SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

43
Om markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och -förordningen (895/1999)
ändras på det sätt som föreslagits i uppgift 2.1 så att ett översvämningshotat område
definieras som ett område som översvämmas i medeltal en gång på hundra år,
förändras ställningstagandet för det utlåtande som ges av den regionala
miljöcentralen. Den tidigare rekommendationen blir ett myndighetsutlåtande med
lagstadgade förpliktelser som gäller byggande. Ju mera dylika rekommendationer
eller myndighetsutlåtanden ges, desto mindre behövs utlåtanden som ges fall till fall
om begränsade områden eller enskilda byggnader.
Avsikten är att man i definieringen av bygghöjden likaväl som vid givandet av
enskilda myndighetsutlåtanden använder den bästa kunskapen och tekniken som
finns till buds. Trycken på markanvändning vid vattendrag måste beaktas och
rekommendationer om de lägsta bygghöjderna lönar det sig att göra i synnerhet för
områden mot vilka det riktas placeringsbehov för många nya funktioner.
Rekommendationer eller myndighetsutlåtanden om de lägsta bygghöjderna kan göras
för sjöar, flodsystem och kustområden.
För reglerade och hydrologiskt välkända sjöar kan man använda statistiska metoder
vid definieringen av högvattenstånden. För de sjöar om vilka det finns mindre
uppgifter kan man använda Finlands miljöcentrals vattendragsmodeller för
definieringen av högvattenstånden.
För flodsystemen förutsätter definieringen av den lägsta bygghöjden i allmänhet
användning av strömningsmodeller. Om det tvärsnittsmaterial och hydrologiska
observationsmaterial som behövs i strömningsmodelleringen inte existerar, kräver
användningen av en strömningsmodell många mätningar och observationer. Med
hjälp av en ändamålsenligt utarbetad och kalibrerad strömningsmodell kan
högvattenstånden ändå definieras relativt tillförlitligt. I stället för strömningsmodeller
kan man vid definieringen av flodsystemens högvattenstånd i vissa fall använda
enklare metoder, såsom högvattenståndens interpolation mellan två sådana platser
vars högvattennivåer är kända. Enkla metoders användbarhet måste utredas från fall
till fall. Dessutom måste i definieringen av flodsystemens lägsta bygghöjder beaktas
de is- och issörjeproppar som förekommer i området och observationer om de
högvattenstånd som de orsakar. Som bilaga 6 finns en redogörelse för definiering av
de lägsta bygghöjderna i flodsystemen. I bilaga 7 har uppräknats de vattendrag i vilka
det ofta förekommer översvämningsskador som flytande issörjeproppar och
isproppar orsakat.
För kustens del har de lägsta rekommenderade bygghöjderna definierats separat och
de har framlagts i ympäristöopas 52 (Ollila 1999).
Storöversvämningsarbetsgruppen bad regionala miljöcentraler att namnge de objekt
för vilka man borde göra en rekommendation om de lägsta bygghöjderna. I
namngivandet av objekten bad man miljöcentralerna att fästa speciellt
uppmärksamhet vid områden som är viktiga med tanke på översvämningsskador
samt objekt mot vilka det riktas byggnadstryck. Man namngav 237 sådana objekt av
vilka 206 var sjöar och 31 var älvar. Vissa miljöcentraler har under arbete
rekommendationer för alla sjöar som överskrider en viss storleksgräns. Största delen
av dessa objekt är sjösystem. Som fortsättningsarbete borde varje miljöcentral ställa
objekten i prioriteringsordning, kartlägga den aktuella informationen om objekten,
besluta om de metoder som skall användas vid datainsamlingen och utarbeta ett