SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

9
Bedömningen av sådana skador skulle emellertid kräva noggranna lokala
utredningar.
Man har redan länge försökt begränsa de skador som översvämningar orsakar, inte
bara via högvattenregleringsarbeten utan även med styrning av byggandet. När
helhetsplaner för nyttjandet av vatten utarbetades på 1970-talet, gavs för vissa viktiga
sjöars strandområden rekommendationer om de lägsta bygghöjderna. Motsvarande
rekommendationer som delvis berört floddalar har även getts i samband med
översvämningsskyddets verksamhetsplaner. År 1984 utarbetade vattenstyrelsen en
rekommendation om Beaktandet av vattendragens högsta vattenstånd i utnyttjande
av strandområden och i byggnadsverksamhet. Miljöministeriet sände
rekommendationen till kommunstyrelserna och kommunernas byggnadsnämnder och
uppmanade dem att ta saken i beaktande vid planläggningen och styrningen av
byggandet. Denna rekommendation kompletterades och uppdaterades år 1999
(Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit ranta-alueille rakennettaessa – Suositus
alimmista rakentamiskorkeuksista. Ympäristöopas 52), och jord- och
skogsbruksministeriet och miljöministeriet skickade den till kommunerna och alla
andra aktörer som ansågs behöva den information som där gavs. År 1999 gav
Finlands Kommunförbund en rekommendation om innehållet i kommunens
byggnadsordning, och den följde den ovannämnda miljöguidens utstakningar vad
beaktandet av översvämningar beträffar. I markanvändnings- och bygglagen som
trädde i kraft vid början av år 2000 ingår ett krav om beaktandet av
översvämningsfaran.
Återuppbyggandet av översvämningsområden och kvarhållandet av
översvämningsvatten på avrinningsområdet har ansetts vara mest till nytta vid
vanliga översvämningar, till exempel sådana översvämningar som återkommer oftare
än en gång vart tionde år. Vid större översvämningar än detta framhävs den tekniska
högvattenregleringens fördelar. Dylika tekniska medel är bland annat
lagringsbassänger, skyddsvallar och utvidgandet av flodbäddarnas tvärsnitt. Vid
sällsynta översvämningar, till exempel sådana som återkommer en gång på 200 år
eller mera sällan, betonas översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens
smidighet och organisationernas funktion. Även vissa tekniska konstruktioner kan bli
viktiga för minskandet av skador, även om de har byggts för mindre översvämningar.
Med reglering av i synnerhet stora sjöar och genom undantagstappningar kan skador
märkbart minskas.
De förödande översvämningarna i Mellaneuropa på 1990- och 2000-talen visade att
det är skäl att ta översvämningar på allvar. Översvämningar är ett naturfenomen som
inte kan avskaffas. Man måste bara klara dem. Översvämningarnas skadliga
verkningar kan bäst undvikas, om översvämningarna kan tas i beaktande på förhand,
när man planerar markanvändningen och placeringen av funktioner. Den senaste
tidens översvämningar i Mellaneuropa och även i Sverige bidrog till att det i Finland
påbörjades ett utredningsarbete om stora översvämningars verkningar. Den
ovannämnda Utredningen om storöversvämningar blev färdig år 2000 och visade att
det även i Finland finns behov av och möjligheter till att förbättra beredskapen för
stora översvämningar. Storöversvämningsarbetsgruppens arbete startade år 2001. I
arbetsgruppens slutrapport har presenterats de viktigaste medlen för minskandet av
de skador som stora översvämningar orsakar samt de aktörer som ansvarar för
verkställigheten av de behövliga åtgärderna. Man har gjort upp en tidtabell för