SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

13
I direktivets 11 artikel presenteras innehållet för det åtgärdsprogram som skall
utarbetas för varje vattenvårdsområde. Som åtgärdsprogrammets minimikrav har
angetts de åtgärder som förutsätts till exempel för att förebygga och/eller minska den
förorening som uppstått till följd av översvämningar. Till dessa hör även system vars
syfte är att upptäcka dylika fall eller varna för dem. Vad gäller de olyckor som inte
rimligtvis har kunnat förutses förutsätter direktivet att man skall vidta alla
ändamålsenliga åtgärder för att minska den fara som orsakas för vattenekosystemen.
Direktivet ger alltså grunder för minskning av de miljörisker som de funktioner som
finns eller planeras på ett översvämningsområde orsakar i en översvämningssituation.
Det helhetsbetonade tänkandet i direktivet innebär i praktiken ett intensivt samarbete
mellan olika aktörer, vattendragsplanerare och dem som ansvarar för
markanvändningen och naturskyddet. Dessutom måste man få även
medborgarorganisationer och enskilda medborgare med i planeringen. För tillfället
håller man på att utarbeta vårdplaner i enlighet med ramdirektivet för vatten.
2.4 Översvämningsskyddssamarbetet inom EU
Många av Mellaneuropas stora floder, såsom Rhen, Donau och Elbe, flyter genom
flera länder. För att koordinera användningen, vården och skyddet av floderna har
internationella flodkommissioner grundats. Högvattenregleringssamarbetet är ett av
kommissionernas centrala ämnesområden. Till exempel verksamhetsplanen för
Rhens översvämningsskydd blev färdig år 1998. Dess målsättning är att minska
risken för översvämningsskador, sänka högvattenstånden, öka kännedomen om
översvämningar och förbättra översvämningsprognoserna. Även Mosels, Saars,
Oders och Elbes internationella flodkommissioner har utarbetat motsvarande planer.
De oerhörda översvämningsskadorna i Europa under slutet av 1990-talet väckte även
de politiska beslutsfattarna och ledde till att samarbetet mellan EU-länderna och EUkandidatländerna
intensifierades. Man var tvungen att ersätta de stora
översvämningsskadorna även med EU-medel, vilket hade som följd att man ansåg
det vara viktigt även på gemenskapsnivån att fästa uppmärksamhet vid
förebyggandet av översvämningsskador. I effektiverandet av
översvämningsberedskapen anses det vara väsentligt att man i stället för separata
högvattenregleringsprojekt närmar sig översvämningsproblemet genom en
helhetsbetonad skötsel av avrinningsområdet, vilket också är tillvägagångssättet i
EG:s ramdirektiv för vatten. Användningen av vattendrag, planeringen av
markanvändningen, den hållbara användningen av vattendrag och naturskyddet
måste undersökas tillsammans. I stället för skyddet mot översvämningar ses det som
viktigt att ge plats för översvämningar och att lära sig att leva med dem.
Om man även i fortsättningen tänker ersätta översvämningsskador med EU-medel,
måste man skapa klara principer för betalandet av ersättningar i olika förhållanden.
Enhetlig betalningspraxis försvåras av skillnaderna i nationell ersättningspraxis och
översvämningsskadeförsäkring. Förberedelsen för översvämningar och lokala klimat-
och terrängförhållanden är mycket olika i olika länder. Till exempel 23 % av
Ungerns areal är tidigare översvämningsområden och 97 % av denna areal är
skyddad med högvattenregleringsdammar. Bakom dammarna bor 2,5 miljoner
människor, vilket naturligtvis innebär att det finns en stor skaderisk om det uppstår
sprickor i dammarna. När det inte finns tillräckligt med pengar för att underhålla