SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

37
fritidsbostäder (sommarstugor och semesterstugor eller motsvarande) eller andra
ekonomibyggnader för vilka en översvämning orsakar betydande skador (bland annat
bastun och garage men inte båthus och motsvarande). Byggnader som är avsedda för
fritidsbruk används en allt längre tid om året och det finns en påtaglig trend att bygga
om fritidshus för åretruntboende, speciellt när deras ägare åldras och går i pension. På
ett så definierat översvämningsområde borde man dessutom undvika att placera för
samhället viktiga funktioner, såsom byggnader med offentliga tjänster (bland annat
skolor, daghem och ålderdomshem) och affärer.
Många funktioner är så kritiska med tanke på människornas trygghet och hälsa eller
miljön att det inte är tillräckligt att skydda dem mot en översvämning som återkommer
en gång på hundra år. På samma sätt som i skyddandet av de nuvarande funktionerna
måste man även i placeringen av nya synnerligen viktiga objekt (se punkt 4.2) överväga
en stramare risknivå, till exempel en översvämning som återkommer en gång på 250 år.
Vid anläggningar där ämnen som är farliga för miljön eller hälsan hanteras kan man
kräva att återkomstintervallen är till exempel 10 000 år (HW 1/10000).
Förutom de ovannämnda högvattenstånden måste man från fall till fall skilt överväga
och ta i beaktande isproppsöversvämningar som stigit ännu högre och vars
återkomstintervall det är svårt att definiera i praktiken. I områden där det finns risk för
isproppar borde man inte ens tillåta placeringen av sådana byggnader som inte får
vattenskador vid översvämning men som kan skadas på grund av isen. Isproppar kan
orsaka en plötslig höjning i vattenståndet, varför man måste också undvika att placera
objekt som är svåra att evakuera, såsom sjukhus och ålderdomshem, på områden där det
finns risk för isproppar. En översvämning kan även åstadkomma ras eller skred på
strandområdet och faran för dem måste också tas i beaktande.
Även på författningsnivån borde ett område med översvämningsrisk definieras att
betyda ett område som översvämmas i medeltal en gång på hundra år. Den bästa
lösningen skulle vara att inkludera denna risknivå i markanvändnings- och
byggförordningen (895/1999). I motiveringsdelen till förordningsändringen borde
man ytterligare konstatera att Finlands miljöcentral med handledning borde
säkerställa att man i definierandet av översvämningens återkomstintervall använder
högklassiga och enhetliga tillvägagångssätt. Storöversvämningsarbetsgruppen har i
detta sitt förslag utgått ifrån att med en översvämning som återkommer i medeltal en
gång på hundra år avses ett sådant högvattenstånd som enligt nuvarande bästa
praxis definieras på samma sätt som i miljöhandboken 52 (Ollila 1999). I
markanvändnings- och bygglagen (132/1999) borde dessutom göras en ändring som
skulle klarlägga praxis för utarbetandet av byggnadsplanen så att faran för
översvämning, ras och jordskred alltid skulle tas i beaktande också vid utarbetandet
av byggnadsplanen. Det skulle emellertid vara tillåtet att bygga på ett område med
översvämningsrisk, om byggplatsen eller själva byggnaden vederbörligt skyddas mot
översvämningsskador.
I vissa områden finns det begränsat med sådana områden som inte hotas av en
översvämning av ovannämnda storlek. Då kan det hända att man måste ta även
översvämningsområden i effektivt bruk, varvid de funktioner som placerats i dem
med bestående eller tillfälliga konstruktioner eller andra medel skyddas mot
översvämningar som återkommer till exempel en gång på hundra år (HW 1/100). I
sådana områden som översvämmas i medeltal en gång på cirka hundra år borde
emellertid inte placeras bebyggelse i stor omfattning med stöd av skydd. Dylika nya