,
användningen av regleringar som baserar sig på dispensbeslut
och vid behov vattenlagen och annan reglering av tappningar samt skötandet
om dammsäkerheten. Till översvämningsskyddet hör även förebyggandet av kravisproppar
samt förebyggandet av isproppar genom att såga, med hjälp av grävmaskin,
genom att sanda och spränga.
I denna text används för tulvasuojelu översvämningsskydd och för tulvantorjunta avvärjande av
översvämning.
I och med översvämningsdirektivet har begreppet hantering av översvämningsrisker blivit allt vanligare
i diskussionerna. Begreppet definieras inte i översvämningsdirektivet. Begreppet hantering
av översvämningsrisker kan delvis härledas ut de bestämmelser i direktivet som gäller kraven på
innehållet i planerna för hantering av översvämningsrisker. I artikel 7.3 i direktivet sägs att "riskhanteringsplanerna
ska behandla alla aspekter av hanteringen av översvämningsrisker, med inriktning
på förebyggande, skydd och beredskap, inbegripet översvämningsprognoser och system
för tidig varning."
I punkt 5 i motiveringen i översvämningsdirektivets ingress hänvisas dessutom till kommissionens
10

meddelande ”Hantering av översvämningsrisker – Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och
skadebegränsande åtgärder 1 , som innehåller en analys av och en strategi för hur gemenskapen
bör gå till väga för att hantera översvämningsrisker. I punkt 2.2. i meddelandet har kommissionen
konstaterat följande om riskhanteringen i anslutning till översvämningar:
"Riskhanteringen syftar till att minska sannolikheten för att översvämningar skall inträffa
och/eller att begränsa konsekvenserna. Erfarenheten visar att det är bäst att ta fram riskhanteringsprogram
som innehåller följande:
- Förebyggande åtgärder: Förebyggande av översvämningsskador genom att man undviker
uppförande av hus och industrianläggningar i områden som nu eller i framtiden kan komma
att drabbas av översvämningar; anpassning av den framtida exploateringen till översvämningsrisken;
främjande av lämplig markanvändning och lämpliga jord- och skogsbruksmetoder.
- Skyddsåtgärder: Åtgärder, både strukturella och icke-strukturella, som minskar sannolikheten
för att översvämningar skall inträffa och/eller begränsar skadorna på en viss plats.
- Beredskap: Information till befolkningen om översvämningsrisker och åtgärder i händelse
av översvämningar.
- Krishantering: Utarbetande av beredskapsplaner för översvämningar.
- Återuppbyggnad och lärdomar: Snabbast möjliga återgång till normala förhållanden och
begränsning av både de sociala och ekonomiska konsekvenserna för den drabbade befolkningen.
"
I artikel 7.3 i översvämningsdirektivet nämns inte krishantering, återuppbyggnad och lärdomar som
sådana saker som man ska koncentrera sig på i riskhanteringsplanerna. Kommissionen har dock
efter att översvämningsdirektivet antogs framfört en sådan ståndpunkt (Transposition checklist for
Directive 2007/60/EC - 1 st draft, 15.10.2008), enligt vilken riskhanteringsplanerna oberoende av
ordalydelsen i artikel 7.3 också ska ta upp dessa frågor.
I definitionen av hantering av översvämningsrisker borde man således beakta översvämningsdirektivets
bestämmelser om riskhanteringsplanernas innehåll, kommissionens ställningstaganden till
detta samt Finlands nationella praxis och behov. Hanteringen av översvämningsrisker ska innefatta
bl.a. förebyggande av översvämningar från vattendrag, översvämningsskydd och åtgärder i en
översvämningssituation. Översvämningsskydd borde definieras mera begränsat än nu med beaktande
av översvämningsdirektivet innehåll och dess indelning i förebyggande åtgärder och
skyddsåtgärder. Åtgärder i en översvämningssituation borde begränsas till att avse olika åtgärder
som vidtas för att förebygga och minska skadorna när en översvämning hotar och under översvämningen.
Samtidigt kunde man avstå från det finska begreppet tulvantorjunta som visat sig
vara något oklart. Arbetsgruppen har definierat begreppen som följer.
Hantering av översvämningsrisker
Med hantering av översvämningsrisker avses en helhet bestående av sådana åtgärder
varmed syftet är att bedöma och minska översvämningsriskerna och förebygga
eller minska skadorna till följd av översvämningar, inklusive uppskattning sannolikheterna
för översvämningar och skadorna till följd av översvämningar, kartläggning av
områden som är utsatta för översvämningar, utarbetande av riskhanteringsplaner, information
om översvämningsrisker, beaktande av översvämningsrisker vid planering
av områdesanvändningen och vid byggande, översvämningsvarningssystem, åtgärder
när en översvämning hotar och i en översvämningssituation, förebyggande av
1 Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
samt Regionkommittén - Hantering av översvämningsrisker - Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder
och skadebegränsande åtgärder (KOM(2004)472 slutlig).
11

översvämningar från vattendrag med hjälp av reglering och avtappningar, översvämningsskyddskonstruktioner,
ombesörjande av dammsäkerhet, återhämtningsåtgärder
efter en översvämningssituation, utnyttjande av erfarenheterna av översvämningssituationer
samt lindrande och ersättande av konsekvenserna av översvämningsskador.
Förebyggande av översvämningar från vattendrag
Översvämningsskydd
Med förebyggande av översvämningar från vattendrag avses konstruktioner och åtgärder
med vilkas hjälp uppkomsten av en översvämning förhindras eller översvämningen
minskas, inklusive kvarhållande av översvämningsvatten på avrinningsområdet
och byggande och användning av konstruktioner för reglering och avtappning i
vattendrag, t.ex. dammar och konstgjorda sjöar.
Med översvämningsskydd avses konstruktioner och åtgärder vilkas syfte är att förehindra
eller minska sådana skador som förorsakas av översvämningar. Sådana konstruktioner
och åtgärder är bl.a. byggande av vallar, högvattenfåror och ändring av
vattendrags genomströmningskapacitet.
Åtgärder i en översvämningssituation
Åtgärder i en översvämningssituation omfattar åtgärder som vidtas när en översvämning
hotar eller under en översvämning, vilkas syfte är att förhindra eller minska sådana
skador som förorsakas av översvämningar. Sådana åtgärder är bl.a. av situationen
betingad reglering i vattendraget och annan reglering av avtappningen, åtgärder
som vidtas i vattendrag, t.ex. förhindrande av att kravisproppar bildas, utläggande
av isbommar eller upplösning av isdammar samt räddningsverksamhet, t.ex. evakuering
av befolkning eller skyddande av objekt med tillfälliga konstruktioner.
I avsnitt 11 i rapporten presenteras arbetsgruppens förslag till definitioner av begreppen översvämning
och översvämningsrisk i anslutning till genomförandet av översvämningsdirektivet.
3 Lagstiftning som hänför sig till hanteringen av översvämningsrisker
3.1 Vattenlagen
Enligt vattenlagen (264/1961) ska tillstånd av miljötillståndsverket inhämtas för byggande i vattendrag
eller sådana avvikelser från ett tidigare beviljat tillstånd som påverkar vattenförhållandena, om
byggandet eller användningen av anläggningen kan bl.a. medföra fara för översvämning, åstadkomma
skada eller men på annans mark, byggnad eller egendom av annat slag, medföra fara för
hälsan eller kränka allmänt intresse (vattenlagen 1:15 §, 2:2 §). Som byggande anses även sådant
byggande på marken varav kan förorsakas ändring i vattnets lopp eller i vattenståndet i vattendrag.
Ändras ett markområde permanent till vattenområde ska miljötillståndsverkets tillstånd alltid inhämtas.
Ägare av anläggning i vattendrag är skyldig att så underhålla anläggningen, att därav ej förorsakas
fara eller skadliga eller menliga påföljder för allmänt eller enskilt intresse (vattenlagen 2:31
§). Tillsynen över att de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av vattenlagen följs
ankommer på de regionala miljöcentralerna (vattenlagen 21:1 §).
Företag enligt vattenlagen ska utföras så att ägaren av strand eller vattenområde inte av företaget
orsakas skada, men eller annan förlust av förmån, som kan undvikas (vattenlagen 2:3 §). I det tillstånd
som gäller företaget kan således utfärdas bestämmelser om t.ex. åtgärder som ska vidtas för
att förbereda sig på översvämningar. En allmän förutsättning för att bestämmelser ska utfärdas är
att syftet med företaget kan nås utan oskälig ökning av kostnaderna jämfört med de totala kostnaderna
för företaget och den skada som förorsakas. I annat fall kan skadan tillåtas mot den ersättning
som fastställs i tillståndet. Kan skadan dock genom särskilda anordningar eller åtgärder förebyggas
eller minskas och överstiger inte kostnaderna för dem oskäligt beloppet av den penninger-
12

sättning som borde utgå för skadan, ska den som genomför företaget åläggas att i stället för penningersättning
på sin bekostnad utföra dessa anordningar och vidta övriga åtgärder för att förebygga
skadan. (vattenlagen 11:13 §)
Miljötillståndsverket kan på ansökan av den regionala miljöcentralen förordna om temporära åtgärder
(åtgärder för avvärjande av skada) som är nödvändiga för att avvärja fara eller begränsa skador
t.ex. när en översvämning som beror på exceptionella naturförhållanden kan förorsaka allmän
fara för människors liv eller hälsa eller stor skada för enskilt eller allmänt intresse (vattenlagen
12:19.1 §). Som en åtgärd för avvärjande av skada kan t.ex. den som innehar regleringstillstånd
bestämma om reglering som avviker från tillståndsbestämmelserna. Ett sådant tillstånd till åtgärder
för avvärjande av fara har allmänt kallats för undantagstillstånd enligt vattenlagen.
Efter millennieskiftet har undantagstillstånd sökts för att undvika rätt små skador i situationer där
regleringstillståndet inte möjliggör ändamålsenlig reglering. I viss mån används således möjligheten
till undantagstillstånd för att ge flexibilitet när själva regleringstillståndet borde ändras i överensstämmelse
med de förändrade vattenförhållandena. Den regionala miljöcentralens ansökan om
vidtagande av åtgärder för avvärjande av skada förutsätter jord- och skogsbruksministeriets samtycke.
För skador som föranletts av miljöcentralens åtgärder för avvärjande av skada och som direkt
har drabbat egendom ska betalas ersättning av statens medel med undantag för sådan förlust
av förmån som förorsakas av förlust av vattenkraft.
Den som innehar tillstånd enligt vattenlagen kan också hos miljötillståndsverket ansöka om tillstånd
till temporära åtgärder som till följd av översvämning, ras eller isdämning eller av någon annan
exceptionell orsak måste vidtas i brådskande ordning (vattenlagen 12:19.3 §). Tillståndsinnehavaren
ansvarar för skador som åtgärden medför och som ska ersättas på ansökan.
Ägare av inrättning eller anläggning, flottande samt behörig statsmyndighet har, där detta är av
behovet för förhindrande av skada eller olägenhet, som föranletts av isbildning eller is, rätt att med
iakttagande av nödig försiktighet spränga is, uppställa tillfälliga bommar eller utföra andra nödvändiga
åtgärder (vattenlagen 12:17 §). Avlägsnas ishinder genom sprängning, bör detta ske så att
fiskbeståndet inte nämnvärt skadas eller en allmän eller allmänt använd vinterväg inte utan tvingande
behov avskäres. Polisen och den regionala miljöcentralen ska underrättas om sprängningen
på förhand.
En totalrevision av vattenlagen pågår. Regeringens proposition med förslag till ny vattenlag torde
avlåtas våren 2009. Det förslag som är under beredning innehåller inga väsentliga ändringar i ovan
bestämmelser i den gällande vattenlagen.
3.2 Markanvändnings- och bygglagen
Enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) ska vid bedömningen av byggplatsens lämplighet
beaktas bl.a. att det inte finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen (116
§). På ett detaljplaneområde ska motsvarande omständigheter beaktas när planen utarbetas (54
§). Den som påbörjar ett byggprojekt ska se till att byggnaden planeras och byggs i enlighet med
bestämmelserna om byggande samt det beviljade tillståndet (119 §). Kommunen ska sköta områdesplaneringen
samt styrningen av och tillsynen över byggandet på sitt område (20 §). De myndighetsuppgifter
som gäller byggnadstillsynen sköts av en nämnd eller något annat kollegialt organ
som kommunen utser (21 §). Den regionala miljöcentralen främjar, styr och övervakar denna verksamhet
(18 §), medan den allmänna utvecklingen och styrningen av verksamheten ankommer på
miljöministeriet (17 §).
Enligt markanvändnings- och bygglagen är målet för områdesplaneringen bl.a. att främja möjligheterna
att skapa en trygg och hälsosam livsmiljö och omgivning (5 §). Planerna ska basera sig på
tillräckliga undersökningar och utredningar (9 §). Detaljerade bestämmelser om utredning av planernas
konsekvenser ingår i markanvändnings- och byggförordningen (895/1999, 1 §). Frågor som
gäller hanteringen av översvämningsrisker kan dessutom behandlas i samråd enligt 66 § i lagen
mellan den regionala miljöcentralen och kommunen och vid den årliga utvecklingsdiskussionen
enligt 8 §.
13

Med stöd av markanvändnings- och bygglagen kan genom beslut av statsrådet uppställas riksomfattande
mål för områdesanvändningen, som kan gälla bl.a. ärenden som har en nationellt betydande
inverkan på den ekologiska hållbarheten, regionstrukturens ekonomi eller möjligheterna att
undvika betydande miljöolägenheter (22 §). De gällande riksomfattande målen för områdesanvändningen
innehåller mål även i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker och de behandlas
mera ingående i avsnitt 7.2. Vid landskapsplaneringen och annan områdesplanering ska
de riksomfattande målen för områdesanvändningen främjas. När landskapsplanen utarbetas ska
särskild vikt dessutom fästas vid bl.a. att områdesanvändningen är ekologiskt hållbar och att vattentillgångarna
används på ett hållbart sätt (28 §). När en generalplan utarbetas ska beaktas bl.a.
att samhällsstrukturen fungerar, är ekonomiskt och ekologiskt hållbar samt att det finns möjligheter
till en trygg och sund livsmiljö (39 §). Detaljplanen ska utarbetas bl.a. så att det skapas förutsättningar
för en hälsosam och trygg livsmiljö (54 §).
3.3 Dammsäkerhetslagen
I Finlands bestäms om dammsäkerheten genom dammsäkerhetslagen (413/1984) och dammsäkerhetsförordningen
(574/1984), vilka har kompletterats med jord- och skogsbruksministeriets anvisningar
för dammsäkerhet 7/1997). Regeringens proposition med förslag till revision av dammsäkerhetslagstiftningen
har avlåtits till riksdagen 5.12.2008 (RP 214/2008). Enligt propositionen ska
det i stället för den nuvarande lagen stiftas en ny dammsäkerhetslagen som kompletteras med en
dammsäkerhetsförordning. Sambandet mellan dammsäkerhetslagstiftningen och annan lagstiftning
ajourförs också och olika aktörers ansvar klarläggs. I propositionen har beaktats att dammarna i
Finland blir äldre och är i behov av grundläggande reparationer samt behoven av att reagera på
förändringar i klimatet och vattenförhållandena. Dammar som hör till gruvdriften omfattas inte av
den nuvarande dammsäkerhetslagen men det föreslås att den nya lagen ska omfatta även dem.
Dammsäkerheten övervakas av de regionala miljöcentralerna som fungerar som dammsäkerhetsmyndighet.
Dammägarna ansvarar för dammarnas skick och säkerhet. Dammarna i Finland är
dimensionerade så att deras konstruktioner håller och deras avtappningskapacitet räcker till även
vid översvämningar. Dammarna klassificeras i tre klasser enligt den skaderisk de medför. Dammägarna
är skyldiga att utföra regelbundna kontroller vid dammarna i enlighet med det kontrollprogram
som dammsäkerhetsmyndigheten godkänt och de effektiveras bl.a. under översvämningstider.
Merparten av de stora dammarna omfattas av fortlöpande fjärrövervakning. Dammägarna är
skyldiga att ordna årlig inspektion av dammarna, där experter granskar dammens konstruktiva
skick. Dammsäkerhetsmyndigheterna deltar i inspektionen minst en gång vart femte år, då dammens
skick kan utredas mera ingående i form av en konsultutredning.
I den nya dammsäkerhetslagen föreskrivs om beredskap för dammolyckor och åtgärder i en
olyckssituation. Ägaren till en damm som tillhör den högsta riskklassen ska göra en riskutredning
och hålla den ajour liksom ett säkerhetsprogram för dammen som beskriver dammägarens åtgärder
vid olyckor och störningar. Räddningsmyndigheten gör upp en i räddningslagen avsedd plan
för räddningsväsendet för de dammar som den anser att behöver en plan. Vid störningar ska
dammägaren vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga dammolyckor och begränsa de skador
som en olycka förorsakar. Ansvaret och rättigheterna i anslutning till räddningsverksamheten när
en farlig situation hotar tillkommer räddningsväsendet. Den regionala miljöcentralen bär ansvaret
för å ena sidan övervakningen av dammsäkerheten och å andra sidan tillsynen över att vattenlagen
iakttas och den allmänna kontrollen över vattensituationen.
3.4 Räddningslagen
Räddningslagen (468/2003) tillämpas på insatser för att förebygga eldsvådor och andra olyckor,
om inte något annat bestäms i någon annan lag eller i förordning, samt på räddningsverksamhet
och befolkningsskydd. Med räddningsverksamhet avses sådana skyndsamma åtgärder till följd av
en olycka eller överhängande fara för en olycka som vidtas för att skydda och rädda människor,
egendom och miljön samt för att begränsa skador och lindra följder (räddningslagen 1.1 § 2 punkten).
14

I 6 kap. i räddningslagen föreskrivs närmare om förebyggande av olyckor och begränsning av skador.
Hit räknas bl.a. allmänt förebyggande av olyckor och anknytande myndighetssamarbete, säker
användning av byggnader, myndighetstillsyn, upplysning och rådgivning samt varsam hantering av
eld samt brandfarliga ämnen och anordningar (räddningslagen 19 §).
I 9 kap. i räddningslagen föreskrivs närmare om räddningsverksamhet. Till räddningsverksamheten
hör att ta emot nödanmälan, larma räddningsenheter och annan hjälp, varna befolkningen, avvärja
överhängande olyckor, skydda och rädda människor, miljö och egendom som är i fara, släcka
eldsvådor samt avvärja och begränsa andra skador och sköta efterröjning och efterbevakning samt
ha hand om ledning, information, underhåll och andra stödfunktioner i anslutning till detta (räddningslagen
43 §).
Miljöministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, Finlands miljöcentral och de regionala miljöcentralerna
svarar enligt den arbetsfördelning som anges i de författningar som gäller dessa för bl.a.
skyddet mot översvämningar och dammsäkerheten samt sörjer för planeringen av markanvändningen
och styrningen och övervakningen av byggandet så, att brandsäkerheten och övriga säkerhetsfaktorer
beaktas i enlighet med vad som särskilt föreskrivs om dem (räddningslagen 6 §, räddningsförordningen
6 § 7 punkten). Nämnda instanser lämnar också experthjälp vid bedömningen
av konsekvenserna av miljöskador i anslutning till räddningsåtgärder.
Räddningsmyndigheterna samt andra myndigheter och sammanslutningar som har uppgifter eller
ska ge handräckning inom räddningsväsendet är skyldiga att i samråd göra upp behövliga planer
för räddningsväsendet (räddningslagen 9 §). Planeringsskyldigheten kan preciseras genom förordning
av inrikesministeriet, men någon sådan förordning har inte utfärdats. I planer som gäller ordnande
av samarbete ska framföras hur olika myndigheter, inrättningar och sammanslutningar deltar
i räddningsverksamheten (räddningsförordningen 8.3 §).
Räddningsmyndigheterna ska följa utvecklingen i fråga om olycksrisker och antalet olyckor samt
deras orsaker, och utgående från de slutsatser som kan dras vidta åtgärder för att förebygga
olyckor samt vid behov göra framställningar till andra myndigheter (räddningslagen 20 §). För att
skydda människor, egendom och miljön skall vid förebyggandet av olyckor även beaktas översvämningar
och andra naturkatastrofer (motiveringen till 20 § i räddningslagen).
Länsstyrelserna ska göra upp planer för räddningsverksamheten inom länet vilka baserar sig på
olyckshoten på området, styra den regionala och lokala planeringen, i länet främja samarbetet mellan
räddningsväsendet och andra myndigheter och instanser samt anordna övningar för att upprätthålla
beredskapen att avvärja storolyckor (räddningsförordningen 3 §).
Den som äger eller innehar en byggnad eller som utövar industri- eller affärsverksamhet samt ämbetsverk,
inrättningar och andra sammanslutningar är skyldiga att på ifrågavarande plats ha beredskap
att vid överhängande fara skydda människor, egendom och miljön och att vidta sådana
räddningsinsatser som de på egen hand förmår göra (räddningslagen 8 §). I en räddningsplan som
gäller dessa åtgärder ska utredning framläggas om bl.a. farliga situationer och deras verkningar,
åtgärder för förebyggande av farliga situationer samt anvisningar för olika olycks-, faro- och skadesituationer
(räddningslagen 9 §, räddningsförordningen 9 och 10 §).
Om inte något annat har avtalats ska räddningsledaren komma från det räddningsområde där
olyckan eller faran har uppstått. Om myndigheter från flera verksamhetsområden deltar i räddningsverksamheten
är räddningsledaren allmän ledare. Räddningsledaren kan till sin hjälp bilda en
ledningsgrupp bestående av företrädare för andra myndigheter, inrättningar och frivilliga enheter
som deltar i räddningsverksamheten. Räddningsledaren kan också tillkalla experter (räddningslagen
44 §).
Räddningsledaren och av särskilda skäl också länsstyrelsen och inrikesministeriet har rätt att bl.a.
evakuera människor och egendom, vidta sådana åtgärder som kan medföra skada på fast eller lös
egendom och bestämma att byggnader eller material, redskap och förnödenheter som behövs för
räddningsverksamheten ställs till förfogande (räddningslagen 45 §). Det lokala räddningsväsendet
ska ersätta eventuella skador på egendomen. Räddningsledaren har rätt att förordna en arbetsför
person som befinner sig på en olycksplats eller i dess närhet och som inte hindras av ett giltigt skäl
att delta i räddningsverksamheten, om detta är nödvändigt för att rädda en människa eller avvärja
15

en olycka. (räddningslagen 46 §) I en liknande situation har en räddningsmyndighet, om läget inte
annars går att få under kontroll, rätt att förordna arbetsföra personer som uppehåller sig i den
kommun där olyckan inträffat att ofördröjligen infinna sig på olycksplatsen och delta i räddningsverksamheten.
3.5 Lagen om vattenvårdsförvaltningen
De förfaranden som EU:s ramdirektiv för vatten förutsätter har genomförts nationellt genom lagen
(1299/2004) och förordningen (1040/2006) om vattenvårdsförvaltningen. Lagen om vattenvårdsförvaltningen
innehåller bestämmelser om klassificering av vattnens status, förfarandet vid planeringen
av vattenvården och de myndighetsarrangemang som hänför sig till det samt om de miljömål
som ska sättas vid planeringen av vattenvården. I förordningen om vattenvårdsförvaltningen föreskrivs
om de utredningar som ska ingår i förvaltningsplanen, bedömning och övervakning av vattnens
status samt om utarbetandet av förvaltningsplanen. Förordningen om vattenförvaltningsområden
(1303/2004) fastställer vattenförvaltningsområdena och deras uppgifter.
De allmänna målen för vattenvårdsförvaltningen är att skydda, förbättra och återställa vattnen så
att ytvattnens och grundvattnens status inte försämras samt att deras status är åtminstone god.
För kraftigt modifierade vatten är målet god status. En vattenförekomst kan benämnas kraftigt modifierad
som det t.ex. för att hantera översvämningsrisker har vidtagits eller vidtas åtgärder som
försämrar vattenförekomstens status. Målet är att god ekologisk och kemisk status ska uppnås före
2015. Av grundad anledning kan tidsfristen för uppnåendet av målet förlängas. Finland är indelat i
åtta vattenförvaltningsområden. För varje vattenförvaltningsområde har en förvaltningsplan gjorts
upp och avsikten är att statsrådet ska fastställa planerna första gången 2009. Planen och det åtgärdsprogram
som hänför sig till den verkställs med stöd av den övriga miljölagstiftningen.
Fast förvaltningsplaner i första hand görs upp för att uppnå god ekologisk och kemisk status kan
de bidra till att dämpa konsekvenserna av översvämningar. Att minska översvämningsrisken hör
ändå inte till vattenvårdens huvudmål, och i ramdirektivet för vatten, som ligger till grund för den,
har inte beaktats de förändringar i översvämningsriskerna som beror på klimatförändringen.
3.6 Statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder
I 15 § i lagen om finansiering av landsbygdsnäringar föreskrivs allmänt om stödjande av vattendragsåtgärder
så att de genomförs som statens arbete eller så att understöd beviljas för dem av
statens medel. Med stöd av lagen har utfärdats statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder
(651/2001) och i den föreskrivs närmare om förutsättningarna för stödjande av vattendragsåtgärder,
stödets andel av de totala kostnaderna för en åtgärd och det förfarande som
iakttas vid de regionala miljöcentralerna när stöd beviljas. Med stöd av förordningen kan stöd beviljas
bl.a. för en sådan åtgärd vars syfte är att minska faror, olägenheter och skador som förorsakas
i vattendraget eller på dess strandområde av översvämningar. Exempel på en sådan åtgärd är
invallning av stranden eller rensning av en älvfåra för att minska översvämningsskadorna.
Syftet med en åtgärd som stöds kan också vara att främja att vattendraget används mångsidigt
och vårdas, vilket har tänkts omfatta t.ex. anläggandet av en våtmark som är ändamålsenlig med
tanke på översvämningsskyddet när annat stöd inte beviljas för detta (2 §). En förutsättning för att
vattendragsåtgärder ska stödas är bl.a. att kostnaderna för åtgärden är rimliga jämfört med de fördelar
som uppnås genom den (3 §). När fördelarna bedöms bör de förstås i vid bemärkelse med
beaktande av målområdets framtida utveckling. Exempelvis ett område där översvämningsskyddande
åtgärder är till fördel på jordbruksområden borde vara sådant att det är ändamålsenligt och
sannolikt att det fortsätter att brukas.
När stödbeloppet övervägs bör man beakta hur stort ansvar den som har fördel av åtgärden har för
kostnaderna (5 §). Exempelvis när stöd beviljas för översvämningsskyddsåtgärder borde man således
beakta i vilken mån det byggnadsbestånd som ska skyddas är placerat på ett område som är
utsatt för översvämningsrisk under den lägsta rekommenderade bygghöjden.
16

3.7 Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella
översvämningar
Bestämmelser om ersättande av översvämningsskador ingår i översvämningsskadelagen (lagen
om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella översvämningar, 284/1983) och den
förordning som utfärdats med stöd av den. Enligt lagen kan av statens medel betalas ersättning för
skador som orsakats av exceptionella översvämningar i vattendrag, dvs. i första hand åar, älvar
och sjöar.
Ersättning kan betalas för skador som har förorsakats växande, skördemogna eller bärgade trädgårdsprodukter
(om inte ersättning beviljas med stöd av skördeskadelagen), bärgad skörd, växande
trädbestånd, byggnader och konstruktioner, lösöre som behövs i hushållen, produkter som tillverkats
vid yrkesutövning eller däri erforderligt lösöre samt enskilda vägar. Ersättning kan likaså
betalas för kostnader som föranletts av åtgärder som vidtagits i syfte att förebygga eller begränsa
ovan nämnda skador. Ersättning betalas inte om den skadelidande kunde ha förhindrat skadan
genom att vidta skäliga åtgärder eller om skadan är ringa.
I ersättningspraxis har som exceptionell betraktats en översvämning i ett vattendrag som återkommer
en gång på 20 år eller mera sällan. Den regionala miljöcentralen bedömer vad som är
exceptionellt. Ersättning kan betalas till fysiska personer, dödsbon, bostadsaktiebolag, bostadsandelslag
och fastighetsbolag som grundats för bostadsproduktion samt till sammanslutningar eller
samfund som avses i lagen om enskilda vägar (358/1962). Av särskilda skäl kan ersättning betalas
även till andra skadelidande än de ovan nämnda.
Under moment 30.50.48 i statsbudgeten anvisas varje år 841 000 euro för betalning av ersättningar
för översvämningsskador med stöd av 1 § 2 mom. i översvämningsskadelagen. Anslaget är ett
treårigt reservationsanslag. Om anslaget inte ens tillsammans med poster som överförts från tidigare
år räcker till för de beviljade ersättningarna, kan mera pengar anvisas under momentet i en
tilläggsbudget. Ersättningsprocenten för skador som berättigar till ersättning har i de senaste årens
ersättningsfall varit 60 % i fråga om jordbruksskador och 80 % i fråga om skador på byggnader och
lösöre.
3.8 Lagstiftningen om miljöförvaltningens uppgifter
Hanteringen av översvämningsrisker är en helhet som består av uppgifter som tillkommer olika
förvaltningsområden. För en del av dem ansvarar den regionala miljöcentralen i egenskap av statlig
myndighet som under jord- och skogsbruksministeriets styrning sköter nyttjandet och vården av
vattentillgångarna. Enligt 4 § i lagen om miljöförvaltningen (55/1995) ska de regionala miljöcentralerna
inom sina verksamhetsområden bl.a. ha hand om nyttjandet och vården av vattnen samt
skyddet mot översvämningar samt sörja för genomförandet av vattendragsarbeten.
I den regeringsproposition med förslag till lagstiftning om revidering av regionförvaltningen som är
under beredning föreslås att statens regionförvaltning, dvs. länsstyrelserna, arbetskrafts- och näringscentraler,
de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken, vägdistrikten och arbetarskyddsdistriktens
arbetarskyddsbyråer ska samlas till två övergripande myndigheter, nämligen regionförvaltningsverken
och närings-, trafik- och miljöcentralerna.
Närings-, trafik- och miljöcentralerna främjar den regionala utvecklingen genom att i regionerna
sköta statsförvaltningens verkställighets- och utvecklingsuppgifter. Närings-, trafik- och miljöcentralerna
främjar bl.a. en god miljö och ett hållbart utnyttjande av naturen och naturresurserna. Enligt
det lagförslag som är under beredning ska centralernas ansvarsområde omfatta uppgifter som
gäller bl.a. nyttjande och vård av vattentillgångarna. Häri ingår även hantering av översvämningsrisker.
Enligt förslaget ska det föreskrivas närmare om närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter
i speciallagar.
17

4 EU:s översvämningssamarbete och översvämningsdirektiv
4.1 Bakgrund
På 1990-talet och efter millennieskiftet förekom det flera svåra översvämningar i Mellan- och Västeuropa.
Enbart mellan 1998 och 2004 inträffade det över 100 stora översvämningar som åsamkade
skador i Europa. Översvämningarna i Elbe och Donau sommaren 2002 var speciellt svåra. Efter
1998 har översvämningarna i Europa krävt ungefär 700 människoliv och förorsakat skador på egendom
för över 25 miljarder euro. Översvämningar är ett naturligt fenomen, men förutom ekonomiska
skador kan de också åsamka stora skador för samhället och miljön.
Efter de stora översvämningarna i Mellaneuropa 2002 behandlade EU:s miljöråd hanteringen av
översvämningsrisker och föreslog utökat samarbete i syfte att få till stånd en gemensam europeisk
strategi för hanteringen av översvämningsrisker. Kommissionen överlämnade 12.7.2004 till rådet,
Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén meddelandet Hantering av
översvämningsrisker - Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder
(KOM/2004/0472). Miljörådet konstaterade i sina slutsatser utgående från kommissionens meddelande
14.10.2004, att ett effektivt sätt att uppnå ett integrerat och gemensamt tillvägagångssätt är
att utveckla och genomföra ett europeiskt handlingsprogram för integrerade förebyggande åtgärder,
skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder mot översvämningar.
Rådet uppmanade kommissionen att lägga fram ett förslag till ett europeiskt handlingsprogram för
hantering av översvämningsrisker som skulle bestå av tre delar: 1) information och forskning, 2)
EU:s finansiella instrument 3) ett översvämningsdirektiv. De svåra översvämningarna sommaren
2005 stärkte ytterligare behovet av gemensamma åtgärder för att minska översvämningsskadorna.
I december 2006 inrättade vattendirektörerna i EU en översvämningsarbetsgrupp (Working Group
on Floods), som rapporterar till den strategiska koordineringsgruppen och vattendirektörerna.
Översvämningsarbetsgruppen stöder genomförandet av översvämningsdirektivet, ger möjlighet att
samordna översvämningsfrågor och ramdirektivet för vatten samt fortsätter informationsutbytet om
aktiviteterna för att hantera översvämningsrisker. För närvarande är gruppens arbete fokuserat på
att utveckla översvämningsdirektivets rapporteringsformat.
4.2 Information och forskning
Inom ramen för översvämningsarbetsgruppen har man haft nätverk för informationsutbyte i anslutning
till översvämningsprognoser och översvämningskartläggning. Teman för arbetsseminarierna
har varit t.ex. samordning av områdesplaneringen och översvämningsfrågor, preliminär uppskattning
av översvämningsrisker samt klimatförändringen. Medlemsstaternas, forskningsinstitutens
och organisationernas informationsutbyte om pågående åtgärder har konstaterats vara nyttigt.
Samarbetet har resulterat i guider som har utnyttjats när nationella anvisningar utarbetats för bl.a.
kartläggningen av översvämningshotade områden och översvämningsrisker.
Översvämningsarbetsgruppen förmedlar också information från andra politiksektorer med anknytning
till översvämningar. Bland dem kan nämnas befolkningsskydd (civil protection), katastrofhantering
(disaster management), jordbruk, regionutveckling och havspolitik. Europeiska kommissionen
har stött forskningen om översvämningar sedan början av 1980-talet med finansiering från
ramprogrammen för forskning. Också Finland har deltagit i sådana forskningsprojekt och vissa av
dem pågår fortfarande. Bland de senaste årens viktigaste forskningsprogram kan nämnas bl.a. 10
miljoner euro projektet Floodsite, där man granskade hanteringen av översvämningsrisker och
genomförandet av översvämningsdirektivet på bred basis. Nätverket ERA-Net CRUE har kartlagt
gemensamma forskningsbehov i anslutning till översvämningar, utökat samarbetet med forskningsprojekt
och ordnat gemensamma forskningsprojektansökningar för medlemsstaterna.
4.3 EU:s finansiella instrument
De stora översvämningar som inträffade i Mellaneuropa i slutet av senaste decennium samt på
2000-talet samt beredningen av översvämningsdirektivet har bidragit till att hanteringen av över-
18

svämningsrisker är väl framme i programmen på EU-nivå under den strukturfondperiod som började
2007 och som fortgår till 2013. I artikel 5 i EU:s förordning om regionala utvecklingsfonden
(1080/2006) prioriteras inom målet regional konkurrenskraft och sysselsättning miljön samt riskförebyggande
åtgärder. Åtgärder som nämns är t.ex. att utarbeta planer och åtgärder för att förebygga
och hantera risker som föranleds av ökenspridning, torka, bränder och översvämningar.
I Finlands samtliga nationella strukturfondsprojekt (Södra, Västra, Östra och Norra Finland) nämns
i målen eller utgiftskategorierna förebyggande eller hantering av miljörisker, så ERUF-finansiering
kan användas i hela landet även för projekt i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker. I
programdokumentet till Västra Finlands ERUF-åtgärdsprogram nämns att projekt med vilkas hjälp
ett aktivt samarbete utvecklas i syfte att gynna en livsmiljö som främjar en högklassig välfärd och
näringsverksamhet har en central ställning. Det kan vara projekt som har en positiv inverkan på
t.ex. hanteringen av klimatförändringen och vattnens status. I olika programdokument nämns också
utvecklingen av nya metoder för att hantera miljörisker som sådan verksamhet som stöds.
4.4 Översvämningsdirektivet
Europeiska unionens direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker antogs
23.10.2007 och trädde i kraft 26.11.2007. Syftet med översvämningsdirektivet är att upprätta en
ram för bedömning och hantering av översvämningsrisker i syfte att minska de ogynnsamma följderna
för människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet i samband med översvämningar
i gemenskapen. För att uppnå målen förutsätts att medlemsstaterna utvecklar tre steg
i hanteringen av översvämningar:
− före 22.12.2011 göra en preliminär bedömning av översvämningsrisker, dvs. ange de vattendrag
och kustområden där betydande översvämningsrisker föreligger.
− före 22.12.2013 utarbeta kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker.
− före 22.12.2015 utarbeta planer för hantering av översvämningsrisker.
Inom EU förekommer olika slags översvämningar, t.ex. floder som svämmar över, störtfloder,
översvämningar i tätbebyggelse och översvämningar från havet i kustområden. Målen för hantering
av översvämningsrisker bör därför beslutas av medlemsstaterna själva och baseras på de lokala
och regionala förhållandena.
4.4.1 Preliminär bedömning av översvämningsrisker
Beredningen av översvämningsdirektivet utgick från EU:s mellaneuropeiska medlemsstateras behov,
och utgående från dem tänkte man att åtgärder för att hantera översvämningsrisker behövs
på ett heltäckande sätt på alla avrinningsområden. Under beredningen av direktivet framfördes det
dock framför allt från de nordiska ländernas sida att det inte föreligger betydande översvämningsrisker
på samtliga områden inom gemenskapen, t.ex. i glest befolkade eller helt obefolkade områden
med begränsade ekonomiska tillgångar eller av begränsat ekologiskt värde. På de nordiska
ländernas initiativ intogs i direktivet bestämmelser om ett arbetsmoment där man till att börja med
identifierar de områden som faktiskt lider av översvämningar.
Preliminär bedömning av översvämningsrisker ska göras för varje avrinningsdistrikt (i Finlands
vattenförvaltningsområde) eller förvaltningsenhet eller del av internationellt avrinningsdistrikt (internationellt
vattenförvaltningsområde) på deras territorium. Syftet med bedömningen är alltså att
ange på vilka områden möjliga betydande översvämningsrisker föreligger eller kan förväntas uppstå.
Enligt direktivet ska kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker
utarbetas för områden som har utsetts till områden där betydande översvämningsrisker
föreligger.
Preliminär bedömning av översvämningsrisker görs på grundval av tillgänglig information, exempelvis
arkivuppgifter och undersökningar om utvecklingen på lång sikt, särskilt om hur klimatförändringarna
påverkar förekomsten av översvämningar. Sålunda är det inte nödvändigt med omfattande
nya utredningar för den preliminära bedömningen av översvämningsrisker. Enligt artikel 4 i
19

direktivet ska preliminär bedömning av översvämningsrisker inbegripa åtminstone följande:
− Kartor över avrinningsdistriktet med gränserna för avrinningsområden, delavrinningsområden
och, om det finns, kustområden, med topografi och markanvändning.
− En redogörelse för tidigare inträffade översvämningar som har haft allvarlig ogynnsam påverkan
på människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet, och där sannolikheten
för liknande framtida översvämningar fortfarande är betydande, inbegripet översvämningarnas
omfattning och avledningsvägar och en bedömning av den ogynnsamma påverkan som
de hade.
− En redogörelse för tidigare inträffade betydelsefulla översvämningar som varit sådana att det
kan förutses att liknande framtida händelser får betydelsefulla ogynnsamma följder. Beroende
på medlemsstaternas särskilda behov ska den också inbegripa följande: En bedömning av
framtida översvämningars möjliga ogynnsamma följder för människors hälsa, miljön, kulturarvet
och ekonomisk verksamhet, så långt möjligt med beaktande av möjliga aspekter såsom topografin,
vattendragens lägen och deras allmänna hydrologiska och geomorfologiska särdrag,
inbegripet översvämningsplan som naturliga fördröjningsytor, effektiviteten hos befintliga infrastrukturer
konstruerade av människan för att förhindra översvämningar, befolkningsområdenas
lägen, områden med ekonomisk verksamhet samt utvecklingen på lång sikt, inklusive klimatförändringarnas
påverkan på förekomsten av översvämningar.
På grundval av en preliminär bedömning av översvämningsriskerna ska medlemsstatera för varje
avrinningsdistrikt eller förvaltningsenhet eller den del av ett internationellt avrinningsdistrikt som
ligger inom deras territotium, ange i vilka områden de finner att möjliga betydande översvämningsrisker
föreligger eller kan förväntas uppstå. Medlemsstaterna får dock besluta att inte göra en preliminär
bedömning av översvämningsriskerna för sådana avrinningsområden, delavrinningsområden
eller kustområden där man antingen redan har genomfört en riskbedömning och före
22.12.2010 bedömt att möjliga allvarliga översvämningsrisker föreligger eller för vilka medlemsstaten
före 22.12.2010 har beslutat att utarbeta kartor över översvämningshotade områden och kartor
över översvämningsrisker enligt direktivet.
4.4.2 Kartor över översvämningashotade områden och kartor över översvämningsrisker
För områden som angetts på grundval av preliminär bedömning av översvämningsrisker ska det
utarbetas kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker. Kartorna
över översvämningshotade områden ska omfatta de geografiska områden som kan komma att
översvämmas vid följande scenarier:
− Översvämningar med låg sannolikhet eller extrema scenarier.
− Översvämningar med medelhög sannolikhet (översvämningar som sannolikt återkommer ≥ 100
år).
− Översvämningar med hög sannolikhet, om lämpligt.
Medlemsstaterna får besluta att, i fråga om kustområden med tillräcklig skyddsnivå, ska utarbetandet
av kartor över översvämningshotade områden begränsas till det scenario som avses i den första
punkten. Medlemsstaterna får också besluta att använda sig av sådana kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker som färdigställts före 22.12.2010, om
dessa kartor har en informationsnivå som motsvarar kraven enligt direktivet. I Finland har kartor
över översvämningshotade områden i allmänhet gjorts upp för återkomstintervall på 20, 50, 100,
250 och 1000 år.
Kartorna över översvämningsrisker ska visa de möjliga ogynnsamma följderna i samband med
översvämningar enligt scenarierna i kartorna över översvämningshotade områden uttryckta i följande
termer:
− Storleksordningen för antalet invånare som drabbas.
− Typ av ekonomisk verksamhet i det område som kan drabbas.
− Installationer vilka kan förorsaka oavsiktlig förorening vid översvämning och de skyddade om-
20

åden som kan drabbas.
− Annan information som medlemsstaten anse användbar, såsom angivande av de områden där
översvämningar med stort innehåll av transporterat sediment och bråte kan inträffa samt information
om andra avsevärda föroreningskällor.
4.4.3 Planer för hantering av översvämningsrisker
Planer för hantering av översvämningsrisker ska fastställas för de områden där det på grundval av
den preliminära bedömningen av översvämningsrisker har konstaterats föreligga betydande översvämningsrisker.
Medlemsstaterna får besluta att använda sig av riskhanteringsplaner som färdigställts
före 22.12.2010, under förutsättning att dessa planer till sitt innehåll motsvarar kraven i direktivet.
Planerna för hantering av översvämningsrisker ska innehålla mål för riskhantering av
översvämningsrisker och åtgärder som syftar till att uppnå målen. Planerna ska behandla alla
aspekter av hanteringen av översvämningsrisker, med inriktning på förebyggande, skydd och beredskap
med beaktande av de olika avrinningsområdenas särdrag. Planerna för hantering av
översvämningsrisker ska samordnas med förvaltningsplanerna.
Planerna ska beakta kostnad och nytta, översvämningens omfattning och avledningsvägar och
områden med möjlighet att hejda vatten från översvämningar, såsom naturliga översvämningsplan,
miljömålen i artikel 4 i ramdirektivet för vatten (2000/60/EG), mark- och vattenförvaltning, fysisk
planering, markanvändning, naturvård, sjöfart och hamninfrastruktur. Planerna får även innefatta
främjande av hållbara metoder för markanvändning, förbättrad vattenhållningsförmåga samt kontrollerad
översvämning av vissa områden vid en översvämning.
Målen för riskhantering av översvämningsrisker ska fastställas så i planerna att man inriktar sig på
att minska de möjliga ogynnsamma följderna av översvämning för människors hälsa, miljön, kulturarvet
och ekonomisk verksamhet. Riskhanteringsplanerna ska innehålla åtgärder som syftar till
att uppnå de fastställda målen. Enligt bilagan till översvämningsdirektivet ska riskhanteringsplanerna
innehålla följande element:
− Slutsatser från den preliminära bedömningen av översvämningsriskerna.
− Kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker och de slutsatser
som kan dras av kartorna.
− En beskrivning av de lämpliga målen för hantering av översvämningsrisker.
− En sammanfattning av de åtgärder och deras prioriteringar som syftar till att uppnå målen för
hantering av översvämningsrisker, och de åtgärder med anknytning till översvämningar som
har vidtagits inom ramen för andra gemenskapsrättsakter, inklusive MKB-direktivet, Sevesodirektivet
och SEA-direktivet.
− För gemensamma avrinningsområden och delavrinningsområden, en beskrivning, om en sådan
finns tillgänglig, av den metod som de berörda medlemsstaterna har fastställt för den kostnadsnyttoanalys
som används för att bedöma åtgärder med transnationella konsekvenser.
− En beskrivning av prioriteringar och hur framstegen i genomförandet av planen kommer att
övervakas.
− En sammanfattning av de åtgärder/insatser som har vidtagits för information till och samråd
med allmänheten.
− En förteckning över behöriga myndigheter.
Medlemsstaterna ska uppmuntra berörda parter att medverka aktivt i utarbetandet, översynen och
uppdateringen av riskhanteringsplanerna. Medverkan ska, om det är lämpligt, samordnas med
medverkan i anslutning till vattenvårdsplaneringen.
Planerna för hantering av översvämningsrisker ska göras upp före 22.12.2015. Därefter ska de
uppdateras med sex års mellanrum. Uppdateringarna av riskhanteringsplanerna ska innehålla följande
element:
− Eventuella förändringar eller uppdateringar sedan offentliggörandet av den förra versionen av
riskhanteringsplanen.
21

− En utvärdering av vilka framsteg som har gjorts för att nå målen för hanteringen av översvämningsrisker.
− En beskrivning av och en förklaring till varje åtgärd i den tidigare versionen av riskhanteringsplanen
som var planerad att utföras men inte har vidtagits.
− En beskrivning av alla ytterligare åtgärder sedan den förra versionen av riskhanteringsplanen
offentliggjordes.
4.4.4 Myndighetsuppgifter
Enligt översvämningsdirektivet bör medlemsstaterna utnyttja de vattenförvaltningsområden som
fastställts med stöd av ramdirektivet för vatten och de arrangemang som vidtagits inom dem, t.ex.
utseendet av behöriga myndigheter. För genomförandet av direktivet kan emellertid även andra
behöriga myndigheter utses. Även vissa kustområden eller enskilda avrinningsområden kan hänföras
till en annan förvaltningsenhet än den som fastställts i enlighet med ramdirektivet för vatten. I
dessa fall ska medlemsstaterna senast 26.5.2010 meddela kommissionen den information som
avses i bilaga 1 till ramdirektivet för vatten.
4.4.5 Samordning med planeringssystemet för vattenvården
Enligt översvämningsdirektivets ingress ingår framtagningen av förvaltningsplaner enligt ramdirektivet
för vatten och av planer för hantering av översvämningsrisker enligt översvämningsdirektivet i
en enhetlig förvaltning av avrinningsområden. Trots att en förvaltningsplan i första hand utarbetas
för att uppnå god ekologisk och kemisk status, kan den också användas för att begränsa konsekvenserna
av översvämningar. Att minska översvämningsriskerna hör dock inte till vattenvårdens
huvudmål och i ramdirektivet för vatten har inte beaktats de förändringar som klimatförändringen
kommer att medföra för översvämningsriskerna. Trots att de behöriga myndigheterna och förvaltningsenheterna
inte nödvändigtvis är desamma, bör de två processerna utnyttja de ömsesidiga
möjligheterna till gemensamma synergieffekter och fördelar och med beaktande av miljömålen i
ramdirektivet för vatten säkerställa effektivitet och förnuftig användning av resurserna.
Syftet med en samordnad tillämpning av översvämningsdirektivet och ramdirektivet för vatten är
särskilt att förbättra effektiviteten och informationsutbytet samt att uppnå gemensamma synergieffekter
och fördelar med beaktande av miljömålen i artikel 4 i ramdirektivet för vatten. De första kartorna
över översvämningshotade områden och över översvämningsrisker och efterföljande översyner
ska utarbetas så att den information de innehåller stämmer överens med relevant information
som lämnas i förvaltningsplanerna. Också de första riskhanteringsplanerna och efterföljande översyner
ska utarbetas i samordning med de översyner av förvaltningsplaner som föreskrivs i ramdirektivet
för vatten och de får integreras i dessa. Alla berörda parters aktiva medverkan enligt översvämningsdirektivet
ska också samordnas med berörda parters aktiva medverkan enligt artikel 14 i
ramdirektivet för vatten.
4.4.6 Tidsfrister, rapportering
De bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa översvämningsdirektivet
ska sättas i kraft före 26.11.2009. Om de behöriga myndigheterna och förvaltningsenheterna
inte är desamma som angetts i enlighet med ramdirektivet, ska den information om dem som
avses i bilaga 1 till ramdirektivet för vatten meddelas till kommissionen senast 26.5.2010. Den preliminära
bedömningen av översvämningsriskerna ska slutföras senast 22.12.2011. Kartorna över
översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker ska vara färdigställda senast
22.12.2013. Riskhanteringsplanerna ska vara färdigställda och offentliggjorda senast
22.12.2015.
Den preliminära bedömningen av översvämningsrisker ska ses över och vid behov uppdateras
senast 22.12.2018 och därefter vart sjätte år. Kartorna över översvämningshotade områden och
kartorna över översvämningsrisker ska ses över och uppdateras senast 22.12.2019 och därefter
vart sjätte år. Riskhanteringsplanerna ska ses över och uppdateras senast 22.12.2021 och därefter
vart sjätte år. De preliminära bedömningarna av översvämningsrisker, kartorna över översvämningshotade
områden, kartorna över översvämningsrisker och riskhanteringsplanerna ska göras
22

tillgängliga för kommissionen senast tre månader efter de nämnda tidpunkterna.
4.4.7 Utfört och pågående arbete enligt kraven i översvämningsdirektivet
I det skede då översvämningsdirektivet bereddes ansågs det viktigt att medlemsstaterna skulle
kunna utnyttja det arbete som redan gjorts för att hantera översvämningsrisker när direktivet tillämpas.
Av denna anledning har i artikel 13 intagits omfattande möjligheter att utnyttja befintliga
riskbedömningar, översvämningskartor och planer för hantering av översvämningsrisker. I Finland
har sådant arbete som underlättar tillämpningen av översvämningsdirektivet redan gjorts i flera års
tid. De regionala miljöcentralerna gör upp översvämningskartor för viktiga översvämningsriskområden
som valts ut utgående från deras egna kriterier. Dessa kartor kan utnyttjas när markanvändningen
och räddningsverksamheten planeras. För vissa vattendrag som är utsatta för översvämningar
har det också gjorts upp planer som betjänar hanteringen av översvämningsrisker (översiktsplaner
för hantering av översvämningsrisker). För reglerade vattendrag har det gjorts upp åtgärdsplaner
för avvärjande av översvämningar. Direktivet styr dock planeringen så att den bättre
än förr blir en del av hela förvaltningen av avrinningsområdet.
4.4.8 Samband med ramdirektivet om en marin strategi
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG om upprättande av en ram för gemenskapens
åtgärder på havsmiljöpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) trädde i kraft 15.7.2008.
I direktivet om en marin strategi har Östersjön administrativt uppfattats som ett havsområde. När
direktivet ska tillämpas är det möjligt att en enda marin strategi görs upp för hela Östersjön. Medlemsstaterna
beslutar dock själva om sina egna åtgärder. I Finland behandlas havsområdena antingen
som en enda helhet eller delas in i Finska viken, Skärgårdshavet, Bottenhavet och Bottenviken.
För delområdena utarbetas då egna marina strategier som kopplas samman till en marin strategi
för hela Finland. Inga beslut har ännu fattats.
Planeringen av vattenvården fungerar som en ryggrad, som kompletteras av den marina strategin.
Det är viktigt att för båda används ett gemensamt kunskapsunderlag och överensstämmande informationssystem.
I förvaltningsplanerna i Finland har man redan definierat åtgärder som bidrar till
att uppnå en god status i havet. Den marina strategin tillför dem åtgärder i anslutning till fiskefrågorna
och sjötrafiken i havsområdena. Också förhållandet till den internationella lagstiftningen och
de internationella organen kommer att vara centrala. Enligt direktivet ska havet ha god status
2020. Man får dock avvika från detta om det inte är ekonomiskt eller socialt ändamålsenligt. Någon
tidsgräns har inte bestämts då.
I ramdirektivet om en marin strategi hänvisas inte till de behöriga myndigheterna enligt vare sig
ramdirektivet för vatten eller översvämningsdirektivet. Av ramdirektivet om en marin strategi följer
inte direkt några bestämmelser som styr tillämpningen av översvämningsdirektivet. Tillämpningen
av översvämningsdirektivet stöder i första hand tillämpningen av ramdirektivet om en marin strategi
genom att det gör det möjligt att beakta t.ex. konsekvenserna av växlingar i havsvattenståndet i
den marina strategin. De åtgärder som översvämningsdirektivet förutsätter kan således beaktas
när ramdirektivet om en marin strategi tillämpas. Kartläggningarna av översvämningsrisker på kusten
omfattar sannolikt objekt som i översvämningssituationer kan medföra problem för havets status.
För närvarande är riskobjekten på kusten dåligt kartlagda.
5 Översikt över översvämningslagstiftningen i vissa länder i
Europa
5.1 Allmänt
I flera europeiska länder kan man lägga märke till att det satsas kraftigt på att förbättra hanteringen
av översvämningsrisker och utveckla den lagstiftning som syftar till detta efter de stora översvämningar
som inträffade i Mellan- och Västeuropa på 1990-talet och vid millennieskiftet. I det följande
granskas i korthet översvämningslagstiftningen i Sverige, Österrike, Tyskland och Förenade kungariket.
Genomförandet av översvämningsdirektivet behandlas endast för Skottlands del, eftersom
23

genomförandet av direktivet i den nationella lagstiftningen fortfarande pågick i flera av EU:s medlemsstater
när rapporten skrevs.
Allmänt taget kan man konstatera att mera omfattande åtgärder för att förbättra hanteringen av
översvämningsrisker vanligtvis har vidtagits först efter att stora översvämningar och översvämningsskador
har inträffat. I England ledde förlusterna på en miljard pund efter översvämningarna
hösten 2000 till att markanvändningen började utvecklas i stor skala. Efter översvämningarna i
Österrike sommaren 2002 startade det omfattande FloodRisk-projektet. Efter det att Elbe och Donau
svämmat över i Tyskland i augusti 2002 kom regeringen med ett program för översvämningsskydd
i fem punkter. I Sverige åter tillsattes en arbetsgrupp för att utreda klimatförändringens konsekvenser
när det gäller översvämningar, men man hann inte vidta några åtgärder före översvämningen
senhösten 2006. Alla ovan nämnda program i syfte att förbättra hanteringen av översvämningsrisker
har också lett till att lagstiftningen har utvecklats.
5.2 Sverige
I Sverige ingår reglering som tangerar översvämningar i flera olika lagar. Regleringen är inte på
samma sätt detaljerad och bindande som t.ex. i Tyskland och Österrike. I princip har Sverige inte
någon lagstiftning som utarbetats med tanke på förebyggande översvämningsskydd. Bestämmelser
om vattenhushållningsärenden ingår i 11 kap. i den svenska Miljöbalken. Närmare bestämmelser
om avtappning av vatten utfärdas i Vattenhushållningsbestämmelserna, som är bestämmelser
som tillståndsmyndigheten utfärdar om ett enskilt projekt. Lagen möjliggör ändå inte entydigt översvämningsskydd
genom reglering av vattendrag.
År 2003 utfärdades Lagen om skydd mot olyckor, LSO. Där föreskrivs om kommunvisa handlingsprogram
för att undvikande av olyckor. Också översvämningar räknas till området för lagen. I början
av 2009 inrättades MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), som ansvarar för
befolkningsskydd och räddningsväsende. Den innehar en biträdande roll i egentliga översvämningsskyddsprojekt.
Bestämmelser om fysisk planering ingår i Plan- och bygglagen, PBL), som kan
anses omfatta även beredskap för översvämningar när markanvändningen planeras.
5.3 Österrike
I Österrike utgörs hörnstenen i översvämningsskyddsregleringen av förbundsstatens vattenlag från
1959 (Wasserrechtsgesetz, WRG). Den innehåller bl.a. en bygginskränkning som baserar sig på
översvämningsskydd. Vattenlagen har reviderats flera gånger, senast 2003 i syfte att genomföra
EU:s ramdirektiv för vatten. Bestämmelser om finansiering och vidtagande av översvämningsskyddsåtgärder
ingår i vattenbyggnadslagen (Wasserbautenförderungsgesetz, WBFG 1985). Vattenbyggnadslagen
preciseras av de tekniska riktlinjerna för vattenbyggnadsförvaltningen från 2006
(Technische Richtlinien für die Bundeswasserbauverwaltung, RIWA-T, 2006). De reviderades för
att uppfylla kraven i ramdirektivet för vatten och revideringen av förbundsstatens vattenlag (WRG)
2003.
De tekniska riktlinjerna (RIWA-T 2006) innehåller kärnan i det österrikiska översvämningsskyddet,
dvs. kartor över riskzoner (Gefahrenzonenpläne), där områden som är utsatta för översvämningar
anges. I författningshierarkin är riktlinjerna på förordningsnivå. De är således bindande fast de inte
har någon grund i förbundsstatens vattenlag. Utöver de tekniska principiella riktlinjerna finns det en
mera detaljerad anvisning om kartor över riskzoner: Richtlinien zur Gefahrenzonenausweisung für
die Bundeswasserbauverwaltung – Fassung 2006.
På delstatsnivå genomförs översvämningsskyddet genom reglering av markanvändningen dvs.
delstaternas markanvändningslagar (Raumordnungsgesetze) och byggnadsordningar (Bauordnungen).
I dem räknas inte som byggnadsområden sådana områden som på grund av översvämningsrisk
inte lämpar sig för byggande. I byggnadsordningarna utfärdas också mera detaljerade
bestämmelser om översvämningsskydd, t.ex. lägsta bygghöjder. Kontrollen över bergsbäckar
grundar sig åter på kartorna över riskzoner, varom föreskrivs i 1975 års skogslag (Forstgesetz)
samt i förordningen om kartor över riskzoner. Kartorna ligger till grund för det regionala översvämningsskyddet,
trots att de saknar direkt juridiskt bindande natur på förbundsstatsnivå. Skogslagen
24

innehåller också bestämmelser om bergsbäckarnas avrinningsområden.
Syftet med Österrikes översvämningspolitik är att skydda bostadsområden och ekonomiska viktiga
områden från översvämningar som uppträder en gång på etthundra år (HQ100). Områden som är
speciellt viktiga i kulturellt eller ekonomiskt hänseende kan skyddas från översvämningar som
återkommer mera sällan än så. Områden av mindre betydelse, t.ex. vägar, skyddas från översvämningar
som återkommer en gång på trettio år (HQ30). Jord- och skogsbruksområden är inte
föremål för särskilt skydd.
Inom den österrikiska översvämningspolitiken har man utvecklat en strategi med tio punkter i syfte
att uppnå målen för översvämningsskyddet. Huvudprinciperna är:
1. De ansvariga instanserna för översvämningsskyddet och gränserna för deras ansvar anges.
Syftet är att uppmuntra olika instanser att samarbeta.
2. Ökad medvetenhet. Syftet är att beakta översvämningsrisken i all verksamhet.
3. Genom planering av markanvändningen säkerställs att användningsändamålet anpassas efter
platsen, inte tvärtom.
4. Medborgarna uppmuntras och instrueras att skydda egendom mot översvämningsskador.
5. Negativa påföljder som är utmärkande för översvämningsskyddet beaktas.
6. Samarbete mellan offentliga instanser, såsom ministerier och ämbetsverk, på såväl delstats-
som förbundsstatsnivå.
7. Trots att man i framtiden försöker genomföra översvämningsskyddet med markanvändningsåtgärder
måste man ändå ombesörja traditionella tekniska åtgärder för att avvärja översvämningar
där det är nödvändigt.
8. Utvecklande av åtgärder för att avvärja översvämningar och av räddningsverksamheten, eftersom
översvämningsskyddsåtgärder som vidtas på förhand inte kan ersätta dem.
9. Beredskap för ekonomiska förluster.
10. Förbättrande av varningssystemen.
5.4 Tyskland
Den tyska regeringens program för förebyggande översvämningsskydd med fem punkter (5-
Punkte-Programm der Bundesregierung) antogs i september 2002. Programmet anger metoder för
att förbättra det förebyggande översvämningsskyddet. I förordet till programmet för man fram sambandet
mellan klimatförändringen och översvämningar och betonar att klimatskydd är framtidens
översvämningsskydd.
Målet för programmet är för det första samarbete mellan förbundsstaten och delstaterna på översvämningsskyddets
område. Tyngdpunkterna är att återställa flodernas naturliga översvämningsområden,
hålla kvar översvämningsvattnet på ett större område samt att styra markanvändningen.
Floderna rinner genom delstaterna och när man t.ex. i det övre loppet begränsar vattenflödet med
vallar betyder det att vattnet stiger och översvämningsrisken ökar i det nedre loppet. Behovet av att
använda vallar borde omvärderas. Man bör försöka kapa flödestopparna med reglerbara dammar
som fördröjer vattnet. Avsikten är också att utöka de naturliga översvämningsområdena t.ex. genom
att ändra åkrar till ängar. Kvarhållande av översvämningsvattnet på ett större område är en
annan tyngdpunkt i samarbetet. Det betyder att vattnet fördröjs på avrinningsområdet, i käll- och
biflöden. Också invid små åar är det viktigt att skydda och iståndsätta översvämningsängar. På
bebodda områden kan vattnet fördröjas genom att regnvatten absorberas effektivare i marken när
det regnar. Det tredje samarbetsområdet är styrningen av markanvändningen. Målet är att begränsa
byggandet på översvämningsområden Målet är att begränsa byggandet på översvämningsområden
och på så sätt minimera skaderisken. Huvudprincipen är att delstaterna inte längre får anvisa
översvämningsområden för boende eller annat byggande. Av denna anledning är det viktigt att
delstaterna snabbt anger sina egna översvämningsområden. För att åstadkomma en enhetlig praxis
samt för att utjämna fördelarna för dem som bor vid det övre och det nedre loppet är det nöd-
25

vändigt att utöka delstatens befogenheter på översvämningsskyddets område. På redan bebyggda
områden ligger tyngdpunkten på att begränsa skadorna.
Det andra temat för regeringens program är gränsöverskridande handlingsplaner. Det förebyggande
översvämningsskyddet måste utvecklas tillsammans med olika delstater och andra länder på
avrinningsområdena. Också samarbetet mellan olika vattendragsskydds- och sjötrafikkommissioner
måste stärkas. Att stödja det europeiska samarbetet på området för förebyggande översvämningsskydd
är också ett av regeringens mål. Det inbegriper politiskt och ekonomiskt stöd för ländernas
gränsöverskridande markanvändningsplaner.
Den fjärde punkten i regeringens program är en omvärdering av utbyggnaden av vattendrag samt
en miljövänlig utveckling av båttrafiken. När floderna har byggts ut för båttrafik har strömningsförhållandena
förändrats, vilket kan öka översvämningsrisken. Sålunda är det nödvändigt att omvärdera
byggnadsmetoderna jämte konsekvenser och underhållsåtgärder ur översvämningsskyddsperspektiv.
Samtidigt borde båttrafiken utvecklas bl.a. i energieffektivare riktning.
Femte punkt i programmet är åtgärder som måste vidtas genast. Sådana åtgärder var t.ex. olika
program för ekonomiskt stöd, upprättande av en gemensam larmcentral för katastrofer samt information
till medborgarna.
Regeringens program verkställdes genom översvämningsskyddslagen ”Gesetz zur Verbesserung
des vorbeugenden Hochwasserschutzes”, som trädde i kraft 10.5.2005. Eftersom förbundsstaten
enligt artikel 75 i Tysklands grundlag har befogenheter att utfärda endast ramlagstiftning i vattenhushållningsärenden,
är delstaterna skyldiga att verkställa den nya lagen. Genom översvämningsskyddslagen
har flera enstaka paragrafer i olika lagar ändrats. Lagen kan beskrivas som ett
paraply under vilket paragrafer från olika lagar samlas med översvämningsskydd som gemensam
nämnare. Lagen sammanför sålunda regleringen av översvämningsskyddet till en helhet utan att
lagrummen ändå lösgörs ur de ursprungliga lagarna.
De största innehållsmässiga ändringarna medförde översvämningsskyddslagen i förbundsstatens
vattenhushållningslag (WHG). Översvämningsskyddet fick en egen underrubrik i vattenhushållningslagen
under vilken paragraferna om översvämningar placerades. I 31a § definieras de centrala
målen för det nationella översvämningsskyddet och i 31b § översvämningsplan (Überschwemmungsgebiete)
och delstaternas skyldigheter att förverkliga dem. I 31c § föreskrivs om översvämningshotade
områden, i 31d § om översvämningsskyddsplaner och i 32 § om flodområdesenheternas
samarbete. På delstatsnivå ingår vattenrättsliga normer i delstaternas vattenlagar (Wassergesetze).
Genom översvämningsskyddslagen ändrades alla lagar som är av betydelse med tanke på översvämningsskyddet.
Till dem hör förbundsstatens bygglag, markanvändningslagen, sjötrafiklagen
och vädertjänstlagen. Anmärkningsvärt är att bygginskränkningen i anslutning till översvämningsplan
placerades i vattenhushållningslagen (WHG) och inte i bygglagen. Förbundsstatens behörighet
är inte densamma i alla lagar, exempelvis har förbundsstaten exklusiv behörighet i ärenden
som gäller sjötrafiken. Allmänt taget förde översvämningslagen med sig klara förbättringar i översvämningsskyddet.
De översvämningsskyddsbestämmelser som omfattar hela förbundsstaten är
nu konkretare och strängare än tidigare.
5.5 Förenade kungariket
År 2004 trädde en ny markanvändnings- och tvångsinlösningslag i kraft i Storbritannien. De största
förändringarna som lagen förutsätter har redan genomförts. I december 2006 utfärdades nya anvisningar
om markanvändningen på översvämningsområden (Planning Policy Statement 25: Development
and Flood Risk eller PPS25), som ersätter de tidigare anvisningarna från 2001. Anvisningarna
har kompletterats med guiden Practice Guide, som innehåller praktiska åtgärder, i juli
2008. Genom anvisningarna sätter lokalförvaltningsministeriet (Department for Communities and
Local Government) i kraft regeringens politik för markanvändningsplanering. Anvisningarna preciserar
de lokala myndigheternas markanvändningspolitiska metoder i fråga om översvämningsrisker
och styr de lokala myndigheterna när de fattar enskilda planläggningsbeslut. PPS25 utvecklades
också med tanke på den politik för hållbar utveckling som angetts i regeringens strategi Ma-
26

king Space for Water.
Den andra viktiga stadgan med tanke på översvämningsskyddet är städernas och landsbygdens
markanvändningsplaneringsstadga (Town and Country Planning Order) från 2006. Genom den
ändrades stadgan med samma namn från 1995. Ändringen gällde behörighetsfrågan mellan kommunerna
och miljöverket. Stadgan preciserades ytterligare genom föreskriften ”The Town and
Country Planning (Flooding) Direction 2007” som trädde i kraft i början av 2007.
Avrinningsområdenas översvämningshanteringsplaner Catchment Flood Management Plans
(CFMP’s) är miljöverkets verktyg på avrinningsområdet. Med deras hjälp planerar man ett långsiktigt
hållbart översvämningsskydd tillsammans med andra aktörer på avrinningsområdet. Syftet är
att kartlägga de viktigaste områdena där översvämningsrisker föreligger. Miljöverket har publicerat
anvisningar om utarbetandet av planerna (Catchment Flood Management Plans, Volume 1 – Policy
Guidance). För kusterna finns ett eget planeringsverktyg, som motsvarar avrinningsområdenas
översvämningshanteringsplaner. Det är fråga om Shoreline Management Plans (SMP’s), som skapar
en ram för hanteringen av havsvattenöversvämningar och erosionen på stränderna.
För hanteringen av översvämningsrisker finns också översvämningskartor (Flood Map). Ansvaret
för att göra upp och upprätthålla dem vilar på miljöverket. Kartorna visar gränserna för översvämningszonerna.
Till översvämningskartorna hänför sig också den nationella bedömningen av översvämningsrisker
(National Flood Risk Assessment, NaFRA), som påbörjades 2004 med hjälp av
översvämningskartorna. Syftet med den är att ge mera detaljerad information om översvämningsriskerna.
Den nationella bedömningen av översvämningsrisker baserar sig på en ny riskorienterad
metod, RASP ”Risk Assessment for Strategic Planning”. Tillsammans producerar de information
om översvämningsrisker för t.ex. försäkringsbolag.
I Skottland pågår en reform av översvämningslagstiftningen. Genom den nya lagen genomförs
EU:s översvämningsdirektiv nationellt. Den lag om avvärjande av översvämningar som föregått
reformen (Flood Prevention Act) är från 1961. Bristen på koordinering av olika aktörers verksamhet
när det gäller översvämningar upplevs som ett problem. Det finns inte tillräcklig reglering av olika
myndigheters uppgifter och befogenheter vid hanteringen av översvämningsrisker. Lagförslaget
omfattar inte någon reglering i anslutning till avvärjande av översvämningar och räddningsverksamhet.
Målet är att förenhetliga planeringen av hantering av översvämningsrisker med planeringen
av vattenförvaltningen.
Avsikten med lagen är åtminstone att ingripa i det breda utbud av tekniska lösningar som ingår i
den nuvarande regleringen och som gör det svårt att tillämpa ett tillvägagångssätt som utgår från
de enskilda avrinningsområdena. De nuvarande lagen om avvärjande av översvämningar omfattar
inte heller alla typer av översvämningar, utan endast översvämningar från floder och på kusten. En
brist är också det ringa samarbetet mellan vattenindustrin och övriga aktörer på området för översvämningar.
Inte heller byggandet på översvämningsområden är begränsat på lagnivå.
Syftet med den nya lagen är för det första att utse en behörig myndighet som ska ansvara för genomförandet
av EU:s översvämningsdirektiv. Den behöriga myndigheten ska göra preliminära bedömningar
av översvämningsriskerna före 2011, kartor över översvämningsrisker före 2013 samt
regionala planer för hantering av översvämningsrisker. Dessutom ska den övervaka att de lokala
myndigheterna gör upp sina egna lokala planer för hantering av översvämningsrisker. De lokala
myndigheterna ska också varje år offentliggöra en rapport om vidtagna och planerade åtgärder.
Begreppet betydande översvämningsrisk kommer inte att definieras i lagen. Avsikten är att ta fram
en ministerieanvisning om definitionen av begreppet och utredning av fenomenet. Hållbar hantering
av översvämningar (sustainable flood management) betonas kraftigt. Klimatförändringen tas
upp i början av utredningen. Utifrån beredningsmaterialet är det svårt att bedöma om klimatförändringen
och anpassningen till den kommer att nämnas i den nya lagtexten.
27

6 Typer av översvämningar
6.1 Allmänt
Med översvämning avses att mark som normalt inte står under vatten tillfälligt täcks med vatten.
Översvämningar kan allmänt indelas i översvämningar från vattendrag, översvämningar som beror
på stigande havsvattenstånd samt översvämning någon annanstans än i vattendrag till följd av
störtregn. Översvämningar från vattendrag orsakas i Finland vanligtvis av regn och snösmältning,
men också isdammar och kravisproppar kan ställvis orsaka kraftig höjning av vattenståndet i en älv
eller å. På havsstränder kan stormar tillsammans med andra faktorer som höjer vattenståndet orsaka
översvämningar. Med störtregnsöversvämning eller dagvattenöversvämning avses en situation
där ett exceptionellt kraftigt regn orsakar ett vattenflöde på marken och regnvattenavlopp som
överensstämmer med gott byggnadssätt och högvattenfåror som grävts i terrängen inte förmår
avleda vattnet tillräckligt snabbt. Dessutom kan man särskilja översvämningar som beror på att
konstruktioner gått sönder, t.ex. när rör och dammar skadats.
Det är möjligt att indela översvämningstyperna även på andra sätt än de ovan nämna, t.ex. i översvämningar
som beror på avsmältning, översvämningar som beror på nederbörd eller kombinationer
av dem samt översvämningar som beror på andra omständigheter. Utanför Finlands gränser är
också översvämningar som beror på stigande havsvattenstånd till följd av t.ex. tidvatten eller storm
vanliga. Å andra sidan kan flera olika typer av översvämningar som beror på t.ex. snösmältning,
regn och isdammar uppträda samtidigt. De värsta översvämningarna uppstår i allmänhet när flera
faktorer samtidigt bidrar till att höja vattenståndet.
6.2 Översvämningar från vattendrag
Översvämningar från vattendrag utvecklas i allmänhet till följd av långvariga regn eller snösmältning,
men också isdammar och kravisproppar kan leda till att vattenståndet stiger kraftigt ställvis i
en å eller älv. Förutom hydrologiska faktorer och väderförhållandena bidrar flera andra faktorer till
översvämningar, t.ex. avrinningsområdets storlek, andelen sjöar, ytformationer samt jordmånens
och marktäckets karaktär. Förutom åar och älvar som svämmar över är det dessutom typiskt för
Finland att sjöarnas strandområden blir översvämmade – av denna anledning kan man i Finland
använda uttrycket översvämning från vattendrag. Översvämningar från vattendrag är mera förutsägbara
än dagvattenöversvämningar. Översvämningar från vattendrag kan indelas i sex undertyper
som följer:
− Vårflöden till följd av snösmältningen är den vanligaste översvämningstypen i Finland, som
förekommer nästan årligen i landets alla delar. Vårflöden kan uppträda i såväl åar och älvar
som sjöar.
− Orsaken till sommar- och höstflöden är rikliga regn. Exempelvis på försommaren kan vattenståndet
fortfarande vara högt på grund av smältvatten och då kan även en liten regnmängd
kan göra att vattnet flödar över. Sommar- och höstflöden förekommer oftast i den sjöfattiga
västra kusttrakten söderifrån ända upp till Österbotten.
− Vinterflöden förekommer under milda och nederbördsrika år särskilt när det fortsätter att regna
långt in på hösten. En plötslig värmebölja på vintern kan också smälta snö så att vattenföringen
ökar och isen i älvar och åar smälter eller börjar röra på sig. Vinterflöden förekommer oftast
i älvar och åar med liten fallhöjd i Egentliga Finland och Södra Österbotten. Vinterflöden förväntas
bli vanligare i de stora sjösystemens centralsjöar och deras avloppsälvar i södra och
mellersta Finland när klimatförändringen ökar nederbörden och avsmältningen om vintern.
− Översvämningar som beror på kravis- eller issörjeproppar uppstår milda vintrar när lufttemperaturen
sjunker under noll. I det av vinterkölden underkylda strömmande vattnet bildar stöpis
eller kravis en grötliknande issörja när vattnet i en öppen å eller älv fryser under nollpunkten. I
det underkylda vattnet bildas iskristaller i hela vattenmassan. Iskristallerna samlas till sörja på
vattenytan och under ytan där de fastnar i bottnen och olika konstruktioner. I forsar kan issörjan
fastna på bottenstenarna och bilda bottenis. Nedanför forsavsnitt eller i breda, grunda och
28

långsamt strömmande å- och älvmynningar samlas issörjan till proppar under istäcket och
dämmer snabbt upp vattnet och förorsakar översvämning. Kravis fortsätter att bildas tills det
blir ett istäcke eller tills luften blir varmare. Kravisöversvämningar är vanligast i Kymmene älv,
Kumo älv samt i hela den österbottniska kusttrakten.
− Isdammsöversvämningar uppstår under islossningen när is samlas på grunda eller smala ställen.
Vattenföringen i ån eller älven ökar kraftigt på våren och leder till att isen far. Också en vattenföringstopp
under en värmebölja om vintern och ökade avtappningar vid kraftverk kan göra
att isen far. Isdammsöversvämningar förekommer oftast i Norra Finland där våren kommer och
går hastigt, sjösystemen är sjöfattiga och istäcket fortfarande starkt.
− Som en egen översvämningstyp kan man dessutom lyfta fram översvämningar från stora sjöar,
som i allmänhet beror på rikliga regn som pågått i över ett års tid. Flödestoppen kan då inträffa
vilken årstid som helst.
Också dammolyckor kan förorsaka översvämningar från vattendrag. En damm kan brista i en exceptionell
översvämningssituation men också när vattensituationen är normal t.ex. på grund av ett
fel hos dammen. Ägare till dammar i den högsta skaderiskklassen är skyldiga att göra en riskutredning
där man utreder konsekvenserna av ett dammbrott och bl.a. översvämningens största
täckning vid ett dammbrott. När man bedömer konsekvenserna av dammolyckor ska man också
beakta brott på dammar som är belägna i linje efter varandra i samma vattendrag, den s.k. dominoeffekten.
Dammsäkerhetsmyndigheterna övervakar skicket hos dammar som förorsakar skaderisk.
I Finland har vi tills vidare undgått allvarliga dammolyckor.
I Finland finns ungefär 480 dammar av olika klasser som omfattas av dammsäkerhetslagen, av
vilka 45 dammar hör till den högsta skaderiskklassen. Av dammarna är ungefär 420 dammar i vattendrag
och ungefär 60 avfallsdammar och dessutom finns det över 30 gruvdammar i Finland för
närvarande.
6.3 Havsvattenöversvämningar
Stigande havsvattenstånd kan förorsaka översvämningar på låglänta strandområden. De viktigaste
faktorerna som bidrar till att höja havsvattenståndet i Östersjön är lufttrycket, vinden, strömningen
genom de danska sunden samt vintertid havsisens täckning, som gör att vinden inte kommer åt att
samla vatten mot kusten. Vattenströmningen genom de danska sunden påverkar den totala vattenmängden
och vattenståndet i Östersjön på alla mätplatser. Strömningen beror på skillnaden i
vattenstånd mellan Östersjön och Nordsjön samt på vindförhållandena kring sunden. Vinden påverkar
vattenståndet även genom att samla vatten till vissa delar av Östersjön. Inverkan av detta
fenomen är ofta mycket lokal. Högt lufttryck trycker vattenytan neråt, och redan normal variation i
lufttrycket kan leda till att vattenståndet varierar med flera tiotals centimeter. Tidvattnets inverkan
på den finska kusten är däremot bara några centimeter.
6.4 Dagvattenöversvämningar
Med dagvattenöversvämning avses en översvämning som förorsakas av regn- eller smältvatten
som samlas på markytan eller andra motsvarande ytor i första hand i byggda områden. Dagvattenöversvämningar
har också kallats tätorts- eller störtregnsöversvämningar. Dagvattenöversvämningar
som beror på störtregn uppstår snabbt, är kortvariga och rätt lokala, koncentrerade till tätorter.
På ett tättbebyggt stadsliknande område kan störtregn förorsaka att bäckar och diken svämmar
över och att det svämmar över på gatorna när regnvattenavloppens kapacitet överskrids.
Dagvattenöversvämningar har tills vidare varit relativt sällsynta i Finland. Möjligheten för dagvattenöversvämningar
har dock ökat, för i och med urbaniseringen breder de belagda områdena ut
sig. En större del av dagvattnet än förr rinner ner i avloppen. När det bebyggda området och avloppsnätet
breder ut sig högre upp i terrängen förnyas i allmänhet inte äldre stamrör eller ersätts
med större och de svämmar över oftare än tidigare. Dagvattenöversvämningar kan förorsaka avsevärd
skada när avloppsnätets kapacitet överskrids och fastigheternas avlopp svämmar över inne
i lägenheterna.
29

När tätbebyggelsen och annat stadsliknande byggande ökar, växer andelen bebyggda och belagda
ytor som inte släpper igenom vatten av avrinningsområdets areal. När ytor som släppt igenom
vatten förändras så att de släpper igenom vatten dåligt eller inte alls samt fastigheter dräneras ökar
tätortsområdenas utsatthet för dagvattenöversvämningar. I de finländska tätorterna bildar en andel
som motsvarar ungefär hälften av de belagda ytornas areal direkt avrinning. Om t.ex. hälften av ett
områdes areal är belagd, blir ungefär 25 % av nederbörden i området direkt ytavrinning. Ökningen
av de belagda områdena och klimatförändringen gör att tätorterna blir mera utsatta för dagvattenöversvämningar.
Kapaciteten hos dagvatten- och blandavloppsrör överskrids ofta, eftersom de av
kostnadsskäl har dimensionerats för störtregn som i medeltal återkommer endast vartannat år.
Också rörbrott kan leda till att ett begränsat område svämmar över. Man bör dock lägga märke till
att sådana översvämningar inte hör till översvämningsdirektivets tillämpningsområde.
Översvämningar från avloppssystem kan ställas utanför översvämningsdirektivets tillämpningsområde.
Härmed avses översvämningar via avloppsnätet t.ex. i källare. I praktiken är det omöjligt att
urskilja avloppsöversvämningarnas andel av dagvattenöversvämningarna.
6.5 Översvämningar i Finland
Under detta årtusende har det redan inträffat flera dagvattenöversvämningar. I Vasa upplevde man
ett exceptionellt hårt åskväder 31.7.2003. Då regnade det på en kort tid 20 – 30 mm (eventuellt
upp till 50 – 100 mm) i stadens centrum, och därav över 20 mm inom en timme. Ställvis uppskattades
regnets intensitet till cirka 200 mm. Situationen förvärrades av den föregående torkan, då vattengenomträngliga
ytor förändrades till ogenomträngliga. Löv och grenar som stormen rev lös
täppte dessutom till regnvattenavloppen. Dagvattenavloppsnätverket och fastigheternas avlopp
blev överbelastade. Vatten svallade på gatorna, packades mot byggnadernas väggar och strömmande
in i källare. Översvämningen orsakade avsevärd skada i några affärsfastigheter: golvbeläggningen
måste förnyas, långvarig torkning och förstörda omsättningstillgångar. Vatten som
strömmat in i bostadshusens källare förorsakade bekämpningskostnader, behov av torrläggning
och rengörning samt ommålningar.
Sommaren 2004 förorsakade rikliga regn som pågick några dagar översvämningar i Mellersta Finlands
norra del, Norra Savolax och Södra Finland i månadsskiftet juli-augusti. I början av augusti
2004 regnade det under en dag ställvis upp till 150 millimeter, dvs. motsvarande ungefär tre månaders
nederbördsmängd, i Österbotten. Vattnet svämmade både över åkrar och in i byggnader
och stängde av vägar i Oravais och Vörå. Skador förorsakades både av att vattendrag svämmade
över och av dagvattenöversvämningar.
Havsvattenöversvämningar som orsakat skador har varit sällsynta i Finland. De högsta havsvattenstånden
har iakttagits i januari 2005, då t.ex. havsvattenståndet i Helsingfors var drygt 1,5 meter
högre än medelvattenståndet. Vattnets steg på gatorna och hamnområdena i Helsingfors centrum
och förstäderna och förorsakade översvämningsskador på byggnader och egendom. Vattenståndet
steg österut och var över 2 meter vid östgränsen.
På eftermiddagen 12.8.2007 regnade det ställvis över 100 mm, eventuellt upp till 150 mm på tre
timmar i Björneborg. Störtregnet gav upphov till dagvattenöversvämningar som stängde gator och
vatten och avloppsvatten strömmade in i hundratals fastigheter. Räddningsverkets central överhopades
av skadeanmälningar. Skador förorsakades fastigheter, lösöre och fordon. Det totala skadebeloppet
har uppskattats till så mycket som 20 miljoner euro
7 Hanteringen av översvämningsrisker i Finland
7.1 Samhällenas och infrastrukturens utsatthet för översvämningar
7.1.1 Samhällen
Översvämningar orsakar varje år skador i någon del av Finland, men variationen är mycket stor
från år till år. Exempelvis under hela 1990-talet var beloppet av översvämningsskadorna litet,
sammanlagt ungefär tre miljoner euro, men enbart 2004 ungefär åtta miljoner euro. Största delen
30

av översvämningsskadorna har orsakats av översvämningar i vattendrag till följd av snösmältning,
störtregn eller isdammar. År 2005 var beloppet av skadorna ungefär 17 miljoner euro, varav 12
miljoner euro orsakades av exceptionellt högt havsvattenstånd. Skador till följd av stigande havsvattenstånd
har varit mycket sällsynta under de senaste decennierna och före 2005. Dagvattenöversvämningar
till följd av störtregn har i allmänhet orsakat små skador, i första hand har källare
blivit översvämmade. Åskvädret i Vasa 2003 förorsakade skador för uppskattningsvis 70 000–
150 000 euro. Dagvattenöversvämningen i Björneborg i augusti 2007 orsakade skador för nästan
20 miljoner euro, varav de skador som kom till försäkringsbolagens kännedom stod för nästan 10
miljoner euro.
Med hjälp av geografiskt informationsmaterial har man uppskattat hur stor befolkning och egendom
som är utsatt för översvämningsrisk till följd av exceptionellt högt vattenstånd i vattendrag och havet.
På områden där översvämningar från vattendrag eller havet förekommer i genomsnitt en gång
på 250 år bor för närvarande över 50 000 människor. På översvämningsområdena finns förutom
bostadsbyggnader ett avsevärt antal fritidsbostäder. Översvämningar som beror på exceptionellt
kraftigt eller långvarigt regn kan däremot drabba nästan alla fastigheter och annan verksamhet i
tätortsområden oberoende av närheten till vattendrag eller havet.
7.1.2 Kraftverk och energinätverk
Det är sällsynt att översvämningar förorsakar skador på kraftverk och energinätverk i Finland. När
vattenkraftverk planeras och byggs har man beaktat översvämningsrisken eftersom en del av deras
konstruktioner står i vattendraget. I värmekraftverk kan kylvattenintaget försvåras om vattnet
stiger högt. Också i kärnkraftverk äventyras kylvattencirkulationen om vattnet stiger. Då blir man
tvungen att köra ner kraftverket. Kärnkraftverket i Lovisa är känsligare än Olkiluoto i detta avseende.
Elnätet i Finland är indelat i stamnätet, regionnätet och distributionsnätet. Elnätverksamhet får bedrivas
endast med tillstånd av elmarknadsmyndigheten (elnätstillstånd). Stamnätet är ett riksomfattande
högspänningselnät, vars nominella spänning är minst 110 kV. Det är ett kraftigt elöverföringsnät,
till vilket de stora kraftverken, fabrikerna och distributionsnäten är anslutna. Fingrid Oyj
ansvarar för det finska stamnätets funktion. Det är uppbyggt som ett ringformat nät så att elöverföringen
inte avbryts av ett fel på någon enskild ledning. Stamnätet är i allmänhet byggt så att det
klarar av även våldsamma översvämningar. Man försöker bygga även stamnätets elstationer på
ställen som inte är utsatta för översvämningar. Stolparna är stadigt grundade och ledningarna går
så högt att det inte finns någon fara för elektriska stötar när vattnet stiger. Rörlig is utgör ett större
problem. Särskilt grunderna till stolpar i myrterräng kan flyttas till följd av rörlig is. Om stolparna är
byggda på ett område där mycket jord har schaktats kan stolpgrunderna flyttas med jorden.
För regionnätsverksamheten ansvarar elbolagen samt Fingrid. Regionnätet omfattar överföringsledningar
för 110 kV, som inte hör till stamnätet och är av regional betydelse för elöverföringen.
Innehavarna av regionnätet är ungefär tio. Nättillståndet gäller ett visst geografiskt område. Nättillstånden
kan vara förenade med vissa enskilda tillståndsvillkor, där man har beaktat särskilda situationer
i anslutning till miljön. Elstationerna ska ha bygglov.
Distributionsnätet är ett lokalt nät vars nominella spänning är lägre än 110 kV. Distributionsnätet
har redan delvis flyttats från elledningsstolpar till underjordiska kablar. För distributionsnätets funktion
ansvarar ungefär 100 elbolag. Också lokala kraftverk är kopplade till distributionsnätet. Distributionsnätets
elledningsstolpar är mera utsatta för översvämningar än stamnätet på grund av grunderna.
Inte heller distributionsskåpen är konstruerade att stå emot vatten. I en översvämningssituation
kan distributionsskåpen fyllas med vatten, varvid man blir tvungen att bryta strömmen lokalt.
När det gäller havsvattenståndet har t.ex. Helsingfors energi en höjning av vattenståndet med 2
meter som gräns. Då riskerar också fjärrvärmerören i tunnlarna att drabbas av översvämningsskador.
7.1.3 Vattentjänster
Översvämningar kan förorsaka olägenheter för vattentjänsternas funktion. På områden med
blandavlopp spolar redan en liten stadsöversvämning till följd av störtregn ner orenheter från gator,
31

tak och parkeringsplatser i avloppsnätet och vidare till avloppsreningsverket vars kapacitet kan
överskridas och allt vatten kan inte renas tillräckligt bra. På områden med separata avlopp rinner
detta dagvatten i allmänhet direkt till ett vattendrag och försämrar vattenkvaliteten.
Om översvämningsvatten når vattentäkter försämras råvattnets kvalitet. I slutet av juli 2004 förorsakade
det exceptionellt rika regnet en problemsituation vid vattentäkten invid Herajoki i Riihimäki.
Nivån i Herajoki invid stadens ena vattentäkt steg mer än 2 meter och översvämningsvatten infiltrerades
genom fyllnadsgruset och in i råvattenbrunnen och bakterier kom ut i vattenledningsnätet.
Till situationen bidrog att före de kraftiga regnen var grundvattennivån lägre än normalt efter de
föregående årens långa torrperiod. Vid vattentäkten började man tillsätta klor i vattnet och invånarna
uppmanades att koka vattnet i över en månads tid. Man var tvungen att fortsätta att tillsätta klor
i flera månader. Invånarna fick en del magsymptom, men eftersom inga egentliga sjukdomsalstrare
hittades i vattenledningsvattnet, ledde fallet inte till en epidemi.
Översvämningar som beror kravis eller issörja kan åter täppa till ytvattentäkters intagsrör och därigenom
orsaka avbrott i verksamheten.
I ett avloppsvattenpumpverk eller -reningsverk som hör till ett samhälles eller en industris avloppsnätverk
kan en översvämning förorsaka överbelastning och i värsta fall stoppa verksamheten helt
och hållet. Detta kan bero antingen på vattenståndet eller indirekt på t.ex. ett strömavbrott. Också
is, trä eller annat material som översvämningen transporterar med sig att leda till att anläggningen
stannar.
7.1.4 Trafik- och kommunikationsnätverk
Att trafiken löper säkert är viktigt för samhällsfunktionerna inte bara under normala förhållanden
utan särskilt vid översvämningar, då man med hjälp av trafiknätet borde sköta beredskapen för inte
bara den normala driften utan också bekämpningsarbetet, beredskapen, larm- och räddningsarbeten
samt eventuella evakueringar.
Trafiknätens utsatthet för översvämningar har preliminärt utretts i storöversvämningsutredningen
Suurtulvaselvitys (Suomen ympäristö 441) som färdigställdes 2000 och där man bedömde vilka
skador som en storöversvämning som återkommer i medeltal en gång på 250 år skulle förorsaka i
Finland. Enligt uppskattningar skulle cirka 6 % av de totala skadorna drabba vägar och broar och
omvandlat till 2007 års prisnivå skulle skadorna uppgå till cirka 40 miljoner euro. Skadevärderingarna
omfattade sammanlagt ungefär 900 km vägar och ungefär 800 broar.
Olika typer av översvämningar hotar trafiknäten på olika sätt. Vid traditionella översvämningar från
vattendrag riktar sig hotet främst mot biltrafiken på lokala vägar och landsvägar, som ofta går längsmed
vattendrag och som inte är lika högt belägna som högre klassade vägar. I samband med
storöversvämningsutredningen konstaterades i samband med en granskning som gjordes i Lappland
att där hotades också ett stort antal broar av skador, och i extrema fall hotar broarna att rasa.
Översvämningar från insjöar kan också skada båttrafiken, ifall användningen av hamnar och kanaler
hindras till följd av högvattenstånd.
Havsvattenöversvämningar kan medföra hot om många slags skador. Förutom att en höjning av
havsvattenståndet kan skära av lägre klassade vägar har man också erfarenheter av att låga ställen
på motorvägarna till Åbo och Borgå kan hamna under vatten. Detta medför betydande olägenhet
och skada på grund av de stora trafikmängderna. En havsvattenöversvämning kan också förorsaka
synnerligen stor olägenhet för varor på hamnområden, som fallet var vid översvämningen i
januari 2005. Också användningen av hamnområdena för gods- och passagerartrafik kan skadas
när användningen av dessa områden och de anordningar som finns på dem förhindras eller försvåras.
Redan en kortvarig översvämning kan då förorsaka avsevärd skada. Ett specialfall där en
havsvattenöversvämning medförde synnerligen stort hot konstaterades 2005 när det var mycket
nära att en transformator i en metrotunnel i Helsingfors skulle ha översvämmats av vatten.
Vid dagvattenöversvämningar i tätorter täcks en del av gatorna av ett så tjockt vattenlager att det
blir svårt eller omöjligt att ta sig fram på dem. Ett större problem är att broarnas underfarter fylls
med vatten som kan stanna kvar i flera timmar om vattenavledningssystemet är i olag. Detta kan
medföra stora olägenheter för räddningsarbetet.
32

I en översvämningssituation kan väg- och järnvägsbankar, ramper och trummor skadas eller rasa
när erosionen och trycket från vattnet ökar. Bro- och trumkoner kan också skadas och vägbankar
och beläggningskonstruktioner kan få slitageskador, särskilt på grusvägar. Bro- och trumkonstruktionerna
är dimensionerade endast för dagens vattenföring och klimatförändringen har inte beaktats
i dimensioneringen.
Mobiltelefonnätets basstationer är vanligtvis belägna på platser som är något högre än omgivningen
och därmed rätt bra skyddade från översvämningsskador. Problem kan dock uppstå om eldistributionen
till basstationen avbryts till följd av en översvämning. Teleförbindelserna kan avbrytas
om översvämningen gör så att fukt kommer in i de kabelskåp som finns utmed gatorna.
7.2 Områdesplanering och styrning av byggandet
Översvämningsskadorna kan minskas effektivt med hjälp av områdesplanering och styrning av
byggandet. Dagvattenöversvämningarna kan minskas genom att uppmärksamhet fästs vid byggandet
och särskilt omfattningen av de ogenomträngliga ytorna. Medvetenheten om översvämningshotet
och hanteringen av översvämningsrisker har förbättrats i och med de översvämningssituationer
som inträffat på 2000-talet samt de ökade kunskaperna. Praxis och principer när det
gäller att beakta översvämningsrisker vid planeringen av markanvändningen varierar dock från
kommun till kommun.
Statsrådet fattade 13.11.2008 beslut om revidering av de riksomfattande målen för områdesanvändningen.
Huvudtemat för revideringen har varit att svara på utmaningarna från klimatförändringen.
De reviderade målen trädde i kraft 1.3.2009. De riksomfattande målen för områdesanvändningen
har reviderats på följande sätt med avseende på översvämningsriskerna:
− Till mål 14 har fogats en mening enligt vilken "vid områdesanvändningen skapas förutsättningar
för anpassningen till klimatförändringen ".
− Ett nytt mål är punkt 21, enligt vilken
− "Vid områdesanvändningen skall områden med översvämningsrisk i enlighet med myndigheternas
utredningar beaktas och en bekämpning av riskerna i anslutning till översvämning eftersträvas.
Vid planeringen av områdesanvändningen skall nybyggande inte placeras i områden
med översvämningsrisk. Från detta kan avvikas bara om man med stöd av behovs- och konsekvensutredningar
kan påvisa att översvämningsriskerna kan kontrolleras och att byggandet
är förenligt med hållbar utveckling. Vid planeringen av områdesanvändningen kan vid behov
anvisas ersättande lösningar för funktioner som är särskilt viktiga för ett fungerande samhälle
och som förknippas med betydande miljö- eller personskaderisker."
− Ett nytt mål är också punkt 22, enligt vilken "vid general- och detaljplanläggningen skall förberedelser
göras för ökande stormar, störtregn och tätortsöversvämningar ".
I praktiken ska alltså nybyggande kunna skyddas mot översvämningsrisk t.ex. med tillräckliga
skyddskonstruktioner. För särskilt viktiga funktioner liksom för riskfunktionerna bör man hitta nya
förläggningsplatser utanför områden med översvämningsrisk. Vid planstyrningen är det viktigt att
information om områdesvisa översvämningsutredningar som blir klara utan dröjsmål förmedlas till
planläggarna och de instanser som styr planläggningen, för landskapsplanläggningens del till landskapsförbundet
och miljöministeriet samt för kommunplanläggningens del till kommunerna och
närings-, trafik- och miljöcentralernas markanvändningsansvariga.
Förutom de riksomfattande målen för områdesanvändningen har beaktandet av översvämningsriskerna
vid områdesplaneringen setts över i handlingsprogrammet "Ilmastonmuutokseen sopeutuminen
ympäristöhallinnon toimialalla" (miljöministeriets rapporter 20/2008) som färdigställdes
2008. Handlingsprogrammet innehåller en mängd konkreta åtgärder. Flera av dem hänför sig till
hanteringen av översvämningsrisker. De viktigaste åtgärderna finns samlade i bilaga 4 till rapporten.
När man har försökt beakta översvämningsriskerna i områdesplaneringen har följande problem
och utvecklingsbehov framkommit:
− I landskapsplanerna anges riktlinjerna för bosättning och andra funktioner men översvämnings-
33

isken har i allmänhet inte behandlats i dem.
− Rekommendationer om lägsta bygghöjder finns inskrivna i miljöguide 52, men kommunerna
känner inte just till guiden. Oklarheter beträffande säkra bygghöjder förekommer särskilt på
kusten. Kommunernas byggnadsordningar innehåller ställvis anvisningar som avviker från
dessa rekommendationer.
− Rekommendationerna om lägsta bygghöjder gäller endast bosättningen. Riktlinjer för risknivåer
när det gäller särskilt viktiga funktioner, t.ex. viktig infrastruktur, svårevakuerade objekt och
funktioner som medför risk för miljön, saknas. Analys av översvämningsriskerna kan också utelämnas
ur miljökonsekvensbedömningarna till och med när man planerar synnerligen betydande
objekt, t.ex. kärnkraftverk.
− Strävan efter att förtäta samhällsstrukturen har ytterligare ökat behovet av att utöka funktionerna
även på stadscentrumens översvämningsområden. Planerings- och tillståndsprocesserna i
anslutning till översvämningsskyddsprojekt kan pågå i årtal, och därför kan trycket öka på att i
bruk områdena innan de är skyddade mot översvämningar på ändamålsenligt sätt.
− Kunskapen om översvämningsrisker ökar hela tiden och bl.a. översvämningskartor kan utnyttjas
när nya planområden planeras. Risken är dock att översvämningskartornas återkomstnivåer
används direkt som grund för lägsta bygghöjder, varvid t.ex. nödvändiga säkerhetsmarginaler
med tanke på klimatförändringen inte beaktas.
− Gamla planer kan tillåta byggande alltför lågt ner. Dylika planers aktualitet bedöms med stöd
av 60 § i markanvändnings- och bygglagen. Enligt den bör kommunerna se till att detaljplanerna
är aktuella och vid behov vidta åtgärder för att ändra föråldrade detaljplaner. Miljöministeriet
kan med stöd av 177 § i markanvändnings- och bygglagen också utfärda ett förordnade för
uppfyllande av planeringsförpliktelsen. Man har försökt förtydliga styrningen bl.a. när de riksomfattande
målen för områdesanvändningen reviderades, men det kan också vara nödvändigt
att precisera lagstiftningen och förbättra anvisningarna.
− Fastighetsägarnas ansvar för att minska översvämningsriskerna borde framhävas. Det borde
finnas bättre anvisningar än nu för fastighetsägarna i fråga om förebyggande av skador och åtgärder
i en översvämningssituation. Kunskapen om översvämningsrisken borde också förmedlas
till nya de nya ägarna i samband med att fastigheten överlåts.
7.3 Hantering av dagvattenöversvämningar
På senaste tid har man börjat fästa växande uppmärksamhet vid hanteringen av dagvatten i nya
bostadsområden. För vissa bostadsområden har man som ett led i planläggningen gjort upp separata
planer för hantering av dagvatten, där man också har granskat riskerna för dagvattenöversvämningar.
Problemet utgörs av sådana befintliga områden där översvämningsrisken inte har
beaktats tillräckligt vid planering och utbyggnad. Det är ofta svårt att förhindra dagvattenöversvämningar
som beror på störtregn speciellt i tättbebyggda tätorter såsom stadscentrum. I tätorter hanteras
dagvatten i huvudsak med hjälp av dagvattennätverket, som omfattar bäckar, diken, regnvattenbrunnar
samt dagvattenavlopp eller blandavlopp. Kapaciteten hos dagvatten- och blandavloppsrör
överskrids ofta, eftersom de av kostnadsskäl är dimensionerade endast för störtregn som
återkommer i medeltal vartannat år.
Dagvattenöversvämningar medför följande risker:
− Vatten som översvämmar gatorna flödar in i byggnader och förorsakar skador.
− Översvämningsvatten samlas i underfarterna under broar och hindrar trafiken.
− Blandavlopp kan svämma över i källare och förorsaka skador och sanitära olägenheter.
− Från blandavloppssystemet strömmar en del av vattnet över överfallströsklarna och kan förorsaka
olägenheter för människors hälsa samt skada fiskbeståndet och andra vattenorganismer.
− I en översvämningssituation kan förorenat dagvatten nå vattentäkter, varvid dricksvattnet kan
bli förorenat.
Störtregnen antas bli kraftigare till följd av klimatförändringen, vilket ökar dagvattenöversvämningarna.
För att anpassa sig till den förändrade situationen behövs åtgärder särskilt på tättbebyggda
34

tätortsområden. Utvidgningen av de belagda områdena och klimatförändringen ökar behovet av att
utveckla hanteringen av dagvatten inte bara genom att förbättra dräneringen och dagvattenavloppen
utan också genom absorbera vatten i marken samt fördröja och styra vattnet till högvattenfåror.
Hanteringen av dagvattenöversvämningar kan förbättras med åtgärder från såväl fastighetsägarnas
som myndigheternas sida. Kommunen och vattentjänstverket kan vidta t.ex. följande åtgärder:
− Det utarbetas en dagvattenstrategi eller ett dagvattenprogram, där man granskar dagvattnen i
vid bemärkelse som ett led i planläggningen och utreder nödvändiga åtgärder samt olika instansers
ansvar.
− Man utnyttjar nya kunskaper om återkomstintervallerna för regn samt om klimatförändringen.
− I sådana tätorter där man vet att det finns betydande risker utreder man med hjälp av modeller
var de värsta problempunkterna finns. Om man upptäcker stora problem kan man överväga att
t.ex. förstora vissa stomledningar.
− Man kartlägger de ställen i avloppsnätet som vid behov kan täppas till samt de kritiska ställen
där det behövs pumputrustning. Det vore också bra att planera fastighetsskyddet på förhand.
− I närheten av områden där översvämningsrisk föreligger lagras flyttbara konstruktioner och
redskap för att avvärja översvämningar i händelse av översvämning.
− På bebyggda och obebyggda områden används naturenliga metoder, dvs. så stora områden
som möjligt lämnas utan beläggning så att de släpper igenom vatten. Ytmaterialet på vidsträckta
belagda områden (t.ex. stora parkeringsplatser) byts till ett material som släpper igenom vatten.
− Det byggs områden som absorberar och fördröjer vattnet, fördjupningar i terrängen och dammar
som fördröjer vattnet. Samtidigt kan man utnyttja markens reningskapacitet och minska
risken för att dagvattnet förorenar miljön.
− Dikens och vattenleders genomströmningskapacitet förbättras genom muddringar och genom
att trummorna förstoras och det ses till att de underhålls.
− Man undviker att avleda regnvatten i rör, eftersom det ökar översvämningsrisken på ovanförliggande
områden.
− Regnvattenbrunnarnas gallerlock hålls rena särskilt om hösten.
− Invånarna informeras om hur skaderisken till följd av dagvattenöversvämningar som beror på
störtregn kan minskas.
− Markanvändningen och byggandet styrs så att vattenföringen inte ökar fast tätorten förtätas.
Fastighetsägarna kan vidta t.ex. följande åtgärder:
− Dräneringsdikena hålls i skick och avloppsbrunnarnas gallerlock hålls rena.
− Dikena, trummorna och avloppsbrunnarna på tomten hålls rena.
− I mån av möjlighet formas tomten så att regnvattnet strömmar bort från byggnaden.
− Absorptionen av dagvatten effektiveras genom att en så stor del av tomten som möjligt hålls
obelagd.
− Källarens avlopp utrustas vid behov med bakslagsventil.
− Inga saker som kan skadas av vatten förvaras i källaren.
− På områden som är utsatta för översvämningar övervägs källarens användningsändamål noga,
och särskild uppmärksamhet fästs vid källarens byggnadsmaterial.
− Vid behov förbereder man sig på att stänga till avloppsbrunnens lock i källaren för att förhindra
återströmning.
Den s.k. störtregnsberedskapsgruppen som arbetar under inrikesministeriets ledning kartlägger
som bäst den pump-, torrläggnings- och övriga utrustning som myndigheterna och privata instanser
förfogar över för räddningsverksamhet.
35

Ett problem när det gäller hanteringen av dagvattenöversvämningar är den oklara ansvarsfördelningen
samt bristerna i planeringen av hantering av översvämningsrisker, särskilt planeringen och
underhållet av ovanjordiska högvattenfåror. En guide om hanteringen av dagvatten och beredskap
för dagvattenöversvämningar håller på att utarbetas och den bidrar till att ge kommunerna redskap
för en övergripande hantering av dagvattenöversvämningar. Avsikten är att guiden ska vara klar i
början av 2010. Ansvaret för hanteringen av dagvatten ses över i den arbetsgrupp som jord- och
skogsbruksministeriet tillsatt för en översyn av lagen om vattentjänster och som ska vara klar med
sitt arbete 31.10.2009.
7.4 Fördröjning av översvämningsvatten
När det gäller hanteringen av översvämningsrisker granskas avrinningsområdena som helheter,
där översvämningshotet i första hand förhindras genom att kvarhållandet av vatten förbättras på
hela avrinningsområdet. Fördröjningsytor hjälper till att förbättra hanteringen av vattenbalansen
och vattnets kvalitet. Framför allt i sjörika stråtar är en viktig metod att kapa flödestoppar genom
reglering av vattendraget. Översvämningar från vattendrag och dagvattenöversvämningar kan lindras
med åtgärder som vidtas på avrinningsområdena, eftersom markanvändningen på avrinningsområdet
inverkar på hur snabbt regn- och smältvatten når vattendraget. Principen för förebyggande,
s.k. naturenligt översvämningsskydd är att bevara och utöka absorptionen av regnvatten på
avrinningsområdet och få det att hållas kvar längre där och att utöka såväl små som större avrinningsområdens
lagrings- och regleringskapacitet. För det andra kan man behålla och ordna utrymme
för översvämningar på platser där översvämningar förorsakar endast små olägenheter.
Kvarhållandet av översvämningsvatten på avrinningsområdet har behandlats i en publikation från
2002 (Tulvavesien tilapäinen pidättäminen valuma-alueella, Suomen ympäristö 563). I publikationen
har framförts bl.a. följande slutsatser:
− Genom att tillfälligt fördröja översvämningsvattnet kan man skära av vattenföringen, och på så
sätt antingen krympa flödestopparna eller göra att översvämningen stiger saktare.
− De metoder som lämpar sig för att fördröja översvämningsvatten kan indelas i åtgärder som
vidtas i älvfåran och på översvämningsområdena i närheten av den samt i åtgärder som vidtas
på andra ställen på avrinningsområdet. I älvfåran blir det fråga om restaurering av översvämningsområden,
översvämningsängar och -skogar, torra konstgjorda bassänger och i någon
mån också användning av återstående flottningsdammkonstruktioner.
− Åtgärder som vidtas invid älvfåran har dock rätt liten betydelse för översvämningar i vattendragets
nedre lopp, men i mindre bifåror eller vattendragens källflöden kan nyttan vara även betydande.
− Ett effektivt sätt att lagra översvämningsvatten är s.k. torra konstgjorda bassänger. Med lämpliga
dammkonstruktioner lagras vatten i fåran och på markområden i närheten av den. Med
hjälp av reglerbara avtappningsanordningar kan lagringen anpassas till den med tanke på
översvämningen mest lämpliga tidpunkten. Tillräckligt med lagerutrymme förutsätter dock antingen
omfattande konstruktioner eller tillgång till stora arealer, vilket ofta är problematiskt.
− Andra åtgärder för att fördröja översvämningar är restaurering av myr- och skogsdiken, våtläggning
av torvmyrar som tagits ur produktionsbruk, våtläggning av sänkta eller torrlagda sjöar,
våtmarker, sedimenteringsbassänger, ytavrinningsfält samt reglering av avrinningen från
myr- och skogsområden.
− Åren 2000 - 2010 tas nästan 2 700 ha torvmyrar ur bruk om året. En del av de produktionsobjekt
som tas ur bruk skulle uppenbarligen vara lämpliga att våtlägga med tanke på lagring av
översvämningsvatten. Användningen av f.d. torvmyrar kan dock ha skadliga konsekvenser för
vattenkvaliteten.
− Våtläggning av sänkta sjöar skulle kräva närmare utredningar om nuläget beträffande markanvändningen
och möjligheterna att höja vattenståndet. Våtmarker, sedimenteringsbassänger
och ytavrinningsfält har i regel förverkligats i vattenvårdssyfte, och de är rätt små till storleken
och i förhållande till avrinningsområdet. Det kan vara svårt att förena målen att förbättra vattenkvaliteten
och lagra översvämningsvatten.
36

− Genom att reglera avrinningen från myr- och skogsområden kan man tillfälligt lagra relativt stora
vattenmängder. Den översvämningsdämpande effekten försämras snabbt, om det kommer
betydande vattenmängder till området högre uppifrån. Att reglera avrinningen kan vara effektivt,
om tillräckligt stora utdikade områden omfattas av regleringen.
− Alla konsekvenser av tillfälliga översvämningar är inte tillräckligt exakt kända. Särskilt konsekvenserna
för växtligheten borde undersökas ytterligare.
Enligt utredningar kan tillfällig fördröjning av översvämningsvatten i vissa fall dämpa även stora
översvämningar. Det har gjorts undersökningar om kvarhållande och fördröjning av översvämningsvatten
så att vatten leds till särskilda i förväg planerade områden, men ännu har det inte genomförts
just några sådana projekt. De mest omfattande tillfälliga översvämningsområdena har
förverkligats vid Kyro älv och Lappo å där översvämningsvatten på grundval av tillståndsbeslut i
vissa översvämningssituationer kan släppas in på tidigare översvämningsområden som är skyddade
med vallar och som används för jordbruk. Samtidigt kan man lindra en översvämning på bosättningsområden
nedströms. Översvämningsluckorna öppnas när en översvämning hotar t.ex.
Ilmola och Lappo tätorter.
Möjligheterna att fördröja översvämningsvatten har också granskats i projektplanen för hantering
av översvämningsrisker i Lahela/Toby å 2007. Där konstaterades att om man i detta nästan sjöfria
vattendrag där översvämningsriskerna är stora skulle förverkliga en cirka 3,5 km 2 stor tillfällig bassäng
för att fördröja översvämningar, kunde man vid en exceptionell översvämning leda över 10 %
av översvämningsvattnet från Laihela/Toby ås hela avrinningsområde till den och sänka högvattenståndet
i åmynningen med 15–45 cm. Eftersom vattnet skulle stanna kvar endast ungefär tre
veckor även på de djupaste områdena, bedöms detta inte ha någon skadlig inverkan på skogstillväxten,
ifall bassängen inte fylls under trädens tillväxtperiod.
Att hålla kvar översvämningsvattnet på avrinningsområdet är vanligtvis den med tanke på miljön
bästa lösningen för att minska de befintliga översvämningsriskerna. Fördröjningsytorna, såsom
våtmarker och översvämningsängar och -skogar fungerar i bästa fall som varierande livsmiljöer
och de kan också hjälpa till att nå vattenvårdsmålen genom att hålla kvar närsalter. Dessutom kan
de förbättra vattenbalansen t.ex. genom att utöka vattenföringen under sommarens torrperiod.
Tillfällig fördröjning av översvämningsvatten på avrinningsområdet är internationellt ett led i den
moderna helheten för hantering av översvämningsrisker. Både inom EU och även på bredare front
anses det viktigare än förr att behålla och i vissa fall även återställa naturliga översvämningsområden.
Av denna anledning var fördröjningsytor klart framme även under arbetet med att bereda
översvämningsdirektivet, vilket också syns i slutresultatet: i den preliminära bedömningen av översvämningsrisker
ska i mån av möjlighet beaktas översvämningsplan som naturliga fördröjningsytor
(artikel 4), och i fråga om riskhanteringsmålen ska man inrikta sig på icke-strukturella initiativ
och/eller på att minska sannolikheten för översvämningar (artikel 7).
Det är möjligt att återställa översvämningsområden på åkrar som ofta översvämmas. För detta är
det också möjligt att få jordbrukets miljöspecialstöd. Bebyggda områden skyddas genom invallning.
I USA har man efter de stora översvämningarna har omfattande program för att återställa
översvämningsområden. I Rhendalen i Nederländerna har man återställt översvämningsområden
genom att riva översvämningsvallar som skyddat jordbruksområden och delvis också genom att
flytta bosättning. Principen har varit att förena målen för översvämningsskyddet och ekologisk
iståndsättning av flodvattnet så att de nya översvämningsområdena blir variationsrika skydds- och
rekreationsområden.
7.5 Översvämningsskydd i vattendrag
Till översvämningsskyddet hör konstruktioner och åtgärder vilkas syfte är att förhindra eller minska
de skador som översvämningar förorsakar. Sådana konstruktioner och åtgärder är bl.a. vallar, förändring
av vattendragets genomströmningskapacitet genom att rensa åar samt bygga avskärningar
och högvattenfåror. Också sjöarnas regleringskonstruktioner samt konstgjorda sjöar har byggts
med tanke på översvämningsskyddet.
Rensning är en översvämningsskyddsmetod har under århundradens lopp har företagits i nästan
37

alla åar och älvar i Finland. Då vidgas åarnas och älvarnas forsställen och smala ställen så att
högvattenståndet kan sänkas och samtidigt fås flödet att sjunka snabbare. Rensning är en så till
vida problematisk metod kan den kan flytta översvämningsrisken lägre ner i vattendraget. Dessutom
försämras å- eller älvfårans variationsrikedom och livsmiljöer.
Också invallning är en ofta använd översvämningsskyddsmetod. I Finland finns sammanlagt nästan
500 km översvämningsvallar. Sådana har byggts i första hand utmed åarna och älvarna på
kusten, framför allt i Österbotten. Vallar har också i någon mån byggts på sjö- och havsstränder.
Med hjälp av vallar har man skyddat särskilt jordbruksområden, men i någon mån även bosättning.
Bakom vallen pumpas vattnet till fåran. Olägenheten med vallarna är att i en översvämningssituation
är den kapacitet att lagra översvämningsvatten som motsvarar det invallade området borta och
motsvarande vattenmängd strömmar till det nedre loppet i den avsmalnade fåran, vilket i värsta fall
kan förorsaka översvämningsproblem där.
En avskärning, där vattnet strömmar fortlöpande, förbättrar permanent åns eller älvens genomströmningskapacitet
på områden som är utsatta för översvämningar. På ett sådant område kan ån
t.ex. vara krokig och endast långsamt strömma neråt, så med en avskärning kan genomströmningskapaciteten
på detta ställe effektiveras och högvattenståndet sänkas. Avskärningar har veterligen
grävts endast vid Seinäjoki samt Kullaanjoki, som mynnar ut i Kumo älv i närheten av Björneborg.
I en tillståndsansökan som anhängiggjorts vid Västra Finlands miljötillståndsverk har man
dessutom ansökt om tillstånd att gräva en avskärning vid den mellersta delen av Kumo älv.
Översvämningsskydd kan också ordnas med hjälp av en högvattenfåra, som leder vatten endast
under översvämningar och annars är torr. En sådan kan grävas om t.ex. den egentliga fåran är av
naturen värdefull eller utsatt för erosion, och byggnadsarbeten inte kan utföras i den. När en sådan
högvattenfåra är torr kan den t.ex. vara gräsbevuxen eller användas som bete. I Finland har högvattenfåror
veterligen grävts endast vid Lestijoki samt Päntäneenjoki, som mynnar ut i Kyro älv.
Dimensioneringen av översvämningsskyddet är beroende av vilka användningsformer man vill
skydda från översvämningar. I Finland har översvämningsskyddet på åkrar i allmänhet genomförts
så att man hindrar en översvämning som återkommer i medeltal en gång på 20 år eller oftare att
sprida sig till det område som skyddas. Vid dimensioneringen av översvämningsskyddet i bosättningsområden
har man dimensionerat översvämningsskyddet för översvämningar som återkommer
i medeltal en gång på 50 -100 år. Detta har emellertid inte betraktats som tillräckligt, utan storöversvämningsarbetsgruppen
(arbetsgruppspromemoria JSM 2003:6) utgick i sina rekommendationer
ifrån att den fasta bosättningen ska skyddas åtminstone från översvämningar som återkommer
i medeltal en gång på etthundra år. Översvämningsvallar och andra konstruktioner på åkrar
har byggts särskilt i de österbottniska älvarnas och Kumo älvs vattendrag. Bostadsområden har
skyddats t.ex. vid Kumo älv i Björneborg, Jalasjoki, Ilmola å, Merijärvi vid Pyhäjoki, Kalajoki, Simojoki,
Ijo älv och Ivalojoki. Vid sjöstränder har åkrar invallats särskilt vid Saimen.
Översvämningsvallar, som kan förorsaka sådan skaderisk som avses i dammsäkerhetslagen om
de rasar under en översvämning, hör till dammsäkerhetslagens tillämpningsområde. Enligt förslaget
till ny dammsäkerhetslag och -förordning (RP 214/2008) tillämpas den hydrologiska dimensioneringen
av dammar dock inte på översvämningsvallar, utan deras dimensionering baserar sig på
behovet av översvämningsskydd. Dammsäkerhetslagen förpliktar ägare till översvämningsvallar
som klassats i enlighet med lagen att underhålla, kontrollera och inspektera vallarna. För översvämningsvallar
ska också utarbetas sådana dammsäkerhetshandlingar som lagen förutsätter och
de omfattas av dammsäkerhetsmyndighetens tillsyn. Inga underhållsförpliktelser hänför sig till andra
översvämningsvallar än sådana som klassats enligt dammsäkerhetslagen eller sådana konstruktioner
som omfattas av den allmänna underhållsförpliktelsen enligt vattenlagen, utan säkerställandet
av en översvämningsskyddskonstruktions funktion i en översvämningssituation är beroende
av ägarens frivilliga agerande.
De regionala miljöcentralerna ansvarar för och underhåller cirka 250 vattendragsprojekt för statens
räkning. Det sammanlagda tekniska värdet i dag på de konstruktioner som ingår i dem är enligt
miljöministeriets affärsbokföring ungefär 180 miljoner euro. Detta betyder all statliga vattenbyggnadsegendom
inklusive bl.a. vallar, konstgjorda sjöar och broar, av vilka alla inte betjänar enbart
översvämningsskyddet. Det är dock svårt att dela in konstruktionerna i olika användningsändamål,
38

fast den övriga nyttans andel i allmänhet inte är betydande. Dessutom bör man lägga märke till att
konstgjorda bassänger, dammar, vallar och avtappningskonstruktioner som första hand byggts för
vattenkraften också fungerar som översvämningsskyddskonstruktioner. De senaste åren har det
använts ungefär 5 miljoner euro om året för underhåll av och nyinvesteringar i statens översvämningsskyddsprojekt
och -konstruktioner.
7.6 Reglering av vattendrag
Användningen av regleringar för att hantera översvämningsrisker
I finländska förhållanden är regleringar av vattendragen av central betydelse för hanteringen av
översvämningsrisker. Det finns gedigen hydrologisk kompetens och kunskap om klimatförändringens
konsekvenser i Finland. Framtida förändringar i vattenföringen kan simuleras och kalkylmodeller
kan tas fram för enskilda vattendrag. De har redan använts med framgång för operativa översvämningsprognoser
och när man undersöker hur förändringar i regleringspraxis inverkar på extrema
och genomsnittliga vattenstånd och vattenföringar i enskilda vattendrag. De vanligaste översvämningarna
kan i stor utsträckning kontrolleras med hjälp av effektiv kombinerad användning av
prognoser, vattendragsmodeller och regleringsåtgärder
Översvämningsskyddet kan effektiveras inte bara genom att utveckla de nuvarande regleringarna
och avtappningsmetoderna i vattendrag utan också genom att genomföra nya regleringar i sjöar i
naturtillstånd eller bygga konstgjorda sjöar som betjänar översvämningsskyddet. Särskilt i sjöfattiga
sjösystem kan en ny konstgjord sjö minska översvämningsriskerna avsevärt.
Reglering av vattendrag är hos oss den viktigaste metoden att hantera översvämningsrisker. Att
minska översvämningsskadorna är i allmänhet ett mål för regleringar och huvudmålet för en fjärdedel
av regleringsprojekten. Regleringen av konstgjorda sjöar är av speciellt stor betydelse i sjöfattiga
sjösystem. Trots att många konstgjorda sjöar inte är speciellt stora till ytan, kan de om de
används vid rätt tidpunkt i en översvämningssituation effektivt dämpa flödestoppen och minska
översvämningsskadorna.
Reglering kan användas för att hantera översvämningsrisker på flera sätt. Man kan förbereda sig
på en översvämning till följd av snösmältning genom att under vintern på ett kontrollerat sätt tappa
vatten ur sjön och på detta sätt bereda rum för även stora mängder översvämningsvatten. Också
en översvämning som beror på störtregn lindras inte bara av naturliga sjöars fördröjande inverkan
på högvattenföringen, utan ännu effektivare om denna inverkan kan effektiveras genom reglering.
Dessutom kan man med hjälp av reglering minska avtappningen och främja uppkomsten av ett
istäcke och på så sätt minska uppkomsten av issörja och risken för kravisöversvämningar. Likaså
kan man genom att minska avtappningen hindra att tjock is lösgör sig alltför tidigt och bildar en
stark isdamm.
Kumo älv är ett exempel på en älv där risken för kravisöversvämningar är mycket stor. Flera vintrar
har man försökt minska risken för kravisöversvämningar genom att lägga ut bommar över älven
samt främja bildandet av ett istäcke så att älvens vattenföring minskas genom att man utnyttjar de
reglerade sjöarnas volym. Också i Kymmene älv uppstår lätt kravisöversvämningar.
Klimatförändringen medför behov av att ändra regleringspraxis i de nuvarande sjöarna eller att ta i
bruk nya regleringar. I sjöfattiga sjösystem, t.ex. Kyro älv, kan flödestoppen i vissa situationer
dämpas kännbart, om regleringen av de naturliga och konstgjorda sjöarna i det övre loppet genomförs
så att de lagrar översvämningsvatten i så rätt tid som möjligt. Av denna anledning vore det
nödvändigt att ytterligare förbättra regnprognoserna och prognoserna gällande inflödet t.ex. genom
effektivare användning av väderradaruppgifter och ibruktagande av störtregnsprognoser på kort
sikt.
På grund av den ökande vattenföringen vintertid och de allt vanligare vinterflödena och kravisöversvämningarna
i södra och mellersta Finland måste det reserveras större lagringsvolym vintertid
i de reglerade sjöarna. På våren minskar behovet av lagervolym i motsvarande mån, då risken för
översvämningar som beror på snösmältningen minskar. Inför de längre och tidvis också torrare
somrarna borde sjöarna kunna fyllas på våren. I norra Finland behövs det fortfarande lagervolym
39

för att minska vårflödena till följd av snösmältningen. Man blir tvungen att utveckla regleringspraxis
i sjöarna och se över tillstånden. Behovet av översyn gäller uppskattningsvis drygt hälften av de
nuvarande 220 regleringstillstånden.
Problem med användningen av reglering
Trots den höga hydrologiska kompetensen och den tekniska beredskapen kan man konstatera en
hel mängd problem med att använda regleringar för att hantera översvämningsrisker:
− Regleringarna har planerats och tillstånden har beviljats separat från varandra, vid olika tidpunkter
och för flera olika ändamål.
− Regleringstillstånden är behäftade med brister med tanke på en förnuftig skötsel av avtappningarna
i hela vattendraget.
− I tillståndsbestämmelserna har inte beaktats att vattenförhållandena kan förändras t.ex. till följd
av klimatförändringen.
− Regleringskonstruktionerna och deras användning i olika delar av vattendraget handhas av
olika ägare.
Förnyande av regleringstillstånden
Alla enskilda regleringstillstånd fungerar inte på bästa möjliga sätt i dagens förhållanden. I synnerhet
fungerar de inte i exceptionella vattensituationer, och inte med tanke på den hydrologiska kontrollen
över hela vattendraget. I regleringsdirektiven för många sjöar ansågs det på sin tid viktigt att
få ner vattenståndet om våren och detta skadar avsevärt regleringens funktion. I stället för de gamla
direktiven vore det nödvändigt att ta i bruk reglering som baserar sig på eftersträvade nivåer och
som automatiskt skulle ändra vattenföringen i riktning mot den eftersträvade nivån beroende på
vattenståndet. Att man sänker högvattenståndet och höjer det lägsta vattenståndet skulle inte förorsaka
nämnvärt med skador jämfört med nuläget. Med tanke på energiekonomiintresset kan förfarandet
väcka motstånd, om den nya regleringen upprepade gånger överskrider utbyggnadsvattenföringen
på grund av översvämningsrisken.
Användning av undantagstillstånd för avvärjande av översvämningar
Med tanke på exceptionella naturförhållanden intogs i vattenlagen redan 1963 en bestämmelse
om åtgärder för avvärjande av fara (12 kap. 19 §), som ger myndigheterna möjlighet att agera på
ett sätt som avviker från tillståndsbesluten när situationer så kräver. För skador som eventuellt
föranletts av undantagsåtgärder ska betalas ersättning av statens medel med undantag för förlust
av vattenkraft, som inte ersätts enligt lagen. För avvikande avtappningar i Saimen kan man dock
bli tvungen att ersätta Ryssland för förlust av vattenkraft.
Möjligheten till undantagsbestämmelser har sedan 1981 redan använts över 70 gånger. Exempelvis
i Vuoksens sjösystem har under de 25 åren ansökts om undantagstillstånd för avtappningar i
Saimen eller Pielinen sammanlagt 15 gånger under tio olika år, oftare än en gång på tre år. Man
har velat göra ansökan om undantagstillstånd till en klar myndighetsrutin. År 2006 gav Finlands
miljöcentral ut en guide om ansökan.
Hantering av vattenhelheten
Nästan i hela Finland har det gjorts upp noggranna planer för översvämningssituationer och de
områden och objekt som är mest utsatta för översvämningar har undersökts och utretts i samband
med kartläggningarna av översvämningsskador. Genom att effektivt utnyttja dessa uppgifter om
och kartor över skaderisker kan översvämningsriskerna hanteras i hela avrinningsområdet och
skadorna i enskilda vattendrag minimeras i enlighet med de planer som gjorts upp på förhand.
Detta förutsätter att man i exceptionella situationer kan operera med vattendraget som en helhet.
Detta eftersträvar myndigheterna också när en översvämning hotar och under en översvämning
genom att förhandla med tillståndsinnehavarna samt vid behov med hjälp av undantagstillstånd
enligt vattenlagen.
Ett undantagstillstånd gäller alltid ett specifikt regleringsprojekt, och när ett helt vattendrag sväm-
40

mar över är förfarandet stelbent. Samordning av regleringarna och uppdämnings- och avtappningsstadgorna
och samarbete mellan tillståndsinnehavarna baserar sig på frivillighet, och tillståndsinnehavarna
kan inte åläggas att samordna avtappningarna, om det inte finns särskilda bestämmelser
om detta i tillstånden. Det borde säkerställas lagstiftningsvägen att myndigheterna i en
översvämningssituation förfogar över all tekniskt möjlig regleringsvolym.
Avtappningsstadga för vattendraget
Översvämningsriskerna kunde hanteras bättre än nu genom att man i en översvämningssituation
utnyttjar den reglerings- och avtappningskapacitet som hela vattendraget erbjuder. För hanteringen
av översvämningsrisker och exceptionella vattenförhållanden mera allmänt kunde man på förhand
utarbeta en plan för hela avrinningsområdet, som skulle börja tillämpas när vissa hydrologiska
kriterier är uppfyllda. I planen skulle det utredas under vilka förutsättningar tillståndsinnehavarna
under exceptionella hydrologiska förhållanden kunde åläggas att för att förebygga eller dämpa
en översvämning och å andra sidan också olägenheter till följd av torka reglera vattendraget och
använda andra vattendragskonstruktioner som påverkar vattenståndet och vattenföringen. En sådan
”undantagsavtappningsstadga” skulle behandlas enligt vattenlagens tillståndsförfarande, och
den skulle vara ovanför de gällande tillståndsbeslut som gäller enskilda anläggningar. ”Undantagsavtappningsstadgan”
skulle verkställas av den statliga tillsynsmyndighet som anges i vattenlagen.
Det finns tillräcklig hydrologisk kunskap och teknisk beredskap för den hantering av översvämningsriskerna
i hela vattendraget som beskrivs ovan. Genom att agera på förhand kunde berörda
parter höras bättre och avtappningarnas konsekvenser och de förluster av förmåner som de eventuellt
förorsakar bedömas tillräckligt mångsidigt och ingående. När en undantagssituation redan
föreligger finns det ingen möjlighet till detta förfarande.
Vattenkraft och hantering av översvämningsrisker
Enligt programmet för Matti Vanhanens II regering är regeringen beredd att kännbart utöka vattenkraften.
Finsk Energiindustri rf har med stöd från handels- och industriministeriet utrett den utbyggbara
vattenkraften i Finland och möjligheterna att utöka vattenkraften i olika vattendrag. Det
främsta syftet med utredningen var att kartlägga den utbyggbara vattenkraften av tekniskekonomisk
betydelse i Finland.
Av materialet från utredningen Voimaa vedestä (Kraft ur vattnet) har det på jord- och skogsbruksministeriets
beställning gjorts ett separat sammandrag över översvämningar och möjligheterna att
hantera översvämningar i olika vattendrag. När möjligheterna att hantera översvämningsriskerna i
enskilda vattendrag utreds kan det vara nödvändigt för verksamhetsidkarna samt behöriga myndigheter
och andra instanser att granska de projekt som ingår i det.
7.7 Översvämningsskydd på havsstränder
I Finland har skadliga havsvattenöversvämningar varit rätt sällsynta, men den översvämning som
uppträdde trettondagen 2005 visade att det är nödvändigt att förbereda sig på även sådana risker.
Med tanke på beredskapen är det viktigt att de områden där de största skaderiskerna föreligger är
kända på förhand. Kartläggningar som beskriver en havsvattenöversvämnings omfattning har
gjorts i många av Finska vikens kuststäder, t.ex. i Helsingfors och Esbo samt för hela Nylands och
Östra Nylands kustområden. Också mot havsvattenöversvämningar kan man skydda sig med antingen
permanenta eller tillfälliga metoder. Om översvämningsriskområdet är ett större detaljplanerat
område där det redan finns byggnader, kan det vara nödvändigt att bygga en vall för att skydda
området. Vissa kommuner har också vidtagit sådana skyddsåtgärder. Att bygga en enstaka
skyddsvall kan också vila på fastighetsägarens ansvar. Om en vall har byggts för att skydda ett
översvämningsriskobjekt borde det också reserveras pumpar för att pumpa bort vatten som sipprat
innanför vallen. Dessutom bör man förbereda sig på att t.ex. täppa till regnvattenavlopp eller trummor
så att havsvatten inte kommer innanför vallen via dem.
Också mot havsvattenöversvämningar kan man skydda sig med antingen permanenta eller tillfälliga
metoder. Om översvämningsriskområdet är ett större detaljplanerat område där det redan finns
41

yggnader, kan det vara nödvändigt att bygga en vall för att skydda området. Vissa kommuner har
också vidtagit sådana skyddsåtgärder. Att bygga en enstaka skyddsvall kan också vila på fastighetsägarens
ansvar. Om en vall har byggts för att skydda ett översvämningsriskobjekt borde det
också reserveras pumpar för att pumpa bort vatten som sipprat innanför vallen. Dessutom bör man
förbereda sig på att t.ex. täppa till regnvattenavlopp eller trummor så att havsvatten inte kommer
innanför vallen via dem.
För att skydda viktiga objekt kunde man också överväga permanenta väggar som placeras t.ex.
under gatunivå. När det konstateras att översvämningsrisk föreligger kunde väggarna lyftas upp
och vid behov tätas för att skydda byggnaderna.
Man kan också skydda sig mot en havsvattenöversvämning med tillfälliga konstruktioner, t.ex. vallar
som byggs av sandsäckar och tätas med plast. På tämligen jämnt underlag kan man också
använda tillfälliga översvämningsväggar.
7.8 Åtgärder i en översvämningssituation och räddningsverksamhet
Åtgärderna i en översvämningssituation omfattar åtgärder som vidtas när en översvämning hotar
eller under en översvämning och vilkas syfte är att förhindra eller minska de skador som översvämningen
orsakar. Sådana åtgärder är bl.a. sådan reglering av vattendraget som situationen
kräver och annan reglering av avtappningar, åtgärder som vidtas i vattendraget, t.ex. förhindrande
av att det bildas kravisproppar, utläggande av bommar eller upplösning av isdammar, samt räddningsverksamhet,
t.ex. evakuering av befolkning eller skyddande av objekt med tillfälliga konstruktioner.
Åtgärder som vidtas för att avvärja en hotande översvämning och i själva översvämningssituationen
kan kallas avvärjande av översvämningar.
Metoder som används för att hantera en översvämningssituation är t.ex.
− undantagstillstånd enligt 12 kap. 19 § i vattenlagen (åtgärder för avvärjande av fara),
− sprängning av isdammar och kravisproppar,
− främjande av uppkomsten av istäcke med bommar eller genom reglering av vattenföringen,
− byggande av tillfällig vall och pumpning av vatten,
− grävning av en tillfällig fåra, samt
− kvarhållande eller fördröjning av översvämningsvatten.
Viktiga hjälpmedel för att avvärja översvämningar i vattendrag är t.ex. översvämningsprognoser,
åtgärdsplaner för avvärjande av översvämningar samt översvämningskartor. Undantagstillstånd
har använts ofta och de har också varit effektiva. Beroende på vattendraget och situationen kan de
även genomföras under en lång tid, varvid vattenföringen kan förändras endast litet men den nytta
som uppnås när högvattenståndet sänks kan vara betydande. Isdammar har sprängts i synnerhet i
de österbottniska och lappländska älvarna, och kravisproppar i Kumo älv och Kymmene älv. Uppkomsten
av istäcke har främjats t.ex. i Kumo älv, Perho å och Siikajoki.
I Finland har man rätt liten erfarenhet av åtgärder vid havsvattenöversvämningar. I åtgärderna har
deltagit många instanser, kommunala myndigheter, räddningsmyndigheter, miljömyndigheter och
fastighetsägare. En havsvattenöversvämning kan stiga hastigt, t.o.m. på kortare tid än ett dygn, så
man borde förbereda sig på sådana på förhand och planera nödvändiga bekämpningsmetoder.
Tillfälliga konstruktioner för att avvärja översvämningar, t.ex. översvämningsväggar och balar av
pappersavfall har testats. Tillfälliga vallar har byggts i någon mån, särskilt för att skydda enskilda
byggnader eller en mindre grupp byggnader, i allmänhet med hjälp av sandsäckar och plast. Tillfälliga
fåror har grävts i någon mån, t.ex. genom en vägbank för att få översvämningsvattnet att sjunka
effektivare. När sannolikheten för översvämningar ökar måste dimensioneringsgrunderna för
fårorna och konstruktionerna i dem omvärderas.
Åtgärder som vidtas i en översvämningssituation är bl.a. undantagsavtappningar, användningen av
tillfälliga översvämningsskyddskonstruktioner och vallar, grävning av en tillfällig fåra eller avgrävning
av en vall och pumpningar. Isdammar och kravisproppar kan lösas upp med grävmaskin eller
genom sprängning. I Kymmene älv förhindras kravisöversvämningar genom sprängningar som
Sydöstra Finlands miljöcentrals eget arbete. Sprängningar görs för att lösa upp kravisproppar som
beror på reglering innan en översvämning uppstår. Efter några år har miljöcentralen dock inte läng-
42

e kvar någon personal som är kompetent att utföra sprängningsarbeten.
Vid flera regionala miljöcentraler har man utsett en organisation för avvärjande av översvämningar
och ansvariga personer för olika vattendrag och fört förhandlingar om beredskap för översvämningar
med räddningsmyndigheterna. Den regionala miljöcentralen är i en nyckelposition när översvämningssituationen
utvecklas, när åtgärder vidtas på förhand och när de praktiska åtgärderna
vidtas för att avvärja översvämningen. I praktiken håller den regionala miljöcentralen räddningsmyndigheten
ajour med utvecklingen av situationen redan i samband med att miljöcentralen tar itu
med en begynnande översvämningssituation. När översvämningssituationen förvärras intensifieras
samarbetet. Vid beredskapsövningar för flera förvaltningsområden är översvämningar ofta ett centralt
tema.
När en dammolycka hotar eller inträffat är dammens ägare eller innehavare skyldig att säkerställa
att anmälan om det inträffade har gjorts till nödcentralen samt att vidta åtgärder för att begränsa de
skador som olyckan förorsakar och reparera dammbrottet. Räddningsmyndigheterna sköter de
åtgärder som dammbrottet och den därav förorsakade översvämningen förutsätter och som är bl.a.
alarmering av verksamhetsorganisationen (nödcentralen), varnande, evakuering och räddning av
befolkningen och ledning av hela situationen. Den regionala miljöcentralen sköter vid behov de
åtgärder som riktar sig särskilt till vattendraget och vattenkonstruktionerna, förhandsplaneringen av
dem och den sakkunskap som behövs för att vidta dem.
7.9 Översvämningsvarningssystem och översvämningslägesbild
Åtgärderna när en översvämning hotar och i själva översvämningssituationen avgör slutligen omfattningen
av skadorna. Den som leder åtgärderna ska ha en lägesbild som gör det möjligt att fatta
beslut i rätt tid. Med lägesbild avses den uppfattning som beslutsfattarna och de personer som
bistår dem har om det inträffade, de omständigheter som medverkat till det och olika parters mål
samt eventuella alternativ till händelsernas gång. Den används för att fatta beslut om en viss sak
eller helhet. Lägesbilden byggs upp av uppgifter om läget och ger en uppfattning om aktuella händelser
på ett visst område och inom flera förvaltningsområden. På basis av lägesbilden fattas
eventuellt även mycket viktiga beslut, ofta också snabbt.
Finlands miljöcentral och de regionala miljöcentralerna upprätthåller för närvarande en översvämningslägesbild
över översvämningar från vattendrag, och den inbegriper också översvämningsvarningar.
Att förutsäga störtregn och stigande havsvattenstånd ankommer på Meteorologiska institutet.
Med de nuvarande översvämningsprognoserna lyckas man förutsäga översvämningar från
vattendrag rätt tillförlitligt. De senaste åren har också prognoserna i fråga om dagvattenöversvämningar
som beror på störtregn förbättrats. Reaktionstiden när det gäller översvämningar som beror
på störtregn och stigande havsvattenstånd är dock även som bäst någon dag – när det är fråga om
störtregn mindre än ett dygn, medan åter flödestoppen vid snösmältning ofta kan förutsägas flera
veckor på förhand.
Beredskapen för dagvattenöversvämningar försvåras av att de kan uppträda var och när som
helst. Det är svårt att förutsäga dagvattenöversvämningar eftersom ett störtregnsmoln kan bildas
på t.o.m. mindre än en halv timme. Det är också svårt att förutsäga vart regnmolnet tar vägen och
var regnet blir som kraftigast. Det behövs regnobservationer i realtid och regnprognoser på kort
sikt för att förbereda sig på störtregnsöversvämningar och minska skadorna. Meteorologiska institutet
och Finlands miljöcentral planerar i samarbete ett varningssystem för störtregn, och grund av
varningar från det skulle myndigheter och fastighetsägare kunna vidta mera rättidiga beredskapsåtgärder
än förr.
En översvämningslägesbild är summan av många enskilda faktorer. I nuläget är en översvämningslägesbild
en sammanställning av information från flera olika aktörer. Den kan inbegripa information
på olika nivåer från enbart vattenstånd och vattenföring ända till analyser av skador och
verkningar. Översvämningslägesbilden borde vara föregripande och tidigare uppgifter borde ingå i
översvämningslägesbilden t.ex. i form av statistik. Översvämningslägesbilden borde omfatta översvämningar
från vattendrag, översvämningar från havet, översvämningar i deltan samt dagvattenöversvämningar.
43

I strategin för tryggande av samhällets vitala funktioner (TSVF), som godkändes genom statsrådets
principbeslut 23.11.2006, anges och definieras samhällets vitala funktioner, deras måltillstånd
och de strategiska uppgifter som hör till ministerierna. I strategin definieras som samhällets vitala
funktioner ledning av staten, internationell verksamhet, det militära försvaret av riket, upprätthållande
av den inre säkerheten, ekonomins och infrastrukturens funktionsförmåga, befolkningens
utkomstskydd och handlingsförmåga samt mental kristålighet. I strategin beskrivs de vitala funktionerna
och de hot som äventyrar deras kontinuitet. För varje hotmodell och de särskilda situationer
som ingår i den har utsetts ett ministerium som i första hand ansvarar för beredskapen och hanteringen
av situationen samt de andra ministerier som vid behov stöder det ansvariga ministeriet.
I strategin har storolyckor och naturkatastrofer definierats som en av nio hotmodeller. En särskild
situation som ingår i den är stormar, översvämningar eller dammolyckor som orsakar evakueringar
eller allvarlig förstörelse. Ansvarigt ministerium för beredskapen är inrikesministeriet, som stöds av
jord- och skogsbruksministeriet, kommunikationsministeriet, arbets- och näringsministeriet samt
miljöministeriet. Ministerierna ansvarar för beredskapen för särskilda situationer och anger ämbetsverkens
ansvarsområde inom det egna förvaltningsområdet. I det måltillstånd som beskrivs i
strategin använder Finland tekniska varningssystem med hjälp av vilka myndigheterna i omfattande
och plötsliga katastrofsituationer snabbt och effektivt kan ge befolkningen varningar och instruktioner
genom elektroniska kommunikationsverktyg.
Lägesbildens centrala betydelse för verkningsfullheten hos strategin för samhällets vitala funktioner
framgår av nedanstående bild.
TSVF-STRATEGINS VERKNINGSFULLHET
Beredskap Krisledning
Lägesbild
Lägesbild
Förebyggande Krisledning
Inhämtande av
Resursanvändning
Övningar
Samverkan
Utveckling av lagstift-
Kriskommunikation
ningen och resurserna
Beredskap
Tryggande av samhällets vitala funktioner inbegriper både beredskapsåtgärder och åtgärder
efter att krisen brutit ut.
Statsrådet fattade 8.5.2008 ett principbeslut om ett program för den inre säkerheten. Programmet
lägger upp målen och fastställer insatserna för områden med stor relevans för den inre säkerheten.
Bland dem ingår också förebyggande av storolyckor och miljöförstörelse. Ett särskilt mål i syfte att
utveckla riskhanteringen i fråga om storolyckor och miljöförstöring är att utveckla den del som rör
varning för naturkatastrofer som en del av statsrådets situationsbild. Där vilar huvudansvar på Meteorlogiska
institutet och andra medverkande parter är statsrådets kansli, Finlands miljöcentral och
seismologiska institutionen vid Helsingfors universitet. Till detta s.k. LUOVA-projekt hänför sig upprättandet
av en aktuell störtregns- och översvämningslägesbild.
Målet för LUOVA-systemet är att klarlägga, effektivera och förbättra informationsförmedlingen och
myndighetsverksamheten i anslutning till naturkatastrofer. Med dess hjälp får myndigheterna tillgång
till en samlad lägesbild över naturkatastrofer som också kan anslutas till statsrådets kanslis
situationsbildssystem. Projektet genomförs stegvis så att man utnyttjar andra utvecklingsprojekt
som redan pågår. De operativa delarna i en aktuell översvämningslägesbild är Meteorologiska
44
Återhämtning efter en
kris
Lägesbild
Samverkan
Resursanvändning

institutets operativa vädersystem, prognossystemet för havsvattenståndet samt Finlands miljöcentrals
operativa vattendragsprognossystem. I detta sammanhang avses med översvämningslägesbild
alla översvämningssituationer, alltså inbegripet även översvämningar på havsstränder och
dagvattenöversvämningar.
Kärnan i LUOVA-systemet baserar sig på Meteorologiska institutets fortlöpande jourberedskap
dygnet runt. Sakkunniginstanser och producenter av operativ information är förutom Meteorologiska
institutet seismologiska institutionen vid Helsingfors universitet och Finlands miljöcentral.
LUOVA-konceptet omfattar förädling och kombination av uppgifter från många olika källor, säkerställande
av att systemet upprätthålls genom det operativa produktionssystemet som fungerar
dygnet runt samt den övervakning, flexibilitet och reaktionsförmåga som personjouren erbjuder.
För dem som deltar i jouren ordnas fördjupad utbildning om översvämningsberedskap, förekomsten
av översvämningar, faktorer som påverkar översvämningar och översvämningsprognoser.
Produktionen av översvämningslägesbilden är för närvarande uppdelad på flera olika aktörer beroende
på det sätt på vilket en översvämningssituation kan uppstå. För att producera en enhetlig
översvämningslägesbild är det nödvändigt att sammanföra processen för produktion av lägesbilder
i anslutning till olika översvämningstyper. Inom LUOVA-systemet fungerar Meteorologiska institutet
som samlande knutpunkt, varvid man fullt ut kan utnyttja den operativa dygnetruntproduktionsmiljön
med sina distributionskanaler och myndighetskundnätverk samt Finlands miljöcentrals system
med sina gränssnitt och distributionskanaler. För att bygga upp LUOVA-systemet omvandlas de
olika institutionernas prognos- och varningstjänstuppgifter till enhetlig form och placeras i samma
omgivning. Tillgången till de översvämnings- och vattenföringsprognoser som Finlands miljöcentral
producerar och lägesbilden säkerställs via Meteorologiska institutets operativa produktionsmiljö.
Också en översvämningslägesbild som hänför sig till stigande havsvattenstånd produceras i samma
produktionsmiljö.
Det har föreslagits att LUOVA-ssytemet genomförs stegvis så att pågående utvecklingsprojekt utnyttjas
i stor omfattning. Projektet är indelat i tre huvudfaser:
− Begynngelsefas (2008)
− Uppbyggnadsfas (2009)
− Pilotfas (2010).
Under 2008 tillsattes en projektchef för projektet, en styrgrupp inrättades och man kom överens
om ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan producentinstanserna. För att förbättra hanteringen
av översvämningssituationer är det nödvändigt att projektet genomförs planenligt och att det garanteras
tillräcklig finansiering.
7.10 Ersättande av översvämningsskador
I Finland orsakar översvämningar i huvudsak ekonomiska skador. Förutom att minska översvämningsrisker
och skydda sig mot översvämningar måste man förbereda sig på att ersätta sådana
skador som det inte är möjligt eller ekonomiskt förnuftigt att förebygga. Också riksdagens miljöutskott
har konstaterat i sitt utlåtande 11.3.2008 (MiUU 2/2008 rd — E 68/2007 rd) om statsrådets
utredning med anledning av kommissionens grönbok: Anpassning till klimatförändringar i Europa -
tänkbara EU-åtgärder att beredskap för följderna av klimatförändringen förutsätter bl.a. ett fungerade
skadeersättningssystem.
För närvarande ersätts skador som förorsakas av exceptionella översvämningar från vattendrag av
statens medel. På försäkringsmarknaden i Finland erbjuds inte försäkringar som ersätter skador
som orsakas av översvämningar från vattendrag eller av havs- eller dagvattenöversvämningar.
Skador som orsakats av havs- och dagvattenöversvämningar kan ersättas delvis ur vissa fastighetsförsäkringar.
Byggnads- och lösöresskador som orsakas av översvämningar från vattendrag
kan åter med stöd av lag ersättas av statens medel med vissa begränsningar. Enligt utredningar
har ett hinder för uppkomsten av en heltäckande översvämningsförsäkringsprodukt varit att skadorna
delvis ersätts av offentliga medel och att det inte finns tillräcklig information om efterfrågan
på översvämningsförsäkringar, deras villkor, ersättningsansvarsbeloppen och ansvarsfördelningen
mellan försäkringsgivarna.
45

Byggnads- och lösöresskador som orsakas av översvämningar från vattendrag samt havs- och
dagvattenöversvämningar borde ersättas på ett heltäckande sätt, på klara grunder och inom rimlig
tid för den skadelidande. Det nuvarande statliga ersättningssystemet möjliggör inte detta. Utgående
från utredningar om olika ersättningssystem är det primära alternativet att översvämningsskador
ersätts ur skadeförsäkringar på samma sätt som egendomsskador i allmänhet. Flera europeiska
länder har olika försäkringsbaserade system för ersättande av översvämningsskador. Sålunda
kunde ett sådant system skapas även i Finland. Den översvämningsskadearbetsgrupp som jord-
och skogsbruksministeriet tillsatt föreslog också 2006 att man avstår från att ersätta byggnads- och
lösöresskador av statens medel och i stället stiftar en ny lag om översvämningsförsäkring som
reglerar försäkringsmarknaden medan ett tillräckligt försäkringsskydd och en tillräcklig försäkringsmarknad
bildas. Översvämningsförsäkringen skulle omfatta även skador som förorsakas av
stigande havsvattenstånd, störtregn och översvämningar i mindre fåror.
Oberoende av hur ett utbud av översvämningsförsäkringsprodukter fås till stånd, borde ett fungerande
översvämningsförsäkringssystem genomföra följande centrala mål:
− Ur översvämningsförsäkringen ersätts skador på byggnader och konstruktioner och lösöre i
dem, när orsaken till skadan är exceptionellt vattenstånd i havet, ett vattendrag eller annat ytvatten
eller exceptionellt regn.
− Som exceptionell betraktas en översvämning eller ett regn, där den årliga sannolikheten är
högst 2 % (dvs. som återkommer i medeltal högst 1/50a).
− Såväl hushåll som företag och andra sammanslutningar ska kunna teckna försäkringen.
− Försäkringspremien samt försäkringens självrisk ska vara rimliga också när den försäkrade
egendomen är belägen på ett område där risken för en översvämning från ett vattendrag eller
havet är större än normalt.
Man borde få tillräcklig visshet beträffande uppkomsten av en försäkringsprodukt som överensstämmer
med dessa mål, dock med beaktande av kraven i lagstiftningen om konkurrensbegränsningar.
För att åstadkomma ett fungerande försäkringssystem förutsätts att staten avstår från att ersätta
byggnads- och lösöresskador som orsakas av översvämningar från vattendrag av skattemedel, så
den lag som gäller detta borde upphävas. Staten borde underlätta för försäkringsbolagen att få
tillgång till information som finns att få om områden där översvämningsrisker föreligger samt till
sådan sakkunskap som behövs för att bedöma vad som är exceptionella översvämningar och
regn. Staten borde också för egen del främja områdesplaneringen, förebyggandet av översvämningar
från vattendrag, översvämningsskyddet och annan hantering av översvämningsrisker så att
översvämningsskador kan förebyggas eller minskas på ändamålsenligt sätt.
8 Myndigheternas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker
8.1 Organisering av uppgifterna inom statens regionförvaltning
Hanteringen av översvämningsrisker är en helhet som består av många olika uppgifter som ankommer
på olika förvaltningsområden. För den centrala delen ansvarar den regionala miljöcentralen
som i egenskap av statens regionförvaltningsmyndighet ombesörjer användningen och vården
av vattentillgångarna. Begreppet hantering av översvämningsrisker ingår dock inte i den nuvarande
lagstiftningen. Bestämmelser om de uppgifter i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker
som för närvarande ankommer på den regionala miljöcentralen ingår i 4 § i lagen om miljöförvaltningen
(55/1995). Enligt den ska de regionala miljöcentralerna inom sina verksamhetsområden
bl.a. ha hand om nyttjandet och vården av vattnen samt skyddet mot översvämningar samt sörja
för genomförandet vattendragsarbeten. Uppgiften att förebygga och bekämpa miljöskador och miljöolägenheter,
som nämns i samma lagrum, har delvis ansetts hänföra sig till översvämningar.
I regeringens proposition med förslag till lagstiftning om revidering av regionförvaltningen, som är
under beredning, föreslås att statens regionförvaltning, dvs. länsstyrelserna, arbetskrafts- och när-
46

ingscentralerna, de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken, vägdistrikten och arbetarskyddsdistriktens
arbetarskyddsbyråer, ska samlas till två nya övergripande myndigheter, nämligen
regionförvaltningsverken samt närings-, trafik- och miljöcentralerna. Av dessa ska närings-, trafik-
och miljöcentralerna främja den regionala utvecklingen genom att i regionerna sköta statsförvaltningens
verkställighets- och utvecklingsuppgifter. Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska främja
bl.a. en god miljö och ett hållbart utnyttjande av naturen och naturresurserna. Enligt förslaget ska
centralernas ansvarsområde enligt vad som särskilt föreskrivs omfatta uppgifter som gäller bl.a.
användning och nyttjande av vattentillgångar. Häri ingår sålunda även hantering av översvämningsrisker.
8.2 Planering av hanteringen av översvämningsrisker
8.2.1 Den regionala miljöcentralen
Den regionala miljöcentralen ser till att översiktsplaner utarbetas för att undvika skador som översvämningar
från vattendrag orsakar viktiga skadeobjekt. För planeringen gör miljöcentralerna också
upp kartor över översvämningshotade områden. Utarbetandet av översiktsplaner baserar sig på
förslagen från storöversvämningsarbetsgruppen (2003). Miljöcentralen utarbetar dessutom åtgärdsplaner
för avvärjande av översvämningar, som gäller reglerings- och andra åtgärder som
vidtas i reglerade vattendrag i en översvämningssituation för att förhindra översvämningsskador
samt organisering av verksamheten och samarbete med räddningsmyndigheter och andra instanser.
Miljöcentralen deltar också i planeringen av räddningsverksamheten för det egna ansvarsområdets
del.
Som ett led i den hantering av översvämningsrisker som hör till planeringen av markanvändningen
ger miljöcentralen rekommendationer om bygghöjder och kommunernas planläggningsmyndigheter
utlåtanden om de lägsta bygghöjder som ska fastställas i planer på stränder till vattendrag och
havet.
Enligt regeringens proposition med förslag till ny dammsäkerhetslag ska miljöcentralen i egenskap
av dammsäkerhetsmyndighet övervaka och tillhandahålla sakkunnighjälp när dammägaren gör
upp säkerhetsprogram för dammar som hör till den högsta skaderiskklassen med tanke på beredskapen
för dammolyckor.
Den regionala miljöcentralen tillhandahåller kommuner och t.ex. sammanslutningar som bildats för
torrläggningsprojekt sakkunnighjälp för planeringen av vattendragsåtgärder och översvämningsskyddskonstruktioner
för att förhindra översvämnings- och våtläggningsskador.
8.2.2 Landskapsförbundet
Landskapsförbundets uppgift är att beakta riskerna för översvämningar från vattendrag och havet i
landskapsplanläggningen. Landskapsförbunden har i allmänhet inte deltagit i utarbetandet av de
översiktsplaner för att undvika skador som översvämningar från vattendrag orsakar viktiga skadeobjekt
som miljöcentralen ansvarar för.
8.2.3 Kommunen
Kommunens uppgift är att beakta risker för översvämningar från vattendrag samt havs- och dagvattenöversvämningar
i general- och detaljplanläggningen, byggnadsordningen och byggloven.
Kommunerna har deltagit i utarbetandet av de översiktsplaner som vilar på den regionala miljöcentralens
ansvar. Vissa kommuner har utarbetat utredningar, planer och kartor över hanteringen av
översvämningsrisker samt byggt översvämningsskyddskonstruktioner på egen bekostnad och med
statligt stöd och även i samarbete med markägare.
Det finns inga bestämmelser om kommunens uppgifter för att skydda samhällen på dess område
mot översvämningsskador som orsakas av översvämningar från vattendrag och havet med hjälp
av lokala konstruktioner. Det har ansetts nödvändigt att klarlägga kommunens uppgifter vid organiseringen
av hanteringen av dagvatten. Jord- och skogsbruksministeriet har 1.10.2008 tillsatt en
arbetsgrupp som ska utreda en översyn av lagen om vattentjänster och som också granskar möj-
47

ligheten att klarlägga kommunens och vattentjänstverkets ansvar för avledningen av dagvatten.
Kommunen deltar i planeringen av räddningsverksamheten för det egna ansvarsområdets del. De
ämbetsverk och inrättningar som ansvarar för kommunens och samkommunernas olika ansvarsområden
deltar i räddningsverksamheten i enlighet med den lagstiftning som gäller deras uppgiftsområde,
deras inbördes arbetsfördelning och kommunerna.
8.2.4 Det lokala räddningsväsendet
Räddningsväsendet deltar i utarbetandet av de åtgärdsplaner för avvärjande av översvämningar
som vilar på den regionala miljöcentralens ansvar. Enligt regeringens proposition med förslag till ny
dammsäkerhetslag utarbetar räddningsväsendet enligt egen prövning planer för räddningsväsendet
för att förbereda sig på dammolyckor vid dammar som tillhör den högsta skaderiskklassen.
8.2.5 Andra myndigheter
De i räddningslagen avsedda myndigheter och sammanslutningar som har uppgifter eller ska ge
handräckning inom räddningsväsendet är skyldiga att i samråd göra upp behövliga planer för
räddningsväsendet. De i räddningslagen avsedda myndigheterna, inrättningarna och sammanslutningarna
ska lämna utredning över sina tillgängliga resurser för räddningsverksamheten och delta i
planeringen av räddningsväsendet under räddningsmyndigheternas styrning. I planer som gäller
organiseringen av samrådet ska anges hur de olika myndigheterna, inrättningarna och sammanslutningarna
deltar i räddningsverksamheten.
8.3 Uppföljning och förebyggande av översvämningar från vattendrag
Den regionala miljöcentralen har till uppgift att sköta den hydrologiska övervakningen och utarbetandet
av översvämningsprognoser samt att ge rekommendationer om regleringar och avtappningar
samt om utvecklingen av dem tillsammans med tillståndsinnehavarna i syfte att förebygga
översvämningar från vattendrag.
Finlands miljöcentral följer och uppskattar vattentillgångarna samt utvecklar, bedömer och tillämpas
modeller och förfaranden som stödjer användningen och vården av vattentillgångarna samt
upprätthåller och utvecklar informationssystemen. Den producerar vattendragsprognoser och
översvämningsvarningar för vattendrag för de regionala miljöcentralerna och andra instanser som
deltar i avvärjandet av översvämningar, översvämningsskyddet och räddningsverksamheten. Finlands
miljöcentral ser också tillsammans med de regionala miljöcentralerna till att en översvämningslägesbild
för vattendragens del upprättas i LUOVA-systemet.
Meteorologiska institutet producerar vädertjänster och fysikaliska havstjänster. Dess uppgift är
särskilt att varna för sådana förändringar i vädret och havets fysikaliska tillstånd som kan medföra
fara, fortlöpande leverera väder- och havsuppgifter för räddningsväsendet samt stödja myndigheternas
verksamhet vid naturkatastrofer. Meteorologiska institutet levererar väderobservationer och
väderprognoser till Finlands miljöcentral och de regionala miljöcentralerna som grund för översvämningsprognoser
och översvämningsvarningar för vattendrag. Det sköter också observationer
och prognoser som gäller havsvattenståndet samt översvämningsvarningar som gäller kusten och
varningar för störtregn i tätorter samt utvecklar och upprätthåller LUOVA-systemet tillsammans
med Finlands miljöcentral och seismologiska institutionen vid Helsingfors universitet.
8.4 Åtgärder i en översvämningssituation
8.4.1 Den regionala miljöcentralen
Med stöd av vattenlagen kan miljötillståndsverket på ansökan av den regionala miljöcentralen förordna
om temporära åtgärder (åtgärder för avvärjande av fara) som är nödvändiga för att avvärja
fara eller begränsa faror då exceptionella naturförhållanden föranleder översvämning som kan förorsaka
allmän fara för människors liv eller hälsa eller stor skada för enskilt eller allmänt intresse
(vattenlagen 12:19.1 §). Som en åtgärd för avvärjande av fara kan t.ex. innehavaren av regleringstillstånd
förordnas att utföra reglering som avviker från tillståndsbestämmelserna. Sådant tillstånd
48

till åtgärder för avvärjande av fara har allmänt kallats undantagstillstånd enligt vattenlagen. Den
regionala miljöcentralens ansökan om vidtagande av åtgärder för avvärjande av fara förutsätter
jord- och skogsbruksministeriets samtycke.
Miljöcentralen har också med stöd av vattenlagen för förhindrande av skada eller olägenhet som
föranletts av isbildning eller is rätt att med iakttagande av nödig försiktighet spränga is, uppställa
tillfälliga bommar eller utföra andra nödvändiga åtgärder (vattenlagen 12:17 §). Motsvarande rätt
tillkommer ägare av inrättning eller anläggning. Avlägsnas ishinder genom sprängning bör detta
ske så att allmän eller allmänt använd isväg inte utan tvingande behov avskärs eller fiskbeståndet
nämnvärt skadas. Polisen och den regionala miljöcentralens ska underrättas om sprängningen på
förhand.
Enligt räddningslagens bestämmelser om tillämpningsområde tillämpas på förebyggande av andra
olyckor än eldsvådor i princip den speciallagstiftning som gäller olyckstypen i fråga. I enlighet med
detta grundar sig förebyggandet av översvämningar på lagstiftningen inom jord- och skogsbruksministeriets
och miljöministeriets förvaltningsområde. När en översvämning hotar och under en
översvämning sköter den regionala miljöcentralen de uppgifter som hör till dess ansvarsområde.
På räddningsmyndigheten ankommer att allmänt förebygga olyckor och myndigheternas samarbete
i anslutning därtill. Räddningsmyndigheterna följer också hur andra olyckor än eldsvådor utvecklas
och vidtar för egen del åtgärder för att förebygga olyckor och gör vid behov framställningar till
andra myndigheter. I detta syfte samarbetar räddningsmyndigheterna med de regionala miljöcentralerna
bl.a. i översvämningsskyddsfrågor.
Åtgärderna i en översvämningssituation har vid de regionala miljöcentralerna organiserats enligt
miljöförvaltningens kvalitetssystem. Dessutom har miljöcentralerna tagit i bruk olika regionala myndighetssammansättningar
som i allmänhet kallas ledningsgrupp. En sådan grupp kan samlas vid
en viss tidpunkt årligen eller när vattensituationen förändras. Exempelvis vid Kumo älv finns en
ledningsgrupp som omfattar hela avrinningsområdet och som samlas varje år. Hösten 2004 sammankallade
Sydöstra Finlands miljöcentral de centrala myndighetsinstanserna sedan vattensituationen
i Kymmene älv försvårats. Huruvida en särskild ledningsgrupp tillsätts i en översvämningssituation
varierar från miljöcentral till miljöcentral.
Det finns olika praxis för att överföra ledningsansvaret i en översvämningssituation från den regionala
miljöcentralen till räddningsmyndigheten. Enligt miljöförvaltningens kvalitetssystem överförs
ledningsansvaret till räddningsmyndigheten när avvärjandet av översvämningen förvandlas till
räddningsverksamhet. I praktiken har ledningsansvaret inte alltid överförts officiellt, utan man har
kunnat ordna ledningen i samarbete mellan den regionala miljöcentralen och det lokala räddningsväsendet.
Efter översvämningssituationen har det därför kunnat vara svårt att utreda vem som har
lett situationen, med stöd av vilken myndighets behörighet som vissa åtgärder har vidtagits och
vilken instans som ansvarar för kostnader eller eventuella skador som uppstått.
Det har förekommit oklarhet mellan miljöcentralerna och räddningsmyndigheterna beträffande vilka
specificerade åtgärder som i en översvämningssituation tillhör räddningsverksamheten. Den allmänna
grunden för uppgiftsfördelningen är att räddningsväsendet i en översvämningssituation
utför de till räddningsverksamheten hörande uppgifter som ska betraktas som brådskande enligt
räddningslagen. I allmänhet är det fråga om åtgärder som måste vidtas inom några timmar. Avgörandet
påverkas å andra sidan också av skadeområdets omfattning och påföljdernas svårighetsgrad.
Exempelvis de åtgärder som krävdes vid den översvämning som orsakades av att havsvattenståndet
steg trettondagen 2005 betraktades som brådskande, trots att situationen kunde förutsägas
ett par dygn på förhand.
För att förebygga och minska de skador som orsakas av havs- och dagvattenöversvämningar står i
en översvämningssituation till buds åtgärder som hör till räddningsverksamheten, såsom evakuering
och tillfälliga översvämningsskyddskonstruktioner, samt åtgärder som t.ex. fastighetsägare
vidtar som ett led i sitt eget beredskapsansvar.
Miljöministeriet sköter det egna ansvarsområdets uppgifter i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker
även efter det att räddningsmyndigheten har inlett räddningsverksamhet och övertagit
ledningsansvaret enligt räddningslagen för räddningsverksamheten. Miljöcentralen deltar i
räddningsverksamheten och sköter bl.a. översvämningsskyddet och dammsäkerheten så att olika
49

säkerhetsfaktorer beaktas på det sätt som föreskrivs särskilt, samt tillhandahåller sakkunnighjälp
vid bedömningen av konsekvenserna av miljöskador i anslutning till räddningsåtgärder. Sedan
räddningsverksamheten kommit igång fungerar räddningsledaren som allmän ledare och miljöcentralens
och övriga myndigheters åtgärder ska som en helhet främja en effektiv bekämpning av följderna
av olyckan.
Miljöcentralen sköter sina lagstadgade uppgifter i anslutning till hanteringen av översvämningsrisker
även efter det att räddningsmyndigheten har inlett räddningsverksamhet och övertagit ledningsansvaret
enligt räddningslagen för räddningsverksamheten. Miljöcentralen deltar i räddningsverksamheten
och sköter bl.a. översvämningsskyddet och dammsäkerheten så att olika säkerhetsfaktorer
beaktas på det sätt som föreskrivs särskilt, samt tillhandahåller sakkunnighjälp vid bedömningen
av konsekvenserna av miljöskador i anslutning till räddningsåtgärder. Sedan räddningsverksamheten
kommit igång fungerar räddningsledaren som allmän ledare och miljöcentralens och
övriga myndigheters åtgärder ska som en helhet främja en effektiv bekämpning av följderna av
olyckan.
Miljöcentralen ser till att myndigheternas samarbetsgrupp sammankallas i en översvämningssituation.
Fast räddningsledaren kan samla en ledningsgrupp till sin hjälp som består av samarbetsgruppen
eller en del av den, agerar ledningsgruppen och samarbetsgruppen självständigt. Efter
det att räddningsverksamheten kommit igång kan samarbetsgruppen ha egna av räddningsverksamheten
oberoende uppgifter som hänför sig till en översvämningssituation. Ledningsansvaret vid
räddningsverksamhet i anslutning till översvämningar ankommer inte i något skede på samarbetsgruppen,
eftersom den inte har några ledningsuppgifter som hör till räddningsverksamheten. I
samarbetsgruppen får det lokala räddningsväsendet de uppgifter man behöver för att besluta när
och var räddningsverksamhet enligt räddningslagen ska inledas.
Miljöcentralen sköter alla åtgärder som ankommer på den enligt lagstiftningen också efter det att
räddningsmyndigheten har beslutat att inleda räddningsverksamhet och allmän ledare är i enlighet
med vad som föreskrivs i 44 § 3 mom. räddningsledaren. I enlighet med 8 § 1 mom. i statsrådets
förordning om räddningsväsendet ansvarar räddningsledaren för lägesbilden samt för att de olika
verksamhetsområdena tilldelas uppgifter och för samordningen av verksamheten.
Den regionala miljöcentralen och övriga myndigheter agerar under egen ledning så att deras åtgärder
som helhet främjar ett effektivt bekämpande av följderna av olyckan. Miljöcentralerna förfogar
dock inte över något klart arbetsledningsförfarande och ersättningssystem för att ordna myndighetsjour
i händelse av överraskande översvämningar.
Miljöcentralen sköter det egna ansvarsområdets information i samtliga faser i en översvämningssituation.
8.4.2 Det lokala räddningsväsendet
Det lokala räddningsväsendet gör upp nödvändiga planer för räddningsväsendet i samarbete med
andra myndigheter och sammanslutningar som har uppgifter eller ska ge handräckning inom räddningsväsendet.
Räddningsmyndigheterna, till vilka hör bl.a. vissa tjänsteinnehavare inom det lokala
räddningsväsendet, styr planeringen av räddningsväsendet.
Det lokala räddningsväsendet beslutar om räddningsväsendets servicenivå efter att ha hört kommunerna.
I servicenivåbeslutet ska redogöras för vilka risker som finns i området och vilka resurser
som står till förfogande samt anges servicenivån i fråga om förebyggandet av olyckor, räddningsverksamheten
och befolkningsskyddet samt en plan för utvecklandet av dessa. Beslutet gäller en
viss tid. Inrikesministeriet har 6.6.2008 gett en anvisning som servicenivåbeslutets innehåll och
uppbyggnad. Bland de specialsituationer som ska beaktas i servicenivåbeslutet nämns avvärjande
av översvämningar.
I fråga om översvämningar från vattendrag och havet omfattar räddningsverksamheten evakuering
samt överlag andra åtgärder än sådana som vidtas i vattendraget, dvs. transport av tillfälliga konstruktioner
som är avsedda att skydda objekt, utplacering eller byggande av dem, deras användning,
övervakning av deras funktion och rivning av dem enligt vad det lokala räddningsväsendet
beslutar. Med tillfälliga konstruktioner avses här konstruktioner i det lokala räddningsväsendets
50

egen användning, alltså inte sådana konstruktioner som tillfälligt reses för att skydda en fastighet
och som hör till fastighetsägarens eget beredskapsansvar.
I vattendrag kan åtgärden i första hand bestå i att spränga kravisproppar och isdammar, om den
myndighet som ansvara för räddningsverksamheten anser det nödvändigt. Sannolika sprängningsobjekt
identifieras i åtgärdsplanerna för avvärjande av översvämningar eller framöver i planerna
för hantering av översvämningsrisker och vid behov även i planerna för räddningsväsendet.
Räddningsväsendet beslutar att inleda sprängningar efter att ha överlagt med den regionala miljöcentralens
om bistår med sakkunnighjälp vid valet av sprängningsobjekt. Sprängningen kan utföras
av försvarsmakten om den deltar i räddningsverksamheten.
Beslut om att inleda räddningsverksamhet och inrätta en ledningsgrupp fattas av räddningsledaren.
Avsikten är att definiera den fas då räddningsverksamheten börjar och slutar i samband med
revideringen av räddningslagen, beträffande vilken avsikten är att avlåta en regeringsproposition
2010. Vid beredningen beaktas också behovet av meddelanden om att räddningsverksamheten
börjar och slutar.
På avrinningsområden som överskrider räddningsverkets gränser har samarbetet och ansvaret
ordnats på varierande sätt. Enligt 44 § i räddningslagen ska räddningsledaren komma från det
räddningsområde där olyckan eller faran har uppstått, om inte något annat har avtalats.
Information om att isdammar bildats eller något annat översvämningshot kan komma till nödcentralen
eller den regionala miljöcentralen eller bägge. Vanligtvis åker den myndighet som först fått informationen
ut och kollar situationen och informerar därefter de andra. Nödcentralen förmedlar
anmälningar med anknytning till översvämningar till räddningsmyndigheten, som inleder verksamheten
och vid behov står i kontakt med miljöcentralen och andra instanser.
Räddningsväsendet ansvarar för kriskommunikationen i anslutning till räddningsverksamheten. De
övriga myndigheterna sköter den information som hör till det egna ansvarsområdet i alla faser i en
översvämningssituation.
8.4.3 Andra myndigheter
Försvarsmakten och övriga myndighetsinstanser är skyldiga att delta i räddningsverksamheten och
de åtgärder som hör till den för att förebygga och minska översvämningsskadorna på det sätt som
föreskrivs om deras uppgifter i de författningar som gäller respektive ansvarsområde eller i annan
lagstiftning. Det är t.ex. försvarsmaktens uppgift att delta i räddningsverksamheten genom att ställa
nödvändig materiel, personal och sakkunnigtjänster till förfogande för räddningsverksamheten.
Deltagande enligt lagen om försvarsmakten betyder sådana uppgifter som försvarsmakten har
förordnats att delta i med egna resurser och anslag som för vilka den enligt bestämmelserna ska
upprätthålla beredskap. För uppgifter som hör till handräckningen förutsätts inte samma slags förberedelser,
och dessutom kan ersättning tas ut för kostnader som förorsakats av handräckning.
Huruvida det är fråga om deltagande eller handräckning beror också på lagstiftningen om den instans
som tar emot hjälp. Försvarsmakten har gett handräckning vid sprängning av isdammar och
kravisproppar i översvämningssituationer. Förfarandet för att begära handräckning varierar, liksom
ansvaret för kostnaderna för sprängningsarbetena.
Man kommer överens om förfarandet när försvarsmakten deltar i räddningsverksamhet i ett avtal
mellan försvarsministeriet och inrikesministeriet. På nivån för de operativa militärlänen (ledningsorter
Helsingfors, Tavastehus, Kouvola, Uleåborg) har försvarsmakten strävat efter att upprätta kontakter
till alla regionala myndigheter.
Enligt 6 § 3 mom. i räddningslagen ger statliga och kommunala myndigheter och inrättningar räddningsmyndigheterna
handräckning som hör till deras verksamhetsområde eller annars är förenlig
med det. När handräckning har begärts har det rått oklarhet om vem som kan begära handräckning,
från vilka myndigheter, i vilken fas i en översvämningssituation och enligt vilket förfarande.
Enligt erfarenheterna har den regionala miljöcentralen vid behov fått handräckning från försvarsmakten
men ofta först när översvämningssituationen blivit allvarlig.
Enligt 5 § 1 mom. 5 punkten i statsrådets förordning om räddningsväsendet ska det lokala rädd-
51

ningsväsendet ge andra myndigheter sådan handräckning som är förenlig med verksamhetsområdet.
I Finlands miljöcentrals uppgiftsbeskrivning för miljöskadejouren ingår farliga situationer i anslutning
till översvämningar och dammar. Nödanmälan eller kontakt från räddningsväsendet har ibland
styrts till Finlands miljöcentrals miljöskadejour, som dock inte har tillgång till sakkunskap i anslutning
till översvämningssituationer.
8.5 Kostnader för skötseln av översvämningssituationer
Det lokala räddningsväsendet ansvarar i enlighet med vad som föreskrivs i räddningslagen för
kostnaderna för räddningsverksamheten. Den lokala miljöcentralen och övriga myndigheter som
deltar i räddningsverksamheten med stöd av den egna lagstiftningen ansvarar för de åtgärder som
de påbörjat före räddningsverksamheten och som de fortsatt med efter det att räddningsverksamheten
inletts och för kostnaderna för dem. I 6 § 1 mom. i räddningslagen finns en förteckning över
instanser som direkt med stöd av lag och på egen bekostnad är skyldiga att delta i räddningsverksamheten
och befolkningsskyddet på det sätt som bestäms om deras uppgifter i de författningar
som gäller det egna ansvarsområdet eller i annan lagstiftning. Enligt 73 § i räddningslagen svarar
för räddningsväsendets kostnader den som är skyldig att vidta en åtgärd eller sköta en uppgift eller
sörja för åtgärden eller uppgiften, om inte något annat bestäms i räddningslagen. Enligt 75 § 2
mom. i räddningslagen ska den som lämnar handräckning avtala med räddningsmyndigheten om
eventuell ersättning för handräckning som ges enligt 6 § 3 mom.
För skador som föranletts av åtgärder för avvärjande av fara som miljöcentralen vidtagit med stöd
av vattenlagen och som direkt har drabbat egendom ska betalas ersättning av statens medel med
undantag för sådan förlust av förmån som förorsakas av förlust av vattenkraft. Ansvaret för vallar
och andra konstruktioner som byggts för att skydda byggnader har bestämts på oenhetliga grunder.
Till den regionala miljöcentralen har också framställts ersättningsyrkanden på den grunden att
byggandet av en vall har skadat ett hus, skyddet har genomförts för sent eller skydd på eget initiativ
som fastighetsägaren har genomfört med stöd av en översvämningsprognos har visat sig onödigt.
Den som innehar tillstånd enligt vattenlagen kan också hos miljötillståndsverkat ansöka om tillstånd
till temporära bestämmelser om åtgärder som till följd av översvämning, ras eller isdämning
eller av någon annan exceptionell orsak måste vidtas i brådskande ordning vid utförandet av ett
företag som har beviljats tillstånd (vattenlagen 12:19.3 §). Tillståndsinnehavaren ansvarar för skada
som åtgärden medför och som ska ersättas på ansökan.
8.6 Statligt finansieringsstöd
Med stöd av förordningen om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001) kan stöd beviljas för
åtgärder som är nödvändiga för att minska faror och skador som förorsakas av t.ex. översvämningar.
Vattendragsåtgärder kan stödjas som statens arbete eller så att understöd för genomförandet
beviljas av statsmedel. Den regionala miljöcentralen beslutar om stöd som beviljas av statens
medel för vattendragsåtgärder och översvämningsskyddskonstruktioner som är avsedda att hindra
och minska översvämningsskador genom att bevilja stöd för projekt eller genomföra dem som statens
vattendragsarbeten i samarbete med den som ansöker om tillstånd. Huvudregeln är att staten
överlåter det färdiga arbetet till samarbetsparten, som ansvarar för det nödvändiga underhållet.
9 Klimatförändringens inverkan på hanteringen av översvämningsrisker
9.1 Väderförändringsscenarion
Klimatförändringen, som beror på att växthusfenomenet förstärks, påverkar temperaturen, nederbörden
och avdunstningen och således vidare det hydrologiska kretsloppet, avrinningen, vattenfö-
52

ingen samt vattentillgångarna. Från 1750 till 2007 har atmosfärens koldioxidhalt stigit från värdet
280 ppm till värdet 384 ppm i första hand på grund av mänsklig aktivitet. Enligt den internationella
klimatpanelen (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) har medeltemperaturen på
jorden stigit 0,5–0,9 °C under det senaste seklet och i nederbörden har man observerat en liten
ökning på det norra halvklotets mellersta och högre breddgrader (IPCC 2007). Med hjälp av olika
klimatmodeller och utsläppsscenarion har klimatet uppskattat bli 1,1–6,4 °C varmare före 2100
(IPCC 2007).
Trots att uppskattningarna av konsekvenserna av klimatförändringen till följd av det tilltagande
växthusfenomenet varierar mycket, är slutsatserna av alla bedömningar att klimatet i Finland blir
varmare och regnigare. Årets medeltemperatur i Finland har stigit 0,7 °C på etthundra år, mest om
våren (1,4 °C), minst om hösten och vintern. Enligt flera olika modeller och utsläppsscenarion har
klimatet i Finland uppskattats bli 2-7 °C varmare.
Det har redan blivit vanligare med kraftig nederbörd på många områden på de mellersta och högre
breddgraderna framför allt på det norra halvklotet, men detta kan bero på naturliga variationer i
klimatet. Inga klara trender har iakttagits i nederbördsförhållandena i Finland. Nederbörden har
dock uppskattats öka med 5-40 % om året. Nederbörden har relativt sett antagits öka mest om
vintern.
De dagliga temperaturerna och nederbördsmängderna antas oftast förändras på samma sätt som
temperaturerna och nederbördsmängderna förändras i genomsnitt per månad. Det är dock möjligt
att temperaturen förändras på ett sätt som avviker från månadens medelvärde. I flera klimatscenarion
har man antagit att de kalla perioderna blir mera varmare än medeltemperaturerna, varvid
även temperaturfördelningen förändras på det sätt som anges på bild 6. Då blir de kallaste vinterdagarna
mest varmare. Om tyngdpunkten i uppvärmningen på antaget sätt ligger på de kalla köldperioderna
ökar snömängden och vårflödena i norra Finland.
Också de kraftiga regnen antas öka mera i framtiden än regnen i genomsnitt. Enligt de regionala
klimatmodellerna är detta fallet framför allt i fråga om de största regnen. Enligt kalkyler som gjorts
utgående från flera olika klimatmodeller och utsläppsscenarion för Finland ökar årets största
dygnsnederbördsmängder mera om sommaren än den genomsnittliga förändringen under årstiden.
Om våren, hösten och vintern ökar de största nederbördsmängderna ungefär lika mycket som
den genomsnittliga nederbördsökningen. Att de extrema nederbördsvärdena förändras på ett sätt
som avviker från medelvärdena bör beaktas när man ska bedöma hur översvämningarna förändras.
Avdunstningens direkta inverkan på en översvämning är liten vid hastiga översvämningar i åar och
älvar. I sjörika stråtar och deras centralsjöar, t.ex. Vuoksen och Saimen, varar en översvämning
flera veckor, t.o.m. över en månad. Då kan avdunstningen från sjöarna dämpa översvämningen
om sommaren, när avdunstningen från sjöarna är 5-10 mm per dygn och 150–300 mm i månaden
och sjöarealen är stor i förhållande till avrinningsområdet. I och med klimatförändringen börjar också
avdunstningen tidigare om våren och fortsätter längre in på hösten.
53

10
9
C)
Temperaturförändring 8
(
o
7
6
5
4
3
2
1
0
-30 -25 -20 -15 -10 -5 0 5 10 15 20
Temperatur o C) (
Bild 1. Temperaturförändringen till följd av klimatförändringen som funktion av temperaturen.
9.2 Scenarion för stigande havsnivå
Havsnivån har enligt IPCC:s senaste scenario (Fjärde bedömningsrapporten, 2007) beräknats stiga
med 18 - 59 cm före 2100 (som mest 17 cm mera än så, om man beaktar att glaciärerna börjar
smälta snabbare). Rapporten har kritiserats för att den inte beaktar eventuella dynamiska förändringar
hos glaciärerna. Meteorologiska institutet har gjort en omfattande litteratursökning om vetenskapligt
publicerade scenarion. Höjningen i publikationernas scenarion varierar från ca 10 cm
ända upp till 200 cm. Det vägda medeltalet utgående från en expertbedömning är en höjning på ca
50 - 60 cm. När stormarna ökar, ökar också havsvattenöversvämningarna. Det går dock inte att få
några kvantitativa resultat eller bedömningar i fråga om stormarnas inverkningar på översvämningar
vid Finlands kuster.
Om inlandsisen på Grönland smälter fullständigt skulle havsnivån stiga med i medeltal 7 meter.
Höjningen skulle emellertid inte fördela sig jämnt över de olika havsområdena bl.a. därför att om
en så stor ismassa smälter påverkar tyngdkraftsfältet. Om Grönlandsisen smälter skulle havsnivån
vid Finlands kuster stiga klart mindre än 7 meter. En fullständig nedsmältning av inlandsisen är
dessutom en långsam process som tar flera hundra år (IPCC 2007).
9.3 Klimatförändringens inverkan på vattenhushållningen och översvämningarna
Den kännbaraste konsekvensen av klimatförändringen för de hydrologiska förhållandena i Finland
är att årstidsväxlingen i avrinningen, vattenföringen och vattenståndet förändras. Avrinningen vintertid
ökar avsevärt eftersom snösmältningen och regnen tilltar. På motsvarande sätt minskar vårflödena
framför allt i södra och mellersta Finland, då vintrarna blir mildare och det inte samlas lika
mycket snö som förr. I norra Finland förväntas dock vårflödena kvarstå eller t.o.m. öka några årtionden
eftersom det faller mera snö. Också i Lappland krymper emellertid vårflödena senare när
uppvärmningen framskrider.
Det har uppskattats att årsavrinningen förändras –5 … +10 %. Avrinningen ökar i och med att nederbörden
tilltar. På de sjörika avrinningsområdena i södra och mellersta Finland uppskattas årsavrinningen
minska i och med att avdunstningen från sjöarna ökar. Vintertid gör den tilltagande
snösmältningen och regnen att vinterflödena ökar; framför allt i de stora stråtarnas centralsjöar –
54

t.ex. Saimen, Päijänne och Näsijärvi – och deras avloppsälvar – Vuoksen, Kymmene älv och
Kumo älv – kommer vattenståndet och vattenföringen att öka så att de blir större än för närvarande
vintertid.
De mildare vintrarnas inverkan på isförhållandena ökar risken för vinterflöden. När temperaturen
inte sjunker tillräckligt om vintern för att det ska bildas ett istäcke på älven eller ån, ökar risken för
att vattnet blir underkylt. Den ökande vattenföringen i älvarna vintertid och det dåliga istäcket ökar
risken för kravisöversvämningar. Issörja tillsammans med hög vattenföring vintertid är ett av de
värsta översvämningsfenomenen, och man stöter på det allt oftare i och med klimatförändringen.
Kravisproblemen ökar och blir vanligare i vattendrag där de inte just har förekommit tidigare.
I och med att störtregnen blir kraftigare antas störtregnsöversvämningar bli vanligare om sommaren
i medelstora och små vattendrag samt i tätorter. I värsta fall kan störtregn göra så att vattenståndet
stiger t.o.m. i hela stråtar, vilket skedde sommaren 2004 i Vuoksens sjösystem. Å andra
sidan innebär den förlängda sommarperioden också en möjlighet för torra somrar framför allt i södra
och mellersta Finland. Under torra perioder försämras situationen på grund av den förlängda
sommarperioden och därigenom den större avdunstningen.
9.3.1 Klimatförändringens inverkan på dagvattenöversvämningarna
Klimatförändringen har förutspåtts öka och förstärka särskilt störtregnen, så även dagvattenöversvämningarna
till följd av störtregn förutspås öka i tätorterna. Inom RATU-projektet, som utrett
störtregn och tätortsöversvämningar, utnyttjade man nederbördsuppgifter från väderradaranläggningar
som täckte hela Finland somrarna 2000 - 2005. Trots att observationsåren var få, var antalet
mätresultat miljardtals, så på grundval av dem kunde man bedöma återkomstintervallet även för
sällsynta fall. I undersökningen fick man fram uppskattningar för regnhändelser som inträffar
mycket sällan, t.o.m. en gång på 3000 somrar. Enligt resultaten är regnmängderna vid sällsynta
störtregn ungefär lika stora som vad som antagits hittills. Med hjälp av analyserade statistiska parametrarna
för regn kan man generera regnhändelser som passar ihop med klimatet i Finland.
Enligt resultat som erhållits med traditionella regnmätare minskar nederbörden i Finland när man
går söderifrån och norrut. Man har inte upptäckt något behov av att korrigera nederbörden med
någon koefficient mellan kusten och inlandet på samma breddgrad. Störtregnen i maj-september
beräknas öka i genomsnitt ganska lineärt över tiden. En händelse som med dagens klimat återkommer
med i genomsnitt tre års mellanrum återkommer i framtiden med ungefär två års mellanrum.
Enligt granskningar som gjorts med dagvattenmodeller ökade klimatförändringen vattenföringen
på försöksområdena nästan lika mycket som nederbörden ökade.
9.3.2 Klimatförändringens inverkan på avtappningarna i Saimen
Vid Finlands miljöcentral har man gjort beräkningar om klimatförändringens inverkan i Saimen från
jämförelseperioden 1971–2000 till perioderna 2010–2039, 2040–2069 och 2070–2099. Enligt beräkningarna
ändras rytmen hos vattenståndet i Saimen så att den genomsnittliga flödestoppen
tidigareläggs från början av juli till början av april och den genomsnittliga flödestoppen stiger ca 30
cm. Sålunda blir översvämningarna vanligare och större.
Vid kraftverken på den ryska sidan har man påbörjat ett iståndsättningsprojekt där avsikten är att
på ungefär 5-6 år utöka kraftverksmaskineriernas genomsläppsförmåga från nuvarande 800 m3/s
till ungefär 850–900 m 3 /s, vilket kraftverken i Vuoksen på finska sidan redan klarar av. Då torde
den avtappning som inte skadar kraftverken kunna höjas från 800 m 3 /s till 850–900 m 3 /s. Detta
skulle avsevärt förbättra avtappningsstadgans effekt för att sänka högvattenståndet i Saimen.
Vid Finlands miljöcentral har man gjort exempelkalkyler beträffande tillämpningen av avtappningsstadgan
när klimatet förändras. Den största kända vattenföringen i Vuoksen har varit ca 1160 m 3 /s
1899. Enligt kalkylerna skulle en mycket sällsynt naturlig översvämning som inträffar i medeltal en
gång på 250 år öka från ca 1100 m 3 /s till 1400 m 3 /s, och motsvarande vattenstånd i Saimen skulle
stiga från nivån NN+77,40 m till nivån NN+78,30 m före perioden 2070–2099. Med ett sådant högvattenstånd
skulle skadorna på Saimens stränder uppgå till uppskattningsvis flera hundra miljoner
euro. Uppenbarligen skulle en såhär stor vattenföring orsaka stora skador på byggnader på Vuok-
55

sens stränder även på den ryska sidan.
Emellertid kunde även en mycket sällsynt översvämning sannolikt kontrolleras tillräckligt bra för
bägge länderna med hjälp av avtappningsstadgan, om utbyggnadsvattenföringen hos kraftverken
på den ryska sidan faktiskt utökas och avtappningsstadgan kan utvecklas så att högvattenstånd
sänks klart effektivare än för närvarande. Högvattenståndet i Saimen skulle då sjunka betydligt
och även vattenföringen i Vuoksen kunde hållas lägre än det naturliga toppflödet.
Avtappningsstadgan för Saimen och Vuoksen, som baserar sig på en överenskommelse mellan
Finland och Ryssland, är mycket flexibel. Man kan tänka sig att när översvämningarna blir vanligare
och större blir man bara tvungen att tillämpa avtappningsstadgan oftare än förr för att dämpa
flödet. Om risken för stora översvämningar ökar, kunde man börja öka avtappningen tidigare än
nu. Eftersom klimatförändringen inverkar så småningom, finns det inget omedelbart behov av att
ändra avtappningsstadgan. Det borde dock göras en utvärdering av hur avtappningsstadgan fungerar
när klimatet förändras.
9.3.3 Klimatförändringens inverkan på regleringen av Kemi träsk
Klimatförändringen gör så att vårflödena i Kemi träsk tidigareläggs och inflödet och avtappningarna
på senhösten och vintern ökar. Inflödet och avtappningarna sommartid kommer åter att krympa.
Dessa förändringar förutsätter att regleringen av Kemi träsk anpassas till den nya situationen. Den
nuvarande tidtabellen för sänkningen av vattenståndet i Kemi träsk om våren, då vattenståndet i
sjön sänks till sin lägsta nivå före 20.4, blir problematisk när våren börjar komma tidigare.
I framtiden kommer våren tidigare och en stor del av snön smälter redan före 20.4. Om vattenståndet
i Kemi träsk har sänkts i överensstämmelse med de nuvarande regleringsgränserna, blir
det ofta omöjligt att fylla sjön till sommarvattenståndet enligt regleringstillståndet före 1.6 då inflödet
är för litet under senvåren. Denna risk ökar framför allt under perioden 2040–2069, då klimatet
redan har blivit väsentligt varmare. Då blir man även milda vintrar tvungen att tappa av mera vatten
än nu från Kemi träsk på grund av snösmältningen. Vattenföringen vintertid ökar, och tillsammans
med att isbildningen fördröjs ökar detta kravisproblemen i Kemi älv.
I området kring Kemi träsk ökar variationen mellan åren och vintrarna när klimatet blir varmare.
Snörika vintrar förekommer fortfarande men det blir också vanligare med milda och snöfattiga vintrar.
Detta gör det svårare att förutsäga regleringen och förbereda sig för översvämningar och förutsätter
att de nuvarande regleringstillstånden utvecklas i en flexiblare riktning, så att man med
hjälp av dem kan operera i varierande situationer. Möjliga anpassningsåtgärder är att tidigarelägga
påfyllningen av Kemi träsk och göra sänkningen om våren villkorlig med avseende på snöns vattenvärde
och vattendragsprognoserna. Regleringar som är strikt bundna till kalendern blir problematiska
i och med klimatförändringen, eftersom de baserar sig på tidpunkten för gångna års vattenföring,
som inte längre håller streck i och med klimatförändringen.
9.4 Klimatförändringens inverkan på dammsäkerheten
Konsekvenserna av klimatförändringen har uppskattats för den dimensionerade högvattenföringen
i de 34 viktigaste dammarna i Finland. Den dimensionerade högvattenföringen är en översvämning
som återkommer en gång på 5 000–10 000 år. I undersökningen uppskattades de risker som klimatförändringen
medför för dammsäkerheten. Den viktigaste faktorn som granskades var tillräckligheten
hos dammarnas avtappningskapacitet. I undersökningen användes Finlands miljöcentrals
Vattendragsmodellsystems hydrologiska modeller för vattendrag. Kalkylen byggde på två veckors
dimensionerade nederbörd och observationstidsserier för nederbörden och temperaturen under 40
år. Den dimensionerade vattenföringen skapades med en sällsynt dimensionerad nederbörd som
återkommer ungefär en gång på 1000 år, som kombinerades med den med tanke på uppkomsten
av en översvämning värsta möjliga väder- och snösituationen under en observationsperiod på 40
år. Under klimatförändringsperioden 2070 - 2099 ändrades den dimensionerade nederbörden
samt temperatur- och nederbördsobservationerna i överensstämmelse med klimatförändringsscenariona
och beräkningen av den dimensionerade högvattenföreingen upprepades.
Klimatförändringens inverkan på den dimensionerade högvattenföringen är beroende av orsaken
56

till översvämningen. Den dimensionerade högvattenföring som beror på snösmältning och regn
förblir oförändrad i norra Finland. Längre söderut i Finland växer de små vattendragens dimensionerade
högvattenföring sommar eller höst i och med att den dimensionerade nederbörden ökar. I
de stora stråtarna i mellersta Finland växer den dimensionerade vattenföringen till följd av att den
dimensionerade och den totala nederbörden som i huvudsak kommer i form av regn på hösten och
vintern ökar, att snösmältningen tilltar samt att avdunstningen vintertid är liten. Den sammantagna
inverkan av dessa faktorer är att den totala flödesvolymen i centralsjöarna ökar kännbart.
Hos största delen av de granskade dammarna kan man kontrollera den växande dimensionerade
högvattenföringen med nuvarande konstruktioner. Översvämningsrisk föreligger i fråga om 5-13
dammar beroende på klimatscenario. De är belägna i små åar i Österbotten och sydvästra Finland,
där den dimensionerade nederbörden sommartid ökar kraftigt, samt i mellersta Finlands stråtar,
där den kraftiga ökningen av den totala vattenmängden på hösten och vintern medför översvämningsrisk.
Anpassningsåtgärder med avseende på dammarnas säkerhet är ändrad regleringspraxis
i sjöarna samt utökning av avtappningskapaciteten och avrinningsområdets lagerkapacitet. Det
behövs också bättre observations- och varningssystem, mera exakta prognoser och bättre beredskap
i översvämningssituationer.
9.5 Inverkan av stigande havsnivå på översvämningar på kusten
När man granskar Finlands kust är det viktigt att beakta landhöjningen efter istiden. Finlands kust
stiger 30 - 90 cm på hundra år, beroende på ort. Landhöjningen är kraftigast i Kvarken och svagast
i östra delen av Finska viken. Exempelvis i Helsingfors är landhöjningen ca 38 cm på hundra år,
dvs. inverkan av den angivna höjningen av havsnivån med 10 - 200 cm skulle i Helsingfors vara
mellan en sänkning på 30 cm och en höjning på 160 cm. De rekommenderade lägsta bygghöjder
som Havsforskningsinstitutet publicerat (1998) har beräknats så att höjningar av havsnivån av
denna storleksklass har beaktats. De lägsta rekommenderade bygghöjderna på havsstränder borde
uppdateras så att de motsvarar de senaste uppskattningarna av höjningen av havsnivån.
10 Kunskapsunderlaget för planeringen av hanteringen av
översvämningsrisker
Kunskapsunderlaget för planeringen av hanteringen av översvämningsriskerna består av hydrologiska
observationer och hydrologisk forskning, avrinnings- och strömningsmodeller, kartor över
översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker samt höjdmaterial och andra
olika typer av geografisk information.
10.1 Material och metoder för bestämmande av högvattenstånd
Högvattenföring och högvattenstånd kan bestämmas antingen med statiska metoder som baserar
sig på sannolikhetsfördelningar eller med hjälp av modeller för vattendrag och strömningsmodeller
som baserar sig på modeller av det hydrologiska kretsloppet. Sannolikhetsfördelningar används
allmänt inom hydrologin för att bedöma högvattenföringar. För metoden plockas för varje år under
en så lång observationsperiod som möjligt ut det största medelvattenföringsvärdet under ett dygn.
På dessa observationsdata för högvattenföringar tillämpas därefter någon sannolikhetsfördelning,
och genom att granska och eventuellt extrapolera den får man högvattenföringens volym under en
viss återkomsttid. Den överlägset mest använda sannolikhetsfördelningen i Finland och de nordiska
länderna och som också används i jord- och skogsbruksministeriets anvisningar för dammsäkerhet
(JSM 1997) är Gumbelin-fördelningen.
Statistiska metoder som baserar sig på sannolikhetsfördelningar används i första hand för att ange
vattenföringsvärden, men de kan med förbehåll används också för att bestämma högvattenstånd.
Den statistiska bestämningen av högvattenstånd är dock förenad med ännu flera osäkerhetsfaktorer
än när det gäller vattenföringstidsserierna. I åar och älvar måste man dessutom beakta t.ex.
förhöjt vattenstånd till följd av isdammar eller kravisproppar vid observationstidpunkten.
För statistiska metoder som används för att förutsäga högvattenföring och högvattenstånd behövs
57

observationer av vattenstånd och vattenföring. Det riksomfattande övervakningsnätverket för vattenståndet
i vattendragen omfattar ca 300 stationer och vattenföringsnätverket över 280 stationer.
Finlands miljöcentral ansvarar för den riksomfattande hydrologiska övervakningen i Finland genom
att se till att övervakningsnätverken är representativa, genom att styra observationerna och mätningarna,
sammanställa observationsresultaten till hydrologiska informationssystem samt genom
att informera om vattensituationen. De regionala miljöcentralerna sköter fältarbetet och informationen
i anslutning till övervakningen. Dessutom upprätthåller de övervakningen och informationen på
det egna området. Organisationer utanför miljöförvaltningen upprätthåller och finansierar en del av
stationerna i de riksomfattande hydrologiska övervakningsnätverken. Observationsresultaten från
även dessa stationer tillställs Finlands miljöcentral och förs in i de hydrologiska informationssystemen.
Meteorologiska institutet upprätthåller ett nätverk för nederbörds- och temperaturobservationer i
Finland. Antalet nederbördsstationer är för närvarande ca 500 och antalet temperaturobservationsstationer
är över 100. De realtida nederbördsstationerna är ca 200. Meteorlogiska institutet levererar
såväl nederbörds- som temperaturobservationer till Finlands miljöcentrals databas HERTTA,
där de finns tillgängliga för vattendragsmodellkalkylerna för både prognoser och planering.
Förutom statistiska metoder kan man använda modeller för vattendrag för att bestämma högvattenföring
och högvattenstånd. Med modell för vattendrag avses en modell som beskriver det hydrologiska
kretsloppet i naturen. Modellen beskriver vattnets kretslopp från nederbörd via mark och
vattendrag till avdunstning och avrinning till havet. Där beskrivs avrinningsområdets viktigaste element
för det hydrologiska kretsloppet: nederbörd, snötäcke, avdunstning från markytan och vattendragen,
markfuktighet, grundvatten, avrinning, sjöar, åar och älvar. Modeller för vattendrag används
i stor omfattning för prognoser, men de kan också användas för att bestämma sällsynta
översvämningssituationer. Med hjälp av dem kan man också t.ex. undersöka klimatförändringens
inverkan på vattenföringen och vattenståndet.
Också numeriska strömningsmodeller kan användas för att bestämma högvattenstånd. I å- och
älvavsnitt är det ofta omöjligt att bestämma vattenståndet utan att använda strömningsmodeller.
För att bestämma vattenståndet med strömningsmodeller måste man dock först bestämma de vattenföringsvärden
som ska användas med antingen statistiska metoder eller modeller för vattendrag.
För strömningsmodellerna behövs förutom vattenföringen uppgifter om fårans geometri antingen
som genomskärningar eller på något annat sätt.
10.2 Höjdmodellmaterial
Höjdmodellens noggrannhet påverkar avsevärt översvämningsmodellernas noggrannhet och därigenom
hela hanteringen av översvämningsrisker. Lantmäteriverket har 1995 producerat den riksomfattande
digitala höjdmodellen KM25, där höjden har angetts i rutor om 25 meter. När man jämför
KM25-materialet med de riksomfattande höjdfixpunkterna har modellens genomsnittsfel fåtts till
1,76 meter. I processen för att producera terränginformation började man från och med ingången
av 2001 beräkna en ny höjdmodell (KM10) med 10 meter stora rutor. I början av 2009 täcker KM10
drygt 70 % av Finlands areal. Standardavvikelsen i fråga om KM10-modellens höjdavvikelse konstaterades
vara 1,08 meter, då den jämfördes med en exakt referenshöjdmodell på ett försöksområde.
Lantmäteriverket började våren 2008 producera en ny riksomfattande höjdmodell med hjälp av
laserskanning. År 2008 laserskannades över 21 000 km 2 . Tyngdpunkten låg på områden som är
utsatta för översvämningar. Avsikten var att genomföra produktionen av den nya höjdmodellen så
att den stöder genomförandet av översvämningsdirektivet. Den nya höjdmodellens rutstorlek blir 2
m, höjdprecisionen är 30 cm. Noggrannheten hos den nya höjdmodellen som produceras med
laserskanning är väsentligt mycket bättre med tanke på översvämningskartläggningen jämfört med
de gamla höjdmodellerna.
10.3 Kartor över översvämningshotade områden
De kartor över översvämningshotade områden som ska göras upp eller som redan har gjorts upp
58

för områden där betydande översvämningsrisker föreligger är utgångspunkt för hanteringen av
översvämningsrisker. På kartorna över översvämningshotade områden risker presenteras uppgifter
om täckning och djup för översvämningar i Finland för olika återkomsttider samt motsvarande
vattenstånd. De översvämningsområden som presenteras på kartorna över översvämningshotade
områden finns att få som geodatabas för återkomstintervallen 1/20a, 1/50a, 1/100a, 1/250a ja
1/1000a. För respektive återkomstintervall finns en egen kartnivå. För närvarande finns modeller
med samtliga fem återkomstintervall över en tredjedel av de kartlagda områdena. Vattendjupet har
angetts zonvis (0-0.5 m, 0.5-1 m, 1-2 m, 2-3 m, över 3 m och vattendraget). Dessutom går det att
få kartnivåer över de översvämningskartlagda områdenas gränser samt över de vattenstånd som
använts för översvämningsmodellerna för respektive återkomstintervall.
Kartor över översvämningshotade områden har utarbetats i första hand för översvämningar från
vattendrag (översvämningar som börjar i en å eller älv eller sjö). Dessutom går det att få vissa
översvämningskartor över översvämningar som orsakas av is och av stigande havsvattenstånd.
För hela kustområdet har det gjorts en grov 1/200a havsöversvämningskartläggning med hjälp av
lantmäteriverkets höjdmodell KM25. I en del av kartorna har också klimatförändringens inverkan
beaktats.
Guiden ”Opas yleispiirteisen tulvavaarakartoituksen laatimiseen” (Ympäristöopas 127) som färdigställdes
2006 presenterade metoder för bestämmande och presentation av olika stora översvämningars
omfattning och djup i form av en karta över översvämningshotade områden. Miljöförvaltningen
har utarbetat kartor över översvämningshotade områden för ungefär 70 områden (situationen
i början av 2009). Största delen av kartorna är översiktliga kartor över översvämningshotade
områden. Kartorna över översvämningshotade områden finns lagrade som geografisk information i
Finlands miljöcentrals översvämningsdatasystem och man kan också bläddra i dem på internet via
miljöförvaltningens miljö- och geoinformationstjänst Oivas kartjänst (www.miljo.fi/oiva). Största delen
av kartorna finns också som pdf-filer, som kan laddas ner från miljöförvaltningens webbtjänst
(www.miljo.fi/tulvakartat). De kartor över översvämningshotade områden som producerats inom
miljöförvaltningen de senaste åren uppfyller kraven i EU:s översvämningsdirektiv.
Förutom miljöförvaltningen har översvämningskartor utarbetats av bl.a. Helsingfors, Esbo, Nylands
förbund, Karleby, Lovisa, Borgå, Raumo och Kyrkslätt. Dessa kartor är med undantag av den karta
som Kyrkslätt utarbetat översvämningskartor för översvämningar från havet.
59

Bild 2. Områden för vilka miljöförvaltningen gjort upp kartor över översvämningshotade områden
(situationen i början av 2009) samt de översvämningsriskområden som uppräknas i Storöversvämningsarbetsgruppens
slutrapport (2003). Alla översvämningskartlagda områden eller områden
som Storöversvämningsarbetsgruppen räknar upp är inte nödvändigtvis sådana områden där
betydande översvämningsrisker föreligger som avses i översvämningsdirektivet. Förutom de områden
som anges på kartan kan man vid den preliminära bedömningen av översvämningsrisker
hitta även andra områden där betydande översvämningsrisker föreligger.
Bildtexter
Tulvariskialue, Suurtulvatyöryhmä 2003
= Område där översvämningsrisk föreligger, Storöversvämningsarbetsgruppen 2003
Kartoitetut alueet tulvatietojärjestelmässä 20.1.2009
= Kartlagda områden i översvämningsdatasystemet 20.1.2009
60

Bild 3. Bläddring i kartmaterialet över översvämningshotade områden via miljöförvaltningens miljö-
och geoinformationstjänst Oivas karttjänst (www.ymparisto.fi/oiva)
10.4 Geografisk information och datasystem som kan användas för att
bestämma översvämningsrisker
Grunden för planeringen av hanteringen av översvämningsrisker utgörs av den geografiska information
från kartläggningarna över översvämningshotade områden som använts för modeller och
som beskriver täckning och djup samt geografisk information med anknytning till den. Ett viktigt
material utgör också de ”grova” översvämningsområden som bildats med hjälp av höjdmodell i
samband med den preliminära bedömningen av översvämningsrisker. Vid planeringen av hanteringen
av översvämningsrisker, den preliminära bedömningen av översvämningsrisker samt vid
utarbetandet av kartor över översvämningsrisker kan man använda både riksomfattande geografisk
information (tabell 1) och lokalt tillgängligt geografisk information. Den geografiska informationen
och de datasystem som kan användas för att bestämma översvämningsrisker beskrivs i publikaktionen
Tulvariskien kartoittaminen, som har publicerats i serien miljöförvaltningens anvisningar
(2/2008).
61

Tabell 1. Riksomfattande geografisk information och datasystem som kan användas för att bestämma
översvämningsrisker
MATERIAL KÄLLA DATAINNEHÅLL
Angivna översvämningsområden,översvämningsriskrutor
och -
områden
Byggnads- och lägenhetsregistret
(BLR)
SLICESmarkanvändning
CORINEmarkanvändning
och
marktäcke
Övervaknings- och belastningsdatasystemet
(VAHTI)
Vattntjänstverksdatasystemet
(VELVET)
De regionala miljöcentralerna,
SYKE
Befolkningsregistercentralen
Samarbetsorganisationer
JSM, MM,
LMV, SYKE, Metla
och BRC
nationellt raster:
SYKE (delvis JSM,
LMV, BRC)
Vektor på EU-nivå:
SYKE, EEA
62
Översvämningens omfattning, djupzoner,
översvämningens höjdlinjer, avgränsning av
det översvämningskartlagda området Utifrån
de angivna översvämningsområdena beräknas
översvämningsriskrutor och översvämningsriskområden
jämte statistik liksom för de
översvämningsområden som fastställts för den
preliminära bedömningen av översvämningsrisker.
Urval ur Befolkningsdatasystemets uppgifter
om färdiga byggnader, uppgifter om byggnader
med bygglov samt befolkningsuppgifter.
Innehåller uppgifter om placeringen för alla
byggnader som krävt bygglov, för vilket ändamål
de används, yta, utrustningsnivå, antal
boende (fast bosatta), deras ålder, kön, språk
osv. Kartor som upptar uppgifter om personer
ska ha rutor som är minst en fjärdedels kilometer
stora och klassificeringsintervallet för
mera glesbebodda rutor ska vara 1 – 10 personer.
Används för kartor över översvämningsrisker.
Åtta huvudmarkanvändningsklasser som är
indelade i 44 markanvändningstyper. Miljöförvaltningen
har tillgång till SLICES-materialets
Maankäyttö4-produkt med pixelstorlek 25x25
m, som inte omfattar beskrivning av skogsbruksmark.
Innehåller flera klasser av byggd
miljö än CORINE-materialet används för
kartor över översvämningsrisker. Den nya
versionen motsvarar situationen 2005.
Beskriver markanvändningen och marktäcket i
Finland 2000, den nya versionen motsvarar
situationen 2006. Materialet omfattar en geodatabas
i rasterform (25 m x 25 m) och generaliserad
vektorform (minst 25 ha). Klassificering
på tre nivåer, 44 underklasser. Innehåller
till skillnad från SLICES-materialet flera skogsklasser
kan användas för att söka efter
områden där översvämningsvatten kan fördröjas
Miljöförvaltningen Uppgifter om bl.a. miljötillståndspliktigas tillstånd
och utsläpp i vatten och till luften samt
om avfall. Används bl.a. för övervakning av
miljötillstånd. Man kan plocka fram objekt som
i en översvämningssituation kan förorsaka
plötslig miljöförorening. Nationell artklassificering
och IPPC-klassificering som omfattar endast
stora anläggningar (EC 1996)
Miljöförvaltningen Uppgifter om vattentjänstverk som betjänar
mera än 50 personer eller som levererar mera
vatten eller tar emot mera avloppsvatten än
10m 3 /d

MATERIAL KÄLLA DATAINNEHÅLL
Geoinformation Naturaområden
Geoinformation Figurinformation/naturtyp
Geoinformation EUbadstränder
Grundvattendatasystemet
(POVET)
Kulturmiljöns datasystem
Datasystemet för markens
tillstånd (MATTI)
Geoinformation Avstjälpningsplatser
Miljöförvaltningen På kartorna över översvämningsrisker bör
anges sådana områden för skydd av livsmiljöer
eller arter där upprätthållande eller förbättring
av vattnets status är viktigt för skyddet. De
viktigaste av dessa är de Natura 2000områden
som ingår i skyddsområdesregistret i
ramdirektivet för vatten
Forststyrelsen Skogsbrukets och naturskyddsområdenas
naturtyper (t.ex. mader, som kräver upprepade
översvämningar för att deras tillstånd ska upprätthållas)
Folkhälsoinstitutet,
RMC, SYKE
63
Badstränder som överskrider EU:s kriterier för
antal besökare
RMC, SYKE T.ex. gränser för grundvattenområden samt
brunnar och kranar på vattentäkter
Museiverket Kulturmiljön (t.ex. den byggda kulturmiljön och
registret över fornlämningar)
RMC, SYKE Uppgifter om markområden där det har kunnat
komma ut skadliga ämnen i marken samt om
områden som har blivit undersökta eller iståndsatta
SYKE Geoinformation om avstjälpningsplatser, avfallsbassänger
m.fl. avfallsdeponier. Situationen
2007. Uppgifterna har plockats ur MATTI-
och VAHTI-datasystemen och kontrollerats
Terrängdatabas Lantmäteriverket Trafiknät (t.ex. järnvägar), ledningsförbindelser
(t.ex. transformatorer) o.d.
Register över namnbestånd
Lantmäteriverket Grundkartans ortnamnsbestånd som upprätthålls
i LMV:s terrängdatabas. Används när
kartor utarbetas.
Digiroad Vägförvaltningen Uppgifter om väg- och gatunätets läge och
viktigaste egenskaper (innehåller åtminstone
inte tills vidare järnvägar)
Datasystemet Vattendragsarbeten
(VESTY)
Jordbruksgrödor JSM:s informationstjänstcentral
(TIKE)
Räddningsväsendets
resurs - och olycksstatistik
PRONTO och riskområden
RMC, SYKE Vattendragskonstruktioner och -åtgärder samt
vattendragsprojekt (t.ex. dammar, vallar,
pumpstationer och konstgjorda sjöar). Rikligt
med uppgifter om olika typers egenskaper.
Inmatningen av uppgifter pågår vid RMC,
täckningen varierar mellan regionerna
Den använda jordbruksmarken klassificerad
enligt jordbruksgröda samt uppgifter om specialstödsområden
(t.ex. skyddszoner och våtmarker).
Kan användas för värdering av skördeskador
vid översvämningar som inträffar vid
olika tidpunkter eller för att uppskatta mängden
närsalter som spolas bort
Inrikesministeriet System för uppföljning och utveckling av räddningsväsendet
samt utredning av olyckor.
Materialet består av de åtgärds- och resursregister
som de regionala räddningsverken upp-

MATERIAL KÄLLA DATAINNEHÅLL
64
rätthåller. Till systemet hänför sig räddningsväsendets
riskområden på riksnivå
Rutdatabas Statisktikcentralen Variabler som eventuellt kan användas vid
bedömningen av social sårbarhet: bl.a. inkomstnivå,
utbildning och sysselsättning
Den riksomfattande geografiska informationen ger inte nödvändigtvis uppgifter om alla objekt som
är av betydelse med tanke på översvämningsriskerna, eller så kan de uppgifter som ingår i materialet
vara delvis felaktiga eller bristfälliga. Av denna anledning är det viktigt att lokalt precisera den
geografiska information som presenteras på kartan över översvämningsrisker.
Vid Finlands miljöcentral har man utvecklat en metod med s.k. översvämningsriskrutor som hjälp
för den geoinformationsbaserade identifieringen av översvämningsrisker. I översvämningsriskrutorna
beaktas den skadepotential som översvämningen medför för invånare och byggnader. Översvämningsriskrutorna
kan användas som hjälp vid avgränsningen av potentiella betydande översvämningsriskområden.
Översvämningsriskrutor utformas för översvämningsområdena för en
översvämning av en viss storlek. En översvämningsriskrutas storlek är 250x250m. En översvämningsruta
får en viss riskklass när ett visst gränsvärde för antalet invånare eller våningsytan uppnås
i rutan. Som grund för indelningen i riskrutor har använts samma värden för invånarantal och
byggnadernas våningsyta som används för räddningsväsendets riskrutor. Byggnadernas våningsytor
och antalet människor som stadigvarande bor i byggnaderna fås ur Byggnads-och lägenhetsregistret
(BLR) och befolkningsregistret. I tabell 2 anges översvämningsriskrutornas indelning i
riskklasser utgående från invånarantalet och byggnadernas våningsyta.
Tabell 2. Gränsvärden för översvämningsriskrutornas (250 x 250 m) klassificering. Exempelvis till
den tredje riskklassen hör riskrutor där invånarantalet är 10…60 personer eller våningsytan är
250…2 500 m 2 .
Riskklass Invånarantal/riskruta Våningsyta/riskruta
I mer än 250 pers. eller över 10 000 m 2 eller
II 61-250 pers. eller 2 501 – 10 000 m 2 eller
III 10-60 pers. eller 250 – 2500 m 2 eller
IV under 10 pers. Under 250 m 2
Översvämningsriskrutor och översvämningsriskområden jämte statistik har beräknats för alla översvämningsriskkartlagda
områden för återkomstintervallen 1/50a, 1/250a och 1/1000a samt för
kustområdet med återkomstintervallet 1/200a. Också andra riksomfattande kartnivåer som beskriver
utsattheten för översvämningar har producerats för ArcGIS-bruk.

Bild 4. Exempel på översvämningsriskrutor, som presenterar invånarantalet och byggnadsytan på
översvämningsområdet för en översvämning av en viss storlek.
Bildtexter
Tulvariskiruudut = Översvämningsriskrutor
Riskiluokka = Riskklass
10.5 Kartor över översvämningsrisker
I de geografiska informationssystemen kan kartorna över översvämningsrisker kombineras med
material som beskriver utsattheten för skador. På så sätt kan man presentera den översvämningsrisk
som en översvämning av en viss storlek medför: det riktgivande antalet invånare som drabbas
av följderna, typ av ekonomisk verksamhet som bedrivs på området, objekt som är skadliga för
miljön samt skyddsområden som lider av följderna.
Kartor över översvämningsrisker kan utarbetas endast för de återkomstintervaller beträffande vilka
kartor över översvämningshotade områden finns tillgängliga. Övriga utgångsuppgifter som används
vid kartläggningen av översvämningsrisker består av såväl riksomfattande som lokalt material.
En del av materialet måste bearbetas särskilt för kartorna över översvämningsrisker. Det är
viktigt att på kartorna över översvämningsrisker ange även svårevakuerade objekt som sjukhus,
ålderdomshem, daghem och skolor. Andra objekt som är sårbara vid en översvämning är bl.a. anläggningar
som hanterar och lagrar farliga ämnen, transformatorer, byggnader för teleförbindelser
och vattentjänster samt förorenade markområden. Materialet presenteras i kapitel 10.4.
Det approximativa antalet invånare som eventuellt lider av följderna av en översvämning fås genom
sammanräkning av invånarantalen i anslutning till byggnads- och lägenhetsregistrets (BLR)
byggnadspunkter. Den ekonomiska verksamhet som bedrivs på översvämningsområdet kan beskrivas
med SLICES-markanvändningsmaterialet i rasterform (Separated Land Use / Land Cover
Information System). Ur miljöförvaltningens övervaknings- och belastningsdatasystem (VAHTI) får
man information om objekt som till följd av en översvämning kan förorsaka plötslig miljöförstöring.
Av skyddsobjekt och -områden som eventuellt lider av följderna av en översvämning anges på
kartorna över översvämningsrisker åtminstone vattentäkter, grundvattenområden, Natura2000områden
och s.k. EU-badstränder. De finns att få i miljöförvaltningens geodatabaser.
65

Kartorna över översvämningsrisker ska tillsammans med kartorna över översvämningshotade områden
producera tillräckliga utgångsuppgifter för planerna för hantering av översvämningsrisker. Av
denna anledning är det mycket viktigt att kontrollera och samla in lokalt material. Kartläggningen av
översvämningsrisker kommer i Finland i stor utsträckning att ske med hjälp av miljöförvaltningens
geografiska informationssystem. Mycket av den geografiska information som ska anges på kartan
över översvämningsrisker finns färdigt i miljöförvaltningens geografiska informationssystem. Information
har producerats t.ex. i samband med planering av vattenvården. En del av översvämningsriskkartans
information produceras centralt vid Finlands miljöcentral samtidigt som kartorna över
översvämningshotade områden lagras i översvämningsdatasystemet. De regionala miljöcentralerna
kan därefter korrigera och precisera materialet. Lokal kartläggning av översvämningsrisker har
gjorts t.ex. i Lappo, Ilmola, Vittis, Riihimäki och Idensalmi.
Bild 5. Exempel på översvämningsriskkartans innehåll. Utöver det som anges på bilden anges på
kartorna över översvämningsrisker dessutom antalet invånare och byggnadsytorna i översvämningsområdet.
Bildtexter
Översvämningskartlagt område Högspänningsledning (minst 110 kV)
Angivna översvämningsområden, 1/250a, Distributionsspänningsledning (20-110 kV)
översvämning från vattendrag, vattendjup Nätstation
översvämningsskyddat område Transformator (minst 20 kV)
under 0,5 m Vattentäkter
0,5…1 m Grundvattenområden
1…2 m VRD-Naturaområden
2…3 m Badstränder (EU)
över 3 m BLR-specialobjekt
vattendrag Hälso- och sjukvårdsbyggnad
VAHTI-objekt Vårdinstitutionsbyggnad
Bränsle/kemikalielager Barndaghem
Avloppsreningsverk Brandstation
Industri Skyddsrum
Djurstall Allmänbildande läroanstalt
Avfallshantering Telekommunikationsbyggnad
Fiskodling
10.6 Översvämningsutredningar som gjorts tidigare och deras användbarhet
vid genomförandet av översvämningsdirektivet
I Finland har man under vattenmyndigheternas ledning gjort upp åtgärdsplaner för avvärjande av
översvämningar redan under ett par decennier. I dessa planer har man sammanställt utgångsupp-
66

gifter om avvärjandet av översvämningar i avrinningsområdet, t.ex. uppgifter om tidigare översvämningar,
avvärjandet av dem samt hydrologiska och meteorologiska uppgifter. Också nuvarande
regleringstillstånd, kraftverk, kanaler och dammar har presenterats. I planerna har man undersökt
vad som kan göras för att dämpa flödena: Man har t.ex. gjort kalkyler över hur man med undantagsavtappningar
kan minska översvämningsskadorna vid en storöversvämning och vilka permanenta
översvämningsskyddslösningar som kunde genomföras. Åtgärdsplaner för avvärjande av
översvämningar har gjorts upp för åtminstone följande vattendrag: Kemi älv (1988), Ijo älv (1989,
översyn 2004), Saimenområdet (1997), Mäntyharjustråten (1999), Kymmene älv (1999), Siikajoki
(2005), Närpes å (2005), Vanda å (2006), Kyro älv (2007), Lappo å (2007), Esse å (2008) och Kalajoki
(2008). Åtgärdsplanerna för avvärjande av översvämningar är till stor nytta såväl för den preliminära
bedömningen av översvämningsrisker som för utarbetandet av planer för hantering av
översvämningsrisker.
Också för att begränsa skadorna av stora översvämningar kan översiktsplanerna utnyttjas vid den
preliminära bedömningen av översvämningsrisker. De omfattar emellertid endast begränsade områden
(t.ex. Jämsänkoski, S:t Michel, Kristina, Nyslott, Suolahti, Varkaus samt Lutakko och avloppsreningsverket
i Jyväskylä). I översiktsplanerna beskrivs avrinningsområdet och presenteras
bakgrundmaterial såsom hydrologiska uppgifter, konstruktioner som behöver uppdämmas, regleringsgränser
och plansituationen samt tidigare översvämningar. I dem berättar man också om
beredskapen för översvämningar, utarbetade planer samt vidtagna arbeten för att avvärja översvämningar
och för översvämningsskydd. Utarbetandet av översiktsplaner förutsätter kartläggning
av översvämningsområdena och kännedom om riskobjekten. Det är fråga om dokumentering av
kartläggningen av översvämningshotade områden och översvämningsrisker och en plan för hantering
av översvämningsriskerna på ett inskränkt område. I översiktsplanen har man värderat skadorna
av en storöversvämning och jämfört metoder och kostnader för att minska skadorna av en
storöversvämning. Översiktsplanerna utgör viktig utgångsinformation för att minska skadorna av
stora översvämningar när planer för hantering av översvämningsrisker utarbetas.
I samband med storöversvämningsutredningen har man angett återkomstintervallanalysen och
med hjälp av Vattendragsmodellen vattenföringen och vattenståndet vid översvämningar som återkommer
en gång på 250 år samt uppskattat hurudana skador sådana översvämningar skulle förorsaka
i Finland. Man försöker få den uppskattade situationen så realistisk som möjligt genom att
beakta på vilket sätt regleringar i vattendraget och s.k. undantagsavtappningar enligt vattenlagen
skulle påverka översvämningar. De regionala miljöcentralerna gjorde skadevärderingar och andra
utredningar på sina egna områden, på de skadeobjekt som på förhand uppskattades vara de svåraste.
Uppgifternas kvalitet och omfattning varierar mellan miljöcentralerna. I storöversvämningsutredningen
har man också angett förhållandena mellan högvattenföringar och medelhögvattenföringar
som motsvarar återkomsttider på 20, 50, 100 och 250 år samt relationstal för högvattenföringarna.
I storöversvämningsarbetsgruppens slutrapport (arbetsgruppspromemoria JSM 2003:6) presenteras
åtgärder för att minska skadorna av stora översvämningar. På grundval av inträffade översvämningar
och översvämningsskador har man bildat sig en uppfattning om var översvämningar
förorsakar skador. De regionala miljöcentralerna har för storöversvämningsarbetsgruppens slutrapport
angett de ungefär 60 värsta översvämningsriskobjekten. Kriterierna för utseendet av områden
har varierat på olika håll i Finland.
I publikationen Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit ranta-alueille rakennettaessa (Ympäristöopas
52) ingår en rekommendation om bestämmande av en med tanke på översvämningar lägsta
godtagbara bygghöjd för insjöarnas och Östersjöns stränder samt har man angett högvattenståndet
i vissa vattendrag. Rekommendationerna för insjöarna baserar sig på en översvämning som
inträffar i medeltal en gång på 50 år i respektive vattendrag, och till den läggs en tilläggshöjd enligt
prövning (0,3…1,0 m) och vågsvallsmarginal. Den höjdnivå som fåtts på detta sätt motsvarar en
översvämning som återkommer i medeltal en gång på 100 - 200 år. Rekommendationen för Östersjöns
stränder innebär en nivå som motsvarar en översvämning som återkommer i medeltal en
gång på 200 år. I rekommendationerna för såväl insjöarna som Östersjön har klimatförändringen
beaktats.
Riskutredningen för en damm är en utredning som den risk som faran för dammbrott medför ne-
67

danför dammen. En väsentlig del av den utgörs av kartläggning av översvämningshotade områden
och översvämningsrisker. En riskutredning görs åtminstone för dammar som orsakar uppenbar risk
för människor, miljön eller egendom (dammar av klass 1, dvs. P-dammar).
Vid utarbetandet av planer för hantering av översvämningsrisker kan man också utnyttja planeringshandlingarna
för vattendragsprojekt samt utvecklingsplaner för regleringar. I den anges åtgärder
för att förbättra regleringarna så att de vad de ekonomiska, ekologiska och sociala konsekvenserna
beträffar bättre motsvarar samhällets nuvarande behov och förväntningar. Översvämningsskydd
är i allmänhet ett centralt mål vid alla regleringar. Målet är att samordna olika användargruppers
motstridiga mål. Det har gjorts ungefär 20 utvecklingsplaner för regleringen och de gäller de
viktigaste vattendragen.
Vid Finlands miljöcentral har man för vissa viktiga vattendrag gjort upp kalkyler för hur vattenståndet
och vattenföringen enligt en översvämning som återkommer en gång på 250 år förändras under
inverkan av klimatförändringen från perioden 1971–2000 och till perioderna 2040–2069 och
2070–2099. Sådana granskningar är mycket viktiga, eftersom översvämningsdirektivet förutsätter
att konsekvenserna av klimatförändringen tas i betraktande.
11 Arbetsgruppens förslag
11.1 Det nationella genomförandet av översvämningsdirektivet
11.1.1 Definition av översvämningar och översvämningsrisk som ingår i planeringen
av hanteringen av översvämningsrisker
Till de centrala begreppen i översvämningsdirektivet hör begreppen översvämning och översvämningsrisk.
I artikel 2 i direktivet definieras de som följer:
"I detta direktiv gäller [...] följande definitioner
1. ’översvämning’ när mark som normalt inte står under vatten tillfälligt täcks med vatten; detta
ska inbegripa översvämningar som härrör från floder, bergsforsar, tillfälliga vattendrag i
Medelhavsområdet och översvämningar från havet i kustområden; översvämningar från avloppsvattensystem
kan uteslutas,
2. ’översvämningsrisk’ en kombination av sannolikheten för översvämning och möjliga
ogynnsamma följder för människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet i
samband med en översvämning."
Kommissionen har i sina senare ställningstaganden som gäller direktivets innehåll konstaterat att
definitionen av översvämning innefattar alla typer av översvämningar, t.ex. översvämningar som
förorsakas av tsunamier och dammbrott. Den enda inskränkande begränsningen av direktivets
tillämpningsområde gäller översvämningar från avloppsvattensystem. Begreppet innefattar således
inte tätortsöversvämningar som orsakas av störtregn.
När översvämningsdirektivet genomförs ska de översvämningstyper och den översvämningsrisk
som hör till bestämmelsernas tillämpningsområde definieras med iakttagande av direktivet men
delvis bearbetade för de nationella behoven. Utanför planeringen av hanteringen av översvämningsrisker
ställs på det sätt som direktivet möjliggör översvämningar från avloppsvattenssystem.
Översvämningar som förorsakas av dagvatten till följd av störtregn i tätorter ska däremot omfattas
av granskningen. Uttrycket "en kombination av sannolikheten för översvämning och möjliga
ogynnsamma följder " i direktivets definition av översvämningsrisk betyder den matematiska definitionen
av risk så att sannolikheten för ett skadefall multipliceras med den skada som det förorsakar.
Förslag
1. Med en översvämning avses att mark tillfälligt täcks med vatten. Häri ingår höjning av vattenståndet
i vattendrag, höjning av havsvattenståndet samt översvämningar som orsakas
68

av dagvatten. Vattenståndet i vattendrag kan stiga på grund av regn eller smältvatten och
dessutom för att kravis eller en isdamm bildas i ån eller älven så att vattnets naturliga
strömning hindras. En översvämning från ett vattendrag kan också bero på en flodvåg till
följd av ett dammbrott.
2. Med översvämningsrisk avses en kombination av sannolikheten för översvämning och möjliga
ogynnsamma följder för människors hälsa och säkerhet, miljön, infrastrukturen, ekonomisk
verksamhet och kulturarvet i samband med en översvämning. Tilläggen säkerhet
och infrastruktur till direktivets definition är förtydligande och av dem nämns infrastrukturen
även i motiveringen i översvämningsdirektivets ingress.
3. Med dagvatten avses regn- eller smältvatten som samlas på markytan eller andra motsvarande
ytor, t.ex. diken, i tättbebyggda områden.
11.1.2 Bestämmelser som krävs för att genomföra översvämningsdirektivet
Det nationella genomförandet av översvämningsdirektivet förutsätter att det bestäms om åtminstone
följande helheter på ett för medlemsstaterna förpliktande sätt, dvs. i praktiken att det föreskrivs
om dem i lag eller förordning:
− förvaltningsenheter och behöriga myndigheter för hantering av översvämningsrisker,
− målen för hanteringen av översvämningsrisker,
− kraven på innehållet i den preliminära bedömningen av översvämningsrisker, kartorna över
översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker samt planerna för
hantering av översvämningsrisker,
− angivandet av områden där översvämningsrisker föreligger,
− godkännandet och publiceringen av planer för hantering av översvämningsrisker,
− översyner och uppdateringar av planerna för hantering av översvämningsrisker
− tidsfrister för utarbetandet och godkännandet av handlingar
− samordning av hanteringen av översvämningsrisker med organiseringen av vattenvården,
− deltagande och växelverkan vid planeringen av hanteringen av översvämningsrisker.
Översvämningsdirektivet och ramdirektivet för vatten 2 har nära kopplingar till varandra. Såväl planerna
för hantering av översvämningsrisker som förvaltningsplanerna enligt ramdirektivet för vatten
ingår i en enhetlig förvaltning av avrinningsområdena. 3 Enligt artikel 9 i översvämningsdirektivet
ska tillämpningen av direktivet samordnas med ramdirektivet för vatten och då ska man inrikta sig
på möjligheterna att förbättra effektiviteten och informationsutbytet samt att uppnå gemensamma
synergieffekter och fördelar. Detta förutsätter bl.a. att den information som används inom bägge
planeringssystemen stämmer överens samt att förfarandena för deltagande och växelverkan samordnas.
När översvämningsdirektivet tillämpas ska man också beakta miljömålen enligt artikel 4 i
ramdirektivet för vatten.
Av ovan nämnda orsaker måste det nationella genomförandet av översvämningsdirektivet samordnas
med genomförandebestämmelserna för ramdirektivet för vatten, dvs. lagen om vattenvårdsförvaltningen
och de förordningar som utfärdats med stöd av den. De lagtekniska alternativ
som arbetsgruppen övervägt är å ena sidan att helt eller delvis ta in de bestämmelser som hanteringen
av översvämningsrisker kräver i den nuvarande vattenförvaltningslagen och -förordningarna
och å andra sidan att stifta en separat lag med anknytande förordning om hantering av översvämningsrisker
med nödvändiga hänvisningar till lagstiftningen om vattenvårdsförvaltningen.
Arbetsgruppen anser att bestämmelserna för att genomföra översvämningsdirektivet utgör en egen
helhet som trots viktiga anknytningspunkter till vattenvårdssystemet förutsätter egen lagstiftning
2
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder
på vattenpolitikens område.
3
Stycke 17 i ingressen till översvämningsdirektivet.
69

som är separat från lagstiftningen om vattenvårdsförvaltningen på grund av den särskilda karaktären
hos hanteringen av översvämningsrisker och för att lagstiftningen ska vara klar och tydlig.
Förslag
4. För att genomföra översvämningsdirektivet stiftas en lag och utfärdas med stöd av den en
förordning om hantering av översvämningsrisker. Utöver det som översvämningsdirektivet
kräver föreskrivs i lagen allmänt om de statliga myndigheternas uppgifter vid hanteringen
av översvämningsrisker samt om skyddande av samhället mot översvämningsskador i vissa
fall.
11.1.3 Förvaltningsenheter för översvämningsrisker
Enligt översvämningsdirektivet ska den preliminära bedömningen av översvämningsrisker göras
och områden i vilka översvämningsrisker föreligger anges "för varje förvaltningsenhet " (artiklarna
4.1 och 5.1). Dessutom förpliktas medlemsstaterna att utarbeta kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker "på förvaltningsenhetsnivå " och planer för hantering
av översvämningsrisker som ska "samordnas på förvaltningsenhetsnivå (artiklarna 6.1 och 7.1).
Enligt bilagan till direktivet, som gäller innehållet i planer för hantering av översvämningsrisker,
presenteras slutsatser från den preliminära bedömningen av översvämningsriskerna "i form av en
översiktlig karta över en förvaltningsenhet ", vilken avgränsar de områden som är föremål för denna
riskhanteringsplan. För avrinningsområden som överskrider EU/EES-staternas gränser ska
internationella förvaltningsenheter utses 4 .
Även sådana områden på avrinningsområdena och kusten för vilka inget översvämningsriskområde
anges och för vilka ingen plan för hantering av översvämningsrisker utarbetas ska höra under
någon förvaltningsenhet. I annat fall ska det i fråga om dylika områden som stannar utanför förvaltningsenheterna
särskilt konstaterats att i dem föreligger enligt den preliminära bedömningen
inga översvämningsrisker.
Arbetsgruppen har granskat följande två alternativ för angivande av förvaltningsenheter för översvämningsrisker
på avrinningsområdena:
1) för varje vattenförvaltningsområde på fastlandet anges en egen förvaltningsenhet (7 st.).
2) varje stort avrinningsområde anges som förvaltningsenhet (5 st.), övriga avrinningsområden
som hör till samma vattenförvaltningsområde anges som egna förvaltningsenheter (5 st.) och
de internationella vattenförvaltningsområdena som egna förvaltningsenheter (2 st.).
För kustens del har arbetsgruppen granskat tre underalternativ i fråga om bägge alternativen:
a) kustområdena hör till den förvaltningsenhet som motsvarande vattenförvaltningsområde bildar,
dock så att kusten inom Torne älvs vattenförvaltningsområde hör till området för Ule älv-Ijo
älv (3 st., vilket ändå inte påverkar det totala antalet förvaltningsenheter, som vore 7 st.),
b) Finska vikens kust anges som en förvaltningsenhet och Bottniska vikens kust som en förvaltningsenhet
(2 st.),
c) hela Finlands kust anges som en förvaltningsenhet (1 st.).
Antalet förvaltningsenheter blir enligt ovan nämnda alternativ jämte underalternativ minst sju (1 a)
och högst 14 (2 b).
I översvämningsdirektivet föreskrivs att vissa verkställighetsuppgifter ska genomföras per förvaltningsenhet.
Arbetsgruppen har granskat verkställigheten av dessa uppgifter enligt de ovan nämn-
4 På basis av artikel 8 i översvämningsdirektivet, med beaktande av även motsvarande artiklar 3 och 9 i ramdirektivet
för vatten, vilka gäller internationella vattendistrikt, kan det tolkas på olika sätt huruvida en internationell
förvaltningsenhet för översvämningsrisker omfattar även den del av ett gränsöverskridande avrinningsområde
som inte är belägen på en EU- eller EES-stats territorium.
70

da förvaltningsenhetsalternativen. Dessutom har arbetsgruppen för varje alternativ granskat hur
det samarbete och den växelverkan som översvämningsdirektivet förutsätter ska ordnas mellan
olika myndigheter och andra instanser samt hur deltagandet ska samordnas med samråden enligt
vattenvårdssystemet.
Sättet att utföra den preliminära bedömningen av översvämningsriskerna och slutresultatet av bedömningen
påverkas inte av vilken förvaltningsenhetsmodell som väljs. Sedan bedömningarna
blivit klara kan resultaten av dem grupperas och presenteras per förvaltningsenhet i enlighet med
vilken av modellerna som helst. Den förvaltningsenhetsmodell som väljs påverkar inte heller angivandet
av områden där översvämningsrisker föreligger eller utarbetandet av de kartor över översvämningshotade
områden och över översvämningsrisker som gäller dem. De färdiga kartorna kan
grupperas och presenteras som helheter enligt vilken förvaltningsenhetsmodell som helst. En översiktlig
karta som upptar endast områden där översvämningsrisker föreligger kan också utarbetas
på ändamålsenligt sätt över samtliga förvaltningsenheter enligt alternativen.
Den internationella förvaltningsenheten för översvämningsrisker vore i samtliga alternativ densamma
som det internationella vattenförvaltningsområdet enligt vattenvårdssystemet.
Av direktivet framgår inte klart vad som i praktiken avses med samordning av planerna för förvaltning
av översvämningsrisker på nationell förvaltningsenhetsnivå. Samordningen av hanteringen av
översvämningsrisker har praktisk betydelse när en åtgärd som är avsedd att förebygga eller minska
översvämningsrisken på ett visst område kan påverka hanteringen av översvämningsrisker på
ett annat område där översvämningsrisk föreligger. I praktiken är inverkan möjlig endast när de
områden där översvämningsrisker föreligger är belägna på samma avrinningsområde. Denna avrinningsområdesprincip
har visserligen uttryckts även i direktivets ingress, men den har enligt direktivet
ingen betydelse när förvaltningsenheterna anges. Samordning av planerna för hantering av
översvämningsrisker på förvaltningsenhetsnivå är dock särskilt nödvändig på internationella avrinningsområden,
där man utarbetar flera planer för hantering av översvämningsrisker för olika länders
områden.
Om förvaltningsenheten är större än avrinningsområdet, som fallet kan vara enligt direktivet, blir
betydelsen av den samordning på förvaltningsnivåenhet som förutsätts i direktivet oklar. Detsamma
gäller planerna för hantering av översvämningsrisker på kusten, eftersom åtgärder som vidtagits
på ett översvämningsriskområde på kusten inte nödvändigtvis påverkar hanteringen av översvämningsrisker
på en annan del. Det är inte heller motiverat att samordna metoderna för utarbetande
av riskhanteringsplanerna på förvaltningsenhetsnivå utan på riksnivå.
Samordningens praktiska betydelse på förvaltningsenhetsnivå kan gälla resursfördelning och prioritering
av åtgärder mellan avrinningsområden eller översvämningsriskområden på kusten som hör
till samma förvaltningsenhet. Förvaltningsenheten vore ändå inte nödvändigtvis det mest ändamålsenliga
området för sådan prioritering jämfört med t.ex. en riksomfattande granskning.
I Finland har man för avsikt att göra upp planer för hantering av översvämningsrisker för de enskilda
avrinningsområdena. Detta kan göras oberoende av vilken förvaltningsenhetsmodell som väljs.
Huvudalternativ 2, dvs. att de stora avrinningsområdena anges som egna förvaltningsenheter skulle
inte heller erbjuda någon särskild fördel med avseende på detta mål. De färdiga riskhanteringsplanerna
kan grupperas och presenteras som helheter enligt vilken förvaltningsenhetsmodell som
helst. Detsamma gäller rapporteringen, dvs. inlämnande av handlingarna till kommissionen. Rapporteringssättet
regleras inte mera ingående i direktivet. Exempelvis det bakgrundsmaterial som
innehåller utredningar som är gemensamma för de bedömningar, kartor eller planer som sammanställts
enligt förvaltningsenhet kan enligt behov presenteras som en egen helhet och handlingar
kan kopplas till det genom hänvisningar.
Enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen sköter den regionala miljöcentralen samrådet kring beredningshandlingarna
inom det egna verksamhetsområdet. Trots att samrådet gäller förvaltningsplanen
för hela vattenförvaltningsområdet, är samrådet inte kopplat till vattenförvaltningsområdet,
dvs. vattenvårdsförvaltningsenheten. De samråd som vattenvården och hanteringen av översvämningsrisker
kräver kan således samordnas oberoende av vilken förvaltningsenhetsmodell som väljs
för att genomföra översvämningsdirektivet.
71

Utgående från det ovan sagda kan förvaltningsenheterna organiseras relativt fritt. Förvaltningsenheten
är i första hand bunden till rapporteringspraxis och gäller särskilt internationella avrinningsområden.
Målet är att ange förvaltningsenheterna enkelt och klart så att de befintliga organisationerna
utnyttjas i mån av möjlighet.
Förslag
5. Ett vattenförvaltningsområde enligt 3§ i lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) bildar
en förvaltningsenhet för översvämningsrisker och ett internationellt vattenförvaltningsområde
en internationell förvaltningsenhet för översvämningsrisker.
11.1.4 Organisering av planeringen av översvämningsriskhanteringen
Planeringen av hanteringen av översvämningsrisker omfattar preliminär bedömning av översvämningsrisker,
angivande om områden där betydande översvämningsrisker föreligger, utarbetande av
kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker samt beredning
och godkännande av planer för hantering av översvämningsrisker. I planeringsprocessen ingår
dessutom tillräcklig information till och samråd med allmänheten i de olika planeringsfaserna.
De statliga myndigheterna ska ansvara för att hanteringen av de översvämningsrisker som översvämningar
från vattendrag och havet medför planeras på det sätt som föreskrivs i lagen. Bland de
statliga myndigheterna ankommer hanteringen av översvämningsrisker på närings-, trafik- och
miljöcentralerna 5 inom deras verksamhetsområden. En ändamålsenlig hantering av riskerna för
översvämningar från vattendrag förutsätter dock att man på respektive avrinningsområde oberoende
av gränserna för myndigheternas verksamhetsområden kan göra upp endast en riskhanteringsplan
som omfattar hela avrinningsområdet.
När hanteringen av riskerna för översvämningar från vattendrag och havet planeras bör man iaktta
enhetliga grunder i hela landet, så att medborgare som bor på områden som är utsatta för översvämningar
och närings- och annan verksamhet som finns där bemöts likvärdigt i hela landet. För
att säkerställa detta bör beslut om de centrala faktorerna i riskhanteringsplaneringen, dvs. angivandet
av områden där betydande översvämningsrisker föreligger och godkännandet av planer för
hantering av översvämningsrisker, fattas på ministerienivå.
Som resultat av planeringen av hantering av översvämningsrisker borde de olika parterna i så stor
utsträckning som möjligt nå en överensstämmande uppfattning om på vilket sätt hanteringen av
översvämningsrisker kan ordnas på bästa sätt på det område som avses i planen. De statliga
myndigheter som är de mest centrala med tanke på hanteringen av översvämningsrisker som föranleds
av översvämningar från vattendrag och havet samt regionala och lokala myndigheter borde
av denna anledning knytas tillräckligt nära till riskhanteringsplaneringen under hela placeringsprocessen.
Under planeringen bör det också ordnas fungerande växelverkan med olika intresseinstanser
eftersom man bl.a. när målen för riskhanteringen läggs fast och åtgärder för att minska
översvämningsriskerna kartläggs måste avväga de regionala och lokala förhållandena och olika
värderingar.
Planeringen av hanteringen av översvämningsrisker måste ordnas så att riskhanteringsplanerna
och förvaltningsplanerna kan samordnas. Av denna anledning bör det säkerställas att den information
och de samrådsförfaranden som används är enhetliga och att riskhanteringsplanerna samordnas
med de miljömål som gäller samma avrinningsområde eller samma kustvattensträckor.
När planeringen av hanteringen av översvämningsrisker ordnas beaktas de mål som satts i sam-
5 I det förslag till regeringens proposition med förslag till lagstiftning om revidering av regionförvaltningen
som är under beredning (20.1.2009) föreslås att de regionala miljöcentralernas uppgifter inklusive uppgifter i
anslutning till hanteringen av översvämningsrisker överförs till de nya regionförvaltningsmyndigheter som
inrättas, närings-, trafik- och miljöcentralerna. I rapporten används i enlighet med det förslag som är under
beredning benämningen närings-, trafik- och miljöcentral för den statliga myndighet som ska ansvara för
hanteringen av översvämningsrisker.
72

and med revideringen av regionförvaltningen och vilkas syfte är att stärka landskapsförbundets
ställning samt utöka landskapsprogrammens och deras genomförandeplaners inverkan när regionerna
utvecklas. Avsikten är att utöka landskapsförbundens behörighet som regionutvecklingsmyndighet.
Målet är att koppla de utvecklingsprogram som utarbetas för olika förvaltningsområden
närmare till utarbetandet av landskapsprogrammet och på så sätt stärka landskapsprogrammets
samlande och samordnande roll. Målet är också att utöka landskapsprogrammets genomförandeplans
förpliktande natur med avseende på statens regionala myndigheter. Enligt den ändring som
föreslås i regionutvecklingslagen ska myndigheterna begära utlåtande av landskapsförbundet om
sådana planer och åtgärder av betydelse för regionens utveckling som avsevärt avviker från landskapsprogrammet
eller inte ingår i landskapsprogrammet, samt bedöma deras konsekvenser för
regionens utveckling.
Det sätt på vilket dagvattenöversvämningar som orsakas av störtregn uppkommer, deras konsekvenser
och de åtgärder som behövs för att hantera översvämningarna är av lokal karaktär. Av
denna anledning lämpar sig kommunen bäst att till alla delar sköta planeringen av hanteringen av
översvämningsrisker som föranleds av dagvattenöversvämningar. Myndighetssamarbete samt
interaktiv planering med intressenter och intresseinstanser måste i tillämpliga delar ordnas på
samma sätt som vid planeringen av hanteringen av översvämningsrisker från vattendrag och havet.
Förslag
6. Närings-, trafik- och miljöcentralen gör inom sitt verksamhetsområde en preliminär bedömning
av de översvämningsrisker som föranleds av översvämningar från vattendrag och havet
samt kommer med förslag till jord- och skogsbruksministeriet på områden som ska anges
som områden där översvämningsrisker föreligger, utarbetar kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker samt bereder en plan för hantering
av översvämningsrisker.
7. Planer för hantering av översvämningsrisker som föranleds av översvämningar från vattendrag
utarbetas för varje avrinningsområde och planer för hantering av översvämningsrisker
som föranleds av översvämningar från havet utarbetas för varje område där betydande
översvämningsrisker föreligger på kusten. På ett avrinningsområde som sträcker sig över
två eller flera närings-, trafik- och miljöcentralers verksamhetsområde sköts beredningen av
riskhanteringsplanen av en närings-, trafik- och miljöcentral, som bestäms genom förordning
av statsrådet. Om samma område är utsatt för översvämningsrisk som beror på översvämning
från ett vattendrag och stigande havsvattenstånd, kan riskhanteringsplanerna för
avrinningsområdet och kusten utarbetas som en enda plan.
8. Det myndighetssamarbete som behövs för att utarbeta planer för hantering av översvämningsrisker
från vattendrag och havet ordnas i ett samarbetsorgan som kallas översvämningsgrupp.
En översvämningsgrupp bildas för ett sådant avrinningsområde där det på
grund av den preliminära bedömningen av översvämningsrisker har angetts ett eller flera
områden där betydande översvämningsrisk föreligger samt för varje område där betydande
översvämningsrisk föreligger på kusten. Beslut om översvämningsgruppens sammansättning
fattas av jord- och skogsbruksministeriet på framställning av landskapsförbundet. I
översvämningsgruppen ingår företrädare för närings-, trafik- och miljöcentralen eller -
centralerna på avrinningsområdet samt berörda kommuner, landsförbund och lokala räddningsväsenden.
Översvämningsgruppen följer och styr allmänt beredningen av planen för
hantering av översvämningsrisker samt behandlar förslaget till riskhanteringsplan och utlåtandena
och åsikterna om förslaget. Översvämningsgruppen sköter organiseringen av den
växelverkan med olika intresseinstanser som behövs under planeringen.
9. Närings-, trafik- och miljöcentralen sköter i samarbete med den samordnande myndighet
som avses i lagen om vattenvårdsförvaltningen samordningen av planeringen av hanteringen
av översvämningsrisker och vattenvårdsplaneringen på det sätt som föreskrivs i la-
73

gen.
10. Jord- och skogsbruksministeriet anger områden där betydande översvämningsrisk föreligger
på avrinningsområdena och kusten på förslag av närings-, trafik- och miljöcentralerna
och godkänner riskhanteringsplanerna utifrån de planförslag som närings-, trafik- och miljöcentralerna
utarbetat och översvämningsgrupperna behandlat.
11. Planerna för hantering av översvämningsrisker från vattendrag och havet ska samordnas
med landskapsprogrammen och den övriga planeringen i landskapet. Samordningen sköts
av landskapsförbundet. Landskapsförbundet kan leda det samarbete som hänför sig till
riskhanteringsplaneringen i översvämningsgruppen. Närings-, trafik- och miljöcentralen begär
utlåtande av landskapsförbundet om förslaget till plan för hantering av översvämningsrisker
som föranleds av översvämningar från vattendrag och havet. På så sätt säkerställs
att planen så bra som möjligt kan samordnas med landskapsprogrammen och deras genomförandeplaner.
Om jord- och skogsbruksministeriet anser att en plan för hantering av
översvämningsrisker borde godkännas med ett innehåll som avviker från landskapsförbundets
utlåtande, ska ministeriet förhandla med landskapsförbundet samt motivera orsakerna
till avvikelsen i sitt beslut om godkännande av riskhanteringsplanen.
12. Kommunen gör en preliminär bedömning av de översvämningsrisker som föranleds av
dagvattenöversvämningar på dess område, anger områden där betydande risker för dagvattenöversvämning
föreligger, utarbetar nödvändiga kartor över översvämningshotade områden
och över översvämningsrisker samt en plan för hantering av dagvattenöversvämningsrisker.
Vid förfarandet iakttas i tillämpliga delar vad som föreskrivs om planläggning i
markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Närings-, trafik- och miljöcentralen bistår
kommunerna när de planerar hanteringen av dagvattenöversvämningar och sammanställer
sammandrag av de preliminära bedömningarna av dagvattenöversvämningsrisker och av
riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar för rapporteringen samt tillställer jord-
och skogsbruksministeriet planerna för hantering av risker som föranleds av dagvattenöversvämningar.
11.1.5 Målen för hanteringen av översvämningsrisker
Enligt artikel 7 i översvämningsdirektivet ska medlemsstaterna fastställa lämpliga mål för riskhantering
av översvämningsrisker för de områden där betydande översvämningsrisker föreligger. I
målen ska man inrikta sig på att minska de möjliga ogynnsamma följderna av översvämning för
människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk verksamhet och, om så anses lämpligt, på
icke-strukturella initiativ och/eller på att minska sannolikheten för översvämningar.
Målen för hanteringen av översvämningsrisker kan anses ligga på två plan. Vissa allmänna mål
bör fastställas på riksnivå, medan det åter är motiverat att fastställa de mera detaljerade målen på
regional nivå. För närvarande ingår riksomfattande mål t.ex. i de riksomfattande målen för områdesanvändningen,
där det bl.a. konstateras att nybyggande inte ska placeras i områden med översvämningsrisk.
På riksomfattande nivå har det redan tidigare getts rekommendationer om lägsta
bygghöjd för permanent bosättning (Ympäristöopas 52).
Arbetsgruppen anser det viktigt att de nivåer på översvämningsskyddet som förutsätts av riskobjekt
av olika typer fastställs i ett riksomfattande strategiarbete. Förutom den permanenta bosättningen
ska fastställandet av risknivåer gälla olika objekt som är viktiga för samhället. Avsikten är
ändå inte att lätta upp de rekommendationer som nu används för den permanenta bosättningen
och som baserar sig på att de lägsta bygghöjderna ska fastställas så att en översvämning som
återkommer en gång på 100–200 inte orsakar skador. Översvämningsriskerna i fråga om objekt
som eventuellt medför fara för miljön i en översvämningssituation granskas med stöd av miljöskyddslagstiftningen
i miljötillstånden för verksamheterna. De regionala mål som beslut fattas om i
samband med planeringen av hanteringen av översvämningsrisker ska eftersträva totalekonomi
när man ser till hela avrinningsområdet.
74

Förslag
13. I det riksomfattande strategiarbetet fastställs de eftersträvade nivåerna på översvämningsskyddet
för samhällen och funktioner som är viktiga för samhället på enhetliga grunder. Bestämmelser
om de allmänna eftersträvade nivåerna på översvämningsskyddet utfärdas i en
förordning som ges med stöd av lagen.
14. I planerna för hantering av översvämningsrisker anges nivåer på översvämningsskyddet för
samhällen och andra skadeobjekt som är noggrannare än de riksomfattande linjerna samt
den acceptabla återstående risken när man strävar efter att minimera de totala skadorna på
avrinningsområdet.
11.1.6 Samordning av planeringen av översvämningsriskhanteringen och vattenvårdplaneringen
Översvämningsdirektivet är parallellt med ramdirektivet för vatten (2000/60/EG): i punkt 17 i direktivets
ingress konstateras att framtagningen av förvaltningsplaner för avrinningsdistrikt och av planer
för hantering av översvämningsrisker ingår i en enhetlig förvaltning av avrinningsområden (integrated
river basin management). De två processerna bör därför utnyttja de ömsesidiga möjligheterna
till gemensamma synergieffekter och fördelar, med beaktande av miljömålen i ramdirektivet
för vatten, och säkerställa effektivitet och förnuftig användning av resurserna.
Kartor över översvämningshotade områden och över översvämningsrisker samt planer för hantering
av översvämningsrisker ska utarbetas så att den information de innehåller stämmer överens
med den information som presenterats i förvaltningsplanerna. Också samråd enligt översvämningsdirektivet
ska samordnas med samråd enligt ramdirektivet för vatten. I praktiken är avsikten
att ordna samråd om riskhanteringsplanerna tillsammans med förvaltningsplanerna.
Enligt artikel 9 är det också möjligt att integrera riskhanteringsplanerna med översynerna av förvaltningsplanerna,
men arbetsgruppen ansåg inte att detta är ändamålsenligt i finländska förhållanden.
Betydande översvämningsrisker föreligger från endast en del av vattendragen och dessutom
skulle den avrinningsområdesaspekt som framhävs i planeringen av hantering av översvämningsrisker
ha krävt en omorganisering av den redan fungerande vattenvårdsplaneringen. Vid hanteringen
av översvämningsrisker behövs också starkt samarbete med områdesplaneringen och
räddningsväsendet, och det verkar inte ändamålsenligt att ta med dessa nya instanser i de redan
nu omfattande samarbetsgrupperna för vattenvården.
Vattenvårdsplaneringens miljömål beaktas i planeringen av hantering av översvämningsrisker, så
det är nödvändigt att försöka hitta åtgärder som i mån av möjlighet skulle betjäna målen för bägge
planerna. Miljöaspekten är också en central del av den moderna översvämningsriskhanteringen: i
stället för traditionella översvämningsskyddslösningar betonas förebyggandet av nya översvämningsriskobjekt
genom områdesplanering, förebyggande av översvämningar genom att översvämningsvatten
fördröjs på avrinningsområdet samt fungerande översvämningsvarningssystem och
räddningsväsendets lösningar. Av vattenvårdsåtgärderna bidrar också många iståndsättningsåtgärder,
våtmarker och skyddszoner till att översvämningsvattnet fördröjs. Alltid sammanfaller ändå
inte intressena.
I den nya lagen om hantering av översvämningsrisker föreskrivs att förvaltningsplanernas miljömål
ska beaktas i planerna för hantering av översvämningsrisker. I lagen om vattenvårdsförvaltningen
borde det på motsvarande sätt föreskrivas att hanteringen av översvämningsrisker ska beaktas i
vattenvårdsplaneringen.
Förslag
15. Utarbetandet av planer för hantering av översvämningsrisker och vattenvårdsplaneringen
samordnas tillräckligt så att gemensamt material och gemensamma samrådsförfaranden
kan utnyttjas vid bägge planeringsförfarandena. Man försöker också samordna åtgärderna i
75

planerna. De miljömål som satts i förvaltningsplanerna beaktas i planerna för hantering av
översvämningsrisker.
16. Till lagen om vattenvårdsförvaltningen fogas en bestämmelse enligt vilken även målen för
hanteringen av översvämningsrisker beaktas i förvaltningsplanerna.
11.1.7 Samråd och information
Enligt artikel 10 i översvämningsdirektivet ska medlemsstaterna uppmuntra berörda parter att
medverka aktivt i utarbetandet av riskhanteringsplanerna. Arbetsgruppen anser att det är viktigt
med tillräcklig växelverkan och kommunikation i alla faser i planeringen av hanteringen av översvämningsrisker.
Allmänheten bör höras även om den preliminära bedömningen av översvämningsrisker
och det därpå grundade förslaget till angivande av områden där betydande översvämningsrisker
föreligger, trots att direktivet inte direkt förpliktar till detta. De första samråden skulle
således ordnas redan 2011, och till övriga delar skulle samrådet i fråga om planeringen av hanteringen
av översvämningsrisker samordnas med och vid behov integreras med tidtabellerna och
förfarandena under vattenvårdsplaneringens följande planeringsomgång. Närings-, trafik- och miljöcentralen
skulle ordna samråd om förslagen till förvaltningsplan och riskhanteringsplan samtidigt,
så att bl.a. invånarna och näringsidkarna på området ska få en så heltäckande bild som möjligt av
de åtgärder som planerats på området. Avsikten är också att minska det administrativa arbetet i
samband med samråden.
Förslag
17. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska ge alla möjlighet att bekanta sig med och uttala sin
åsikt om förslaget till angivande av områden där betydande översvämningsrisk från vattendrag
eller havet föreligger samt om förslaget till plan för hantering av översvämningsrisker
jämte bakgrundshandlingar. Närings-, trafik- och miljöcentralen begär också nödvändiga utlåtanden
av olika myndigheter. Kommunen ordnar på motsvarande sätt samråd om planeringen
av hanteringen av dagvattenöversvämningsrisker med iakttagande i tillämpliga delar
av de förfaranden som föreskrivits för planläggningen.
18. Samråd om den preliminära bedömningen av översvämningsrisker och om förslaget till områden
där betydande översvämningsrisker föreligger ordnas redan 2011. Till övriga delar
samordnas samrådsförfarandena enligt översvämningsdirektivet med vattenvårdsplaneringens
samrådsförfaranden.
19. Information om samråd och framläggande av material samt om godkända planer för hantering
av översvämningsrisker publiceras också i regionens tidningar. De godkända riskhanteringsplanerna
publiceras i elektronisk form. Kartor över översvämningshotade områden
och över översvämningsrisker publiceras och information om dem ges genast när de blivit
klara och alltså redan innan kartorna publiceras som en del av de godkända riskhanteringsplanerna.
11.1.8 Riskhanteringsplanernas konsekvenser för myndigheterna
I enlighet med översvämningsdirektivet avgörs inte i riskhanteringsplanerna på ett bindande sätt
vilka åtgärder som ska vidtas för att förebygga och minska översvämningsriskerna. De statliga och
kommunala myndigheterna samt regionutvecklingsmyndigheterna ska dock i tillämpliga delar beakta
godkända planer för hantering av översvämningsrisker i sitt beslutsfattande, i sina planer och i
sina åtgärder i anslutning till nyttjande av vattnen. I speciallagstiftning som vattenlagen, miljöskyddslagen
och markanvändnings- och bygglagen ska man dessutom kunna ta in preciserande
bestämmelser om hur riskhanteringsplanerna ska beaktas.
76

Förslag
20. I den nya lagen om hantering av översvämningsrisker föreskrivs att de statliga och kommunala
myndigheterna och regionutvecklingsmyndigheterna i sin verksamhet i tillämpliga delar
ska beakta de planer för hantering av översvämningsrisker från vattendrag och havet som
jord- och skogsbruksministeriet godkänt samt de planer för hantering av dagvattenöversvämningsrisker
som kommunen godkänt.
21. I speciallagstiftning som vattenlagen, miljöskyddslagen och markanvändnings- och bygglagen
intas vid behov preciserande bestämmelser om hur planerna för hantering av översvämningsrisker
ska beaktas som ett led i beslutsfattandet och planeringen enligt speciallagen.
11.1.9 Behöriga myndigheter
Enligt artikel 3.2 i översvämningsdirektivet ska medlemsstaterna utse behöriga myndigheter för
genomförandet av direktivet. Med utseende av behöriga myndigheter avses att myndigheterna ska
anmälas till kommissionen i samband med rapporteringen om tillämpningen av översvämningsdirektivet.
Förslag
22. De behöriga myndigheter som tillämpningen av översvämningsdirektivet förutsätter och deras
huvudsakliga uppgifter är i enlighet med vad som angetts ovan i detta avsnitt:
− jord- och skogsbruksministeriet styr och följer verkställigheten av den nya lagen om hantering
av översvämningsrisker, anger områden där betydande risker för översvämningar från
vattendrag och havet föreligger, beslutar om översvämningsgruppernas sammansättning
för det samarbete som behövs när hanteringen av översvämningsrisker planeras samt godkänner
riskhanteringsplanerna,
− miljöministeriet, inrikesministeriet och kommunikationsministeriet deltar i styrningen och
uppföljningen av den nya lagen om hantering av översvämningsrisker i samarbete med
jord- och skogsbruksministeriet,
− närings-, trafik- och miljöcentralerna ansvarar för planeringen av hanteringen av översvämningsrisker
på avrinningsområdena och kusten inom de egna verksamhetsområdena,
− Finlands miljöcentral sköter de uppgifter som jord- och skogsbruksministeriet bestämmer
och Meteorologiska institutet de uppgifter som kommunikationsministeriet bestämmer för
verkställigheten av den nya lagen om hantering av översvämningsrisker,
− landskapsförbundet deltar i planeringen av hanteringen av översvämningsrisker enligt den
nya lagen om hantering av översvämningsrisker och i den allmänna styrningen av planeringen,
− det lokala räddningsväsendet deltar i planeringen av hanteringen av översvämningsrisker
enligt den nya lagen om hantering av översvämningsrisker inom det egna ansvarsområdet
och i den allmänna styrningen av planeringen,
− myndigheterna i kommunen deltar i fråga om översvämningar från vattendrag och havet i
planeringen enligt den nya lagen om hantering av översvämningsrisker inom det egna ansvarsområdet
och i den allmänna styrningen av planeringen samt ansvarar till alla delar för
planeringen av hanteringen av översvämningsrisker i anslutning till dagvattenöversvämningar,
− statliga och kommunala myndigheter är enligt den nya lagen om hantering av översvämningsrisker
skyldiga att i sin verksamhet i tillämpliga delar beakta godkända planer för hantering
av översvämningsrisker.
77

11.1.10 Uppgifter för planeringsmyndigheternas bruk
För att planera hanteringen av översvämningsrisker behövs omfattande information från olika aktörer.
Information som är nödvändig för kartläggningen av översvämningshotade områden är speciellt
höjdmodeller, och för kartläggningen av översvämningsrisker behövs information om bl.a.
energinätverk samt trafik- och vattentjänstsystem. Närings-, trafik- och miljöcentralerna samt de
kommunala myndigheter som ansvarar för planeringen av hanteringen av dagvattenöversvämningsrisker
bör få den information de behöver av myndigheter och inrättningar som tillhandahåller
offentliga tjänster till skäligt pris, som högst motsvarar kostnaderna för att ta fram informationen.
Erhållandet av uppgifter från privata instanser ska fortfarande basera sig på frivillighet.
Förslag
23. Myndigheter och inrättningar som tillhandahåller offentliga tjänster ska avgiftsfritt eller till
kostnaderna för att ta fram informationen tillställa närings-, trafik- och miljöcentralerna och
kommunerna andra uppgifter än personuppgifter som behövs för att planera hanteringen av
översvämningsrisker.
11.1.11 Rapportering till kommissionen
EU-kommissionen bereder som bäst rapporteringsformat för översvämningsdirektivet tillsammans
med en grupp som sammanställts av medlemsländernas företrädare. Avsikten är att de tekniska
formaten ska godkännas minst två år före tidsfristerna enligt direktivet. Inom EU har man redan i
flera års tid utvecklat det s.k. WISE-systemet (Water Information System for Europe) för att samla
in information om de europeiska vattnen. Avsikten är att WISE ska omfatta all information som
EU:s vattenpolitik ger i anslutning till vatten. Således är avsikten att utnyttja systemet även vid rapporteringen
enligt översvämningsdirektivet.
Datumen för rapportering, anmälan och information enligt direktivet är följande:
− 26.11.2009: de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa
direktivet (artikel 17)
− 26.5.2010: behöriga myndigheter och förvaltningsenheter (artikel 3)
− 22.3.2012, och därefter vart sjätte år: preliminär bedömning av översvämningsrisker (artiklarna
4 och 15)
− 22.3.2014, och därefter vart sjätte år: kartor över översvämningshotade områden och över
översvämningsrisker (artiklarna 6 och 15)
− 22.3.2016, och därefter vart sjätte år: planer för hantering av översvämningsrisker (artiklarna
7 och 15)
− 22.12.2010, övergångsåtgärder (artikel 13)
Huvudprincipen är att all information som rapporteras till kommissionen är offentlig. Sålunda kan
samma information som rapporteras till kommissionen också utnyttjas i den nationella kommunikationen.
Kommissionen har dock godkänt undantag för vissa medlemsländer i fråga om offentligheten
för en del uppgifter. Man kan bli tvungen att använda sig av dylika undantag när det gäller rapporteringen
om uppgifter om skaderisk för dammar och vattentäkters läge.
Förslag
24. Finlands miljöcentral sköter under jord- och skogsbruksministeriets styrning rapporteringen
om de åtgärder som översvämningsdirektivet kräver till kommissionen, vilket i praktiken betyder
att uppgifterna levereras till WISE-systemet. Finlands miljöcentral publicerar också de
riskhanteringsplaner som jord- och skogsbruksministeriet och, i fråga om dagvattenöversvämningar,
kommunerna godkänt.
78

11.1.12 Lagstiftningsförslag
I bilaga 5 till rapporten har utgående från ovan nämnda förslag utarbetats ett utkast till huvudsakliga
bestämmelser i den nya lagen om hantering av översvämningsrisker jämte motivering.
11.2 Övrig utveckling av hanteringen av översvämningsrisker
Förutom de förslag som gäller genomförandet av översvämningsdirektivet föreslår arbetsgruppen
följande i syfte att utveckla hanteringen av översvämningsrisker.
11.2.1 De statliga myndigheternas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker
Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter vid hanteringen av översvämningsrisker bör definieras
klarare än de regionala miljöcentralernas motsvarande uppgifter i den nuvarande lagen om
miljöförvaltningen.
Förslag
25. Närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter utöver de uppgifter som avses ovan i avsnitt
11.1.4 rekommendationer om samordning av regleringar och avtappningar i vattendrag.
När en översvämning hotar och under en översvämning ser centralen till att myndigheterna
samarbetar och styr de åtgärder som vidtas i vattendraget. Närings-, trafik- och miljöcentralen
främjar översvämningsskydd och andra åtgärder som förbättrar hanteringen av översvämningsrisker
genom att ge kommuner och andra samarbetsinstanser planeringshjälp för
att genomföra översvämningsskyddskonstruktioner och vattendragsåtgärder samt genom
att besluta om beviljande av statligt finansieringsstöd för konstruktioner och åtgärder. Bestämmelser
om de uppgifter som uppräknas ovan föreslås i den nya lagen om hantering av
översvämningsrisker. Ett utkast till den utgör bilaga 5 till rapporten.
11.2.2 Planering av hanteringen av översvämningsrisker
Arbetsgruppens förslag för att genomföra planeringen enligt översvämningsdirektivet ingår i avsnitt
11.1. Förslagen nedan hänför sig till annan utveckling av planeringen av översvämningsriskhanteringen.
Nuläget i fråga om planeringen, som utgör bakgrund till förslagen, beskrivs i avsnitt 8.2.
Förslag
26. Översvämningsrisker beaktas bättre än nu i landskapsplanläggningen, general- och detaljplanläggningen
samt styrningen och övervakningen av byggandet, med beaktande av även
statsrådets beslut om revidering av de riksomfattande målen för områdesanvändningen
som trädde i kraft 1.3.2009. I planläggnings- och bygglovsförfarandet beaktas bättre än nu
miljöförvaltningens rekommendationer och utlåtanden om lägsta bygghöjder. Högvattenfåror
och andra ovanjordiska konstruktioner betonas som metoder för att hantera dagvatten.
27. I planerna för hantering av översvämningsrisker identifieras de objekt där det behövs mera
detaljerad planering för att hantera översvämningsriskerna. Den detaljerade planeringen
kan omfatta åtgärder som också ingår i planen för räddningsväsendet enligt 9.1 § i räddningslagen
för översvämningssituationer. I åtgärderna ingår förutom att organisera samarbete
mellan myndigheterna också enligt behov hantering av de resurser som behövs för
räddningsverksamhet i anslutning till översvämningar.
28. I planen för hantering av översvämningsrisker ingår vid behov en framställning till det lokala
räddningsväsendet om utarbetande av en plan för räddningsväsendet för ett översvämningsriskområde.
En sådan plan för räddningsväsendet kan också innehålla en mera detal-
79

jerad plan för hantering av översvämningsrisker som enligt behov utarbetas för ett översvämningsriskområde.
29. Samordningen av åtgärder som påverkar vattenföringen i vattendraget och organiseringen
av myndigheternas samarbete i händelse av en översvämningssituation på avrinningsområdesnivå
tas in som en del i planen för hantering av översvämningsrisker. Planeringen av
åtgärder som behövs i en översvämningssituation, t.ex. behovet av tillfälliga översvämningsskyddskonstruktioner,
deras användningsobjekt och typen av konstruktioner, intas i
den mera detaljerade planering som enligt behov görs för att skydda riskobjekt.
30. I planen för hantering av översvämningsrisker fastställs på förhand från vilket lokalt räddningsväsende
räddningsledaren kommer i sådana fall där översvämningen täcker flera
räddningsväsendes områden. De lokala räddningsväsendena ingår sinsemellan ett separat
avtal om det ledningsansvar som fastställts i riskhanteringsplanen.
31. Det riksomfattande översvämningsvarningssystemet och översvämningslägestjänsten bör
utvecklas i samarbete mellan Meteorologiska institutet, Finlands miljöcentral, närings-, trafik-
och miljöcentralerna och övriga instanser (kommunikationsministeriet, inrikesministeriet,
jord- och skogsbruksministeriet, miljöministeriet) som en del av LUOVA-projektet. Den gemensamma
översvämningslägestjänsten borde täcka informationsbehoven vid vattendrags-,
havsvatten- och dagvattenöversvämningar.
− Tjänsten ska tillhandahålla prognoser och aktuell lägesinformation centraliserat.
− De olika instanserna (närings-, trafik- och miljöcentralerna, räddningsområdena, innehavarna
av regleringstillstånd och övriga verksamhetsidkare enligt egen prövning) borde
fastställa kriterier för den information de behöver (varningsgränser och larmgränser för
observationer av och prognoser för vattenstånd, vattenföring och nederbörd), och systemet
borde skicka varningar i överensstämmelse med kriterierna till alla som behöver
dem.
− Lägesbilden ska betjäna såväl myndigheter, verksamhetsidkare som enskilda medborgare.
− För räddningsväsendets behov bör översvämningslägestjänstens utvecklas så att den
erbjuder aktuella prognoser och lägesinformation på ett kartunderlag av vilket också
framgår kända riskobjekt.
− Den lokala och avrinningsområdesspecifika översvämningslägesbilden är en del av den
riksomfattande översvämningslägestjänsten.
32. Även på de områden som inte anges som områden där betydande dagvattenöversvämningsrisk
föreligger förbättras den totala hanteringen av dagvatten genom att kommunernas
översiktliga planering av dagvattenhanteringen främjas. I utarbetandet av översiktsplanen
deltar också det lokala räddningsväsendet och planen kan göras till en del av utredningarna
för generalplanen.
11.2.3 Åtgärder i en översvämningssituation
De nuvarande myndighetsuppgifterna i en översvämningssituation som ligger bakom förslagen
beskrivs i avsnitt 8.4.
Förslag
33. Närings-, trafik- och miljöcentralen ansvarar i en översvämningssituation för de åtgärder
som vidtas i vattendraget för att hindra översvämningsskador, dvs. exempelvis användningen
av isbommar, issågning och bortgrävning av isdammar samt upplösning av isdammar
och kravisproppar genom sprängning före en översvämningssituation uppstår. I de vattendrag
(Kymmene älv, Esse å), där det i anslutning till skötseln av de regleringar som sta-
80

ten ansvarar för regelbundet har utförts förebyggande sprängningar för att hindra översvämningsskador
borde man dock försöka undanröja översvämningsrisken med andra metoder.
I framtiden låter man utomstående utföra sprängningsarbeten.
34. I fråga om resultatstyrningen av räddningsväsendet fäster inrikesministeriet uppmärksamhet
vid räddningsverksamheten i anslutning till översvämningar i samband med övervakningen
av servicenivåbesluten. Jord- och skogsbruksministeriet fäster i ett gemensamt
ställningstagande riktat till närings-, trafik- och miljöcentralerna och de lokala räddningsväsendena
deras uppmärksamhet vid de uppgifter som hör till räddningsverksamheten i en
översvämningssituation och vid beaktandet av uppgifterna när räddningsverksamheten
planeras. Det är inte nödvändigt att föreskriva särskilt om det lokala räddningsväsendets
uppgifter i en översvämningssituation. I en översvämningssituation hör till räddningsverksamheten
de uppgifter som den myndighet som leder räddningsverksamheten anser nödvändiga
med stöd av räddningslagen.
35. Räddningsledaren ska meddela de myndigheter och andra instanser som ska agera i en
översvämningssituation att räddningsverksamhet inleds och om det ledningsansvar som
hör till den samt att en eventuell ledningsgrupp tillsatts. Den räddningsledare, som stöd av
det avtal som avses i förslag 29 har ledningsansvaret i översvämningssituationer som
sträcker sig över flera räddningsväsendes verksamhetsområden, ska göra motsvarande
anmälan även till de andra lokala räddningsväsenden som nämns i avtalet.
36. Närmare överenskommelse om förfarandet för att få hjälp som försvarsmakten tillhandahåller
ska ingås på lokal nivå mellan räddningsväsendet och försvarsmakten (militärlänets
stab).
37. Vid närings-, trafik- och miljöcentralerna upprättas ett beredskapsjoursystem, med vars
hjälp räddningsväsendet och andra instanser har tillgång till centralens vattendrags- och
havsexpertis. En utredning om organiseringen av jourverksamheten ingår i riskhanteringsplanerna.
38. Vid Finlands miljöcentrals hydrologiska tjänst upprättas ett beredskapsjoursystem. Finlands
miljöcentrals miljöskadejour befrias från uppgiften att fungera som larmförmedlande myndighet
vid översvämningsolyckor och dammskador.
11.2.4 Kostnaderna för genomförande av översvämningsdirektivet och statligt finansieringsstöd
Inom de närmaste åren är avsikten i Finland att oberoende av genomförandet av översvämningsdirektivet
förbättra beredskapen för stora översvämningar t.ex. genom att kartlägga översvämningsområden
samt utarbeta planer för att begränsa skador som stora översvämningar orsakar bostadsområden
och särskilt viktiga objekt. Genomförandet av översvämningsdirektivet bedöms inte
medföra några betydande extra kostnader. Exempelvis översvämningsvarningssystemet och -
lägestjänsten utvecklas för att genomföra strategin för tryggande av samhällets vitala funktioner.
Kartläggningen av de viktigaste kända översvämningsriskobjekten och hanteringen av översvämningsrisker
kan uppskattas kräva ungefär 50 årsverken inom miljöförvaltningen och ungefär 5 miljoner
euro av statens budgetmedel. Dessa uppgifter utförs genom att inrikta de resurser som står
till förfogande för vattenresursåtgärder.
Kommunerna deltar i genomförandet av översvämningsdirektivet inom ramen för sina resurser.
Enligt förhandsuppskattningar finns det endast några betydande dagvattenöversvämningsrisker, så
den planering som hänför sig till dem borde inte som helhet orsaka kommunerna någon betydande
extra belastning. Utgående från översvämningskartorna kan dock risken beaktas noggrannare än
nu vid planläggningen och i bygglovsbesluten. På vissa planlagda områden kan förändringar i väder-
och vattenförhållandena och noggrannare bedömning än tidigare av översvämningsriskerna
81

kräva att kommunerna satsar på antingen att skydda översvämningsområdena eller planera tillfälliga
översvämningsskyddsåtgärder. Dessa konsekvenser kan dock bedömas närmare först när
översvämningskartorna och riskhanteringsplanerna blir färdiga.
Skyddet av områden och funktioner som är utsatta för översvämningar medför i varje fall kostnader
för fastighetsägarna, kommunerna och staten när klimatet förändras. Kostnaderna för översvämningsskyddskonstruktioner
och andra motsvarande åtgärder klarnar först under planeringen av
hanteringen av översvämningsrisker. Deras storleksklass kan beroende på de åtgärder som väljs
uppskattas variera mellan några tiotals och upp till hundra miljoner euro. När en översvämning
inträffar minskar dock rätt valda åtgärder skadorna och kostnaderna för dem, som i varje fall skulle
vara betydligt större än kostnaderna för beredskapen i en situation där inga beredskapsåtgärder
vidtagits. När man granskar kostnaderna måste man beakta att strävan med åtgärder som vidtas i
vattendragen är att åstadkomma nytta även med tanke på andra användningsändamål.
Förslag
39. Statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001) ändras så att av
statens medel kan oberoende av översvämningstyp beviljas stöd för åtgärder som förbättrar
hanteringen av översvämningsrisker. Alternativt föreskrivs om stödjande av åtgärder för
att förbättra hanteringen av översvämningsrisker genom en speciallag. En ändring av bestämmelserna
om stöd bereds i samband med beredningen av den förordning som gäller
genomförande av översvämningsdirektivet (förslag 41). För stödet reserveras tillräckliga
anslag med beaktande av även klimatförändringens ökande inverkan på översvämningsriskerna.
11.2.5 Skyddande av samhällen mot översvämningsskador
Översvämningsskyddet i samhällena borde utvecklas så att ägarna till bebyggda fastigheter vid
behov kunde förpliktas att delta i åtgärder som är nödvändiga för att skydda flera fastigheter mot
översvämningsskador. Förpliktande åtgärder vore nödvändiga när det inte är möjligt eller ändamålsenligt
att skydda området med fastighetsspecifika lösningar. I arbetsgruppen har man behandlat
alternativ där statliga myndigheter eller kommunen skulle ha rätt eller skyldighet att vidta åtgärder
för att utreda på vilket sätt översvämningsskyddet i samhället borde ordnas. Dessutom har
man tagit upp möjligheten att föreskriva om ansvar för översvämningsskydd för en lagstadgad
sammanslutning av markägare. Arbetsgruppen har dock inte lagt något förslag om hur saken som
helhet borde lösas i lagstiftningen. I det förslag till lag om hantering av översvämningsrisker som
utgör bilaga 5 till rapporten ingår ett utkast till bestämmelse enligt vilken kommunen enligt prövning
kunde vidta åtgärder i ovan nämnda situationer.
Förslag
40. I lagstiftningen bör intas bestämmelser om ett förfarande genom vilket översvämningsskyddet
i ett samhälle som består av bebyggda fastigheter och olika verksamheter vid behov
kan ordnas på ett för markägarna förpliktande sätt. I lagen bör också föreskrivas om rätt till
de områden som behövs för att genomföra översvämningsskyddet. Dessutom bör de
markägare som har nytta av översvämningsskyddet kunna åläggas att delta i kostnaderna
för planeringen, genomförandet och underhållet av översvämningsskyddet.
11.2.6 Arbetsgruppens övriga förslag och ställningstaganden
41. Den fortsatta beredningen av genomförandet av översvämningsdirektivet. Jord- och
skogsbruksministeriet tillsätter en arbetsgrupp som får i uppgift att
− fastställa kriterier på betydande översvämningsrisk samt eftersträvad nivå på översvämningsskyddet
för funktioner som är vitala för samhället på enhetliga grunder (se förslag
82

13),
− bereda ett förslag till förordning om hantering av översvämningsrisker som ska utfärdas
med stöd av den lag som stiftas för att genomföra översvämningsdirektivet.
Med tanke på beredningen av förordningen är det ändamålsenligt att ministeriet informerar
förordningsarbetsgruppen under beredningen av regeringens proposition med förslag till
den lag som stiftas för att genomföra översvämningsdirektivet.
42. Beaktande av förändringen i de hydrologiska förhållandena i vattenlagstiftningen. I
samband med att förordningen bereds (förslag 41) bör man utreda behovet av och möjligheterna
att revidera vattenlagen så att det blir möjligt att vid tillståndsprövningen och översyn
av gällande tillstånd beakta förändringar i de hydrologiska förhållandena som redan inträffat
eller som kan förutses med tillräcklig sannolikhet. I anslutning till detta bör man utreda
de legislativa och tekniska förutsättningarna att få till stånd en sådan plan som omfattar
hela avrinningsområdet eller en ”avtappningsstadga för vattendraget” med stöd av vilken
tillsynsmyndigheten kunde ålägga tillståndsinnehavarna att reglera vattendraget eller använda
andra konstruktioner som påverkar vattenståndet och vattenföringen för att förebygga
eller minska översvämning och å andra sidan olägenheter som beror på torka.
43. Utvecklande av markavvattning och andra vattenhushållningsåtgärder. Översvämningsrisken
kan minskas genom att man planerar och genomför markavvattningsåtgärder,
t.ex. skyddszoner, våtmarker och sedimenteringsbassänger, så att översvämningsvatten
kan fördröjas på avrinningsområdet för att kapa flödestopparna. Genom lösningar som är
välplanerade med tanke på kontrollen över vattenhushållningen är det också möjligt att
minska belastningen på vattendragen. Merparten av markavvattningsprojekten och andra
åtgärder som förbättrar skyddet av vattnen genomförs med statligt stöd. Jord- och skogsbruksministeriet
borde utreda på vilket sätt det är nödvändigt att utveckla lagstiftningen och
den övriga styrningen för att behoven av att minska översvämningsriskerna ska beaktas tillräckligt
i markavvattningsprojekt som betjänar jordbruket, skogsbruket och torvproduktionen.
44. Ersättande av översvämningsskador. Systemet för ersättande av översvämningsskador
borde utvecklas så att byggnads- och lösöresskador som beror på översvämningar från
vattendrag samt havs- och dagvattenöversvämningar kan ersättas på ett heltäckande sätt
oberoende av översvämningstyp, på klara grunder och inom rimlig tid för den skadelidande.
Arbetsgruppen understöder en modell som baserar sig på översvämningsskadearbetsgruppens
förslag (arbetsgruppspromemoria JSM 2006:16), där översvämningsskadorna ersätts
ur skadeförsäkringar på samma sätt som egendomsskador i allmänhet.
45. Beaktande av klimatförändringen i markanvändnings- och bygglagstiftningen. Översvämningshot
har börjat beaktas betydligt bättre i områdesplaneringen i och med den revidering
av de riksomfattande målen för områdesanvändningen som trädde i kraft 1.3.2009.
Trots att det ännu inte är möjligt att bedöma vilken inverkan revideringen haft, anser arbetsgruppen
för översvämningsrisker inte att det i detta skede är nödvändigt att översvämningshot
ska definieras klarare än nu i markanvändnings- och bygglagen och -förordningen,
vilket bl.a. storöversvämningsarbetsgruppen (arbetsgruppspromemoria JSM 2003:6) har föreslagit.
46. Beaktande av specialobjekt i områdesplaneringen. Genom handledning främjas att de
eftersträvade risknivåer som ska fastställas för funktioner som är viktiga för samhället och
andra specialobjekt i det riksomfattande strategiarbetet förverkligas i områdesplaneringen
och tillståndsprövningen. Specialobjekt är bl.a. svårevakuerade sjukhus och ålderdomshem,
infrastruktur som är viktig för samhället, t.ex. trafik- och teleförbindelser, eldistributionsnätverk,
vattentäkter och vattenverk och avloppsreningsverk samt objekt som i en
översvämningssituation utgör hot mot miljön, t.ex. anläggningar som hanterar och lagrar
farliga ämnen samt avstjälpningsplatser.
83

47. Forskning och utveckling. Det behövs forskning för att uppskatta de förändringar som inträffar
i översvämningar som återkommer en gång på 20–250 år så att det blir möjligt att
vidta rätta anpassningsåtgärder i fråga om regleringen av vattendrag och avvärjande av
översvämningar när väder- och vattenförhållandena ändras samt att närmare uppskatta de
lägsta rekommenderade bygghöjderna. Med hjälp av forskning bör man utreda potentiella
metoder att förbereda sig på översvämningar även med andra metoder än att bygga översvämningsskydd.
För att förbättra varningssystemen bör prognosmodellerna och de hydrologiska
övervakningssystemen utvecklas ytterligare.
48. Handledning och rådgivning. Fastighetsägarna bör erbjudas handledning och rådgivning
om beredskap för översvämningar på eget initiativ för att förebygga och minska översvämningsskadorna.
Handledning bör tillhandahållas i anslutning till kartorna över översvämningshotade
områden och kartorna över översvämningsrisker.
84

1(23)
Bilaga 4. Förslag och motiveringar till huvudsakliga bestämmelser i lagen om
hantering av översvämningsrisker
Lag om hantering av översvämningsrisker
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 § Syfte och mål
I denna lag föreskrivs om riskhanteringsförvaltningen för översvämningar och om de utredningar,
förfaranden och planer, den delaktighet och det internationella samarbete det kräver.
Lagens allmänna syfte är att minska riskerna, förebygga och lindra de ogynnsamma följderna samt
att främja beredskapen i samband med översvämningar.
Lagens mål är att hanteringen av översvämningsrisker samordnas med vården av avrinningsområdet
i övrigt, med iakttagande av hållbart nyttjande av vattentillgångarna och skyddsbehoven. Det är
också lagens mål att översvämningsriskerna samordnas med planeringen av områdesanvändningen.
Motivering
I den föreslagna lagen föreskrivs det om riskhanteringsförvaltningen för översvämningar. Lagen
ska gälla den planering som är nödvändig för hanteringen av översvämningsrisker, såsom
anskaffning av olika utredningar och innehållet i dem, beredning och godkännande av planerna
samt samarbets- och beslutsförfarandet därvidlag, samråd med allmänheten samt det internationella
samarbetet för gränsöverskridande avrinningsområden. Genom den föreslagna lagen
ska Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker
(2007/60/EG) genomföras. Lagen ska dessutom ge mera specifika föreskrifter om
de övriga riskhanteringsuppgifter som utöver de uppgifter som krävs för att genomföra direktivet
ankommer på de statliga regionförvaltningsmyndigheter som ansvarar för riskhanteringsförvaltningen
för översvämningar, dvs. på närings-, trafik- och miljöcentralerna.
Syftet med översvämningsdirektivet är att upprätta en ram för bedömning och hantering av
översvämningsrisker i syfte att minska de ogynnsamma följderna för människors hälsa, miljön,
kulturarvet och ekonomisk verksamhet i samband med översvämningar i gemenskapen. I
föreslagna 1 § 2 mom. föreskrivs om översvämningsdirektivets syfte, med beaktande av att lagens
allmänna syfte är att minska riskerna, förebygga och lindra ogynnsamma följder samt att
främja beredskapen i samband med översvämningar.
Med hantering av översvämningsrisker avses samtliga åtgärder som har till syfte att bedöma
och minska översvämningsriskerna och att hindra eller minska de ogynnsamma följderna av
översvämningar. Åtgärderna gäller till exempel bedömning av sannolikheten för översvämningar
och skadorna till följd av dem, kartläggning av områden som är utsatta för översvämningar,
upprättande av riskhanteringsplaner, information om översvämningsrisker, beaktande
av översvämningsrisker vid planeringen av områdesanvändning och byggande, varningssystem
för översvämningar, insatser vid fara för översvämning och vid översvämning, förebyggande
av översvämningar från vattendrag genom reglering och avtappning, skyddskonstruktioner
mot översvämningar, dammsäkerhet, insatser för återhämtning från översvämningar,
utnyttjande av översvämningserfarenheter samt mildrande och ersättning av följderna av översvämningsskador.
I hanteringen av översvämningsrisker som definieras ovan ingår förutom nyttjande och vård
av vattentillgångarna uppgifter som åligger olika förvaltningsområden och myndigheter och
som det finns bestämmelser om i respektive speciallag. Till exempel i markanvändnings- och
bygglagen och i räddningslagen och i förordningarna som utfärdats med stöd av dem föreskrivs
om myndigheternas sådana planerings- och styruppgifter där även översvämningsrisker
ska beaktas. Planeringssystemet för hantering av översvämningsrisker enligt den föreslagna

2(23)
lagen skulle inte i sig inverka på de uppgifter som annanstans i lag föreskrivits myndigheterna.
Det är likväl meningen att det i lagens 24 § ska föreskrivas om beaktandet av riskhanteringsplanerna
i myndigheternas verksamhet.
Till hanteringen av översvämningsrisker hör bland annat förebyggande av översvämningar
från vattendrag, skydd mot översvämningar och insatser vid översvämningar. Med förebyggande
av översvämningar från vattendrag avses konstruktioner och åtgärder som ska hindra att
översvämningar uppstår eller minska deras omfattning, däribland kvarhållande av svämvattnet
inom avrinningsområdet samt byggande och användning av konstruktioner för reglering och
avtappning av vattnet, såsom dammar och konstgjorda sjöar. Till skyddet mot översvämningar
hör konstruktioner och åtgärder som ska hindra eller minska skadorna som förorsakas av översvämningarna,
såsom byggandet av vallar, översvämningsfåror och ändring av vattendragens
vattenledningsförmåga exempelvis genom rensning av fåran. Till insatserna vid fara för översvämning
eller vid översvämning hör åtgärder i syfte att förhindra eller minska ogynnsamma
följder i samband med översvämningar, bland annat sådan reglering av vattendrag och annan
styrning genom avtappning som situationen kräver, åtgärder i vattendragen såsom förhindrande
av att det bildas dammar av issörja, installation av isbommar eller krossande av isdammar
samt räddningsverksamhet såsom evakuering av befolkningen eller skydd av olika objekt med
tillfälliga konstruktioner.
Enligt paragrafens 3 mom. är det också lagens mål att hanteringen av översvämningsrisker ska
samordnas med vården av avrinningsområdet i övrigt, med beaktande av hållbart nyttjande av
vattentillgångarna och skyddsbehoven. Med det avses utöver samordning med den vattenvård
som avses i lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) även i vidare bemärkelse beaktande
av ett hållbart nyttjande av vattentillgångarna och skyddsbehoven. När det gäller hållbart
nyttjande av vattentillgångar bör samtidigt olika användningsändamål beaktas, såsom vattenanskaffning,
fiskerinäringen, användning av vattenkraft, sjöfarten och användningen av
vattendragen till rekreation, och målen för vattenskyddet som till exempel ställs upp i statsrådets
principbeslut av 23.11.2006 om riktlinjer för vattenskyddet fram till år 2015.
Enligt översvämningsdirektivet utgör upprättandet av vårdplanerna enligt ramdirektivet för
vattenpolitiken (2000/60/EG) och riskhanteringsplanerna enligt översvämningsdirektivet delfaktorer
i den samordnade vården av avrinningsområdet. Även om förvaltningsplanen för vattenvården
i första hand görs upp för att nå god ekologisk och kemisk status, kan den för sin
del bidra till att mildra effekterna av översvämningar. Huvudsyftet med vattenvården är emellertid
inte att minska översvämningsrisker och i ramdirektivet för vattenpolitiken beaktas inte
heller framtida förändringar av riskerna för översvämningar till följd av klimatförändringarna.
Enligt översvämningsdirektivet ska möjligheterna till gemensamma synergier och gemensamma
intressen utnyttjas i riskhanteringsplaneringen och i planeringen enligt ramdirektivet
för vattenpolitiken så att miljömålen i ramdirektivet för vattenpolitiken beaktas och effektivitet
och förnuftig resursanvändning säkerställs. Syftet med samordningen är således särskilt att
förbättra effektiviteten och utbytet av information med hänsyn till de miljömål som ställs upp i
artikel 4 i ramdirektivet för vattenpolitiken.
Enligt paragrafens 3 mom. är det också lagens mål att översvämningsriskerna ska samordnas
med planeringen av områdesanvändningen. Detta ska bland annat ske när riskhanteringsplanerna
utarbetas, varvid rådande och planerad markanvändning ska beaktas. Å andra sidan ska
de godkända riskhanteringsplanerna och därtill hörande kartor över översvämningshotade områden
och kartor över översvämningsrisker beaktas i planläggning och byggande, vilket det
också särskilt ska föreskrivas om i lagen.
2 § Definitioner
I denna lag avses med
1) översvämning tillfälligt vattentäckt mark, inbegripet översvämningar som härrör från förhöjt vattenstånd
i vattendrag, förhöjt havsvattenstånd och från dagvatten,

3(23)
2) översvämningsrisk en kombination av sannolikheten för översvämning och möjliga ogynnsamma
följder för människors hälsa, säkerhet, miljön, infrastrukturen, ekonomisk verksamhet och kulturarvet
i samband med en översvämning,
3) dagvatten regn- eller smältvatten som samlas på markytan eller motsvarande ytor i tätt bebyggda
områden,
4) avrinningsområde, vattenförvaltningsområde och internationellt vattenförvaltningsområde vad
som föreskrivs i 2 och 3 § i lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004), och
5) samordnad [regional miljöcentral] den samordnande [regionala miljöcentral] i ett vattenförvaltningsområde
som avses i 6 § i lagen om vattenvårdsförvaltningen.
Motivering
I paragrafen definieras de centrala begreppen i lagen. Punkt 1 motsvarar i väsentliga drag
översvämningsdirektivets definition av översvämning. I definitionen avses med vattendrag i
enlighet med 1 kap. 1 § i vattenlagen (264/1961) och med den regeringsproposition som är
under arbete om en ny vattenlag insjö, tjärn, älv, bäck eller annat naturligt vattenområde,
konstgjord sjö, kanal eller annat motsvarande konstgjort vattenområde, men inte rännilar, diken
eller källor. Förhöjt vattenstånd i ett vattendrag kan härröra från regn eller smältvatten,
men också från att dammar av issörja eller is bildats i en älv så att den naturliga vattenströmningen
hindras. Orsaken till översvämmade vattendrag kan också vara en flodvåg som uppstått
till följd av dammbrott. Bestämmelser om hur säkerheten i dammar ska tryggas med avseende
på dammbrott och översvämningar som härrör från dammbrott finns i dammsäkerhetslagen
(413/1984) och i den nya ersättande dammsäkerhetslagen om vilken en regeringsproposition
lämnades till riksdagen 4.12.2008.
I definitionen av översvämning ingår förutom översvämningar som härrör från vattendrag och
från havet dessutom översvämningar som härrör från dagvatten. Enligt punkt 3 avses med
dagvatten regn- eller smältvatten som samlas på markytan eller motsvarande ytor i tätt bebyggda
områden, såsom diken och andra smärre fåror. Avgränsningen till tätt bebyggda områden
är nödvändig, eftersom ansamling av regn- och smältvatten och den översvämning det
eventuellt kan medföra har betydelse främst på sådana områden. I förslaget definieras ett tätt
bebyggt område inte, och begreppet har inte heller definierats annanstans i lagstiftningen. Här
avses till exempel stadsplanerade områden, områden i behov av planering och andra fristående
områden med byar eller tätortsbebyggelse. Därmed blir till exempel jord- och skogsbruksområden
utanför denna översyn, liksom överlag andra vidsträckta obyggda områden och glesbygdsområden.
Punkt 2 motsvarar i väsentliga drag direktivets definition av översvämningsrisk. Vanligtvis
definieras risken matematiskt så att sannolikheten för en skadehändelse multipliceras med
skadan den förorsakar. Analogt definieras översvämningsrisken i översvämningsdirektivet
som en kombination av sannolikheten för översvämning och de ogynnsamma följder översvämningen
medför. Till översvämningsriskernas ogynnsamma följder hör enligt definitionen
i artikel 2 i översvämningsdirektivet skador på människors hälsa, miljön, kulturarvet och ekonomisk
verksamhet. I förslaget till definition av översvämningsrisk i 2 § 2 punkten nämns utöver
dessa även möjliga ogynnsamma följder för människans säkerhet och för infrastrukturen
i samband med översvämningar. Tilläggen är klargörande, och av dem nämns infrastrukturen
också i skälen till ingressen i översvämningsdirektivet.
Med ogynnsamma följder för miljön avses i synnerhet att förorenande ämnen eller ämnen som
medför risk för föroreningar till följd av översvämningen släpps ut i miljön. I det kulturarv
som avses i definitionen av översvämningsrisk ingår till exempel fasta fornlämningar enligt
lagen om fornminnen (295/1963), byggnader, byggnadsgrupper och bebyggda områden som
anknyter till den kulturella utvecklingen eller historien och som är skyddade med stöd av
byggnadsskyddslagen (60/1985) samt objekt som i planläggningen har förklarats skyddade.

4(23)
Med ekonomisk verksamhet avses i definitionen allmänt förmögenhetsalstrande funktioner
och egendom.
Utöver definitionerna av översvämning och översvämningsrisk hänvisas det i artikel 2 i översvämningsdirektivet
till definitionerna av avrinningsdistrikt, avrinningsområde, delavrinningsområde
och flod enligt ramdirektivet för vattenpolitiken. Av dessa ingår definitionerna
av avrinningsdistrikt och avrinningsområde i hänvisningen till lagen om vattenvårdsförvaltningen
i den föreslagna paragrafens 4 punkt. I den föreslagna lagen är det inte egentligen nödvändigt
att använda begreppen delavrinningsområde och flod (liktydigt med älv). Det är dock
meningen att definitionen av ett delavrinningsområde enligt artikel 2.14 i ramdirektivet för
vattenpolitiken ska tas in i lagen om vattenvårdsförvaltning. En regeringsproposition om detta
är under beredning. Definitionen av flod ingår däremot som definitionen av älv i 1 kap. 5 § 1
mom. i vattenlagen och i 1 kap. 3 § 1 mom. 4 punkten i den nya vattenlagen som är under beredning.
3 § Myndigheter
Jord- och skogsbruksministeriet leder och följer verkställigheten av denna lag i samarbete med inrikesministeriet,
kommunikationsministeriet och miljöministeriet. Finlands miljöcentral sköter de
uppgifter som åläggs av jord- och skogsbruksministeriet och Meteorologiska institutet de uppgifter
som åläggs av kommunikationsministeriet för att verkställa denna lag.
Närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter uppgifter enligt denna lag inom sina verksamhetsområden.
Statliga och kommunala myndigheter deltar inom sina ansvarsområden i de planer för hantering av
översvämningsrisker som avses i denna lag.
Motivering
Enligt 1 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet, till vars ansvarsområde vattenhushållningsfrågor
huvudsakligen hör, leda och följa verkställigheten av lagen. Jord- och skogsbruksministeriet
ska sköta dessa uppgifter i samarbete med inrikesministeriet, kommunikationsministeriet
och miljöministeriet. När det gäller hantering av översvämningsrisker hör
räddningsverksamheten till inrikesministeriets förvaltningsområde. Kommunikationsministeriet
leder Meteorologiska institutet som ska fungera som sakkunniginrättning särskilt när det
gäller riskhanteringsplanerna för översvämningar från havet eller från dagvatten. Miljöministeriet
leder inom sitt ansvarsområde [de kommande] närings-, trafik- och miljöcentralerna,
som ska utgöra den statliga myndighet som har det huvudsakliga ansvaret för hanteringen av
översvämningsrisker, samt Finlands miljöcentral till exempel i frågor i anknytning till områdesanvändning
och vattenvård. Jord- och skogsbruksministeriet ska biträdd av Finlands miljöcentral
sköta den rapportering till kommissionen som översvämningsdirektivet förutsätter.
Enligt 2 mom. ska närings-, trafik- och miljöcentralerna, som myndigheter med ansvar för
nyttjande och vård av vattentillgångar, ansvara för det faktiska verkställandet av lagen på regionförvaltningsnivå.
Enligt 3 mom. ska alla statliga och kommunala myndigheter vara skyldiga att delta i utarbetandet
av de riskhanteringsplaner som bestäms i lagen. Bestämmelsen ska också gälla landskapsförbunden
och exempelvis statliga inrättningar. Bestämmelsen ska inte inverka på de
planeringsuppgifter myndigheterna har enligt annan lagstiftning och där översvämningsriskerna
också ska beaktas.
4 § Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter i hanteringen av översvämningsrisker
Närings-, trafik- och miljöcentralerna har inom sina verksamhetsområden i uppgift att:
1) göra en preliminär bedömning av översvämningsriskerna vid avrinningsområden och vid kusten,

5(23)
2) bereda ett förslag där områden med betydande risk för översvämningar vid avrinningsområden
och vid kusten anges,
3) utarbeta kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker vid
avrinningsområden och vid kusten,
4) bereda förslag till riskhanteringsplaner för avrinningsområden och för kusten, och
5) bistå kommunerna i den preliminära bedömningen av riskerna för dagvattenöversvämningar,
med att ange områden med betydande risk för översvämningar och med utarbetandet av riskhanteringsplanerna.
De regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna har inom sina verksamhetsområden dessutom
särskilt i uppgift att:
1) ge rekommendationer om samordningen av reglering och avtappning av vattendrag,
2) sköta myndighetssamarbetet och leda åtgärderna vid vattendrag när översvämning hotar eller
vid översvämning,
3) främja översvämningsskyddet och andra åtgärder som förbättrar hanteringen av översvämningsriskerna,
och
4) utföra andra uppgifter som åläggs av jord- och skogsbruksministeriet.
Genom förordning av statsrådet får föreskrivas att en närings-, trafik- och miljöcentral inom en annan
närings-, trafik- och miljöcentrals verksamhetsområde ska ta hand om beredningen av det förslag
till riskhanteringsplan för avrinningsområdet som avses i 1 mom. 4 punkten samt de uppgifter
som avses i 2 mom. 1 och 2 punkten för avrinningsområden som sträcker sig över två eller flera
närings-, trafik- och miljöcentralers verksamhetsområden.
Om stöd för åtgärder som förbättrar hanteringen av översvämningsskyddet och andra översvämningsrisker
föreskrivs särskilt.
Motivering
Så som ovan i motiven till förslagets 2 § konstateras består riskhanteringen för översvämningar
av olika uppgifter som åligger olika förvaltningsområden, där merparten av uppgifterna
sköts av närings-, trafik- och miljöcentralerna i egenskap av statliga myndigheter med ansvar
för nyttjande och vård av vattentillgångar. I den regeringsproposition som är under arbete om
reformering av regionlagstiftningen föreslås att den statliga regionförvaltningen, alltså länsstyrelserna,
arbetskraft- och näringscentralerna, de regionala miljöcentralerna, miljötillståndsverken,
vägdistrikten och arbetarskyddsdistriktens arbetarskyddsbyråer ska sammanföras i två
övergripande myndigheter: regionförvaltningsverken och närings-, trafik- och miljöcentralerna.
Av dessa två ska närings-, trafik- och miljöcentralerna stöda den regionala utvecklingen
genom att sköta statsförvaltningens verkställighets- och utvecklingsuppgifter i regionerna.
Centralerna ska bland annat verka för en god miljö och för hållbar användning av naturen och
naturresurserna. Till centralernas verksamhetsområde ska enligt lagförslaget som är under beredning
höra uppgifter i enlighet med vad som särskilt föreskrivs och som bland annat ska gälla
nyttjande och vård av vattentillgångar, också inbegripet riskhantering för översvämningar.
Närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter i riskhanteringen för översvämningar bestäms
närmare i 4 § i den föreslagna lagen. I 1 mom. listas de uppgifter som hör till riskhanteringsplanerna
och som varje närings-, trafik- och miljöcentral ansvarar för inom sitt eget administrativa
verksamhetsområde och om vilka det ges noggrannare föreskrifter längre fram i lagförslaget.
I 2 mom. föreskrivs om andra uppgifter inom närings-, trafik- och miljöcentralernas verksamhetsområde
än de som krävs för genomförandet av översvämningsdirektivet. Syftet med bestämmelsen
är att förtydliga de riskhanteringsuppgifter för översvämningar som nu sköts av
de regionala miljöcentralerna och om vilka det finns bestämmelser i 4 § i lagen om miljöförvaltningen
(55/1995). Enligt nämnda 4 § ska den regionala miljöcentralen inom sitt verksamhetsområde
bland annat ha hand om nyttjandet och vården av vattnen samt skyddet mot över-

6(23)
svämningar och om genomförandet av vattendragsarbeten. En uppgift som delvis har ansetts
ha anknytning till översvämningar är förebyggandet och bekämpningen av miljöskador och
miljöolägenheter som nämns i samma paragraf. Dessa riskhanteringsuppgifter avseende översvämningar
som de regionala miljöcentralerna nu har ansvar för kommer att höra till närings-,
trafik- och miljöcentralen.
Enligt 2 mom. 1 punkten ska närings-, trafik- och miljöcentralerna ge rekommendationer om
hur reglering och annan avtappning av vattendrag än den som görs med hjälp av de egentliga
regleringskonstruktionerna ska samordnas för vattendraget i dess helhet. Sådana rekommendationer
ingår i dag till exempel i de utlåtanden som ges i samband med tillståndsförfaranden.
Enligt 2 punkten i momentet ska närings-, trafik- och miljöcentralerna leda åtgärderna vid vattendrag
när översvämning hotar eller vid översvämning för att mildra översvämningen, exempelvis
genom att förhandla med tillståndshavarna om avtappningar och genom att ge rekommendationer
eller sådana anvisningar som enligt tillståndsbesluten är möjliga, med beaktande
av den samordning som krävs för att översvämningsrisken ska kunna hanteras. Vid översvämning
kan också räddningsväsendet i regionen vidta åtgärder för att förebygga och minska skador.
Närings-, trafik- och miljöcentralen ska dock sköta de uppgifter inom centralens eget
verksamhetsområde som översvämningsläget kräver, också efter att räddningsaktioner har inletts.
Enligt 3 punkten i momentet ska närings-, trafik- och miljöcentralerna främja översvämningsskyddet
och andra åtgärder som förbättrar hanteringen av översvämningsriskerna. Liksom
den regionala miljöcentralen i dag ska närings-, trafik- och miljöcentralerna ge kommunerna
och andra samarbetsparter sakkunnighjälp till nytta för hanteringen av översvämningsrisker,
såsom hjälp med planeringen av skyddskonstruktioner och andra åtgärder som behöver
göras i vattnen, samt besluta om beviljande av statligt finansieringsbidrag för åtgärderna.
Enligt 3 mom. ska genom förordning av statsrådet kunna föreskrivas att en viss närings-, trafik-
och miljöcentral vid avrinningsområden som sträcker sig över två eller flera närings-, trafik-
och miljöcentralers verksamhetsområden ska sköta vissa i 4 § föreskrivna uppgifter också
inom andra närings-, trafik- och miljöcentralers verksamhetsområden. En sådan uppgift är den
beredning av riskhanteringsplaner för avrinningsområdet som avses i paragrafens 1 mom. 4
punkt. Ändamålsenlig riskhantering för översvämningar kräver att det utarbetas en enda riskhanteringsplan
som omfattar hela avrinningsområdet, oberoende av administrativa gränser.
Också när det gäller uppgifterna som avses i 2 mom. 1 och 2 punkten, när översvämning hotar
eller vid översvämning, vore det nödvändigt att med hänsyn till effekterna på hela avrinningsområdet
säkerställa samordnade åtgärder oberoende av administrativa gränser.
I enlighet med statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001) kan
stöd beviljas till exempel för åtgärder som behövs för att minska faror och skador som förorsakas
av översvämningar. Vattendragsåtgärder kan understödas så att de genomförs som statligt
arbete eller så att understöd för genomförandet beviljas av statsmedel. Förordningen har
utfärdats med stöd av den bemyndigandebestämmelse som ingår i lagen om finansiering av
landsbygdsnäringar (329/1999). Det är meningen att regleringen av stöden för vattendragsåtgärder
ska förnyas för att behovet av stöd för åtgärder som förbättrar riskhanteringen vid översvämningar
ska kunna beaktas i större utsträckning.
5 § Finlands miljöcentrals och Meteorologiska institutets uppgifter
Finlands miljöcentral och Meteorologiska institutet ger närings-, trafik- och miljöcentralerna sakkunnighjälp
i de uppgifter som avses i 4 § 1 mom.
Finlands miljöcentral sköter dessutom andra riskhanteringsuppgifter vid översvämningar som
åläggs av jord- och skogsbruksministeriet.
Genom förordning av statsrådet får närmare föreskrifter utfärdas om Finlands miljöcentrals och
Meteorologiska institutets uppgifter i anknytning till riskhanteringen av översvämningar vid kusten.
Motivering

7(23)
För att kunna sköta sina uppgifter på enhetliga grunder i hela landet behöver närings-, trafik-
och miljöcentralerna samlad och bearbetad information samt utredningar till exempel om metoder
för bedömning av översvämningsrisker, om sannolikheten för olika slag av översvämningar
och om förväntade förändringar i klimatet och vattenförhållandena. Enligt 1 mom. ska
Finlands miljöcentral och Meteorologiska institutet ge närings-, trafik- och miljöcentralen
sakkunnighjälp för dessa uppgifter. I 2 mom. föreskrivs att Finlands miljöcentral dessutom ska
sköta andra riskhanteringsuppgifter vid översvämningar som åläggs av jord- och skogsbruksministeriet.
Dessa uppgifter kan exempelvis handla om att utveckla och sköta ett riksomfattande
varningssystem för översvämningar eller om att utarbeta instruktioner som behövs för
genomförandet av översvämningsdirektivet, om att bistå ministeriet vid beredningen av beslut
för godkännande av riskhanteringsplaner eller om att rapportera om genomförandet av direktivet.
Genom förordning av statsrådet ska närmare föreskrifter kunna utfärdas angående Finlands
miljöcentrals och Meteorologiska institutets sakkunnig- och utvecklingsuppgifter i anknytning
till riskhanteringen av översvämningar vid kusten. För hanteringen av översvämningsriskerna
vid kusten behövs det enhetliga utgångsuppgifter från hela landet om havsvattenståndets fluktuationer.
För att få fram dessa uppgifter och kunna bistå regionförvaltningen i den preliminära
bedömningen av översvämningsrisker och i utarbetandet av kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker är det nödvändigt att vidareutveckla samarbetet
mellan Finlands miljöcentral och Meteorologiska institutet och deras tjänster till regionförvaltningen
och kommunerna. På grund av det omfattande gemensamma faktainnehållet
vore det för undvikande av överlappande arbete också ändamålsenligt att sammanföra riskhanteringsplanerna
för översvämningar vid kusten till ett enhetligt dokument innan planerna godkänns
vid ministeriet. Finlands miljöcentral bistår ministeriet i beredningen av detta dokument
i samarbete med Meteorologiska institutet.
2 kap.
Planer för hantering av översvämningsrisker
6 § Förvaltningsenhet för översvämningsrisker
Ett vattenförvaltningsområde bildar en förvaltningsenhet för översvämningsrisker och ett internationellt
vattenförvaltningsområde en internationell förvaltningsenhet för översvämningsrisker.
Motiv
Enligt översvämningsdirektivet ska planerna för hantering av översvämningsrisker göras antingen
på den avrinningsdistriktsnivå som avses i ramdirektivet för vattenpolitiken, vilket i
Finland är liktydigt med det vattenförvaltningsområde som avses i lagen om vattenvårdsförvaltningen,
eller på en särskilt fastställd förvaltningsenhetsnivå. Enligt direktivet ska till exempel
kartorna över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker
utarbetas och planerna för hantering av översvämningsrisker samordnas på förvaltningsenhetsnivå.
Dessutom ska internationella förvaltningsenheter utses för avrinningsområden som
överskrider statsgränser inom EU eller EES.
De förvaltningsenheter som avses i översvämningsdirektivet har främst samband med direktivets
rapporteringsförfaranden och gäller särskilt internationella avrinningsområden. De har
ingen inverkan på hur planerna för hantering av översvämningsrisker i praktiken organiseras.
Därför är det ändamålsenligt att bilda dessa förvaltningsenheter av redan enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen
befintliga vattenförvaltningsområden.
7 § Preliminär bedömning av översvämningsrisker
För varje avrinningsområde görs en preliminär bedömning av översvämningsrisker. Inom verksamhetsområdet
för närings-, trafik- och miljöcentralerna längs kusten görs en preliminär bedömning av
översvämningsrisker på grund av förhöjt havsvattenstånd.

8(23)
Den preliminära bedömningen av översvämningsrisker görs utifrån tidigare inträffade översvämningar
och på grundval av tillgänglig information om hur klimatet och vattenförhållandena har förändrats
med beaktande också av expertbedömningar om hur klimatet förändras på lång sikt.
Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare föreskrifter om den preliminära bedömningen av
översvämningsrisker.
Motiv
Enligt 1 mom. ska en preliminär bedömning av översvämningsrisker göras på varje avrinningsområde.
Enligt 4 § i förslaget ska varje närings-, trafik- och miljöcentral inom sitt verksamhetsområde
göra en preliminär bedömning av översvämningsrisker också i det fallet, att
avrinningsområdet sträcker sig över flera centralers verksamhetsområden. Den närings-, trafik-
och miljöcentral som enligt 4 § 3 mom. sköter beredningen av riskhanteringsplanerna för
avrinningsområdet ska binda samman bedömningarna för de olika verksamhetsområdena till
underlag för planeringen av hela avrinningsområdet.
Översvämningsrisker från havet bedöms inom verksamhetsområdet för varje närings-, trafik-
och miljöcentral längs kusten.
Den preliminära bedömningen av översvämningsrisker enligt 2 mom. ska göras utifrån samlade
observationer av tidigare inträffade översvämningar och på grundval av information som
lätt kan fås fram. Till grund för bedömningen ska också information från hela landet om störtregn
och om inträffade dagvattenöversvämningar samlas in.
Direktivets bestämmelser om vad de preliminära bedömningarna ska innehålla ska sättas i
kraft genom förordning av statsrådet. Genom förordning bestäms också om att de första bedömningarna
ska göras senast 22.12.2011 och om förutsättningarna för att redan gjorda utredningar
ska kunna ersätta den lagbestämda preliminära bedömningen.
8 § Angivandet av områden med betydande risk för översvämning
Ett område, där det på grundval av den bedömning som avses i 7 § konstateras föreligga möjliga
betydande översvämningsrisker, eller där sådana kan förväntas uppstå, anges som område med betydande
risk för översvämning. Vid bedömningen av riskens betydelse ska sannolikheten för översvämningar
beaktas samt översvämningarnas ogynnsamma följder för den utsatta befolkningen,
infrastrukturens och den ekonomiska verksamhetens karaktär och betydelse för de vitala funktionerna
i samhället samt vilken betydelse övriga skador till följd av översvämningen har ur allmänt
perspektiv. Vid denna bedömning av riskens betydelse ska regionala och lokala omständigheter
uppmärksammas i tillräcklig utsträckning.
Närings-, trafik- och miljöcentralerna utarbetar ett förslag till jord- och skogsbruksministeriet över
områden med betydande risk för översvämning inom avrinningsområdet och längs kusten. Ministeriet
anger områdena vid tillsättandet av den översvämningsgrupp som avses i 15 §. Ministeriets beslut
får inte överklagas genom särskilda besvär.
Genom förordning av statsrådet kan närmare föreskrifter utfärdas om bedömningen av översvämningsriskens
betydelse, om grunderna för angivandet av områden med betydande risk för översvämning
och om förfarandet vid angivandet.
Motivering
I paragrafen föreskrivs om angivandet av områden med betydande översvämningsrisker enligt
artikel 5.1 i översvämningsdirektivet. I vedertaget nationellt språkbruk innefattar begreppet
område med risk för översvämning också andra områden än de med betydande risk för översvämning.
Till åtskillnad från direktivet används därför i detta lagförslag begreppet område
med betydande risk för översvämning. Som områden med betydande risk för översvämning
ska enligt föreslagna 1 mom. anges områden där det på grundval av den bedömning som avses
i 7 § föreligger betydande risk för översvämning eller där en sådan risk kan förväntas uppstå.
Den förväntade förekomsten av en betydande risk för översvämning ska grunda sig på till-

9(23)
gängliga utredningar till exempel om kommande förändringar i markanvändningen på området
eller expertbedömningar om effekterna av klimatförändringen.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de allmänna grunderna för hur översvämningsriskens betydelse
ska bedömas. Enligt definitionen av översvämningsrisk i lagförslagets 2 § inverkar
både sannolikheten för översvämning och de ogynnsamma följderna för skyddade intressen
enligt 2 § 2 punkten på risken. Enbart en viss sannolikhet för översvämning kan således inte
leda till att risken för översvämning ska anses vara betydande. Genom förordning får dock föreskrivas
om hur sannolikheten för översvämning ska beaktas vid bedömningen av översvämningsriskens
betydelse.
I 1 mom. föreskrivs också om de ogynnsamma följder som kombinerat med riskens sannolikhet
kan utgöra ett område med betydande risk för översvämning. Beaktandet av befolkningen
som bor på området utsatt för översvämningar ska inte endast utgöra ett kvantitativt kriterium,
även om en större befolkningsmängd i allmänhet också innebär att risken för översvämning är
mera betydelsefull. Vid bedömningen ska till exempel också de ogynnsamma följderna vid
översvämningar för särskilt sårbara grupper såsom åldringar eller sjukhuspatienter beaktas.
Vid bedömningen av översvämningsriskens betydelse ska också betydelsen för samhällets vitala
funktioner av den infrastruktur och ekonomiska verksamhet som kan utsattas för översvämningar
beaktas. Centrala i bedömningen är till exempel skador som kan tillfogas kommunikationsförbindelser,
vattenförsörjningsverk eller energiproduktionsverk och dessas distributionsnät
som är viktiga på riksnivå eller regionalt. Andra översvämningsskador som bör beaktas
är skador på miljön och kulturarvet. Också här ska betydelsen bedömas ur allmänt perspektiv.
Utöver allmänna kriterier som ska tillämpas i hela landet inverkar regionala och lokala faktorer
på bedömningen av översvämningsriskens betydelse. Till exempel kan effekten av en
översvämningsrisk, som utifrån de ekonomiska skadorna bedömts vara lika stor, vara olika på
olika områden. Därför bör också regionala och lokala aspekter beaktas tillräckligt vid bedömningen
av översvämningsriskens betydelse.
Utgångspunkten för angivandet av områden ska vara enhetliga grunder för hela landet, för att
de som bor på översvämningsutsatta områden och där befintliga närings- och andra funktioner
ska behandlas likvärdigt i hela landet. För att säkerställa detta föreskrivs i 2 mom. att jord- och
skogsbruksministeriet fattar beslut om vilka områden inom avrinningsområdena och längs
kusten som ska anges som områden med betydande risk för översvämning.
Vid angivandet av områden med översvämningsrisk är det fråga om ett förberedande beslut
för riskhanteringsplanerna. Därför föreskrivs i 2 mom. att ministeriets beslut inte får överklagas
genom särskilda besvär, utan att först beslutet om godkännande av planen för hantering av
översvämningsrisker kan bli föremål för besvär. Bestämmelser om överklagande finns i 22 § i
lagen.
Enligt 3 mom. ska närmare föreskrifter om bedömningskriterierna för översvämningsriskens
betydelse och om grunderna och förfarandet för angivandet av områden med betydande risk
för översvämning utfärdas genom förordning av statsrådet. Föreskrifterna om förfarandet ska
bland annat beakta vad som föreskrivs i 17 § i lagförslaget om delaktighet och information i
olika skeden av planeringen för hanteringen av översvämningsrisker.
9 § Kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker
För de områden med betydande risk för översvämning som avses ovan i 8 § utarbetas kartor över
översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker som visar utbredningsområdet
för översvämningar med olika stor sannolikhet och eventuella ogynnsamma följder av dessa.
Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare föreskrifter om utarbetandet av kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker. Genom förordning av statsrådet
föreskrivs också om hur kartorna ska offentliggöras och delges allmänheten.

Motivering
10(23)
Enligt 4 § i förslaget ska varje närings-, trafik- och miljöcentral utarbeta kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker i avrinningsområdena och
längs kusten inom sitt verksamhetsområde. Översvämningskarteringen längs kusten är en ny
uppgift för närings-, trafik- och miljöcentralerna. Däremot är det tänkt att riskhanteringsplanerna
för dagvattenöversvämningar till alla delar skulle skötas av kommunen av orsaker som
framförs nedan i samband med motiven för 21 §.
Enligt översvämningsdirektivet ska kartorna över översvämningshotade områden utarbetas för
minst tre olika stora översvämningar, dvs. för översvämningar med låg sannolikhet, medelhög
sannolikhet och hög sannolikhet. I direktivet har frekvensen fastställts endast för översvämningar
med medelhög sannolikhet, med vilket avses översvämningar som sannolikt återkommer
en gång vart 100:e år eller mera sällan.
Bestämmelserna i artikel 6 i översvämningsdirektivet om innehållet i kartorna över översvämningshotade
områden och i kartorna över översvämningsrisker ska sättas i kraft genom förordning
av statsrådet. Genom förordning ska också föreskrivas om att de första kartorna ska
utarbetas senast 22.12.2013 och om förutsättningarna för att redan föreliggande kartor ska
uppfylla lagens krav. Genom förordning ska bland annat också föreskrivas om att kartorna
över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker när det gäller
dagvatten kunde vara annorlunda till sitt innehåll än vattendrags- och kustkartorna. Kartorna
över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker ska när det gäller
dagvatten utarbetas i en form som på ett ändamålsenligt sätt är till nytta för riskhanteringen av
dagvattenöversvämningar, under beaktande av rapporteringsskyldigheten enligt översvämningsdirektivet.
Genom förordning ska vidare föreskrivas om att de uppgifter som används i kartorna ska
stämma överens med motsvarande uppgifter i vattenförvaltningsplanerna. Dessutom ska kartorna
över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker samordnas
med vattenförvaltningens översyner av vattnens särdrag, klassificeringen av vattnens status
och ekonomiska analyser av vattenanvändningen när dessa översyner blir aktuella. Tidpunkten
för översynen blir under vattenförvaltningsplanens följande planperiod år 2013.
Enligt översvämningsdirektivet ska kartorna över översvämningshotade områden och kartorna
över översvämningsrisker göras tillgängliga för allmänheten. Kartorna ska ingå i riskhanteringsplanerna
och publiceras som en del av dem. Kartorna ska dock offentliggöras och delges
allmänheten så fort de har färdigställts, dvs. redan innan riskhanteringsplanerna har godkänts.
Detta kan föreskrivas genom förordning av statsrådet. Vid offentliggörandet ska dock beaktas
vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). I de kartor
som offentliggörs ingår därmed till exempel inte uppgifter som på grund av dammsäkerheten
är sekretessbelagda.
10 § Målen med riskhanteringen för översvämningar
Målet med riskhanteringen är att förebygga och minska riskerna för översvämning. När det med
hänsyn till de övergripande omständigheterna anses ändamålsenligt ska det i riskhanteringen anlitas
andra metoder än skyddskonstruktioner och strävas efter att sannolikheten för översvämningar
minskar. I målen för hanteringen av översvämningsrisker ska också regionala och lokala omständigheter
beaktas.
Genom förordning av statsrådet får närmare bestämmelser utfärdas om målen för hanteringen av
översvämningsrisker med hänsyn till samhällen och vitala samhällsfunktioner.
Motivering
Riskhanteringen ska ha mål på två nivåer. Vissa allmänna mål fastställs i lagen och i förordningen
som utfärdas med stöd av den, medan mera detaljerade mål för riskhanteringen fastställs
i planerna för hantering av översvämningsrisker, där utöver de allmänna målen även re-

11(23)
gionala och lokala aspekter ska beaktas. I 11 § i förslaget föreskrivs om att målen ska införas i
riskhanteringsplanerna.
För att förebygga och minska riskerna för översvämning ska det i riskhanteringen enligt 1
mom. om möjligt anlitas andra metoder än skyddskonstruktioner och strävas efter att minska
sannolikheten för översvämningar. Substantiellt motsvarar bestämmelsen artikel 7 i översvämningsdirektivet.
Med andra metoder än skyddskonstruktioner avses här bland annat att
risken för översvämning beaktas i den fysiska planeringen, att medvetenheten om översvämningar
höjs bland invånarna och aktörerna i översvämningshotade områden, översvämningskartor
och varningssystem samt insatserna vid översvämningar. Med minskad sannolikhet för
översvämningar avses till exempel reglering av vattendrag och andra medel för att hålla kvar
svämvattnet inom avrinningsområdet.
Enligt 2 mom. ska genom förordning kunna föreskrivas om skyddsnivån för olika typer av
riskobjekt. Utöver den fasta bosättningen skulle de fastställda risknivåerna gälla objekt som är
viktiga för de samhälleliga funktionerna. Det är att märka att sådana mål också ingår i till exempel
de landsomfattande målen för områdesanvändningen som trädde i kraft 1.3.2009, vilka
bland annat gäller byggande på översvämningshotade områden.
11 § Planer för hantering översvämningsrisker
Planer för hantering av översvämningsrisker utarbetas för varje avrinningsområde med ett eller flera
angivna områden med betydande risk för översvämningar och för områden med betydande risk för
översvämningar vid kusten. Om risken för översvämningar från vattendrag och från förhöjt havsvattenstånd
hänför sig till samma område kan riskhanteringsplanerna för avrinningsområdet och kusten
upprättas som en enda plan.
I riskhanteringsplanen ska för varje område med betydande risk för översvämning anges mål för
hanteringen av översvämningsrisker, med beaktande av vad som föreskrivs i 10 §, samt åtgärder
som syftar till att uppnå målen. I planen ska kostnaderna och nyttan av åtgärderna ses över och en
prioritetsordning läggas upp. Vidare ska miljömålen i den enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen
uppgjorda vattenförvaltningsplan som gäller samma avrinningsområde eller samma kustvatten beaktas
i planen.
Närmare bestämmelser om utarbetandet av planer för hantering av översvämningsrisker utfärdas
genom förordning av statsrådet.
Motivering
I paragrafen föreskrivs om grunderna för utarbetandet av planen för hantering av översvämningsrisker
och om de innehållsmässiga kraven, i det stora hela analogt med artikel 7 i översvämningsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska en plan för hantering av översvämningsrisker utarbetas
för avrinningsområden, där det i förfarandet enligt 7 och 8 § har angetts ett eller flera områden
med betydande risk för översvämning samt för varje område med betydande risk för
översvämning vid kusten. Eftersom risken för översvämning från vattendrag och från förhöjt
havsvattenstånd i närheten av kusten kan hänföra sig till samma område kan riskhanteringsplanerna
för avrinningsområdet och för kusten samordnas till en enhetlig plan.
I 2 mom. föreskrivs om de frågor som ska behandlas i riskhanteringsplanerna. I planen ska det
bland annat läggas fram mål för hanteringen av översvämningsrisker för varje område med betydande
risk för översvämningar som planen omfattar, med iakttagande av vad som föreskrivs
i förslagets 10 § om de allmänna kraven på dessa mål och om beaktande av regionala och lokala
aspekter. I planen ska det vidare anges åtgärder som syftar till att uppnå målen, en översikt
över kostnaderna för och nyttan av alternativa åtgärder och en prioritetsordning för åtgärderna.
Enligt 2 mom. ska riskhanteringsplanen också beakta miljömålen i vattenförvaltningsplanen
för samma avrinningsområde eller samma kustvatten. Dessa återverkar också på prioritetsordningen
för åtgärderna. I förslagets 12 § föreskrivs om samordningsförfarandet för riskhanterings-
och vattenförvaltningsplanerna.

12(23)
Genom förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av paragrafens 3 mom. ska de närmare
bestämmelser som ingår i översvämningsdirektivets 7 artikel om innehållet i planerna för hantering
av översvämningsrisker sättas i kraft, liksom även bestämmelserna om detta i direktivets
bilaga. I enlighet med direktivet ska det i förordningen bland annat föreskrivas om att
planerna ska beakta beredskapen för översvämningar, inbegripet översvämningsprognoser och
system för tidig varning, förebyggande, skydd mot skador, avledningsvägar och områden med
möjlighet att hejda vatten från översvämningar, mark- och vattenförvaltning, fysisk planering,
markanvändning, naturvård, sjöfart och hamninfrastruktur.
Genom förordning ska också föreskrivas om att de första riskhanteringsplanerna ska vara färdigställda
och offentliggjorda senast 22.12.2015. I enlighet med direktivet kan det också föreskrivas
om förutsättningarna för att tidigare utarbetade planer för hantering av översvämningsrisker
ska anses uppfylla lagens krav. Detta är dock inte nödvändigt, eftersom det veterligen
inte har utarbetats planer i Finland som motsvarar direktivets krav.
12 § Samordning av hanteringen för översvämningsrisker och vattenförvaltningen
Närings-, trafik och miljöcentralerna ser i samarbete med den samordnande [regionala miljöcentralen]
och vid behov med vattenförvaltningsområdets andra närings-, trafik och miljöcentraler inom
avrinningsområdet till att kartorna över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker
vid vattendrag och längs kusten enligt denna lag, upprättandet och översynen av
planerna för hantering av översvämningsrisker samt delaktigheten och informationen enligt denna
lag samordnas med de uppgifter som avses i 5 § 1 mom. i lagen om vattenvårdsförvaltningen och i
nödvändig omfattning med de uppgifter som avses i 15 § i samma lag. Särskilt ska ses till att de
åtgärder som anges i planen för hantering av översvämningsrisker samordnas med åtgärdsprogrammet
som avses i 12 § i lagen om vattenvårdsförvaltningen.
Närmare föreskrifter om samordningen av planerna för hantering av översvämningsrisker och vattenförvaltningsplanerna
kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
Motivering
Paragrafen föreskriver om förfarandet för samordning av planerna för hantering av översvämningsrisker
och vattenförvaltningsplanerna. Översvämningsdirektivet kräver att de uppgifter
som används i kartorna över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker,
upprättandet av planerna för hantering av översvämningsrisker samt i nödvändig
omfattning delaktigheten i planerna och informationen om dem samordnas med de uppgifter
som används i vattenförvaltningsplanerna och tillhörande motsvarande förfaranden. Särskilt
ska ses till att de riskhanteringsåtgärder som anges i planen samordnas med det åtgärdsprogram
som har utarbetats för att vattenvårdsförvaltningens miljömål ska nås.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om samordningen mellan planerna för hantering av översvämningsrisker
inom avrinningsområden och vid kusten och vattenförvaltningsplanerna.
13 § Miljörapport
En miljörapport ska föreläggas som en del av riskhanteringsplanerna för översvämningar. Om miljörapporter
gäller vad därom särskilt har bestämts i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna
av myndigheters planer och program (200/2005).
14 § Åtgärder i gränsöverskridande avrinningsområden
Riskhanteringsplanerna får inte inbegripa åtgärder som till sin omfattning eller sina konsekvenser
avsevärt ökar översvämningsrisker i den del av ett gränsöverskridande vattendrag som inte hör till
finskt territorium, såvida dessa åtgärder inte har samordnats inom hela avrinningsområdet. Om konsekvenserna
av dessa åtgärder riktar sig mot en i Sverige eller Norge belägen del av ett avrinningsområde
som hör till en sådan internationell förvaltningsenhet för översvämningsrisker som avses i
6 §, krävs dessutom att åtgärderna ska avtalas med dessa stater. Vid bedömningen av en avsevärd
ökning i översvämningsrisken tillämpas vad som bestäms i 8 §.

Motivering
13(23)
Enligt artikel 7.4 i direktivet får de planer för hantering av översvämningsrisker som fastställs
i en medlemsstat inte inbegripa åtgärder som genom sin omfattning eller sina konsekvenser
avsevärt ökar översvämningsrisker uppströms eller nedströms i andra länder i samma avrinningsområde
eller delavrinningsområde, såvida de berörda medlemsstaterna inte har samordnat
dessa åtgärder. Ett tilläggskrav mellan medlemsstaterna är att de har enats om en lösning
inom ramen för artikel 8 i direktivet. Kravet på att åtgärder, som kan leda till avsevärt ökad
risk för översvämning inom svenskt eller norskt territorium, ska kunna vidtas endast på
gemensam överenskommelse är mera konkret och striktare än föreskrifterna i artikel 7 och 8 i
översvämningsdirektivet. Detta är nödvändigt, eftersom direktivets bestämmelse om en lösning
som medlemsstaterna ska enas om inte är tillräckligt tydlig för att den som sådan ska
kunna införas i lagstiftningen. Å andra sidan är de situationer som avses i direktivet, med beaktande
av förhållandena i de med Sverige och Norge gemensamma gränsvattendragen, till
den grad osannolika att det inte heller vore motiverat att bygga upp ett särskilt förfarande för
ändamålet. Även om kravet på att avtala om åtgärderna är strängare än i direktivet, har detta
ingen praktisk betydelse. Innan bestämmelsen finslipas, måste det dock utredas vilka lagstiftningslösningar
Sverige och Norge föreslår för att sätta i kraft artikel 7.4 i direktivet.
15 § Översvämningsgruppen
Jord- och skogsbruksministeriet tillsätter på förslag av respektive landskapsförbund en översvämningsgrupp
för det myndighetssamarbete som krävs för upprättandet av planer för hantering av
översvämningsrisker för sådana avrinningsområden där det utifrån den preliminära bedömningen
har angetts en eller flera områden med betydande risk för översvämning. För de områden med betydande
risk för översvämning vid kusten som inte kan tas in i riskhanteringsplanen för ett avrinningsområde
tillsätts en översvämningsgrupp på förslag av landskapsförbundet. Ifall områdena med
betydande risk för översvämning befinner sig på ett avrinningsområde, där det finns två eller flera
landskapsförbund, ska dessa gemensamt lämna in ett förslag till översvämningsgrupp till ministeriet.
En översvämningsgrupp består av representanter för respektive närings-, trafik- och miljöcentraler,
landskapsförbunden, kommunerna och räddningsväsendet i regionen. Landskapsförbundet ber dessa
organ utse en representant till översvämningsgruppen och lämnar efter att ha hört närings-, trafik-
och miljöcentralen in förslaget om tillsättandet av översvämningsgruppen till jord- och skogsbruksministeriet.
Jord- och skogsbruksministeriet förordnar i tillsättningsbeslutet de organ som ska vara företrädda i
översvämningsgruppen och bland dem översvämningsgruppens ordförande, som ska leda gruppens
verksamhet. Ministeriets beslut får inte överklagas genom särskilda besvär.
Genom förordning av statsrådet får närmare bestämmelser utfärdas om tillsättandet av översvämningsgruppen,
dess sammansättning och mandatperiod.
Motivering
I hanteringen av översvämningsrisker ingår uppgifter som hör till olika förvaltningsområden.
Det gäller särskilt nyttjandet och vården av vattentillgångarna, den fysiska planeringen och
styrningen av byggandet på regional och lokal nivå samt räddningsverksamheten. De för riskhanteringen
centrala myndigheterna borde därför samarbeta intensivt under hela planeringsprocessen.
Enligt förslaget ska myndighetssamarbetet skötas i ett samarbetsorgan under beteckningen
översvämningsgrupp. I gruppen ska ingå representanter för närings-, trafik- och
miljöcentraler, landskapsförbund, kommuner och räddningsväsen som verkar inom områden
med betydande risk för översvämning i ett avrinningsområde eller vid kusten.
Bestämmelsen ska endast gälla upprättandet av planen för hantering av översvämningsrisker i
ett avrinningsområde eller vid kusten och det myndighetssamarbete detta är förenat med. När
det gäller riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar ska kommunen på ett sätt den
anser ändamålsenligt besluta om det samarbete som krävs och hur det ska organiseras.

14(23)
Jord- och skogsbruksministeriet tillsätter översvämningsgruppen för ett avrinningsområde eller
för ett kustområde på förslag av landskapsförbundet eller på gemensamt förslag om flera
landskapsförbund verkar på området. Förslaget beaktar i tillämpliga delar den regeringsproposition
som är under beredning om ny lagstiftning för regionförvaltningen, som har till syfte att
öka landskapsförbundens befogenheter såsom samlande och samordnande myndigheter för regionutvecklingsarbetet.
Målet med regeringspropositionen är att knyta specialprogrammen
och de utvecklingsprogram som görs på varje förvaltningsområde närmare samman med utarbetandet
av landskapsprogrammen och den vägen stärka landskapsprogrammets samlande och
samordnande roll. Målet är också att öka bestämmelsernas bindande verkan i landskapsprogrammets
genomförandeplan i förhållande till de statliga regionmyndigheterna. Enligt den aktuella
propositionen ska landskapsförbunden som en del av den landsomfattande utvecklings-
och planeringsverksamheten bland annat åläggas ansvar för samordningen av utarbetandet av
omfattande regionala planer som gäller naturresurser och miljö. Ansvaret för samordningen
som åläggs landskapsförbunden innebär att de ska inleda planeringsprocesserna och leda det
samarbete det är förenat med samt samordna planeringen med landskapets planering. Målet är
att öka landskapsprogrammens och genomförandeplanernas inflytande på regionutvecklingen.
Det förfarande som föreslås i paragrafen om tillsättandet av översvämningsgrupper står i samklang
med detta mål.
Landskapsförbundet ska be de organ som avses i bestämmelsen utse sina representanter till
översvämningsgruppen. Innan förslaget lämnas till jord- och skogsbruksministeriet ska landskapsförbundet
höra närings-, trafik- och miljöcentralen för att fastställa att bland annat alla
kommuner som är viktiga med tanke på planerna för hantering av översvämningsrisker är representerade
i översvämningsgruppens sammansättning. Närings-, trafik- och miljöcentralerna
ska till exempel också ta ställning till vilka områden längs kusten med betydande risk för
översvämningar och respektive översvämningsgrupper som kunde slås samman med motsvarande
avrinningsområde och översvämningsgrupp.
Liksom vid angivandet av områden med översvämningsrisk i 8 § är det också vid tillsättandet
av översvämningsgruppen fråga om ett förberedande ministeriebeslut. Därför kan ändring i
ministeriets beslut inte sökas genom särskilda besvär.
Översvämningsgruppernas mandatperioder ska bestämmas i förordning. Översvämningsgrupperna
ska tillsättas för sex år i sänder, så att mandattiden motsvarar samarbetsgruppernas
mandattid enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen. Planerna för hantering av översvämningsrisker
och vattenförvaltningsplanerna ska samordnas och det förutsätter samtidig verksamhet
av dessa samarbetsgrupper under planeringsperioderna.
16 § Översvämningsgruppens uppgifter
Översvämningsgrupperna följer och styr beredningen av planerna för hantering av översvämningsrisker
generellt och behandlar i detta syfte de utredningar som har gjorts för planen, målen för riskhanteringen
och åtgärderna för att uppnå målen samt förslaget till riskhanteringsplan.
Översvämningsgrupperna ska i de olika beredningsfaserna för planerna för hantering av översvämningsrisker
etablera tillräcklig växelverkan med näringsidkare, mark- och vattenägare, vattenanvändare
och representanter för respektive organisationer på områden med betydande risk för översvämning
inom avrinningsområdet eller vid kusten.
Översvämningsgruppen kan kalla in sakkunniga.
Motivering
Enligt 4 § i förslaget ska närings-, trafik- och miljöcentralerna sköta beredningen av planerna
för hantering av översvämningsrisker. Ansvaret för att riskhanteringsplanen med tillhörande
beredningsunderlag upprättas på det sätt lagen föreskriver ligger således hos närings-, trafik-
och miljöcentralerna. Översvämningsgruppen ska följa och på ett allmänt plan styra beredningen
av planen för hantering av översvämningsrisker. Gruppen ska behandla de utredningar
som har gjorts för planen och ta ställning till dem. En central uppgift för översvämningsgrup-

15(23)
pen är att behandla de mål som avses i lagförslagets 10 § för riskhanteringen inom varje område
med betydande risk för översvämningar samt de åtgärder som ska anges i planen för hantering
av översvämningsriskerna. Översvämningsgruppen ska också behandla närings-, trafik-
och miljöcentralens förslag till plan för hantering av översvämningsrisker innan det ordnas ett
samråd om planen och det förslag till riskhanteringsplan som närings-, trafik- och miljöcentralen
utarbetar efter detta tillfälle. Målet är att de olika parterna som resultat av planeringsprocessen
så långt det är möjligt når samförstånd om hur det är bäst att organisera riskhanteringen
på det område som avses i planen.
Regelrätt beredning av planerna för hantering av översvämningsrisker förutsätter att översvämningsgruppen
också samarbetar med andra myndigheter och med olika intresseföreträdare.
Det kan exempelvis gälla fiskhushållningsmyndigheter, Vägförvaltningen, vattentjänstverk
eller aktörer som bedriver reglering av vattnen och andra vattenanvändare, vilkas verksamhet
kan påverka förekomsten av översvämningar eller å andra sidan avsevärt kan påverkas av
dem. Det är angeläget att en fungerande växelverkan etableras mellan översvämningsgruppen
och olika intressegrupper, eftersom det i riskhanteringsplaneringen och som en del av planen i
kartläggningen av åtgärder för att minska översvämningsriskerna också ingår regionala och
lokala faktorer och värderingar, vilkas inbördes tyngd måste kunna övervägas i tillräckligt
täckande samverkan med dessa aktörer på det lokala planet. Bestämmelser om själva förfarandet
för hur växelverkan ska organiseras tas dock inte upp i paragrafen, utan översvämningsgruppen
ska själv besluta i vilket stadium och på vilket sätt aktörerna som avses i bestämmelsen
ska kopplas in på planeringen.
Enligt 3 mom. ska översvämningsgruppen kunna kalla in behövliga aktörer och höra dem som
sakkunniga. Dessa kan exempelvis vara företrädare för olika forskningsanstalter. Som sakkunniga
kan översvämningsgruppen också kalla in företrädare för de aktörer som avses ovan i
2 mom. och därmed engagera dem för ett närmare planeringssamarbete.
Bestämmelser om generell delaktighet, för allmänheten och alla intressegrupper i de olika stadierna
av planeringen för hanteringen av översvämningsrisker tas upp i 17 § i förslaget.
17 § Delaktighet och delgivning
Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska ge allmänheten möjlighet att ta del av de beredningsunderlag
för hanteringen av översvämningsrisker inom avrinningsområdet eller kusten som avses i 7,
8 och 11 § och av arbetsmaterialet till dem samt möjlighet att skriftligt eller elektroniskt framföra
åsikter om dessa underlag. Vidare ska närings-, trafik- och miljöcentralerna begära nödvändiga utlåtanden.
Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska publicera en kungörelse på kommunernas anslagstavlor i
området om att beredningsunderlagen finns framlagda. Handlingarna ska till nödvändiga delar hållas
tillgängliga i kommunerna i området och publiceras i elektronisk form. Närings-, trafik- och
miljöcentralerna ska dessutom informera om utkastet till riskhanteringsplan i tidningar som utkommer
allmänt i området och vid behov ordna informationstillfällen där allmänheten kan framföra sina
åsikter.
Genom förordning av statsrådet bestäms om tidsfristerna som ska gälla för delaktighet och delgivande.
Motivering
Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska ge allmänheten möjlighet att ta del av de beredningsunderlag
i anknytning till planerna för hantering av översvämningsrisker som avses i 1
mom. och bakgrundsmaterialet till dem och att skriftligt eller elektroniskt framföra åsikter om
dessa. Här avses utredningarna och förslagen om den preliminära bedömningen av översvämningsrisker
och om angivandet av områden med översvämningsrisker samt förslaget till plan
för hantering av översvämningsrisker med tillhörande bakgrundsmaterial. Närings-, trafik- och
miljöcentralerna ska också begära nödvändiga utlåtanden från olika myndigheter, däribland de
myndigheter som är representerade i översvämningsgruppen.

16(23)
Beredningsunderlagen är offentliga handlingar. Också det med beredningsunderlagen förknippade
bakgrundsmaterialet är offentligt, såvida det inte ingår uppgifter i dem som är sekretessbelagda
enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999).
Kartorna över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker ska ingå
i riskhanteringsplanerna och det är därför inte nödvändigt att ordna separata informationstillfällen
om dem. Genom den förordning av statsrådet som avses i 9 § ska dock föreskrivas om
att kartorna ska offentliggöras och delges allmänheten redan innan riskhanteringsplanerna har
godkänts.
Enligt 2 mom. ska närings-, trafik- och miljöcentralerna på kommunernas anslagstavlor inom
centralens verksamhetsområde kungöra att beredningsunderlagen finns framlagda. Beredningsunderlagen
ska hållas tillgängliga i kommunerna till de delar som har betydelse för
kommunen och de ska också publiceras i elektronisk form. Närings-, trafik- och miljöcentralerna
ska vidare informera om utkastet till riskhanteringsplan i tidningar som utkommer allmänt
i området. Informationen ska gälla det första planutkastet som har behandlats i översvämningsgruppen
och samrådet om detta utkast. Efter samrådet ska närings-, trafik- och miljöcentralen
göra den slutliga bearbetningen av förslaget till planer för hantering av översvämningsrisker.
Delaktigheten och delgivandet i anknytning till planerna för hantering av översvämningsrisker
ska i enlighet med 12 § i förslaget till nödvändiga delar samordnas med motsvarande förfaranden
för vattenförvaltningsplanerna. Till vattenförvaltningsplanerna hör bland annat diskussionsmöten
om beredningsunderlagen för vattenförvaltningsplanerna som hålls i tre faser under
tre års tid. Närmare bestämmelser om samordningen kan ges genom den förordning av
statsrådet som avses i 12 §.
Enligt 3 mom. ska det genom förordning av statsrådet bestämmas om tidsfristerna som ska
gälla för delaktighet och delgivande. Det kunde föreskrivas att perioden för framförande av
åsikter om planerna för hantering av översvämningsrisker vid vattendrag och längs kusten ska
vara lika lång som för vattenförvaltningsplanerna, åtminstone när det gäller samrådet om
planutkasten.
18 § Behandlingen av planerna för hantering av översvämningsrisker
Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska utarbeta ett utkast till plan för hantering av översvämningsrisker
med beaktande av inkomna utlåtanden och framförda åsikter. Efter att översvämningsgruppen
har behandlat utkastet ska närings-, trafik- och miljöcentralen be respektive landskapsförbund
om utlåtande och lämna in utkastet och landskapsförbundets utlåtande till jord- och skogsbruksministeriet.
Ministeriet kan returnera utkastet för ny beredning till specifika delar. Ministeriet ska i sitt returneringsbeslut
ange grunderna för returneringen och vad som ska beaktas i den nya beredningen.
Genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser utfärdas om behandlingen av planerna
för hantering av översvämningsrisker vid avrinningsområden eller vid kusten.
Motivering
Enligt 1 mom. ska närings-, trafik- och miljöcentralerna göra ett utkast till riskhanteringsplan
för översvämningar med beaktande av utlåtanden och åsikter som kommit in under hörandeprocessen.
Härefter ska översvämningsgruppen behandla planutkastet och ta ställning till det.
Efter att översvämningsgruppen har behandlat planutkastet ska närings-, trafik- och miljöcentralen
be landskapsförbundet om utlåtande innan utkastet lämnas in till jord- och skogsbruksministeriet
för godkännande. Om landskapsförbundets utlåtande avviker från planutkastet ska
närings-, trafik- och miljöcentralen ge ministeriet sin ståndpunkt till huruvida planutkastet kan
granskas i enlighet med utlåtandet. Utlåtandeförfarandet har till syfte att säkerställa att riskhanteringsplanerna
så långt det är möjligt ska kunna samordnas med landskapsprogrammen
och deras genomförandeplaner. Förfarandet står också i tillämpliga delar i samklang med den

17(23)
regeringsproposition som är under arbete om reformering av regionförvaltningen. Där föreslås
att det till den gällande regionutvecklingslagen ska fogas en bestämmelse om att landskapsprogrammen
och deras genomförandeplaner ska beaktas i myndigheternas verksamhet. Enligt
förslaget ska myndigheterna begära utlåtanden av landskapsförbundet om planer och åtgärder
som har betydelse för regionens utveckling och som avsevärt avviker från landskapsprogrammet
eller som inte ingår i landskapsprogrammet, och bedöma deras konsekvenser för utvecklingen
i regionen.
Ministeriet kan efter gottfinnande returnera utkastet för ny beredning. Det kan finnas behov av
ny beredning till exempel när det framkommer bristfälligheter i beredningsunderlagen eller
när utkastet står i strid med vattenförvaltningsplanen eller annars utan relevanta skäl klart avviker
från planutkasten inom andra vattendrags- eller kustområden. I sitt beslut att returnera
utkastet ska ministeriet specificera de punkter som kräver ny beredning, motivera behovet av
ny beredning och ange de faktorer som ska beaktas i den fortsatta beredningen. Förutom till
närings-, trafik- och miljöcentralen ska utkasten kunna returneras också direkt till den myndighet
som producerar uppgifterna till exempel för kompletteringar i beredningsunderlagen.
19 § Beaktande av landskapsförbundets utlåtande
Om jord- och skogsbruksministeriet anser att av planerna för hantering av översvämningsrisker
borde godkännas med ett innehåll som avviker från landskapsförbundets utlåtande, ska ministeriet
samråda med landskapsförbundet. Om ministeriets beslut enligt 20 § avviker från landskapsförbundets
utlåtande, ska grunderna för detta anges i beslutet.
Motivering
Enligt 18 § ska närings-, trafik- och miljöcentralen be landskapsförbundet om utlåtande om
utkastet till plan för hantering av översvämningsrisker. I utlåtandet kan landskapsförbundet
framföra ståndpunkter som avviker från närings-, trafik- och miljöcentralens planutkast till
exempel för att planen enligt förbundet står i strid med målen i landskapsprogrammet och dess
genomförandeplaner. Om jord- och skogsbruksministeriet dock anser att riskhanteringsplanen
borde godkännas i den form som närings-, trafik- och miljöcentralen har föreslagit eller annars
med ett från landskapsförbundets utlåtande avvikande innehåll, ska ministeriet samråda i frågan
med landskapsförbundet. Om ministeriets och landskapsförbundets uppfattningar efter
samrådet fortfarande skiljer sig åt, måste ministeriet i sitt beslut om godkännande av riskhanteringsplanen
motivera varför beslutet avviker från landskapsförbundets ståndpunkt.
Syftet med förfarandet är att stöda landskapsprogrammens och deras genomförandeplaners
verkan i regionutvecklingen, analogt med de förfaranden som föreslås ovan i 15 och 18 §.
20 § Godkännande av planer för hantering av översvämningsrisker
Jord- och skogsbruksministeriet godkänner riskhanteringsplanerna för avrinningsområden och för
kusten.
Beslutet om riskhanteringsplanen meddelas efter att planförslaget har varit utställt och det anses ha
delgivits berörda parter när det har meddelats.
De regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna i avrinningsområdet eller vid kusten som avses i
planerna ska informeras om att riskhanteringsplanerna har godkänts och centralerna ska i sin tur
informera kommunerna inom sitt område och de myndigheter som har hörts tidigare under ärendets
beredning. Närings-, trafik- och miljöcentralerna ska kungöra godkännandet på kommunernas anslagstavlor
och informera om godkännandet i dagspressen i tillräcklig omfattning. Den godkända
riskhanteringsplanen för avrinningsområdet och kusten som gäller kommunens område ska finnas
tillgänglig i kommunen. Finlands miljöcentral ger i elektronisk form ut de riskhanteringsplaner som
jord- och skogsbruksministeriet har godkänt.

18(23)
Bestämmelser om delgivning av jord- och skogsbruksministeriets beslut som rör en internationell
förvaltningsenhet för översvämningsrisker kan meddelas i ett för Finland bindande internationellt
fördrag.
Motivering
Jord- och skogsbruksministeriet ska godkänna planerna för hantering av översvämningsrisker.
Godkännandet ska beslutas på ministerienivå för att säkerställa att riskhanteringen i hela landet
följer enhetlig praxis. Enhetlighetens betydelse accentueras i synnerhet i fastställandet av
mål för riskhanteringen och i samordningen av riskhanterings- och vattenförvaltningsplanerna.
21 § Riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar
Kommunen gör en preliminär bedömning av riskerna för översvämning från dagvatten, anger områden
med betydande risk för dagvattenöversvämningar och utarbetar kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker med iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna
i 7 - 9 §. Kommunens beslut om angivande av områden med översvämningsrisk får inte
överklagas genom särskilda besvär.
Kommunen utarbetar en riskhanteringsplan för områden som på grund av dagvattenöversvämningar
har angetts som områden med betydande risk för översvämningar, med iakttagande i tillämpliga
delar av bestämmelserna i 10 - 13 §. Vad som bestäms i 12 § om samordning med vattenförvaltningsplanen
gäller inte den delaktighet som avses i 3 mom. Kommunen godkänner riskhanteringsplanen
för dagvattenöversvämningar.
För delaktighet och delgivning om riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) om delaktighet
och växelverkan samt om information vid planläggning.
Motivering
Enligt förslaget ska närings-, trafik- och miljöcentralerna i egenskap av statliga regionmyndigheter
sköta om riskhanteringsplanerna för avrinningsområden och för kusten. Däremot ska
riskhanteringen för dagvattenöversvämningar åligga kommunerna. När det gäller dagvattenöversvämningar
är kommunerna ändamålsenliga som översynsnivå, eftersom det sätt översvämningarna
uppkommer på, följderna av dem och de åtgärder som krävs för att hantera dem
är lokala till sin natur. Enligt 4 § 1 mom. 5 punkten i förslaget är det närings-, trafik- och miljöcentralernas
uppgift att bistå kommunerna med riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar.
Kommunerna ska göra en preliminär bedömning av riskerna för dagvattenöversvämningar,
ange områden med betydande risk för dagvattenöversvämningar, utarbeta kartor över översvämningshotade
områden och kartor över översvämningsrisker samt utarbeta och godkänna
riskhanteringsplanerna. Utredningarna, kartorna och planerna som kommunen utarbetar, liksom
de förfaranden som tillämpas vid utarbetandet, ska i tillämpliga delar uppfylla samma
krav som enligt 7 - 12 § i förslaget gäller planerna för hantering av översvämningsrisker från
vattendrag och från havet.
Genom förordning i enlighet med 7 § ska närmare bestämmelser också utfärdas om förfarandet
vid en preliminär bedömning av dagvattenöversvämningar. För att få igång arbetet ska
närings-, trafik- och miljöcentralerna kontakta de kommuner inom sitt verksamhetsområde,
där det utifrån de landsomfattande uppgifterna finns orsak att göra preliminära bedömningar
av riskerna för dagvattenöversvämningar på det sätt som avses i lagen och förordningen. Närings-,
trafik- och miljöcentralerna ska på motsvarande sätt kontakta övriga kommuner, där det
utgående från den landsomfattande översynen kan konstateras att det inte finns betydande risker
för dagvattenöversvämning.
Hänvisningen i 2 mom. till förslagets 12 § innebär att behovet av samordning med vattenförvaltningsplanerna
i tillämpliga delar också ska beaktas i beredningen av riskhanteringsplanerna
för dagvattenöversvämningar. En förhandsuppskattning är att det främst handlar om dag-

19(23)
vattnets eventuella förorenande konsekvenser för vattendragen eller sådana åtgärder för dagvattenhanteringen,
exempelvis absorberande eller fördröjande lösningar, som kan förbättra såväl
vattenskyddet som riskhanteringen för översvämningar. Det är dock inte nödvändigt att
samordna den delaktighet i kommunens riskhanteringsplaner för dagvattenöversvämningar
som avses i 3 mom. i förslaget.
Enligt 3 mom. ska delaktigheten och delgivningen om riskhanteringsplanerna för dagvattenöversvämningar
i tillämpliga delar ordnas på samma sätt som vid planläggning under kommunal
behörighet enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Planläggningsförfarandena
är bekanta i kommunerna och de kan dimensioneras flexibelt beroende på planens omfattning.
Den krets som enligt markanvändnings- och bygglagen ska vara delaktig i planläggningen
motsvarar till omfattningen vad som föreskrivs i 17 § om delaktigheten i planerna för hantering
av översvämningsrisker från vattendrag och från havet.
22 § Överklagande
Jord- och skogsbruksministeriets beslut om godkännande av planerna för hantering av översvämningsrisker
från vattendrag och från havet får överklagas genom besvär till högsta förvaltningsdomstolen
så som bestäms i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Beslutet får överklagas på den grund
att beslutet är lagstridigt. Ministeriet kan besluta att beslutet ska följas även om det överklagas.
Rätt att överklaga har den, vars rättigheter, skyldigheter eller intressen kan påverkas av beslutet,
respektive kommun och kommunförbund, myndigheter som bevakar allmänna intressen och lokala
eller regionala registrerade föreningar eller stiftelser, vilkas syfte är att främja miljö- eller naturskyddet
eller nyttjandet av vattentillgångarna och vilkas verksamhetsområde planerna för hantering
av översvämningsrisker gäller.
För överklagande av kommuners beslut om godkännande av riskhanteringsplaner för dagvattenöversvämningar
gäller i tillämpliga delar vad som bestäms i markanvändnings- och bygglagen om
anförande av besvär vid planläggning.
Motivering
Enligt 1 mom. ska jord- och skogsbruksministeriets beslut om godkännande av riskhanteringsplaner
för översvämningar få överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen så som bestäms
i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Beslutet skulle få överklagas på den grund att
beslutet är lagstridigt. Besväret kunde främst grunda sig på att det har skett ett procedurfel i
beslutet eller i beredningen eller till exempel på att riskhanteringsplanen inte innehåller det
som föreskrivs i lag och förordning. Däremot ska till exempel de åtgärdsalternativ som framförs
i planen, eller åtgärdernas prioritetsordning, inte kunna vara föremål för överklagande.
Ministeriet ska kunna besluta att godkännandebeslutet ska följas även om det överklagas.
Den ska ha rätt att överklaga, vars rättigheter, skyldigheter eller intressen kan påverkas av beslutet.
Målsägandebegreppet i bestämmelsen motsvarar målsägandebegreppet i förvaltningsprocesslagen.
Rätt att överklaga har därmed till exempel mark- och vattenägare eller de som
bedriver verksamhet som kan påverkas av planens åtgärder för att hantera översvämningsrisken
i det fallet att åtgärderna förverkligas. Den som överklagar ska påvisa att beslutet kan påverka
den överklagande som målsägande. Rätt att överklaga har också respektive kommun
och kommunförbund och de myndigheter som bevakar allmänna intressen, där dessa intressen
kan påverkas av planen för hantering av översvämningsrisker. Rätt att överklaga har vidare
lokala eller regionala registrerade föreningar eller stiftelser, vilkas syfte är att främja miljö- eller
naturskyddet eller nyttjandet av vattentillgångarna och vilkas verksamhetsområde riskhanteringsplanen
gäller.
För överklagande av kommuners beslut om godkännande av riskhanteringsplaner för dagvattenöversvämningar
ska tillämpas vad som bestäms i markanvändnings- och bygglagen om anförande
av besvär vid planläggning. Överklagandet ska göras hos förvaltningsdomstolen. Den
krets som har rätt att överklaga motsvarar till storleken den som föreskrivs i 2 § angående planerna
för hantering av översvämningsrisker från vattendrag och från havet.

23 § Översyn
20(23)
Den preliminära bedömningen av översvämningsrisker, kartorna över översvämningshotade områden
och kartorna över översvämningsrisker ses över vart sjätte år. För översynen gäller i tillämpliga
delar vad som bestämts om den preliminära bedömningen av översvämningsrisker, utarbetandet av
kartor över översvämningshotade områden och kartor över översvämningsrisker och om beredningen
och godkännandet av riskhanteringsplanerna. Klimatförändringarnas sannolika påverkan på förekomsten
av översvämningar ska beaktas i översynen av den preliminära bedömningen och av
riskhanteringsplanen.
Motivering
Enligt artikel 14 i översvämningsdirektivet ska den preliminära bedömningen av översvämningsrisker,
kartorna över översvämningshotade områden och kartorna över översvämningsrisker
och riskhanteringsplanerna ses över och vid behov uppdateras vart sjätte år. Klimatförändringarnas
sannolika påverkan på förekomsten av översvämningar ska beaktas i översynerna
av den preliminära bedömningen och riskhanteringsplanen. Paragrafens 1 mom. motsvarar
således bestämmelsen i direktivet.
I artikel 14 i direktivet fastställs också tidsfrister för de första översynerna och uppdateringarna.
Till åtskillnad från kartor och hanteringsplaner ska de preliminära bedömningarna av översvämningsrisker
enligt direktivet första gången ses över först efter sju år från det att de har
godkänts, alltså senast 22.12.2018. Enligt 1 mom. ska de preliminära bedömningarna dock
granskas i cykler om sex år, liksom kartorna och hanteringsplanerna, och alltså första gången
senast 22.12.2017. Det oaktat kan det vara ändamålsenligt att höra allmänheten om översynen
av de preliminära bedömningarna först ungefär ett år senare i samband med vattenförvaltningsplanernas
första diskussionsmöten för följande planeringsperiod. Om det trots allt anses
nödvändigt att direktivsenligt förlänga tidsfristen för den första översynen av bedömningarna
till år 2018, kan detta med stöd av lagen bestämmas genom förordning av statsrådet.
I bilagan till översvämningsdirektivet finns närmare bestämmelser om vad översynen av planerna
för hantering av översvämningsrisker ska innehålla. Översynen omfattar bland annat en
utvärdering av vilka framsteg som har gjorts för att nå målen för riskhanteringen samt en beskrivning
och en förklaring till varje planenlig åtgärd som inte har framskridit. Bestämmelserna
i direktivets bilaga ska också när det gäller planöversynen verkställas genom förordning av
statsrådet så som avses i 11 § i förslaget.
24 § Beaktandet av planerna för hantering av översvämningsrisker
De statliga och kommunala myndigheterna samt regionutvecklingsmyndigheterna ska i tillämpliga
delar i sin verksamhet beakta de riskhanteringsplaner som har godkänts av jord- och skogsbruksministeriet
enligt 20 § och av kommunen enligt 21 §.
För beaktandet av planerna för hantering av översvämningsrisker iakttas vidare vad som bestäms
annanstans i lag.
Motivering
Planerna för hantering av översvämningsrisker ska inte på ett bindande sätt fastställa vilka åtgärder
som ska verkställas för att förebygga och minska översvämningsrisker. De statliga och
kommunala myndigheterna ska dock i tillämpliga delar i sitt beslutsfattande, sina planer och i
sina åtgärder i anknytning till vattenanvändningen beakta de riskhanteringsplaner för översvämningar
från vattendrag och från havet som jord- och skogsbruksministeriet har godkänt
och de riskhanteringsplaner för dagvattenöversvämningar som kommunen har godkänt. Det
kan dessutom utfärdas närmare bestämmelser i speciallagstiftningen, såsom i vattenlagen, miljöskyddslagen
och markanvändnings- och bygglagen om hur riskhanteringsplanerna för översvämningar
ska beaktas.

25 § Inlämning av uppgifter
21(23)
Kommunen ska lämna in uppgifterna om de områden med betydande risk för översvämningar som
avses i 8 § 3 mom. och exemplar av de kartor som avses i 9 § 2 mom. och av de godkända riskhanteringsplaner
som avses i 21 § till närings-, trafik- och miljöcentralen. Centralen skickar dessa elektroniska
handlingar vidare till jord- och skogsbruksministeriet för rapportering och publicering.
Motivering
Kommunen ska lämna in uppgifterna om de områden den har angett som områden med betydande
risk för dagvattenöversvämningar och exemplar av kartorna över översvämningshotade
områden och kartorna över översvämningsrisker samt den riskhanteringsplan för dagvattenöversvämningar
kommunen har godkänt till närings-, trafik- och miljöcentralen. Uppgifterna
lämnas in för att de ska rapporteras till kommissionen och offentliggöras och de kan i allmänhet
lämnas in elektroniskt. Tidsfristerna för inlämningen av uppgifter ska bestämmas genom
förordning av statsrådet. Fullmakt att utfärda denna förordning ingår i paragraferna om upprättandet
av nämnda handlingar.
26 § Utlämning av uppgifter
Myndigheter och inrättningar som tillhandahåller offentliga tjänster ska oberoende av sekretessbestämmelser
avgiftsfritt lämna ut andra nödvändiga uppgifter än personuppgifter som de förfogar
över för upprättandet av planerna för hantering av översvämningsrisker till närings-, trafik- och miljöcentralen
och till respektive myndighet i kommunen.
Motivering
Myndigheter och andra aktörer ska utan avgift lämna ut uppgifter de förfogar över som är
nödvändiga för riskhanteringsplaneringen till närings-, trafik- och miljöcentralen. Uppgifterna
ska också ges avgiftsfritt till den myndighet i kommunen som ansvarar för riskhanteringsplaneringen
angående dagvattenöversvämningar. Avgiftsfriheten ska inte gälla betydande kostnader
som uppkommer vid behandlingen av uppgifter som lämnas ut. Dessa kan till exempel
vara direkta kostnader som uppstår genom att det måste sammanställas sammanfattande uppgifter
för regionen. Förutom statliga och kommunala myndigheter ålägger bestämmelsen
dessutom vissa inrättningar att lämna ut uppgifter. Bestämmelsen ska inte gälla privata aktörer.
När myndigheter lämnar ut uppgifter ska bestämmelserna om uppgifternas offentlighet och
om datasekretess beaktas. Myndigheter ska dock lämna ut uppgifterna oberoende av sekretessbestämmelserna
i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999).
3 kap.
Särskilda bestämmelser
27 § Fastigheters skydd mot översvämningsskador
Kommunen kan vidta nödvändiga åtgärder för att skydda områden från översvämningsskador när
det inte är möjligt eller ändamålsenligt att skydda området genom fastighetsspecifika lösningar.
Beträffande kommunens rätt att få de områden i sin besittning som är nödvändigt för de åtgärder
som avses i 1 mom. tillämpas vad som bestäms i markanvändnings- och bygglagen (132/1999).
Kommunen kan driva in kostnaderna för de åtgärder som avses i 1 mom. och för förvärvet av de
markområden som avses i 2 mom. av de markägare, vilkas områden skyddas genom åtgärderna, i
relation till den nytta som kommer dessa områden till del. Kostnaderna kan drivas in så som bestäms
i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
Motivering

22(23)
I paragrafen föreskrivs om att fastigheter under vissa omständigheter kan skyddas samfällt
mot skador från översvämningar. I gällande lagstiftning finns inga bestämmelser om förfarandet
för att skydda flera fastigheter och olika funktioner mot skador från översvämningar. Det
finns således inga effektiva metoder tillgängliga för myndigheterna för att sköta skyddet mot
översvämningar i samhället på ett sätt som är förpliktande för fastighetsägarna. Den föreslagna
bestämmelsen behövs bland annat för att de åtgärder som enligt lagförslaget framförs i
riskhanteringsplanerna lättare ska kunna verkställas. Bestämmelsen ska dock tillämpas på alla
områden som är utsatta för översvämningar, oavsett om de har angetts som områden med betydande
risk för översvämningar eller inte.
Den allmänna principen går ut på att ägaren själv ansvarar för skyddet av sin egendom mot
skador, däribland skador orsakade av översvämningar. Man utgår alltså från att fastighetsägaren
ska besluta om beredskapen mot översvämningar, antingen själv eller tillsammans med
andra fastighetsägare. Det handlar om ett ansvar, som vid uraktlåtande främst kan ha till följd
att egendom skadas och att det därigenom uppstår kostnader.
I 8 § i räddningslagen (468/2003) finns bestämmelser om den skyldighet ägaren till en byggnad
och vissa andra har att bereda sig på risksituationer. Enligt bestämmelsen är bland andra
ägare och innehavare till byggnader skyldiga att förebygga uppkomsten av farliga situationer
samt att ha beredskap att vid överhängande fara skydda människor, egendom och miljön och
att vidta sådana räddningsinsatser som de på egen hand förmår göra. För brott mot bestämmelsen
föreskrivs inget straff i räddningslagen och tvångsmedel kan inte heller användas för att
fullgöra den, alltså myndighetsförordnande förstärkt med vite.
I praktiken ska den möjlighet paragrafen ger kommunen att vidta nödvändiga åtgärder gälla
redan planlagda områden som möjligen delvis eller i sin helhet också förverkligats enligt plan.
Vid planläggning av nya områden ska däremot enligt bestämmelserna i markanvändnings- och
bygglagen (132/1999) om innehållsmässiga krav på planerna riskerna för översvämning beaktas
och förebyggas, så att det inte uppkommer nya områden som är utsatta för översvämningsrisker.
Kommunens möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder ska gälla situationer, där det inte är möjligt
eller ändamålsenligt att skydda området med fastighetsspecifika lösningar. Detta blir i
allmänhet aktuellt till exempel när man blir tvungen att bygga skyddskonstruktionerna mot
översvämningar på ställen som inte hör till de byggnader som skyddas. Det kan rent allmänt
inte anses ändamålsenligt med fastighetsspecifikt skydd om skyddskonstruktionerna ska bilda
en helhet, där konstruktionerna på en fastighets område och underhållet av dessa konstruktioner
påverkar översvämningsskyddet inom området för andra fastigheter och hela samhället. Å
andra sidan kan översvämningsskyddet i allmänhet alltid göras fastighetsspecifikt när det gäller
att skydda en enskild byggnad med konstruktioner.
Enligt förslaget ska kommunen när en ändamålsenlig hantering av översvämningsrisker kräver
det ges rätt att börja vidta åtgärder för att förebygga översvämningsskador. Det återstår för
kommunen att besluta, vilka åtgärder som ska vidtas. De nödvändiga åtgärderna kan till exempel
handla om permanenta skyddskonstruktioner mot översvämningar, såsom vallar som
skyddar mot översvämningar från vattendrag eller från havet eller bassänger som behövs för
tillfällig förvaring av dagvatten. Kommunernas åtgärder och kostnaderna de förorsakar ska stå
i rimlig proportion till de fördelar man vill uppnå. Åtgärderna och kostnaderna ska inte heller
få förorsaka orimliga påfrestningar för dem som utsätts för dem.
Det är meningen att planeringen av markanvändningen i kommunen ska vara central i genomförandet
av det översvämningsskydd som avses i bestämmelsen. Skyddskonstruktioner mot
översvämningar, såsom skyddsvallar, är i allmänhet av den storleken att placeringen av dem
också kräver ändringar i gällande detaljplan. I planläggningsprocessen ska man försöka finna
markanvändningsmetoder, med vilka den eftersträvade lösningen kan genomföras. Planeringssystemet
för markanvändning fungerar emellertid inte som system för genomförande av
översvämningsskydd på redan bebyggda områden, eftersom detaljplanerna inte har förpliktan-

23(23)
de eller retroaktiv verkan när det gäller markägarna. Av denna orsak är det med stöd av markanvändnings-
och bygglagen inte möjligt att ålägga fastighetsägarna att delta i kostnader som
uppstår av samhällsbyggande som görs i efterhand, ens i det fallet att det klart kan påvisas att
fastigheten drar nytta av byggandet. Det bör därför bestämmas om deltagande i kostnader genom
en speciallag.
Eftersom det i första hand är ägarens uppgift att skydda sin fastighet, kan kommunen driva in
kostnaderna för sina åtgärder i proportion till den nytta fastigheten får. Kommunen beslutar
om indrivningen av kostnader.
Kommunen kan efter gottfinnande delta i kostnaderna för åtgärder som skyddar mot översvämningsskador
och i genomförandet av dem. Staten kan i enlighet med understödslagstiftningen
bevilja understöd för dessa åtgärder.
[ 4 kap.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ]