Nationell plan för lokaliseringsstyrning av vattenbruket

Nationell plan för lokaliseringsstyrning av 

vattenbruket 

Utkast 11.01.2013

Innehållsförteckning 

Sammanfattning...................................................................................................................3 

1. Inledning .......................................................................................................................4 

2. Utgångsläget för lokaliseringsstyrning ..........................................................................5 

2.1 Fiskodlingens nuläge.............................................................................................5 

3. Mål................................................................................................................................7 

4. Beredning av planen.....................................................................................................8 

4.1 Processen för framtagande av planen...................................................................8 

4.2 Identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk ........................................8 

Fritidsboende..............................................................................................................10 

Naturskyddsområden..................................................................................................10 

Övrig användning av vatten och infrastruktur .............................................................11 

5. Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket.........................................................13 

5.1 Bottniska viken ....................................................................................................13 

5.2 Skärgårdshavet och Finska viken........................................................................18 

5.3 Inlandsvatten .......................................................................................................21 

6. Planens konsekvenser................................................................................................22 

7. Planens rättsverkan....................................................................................................23 

8. Planens genomförande och uppföljning......................................................................24 

2

Sammanfattning 

Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket är inriktad på att styra placeringen av 

vattenbruksproduktion i områden som är lämpliga med tanke på miljön, vattenbruksnäringen 

och de övriga formerna av användning av vatten. Beredandet av planen bottnar i det nationella 

vattenbruksprogrammet som godkändes av statsrådet som principbeslut 19.6.2009. 

Programmets mål är att samordna närings- och miljöpolitiken kring vattenbruket och utveckla 

branschen på ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt. Lokaliseringsstyrning av 

vattenbruket ses som ett viktigt verktyg för att minimera vattenbrukets skadliga konsekvenser 

för miljön och förbättra näringens konkurrenskraft. I planen för lokaliseringsstyrning har man 

även beaktat statsrådets beslut om vattenvårdsplaner till år 2015 och statsrådets principbeslut 

om riktlinjerna för vattenskyddet till 2015 samt Finlands regerings förbindelse från år 2010 om 

Östersjöns tillstånd. 

Den nationella planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket har beretts av jord- och 

skogsbruksministeriets i samarbete med miljöministeriet och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. 

På Skärgårdshavet och Finska viken identifierades vattenområden där företag kan slå samman 

verksamheter i större enheter och på detta sätt minska konflikter mellan näringen och 

rekreationsanvändningen samt förbättra företagens verksamhetsförutsättningar. Vattnets goda 

status i Bottniska viken ger möjlighet att utöka vattenbruksproduktionen. Högsjöområdet och 

vindparkområdena är framtidens produktionsområden som kräver, för att kunna nyttjas, 

utveckling av teknologi som lämpar sig för dessa förhållanden. 

På inlandsvatten identifierades i denna plan inte på samma sätt för vattenbruket lämpliga 

vattenområden. Eftersom det finns många olika produktionsmetoder i inlandsvatten, är det en 

utmanande uppgift att på ett omfattande sätt placera anläggningar på vissa bestämda platser. 

Av denna anledning föreslås att det på lokaliseringsstyrning av anläggningar i inlandsvatten 

tillämpas grundläggande riktlinjer. 

3

1. Inledning 

Finländarnas fiskkonsumtionen har ökat i jämn takt. Inhemsk fisk utgör dock en minskande 

andel av konsumtionen. År 2010 kom en knapp tredjedel av den fisk som finländarna 

konsumerade från inhemska vatten. Den ökade konsumtionen har man i huvudsak tillfredsställt 

genom att importera odlad fisk. Primärproduktionen i hemlandet har inte kunnat möta den 

ökande efterfrågan på grund av restriktionerna i verksamhetsmiljön. 

Över hälften av den inhemska inhandlade fisken är odlad. Regnbågslax är den viktigaste 

råvaran för fiskförädlingsindustrin. Vattenbruket hjälper att bevara bestånd av ädelfisk som 

försvunnit från naturen och stärka försvagade bestånd. Många av de fiskar som man fångar i 

naturen kommer från odlingsanläggningar och har utplanterats i yngelstadiet. 

I dag är vattenbruket mycket miljöeffektivt. Näringens miljöbelastning har gått ner med närmare 

70 procent jämfört med början av 1990-talet. Miljökonsekvenserna är därtill lättare att hantera 

på grund av nya teknologiska och funktionsmässiga innovationer. Vattenbruksnäringens andel 

av näringsbelastningen är obetydlig i dag. Merparten av näringsbelastningen uppstår under 

matfiskens fortsatta kassodling i havsområdet. Inom det viktigaste produktionsområdet i 

Skärgårdshavet är fiskodlingens andel ca tre procent av den totala fosforbelastningen och 

ungefär två procent av den totala kvävebelastningen. Lokalt kan näringsbelastningen ha större 

betydelse. Därför ligger miljöskyddets fokus på minimering av konsekvenser på det lokala 

planet. 

Lokaliseringsstyrningen har i många miljö- och näringspolitiska planer identifierats som ett av 

de viktigaste verktygen att minska fiskodlingens negativa konsekvenser för miljön. I 

planeringsarbetet har man särskilt beaktat statsrådets beslut om vattenvårdsplaner till år 2015 

samt om riktlinjerna för vattenskyddet. I identifieringen av vattenområden har som den centrala 

utgångspunkten därför använts vattenområdenas ekologiska klassificering. Vattenbruk styrs 

inte till vattenområden där det förorsakar skada för miljön eller vattenområdets övriga 

användning. 

Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket bygger på statsrådets principbeslut om det 

nationella vattenbruksprogrammet (19.6.2009). Programmets mål är att genom att samordna 

närings- och miljöpolitiken skapa förutsättningar för en hållbar produktionstillväxt. Planen är 

inriktad på att styra placeringen av vattenbruksproduktion på områden som är lämpliga med 

tanke på miljön, vattenbruksnäringen och de övriga formerna av användning av vatten. I planen 

identifieras vattenområden där det nuvarande vattenbruket kan centraliseras och ny produktion 

4

etableras. Till planeringsområdet hör Finlands havsområden och inlandsvatten, med undantag 

för Åland som på grund av sin autonoma ställning inte omfattas av den här planen. 

2. Utgångsläget för lokaliseringsstyrning 

2.1 Fiskodlingens nuläge 

2.1.1. Produktionsstruktur 

I området för det finska fastlandet odlas årligen ca 8 – 10 miljoner kg livsmedelsfisk. Av denna 

mängd odlas två tredje delar i havet. Omkring 40 procent av fiskodlingen sker i 

Skärgårdshavet. Merparten av produktionen av livsmedelsfisk består av regnbågslax. Den 

näst viktigaste fiskarten är sik. Även röding, öring, gös och stör produceras kommersiellt. 

Antalet yngelanläggningar uppgick till 94, antalet producenter som odlade fisk i dammar med 

naturlig föda till 228 och antalet anläggningar för odling av livsmedelsfisk uppgick till 151 år 

2010 (bild 1). Totalvärdet av vattenbruksproduktionen (sättfisk och livsmedelsfisk) var ca 60 

miljoner euro. 

Livsmedelsfiskanläggningarna på havet är i genomsnitt små och produktionen är utspridd i 

många små enheter i skärgården (bild 2). På Skärgårdshavet är anläggningarnas 

produktionskapacitet ungefär 60 ton. I Sverige och Norge kan anläggningarna vara flera 

gånger större. 

5

Bild 1. Vattenbruksanläggningarna i planeringsområdet 

2.1.2 Vattenbruksmetoder 

Bild 2. Fiskodlingsanläggningarna, renserierna 

och övervintringsplatserna i Egentliga Finland och 

Satakunta; anläggningar som hör till samma 

företagare är inramade 

I inlandet sker produktionen i regel i anläggningar med recirkuleringssystem. I dessa 

anläggningar odlar man yngel i bassänger och dammar med jordbotten. Livsmedelsfisk odlas i 

huvudsak i dammar med jordbotten, en liten del i större strömvatten och i kassar i sjöar. 

På 2000-talet har man allt mer börjat odla fisk i anläggningar som har ett recirkuleringssystem. 

På grund av recirkuleringsteknologin är det möjligt att rengöra vattenutloppet på ett effektivare 

sätt och optimera odlingsförhållandena året om. Vidare är det möjligt att odla fisk på platser där 

det finns för knappt med vatten för genomströmsodling. Ytterligare är det möjligt att utnyttja 

avloppsreningsverken i tätorter och industriområden samt spillvärme. 

Recirkuleringsanläggningar lämpar sig för odling av värdefulla fiskarter eftersom 

produktionskostnaderna är större jämfört med den vanliga teknologin. 

På havet odlas livsmedelsfisk i nätkassar. Den första odlingsfasen sker då nära stranden. 

Näringsbelastningen är föga under denna fas. Efter yngelstadiet vidareodlas fisken i 1 - 2 

odlingsperioder. Odlingen sker längre bort från stranden, men åtminstone delvis på en 

vindskyddad plats. Under den sista odlingsfasen är fiskens biomassa, tillväxt och 

näringsutsläpp som störst. Företag har ofta övervintringsplatser där 

produktionskonstruktionerna och fiskarna är i skydd för stormar och packad is. Belastningen 

från övervintringsplatserna är liten eftersom utfodringens syfte är endast att hålla fiskarna vid 

liv. 

2.1.3. Vattenbrukets miljökonsekvenser 

Vattenbrukets betydelsefullaste konsekvens för miljön är näringsbelastning. I det finländska 

fastlandet utgjorde fosforbelastningen dryg en procent och kvävebelastningen en dryg halv 

procent av den totala antropogena belastningen. År 2010 låg totalbelastningen vid ca 53 ton 

fosfor och 410 ton kväve. I Skärgårdshavet är motsvarande siffror ca 23 ton fosfor och ca 180 

ton kväve. 

6

Vattenbrukets totalbelastning och utsläppsfaktorn per ett kilogram fisk har minskat snabbt. År 

2010 utgjorde belastningen bara en ca tredjedel av belastningen på 1990-talet (bild 3 och 4). 

3. Mål 

Bild 3. Fiskodlingens totalbelastning (tn) Bild 4. Fiskodlingens utsläppsfaktorer 

(kg/tn producerad fisk) i det finländska i det finländska fastlandet 1980 - 2010 

fastlandet 1980 - 2010 

I planen för lokaliseringsstyrningen identifieras nya produktionsområden där vattenbruket går 

att utöka på ett hållbart sätt med så få negativa konsekvenser för vattenmiljön och 

vattenområdets övriga användning. Ett ytterligare mål är att hjälpa företagen att koncentrera 

produktionen till större produktionsenheter i synnerhet i området för Skärgårdshavet och på det 

sättet förbättra verksamhetens lönsamhet och minska konflikter. Styrningen ska också 

underlätta ansökan om och beviljande av tillstånd när såväl sökanden som 

tillståndsmyndigheten har så täckande information som möjligt om områdets lämplighet för 

vattenbruk. Planen för lokaliseringsstyrning förutsätter inte att nuvarande anläggningars 

aktiviteter flyttas till nya områden. Den hindrar inte heller från att söka och få miljötillstånd för 

områden som inte finns bland planens identifierade vattenområden, om områdets lämplighet 

för vattenbruk kan konstateras i miljötillståndsprocessen. 

7

4. Beredning av planen 

4.1 Processen för framtagande av planen 

Enligt det resultatmål som jord- och skogsbruksministeriet ställde upp för närings-, trafik- och 

miljöcentralerna hade centralerna till uppgift att arbeta fram regionala planer för 

lokaliseringsstyrning. Tavastlands, Mellersta Finlands, Österbottens, Nylands och Egentliga 

Finlands närings-, trafik- och miljöcentraler bildade arbetsgrupper bestående av experter för 

fiskerihushållning, miljösektor och planering av vattenanvändning. Nylands, Sydöstra Finlands, 

Norra Karelens, Norra Savolax och Södra Savolax centraler beställde planeringsarbetet hos en 

konsult. I Lappland och Kajanaland utförde centralerna planeringen som tjänstearbete. 

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (VFFI) bistod centralerna genom att med hjälp av 

geodataprogrammet producera perspektivkartor som underlättade vattenområdenas 

identifiering. I Mellersta Finland, Tavastland, vid Finska viken och i Östra Finland fick fiskodlare 

svara på en enkät eller intervjufrågor för att man fick den bakgrundsinformation som man 

behövde. I Egentliga Finland gjorde man tidigare en förberedande utredning för att kartlägga 

gemensamma ståndpunkter. 

Utifrån de lokala planerna tog VFFI och jord- och skogsbruksministeriet tillsammans fram en 

nationell plan för vattenbrukets lokaliseringsstyrning. Planens miljökonsekvensbedömning 

utfördes i enlighet med lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer 

och program (8.4.2005/200). I planeringsprocessen ingick också regionala och 

landsomfattande informationsmöten. 

4.2 Identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk 

Enligt riktlinjerna i det nationella vattenbruksprogrammet ska nya vattenbruksanläggningar 

etableras i områden som lämpar sig för vattenbruk väl, tål verksamhetens näringsbelastning 

och som i så liten grad som möjligt stör användningen av vattnens övriga bruk. 

Vid identifiering av områden som lämpar sig för vattenbruk tillämpades dessa kriterier: 

• området lämpar sig väl för vattenbruk och områdets socioekonomiska behov 

• vattenkvaliteten i området är minst god och den goda statusen riskerar inte att bli 

sämre på grund av fiskodlingens näringsbelastning 

• vattenområdet ligger vid öppet hav, i yttre skärgården eller mot en öppen fjärd 

eller i inre skärgården med särskilt bra strömföring 

• vattenområdet finns i området för en vattenformation som har sådana särdrag 

som tillräckligt djup, bra strömföring samt god förmåga att späda ut belastningen 

8

• i produktionsområdets omedelbara närhet finns inte betydande fritidsboende eller 

någon annan form av användning av vatten som verksamheten ska störa 

väsentligt 

• vid kartläggning av områdena beaktas i synnerhet de områden som redan är 

tydligt förändrade till följd av mänsklig aktivitet (t.ex. vindparker och kraftigt 

utbyggda vatten) samt industriverksamhet som kan dra nytta av odlingen 

(spillvärme) 

• vattenbruket kan använda områdets infrastruktur och logistiska lösningar eller 

området ligger nära marknadsområden (kolfotspåret) 

• vid lokaliseringsstyrning av gamla anläggningar ska beaktas vilka fördelar en 

centraliserad verksamhet innebär för de områden från vilka odlingen flyttas bort 

De här kriterierna och bakgrundsmaterialet tillämpades på följande sätt vid identifieringen: 

Vattenstatus 

Planeringen utgick från vattenområdenas ekologiska klassificering. Ny vattenbruksproduktion 

får placeras i vattenområden som enligt klassificeringen har åtminstone god status och inte får 

en försämrad status till följd av näringsbelastningen. I Bottniska viken är kustvattnets tillstånd i 

huvudsak i gott (bilaga 1 och 2). I Skärgårdshavet och Finska viken är vattenstatusen sämre än 

god, varför belastningen inte får ökas. Men även i dessa vattenområden kan 

produktionsanläggningar etableras i tillräckligt djupa områden med god vattencirkulation och 

där produktionen inte i någon större grad stör vattendragets övriga användning eller försämrar 

vattenstatusen. 

I inlandet finns många stora sjöar, sammanhängande vatten och älvar med ett gott eller 

utmärkt ekologiskt tillstånd (bilaga 1). I Mellersta och Östra Finland är de flesta vattendragen i 

utmärkt tillstånd. I Kajanaland och Lappland finns också många vattendrag i utmärkt tillstånd. 

Största delen av älvar som mynnar ut i Finska viken och Bottniska viken har sämre status än 

god. Där får belastningen från vattenbruket inte bli större. Inlandsvattnen är mer slutna än 

havet, varför belastningen inte späds och sprids ut till lika vida områden som i havet. I små 

vattendrag kan belastningen bli mer synlig mot slutet av sommaren då strömföringen är låg och 

vattenbrukets belastning som störst. 

Djupet och strömföringen 

Målet är att etablera vattenbruksanläggningar på djupa platser med god strömföring och goda 

utspädningsförhållanden. Med tanke på miljön är djupa och öppna vattenområden där vattnet 

9

har bra föring och byts ut väl och där belastningen späds ut snabbt, de lämpligaste för 

vidareodling av livsmedelsfisk. 

De bottenområden som är viktiga för fiskarnas fortplantning och många vattendjur och -växter 

(till exempel blåstång) finns i 10 m grundare områden och därför kan verksamheten inte 

placeras i dessa områden. Även djupare vatten än det här kan lämpa sig dåligt för fiskodling 

om kringliggande grundare vattenområden försämrar vattencirkulationen. I sådana här 

områden kan följderna vara en sämre botten, ökade syreproblem och större intern belastning. 

Utspädning av belastningen från vattenproduktionen i Skärgårdshavet analyseras närmare 

med hjälp av BEVIS-ekosystem- och vattenkvalitetsmodellen. 

I inlandet finns ett stort antal älvar, sammanhängande vatten och sjöar med god strömföring. 

Tillståndet i stora delar av bl.a. Kemi älv, Ijo älv och Ule älv är åtminstone gott. Medeldjupet i 

finska insjöar är ca sex meter. Stora sjöar är i regel djupare, Saimen och Päijänne är i 

genomsnitt över 15 meter djupa. I nästan alla stora sjöar finns områden som är över 50 meter 

djupa. 

Fritidsboende 

Målet har varit att förebygga konflikter som uppstått med hänsyn till vattenområdets övriga 

användning genom att bilda buffertzoner. Runt fritidshusen planerades en 500 m stor 

buffertzon som ska vara fri från vattenbruk (bilaga 3). I Egentliga Finland och Satakunta tog 

man i mån av möjlighet reda på planlagda fritidsfastigheter och undantagstillstånd beviljade för 

semesterbyggnader i områden som inte är planlagda. Kring de fastigheter som enligt general- 

och delgeneralplanerna är avsedda för fritidsbruk planerades buffertzoner. Eftersom de flesta 

stranddetaljplaner (eller gamla strandplaner) inte visar fritidsfastigheter, planerades runt hela 

området en buffertzon på 500 meter. Planerna finns i bilaga 4. 

Naturskyddsområden 

I linje med det nationella vattenbruksprogrammet ska de gällande skyddsbestämmelserna 

följas i naturskyddsområdena. Bestämmelser om skydd av statsägda national- och naturparker 

och övriga naturskyddsområden (till exempel områdena för skydd av sälar) ingår i lagar, 

förordningar och ordningsregler. När det gäller skyddsområden i privat ägo ingår 

bestämmelserna i beslutet om anläggande av området. Naturskyddsområdena framgår av 

bilaga 5. 

I områdena för Natura 2000 går det att idka vattenbruk eller inleda ny odling förutsatt att 

verksamheten inte på något betydande sätt försvagar de naturtyper eller arter som är 

anledningen till att områdena är med i Natura 2000. Eventuella konsekvensbedömningar ska 

gälla dessa naturvärden. 

10

Sannolikt riskerar vattenbruket inte naturvärdena inom NATURA om 

1) områden grundare än 20 meter avgränsas från de NATURA-områden som är bildade för att 

skydda sublitorala rev eller sandbankar, 

2) man för häckningstiden inrättar en buffertzon på 500 m runt fågelöarna. 

Om dessa restriktioner införs, krävs det sannolikt inte någon Natura-bedömning enligt 

naturvårdslagens 65 och 66 § för att godkänna lokaliseringsplanen. Den som söker ett 

vattenbrukstillstånd ska i samband med miljötillståndsförfarandet ta fram en Natura-bedömning 

om sökanden inte kan komma med sådana grunder som gör att ingen bedömning behövs. En 

del av nationalparkerna och NATURA-områdena hör till skyddsnätverket för Östersjöns kust- 

och havsområden (bilaga 6). 

Övrig användning av vatten och infrastruktur 

Vattenbruk planeras inte i områden där det väsentligt stör den nuvarande användningen. 

Däremot har man målet att placera vattenbruk i vattenområden som redan tydligt är förändrade 

till följd av mänsklig aktivitet eller i områden med en sådan infrastruktur och industriell 

verksamhet som stödjer odlingen. 

Vid kusten sker yrkesfisket i regel i skärgårdsområdena som på grund av de buffertzoner som 

gäller vattendjupet och fritidsboendet inte hör till områden där lokalisering av ny odling 

uppmuntras. Längre ut på havet fiskas emellertid lax, havsöring och sik med ryssjor och fällor 

(bilaga 7). Trålfiske sker på öppet hav och ställvis även i skärgården i över 20 djupa vatten 

(bilaga 8). Vid tillståndsprocessen för nya anläggningar ska beaktas att odlingen inte stör fisket 

eller naturfiskproduktionen märkbart. Största delen av fiskarnas lekområden finns i grundare 

vatten än 10 m. Strömming och sik kan dock leka i djupare vatten eller vid kanterna till djupa 

vatten. Stora anläggningar i omedelbar närhet av identifierade lekområden ska undvikas. 

Lekområdena för strömming och sik i havsområdet i Kvarken har kartlagts med hjälp av 

intervjuar med fiskare (bilaga 9). Kring dessa områden planerades en buffertzon på 100 m. I 

områden som är känsliga med tanke på vandrande fiskar etableras inte fiskodlingar. 

Vattenbruk planeras inte heller i havsområdet invid Torne älv eftersom det är ett viktigt 

lekområde för lax och vandringssik. Odling av sik placeras inte i Torne älv på grund av att 

området är den hotade vandringssikens förökningsområde. 

Vid lokalisering av nya anläggningar är det bra att ta i beaktande möjligheterna att nyttja 

vattenvägar och hamnar. Kustens fiskhamnar finns i bilaga 8. Vid kusten ligger också flera 

andra året runt hamnar. Trafiken på vattenlederna till städer är livlig. I skärgården och stora 

11

sjöar finns det också mycket fritidstrafik när vattnet är öppet. Vattenbruk placeras inte i 

buffertzonsområdena för båt- och fartygsleder (bilaga 10). 

Enligt lagen om fornminnen (295/1963) är gamla fartygsvrak skyddade (bilaga 10). Runt 

omkring planerades en skyddszon på 100 m. Skjutningarna i försvarsmaktens övningsområden 

(bilaga 11) kan störa eller begränsa fiskodling. 

På grund av hårda förhållanden är fiskodling på öppet hav ytterst utmanande och riskfyllt. 

Havsvindsparker kan ge skydd för starka strömmar och drivis. Enligt planerna ska parker 

anläggas i synnerhet i norra Bottenhavet och Bottenviken (bild 6 och bilaga 11). I inlandsvatten 

finns vattenområden som lämpar sig väl för vattenbruk och som redan tydligt är förändrade till 

följd av mänsklig aktivitet (bilaga 12). Exempel på dessa är vattensamlingsmagasinen i nedre 

loppen i Kemi älv och Ule älv med riklig vattenföring och god eller utmärkt vattenkvalitet. 

Det är lönt att anläggningar med recirkuleringssystem lokaliseras i områden med stödjande 

infrastruktur och industriell verksamhet. Till exempel nära virkesförädlingsindustri kan finnas 

möjligheter att förbruka billig energi, nyttja industrianläggningens slambehandlingssystem och 

övervakade gårdsområden. En recirkuleringsanläggning kan också ingå i en 

industrikombination som återanvänder näringar och energi till exempel i samband med 

avstjälpningsplatser som producerar värme och gas. Det finns flera möjliga lokaliseringsplatser 

i olika delar av landet nära stora tätorter och industrianläggningar. 

Planering av produktionsenheternas storlek 

Med hjälp av ekosystem- och vattenkvalitetsmodellen BEVIS gjordes modellbeskrivningar av 

hur halten av alger ändras när vattenområdena utsätts för näringsbelastning. Utgående från 

modellbeskrivningarna och annan tillgänglig information bl.a. om bottnens status och 

egenskaper, vattenområdets tillstånd, resultaten från obligatoriska kontroller) fastställdes hur 

bra områdena lämpar sig för vattenbruk och i grova drag hur stora enheter det går att placera i 

områdena. Särskilt analyserade man de vattenområden som företagarna upplevde som 

intressanta placeringsplatser. 

När man gjorde modellerna, ansågs en fyra procents ökning av halten av alger kring 

anläggningen vara acceptabel om den övriga informationen om vattenområdets status inte 

satte gränser för en ökad belastning. 

Det var inte möjligt att ta fram modeller för ändringar eller ökningar i näringsbelastningen i 

Finska viken eller Bottniska viken eftersom BEVIS-modellen inte täcker dessa områden. 

Produktionskvantiteten i dessa områden uppskattades grovt utifrån resultaten från 

Skärgårdshavets modellbeskrivning. 

12

Närmare analys av potentiella tillväxtområden 

I Bottniska viken identifierades potentiella tillväxtområden som är så pass skyddade att det på 

kort sikt går att öka fiskodling med hjälp av dagens teknologi. Dessa områdens tillämplighet 

och konsekvenser för näringen analyserades närmare i miljörapporten. 

5. Planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket 

5.1 Bottniska viken 

Enligt den ekologiska klassificeringen är Bottniska vikens ekologiska status i huvudsak god, 

vilket gör att ny produktion kan etableras i området. Merparten av de områden som är lämpliga 

för vattenbruk finns på platser med kraftig strömföring och vida områden för utspädning av 

belastningen. Där (blå områden på bilderna 5 a - c) kan placeras anläggningar i samma storlek 

(400 – 600 ton) som enligt modellbeskrivningarna i Skärgårdshavets yttre delar. Avsevärt 

större anläggningar går att etablera på öppna havet (lila områden). På grund av den öppna 

kusten och de goda strömföringsförhållandena ligger för verksamheten väl lämpliga platser i 

områden som är under 20 m djupa. I huvudsak ska dock större anläggningar placeras i över 20 

m djupa områden. 

Största delen av de identifierade vattenområdena finns på öppet hav (63 %) eller i ett nästan 

öppet kustområde. Den odlingsteknologi och de metoder som används i havsområdet lämpar 

sig inte för öppet hav. Endast några procent av de vattenområden där det går att öka 

produktionen kan vara så skyddade att en ökad odlingsproduktion är möjlig på kort sikt (bild 6). 

Av dessa ligger också en stor del i NATURA-områden (jfr bilaga 5). I Bottenviken ägs en stor 

del av de potentiella tillväxtområdena av staten (bilaga 14). 

Att placera fiskodlingar utanför dessa områden kräver att teknologin för odling på öppet hav 

utvecklas. De vindkraftsparker som har planerats i Bottenviken och Kvarken kan ge skydd åt 

fiskodlingsanläggningar och vara lämpliga områden för utvidgning av produktionen i framtiden. 

I landskapsplanerna markerade vindparker ligger i statens vattenområden. De för 

fiskodlingsföretag mest intressanta tillväxtområdena finns i regel nära dagens 

produktionsområden (bilaga 13 a - c). 

13

Bottenviken 

Områden där vidareodling 

inte planeras 

5 a. Identifierade områden i Bottenviken 

Utmärkt över 20 m 

Utmärkt 10 - 20 m 

God över 20 m 

God 10 - 20 m 

Tillfredsställande över 20 m 

Tillfredsställande 10 - 20 m 

Nöjaktig över 20 m 

Nöjaktig 10 - 20 m 

Dålig över 20 m 

Dålig 10 - 20 m 

Torneå 

Brahestad 

Uleåborg 

14

5 b. Identifierade områden i Kvarken 

Kaskö 

Vasa 



Kvarken 




God 10 - 20 m 






Dålig 10 - 20 m 

Jakobstad 

Karleby 

15

Bottenhavet 



5 c. Identifierade områden i Bottenhavet 

Raumo 

Nystad 




God 10 - 20 m 






Dålig 10 - 20 m 

Björneborg 

16

Kaskö 

Vasa 

Raumo 

Björneborg 

Nystad 

Jakobstad 

Bild 6. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker 

Karleby 

Torneå 

Brahestad 

Uleåborg 

Potentiella tillväxtområden 

Potentiella tillväxtområden i 

statliga vatten 

Planerade vindparker (MKB 

färdig) 

Planerade vindparker (etapplan II) 

Vindkraftsområden enligt 

landskapsplanerna 

Intressantaste områden 

17

5.2 Skärgårdshavet och Finska viken 

Skärgårdshavets och Finska vikens ekologiska status är sämre än god, varför belastningen 

inte får bli större. De nuvarande anläggningarna kan dock koncentrera produktionen i större 

enheter. I Skärgårdshavets mellanskärgård och yttre skärgård får produktion placeras på 

platser med god strömföring och längre bort på platser som har vindskydd av öar. Längre bort 

är produktionskostnaderna större, varför produktionsmängderna måste vara större än nära 

foderlager och rensningsplatser. Enligt dagens uppfattning går det inte att odla fisk i helt öppna 

havsområden. Odling på öppet hav kräver ett långsiktigt utvecklingsarbete, och ifall den blir 

möjlig, också påtagligt större produktionskvantiteter än i dag. 

I Skärgårdshavet ligger de identifierade områdena i regel i fjärdar i mellanskärgården och i yttre 

skärgården. Fjärdarna i mellanskärgården är så vida och djupa att belastningen sprids ut på ett 

stort område. Här är det enligt modellbeskrivningen möjligt att placera 200 - 400 ton stora 

odlingsenheter. Även yttre skärgårdens skyddade delar tål en liknande punktbelastning. Dessa 

vattenområden är markerade med grönt på bild 7. 

I yttre skärgården kan etableras 400 - 600 ton stora anläggningar (blått vattenområde). De 

öppna havsområdena i Skärgårdshavets södra delar och det öppna havet i Skärgårdshavets 

norra delar tål bäst belastning. I huvudsak ska anläggningarna i synnerhet i Skärgårdshavet, 

placeras på över 20 meter djupa platser. Ifall strömföringen samt in- och utflödet av vatten är 

skärskilt goda, kan även grundare områden (10 - 20 m) komma i fråga. 

Mellanskärgårdens vikar och små sund tål ingen större belastning. De lämpar sig bättre för 

odling av ynglar och för övervintring. I Mossalafjärden i Houtskär späds belastningen inte ut lika 

bra som i andra fjärdar. Där finns också ett djupområde med en dålig botten som samlar döda 

alger. Enligt modellbeskrivningen får det inte placeras anläggningar över 200 ton i 

Mossalafjärden. 

18

Gustavs 

Bild 7. Produktionsområdena i Skärgårdshavet 

Skärgårdshavets företagare får centralisera produktionen på de planerade platserna så att 

halten av alger i vattnet inte höjs (bild 8). Centraliserade verksamheter ger stora fördelar med 

tanke på såväl odlaren som vattnets övriga användning. Antalet enheter i de centraliserande 

företagen minskar med över 60 procent och antalet fritidshus i influensområdet med över 80 

procent. Modellbeskrivningarnas resultat som gäller utspädning av belastningen, 

företagsekonomi och socioekonomiska konsekvenser ingår i miljörapporten i den nationella 

planen för lokaliseringsstyrning. 

Nådendal 

Områdena med 

centraliserad odling 

Åbo 

Vattenområden där 

vidareodling inte 

planeras 

19

Bild 8. Företagens planer för centralisering av verksamheten i Skärgårdshavet 

Vattenstatusen i Finska viken är också sämre än god enligt den ekologiska klassificeringen. I 

Finska viken kan produktionen fokuseras på vattenområdena enligt bild 9. 

Vattenbruksföretagen med flera produktionsenheter finns i Finska vikens östra delar. De mest 

potentiella områdena för en centraliserad odling finns nära de nuvarande anläggningarna (bild 

10). 


Nådendal 

Åbo 

Centralisering av 

vattenbruket i 

Skärgårdshavet 

Vattenbruksanläggning efter 

centraliseringen 

Platsen där verksamheten 

centraliseras 

Nedlagd 

vattenbruksanläggning 

20

Vattenområden där 

vidareodling inte 

planeras 

Hangö 

Finska viken 

Bild 9. Identifierade områden i Finska viken 

Finska viken 

Bild 10. Potentiella områden för centralisering av vattenbruksföretagens produktion i Finska viken 

5.3 Inlandsvatten 




God 10 - 20 m 






Dålig 10 - 20 m 

Helsingfors 

Lovisa 

Områden som företagen 

är intresserade av 

Vattenbruksanläggning 

Lovisa 

I inlandsvatten är det inte möjligt att på samma sätt som i havsområdet identifiera områden 

som lämpar sig för vattenbruk eftersom verksamheterna inte är etablerade i öppna vatten utan 

längs vattendrag eller i avrinningsområden. I inlandsvatten tillämpas därtill många olika 

21

produktionsmetoder och -teknologier, även därtill lämpliga potentiella odlingsområden finns det 

gott av. Det här gör det svårare att identifiera lokaliseringsområdena på ett täckande sätt. 

Därför markeras områdena inte på en karta. För styrningen av produktionen i inlandsvatten 

gäller däremot följande grundläggande riktlinjer: 

1. Belastningen från kläckerianläggningar för fisk, yngelanläggningar, 

kräftodlingsanläggningar och dammar med naturlig föda är så obetydlig att denna plan inte 

innehåller några anvisningar för lokaliseringen av de här anläggningarna. 

2. Yngelodlingar med föga belastning, småskaliga ekologiska fiskodlingar och 

matfiskanläggningar som använder ny avancerad reningsteknologi får placeras längs 

vattendrag eller i avrinningsområden där den ekologiska statusen i den vattenmiljö som tar 

emot belastningen är god eller utmärkt (gröna och blå vattenområden på bilden i bilaga 1) 

och där belastningen inte riskerar försämra vattenkvaliteten. 

3. Anläggningar med recirkuleringssystem får byggas på platser där tillämpning av teknologin 

är lönande. 

4. Matfiskanläggningar med vanliga produktionsteknologier får ökas i avrinningsområden där 

den mottagande vattenmiljön har en god eller utmärkt ekologisk status och där 

utspädningsförhållandena är särskilt goda. 

6. Planens konsekvenser 

Planen hjälper till att centralisera och öka den nuvarande produktionen. I planens miljörapport 

bedöms planens ekologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser fram till år 2020. 

Vattenbrukets konkurrenskraft blir starkare om planen genomförs. Volymen och värdet av 

produktionen växer med ca 60 procent och sysselsättningen med drygt 20 procent. 

Vattenbrukets andel av den totala fosforbelastningen stiger till 1,9 procent och av den totala 

kvävebelastningen till 0,8 procent. Den ökade belastningen fokuseras på områden som tål 

ökningen bra, och odlingen stör inte väsentligt vattendragens övriga användningsformer. En 

centralisering av produktionen i Skärgårdshavet minskar avsevärt de konflikter som uppstår 

med rekreationsanvändningen. Företagens planerade centralisering leder också till att antalet 

fritidshus som ligger på 0,5 kilometers avstånd från anläggningarna minskar med över 80 

procent. Om planen inte genomförs (det s.k. 0-alternativet), kommer volymen, värdet och den 

sysselsättande verkan av vattenbruksproduktionen att sjunka med omkring en fjärdedel under 

de följande 10 åren. Fosforbelastningen från vattenbruket sjunker till en procent och 

22

kvävebelastningen till 0,4 procent av totalbelastningen. Vidare studerade man ett mildare och 

ett strängare alternativ till lokaliseringsstyrning än det som ingår i denna plan. 

7. Planens rättsverkan 

Planen för lokaliseringsstyrning är inte direkt bindande för den offentliga förvaltningen eller 

enskilda verksamhetsutövare. Den har ingen direkt på lag grundad rättsverkan utan 

tillståndsprövningen sker också i fortsättningen projektspecifikt i samband med 

miljöstillståndsprocessen. Planen har emellertid en vägledande effekt för verksamheten vid 

statliga och kommunala myndigheter och inom näringen. Landskap och kommuner samt övriga 

planeringsmyndigheter kan ta planen i beaktande när de planlägger strand- och 

vattenområden. 

Syftet med planen för lokaliseringsstyrning är att underlätta en centralisering av 

vattenbruksanläggningar och grundandet av nya odlingar på områden som i planen 

identifierats för detta. Näringsutövare kan planera produktionen utifrån planen och söka 

miljötillstånd enligt planens riktlinjer. Planen gör miljötillståndsprocessen mer förutsägbar när 

sökanden, remissinstanserna och tillståndsmyndigheterna känner till miljösektorns och 

näringsexperternas gemensamma syn på vilka vattenområden som är lämpligaste för 

fiskodling och vilken typ av produktion eller hur stor produktionsvolym passar just för de här 

områdena. 

Vid ansökan om ett miljötillstånd ska sökanden redogöra för huruvida sökanden planerar 

centralisera den nuvarande produktionen eller söker han ett nytt tillstånd för ett område som 

identifierats i lokaliseringsstyrningsplanen. Lokaliseringsstyrningsplanen utesluter inte områden 

från vattenbruksproduktion. Om det vattenområde som anges i ansökan som gäller en ny 

odlingsplats ligger utanför de identifierade områdena, ska sökanden lämna en närmare 

utredning om områdets lämplighet för fiskodling för de kriteriers del som använts som grund för 

att lämna vattenområdet utanför områdena som identifierats i planen för lokaliseringsstyrning. 

Sökanden ska också visa hur det ansökta miljötillståndet förhåller sig till planens riktlinjer om 

belastning, produktionsmetod eller -volym. 

Planen ställer inte några krav på företagare att flytta nuvarande verksamheter till nya områden. 

Anläggningarnas näringsbelastning i förhållande till den kringliggande miljöns ekologiska 

hållbarhet analyseras också i framtiden fallspecifikt i samband med miljötillståndsprocessen. 

Planen hindrar inte odlare från att söka och få miljötillstånd för områden som inte finns bland 

planens identifierade vattenområden. Där finns sannolikt många för fiskodling lämpliga 

23

områden som inte är identifierade med bedömningsmetoderna i denna plan. Till exempel på 

grund av de buffertzoner som är planerade kring fritidsbostäder kan för vattenbruk lämpliga 

vattenområden falla bort fast fastigheterna skulle vara företagarens egna. I dessa fall bedöms 

platsens lämplighet i samband med tillståndsprocessen. 

Grundförutsättningen för miljötillstånd är ett tillstånd av vattenområdets ägare för användningen 

av vattenområdet. 

8. Planens genomförande och uppföljning 

Förverkligandet av planen har både riksomfattande och regionala effekter. På riksnivå följer 

man utvecklingen av näringens produktion och konkurrenskraft samt miljöbelastning och 

miljöeffekter. På regional nivå fokuserar uppföljningen på verksamhetens miljökonsekvenser. 

Målområdena är Skärgårdshavet och Bottenhavet på vilka havsområdets matfiskproduktion 

koncentreras. På andra områden inleds en noggrannare regional uppföljning om det uppstår ny 

betydande verksamhet på områden som ingår i planen. 

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet samt Egentliga-Finlands NTM-central ansvarar för 

datainsamlingen som gäller genomförandet av den nationella planen för lokaliseringsstyrning 

och branschens allmänna utveckling. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet insamlar och 

analyserar sektorns ekonomiska utveckling och Egentliga-Finlands NTM-central producerar 

uppgifter om utvecklingen av sektorns miljötillstånd samt miljökonsekvenser på Skärgårdshavet 

och Bottenhavet. Uppföljningen av de regionala miljökonsekvenserna sker utgående från de 

allmänna uppföljningsmaterialen för vattnen samt utgående från områdets observationer som 

baseras på ålägganden och för detta svarar Finlands miljöcentral och Egentliga-Finlands NTM- 

central. 

Huvudansvaret för uppföljningen av utfallet av planen för lokaliseringsstyrning har jord- och 

skogsbruksministeriets arbetsgrupp för utveckling av vattenbruk, i vilken olika intressegrupper 

har en bred representation. Utvecklingsgruppen utvärderar årligen vattenbruksnäringens 

utveckling och de nationella och regionala miljökonsekvenserna av planens genomförande. En 

större utvärdering görs år 2016 varvid det finns tillräckligt med erfarenhetsmässig information 

om planens genomförande. Samtidigt utvärderas effekterna av uppdaterandet av vattnens 

ekologiska klassificering på genomförandet av vattenbrukets lokaliseringsstyrning. 

24

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland 

(miljötillståndsuppgifter) samlar information om branschens utveckling och dess 

miljökonsekvenser. 

25

Bilaga 1. Vattenstatus, ekologisk klassificering 

Ytvattnens 

ekologiska status 

Utmärkt 

God 

Tillfredsställande 

Nöjaktig 

Dålig 

Inga uppgifter 

26

Bilaga 2. Vattenkvalitet, klassificering enligt användbarhet 

Bilaga 3. Puffertzoner för fritidsfastigheter 

Vattnens allmänna 

klassificering enligt 

användbarhet 

Utmärkt 

God 

Tillfredsställande 

Nöjaktig 

Dålig 

27

Puffertzon 500 m som 

gäller fritidshus, planer 

och undantagstillstånd 

Bilaga 4. Planer som har beaktats vid framtagande av planen 

28

Stranddetalj- och strandplaner 

Hela området för närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland 

• 90 procent av stranddetaljplanerna efter år 2001 

Landskapet Satakunta 

• fastställda stranddetaljplaner från år 2001 framåt 

• fastställda strandplaner från år 1973 framåt 

Generalplaner (MBL), Fritidsbyggnaderna (beteckning R) 

Generalplan för Villnäs 

Stranddelgeneralplan för Dragsfjärds västra skärgård 

Stranddelgeneralplan för Halikko 

Ändring av strandgeneralplanen för Kimito 

Delgeneralplan för strandområdet i Luvia 

Generalplan och ändring av generalplanen för Merimasku 

Strandgeneralplan för Mietois 

Strandgeneralplan för Pyhäranta 

Delgeneralplan för Raumos södra stränder 

Delgeneralplan för Rimitos södra skärgård 

Stranddelgeneralplan för Sagu 

Strandgeneralplan för Siikais 

Delgeneralplan för Finbys strandområden 

Ändring av strandgeneralplanen för Västanfjärd 

Undantagstillstånd 

Hela området för närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland 

29

Bilaga 5. Naturskyddsområden 

Skyddsobjekt 

Nationalparker 

NATURA habitatdirektivet (SCI) 

NATURA fågeldirektivet (SPA) 

NATURA habitat- o. fågeldirektivet 

Skyddsområde för sälar 

Privata naturskyddsområden 

Bilaga 6. Nätverket av skyddsområden vid Östersjöns kust- och havsområden i Finland 

30

Bilaga 7 a. Platserna för lax- och sikryssjor i Bottenhavet 

Raumo 

Nystad 

Björneborg 

32

Bilaga 7 b. Platserna för lax- och sikryssjor i Kvarken 

Kaskö 

Vasa 

Jakobstad 

Karleby 

33

Bilaga 8. Fiskhamnar och bottentrålningsområden vid kusten 

Största strömningshamnar 

Övriga fiskhamnar 

Trålningslinjer 

Bottentrålningsområden 

Över 20 m djupa områden 

34

Bilaga 9. Lekområden för strömming och sik i Kust-Österbotten 

Kaskö 

Vasa 

Jakobstad 

Kvarken 

Lekområden för 

strömming 

Karleby 

35

Bilaga 10 a. Fartygsleder och -vrak i Egentliga Finland och Satakunta 


Raumo 

Nystad 

Nådendal 

Björneborg 

Åbo 

Skärgårdshavet och Bottenhavet 

Vrak 

Leder 

Ledområden 

36

Hangö 

Bilaga 10 b. Fartygsleder och enligt lagen om fornminnen skyddade vrak i Bottenviken, Kvarken 

och Finska viken 

Bottenviken 

Vrak 

Leder 

Ledområden 

Finska viken 

Vrak 

Leder 

Ledområden 

Torneå 

Brahestad 

Uleåborg 

Helsingfors 

Vasa 

Kaskö 

Lovisa 

Kvarken 

Vrak 

Leder 

Jakobstad 

Ledområden 

Karleby 

37

Bilaga 11. Planerade vindkraftparker och försvarsmaktens övningsområden vid kusten 



Planerade vindparker (MKB färdig) 


Försvarsmaktens övningsområde 

38

Bilaga 12. Vattenområden vars naturliga tillstånd har förändrats på ett betydande sätt av 

mänsklig aktivitet 

Kraftigt förändrade havsområden 

och inlandsvatten 

Kraftigt förändrade älvar 

39

Bilaga 13 a. Potentiella tillväxtområden och planerade vindkraftparker i Bottenviken 

Bottenviken 




Planerade vindparker (MKB 

färdig) 




Torneå 

Brahestad 

Uleåborg 

40

Bilaga 13 b. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker i Kvarken 

Vasa 

Kaskö 

Kvarken 

Jakobstad 







Karleby 

41

Bilaga 13 c. Potentiella tillväxtområden och planerade vindparker i Bottenhavet 

Bottenhavet 






Nystad 

Raumo 

Björneborg 

42

Nationell plan för lokaliseringsstyrning av vattenbruket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?