SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

Arbetsgruppspromemoria JSM 2003:6 b 

SLUTRAPPORT AV 

STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN 

- ett förslag till åtgärder för minskandet av de skador som stora översvämningar orsakar 

Helsingfors 2003

Till jord- och skogsbruksministeriet 

II 

Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte 21.9.2001 (dnr 3007/042/2001) en 

arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag till behövliga åtgärder för minskandet av de 

skador som stora översvämningar orsakar. Arbetet baserade sig på Suurtulvaselvitys 

(Utredning om storöversvämningar) (Ollila m.fl. 2000) som färdigställts år 2000 och 

som innehöll rekommendationer för minskandet av risker för översvämningsskador. 

Arbetsgruppen fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till de åtgärder och 

författningsändringar som eventuellt behövs samt bedöma de behov för 

personalresurser och finansiering som genomförandet av åtgärderna orsakar. 

Vattenförvaltningsrådet Risto Timonen från jord- och skogsbruksministeriet har varit 

arbetsgruppens ordförande. De andra medlemmarna har varit överinspektör Rami 

Ruuska från inrikesministeriet, budgetrådet Kati Suihkonen från finansministeriet, 

utvecklingsingenjör Paavo Taipale från Finlands Kommunförbund, överingenjör 

Markku Ollila från Finlands miljöcentral, limnolog Satu Kouvalainen från Norra 

Österbottens miljöcentral, överinspektör Tarja Savea-Nukala från Västra Finlands 

miljöcentral, överingenjör Markku Maunula från jord- och skogsbruksministeriet, 

överingenjör Esko Vähäsöyrinki från jord- och skogsbruksministeriet och 

specialplanerare Minna Hanski från jord- och skogsbruksministeriet som även var 

arbetsgruppens sekreterare. 

Arbetsgruppen antog namnet Storöversvämningsarbetsgruppen. Arbetsgruppen har 

sammanträtt 27 gånger. Enligt sitt uppdrag har den undersökt de åtgärder som behövs 

för att effektivera översvämningsskyddet och säkerställa dammsäkerheten, de 

åtgärder som föranleds av högvattenregleringskonstruktionernas åldrande, de 

erfarenheter som man på sista tiden fått av storöversvämningar och bekämpningen av 

dem samt de krav som direktivet om ramen för den Europeiska gemenskapens 

vattenpolitik (2000/60/EG) ställer. Arbetsgruppen har under arbetets lopp hört flera 

experter inom miljöförvaltningen och det lokala räddningsväsendet, miljöministeriet, 

Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund, Centralförbundet för lant- och 

skogsbruksproducenter, försäkringsbolagens representanter och privata dammägarhåll. 

16-17.4.2002 gjorde Storöversvämningsarbetsgruppen en resa till 

Österbotten där man bekantade sig ingående med områdets högvattenregleringslösningar 

och översvämningsproblem.

III 

Arbetsgruppens frist var 31.12.2002, men den förlängdes på arbetsgruppens förslag 

till 15.4.2003 på grund av de kalkyler om dammsäkerhet som erhållits vid slutet av 

året 2002 och som ännu visade behovet av att precisera åtgärdsförslagen om detta 

ämnesområde. Dessutom förutsattes av arbetsgruppen att den i sin slutrapport ur 

Finlands synvinkel skulle framlägga en resumé om det översvämningsskyddssamarbete 

som är nu i gång inom EU. 

Storöversvämningsarbetsgruppen kom fram till sju åtgärdsförslag. De preciserades 

med detaljerade uppgifter för vilka utsågs ansvariga personer och för vilkas 

genomförande gavs en riktgivande tidtabell. I mån av möjlighet uppskattade man 

även de resursbehov vilka orsakas av åtgärdernas realisering. Med åtgärdsförslagen 

syftar man till att uppnå följande målsättningar: 

1. De skador som översvämningarna orsakar för befintliga byggnader, 

konstruktioner och funktioner minskas 

2. På översvämningsområdena placeras inte nya byggnader, konstruktioner eller 

andra aktiviteter på ett sådant sätt att avsevärda skador orsakas för dem vid en 

översvämning. 

3. Vattenbyggnadskonstruktionerna är fungerande och säkra. 

4. Översvämningsskyddet och räddningsverksamheten fungerar vid stora 

översvämningar. 

5. I översvämningsskyddet och räddningsverksamheten utnyttjas tidsenliga 

metoder. 

6. I de åtgärder som utförs i vattendragen och deras avrinningsområden syftar 

man till att minska översvämningsriskerna. 

7. De resurser och det kunnande som behövs för verkställigheten av 

åtgärdsförslagen säkras. 

Åtgärdsförslagens centrala innehåll är att man i skyddandet av bosättningen mot 

översvämning tar i bruk en enhetlig risknivå. Den nuvarande bosättningen skyddas i 

mån av möjlighet mot översvämningar som återkommer i medeltal en gång per 

hundra år. För samhället viktiga mål, såsom sjukhus, samt t. ex. anläggningar som 

hanterar farliga ämnen skall kunna skyddas mot ännu mera sällsynta översvämningar. 

I placeringen och byggandet av ny bosättning och andra viktiga mål tar 

man i bruk samma risknivåer. På vattenbyggnadskonstruktionernas underhåll satsas 

mera än för närvarande och deras funktion och säkerhet säkerställs även vid stora 

översvämningar. Skyddsåtgärdernas och räddningsverksamhetens effektivitet vid 

översvämningar förbättras. 

Förverkligandet av ovannämnda åtgärder får inte leda till, att man till exempel med 

hjälp av skyddsåtgärder placerar större bosättningar på områden som översvämmas i 

medeltal en gång på hundra år. Dylika nya områden borde tas i bostadsbruk enbart 

om det inte finns några andra alternativ. Annars kan följden vara att det uppstår 

översvämningsskador mera sällan än tidigare men att de är så mycket större. Större 

översvämningar än denna risknivå uppstår oundvikligt och de kan komma vilket år 

som helst. 

Enligt arbetsgruppens uppfattning kommer de åtgärder som framförts här märkbart 

att minska de skador som stora översvämningar orsakar. Verkställandet av 

åtgärdsförslagen berör många parter. Där behövs samarbete, rådgivning, uppmuntran

IV 

samt skapande av en bas för lagstiftning och resurser. Arbetsgruppen föreslår alltså 

att det reserveras tillräckliga resurser för genomförandet av åtgärdsförslagen och att 

man regelbundet följer med förslagens förverkligande. För statens del genomförs 

åtgärdsförslagen inom ramen för statsrådets utgiftsram och de anslag som beviljats i 

statsbudgeten. Arbetsgruppen vill dessutom betona att om man förbereder sig på 

stora översvämningar med de åtgärder som föreslagits här, blir översvämningsskyddet 

smidigare och dess verksamhetsmöjligheter bättre även vid vanliga 


När Storöversvämningsarbetsgruppen nu har slutfört sitt arbete, lämnar den sin 

slutrapport högaktningsfullt till jord- och skogsbruksministeriet. 

Helsingfors, den 15 april 2003 

Risto Timonen 

Rami Ruuska Kati Suihkonen 

Paavo Taipale Markku Ollila 

Satu Kouvalainen Tarja Savea-Nukala 

Markku Maunula Esko Vähäsöyrinki 

Minna Hanski

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

V 

ORDLISTA........................................................................................................................................... 3 

1 INLEDNING ............................................................................................................................... 7 

2 INTERNATIONELLT ÖVERSVÄMNINGSSKYDDSSAMARBETE............................... 10 

2.1 ERFARENHETER AV STORA ÖVERSVÄMNINGAR ANNORSTÄDES I EUROPA............................... 10 

2.1.1 Mellaneuropa ............................................................................................................... 10 

2.1.2 Sverige.......................................................................................................................... 11 

2.1.3 Norge............................................................................................................................ 11 

2.2 ECE:S REKOMMENDATIONER FÖR ÖVERSVÄMNINGSSKYDD ................................................... 11 

2.3 EG:S RAMDIREKTIV FÖR VATTEN............................................................................................ 12 

2.4 ÖVERSVÄMNINGSSKYDDSSAMARBETET INOM EU.................................................................. 13 

3 ARBETETS UTGÅNGSPUNKT OCH MÅLSÄTTNINGAR.............................................. 15 

3.1 HÖGVATTENREGLERINGENS OCH ÖVERSVÄMNINGSSKYDDETS NULÄGE................................. 15 

3.2 CENTRALA FÖRFATTNINGAR SOM REGLERAR VERKSAMHETEN............................................... 16 

3.2.1 Vattenlagstiftningen......................................................................................................17 

3.2.2 Dammsäkerhetslagstiftning .......................................................................................... 19 

3.2.3 Markanvändnings- och bygglagstiftning...................................................................... 20 

3.2.4 Räddningslagstiftning................................................................................................... 21 

3.2.5 Lagstiftning om miljöförvaltningen .............................................................................. 22 

3.2.6 Lag om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella översvämningar ....... 22 

3.2.7 Statsrådets förordning om stödandet av vattendragsåtgärder ..................................... 23 

3.3 HÖGVATTENREGLERINGENS OCH ÖVERSVÄMNINGSSKYDDETS PROBLEM............................... 24 

3.4 ARBETSGRUPPENS MÅLSÄTTNINGAR ...................................................................................... 25 

4 MINSKANDET AV DE SKADOR SOM ÖVERSVÄMNINGAR ORSAKAR FÖR 

BEFINTLIGA BYGGNADER, KONSTRUKTIONER OCH FUNKTIONER............................ 26 

4.1 NULÄGET................................................................................................................................26 

4.2 MÅLSÄTTNING OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG 1 ............................................................................... 28 

4.3 UPPGIFTER MED VILKA ÅTGÄRDSFÖRSLAGET GENOMFÖRS..................................................... 29 

4.3.1 Kartläggning av översvämningsområden..................................................................... 29 

4.3.2 Kartläggning av riskobjekt.......................................................................................... 32 

4.3.3 Generalplaner för bostadsområden och exceptionellt viktiga objekt........................... 33 

5 PLACERINGEN AV NYA BYGGNADER, KONSTRUKTIONER OCH FUNKTIONER 

34 

5.1 NULÄGET................................................................................................................................34 

5.1.1 Styrningen av markanvändningen i översvämningsområden ....................................... 34 

5.1.2 Ersättandet av översvämningsskador och försäkringar mot översvämningsskador..... 35 



5.3.1 Ändringsbehov i markanvändnings- och bygglagen och -förordningen....................... 36 

5.3.2 Byggande på områden med översvämningsrisk ........................................................... 38 

5.3.3 Ändringsbehov i författningar som rör ersättning av översvämningsskador ............... 41 

5.3.4 Rekommendationer om de lägsta bygghöjderna........................................................... 42 

6 SÄKERSTÄLLANDET AV VATTENBYGGNADSKONSTRUKTIONERNAS 

FUNKTION OCH SÄKERHET ....................................................................................................... 44 

6.1 NULÄGET................................................................................................................................44 

6.1.1 Nuvarande vattenbyggnadskonstruktioner................................................................... 44 

6.1.2 Vattenbyggnadskonstruktionernas skick och värde...................................................... 44 

6.1.3 Vatten- och dammsäkerhetsmyndighetens verksamhet................................................. 45 



6.3.1 Kartläggning av vattenbyggnadskonstruktionerna och deras kondition ...................... 47

1 

6.3.2 Klimatförändringens inverkan på dammsäkerheten..................................................... 49 

6.3.3 Säkrandet av vattenbyggnadskonstruktionernas skick och funktion............................. 49 

6.3.4 Förändringsbehoven i vatten- och dammsäkerhetslagstiftningen ................................ 51 

6.3.5 Dammarnas säkerhetsplaner........................................................................................ 52 

7 ÖVERSVÄMNINGSSKYDDETS OCH RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FUNKTION 

VID STORA ÖVERSVÄMNINGAR ............................................................................................... 52 

7.1 NULÄGET................................................................................................................................52 

7.1.1 Översvämningsskyddets metoder.................................................................................. 52 

7.1.2 Översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens planer ..................................... 53 

7.1.3 Samarbete mellan myndigheter i översvämningsskyddet och räddningsverksamheten 53 



7.3.1 Översvämningsskyddets verksamhetsplaner................................................................. 56 

7.3.2 Ansvaren i en översvämningssituation ......................................................................... 56 

7.3.3 Översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar .................................................. 59 

7.3.4 Tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner och åtgärder ........................................ 60 

7.3.5 Beredskaps- och räddningsplaner................................................................................ 61 

8 UTNYTTJANDE AV DEN NYASTE TEKNIKEN I ÖVERSVÄMNINGSSKYDD OCH 

RÄDDNINGSVERKSAMHET......................................................................................................... 62 

8.1 NULÄGET................................................................................................................................62 



8.3.1 Trafik- och kommunikationsförbindelser...................................................................... 63 

8.3.2 Översvämningsprognoser............................................................................................. 65 

8.3.3 Information om översvämningar .................................................................................. 66 

9 VATTENBYGGNAD, REGLERING OCH ÅTGÄRDER PÅ AVRINNINGSOMRÅDET.. 

.................................................................................................................................................... 69 

9.1 NULÄGET................................................................................................................................69 



9.3.1 Förändringsbehoven i vattenlagstiftningen.................................................................. 72 

9.3.2 Åtgärder som genomförs på avrinningsområden ......................................................... 73 

9.3.3 Översyn av vattenlagsenliga tillstånd........................................................................... 74 

10 SÄKERSTÄLLANDE AV DE RESURSER OCH DET KUNNANDE SOM BEHÖVS I 

VERKSTÄLLIGHETEN AV ÅTGÄRDSFÖRSLAGEN............................................................... 75 

10.1 NULÄGET........................................................................................................................... 75 

10.1.1 Personalantal och kunnande i miljöförvaltningen ....................................................... 75 

10.1.2 Personalantal och kunnande inom räddningsväsendet ................................................ 77 

10.2 UTVECKLINGSTRENDEN I HÖGVATTENREGLERINGS- OCH 

ÖVERSVÄMNINGSSKYDDSUPPGIFTER................................................................................................ 77 

10.2.1 Miljöförvaltningen........................................................................................................ 77 

10.2.2 Räddningsväsendet....................................................................................................... 78 

10.3 MÅLSÄTTNING OCH ÅTGÄRDSFÖRSLAG ............................................................................. 79 

10.4 UPPGIFTER MED VILKA ÅTGÄRDSFÖRSLAGET GENOMFÖRS................................................ 79 

10.4.1 Säkrandet av behövliga resurser och kunnande........................................................... 79 

10.4.2 Uppföljningen av åtgärdsförslagens genomförande .................................................... 82 

10.5 STATENS GRUNDER FÖR DELTAGANDET I SKYDDSÅTGÄRDER OCH KONSTRUKTIONERS 

UNDERHÅLL ..................................................................................................................................... 82 

10.5.1 Skyddande av konstruktioner och byggnader............................................................... 82 

10.5.2 Konstruktionernas underhåll........................................................................................ 82 

11 ÅTGÄRDERNAS VERKNINGAR......................................................................................... 83 

11.1 MINSKANDET AV DE SKADOR SOM ÖVERSVÄMNINGAR ORSAKAR FÖR NUVARANDE 

BYGGNADER, KONSTRUKTIONER OCH FUNKTIONER.......................................................................... 83 

11.2 PLACERINGEN AV NYA BYGGNADER, KONSTRUKTIONER OCH FUNKTIONER....................... 84 

11.3 SÄKRANDET AV VATTENBYGGNADSKONSTRUKTIONERNAS FUNKTION OCH SÄKERHET ..... 85

11.4 ÖVERSVÄMNINGSSKYDDETS OCH RÄDDNINGSVERKSAMHETENS FUNKTION VID STORA 

ÖVERSVÄMNINGAR ...........................................................................................................................85 

11.5 UTNYTTJANDET AV DEN NYASTE TEKNIKEN I ÖVERSVÄMNINGSSKYDD OCH 

RÄDDNINGSVERKSAMHET .................................................................................................................85 

11.6 VATTENBYGGNAD, REGLERING OCH ÅTGÄRDER PÅ AVRINNINGSOMRÅDET........................86 

11.7 SÄKRANDET AV DE RESURSER OCH DET KUNNANDE SOM BEHÖVS I GENOMFÖRANDET AV 

ÅTGÄRDSFÖRSLAGEN........................................................................................................................86 

12 SAMMANDRAG AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPENS 

ÅTGÄRDSFÖRSLAG SAMT FÖRSLAG TILL TIDTABELL OCH RESURSBEHOV...........86 

LITTERATUR ....................................................................................................................................99 

BILAGOR 

1. De mest betydande målen för översvämningsskador på de regionala miljöcentralernas 

områden (målsättning 1) 103 

2. Utarbetande av en detaljerad, på höjdmodell baserad översvämningskarta.(uppgift1.1) 106 

3. Exempel på en detaljerad översvämningskarta (uppgift1.1) 108 

4. Ändringsförslag till markanvändnings- och bygglagen och -förordningen (uppgift 2.1) 109 

5. Att avge ett utlåtande om byggnadens placering i förhållande till vattendraget (uppgift 

2.2) 111 

6. Utarbetandet av rekommendationer för flodsystem om de lägsta bygghöjderna (uppgift 

2.4) 113 

7. Flodsystem, där det ofta förekommer översvämningsskador orsakade av kravis och 

ispropp (uppgift 2.4) 115 

8. Tidtabell för inspekterandet av hydrologiska dimensionerande tillflöden (uppgift 3.2) 116 

9. Exempel på räddningsväsendets organisations bassammansättning vid en stor 

översvämning (punkt 7.1.3) 117 

10. Minneslista över saker som översvämningsskyddets verksamhetsplan borde innehålla 

(uppgift 4.1) 119 

11. Vattendrag för vilka man bör utarbeta verksamhetsplaner för översvämningsskydd 

(uppgift 4.1) 120 

12. Rekommendation om ansvarsfördelning mellan en regional miljöcentral och 

räddningsmyndighet i uppgifter som gäller översvämningsskydd på basis av 

lagstiftningen och det nuvarande sättet att verka (uppgift 4.2) 121 

13. Exempel på en regional miljöcentrals översvämningsskyddorganisation ( många 

översvämningsbekämpningsuppgifter ) (uppgift 4.2) 123 

14. Exempel på en regional miljöcentrals översvämningsskyddorganisation ( få 

översvämningsskyddsuppgifter ) (uppgift 4.2) 124 

15. Regionala miljöcentralers preliminära tankar om behovet och bruket av och 

tillvägagångssätten med tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner (uppgift 4.4) 125 

16. Projektplan för projektet ’Björneborgs översvämningar’ (uppgift 4.5) 126 

17. Bristerna i realtidsuppgifter om vattenstånd och vattenföring ur 

Vattendragsmodellsystemets synvinkel (uppgift 5.2) 130 

18. Översvämningsbenägna vattendrag som saknar vattendragsmodeller (uppgift 5.2) 133 

19. Vattendragsmodellsystemets utvecklingsbehov (uppgift 5.2) 134 

20. Riktgivande tidtabell och kostnadsberäkning för de uppgifter som 

Storöversvämningsarbetsgruppen har föreslagit 135 

2

Ordlista 

3 

Sväll, kravis Is som bildas i underkylt strömmande vatten och som 

kan fastna i fårans botten som bottenis, i vattenbyggnadskonstruktionerna 

eller under ett isflak då den 

kan täppa till exempelvis ett kraftverks isgrindar. 

Svällispropp, kravispropp, Propp av sväll eller kravis som höjer vattenståndet. 

issörjepropp 

Ledningsgrupp En grupp som verkar under ledning av 

räddningsverksamhetens ledare och består av 

myndigheternas, inrättningarnas och sådana enheters 

representanter som frivilligt deltar i räddningsverksamheten. 

Ispropp Ismassor som begränsar vattnets strömning i älven. 

Med ispropp avses vanligen en anhopning av isflak 

under islossningen. 

Dammsäkerhetsplan En räddningsverksamhetsplan som i enlighet med 

räddninglagens 9 § 1 moment och dammsäkerhetslagens 

9 § 2 moment har utarbetats för en damm som 

enligt dammsäkerhetslagen kallas P-damm. Säkerhetsplanen 

kallades tidigare målplan. 

P-damm Damm som då en olycka inträffar kan orsaka uppenbar 

fara för människoliv, sanitär fara eller betydande fara 

för miljön eller egendom (dammsäkerhetslagen 3 § och 

9 §). 

Räddningsplan En plan enligt räddningslagens 9 § 3 moment, där de 

som äger eller innehar en byggnad eller som utövar 

industri- eller affärsverksamhet samt ämbetsverk, 

inrättningar och andra sammanslutningar har planerat 

hur de på ifrågavarande plats och i sin övriga verksamhet 

förebygger uppkomsten av farliga situationer 

och har beredskap att när fara hotar skydda människor, 

egendom och miljön och är beredda att vidta räddningsåtgärder. 

Räddningsplanen kallades tidigare säkerhetsplanen.. 

Räddningsledare Den räddningsmyndighet som leder räddningsverksamheten 

eller annan person som hör till en 

brandkår som avses i räddningslagens 5 § och leder 

räddningsverksamheten. Om inte annat har överenskommits 

är räddningsledaren från det område i 

räddningsväsendet där olyckan eller risksituationen har 

fått sin början.

Risknivå Med risknivå avses den återkomstintervall för översvämningen 

som används i planeringen av beredskaps- 

och skyddsåtgärder, alltså till exempel en översvämning 

som återkommer i medeltal en gång på 

hundra år. Skyddande innebär inte att ett vattenstånd 

som motsvarar risknivån inte skulle kunna överskridas 

när som helst. Sannolikheten för att detta vattenstånd 

skulle överskridas under en tid som motsvarar den 

ifrågavarande återkomstintervallen är 65 %. Om man 

vill minska risknivåns HW 1/100 (i medeltal en gång på 

hundra år återkommande högsta vattenstånd) 

överstigningsrisk under de följande hundra åren till 50 

%, måste dimensioneringen göras enligt det vattenstånd 

som återkommer i medeltal en gång på 150 år. Om man 

vill minska denna risk till 10 %, måste 

dimensioneringen göras enligt det vattenstånd som 

återkommer i medeltal en gång på 1 000 år. Omvänt 

betyder detta alltså att det finns en 10 procents 

sannolikhet för det att en översvämning av den 

storleken som återkommer i medeltal en gång på 1000 

år återkommer redan under de följande hundra åren. Se 

även skyddsnivå och återkomstintervall. 

Skyddsnivå Med skyddsnivå avses återkomstintervallen för en 

översvämning som har samma högvattenstånd som det 

mot vilket en byggnad eller annan funktion skyddas. 

Till exempel skyddandet mot en översvämning som 

återkommer i medeltal en gång på hundra år kan 

innebära byggandet av en så hög damm att först en 

översvämning som är ovanligare än denna stiger över 

dammen. Skyddandet kan även innebära beredskap för 

att tillverka en motsvarande tillfällig högvattenregleringskonstruktion 

eller lyfta byggnadens grunder 

så högt, att inte detta högvattenstånd orsakar skada för 

konstruktionerna. Med skyddande kan även avses till 

exempel placeringen av en byggnad utanför det 

översvämningsområde som den valda risknivån anger. 

Se även risknivå och återkomstintervall. 

Storöversvämning Det har inte ansetts vara nödvändigt att definiera en 

storöversvämning exakt som en översvämning av en 

viss storlek. Med den avses en översvämning som är 

större än vanligt. Med den avses ofta en sådan 

översvämning som överskrider den dimensionerings- 

eller risknivå som används inom högvattenregleringen i 

det ifrågavarande området. 

Återkomstintervall Med återkomstintervall beskrivs översvämningens 

storlek och sällsynthet. Återkomstintervallen betyder 

den tid som i medeltal förflyter innan en översvämning 

4

5 

av en viss storlek eller en ännu större förekommer på 

nytt. I verkligheten förekommer översvämningar inte 

regelbundet med vissa års mellanrum, utan ibland finns 

det torrare perioder och ibland förekommer översvämningar 

oftare. En översvämning som motsvarar en 

återkomstintervall på hundra år (HW 1/100) innebär 

alltså till exempel att en översvämning i den storleksklassen 

eller en ännu större översvämning förekommer 

sannolikt tio gånger på tusen år. Den återkomstintervall 

för översvämningen som används i 

dimensioneringen är nära släkt med begreppet risknivå. 

Vanligen förändras förhållandena under tidens lopp så 

att när en återkomstintervallsuppskattning görs på 

samma plats efter flera årtionden, ger den en helt annan 

dimensionering av vattenståndet än en tidigare gjord 

uppskattning. Således återspeglar till exempel en 

dimensioneringsnivå som baserar sig på en återkomstintervall 

av hundra år eller en ännu längre tid närmast 

den risknivå som man vill uppehålla inom den närmaste 

framtiden. Se även risknivå och skyddsnivå. 

Översvämningskarta karta som beskriver översvämningens omfattning i en 

översvämningssituation. För uppskattandet av översvämningens 

omfattning används i allmänhet strömningsmodeller. 

Översvämningskartor kan användas 

som hjälp vid bekämpning av översvämningsskador, i 

räddningsverksamhet och vid fastställande av de lägsta 

bygghöjderna. 

Översvämningsskyddets I översvämningsskyddets verksamhetsplan framläggs 

de åtgärder med vilka man kan bekämpa eller begränsa 

verksamhetsplan översvämningsskador, dock inte byggandet av 

bestående högvattenregleringskonstruktioner. I planen 

ingår även en beskrivning av vattendraget och dess 

hydrologi, uppgifter om de centrala tillstånden i 

enlighet med vattenlagen, översvämningsskadade 

områden och riskobjekt, översvämningsskador samt 

myndigheternas uppgifter i översvämningsskydd. 

Översvämningsskydd Planering av åtgärder som skall vidtas före 

översvämningen och under den (utom planering och 

byggnad av permanenta högvattenregleringskonstruktioner) 

samt beredskap och verksamhet i 

översvämningssituationer. Till översvämningsskydd 

hör i praktiken utarbetandet av översvämningsskyddets 

verksamhetsplaner och vattendragsmodeller samt deras 

användning, användandet av permanenta högvattenregleringskonstruktioner, 

användningen av regleringar 

som baserar sig på dispensbeslut och vid behov vattenlagen 

och annan reglering av tappningar samt skötandet 

om dammsäkerheten. Till översvämningsskyddet hör

6 

även förebyggandet av kravisproppar samt förebyggandet 

av isproppar genom att såga, med hjälp av 

grävmaskin, genom att sanda och spränga. 

Högvattenreglering Planering och byggnad av sådana permanenta 

konstruktioner samt de tillståndsbeslut i enlighet med 

vattenlagen, med vilka man syftar till att minska på 

översvämningar och översvämningsolägenheter. 

Huvudsakliga medel är rensningar av floder och älvar, 

strandbankar och reglering av vattendrag med hjälp av 

naturliga sjöar eller speciellt för ändamålet byggda 

konstgjorda sjöar. 

Beredskapsplan En plan som kommunen gjort och vars syfte är att 

säkerställa basservicens funktion i undantagsförhållanden 

och i särskilda situationer under normala 

förhållanden. Planen består av en allmän del och delar 

som varje sektor gjort. 

Avrinningsområde Ett område från vilket älven eller sjön får sitt vatten, 

med andra ord det vatten som regnar på området rinner 

i samma älv eller sjö. 

Förberedelseplan En plan som kommunen och den regionala 

miljöcentralen har gjort för att förbereda sig för 

översvämningar i sådana bostads- och industriområden 

i vilka det behövs omfattande räddningsaktioner och 

evakueringar under en stor översvämning. 

Vattendragsmodell En modell som beskriver det hydrologiska kretsloppet i 

naturen. Modellen beskriver vattnets kretslopp från 

nederbörden genom jordmånen och vattendragen till 

avdunstning och avrinning i havet. Modellerna 

producerar vattenförings- och vattenståndsprognoser 

(översvämningsprognoser) och kartor över vattensituationen 

i realtid. 

Strömningsmodell Numerisk modell som beskriver vattnets strömning. 

Används som hjälp till exempel vid uppskattning av 

högvattenstånd för översvämningskartläggning eller 

bestämning av bygghöjder. 

VIRVE Myndighetsradionätet VIRVE är ett nytt digitalt 

radionät som skall byggas i Finland för myndighetsbruk 

och som effektiverar myndigheternas samarbete i alla 

förhållanden. Nätets främsta användare är statens och 

kommunernas säkerhetsmyndigheter.

1 Inledning 

7 

En översvämning är ett naturligt fenomen som beror på väderleks- och 

vattendragsförhållanden. Den är till skada bara om människan inte tar den i 

beaktande i sin egen verksamhet. När man blir medveten om översvämningsrisken i 

tid, får man många möjligheter att minska de skador som översvämningarna orsakar. 

Avrinningsområdets topografi och markanvändning samt områden som ökar eller 

hindrar översvämningar inverkar på en hurudan översvämningsfara ett visst 

väderfenomen orsakar. På översvämningens tillkomst inverkar dessutom själva 

vattendraget och de tekniska lösningar som gjorts i den. Översvämningsskadorna kan 

minskas betydligt genom att planera markanvändningen förståndigt och styra 

byggandet bort från översvämningsområdena. Detta är vanligen den bästa och 

förmånligaste metoden att minska översvämningsskador. Kostnaderna blir större, om 

byggnader eller aktiviteter som placerats eller kommer att placeras på 

översvämningsområdet måste skyddas mot översvämningar, eller om man måste 

reparera översvämningsskador som oskyddade byggnader fått. Även i själva 

översvämningssituationen påverkar samarbetet mellan organisationerna och 

människornas beteende översvämningsskadornas storlek på ett avgörande sätt. 

Snösmältningsöversvämningar förekommer överallt i vårt land varje år i april-juni. 

Speciellt i Österbotten och i Norra Finland kan de också orsaka skador, även om de 

inte skulle vara så värst exceptionella. På syd- och västkustens flodområden med få 

sjöar kan även häftiga regn orsaka en plötslig höjning i vattenstånden. I Insjö-Finland 

är höga vattenstånd vanligen en följd av flera våta år i sträck. Förutom dessa kan 

häftiga åskregn orsaka små översvämningar överallt i landet. Om ett sådant regn 

inträffar i en tätort där det finns stora ytor som är ogenomträngliga för vatten, till 

exempel asfalt, kan regnvattnet orsaka betydande skador när det tränger sig t.ex. in i 

husens källare. I Södra och Västra Finlands älvar förekommer dessutom 

kravisöversvämningar på hösten. Å andra sidan kan isproppar plötsligt orsaka stora 

skador på våren närmast i Västra och Norra Finland. 

Med storöversvämning avses en översvämning som är större än vanligt, och i olika 

sammanhang får den olika innehåll. Ofta avses med den en sådan översvämning som 

överskrider den dimensioneringsnivå som används i högvattenregleringsarbeten i 

området i fråga. En verkligt sällsynt och till sina verkningar omfattande 

översvämning har inte skett i Finland sedan den så kallade Menedarens 

översvämning år 1899. Återkomstintervallen för den översvämning som då uppstod 

bland annat i Vuoksens, Kymmene älvs och Kumo älvs vattendrag har uppskattats 

vara minst 250 år. Lokalt kan bland annat isproppar ha höjt vattenståndet betydligt 

högre än en översvämning som återkommer en gång på 250 år. Storöversvämning är 

som begrepp litet diffus, och därför har man försökt undvika att använda 

benämningen i denna rapport. 

Efter årets 1899 stora översvämning har allt flera bostadshus, industrianläggningar 

och andra objekt som skadas vid översvämningar byggts i närheten av vattendrag. I 

samband med Suurtulvaselvitys (Utredning om storöversvämningar) (Ollila m.fl. 

2000) kartlades de skador som en stor översvämning som inträffar en gång på 250 år 

orsakar. En dylik översvämning som förekommer samtidigt över allt i landet bedömdes

orsaka skador på sammanlagt cirka 560 miljoner euro i Finland. De består i huvudsak 

av byggnadsskador (52 %), industrins produktionsmässiga och materiella skador (20 

%) samt lantbruksskador (17 %). Att stora översvämningar uppstår samtidigt över 

hela landet är naturligtvis en mycket teoretisk situation. Vid Västra Finlands 

flodsystem översvämmas ett par tusen hektar odlingsmark nästan varje vår, och några 

bostäder kan även lida av översvämningsskador. En av den senaste tidens största 

översvämningar var år 1984, då cirka 10 000 hektar mark blev under vatten enbart i 

området kring Kyro älv. Vid en översvämning av samma storlek som Menedarens 

skulle detta område ännu fördubblas. Vid en stor översvämning är ett av de största 

enskilda skadeobjekten Björneborgs stad. Där bor cirka 15 000 invånare på områden, 

som har skyddats i huvudsak under tiden mellan 1950- och 1970-talen och endast 

mot översvämningar som i medeltal återkommer en gång varje 20–50 år. Dessa 

invallade områden var från början i lantbruksanvändning, men på dessa marker har 

sedermera uppstått en omfattande bosättning och industriverksamhet. 

I bedömningarna av översvämningsskador i Utredningen om storöversvämningar 

ingår vissa osäkerhetsfaktorer. För det första är det svårt att exakt identifiera en 

översvämning som återkommer i medeltal en gång på 250 år på basis av 

observationsmaterial som omfattar högst cirka hundra år. Å andra sidan kan man inte 

särskilt exakt uppskatta på vilket sätt de ibrukvarande regleringarna av vattendrag 

samt de otaliga undantagstappningarna som sannolikt verkställs skulle inverka på 

översvämningen. Bedömningarna av översvämningsskador är inte helt à jour och 

många skadebedömningar har inte ursprungligen gällt så sällsynta översvämningar. 

Det har varit speciellt svårt att bedöma industriskador och väg- och broskador, och 

ingen riksomfattande bedömning har gjorts om dessa. Trots osäkerheten ger 

skadebedömningarna en bild av totalskadornas storlek och de objekt som drabbas 

värst. Skadebedömningarna har gjorts på de regionala miljöcentralerna och de har 

den bästa expertisen i dessa frågor. 

I Utredningen om storöversvämningar strävade man efter att på basis av den dåtida 

informationen bedöma alla skador som orsakas vid de värst drabbade skadeobjekten. 

I flera regionala miljöcentralers områden har man emellertid inte tagit industriskador 

tillräckligt i beaktande. Eftersom i synnerhet industrins produktionsmässiga skador 

kan vara mycket stora, kan det vara motiverat med en precisare bedömning av 

industriskador på vissa områden. Även i bedömningen av de översvämningsskador 

som orsakas för vägar och broar fanns oenhetligheter. 

Storöversvämningsarbetsgruppen analyserade tillsammans med Vägverkets 

Lapplands vägdistrikt och Lapplands miljöcentral de bedömningar som gjorts om 

väg- och broskador i Lappland. På basis av utredningen konstaterades att dessa 

skadebedömningar, cirka 160 miljoner euro, uppenbarligen är avsevärt 

överdimensionerade. 

I Utredningen om storöversvämningar kom man inte fram med eventuella skador 

som orsakas av vattenföroreningen. Eftersom den undersökta översvämningen som 

återkommer i medeltal en gång på 250 år är mycket sällsynt, är det möjligt att den 

skulle leda till att industrianläggningar, lagerområden, oljecisterner, 

avstjälpningsplatser och andra objekt översvämmas, och att giftiga ämnen till följd av 

detta sprids till vattendragen och därifrån till exempel till samhällenas och industrins 

vattentäkter. Detta kunde orsaka skador både för hälsan och för produktionen. 

Dessutom skulle skador orsakas av till exempel eventuella fiskdöd och badvattnets 

och strändernas förorening och de rengöringskostnader som detta medför. 

8

9 

Bedömningen av sådana skador skulle emellertid kräva noggranna lokala 

utredningar. 

Man har redan länge försökt begränsa de skador som översvämningar orsakar, inte 

bara via högvattenregleringsarbeten utan även med styrning av byggandet. När 

helhetsplaner för nyttjandet av vatten utarbetades på 1970-talet, gavs för vissa viktiga 

sjöars strandområden rekommendationer om de lägsta bygghöjderna. Motsvarande 

rekommendationer som delvis berört floddalar har även getts i samband med 

översvämningsskyddets verksamhetsplaner. År 1984 utarbetade vattenstyrelsen en 

rekommendation om Beaktandet av vattendragens högsta vattenstånd i utnyttjande 

av strandområden och i byggnadsverksamhet. Miljöministeriet sände 

rekommendationen till kommunstyrelserna och kommunernas byggnadsnämnder och 

uppmanade dem att ta saken i beaktande vid planläggningen och styrningen av 

byggandet. Denna rekommendation kompletterades och uppdaterades år 1999 

(Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit ranta-alueille rakennettaessa – Suositus 

alimmista rakentamiskorkeuksista. Ympäristöopas 52), och jord- och 

skogsbruksministeriet och miljöministeriet skickade den till kommunerna och alla 

andra aktörer som ansågs behöva den information som där gavs. År 1999 gav 

Finlands Kommunförbund en rekommendation om innehållet i kommunens 

byggnadsordning, och den följde den ovannämnda miljöguidens utstakningar vad 

beaktandet av översvämningar beträffar. I markanvändnings- och bygglagen som 

trädde i kraft vid början av år 2000 ingår ett krav om beaktandet av 

översvämningsfaran. 

Återuppbyggandet av översvämningsområden och kvarhållandet av 

översvämningsvatten på avrinningsområdet har ansetts vara mest till nytta vid 

vanliga översvämningar, till exempel sådana översvämningar som återkommer oftare 

än en gång vart tionde år. Vid större översvämningar än detta framhävs den tekniska 

högvattenregleringens fördelar. Dylika tekniska medel är bland annat 

lagringsbassänger, skyddsvallar och utvidgandet av flodbäddarnas tvärsnitt. Vid 

sällsynta översvämningar, till exempel sådana som återkommer en gång på 200 år 

eller mera sällan, betonas översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens 

smidighet och organisationernas funktion. Även vissa tekniska konstruktioner kan bli 

viktiga för minskandet av skador, även om de har byggts för mindre översvämningar. 

Med reglering av i synnerhet stora sjöar och genom undantagstappningar kan skador 

märkbart minskas. 

De förödande översvämningarna i Mellaneuropa på 1990- och 2000-talen visade att 

det är skäl att ta översvämningar på allvar. Översvämningar är ett naturfenomen som 

inte kan avskaffas. Man måste bara klara dem. Översvämningarnas skadliga 

verkningar kan bäst undvikas, om översvämningarna kan tas i beaktande på förhand, 

när man planerar markanvändningen och placeringen av funktioner. Den senaste 

tidens översvämningar i Mellaneuropa och även i Sverige bidrog till att det i Finland 

påbörjades ett utredningsarbete om stora översvämningars verkningar. Den 

ovannämnda Utredningen om storöversvämningar blev färdig år 2000 och visade att 

det även i Finland finns behov av och möjligheter till att förbättra beredskapen för 

stora översvämningar. Storöversvämningsarbetsgruppens arbete startade år 2001. I 

arbetsgruppens slutrapport har presenterats de viktigaste medlen för minskandet av 

de skador som stora översvämningar orsakar samt de aktörer som ansvarar för 

verkställigheten av de behövliga åtgärderna. Man har gjort upp en tidtabell för

åtgärderna och uppskattat hur stora resurser det behövs för att kunna verkställa dem, 

om möjligt. 

10 

2 Internationellt 

översvämningsskyddssamarbete 

Översvämningarna är globalt sett de mest förödande naturkatastroferna. De orsakar 

fler dödsfall än jordbävningar, stormar och andra naturkatastrofer sammanlagt och 

även de ekonomiska skadorna är betydande. År 2002 uppstod skadliga 

översvämningar på nästan 3000 områden, inom vilkas influensområde sammanlagt 

17 miljoner människor var bosatta. Skadorna uppgick till över 30 miljarder euro. 

Speciellt utsatta för översvämningar är vissa områden i Asien. Till exempel i 

Bangladesh är cirka 80 % av landet översvämningsplatå, och ca hälften av marken 

ligger högst 5 meter över havet. 

I detta kapitel behandlas översvämningar och översvämningsskyddssamarbete i 

Europa. Erfarenheterna i resten av världen har lämnats utanför analysen på grund av 

olikheterna i förhållandena och lagstiftningen. 

2.1 Erfarenheter av stora översvämningar annorstädes i Europa 

På basen av internationell skadeförsäkringsstatistik kan det inte konstateras någon 

klar förändring i översvämningarnas antal, men de skador som översvämningar 

orsakar har ökat betydligt. Ökningen av översvämningsskador beror på många 

faktorer. Växlingarna i meteorologiska fenomen tros åtminstone delvis bero på 

klimatförändringen. Befolkningstillväxten och urbaniseringen, förändringarna i 

markanvändningen på avrinnings- och översvämningsområdena, ökningen i mängden 

av belagda ytor på grund av att det har kommit mera bebyggelse, vägar och annan 

infrastruktur och vattenbyggandet har skärpt variationerna i vattenföringen och ökat 

potentialen för översvämningsskador. De större skadorna speglar för sin del trycket 

mot markanvändningen. Man har blivit tvungen att ta även översvämningsområden i 

effektivt bruk. I dessa fall har man uppenbarligen inte varit tillräckligt medveten om 

översvämningsrisken. 

2.1.1 Mellaneuropa 

I Mellaneuropa inträffade många speciellt stora översvämningar på 1990-talet. Av 

dessa kan nämnas Rhens översvämningar 1993 och 1995 och Oders översvämning år 

1997. I Tyskland, Holland, Polen och Tjeckien orsakade dessa tre översvämningar 

skador på sammanlagt ca 7 miljarder euro. 

De senaste översvämningarna som Mellaneuropa var utsatt för i augusti 2002 var så 

omfattande att man aldrig tidigare upplevt något liknande. Tiotals människor 

omkom, hela regioners socioekonomiska infrastrukturer led svåra skador och naturen 

samt kulturarvet tog stor skada. Översvämningskatastrofen orsakade skador på över 

20 miljarder euro och dess följder syns ännu länge.

11 

2.1.2 Sverige 

I Sverige orsakade de rikliga och långvariga regnen under våren och sommaren 2000 

stora översvämningar i Mellersta och Västra Sverige. Översvämningarna i Sverige 

var av den typen att de kan förekomma även i Finland. Höstöversvämningen i 

Arvikaområdet orsakades av regn som började i början av oktober och fortsatte 

kontinuerligt i två månader. Den totala nederbördsmängden var cirka 400 mm. 

Översvämningens återkomstintervall beräknades vara cirka 200 år (HW 1/200). 

Översvämningsskadorna i Arvikaområdet uppgick till 7–8 miljoner euro. Man 

försökte minska högvattenstånden genom reglering, men nyttan var begränsad, 

eftersom bassängerna var nästan fulla. Många lokala skyddsåtgärder genomfördes, 

till exempel tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner byggdes upp. 

2.1.3 Norge 

Älven Glomma i Norge svämmade över i maj-juni 1995 och orsakade skador på 200 

miljoner euro. 700 personer måste evakueras undan översvämningen. 

Översvämningen orsakade en trafikolycka med dödlig utgång. Den viktigaste 

skyddsmetoden mot översvämningen var användningen av reservoarer med hjälp av 

vilka man kunde sänka vattennivån till och med 2,3 m. Översvämningens 

återkomstintervall har beräknats vara hundra år (HW 1/100), i vissa områden 200 år 

(HW 1/200). 

Snart efter översvämningen tillsatte Norges regering en kommitté som skulle utreda 

möjligheterna att minska samhällets sårbarhet i översvämningssituationer och säkra 

att man samtidigt också tar vattennaturen och ekosystemet i beaktande. Kommittén 

utarbetade en mängd rekommendationer som framtidsmål. De viktigaste målen 

ansågs vara klarläggandet av de olika organisationernas roller samt förbättrandet av 

översvämningsprognosernas kvalitet och begriplighet. Dessutom föreslog man i 

rekommendationerna bland annat att regleringen borde bättre utnyttjas i 

översvämningsskyddet, att översvämningskartor borde framställas, markanvändning 

planeras, översvämningsskyddsplaner utarbetas och forsknings- och 

utvecklingsverksamhet ökas. Vattenverkens verksamhet under översvämningarna har 

ansetts vara viktig när det gäller att bibehålla dricksvattenkvaliteten och förhindra 

nedsmutsningen av miljön. 

2.2 ECE:s rekommendationer för översvämningsskydd 

Vid det andra mötet mellan parterna i Konventionen om skydd för och användning av 

gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar i mars 2000 godkände 

Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECE) Direktiv för hållbart 

flödesskydd som har utarbetats i en arbetsgrupp som letts av Tyskland. Även 

finländska representanter deltog i arbetsgruppens arbete. De tog med i direktiven de 

finländska erfarenheterna och tillvägagångssätten. 

Direktivens syfte är att rekommendera olika åtgärder och de bästa tillvägagångssätt 

med hjälp av vilka man kan förhindra, kontrollera och minska de skador som 

översvämningarna orsakar för människornas hälsa och säkerhet, värdeföremål och 

egendom samt vatten- och markområden. Direktivens syfte är att hjälpa 

avtalsparterna och övriga UN/ECE-länder och organisationer att utveckla och 

genomföra hållbara åtgärder och goda översvämningsskydds- och

högvattenregleringsmetoder i vilka man tar i beaktande ekonomiska, sociala och 

miljömässiga synpunkter. Eftersom detta beror på situationen och de speciella 

förhållanden som råder inom varje vattenområde, är direktiven inte bindande. 

Direktiven är till sin natur strategiska snarare än tekniska. Deras syfte är att fästa 

uppmärksamhet vid viktiga faktorer som borde tas i beaktande då man utarbetar 

gemensamma verksamhetsplaner. 

I direktiven ingår sammanlagt 36 rekommendationer. Dessutom finns det 

sammanlagt 38 rekommendationer (ECE 2000) i de två bilagorna om goda 

tillvägagångssätt i översvämningsskydd och högvattenreglering. Verkställigheten av 

de rekommendationer som ingår i direktiven leder i viss mån till en minskning av 

översvämningsskador och till positiva miljöverkningar, eftersom de bland annat 

betonar en täckande bedömning av miljöverkningarna, främjar en naturlig 

kvarhållning och lagring av vatten på avrinningsområden och syftar till att minska de 

näringsämnen och växtskyddsmedel som spolas ut i vattendragen. Med direktiven 

syftar man till att minska många av de skadliga miljöverkningar som 

översvämningarna orsakar naturmiljön, människans livsmiljö och samhället. 

I Finland kan verkställandet av de rekommendationer som ingår i direktiven skötas 

på ett tillbörligt sätt med statens och kommunernas nuvarande organisationer. 

Direktiven orsakar inget behov av att ändra på lagstiftningen eller avtalen gällande 

gränsvattendragen. Direktivens rekommendationer kan till vissa delar tillämpas när 

våra avtal för gränsvattendragen förnyas. 

Inom den närmaste framtiden gör arbetsgruppen som leds av Tyskland en bedömning 

om hur Direktiven för hållbart översvämningsskydd verkställts och fortsätter att 

bearbeta ärendet med beaktande av erfarenheterna av den senaste tidens 

översvämningar i Mellaneuropa. I fortsättningsarbetet ingår bland annat en konferens 

om översvämningsskydd och högvattenreglering i Tyskland under senare hälften av 

år 2004. Finlands representanter deltar även i detta fortsättningsarbete. 

2.3 EG:s ramdirektiv för vatten 

Syftet med EG:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) är att förbättra skyddet av yt- 

och grundvattnen samt bland annat att minska översvämningarnas och torkans 

verkningar. EG:s ramdirektiv för vatten är framförallt ett vattenskyddsdirektiv, varför 

översvämningsskyddet knappast alls behandlas där. I direktivet fästs uppmärksamhet 

vid översvämningarnas skadliga verkningar och krävs att de skall avhjälpas, men å 

andra sidan ses översvämningen som ett naturligt och önskvärt fenomen, varför 

återställandet av fåror och översvämningsområden troligen kommer att öka. 

I ramdirektivet behandlas på samma gång vattendragens vattenkvalitet, ekologi och 

hållbart utnyttjande av vattendrag i allmänhet. Direktivets målsättning är att uppnå ett 

bra ekologiskt tillstånd i vattendragen och som tillståndets klassificeringsprincip 

används förutom vattenkvalitet och ekologiska kriterier även hydromorfologiska 

parametrar, d.v.s. vattendragens strukturella egenskaper på vilka traditionell 

högvattenreglering har en stor inverkan. Älvarnas ekologiska tillstånd bör inte 

försämras och detta måste tas i beaktande när man överväger högvattenregleringens 

alternativ. 

12

13 

I direktivets 11 artikel presenteras innehållet för det åtgärdsprogram som skall 

utarbetas för varje vattenvårdsområde. Som åtgärdsprogrammets minimikrav har 

angetts de åtgärder som förutsätts till exempel för att förebygga och/eller minska den 

förorening som uppstått till följd av översvämningar. Till dessa hör även system vars 

syfte är att upptäcka dylika fall eller varna för dem. Vad gäller de olyckor som inte 

rimligtvis har kunnat förutses förutsätter direktivet att man skall vidta alla 

ändamålsenliga åtgärder för att minska den fara som orsakas för vattenekosystemen. 

Direktivet ger alltså grunder för minskning av de miljörisker som de funktioner som 

finns eller planeras på ett översvämningsområde orsakar i en översvämningssituation. 

Det helhetsbetonade tänkandet i direktivet innebär i praktiken ett intensivt samarbete 

mellan olika aktörer, vattendragsplanerare och dem som ansvarar för 

markanvändningen och naturskyddet. Dessutom måste man få även 

medborgarorganisationer och enskilda medborgare med i planeringen. För tillfället 

håller man på att utarbeta vårdplaner i enlighet med ramdirektivet för vatten. 

2.4 Översvämningsskyddssamarbetet inom EU 

Många av Mellaneuropas stora floder, såsom Rhen, Donau och Elbe, flyter genom 

flera länder. För att koordinera användningen, vården och skyddet av floderna har 

internationella flodkommissioner grundats. Högvattenregleringssamarbetet är ett av 

kommissionernas centrala ämnesområden. Till exempel verksamhetsplanen för 

Rhens översvämningsskydd blev färdig år 1998. Dess målsättning är att minska 

risken för översvämningsskador, sänka högvattenstånden, öka kännedomen om 

översvämningar och förbättra översvämningsprognoserna. Även Mosels, Saars, 

Oders och Elbes internationella flodkommissioner har utarbetat motsvarande planer. 

De oerhörda översvämningsskadorna i Europa under slutet av 1990-talet väckte även 

de politiska beslutsfattarna och ledde till att samarbetet mellan EU-länderna och EUkandidatländerna 

intensifierades. Man var tvungen att ersätta de stora 

översvämningsskadorna även med EU-medel, vilket hade som följd att man ansåg 

det vara viktigt även på gemenskapsnivån att fästa uppmärksamhet vid 

förebyggandet av översvämningsskador. I effektiverandet av 

översvämningsberedskapen anses det vara väsentligt att man i stället för separata 

högvattenregleringsprojekt närmar sig översvämningsproblemet genom en 

helhetsbetonad skötsel av avrinningsområdet, vilket också är tillvägagångssättet i 

EG:s ramdirektiv för vatten. Användningen av vattendrag, planeringen av 

markanvändningen, den hållbara användningen av vattendrag och naturskyddet 

måste undersökas tillsammans. I stället för skyddet mot översvämningar ses det som 

viktigt att ge plats för översvämningar och att lära sig att leva med dem. 

Om man även i fortsättningen tänker ersätta översvämningsskador med EU-medel, 

måste man skapa klara principer för betalandet av ersättningar i olika förhållanden. 

Enhetlig betalningspraxis försvåras av skillnaderna i nationell ersättningspraxis och 

översvämningsskadeförsäkring. Förberedelsen för översvämningar och lokala klimat- 

och terrängförhållanden är mycket olika i olika länder. Till exempel 23 % av 

Ungerns areal är tidigare översvämningsområden och 97 % av denna areal är 

skyddad med högvattenregleringsdammar. Bakom dammarna bor 2,5 miljoner 

människor, vilket naturligtvis innebär att det finns en stor skaderisk om det uppstår 

sprickor i dammarna. När det inte finns tillräckligt med pengar för att underhålla

dammarna, kan följderna vara likadana som vid floden Tisza år 2001 då farliga 

kemikalier hamnade i översvämningsvattnet och orsakade omfattande skador. Till 

exempel i Nederländerna har man konstaterat att bara hälften av 

högvattenregleringsdammarna är i ett klart acceptabelt skick och åtminstone 15 % 

(cirka 500 km) behöver renovering. I Nederländerna har man uppskattat att 

renoveringsarbetet kommer att räcka över 10 år och kosta över 4 miljarder euro. 

I Mellaneuropa anses det vara ett viktigt sätt att minska översvämningsskador genom 

att bryta den cirkel där ny bosättning hela tiden placerar sig bakom 

översvämningsdammarna, vilket ökar behovet av att stärka och höja dammarna. De 

höjda dammarna ökar i sin tur trygghetskänslan och därigenom bebyggelsen bakom 

dammarna. Kartläggningen av översvämningsriskområdena anses vara mycket 

viktigt i EU-länderna. Översvämningskartorna erbjuder en databas över 

riskområdenas placering och riskernas orsaker och fungerar sålunda som hjälpmedel 

i planeringen av markanvändningen och räddningsverksamheten. I många länder har 

man upptäckt att man borde kunna producera mera information om översvämningar 

och översvämningsområden för beslutsfattarna, speciellt dem som är ansvariga för 

markanvändningen i översvämningsområdena. Till dem som bor i 

översvämningsriskområden borde aktivt informeras om översvämningsrisken, och då 

är översvämningskartorna och den beredskapsinformation som distribueras med dem 

av väsentlig vikt så att det inte uppstår panik. Informationen om översvämningar ses i 

EU-länderna allmänt som sådan miljöinformation som omfattas av bland annat det i 

Århusdeklarationen protokollförda offentlighetskravet (Konvention om tillgång till 

information, allmänhetens deltagande och möjlighet till rättslig prövning avseende 

miljöfrågor, Århus 25.6.1998; som undertecknare 39 stater och Europeiska 

gemenskapen). 

Återställandet av översvämningsområden håller på att öka sin popularitet i många 

länder. Förutom högvattenregleringen har projekten även en verkning som ökar 

naturens mångfald, d.v.s. det är frågan om en viss slags "win-win”-situation. Till 

dylika projekt får man finansiering speciellt därför att de har mål som är förknippade 

med högvattenreglering, medan det är svårt att hitta finansiering för rena 

återställelseprojekt även i Mellaneuropa. Å andra sidan går det ofta inte att hitta 

betalare för denna nya slags högvattenreglering så lätt som för traditionella 

högvattenregleringsprojekt vilka ofta har genomförts med statens finansiering. 

Återställandet av översvämningsområden är mindre populärt också därför att den 

traditionella högvattenregleringen möjliggör en intensivare markanvändning. Även 

om återställandet av översvämningsområden och kvarhållandet av 

översvämningsvattnen på avrinningsområdena har setts på många ställen i Europa 

som ett viktigt sätt med vilket man kan komma bättre överens med en översvämning, 

betonas det även på EU-nivån att det inte finns bara en rätt lösning i minskning av 

översvämningsskador och att det behövs även mera tekniska 

högvattenregleringsmetoder. 

I oktober 2002 tog EU:s miljöministerråd ett initiativ om att en hållbar 

översvämningsskyddsstrategi skall utarbetas för EU. EU:s kommission och 

medlemsländernas vattendirektörer fick arbetet i uppdrag. I EU:s medlemsländer och 

anslutarländer samlas år 2003 de bästa tillvägagångssätten i prognostisering av 

översvämningar, i högvattenreglering, översvämningsskydd och verksamhet som 

minskar översvämningar. I arbetet stöder man sig kraftigt på ECE:s 

rekommendationer som nämns i punkt 2.2. I samma sammanhang görs en utredning 

14

15 

om gemenskapslagstiftningen angående översvämningar och bland annat 

gemenskapens anslag som finns till förfogande vid högvattenreglering och 

översvämningsskydd. 

EU:s kommission har även satt igång utarbetandet av en enhetlig verksamhetsplan 

för förebyggande och bekämpning av och förberedande för teknologiska och 

naturliga katastrofer. Avsikten är i synnerhet att harmonisera kartläggningen av 

katastrofrisker och identifieringen av riskområden. Det viktigaste incitamentet till 

detta var de stora översvämningarna i Mellaneuropa. I verksamhetsplanen behandlas 

förutom översvämningar även skogsbränder och teknologiska hot, i synnerhet 

industriolyckor. Kommissionen har för avsikt att ge ett meddelande om saken i maj 

2003. Kommissionen tänker verkställa verksamhetsplanen med hjälp av horisontell 

lagstiftning. Lagstiftningen skall röra utarbetandet av riskkartor och informerandet 

om dem, utarbetandet av räddningsplaner, planeringen av markanvändning och 

åtgärder som syftar till att sänka risknivån. Kommissionen tänker ge sitt förslag till 

ramdirektiv före slutet av år 2004. 

I det 6:e ramprogrammet för forskning i punkten Global change and 

ecosystems.satsar EU betydligt på finansiering av forskning som har att göra med 

översvämningar. Dessutom strävar man efter att i framtiden ännu bättre än tidigare 

kunna kompensera odlarna för de förluster som orsakas av att översvämningsskyddad 

jordbruksmark ändras tillbaka till översvämningsområde. 

På en konferens om förebyggande av översvämningsskador i Budapest i december 

2002 godkändes det så kallade Budapestinitiativet som betonar behovet av att 

behandla översvämningsärenden som omfattande avrinningsområdeshelheter. Det 

regionala samarbetet är här mycket viktigt och även markanvändningen bör tas i 

beaktande när åtgärder planeras. 

3 Arbetets utgångspunkt och målsättningar 

3.1 Högvattenregleringens och översvämningsskyddets nuläge 

Syftet med högvattenregleringsprojekten i Finland har traditionellt varit att skydda 

jordbruksmarken mot översvämningar. Vanligen har man syftat till att skydda 

odlingsmarken mot sommaröversvämningar och mot sådana våröversvämningar som 

inträffar oftare än en gång på 20 år. Att skydda åkrarna mot större översvämningar än 

detta har ansetts vara olönsamt. Minskandet av översvämningsområdena har utökat 

vanliga översvämningar i vattenområdet nedanför projekten. Vid stora 

översvämningar stiger vattnet ändå över de låga dammarna och de skyddade 

områdena fungerar som översvämningsområden precis som tidigare. 

Högvattenregleringsarbetena har genomförts som vattendragsreglerings- och 

organisationsprojekt som vanligen har gagnat mest lantbruket och bosättningen, i 

vissa fall även energihushållningen 

Tyngdpunkten i de vattendragsarbeten som staten delvis finansierar har gradvist 

förflyttats från agrikulturell högvattenreglering till andra projekt. De centrala 

målsättningarna är att skydda bosättningen mot översvämningar, förbättra 

vattenbyggnadskonstruktionernas och -regleringarnas säkerhet och funktionssäkerhet 

samt modernisera gamla projekt och minska de skador som de orsakar. Under de

senaste åren har högvattenregleringsprojekt målmedvetet utvecklats till 

högvattenreglerings- och restaureringsprojekt där speciell uppmärksamhet fästs vid 

vattendragsrestaurering, landskapsvård, naturens mångfald och minskandet av 

belastningen på vattendrag. De högvattenregleringsarbeten som betjänar enbart 

bosättningen har varit små lokala projekt som närmast genomförts med hjälp av 

fördämningar. 

Stora högvattenregleringsarbeten har tidigare vanligtvis varit statens egna 

investeringar och staten har även varit den som sökt det vattenlagsenliga tillståndet 

för projekten. Nuförtiden ligger tyngdpunkten för vattendragsarbetenas finansiering 

på slutförandet av de ännu halvfärdiga projekten i Österbotten. Det mest betydande 

återstående vattendragsarbetet är högvattenregleringsarbetet i Kumo älvs mellersta 

del och Loimijokis nedre del. Dessutom utförs på några ställen mindre 

högvattenregleringsarbeten i vilka betonas både vattendragsrestaurering och så kallat 

ekologiskt vattenbyggande. Sammanlagt har vattenarbetenas tyngdpunkt tydligt 

förflyttats till användning, skötsel och underhåll av de verkställda projekten. 

Förutom strukturell högvattenreglering sköter staten även sin del av 

översvämningsskyddet, d.v.s. förebyggandet av ispropp- och svällöversvämningar 

samt bekämpningsåtgärderna under översvämningen. Till förhandsåtgärder hör 

uppföljning av istjockleken, issågningar med en maskin som utvecklats för detta 

ändamål samt sandningar, uppföljning av älvarnas vattenföringar, skötsel och 

styrning av regleringen enligt den prognostiserade översvämningssituationen samt 

förhandsinformation. Uppgifter som måste tas hand om under en översvämning är 

bland annat skötsel och styrning av regleringen, användning av 

högvattenregleringskonstruktioner (bland annat dammar, bräddavlopp och 

pumpstationer), sprängningar av isproppar och sväll, uppföljning av vattenstånd och 

vattenföring under översvämning, kontakter med befolkningen och andra 

myndigheter samt information. 

Regionala miljöcentraler svarar för planeringen av översvämningsskyddet och 

beredskapen för översvämningar samt verkställer största delen av 

översvämningsåtgärderna. Översvämningsskyddet kan emellertid inte verkställas 

enbart med de regionala miljöcentralernas resurser. Ju större översvämning det är 

frågan om, desto mera hjälp behövs det från andra. Redan vid små översvämningar är 

den viktigaste samarbetspartnern i en praktisk översvämningsskyddssituation 

räddningsmyndigheten som svarar för räddningsverksamheten. Vid stora 

översvämningar är även andra myndigheters och aktörers hjälparbete av en stor 

betydelse. 

3.2 Centrala författningar som reglerar verksamheten 

Högvattenreglering och översvämningsskydd tangeras i flera författningar utgående 

från olika utgångspunkter. Man har här försökt gruppera författningarna enligt det 

om de rör högvattenregleringsåtgärder, myndigheternas åligganden i 

översvämningsskyddet eller ersättandet av de ovannämnda åtgärdernas kostnader och 

översvämningsskador ur statens medel. 

Åtgärder och konstruktioner som utförs i vattendrag och vars verkningar är av någon 

som helst större betydelse förutsätter ett tillstånd enligt vattenlagen (punkt 3.2.1). De 

16

17 

högvattenregleringsåtgärder som utförs i vattendraget, tillfälliga skyddsåtgärder 

medräknade, hör alltså i allmänhet till vattenlagens tillämpningsområde. Å andra 

sidan stadgas det i vattenlagen allmänt om hur skyddet mot översvämningar skall tas 

i beaktande i annat vattenbyggande. Förutom vattenlagen måste man i fråga om 

dammarna lägga märke till att om dammsäkerheten (punkt 3.2.2) har stadgats i egen 

speciallagstiftning. Om hur högvattenregleringen skall beaktas i styrningen av 

markanvändning och byggande stadgas å andra sidan i markanvändnings- och 

bygglagen och de författningar som utfärdats med stöd av den (punkt 3.2.3). 

Redan i de ovannämnda lagarna ingår bestämmelser om myndigheternas kompetens, 

men om myndigheternas kompetens och uppgifter i högvattenregleringen och i 

synnerhet i översvämningsskyddet har stadgats mera ingående i allmän 

räddningslagstiftning (punkt 3.2.4) och om miljömyndigheter i 

miljöförvaltningslagen (punkt 3.2.5). Om ersättandet av de skador som orsakas av 

exceptionella översvämningar har stiftats en egen speciallag (punkt 3.2.6). 

Högvattenregleringsåtgärder kan utföras som statens arbete eller för dem kan beviljas 

understöd enligt statsrådets förordning om stödandet av vattendragsåtgärder (punkt 

3.2.7). 

3.2.1 Vattenlagstiftningen 

Vattenlagen (264/1961) trädde i kraft 1.4.1962. Lagen har ändrats flera gånger med 

partiella revisioner. En del av lagen är dock fortfarande i sin ursprungliga form. Den 

sista stora ändringen i vattenlagen gjordes i samband med stiftandet av 

miljöskyddslagen (86/2000), när vattenföroreningsärenden flyttades från vattenlagen 

till miljöskyddslagen. Ändringarna i annan lagstiftning samt ändringar som skett i 

samhället och ekonomin har gett upphov till revision och uppdatering av vattenlagen. 

Denna uppgift ålades en kommitté som justitieministeriet tillsatte 22.3.2000 efter att 

ha hört jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet. Vattenlagkommitténs 

mandatperiod upphör 31.5.2004. 

Redan i begynnelseskedet av sitt arbete kom kommittén fram till att hela vattenlagen 

måste skrivas om. Även om det inte finns behov av att väsentligt ändra lagens 

centrala tillämpningsprinciper eller tillämpningsområden, är de reformer som är 

nödvändiga för lagens uppdatering så betydande att deras verkställande med en 

delreform inte är möjligt eller åtminstone inte ändamålsenligt. Vattenlagens 1 och 2 

kapitel innehåller allmänna stadganden om användning av vatten och vattenbyggnad. 

Kommitténs avsikt är att öka dessa allmänna stadgandens användningsområde och 

begränsa projektspecifik specialreglering. 

När man bygger i ett vattendrag eller avviker från ett tidigare tillstånd på ett sätt som 

påverkar vattenförhållandena, måste man enligt vattenlagens 1 kap. 15 § och 2 kap. 2 

§ få miljötillståndsverkets tillstånd för detta, om byggandet eller byggnadens 

användning kan medföra bland annat risk för översvämning, skada eller men för 

annans mark, byggnad eller annan egendom, risk för hälsa eller på annat sätt kränka 

allmänt intresse. Om man vill ändra ett markområde permanent till ett vattenområde 

på basis av ett avtal eller en tillåtelse, måste man alltid ha miljötillståndsverkets 

tillstånd. 

Ägare av anläggning i vattendrag är skyldig att så underhålla anläggningen, att därav 

ej förorsakas fara eller skadliga eller menliga påföljder för allmänt eller enskilt

intresse (vattenlag 2 kap. 31 §). Den allmänna övervakningen av de bestämmelser 

som utfärdats med stöd av vattenlagen ansvarar de regionala miljöcentralerna för 

(vattenlag 21 kap.1 §). 

I den nuvarande vattenlagen finns det inga förpliktande bestämmelser om 

kompenserandet av sådana verkningar av vattendragsprojekt som ökar 

översvämningar och skärper deras variationer. I vattenlagens 2 kap. 3 § har det 

visserligen konstaterats bland annat att byggandet skall, såframt dess ändamål utan 

oskälig stegring av kostnaderna i förhållande till företagets totalkostnader och den 

skada som åstadkommes, utföras så, att ägare av stranden eller vattenområdet av 

företaget ej förorsakas skada, men eller annan förlust av förmån, som kan undvikas. 

Man måste lägga märke till att enligt vattenlagens 1 kap. 15 § och 2 kap. 1 § anses 

som byggande även sådant byggande på marken, varav kan förorsakas ändring i 

vattnets lopp eller i vattenståndet i vattendrag. Således kan den ifrågavarande 

författningen även ses röra till exempel vägbyggnad. 

I vattenlagen har torrläggning av mark traditionellt setts som en fundamental 

rättighet. Enligt vattenlagens 6 kap. 1 § skall dikning utföras och diket underhållas 

så, att ej annans område blir vattendränkt eller eljest orsakas skada. Om enligt 

vattenlagens 11 kap. 13 § skada, men eller annan förlust av förmån kan genom 

särskilda anordningar eller åtgärder förebyggas eller minskas och om kostnaderna för 

dem inte oskäligt överstiger beloppet av den penningersättning, som borde utgå för 

skadan, skall den ersättningsskyldige, där det finnes skäligt, åläggas att i stället för 

penningersättning på sin bekostnad utföra sagda anordningar och vidtaga övriga 

åtgärder för förebyggande av skadan. Dessa bestämmelser skulle det vara möjligt att 

tillämpa när man ålägger den tillståndssökande att kompensera de verkningar som 

ökar översvämningar och variationer. 

Stadgandena om byggande i vattendrag i vattenlagens 2 kapitel är relativt strikta när 

det gäller genomförandet av projekt för kortvarig lagring av översvämningsvatten. 

Det kan vara fråga om att vattnet under flödestopp styrs till sådana delar av 

avrinningsområdet som tar bara lindrig skada, t.ex. ängar, skogsområden eller myrar, 

genom att bygga en liten damm med en naturlig tröskel eller ett trummrör. Med ett 

avtal mellan parterna är det möjligt att skapa en våtmark som minskar 

dikningskostnader och främjar miljöskydd (vattenlagen 6:3.3). 

Från och med 1.8.1994 ändrades vattenlagen sålunda att tillståndsvillkoren för 

vattendragets reglering kan under vissa förutsättningar ses över för att minska 

betydande skador för vattenmiljön och dess användning. Om detta stadgades i 

vattenlagens 8 kap. 10 b §. Först skall den vederbörande regionala miljöcentralen i 

samarbete med olika parter utreda om det är möjligt att frivilligt minska regleringens 

skadliga verkningar. Om skadorna kan minskas tillräckligt så som planerats i 

utredningsarbetet utan att avvika från gällande tillståndsbestämmelser, är det inte 

nödvändigt att behandla saken i miljötillståndsverket. Å andra sidan, om 

utredningsarbetet visar att det inte finns möjlighet till utvecklande av frivillig 

reglering och tillräcklig minskning av skadliga verkningar, kan ärendet under vissa 

förutsättningar föras inför miljötillståndsverket, då den regionala miljöcentralen, 

fiskerihushållningsmyndigheten eller kommunen kan vid behov söka om översyn av 

tillståndsvillkoren eller utfärdande av nya bestämmelser. Dessa bestämmelser rör i 

tillämpliga delar även vattendragets alla byggnads- och 

18

19 

vattenståndsregleringstillstånd och vattenkraftverktillstånd (vattenlagen 2:14.3 och 

7:6 a). 

I vattenlagen ingår vissa speciella befogenhetsbestämmelser om regionala 

miljöcentraler. Enligt vattenlagens 21 kap. 3–3b § har den regionala miljöcentralen 

rätt att vidtaga erforderliga åtgärder för att avlägsna faran eller olägenheten om en 

åtgärd eller försummelse som är i strid med vattenlagen eller de författningar som 

utfärdats med stöd av den kan förorsaka uppenbar fara för annans liv, hälsa eller 

egendom eller allmänt intresse. Även då måste det alltid vara fråga om verksamhet i 

strid med vattenlagen, d.v.s. i praktiken vanligtvis en olovlig anläggning i 

vattendraget eller försummelse att underhålla anläggningen. 

Med stöd av vattenlagens 12 kap. 19 § 1 moment kan miljötillståndsverket på 

ansökan av den regionala miljöcentralen förordna om temporära åtgärder 

(skyddsåtgärder), som är oundgängliga för avvärjande av faran eller begränsande av 

skadorna, om naturförhållanden av undantagskaraktär kan föranleda sådan 

översvämning som kan förorsaka allmän fara för människoliv eller hälsa eller stor 

skada för enskilt eller allmänt intresse. En regional miljöcentral måste få jord- och 

skogsbruksministeriets samtycke innan den gör en sådan ansökan. För de skador som 

direkt orsakats för egendomen av skyddsåtgärderna måste ersättning betalas från 

statliga medel med undantag av de förmånsförluster som orsakats av förlust av 

vattenkraft. Ett sådant tillstånd till skyddsåtgärder har i allmänhet kallats 

undantagstillstånd i enlighet med vattenlagen. 

Med stöd av 12 kap. 19 § 3 moment kan vem som helst som har ett tillstånd i 

enlighet med vattenlagen söka tillstånd från miljötillståndsverket för temporära 

bestämmelser om åtgärder som snabbt måste utföras på grund av översvämning, ras 

eller kravis eller annat exceptionellt skäl i ett projekt som man fått tillstånd till. Den 

tillståndssökande ansvarar för de eventuella skador, nackdelar och andra 

förmånsförluster som åtgärderna orsakar och som måste ersättas på ansökan. 

Med stöd av vattenlagens 12 kap. 17 § har ägare av inrättning eller anläggning samt 

vederbörande statlig myndighet, när detta behövs för att förhindra en skada eller 

olägenhet som föranletts av isbildning eller is, rätt att med iakttagande av nödig 

försiktighet spränga is, uppställa tillfälliga bommar eller utföra andra nödvändiga 

åtgärder. Före sprängningen måste den behöriga polismyndigheten och regionala 

miljöcentralen meddelas om detta. 

3.2.2 Dammsäkerhetslagstiftning 

Dammsäkerhetslagen (413/1984) och -förordningen (574/1984) trädde i kraft år 

1984. Dammsäkerhetsanvisningar som tjänar verkställigheten av lagen och 

förordningen har senast förnyats år 1997 (jord- och skogsbruksministeriet 1997). 

Dammsäkerhetslagen omfattar nästan 500 vattendrags- och avfallsdammar. 

Regionala miljöcentraler är lagenliga tillsynsmyndigheter. Den högsta 

dammsäkerhetstillsynen och -styrningen hör till jord- och skogsbruksministeriet . 

Vad gäller meddelande- och handlingsskyldigheten vid dammolycka hänvisas i 

dammsäkerhetslagen till räddningslagens 30 § där det stadgas om allmän 

handlingsskyldighet vid olycka (i dammsäkerhetslagens 8 § hänvisas egentligen 

fortfarande felaktigt till 28 § i den upphävda lagen om brand- och räddningsväsen;

också den nya räddningslagen har samma stadgande i 28 §). I dammsäkerhetslagen 

stadgas det alltså inte separat om en regional miljöcentrals befogenheter i farliga eller 

olycksfallssituationer. 

Dammsäkerhetslagen tillämpas på en damm vars höjd är minst tre meter. Lagen skall 

likväl även tillämpas på lägre damm, om dess bassäng innehåller sådant ämne att 

det, såvida en olycka inträffar, kan uppkomma uppenbar fara för människoliv, 

uppenbar sanitär fara eller uppenbar betydande fara för miljön eller egendom. 

För att minska den risken för skada som damm kan orsaka skall dammens ägare eller 

innehavare uppgöra ett säkerhetskontrollprogram som godkänns av den regionala 

miljöcentralen. Ett sådant program måste utarbetas för varje damm som avses i 

dammsäkerhetslagen. På basis av § 9 i dammsäkerhetslagen kan den regionala 

miljöcentralen ålägga dammägaren att utarbeta en redogörelse för den skaderisk som 

dammen orsakar. På basis av modellkalkyler visas i redogörelsen med 

översvämningskartor hur flodvågor som orsakats av olika typ av ras framskrider. 

Enligt dammsäkerhetslagens 9 § beaktas sådan damm, som avses i 

dammsäkerhetslagen och som då olycka inträffar kan orsaka uppenbar fara för 

människoliv, uppenbar sanitär fara eller uppenbar betydande fara för miljön eller 

egendom (så kallad P-damm), som riskobjekt i samarbetsplan som avses i 

räddningslagens 9 §. Enligt dammsäkerhetslagens 9 § är dammens ägare eller 

innehavare skyldig att bistå räddningsmyndigheterna vid uppgörandet av 

säkerhetsplanen (i nuvarande dammsäkerhetsanvisningar målplan). I säkerhetsplanen 

behandlas bland annat sådana åtgärder angående vattendrag och 

vattenbyggnadskonstruktioner som skall vidtas i fall av skada samt alarmering, 

evakuering, räddningsåtgärder, bildandet av ledningscentrum och ledningsgrupp, 

trafikarrangemang och information. 

3.2.3 Markanvändnings- och bygglagstiftning 

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) trädde i kraft 1.1.2000. Lagen förutsätter 

att man vid bedömningen av byggplatsens lämplighet bland annat beaktar att det inte 

finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen (116 §). Den som 

påbörjar ett byggprojekt skall se till att byggnaden planeras och byggs i enlighet med 

bestämmelserna om byggande samt det beviljade tillståndet (119 §). Kommunen skall 

sköta områdesplaneringen samt styrningen av och tillsynen över byggandet på sitt 

område. (20 §). De myndighetsuppgifter som gäller byggnadstillsynen sköts av en 

nämnd eller något annat kollegialt organ som kommunen utser (21 §). Den regionala 

miljöcentralen främjar, styr och övervakar denna verksamhet (18 §), medan 

verksamhetens allmänna utvecklande och styrning hör till miljöministeriet (17 §). 

Markanvändnings- och bygglagen samt -förordningen (895/1999) gör det möjligt att ta 

fram dammsäkerhetsärenden när dammarna är på planområden eller planeras till 

sådana. Om undersökningen av planens verkningar har stadgats detaljerat i lagens 9 § 

och förordningens 1 §. I förordningens 23 § har man dessutom specificerat vilka som 

skall bes om utlåtande om planförslaget. Enligt lagens 66 § kan översvämnings- och 

dammärenden dessutom behandlas i förhandlingar mellan den regionala miljöcentralen 

och kommunen och på en årlig utvecklingsdiskussion i enlighet med 8 §. 

20

21 

3.2.4 Räddningslagstiftning 

I denna rapport har beaktats regeringens proposition till riksdagen med förslag till 

räddningslag (HE 192/2002 vp) och riksdagens beslut om den (18.2.2003). Med 

räddningslagen ersätts lagen om räddningsväsendet (561/1999). Lagen träder i kraft 

1.1.2004. Principerna i den nuvarande lagen om räddningsväsendet ändras knappast 

alls med den nya lagen. I denna rapport har dessutom beaktats en del av principerna i 

den ännu gällande förordningen om räddningsväsendet (857/1999), eftersom 

statsrådets nya förordning om räddningsväsendet inte ännu är färdig. 

Enligt räddningslagens 1 § avses med räddningsverksamheten skyndsamma 

åtgärder till följd av en olycka eller en hotande olycka som vidtas för att skydda och 

rädda människor, egendom och miljön samt för att begränsa skadorna. 

Enligt räddningslagens motiveringar skall förutom eldsvådor även 

explosionsolyckor, olje- och kemikalieskador, ras, gas- och vätskeläckage, 

översvämningar och andra naturkatastrofer, situationer med strålningsfara samt 

personalens säkerhet i massmöten beaktas i förebyggandet av olyckor. Även andra 

olyckor skall beaktas i den mån de omfattas av räddningsmyndigheternas uppgifter. 

Ett motsvarande krav finns även i 13 § i den nuvarande förordningen om 

räddningsväsendet (857/1999). 

Enligt 8 § i den nuvarande förordningen om räddningsväsendet tar 

miljömyndigheterna hand om högvattenregleringen och dammsäkerheten så att 

dammsäkerheten och andra säkerhetsfaktorer tas i beaktande så som speciellt 

stadgats om dem samt att de ger experthjälp i bedömning av skadeverkningar för 

miljön i samband med räddningsåtgärder. 

Räddningsmyndigheter och andra myndigheter och samfund som har uppgifter som 

har med räddningsväsendet att göra eller som ger assistans i sådana uppgifter är 

skyldiga att i samverkan uppgöra planer för räddningsväsendet (räddningslag 9 §). 

Räddningsmyndigheterna skall följa med hur olycksrisker och olyckornas antal och 

orsaker utvecklas och utgående från de slutsatser som dras för sin del vidta åtgärder 

för förebyggande av olyckor och vid behov göra förslag till andra myndigheter 

(räddningslagen 20 §). Vid förebyggandet av olyckor måste man ta i beaktande bland 

annat översvämningar och andra naturkatastrofer. 

Länsstyrelsernas uppgift är att göra upp räddningsväsendets planer i länens område 

på basis av olycksriskerna i området, styra den regionala och lokala planeringen samt 

arrangera övningar för att upprätthålla beredskap mot storkatastrofer (förordning om 

räddningsväsendet 5 §). 

De som äger eller innehar en byggnad eller som utövar industri- eller 

affärsverksamhet samt ämbetsverk, inrättningar och andra sammanslutningar är 

skyldiga att på ifrågavarande plats och i sin övriga verksamhet förebygga 

uppkomsten av farliga situationer samt att ha beredskap att när fara hotar skydda 

människor, egendom och miljön och att vidta sådana räddningsåtgärder som de på 

egen hand förmår genomföra (räddningslag 8 §). I en räddningsplan i enlighet med 

förordningen om räddningsväsendet (10 §) skall man till exempel utreda 

risksituationerna och deras verkningar, åtgärder för förebyggande av risksituationer 

samt planer om verksamheten i olika olycks-, risk- och skadesituationer.

Om räddningsmyndigheternas befogenheter föreskrivs i räddningslagen. Enligt 

räddningslagens 45 § har räddningsverksamhetens ledare och av särskilda skäl även 

länsstyrelsen och inrikesministeriet rätt att bland annat evakuera människor och 

egendom, vidta sådana åtgärder som kan medföra skada för fast eller lös egendom, 

bestämma att byggnader, kommunikations- och dataförbindelser som behövs för 

räddningsverksamheten ställs till förfogande. Det lokala räddningsväsendet skall 

betala full ersättning för egendom som tas i bruk samt ersätta eventuella skador på 

egendom som tagits i bruk. Enligt lagens 46 § har räddningsledaren rätt att förordna 

en arbetsför person som befinner sig på en brand- eller olycksplats eller i dess närhet 

och som inte hindras av ett giltigt skäl att delta i räddningsverksamheten, om detta är 

nödvändigt för att en människa skall kunna räddas eller en olycka avvärjas. I 

motsvarande situation har en räddningsmyndighet, om situationen inte annars kan 

bemästras, rätt att förordna arbetsföra personer som uppehåller sig i den kommun där 

olyckan har inträffat att ofördröjligen infinna sig på brand- eller olycksplatsen och 

delta i räddningsverksamheten. 

3.2.5 Lagstiftning om miljöförvaltningen 

Enligt lagen om miljöförvaltningen (55/1995) har de regionala miljöcentralerna 

dessutom i uppgift att inom sina respektive verksamhetsområden särskilt främja 

miljövården, bevaka allmänt intresse i vatten- och miljöärenden, handha 

miljöforskning och övervakning av miljöns tillstånd samt främja vattenförsörjningen 

och ha hand om nyttjandet och vården av vattnen samt skyddet mot översvämningar. 

Lagen nämner inte översvämningsskydd, men förebyggandet och bekämpningen av 

miljöskador och miljöolägenheter har även tolkats betyda översvämningsskydd. 

Enligt lagen övervakar och bedömer Finlands miljöcentral som forsknings- och 

utvecklingscentralen inom sitt område vattenresurser - samt utvecklar, utvärderar 

och tillämpar modeller och förfaringssätt som stöder nyttjandet och vården av 

vattentillgångarna samt producerar experttjänster både för de ministerier som styr 

den och för de regionala miljöcentralerna. Miljöministeriet och jord- och 

skogsbruksministeriet styr de regionala miljöcentralerna och Finlands miljöcentral i 

ärenden som hör till deras verksamhetsområde och de kan förordna en regional 

miljöcentral att sköta om uppgifter även utanför miljöcentralens verksamhetsområde. 

Uppgifterna inom nyttjande och vård av vattentillgångar inklusive 

högvattenreglerings- och översvämningsskyddsuppgifter hör till jord- och 

skogsbruksministeriets förvaltningsområde. 

3.2.6 Lag om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella 

översvämningar 

Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella översvämningar 

(284/1983) trädde i kraft 1.4.1983. Skador som orsakats av exceptionella 

översvämningar i vattendrag samt kostnader för åtgärder som har vidtagits för 

förebyggande eller begränsning av skador till följd av dylika översvämningar kan 

enligt denna lag ersättas ur statens medel. För utbetalning av ersättningarna skall i 

statsbudgeten årligen intas ett reservationsanslag på 841 000 euro. Förorsakas 

översvämning av åtgärd som vidtagits i strid med vattenlagen eller annan lag, ersätts 

översvämningsskador dock inte enligt denna lag. 

22 

Ersättning kan betalas för skada som har förorsakats:

23 

• växande, skördemogna eller bärgade trädgårdsprodukter, om inte skadan kan 

ersättas enligt lagen om ersättande av skördeskador (530/75), eller bärgad 

skörd, 

• växande trädbestånd, 

• enskilda vägar, broar, diken eller vallar, 

• byggnader eller konstruktioner, 

• lösöre som behövs i hushållen eller 

• produkter som tillverkats vid yrkesutövning eller däri erforderligt lösöre. 

Ersättning kan betalas även för skada som förorsakats odlare på grund av att 

översvämning omöjliggjort sådd samt för kostnader som föranletts av åtgärder som 

vidtagits i syfte att förebygga eller begränsa avsedda skador. Ersättning betalas inte, 

om den skadelidande kunde ha förhindrat skadan genom att vidta skäliga åtgärder då 

översvämningen inträffade eller om skadan är ringa. Ersättning kan betalas till fysisk 

person och dödsbo, till bostadsaktiebolag, bostadsandelslag och fastighetsbolag som 

grundats för bostadsproduktion samt till väglag som avses i lagen om enskilda vägar 

(358/1962). I ersättning kan beviljas högst 80 procent av det uppskattade 

skadebeloppet och de kostnader som orsakats av åtgärder som vidtagits för att 

förebygga eller begränsa skadorna. 

Närmare stadganden om denna sak och behandling av ersättningsansökningar har 

utfärdats i förordningen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella 

översvämningar (93/1995). 

Den skada som översvämningen orsakat på skörden bedöms genom att beakta i 

lämpliga delar vad som stadgats i lagen om ersättande av skördeskador (530/1975). 

Om saken har utfärdats en ny lag (1214/2000) och därtill anknuten förordning. De 

träder i kraft 15.4.2003. 

3.2.7 Statsrådets förordning om stödandet av vattendragsåtgärder 

I 15 § i lagen om finansiering av landsbygdsnäringar (329/1999) stadgas allmänt om 

stödandet av vattendragsåtgärder så att de genomförs som statens arbete eller så att 

understöd beviljas för dem från statens medel. I statsrådets förordning om stödjande 

av vattendragsåtgärder (651/2001) stadgas det mera ingående om förutsättningarna 

för stödet, stödets andel av totalkostnaderna och om det förfarande som de regionala 

miljöcentralerna skall följa i beviljandet av stöd. 

På basis av denna förordning kan stöd beviljas bland annat för en åtgärd vars syfte är 

att minska faror, olägenheter och skador som översvämningar förorsakar i 

vattendraget eller på dess strandområde. Ett exempel på en sådan i 2 § avsedd åtgärd 

kunde vara en nödvändig invallning av stranden eller rensning av flodbädden. Den 

stödda åtgärdens syfte kan enligt 2 § även vara att främja att vattendraget används 

mångsidigt och vårdas, vilket man har tänkt att omfattar även byggandet av en med 

tanke på högvattenreglering ändamålsenlig våtmark när annat stöd inte beviljas för 

detta. 

I förordningens 3 § är en förutsättning för att en vattendragsåtgärd skall understödas 

att kostnaderna för åtgärden är rimliga jämfört med de fördelar som uppnås genom 

den. I bedömningen av nyttor borde nyttorna förstås i ordets vida bemärkelse och så

att målområdets kommande utveckling beaktas. Till exempel nyttoområdet för en 

högvattenregleringsåtgärd som är avsedd för att skydda odlingsområden borde till 

sina egenskaper vara sådant att det är ändamålsenligt och sannolikt att området odlas 

även i fortsättningen. När man överväger stödets storlek enligt 5 §, måste man å 

andra sidan ta i beaktande nyttotagarens eget ansvar för åtgärdens kostnader. Till 

exempel när man stöder en bebyggelses högvattenregleringsåtgärder, borde man 

således ta i beaktande i vilken mån det byggnadsbestånd som skall skyddas har 

placerats under den lägsta rekommenderade bygghöjden i ett område med 

översvämningsrisk. 

3.3 Högvattenregleringens och översvämningsskyddets problem 

Det är i synnerhet byggandet på områden med översvämningsfara som har ökat 

risken för översvämningsskador. Detta framgår tydligt av det att byggnadsskadorna 

utgjorde över hälften av alla skador i Utredningen om storöversvämningar. Även vid 

vanligare översvämningar är byggnadsskadorna stora. Av de skador som orsakas av 

översvämningar som återkommer i medeltal en gång på 20 år eller mera sällan har 32 

% varit byggnadsskador. 

I vattenområden finns många olika slags konstruktioner som har en inverkan på 

översvämningens utveckling, översvämningsrisken och översvämningsskyddet. 

Många högvattenregleringskonstruktioner håller på att bli föråldrade och 

ombyggnader är på många ställen aktuella för att hålla konstruktionerna i 

funktionsdugligt skick. Dessutom måste man utreda hur förändrade omständigheter, 

speciellt klimatförändringen, verkar på saken för att kunna förutse om 

konstruktionernas dimensionering och andra beredskapsåtgärder måste ses över. 

I översvämningsskydds- och räddningsverksamheten är problemet otillräckliga 

resurser. Vid vanliga översvämningar har man hittills klarat sig utan särskilt stora 

problem. Det finns stora skillnader i beredskapen för översvämningsskydd i olika 

delar av landet. I Österbotten och Lappland gör statens förpliktelser som 

tillståndsinnehavare och de årligen återkommande översvämningarna att man 

upprätthåller en rimlig beredskap, men i övriga områden kunde beredskapen vara 

mycket bättre. Ökat byggande och miljöförvaltningens minskade resurser för dessa 

uppgifter gör problemet värre. Vid exceptionella översvämningar förutsätter 

översvämningsskyddet effektivare åtgärder än dem vilka man har blivit van att klara 

sig med vid vanliga översvämningar. 

I översvämningsskyddet är de regionala miljöcentralerna i nära samarbete med 

räddningsmyndigheten. Samarbetet har formats enligt de praktiska behoven och 

varierar i olika delar av landet. Samarbetet har fungerat bra, men det finns vissa 

oklarheter om vilka uppgifter som hör till vem. Behovet av att klarlägga uppgifterna 

och ansvarsfördelningen accentueras av de båda myndigheternas knappa resurser. 

Ett hot mot ett lyckat översvämningsskyddsarbete är minskningen av personresurser 

när de nuvarande anställda går i pension och det inte anställs tillräckligt med ny 

personal. Översvämningsskyddsuppgifterna lär man sig i det praktiska arbetet. För att 

bevara kunnandet borde man alltså säkerställa tillräckliga resurser och möjligheter 

till anställandet av nya arbetstagare så att de kan inskolas av dem som går i pension. 

24

25 

De problem som förekommer i högvattenreglering och översvämningsskydd 

behandlas mera ingående i samband med åtgärdsförslagen i kapitlen 4–10. 

3.4 Arbetsgruppens målsättningar 

Främst i Västra och Norra Finlands flodsystem förutsätter översvämningarna årligen 

åtgärder med vilka myndigheter och även andra behöriga har erhållit kunnande. 

Vanliga översvämningar har man också lyckats klara av med relativt små skador. 

Stora översvämningar har det inte funnits på länge i Finland, vilket kan ha lett till en 

falsk känsla av säkerhet. Översvämningarna i Mellaneuropa och Sverige under de 

senaste åren och även våra egna erfarenheter av nära ögat-situationer har emellertid 

gett anledning till nya lägesbedömningar och utvecklingsbehov. Häftiga regn kan 

förekomma även hos oss. Det är bra att se till att vi är ändamålsenligt förberedda för 

stora översvämningar och att de förändrande omständigheterna tas i beaktande på det 

rätta sättet. 

Också i Finland möjliggör väderleksförhållandena svåra översvämningar. Det skulle 

vara tillräckligt med till exempel ett tjockare snötäcke som skulle smälta snabbt först 

sent på våren med hjälp av måttligt regn. Myrar och sjöar och de förhållandevis flata 

markerna jämnar emellertid ut översvämningarna, vilket ger tid för 

försiktighetsåtgärder. Man har uppskattat att klimatuppvärmningen ökar avsevärt 

nederbörderna hos oss på hösten och vintern. I och med höstöversvämningar och 

högre vintertemperaturer skulle vinteröversvämningarna alltså öka även i Södra och 

Mellersta Finland. Eftersom snötäcket i Norra Finland kunde bli mycket tjockare än i 

dag, kunde våröversvämningarna där öka när klimatet blir varmare. I slutet av 

sommaren och början av hösten kan det vara svårt att behärska en översvämning, 

eftersom de reglerade sjöarna och bassängerna då är fulla också på grund av 

rekreationsbruk. Det är alltså begränsat med spelrum. Ändringarna i 

klimatförhållandena har också uppskattats bli större. Fenomen som är mycket 

sällsynta idag, är kanske inte alls så sällsynta i framtiden. 

Man kan inte utrusta sig för alla tänkbara situationer så att vatten inte skall orsaka 

skador. Man skall planera redan i förväg hur man skall handla då när det finns mera 

vatten än man kan behärskat styra. Vi befinner oss i en mycket bättre situation än 

många mellaneuropeiska länder i det avseendet att man hos oss inte har varit tvungen 

att ta sådana områden som är utsatta för översvämningar i så effektivt bruk som man 

har gjort längre söderut. Vi har alltså en möjlighet att märkbart begränsa de skador 

som översvämningar orsakar. Det är förnuftigare och betydligt förmånligare att styra 

markanvändning i tid och planera byggandet rätt än att flytta bosättningscentra eller 

industrianläggningar som byggts på fel plats eller säkra tillräcklig högvattenreglering 

i efterhand. 

Redan i början av sitt arbete ställde Storöversvämningsarbetsgruppen de mål som 

man ville uppnå med åtgärdsförslagen. Dessa mål har strukturerat arbetet och även 

denna slutrapport har indelats enligt dem. Målsättningarna är: 

1. De skador som översvämningarna orsakar för befintliga byggnader, 

konstruktioner och funktioner minskas 

2. På översvämningsområdena placeras inte nya byggnader, konstruktioner eller 

andra aktiviteter så att översvämningen orsakar avsevärd skada för dem. 

3. Vattenbyggnadskonstruktionerna är fungerande och säkra.

4. Översvämningsskyddet och räddningsverksamheten fungerar vid stora 


5. I översvämningsskyddet och räddningsverksamheten utnyttjas tidsenliga 

metoder. 

6. I de åtgärder som utförs i vattendragen och deras avrinningsområden strävar 

man till att minska översvämningsriskerna. 

7. De resurser och det kunnande som behövs för verkställigheten av 

åtgärdsförslagen säkras. 

Verkställigheten av åtgärdsförslagen och de uppgifter som preciserar dem berör 

många parter. Där behövs samarbete, rådgivning och uppmuntran och man måste 

skapa en bas för lagstiftning, finansiering och kunnande. De åtgärdsförslag som rör 

statliga myndigheter förverkligas inom den utgiftsram som statsrådet har givit till 

ministerierna och de anslag som beviljats i statsbudgeten. Verkställigheten av de 

uppgifter som ålagts myndigheterna förutsätter i många fall förutom tillräckliga 

anslag även en systematisk uppställning av mål i styrningen av förvaltningen. 

Verkställigheten av förslagen orsakar kostnader även för dem som är ansvariga för 

åtgärderna i översvämningsområdena, d.v.s. för vattenbyggnadskonstruktionernas 

ägare och kommunerna. En exakt bedömning av kostnaderna är emellertid möjlig 

först, när planer och program för behövliga åtgärder är klara. Beredskapen för stora 

översvämningar med de åtgärder som föreslagits förbättrar översvämningsskyddets 

smidighet och verksamhetsmöjligheter även vid vanliga översvämningar. 

Storöversvämningsarbetsgruppens förslag borde tas i beaktande i lämpliga delar även 

när man förbereder förvaltningsområdenas strategier för säkerställandet av 

samhällets livsviktiga funktioner och därtill anknutna utvecklingsprogram. 

4 Minskandet av de skador som 

översvämningar orsakar för befintliga 

byggnader, konstruktioner och funktioner 

4.1 Nuläget 

I Utredningen om storöversvämningar (Ollila m.fl. 2000) har man skärskådat de 

enskilda skadeobjekt som drabbas värst vid en stor översvämning vars 

återkomstintervall är i medeltal 250 år. Man har uppskattat att synnerligen stora 

skador orsakas i Sydvästra Finland inom Björneborgs stads område närmast för 

industrin, i Sydöstra Finland för industrin i Villmanstrand-Imatra-området och i 

Västra Finland i Kyro älvs vattenområde och Laihela ås mellersta del närmast för 

bebyggelsen och lantbruket. Betydande skador orsakas även samhällen och industrin 

i Salo, Kuusankoski, Kuopio, Rovaniemi och Torneå. 

År 2002 utförde de regionala miljöcentralerna på Storöversvämningsarbetsgruppens 

begäran kompletterande bedömningar om de mest brådskande åtgärderna för att 

förbättra bekämpningsberedskapen vid stora översvämningar. Utredningarnas 

omfattning, innehåll, utförlighet och kvalitet varierar. Förutom utredningarna bad 

Storöversvämningsarbetsgruppen varje regional miljöcentral att utarbeta en bedömning 

26

27 

om de mest betydande skadeobjekten i prioriteringsordning på miljöcentralens 

område. De mest betydande skadeobjekten har räknats upp i bilaga 1. 

För bebyggelsens del har Storöversvämningsarbetsgruppen granskat en översvämning 

vars återkomstintervall är i medeltal hundra år. De skador som en dylik översvämning 

orsakar drabbar samma områden som konstaterats vara skadeobjekt i Utredningen om 

storöversvämningar, skadorna är bara mindre. Som exempel kan nämnas att i Västra 

Finlands miljöcentrals område skulle en översvämning vars återkomstintervall är större 

än 20 år men högst 100 år orsaka skador i åtminstone nio tätorters områden: Himango 

centrum, Ilmola centrum, Lappo centrum, Jalasjärvi centrum, Merikarts tätort i Lillkyro, 

Storkyro centrum, Vindala centrum, Laihela centrum och Nedervetils tätort i Kronoby. 

Den sistnämnda tätorten hotas även av isproppar. 

Inom Norra Österbottens miljöcentrals område skulle en motsvarande översvämning 

orsaka skador i sex tätorters områden. En del av Alavieska och Nivala centrum hotas 

av isproppar som bekämpas årligen med issågningar. Pyhäjokis, Storsjöns, Kiminges 

och Pudasjärvis kommuncentra skulle drabbas av översvämningsskador även utan 

isproppar. Enskilda boningshus och fritidsbostäder finns i Norra Österbottens 

skadeområden enligt följande: i Kala- och Vääräjokis älvdal 40–50 boningshus samt 

i Pyhäjokis och Siikajokis älvdal, på det såkallade Plattlandet, vid Ule älvs, Kiminge 

älvs och Ijo älvs grenar och i Oijärvi tätort sammanlagt 100–150 byggnader. 

Dessutom finns det bakom agrikulturella högvattenregleringsdammar enskilda hus 

och husgrupper som skulle orsakas skador vid översvämningar som återkommer en 

gång på hundra år. I Himango kommun i Mellersta Österbotten finns et invallat 

område som administreras av regleringsbolaget för Lestijokis nedre del. Där har man 

effektiverat högvattenregleringen under 1980-talet för att skydda åkrarna mot sådana 

översvämningar som återkommer i medeltal en gång på 30 år. Det invallade området 

är beläget så nära tätorten att man har planlagt och byggt även boningshus på det. 

Under ett betydande översvämningshot finns där boningshus på cirka 10 000 

våningskvadratmeter omfattande byggnadsplanområdet och några enskilda hus och 

husgrupper, sammanlagt åtminstone 7 radhus och 20 egnahemshus. 

Även Kyro älv och Lappo älv är sådana lantbruksinvallningar där det finns 

boningshus och dit högvatten ändå måste släppas ut enligt tillståndsbeslut, om 

översvämningen är mera sällsynt än en översvämning som förekommer i medeltal en 

gång på 20 år. I dessa områden finns enskilda hus och husgrupper: på Kyro älvs 

område sammanlagt 50–60 och vid Lappo älv cirka 15. Boendet i sådana områden 

medför betydande nackdelar, fara och osäkerhet. 

I och med att den stadslika bebyggelsen ökar växer andelen belagda ytor som inte 

släpper igenom vatten. Den ökade ogenomträngliga arealen tillsammans med sådana 

tekniska konstruktioner som trappar upp avrinningen, såsom diken och 

regnvattenavlopp, ökar ytavrinningen och påskyndar vattnets strömning. På byggda 

och belagda områden är ytavrinningens mängd och vattenföringstoppar sålunda 

större än annanstans i förhållande till avrinningsområdets storlek. Ett störtregn som 

inträffar i ett stadsområde kan orsaka flödande både i bäckar och diken och på 

gatorna efter det att regnvattenavloppens kapacitet överstigits. I städer kan även 

byggnadsprojekt, ändrandet av genomträngliga ytor till sådana som släpper vatten 

igenom dåligt eller inte alls och torrläggning av områden ha kunnat bidra till att 

flodbädden i stadsområden svämmar över oftare än förut. För att utreda de

översvämningsskador som störtregnen orsakar i tätorterna planerar man att starta en 

utredning där saken undersöks i valda exempelkommuner. Utredningen genomförs 

som ett samarbete mellan kommunerna och Finlands miljöcentral. 

4.2 Målsättning och åtgärdsförslag 1 

Målsättning: De skador som översvämningar orsakar för befintliga 

byggnader, konstruktioner och funktioner minskas. 

Åtgärdsförslag 1: Generalplaner utarbetas för att minska de skador som 

stora översvämningar orsakar vid viktiga skadeobjekt. 

Enligt Utredningen om storöversvämningar (Ollila m.fl. 2000) finns det i Finland ett 

stort antal sådana översvämningsskadeområden där skadorna uppgår till tiotals 

miljoner euro men där man tillsvidare inte har utrett möjligheter att minska 

översvämningsskador. I en översvämningssituation hinner man inte mera utreda olika 

alternativ för att minska skadorna, varför man borde bedöma dem på förhand och 

vidta behövliga förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder. 

Med beaktande av konstruktionernas och byggnadernas livslängd vore det motiverat 

att de konstruktioner och byggnader som lider betydande skador vid översvämning i 

ett område som översvämmas i medeltal en gång på hundra år skyddas. Läget för 

speciellt viktiga objekt måste studeras också med tanke på mera sällsynta 

översvämningar. Som sådana speciellt viktiga objekt för vilka en högre säkerhetsnivå 

borde övervägas måste ses bland annat: 

• anläggningar som hanterar och lagrar farliga ämnen, 

• kemisk industri, 

• vatten- och avloppsreningsverk, 

• trafikförbindelser i vissa fall (till exempel trafikförbindelser till dammen), 

• kommunikationsförbindelser (till exempel kablar, länkar), 

• avstjälpningsplatser 

problemavfall), 

(även gamla) i vissa fall (betydande miljörisk, 

• sjukhus, 

• evakueringspunkter (till exempel skolor) samt 

• eldistributionspunkter och transformatorer. 

Eftersom det inte finns ekonomiska möjligheter att skydda alla funktioner och det 

inte heller är nödvändigt, borde de behövliga åtgärderna prioriteras i särskilda 

generalplaner. Utarbetandet av generalplaner förutsätter en allmän kartläggning av 

översvämningsområden samt identifiering av riskställen. I generalplanerna borde 

man bedöma möjligheterna till bestående högvattenregleringskonstruktioner, 

tillfälliga konstruktioner och tillfälliga åtgärder, såsom avtappningsändringar, samt 

bedöma det lämpligaste alternativet för varje riskställe. När man överväger 

skyddsnivån och -metoder skall man dessutom uppskatta eventuella skadors storlek i 

förhållande till de kostnader som skyddandet orsakar. Skador för vissa konstruktioner 

28

29 

kan vara så små att skyddandet inte lönar sig. Likaså kan vissa funktioner i 

översvämningssituationen avbrytas utan att detta orsakar stora ekonomiska skador 

eller risker för miljön eller hälsan. 

4.3 Uppgifter med vilka åtgärdsförslaget genomförs 

4.3.1 Kartläggning av översvämningsområden 

UPPGIFT 1.1 

Aktuella uppgifter om högvattenstånd som motsvarar 100 och 250 års 

återkomstintervaller samlas i ett enhetligt geografiskt informationssystem där 

de vid behov är tillgängliga för analysering av översvämningsområdena och 

utarbetandet av schematiska översvämningskartor. För de vattendragsobjekt 

som är viktigast med tanke på översvämningsskyddsåtgärder och 

översvämningsskador utarbetas detaljerade översvämningskartor som baserar 

sig på höjdmodeller. 

För skadeuppskattningarna i Utredningen om storöversvämningar (Ollila m.fl. 2000) 

beräknades de största värdena för vattenstånd och vattenföring vid en översvämning 

som återkommer i medeltal en gång på hundra eller 250 år. Värdena beräknades för 

nästan 350 vattenståndsstationer och nästan 300 vattenföringsstationer på basis av de 

observationsuppgifter som finns till förfogande. Dessutom utarbetar de regionala 

miljöcentralerna uppskattningar på basis av sina egna observationsställen för 

vattenstånd och vattenföring. Om många sjöar och flodsträckor fanns det tidigare 

utarbetade skadekurvor och vattenståndsuppgifter om stora översvämningar. På basis 

av dessa uppgifter gjorde de regionala miljöcentralerna skadebedömningar om en 

översvämningssituation som motsvarade en återkomstintervall på 250 år. 

Miljöcentralerna har även gett enskilda utlåtanden och allmänna rekommendationer 

om de lägsta bygghöjderna. 

Alla ovannämnda uppgifter som innehåller vattenståndsuppgifter som motsvarar 

återkomstintervaller på cirka 100 och 250 år borde samlas till ett enhetligt 

geografiskt informationssystem, så att de vid behov kunde användas för en ungefärlig 

granskning av översvämningsområdet. Det är skäl att samla informationen med det 

snaraste. Detta skulle garantera att de nuvarande uppgifterna om högvattenstånden 

skulle vara till förfogande för de ändamål i vilka sådan information kan utnyttjas. 

Översvämningskartor förmedlar information om översvämningsområdenas 

omfattning och översvämningsriskområden vid olika stora översvämningar. I fråga 

om vissa områden i Finland har man ritat på kartan de översvämningsområden som 

bildats under stora översvämningar. Arbetet har emellertid inte varit systematiskt, 

utan den metod med vilken arbetet har genomförts och storleken på de 

översvämningarna som beskrivits har varierat från fall till fall. Definieringen av 

översvämningsområdena har baserat sig på terrängobservationer eller flygbilder. 

Man har också bekantat sig med de metoder med vilka översvämningar kartläggs i 

andra länder.

Allmänna översvämningskartor 

På basis av högvattenståndsuppgifter som samlas i datasystemet på ovan beskrivna 

och andra sätt samt eventuellt med hjälp av strömningsmodeller som utarbetats för 

flodsystemen borde man utarbeta schematiska översvämningskartor (HW 1/100 och 

HW 1/250) åtminstone för de vattendrag i vilka stora översvämningar orsakar 

betydande översvämningsskador (de områden i bilaga 1 för vilka man inte utarbetar 

en detaljerad översvämningskarta under de närmaste åren). Ifall inte precisare 

uppgifter om markytans höjd är tillgängliga, kan man i utarbetandet av dylika 

översvämningskartor utnyttja Lantmäteriverkets höjdmodell som täcker hela Finland. 

Det är en rutmodell som kalkylerats på basis av grundkartans höjdkurvor och 

vattenområdets strandlinjer med triangelnätsinterpolation, där rutans storlek är 25 m 

x 25 m och där höjduppgifternas medelfel är 1,76 meter enligt den utredning som 

gjorts om saken. På flera kartblad konstaterades höjdfelet vara 5–10 meter. 

Lantmäteriverket har påbörjat en genomgripande förbättring av 

terränginformationsmaterialet. I samband med förbättringen förbättras även 

höjduppgifternas exakthet. Samtidigt antecknas sockelns höjdställning i databasen 

åtminstone för en del av byggnaderna. 

För översvämningskartor som baserar sig på ovannämnda höjdmodell får 

observationsskalan vara högst cirka 1:50 000, helst mindre. Miljöcentralerna kan 

välja översvämningsområdenas observationsskala på basis av de tillgängliga 

höjduppgifternas och andra uppgifters exakthet. Enligt 

Storöversvämningsarbetsgruppens bedömning räcker skalan 1:100 000 – 1:250 000 

för många sådana uppgifter som arbetsgruppen föreslagit. Utarbetandet av kartor på 

basis av de uppgifter som ingår i databaserna möjliggör kartornas flexibla 

preciserande allteftersom exaktare information kommer i bruk. 

Schematiska översvämningskartor kan utnyttjas åtminstone i den riktgivande 

dimensioneringen av riskobjekten i uppgift 1.2 och i utarbetandet av generalplaner 

för begränsandet av skador enligt uppgift 1.3. Schematiska översvämningskartor kan 

dessutom utnyttjas bland annat: 

• i information om översvämningar, 

• i placering av nya funktioner som utgör en miljörisk, 

• i den allmänna planeringen av markanvändningen, 

• i placering av funktioner eller inrättningar som är viktiga för samhället (till 

exempel sjukhus, ålderdomshem och skolor) och 

• i allmän planering av räddningsverksamheten. 

Man måste emellertid ta i beaktande de schematiska översvämningskartornas 

inexakthet, och de bör inte användas som sådana för bedömning av enskilda 

fastigheters översvämningsrisk. Om informationens tillförlitlighetsnivå bedöms som 

mycket låg, kan man uppge variationsbredden angående återkomstintervallen. 

Detaljerade översvämningskartor 

För en noggrann planering av markanvändningen, översvämningsskyddet och 

räddningsverksamheten på de viktigaste områdena med översvämningsskador behövs 

detaljerade översvämningskartor som är baserade på en exakt höjdmodell och av 

30

31 

vilka det framgår vilka områden som blir under vatten till exempel vid 

översvämningar som motsvarar återkomstintervaller på 100 och 250 år. På en 

översvämningskarta kan man anteckna många uppgifter om översvämningsområdet 

med hjälp av geografiska informationssystem. Sådana uppgifter är till exempel 

byggnadsregisteruppgifter om boningshus, semesterbostäder och övriga byggnader 

samt uppgifter om markanvändningen. Med hjälp av dessa uppgifter och uppgifterna 

om översvämningsområdet är det möjligt att precisera skadeuppskattningarna samt 

förbättra beredskapen mot översvämningar för att minska skadorna. År 2003 var den 

detaljerade översvämningkartläggningens exempelprojekt i gång i Rovaniemi- och 

Björneborgområden. 

Med hjälp av detaljerade översvämningskartor kan skyddsåtgärderna riktas mot de 

ställen som är mest kritiska med tanke på skador. Då kan till exempel 

trafikförbindelsernas användbarhet utredas med relativt litet arbete. Detaljerade 

översvämningskartor kan utnyttjas som hjälp även vid planering av tillfälliga 

översvämningsskyddsåtgärder och andra åtgärder som minskar 

översvämningsskador. 

Detaljerade översvämningskartor kan utnyttjas bland annat för: 

• bedömning av översvämningsrisker, 

• information, 

• planering av markanvändningen (byggnadsplaner), 

• planering av evakueringar, 

• planering av översvämningsskyddsåtgärder (bland annat placering av tillfälliga 

skyddskonstruktioner), 

• planering av räddningsverksamheten och befolkningsskyddsåtgärder (bland 

annat evakuering, utredning av de trafikförbindelser som finns till förfogande), 

• planering och prövning av nya funktioner som utgör en miljörisk, till exempel 

placering av lager för farliga ämnen 

• planering och prövning av specialprojekt enligt lagen för räddningsväsendet, 

• planering av trafikförbindelser (vägar, järnvägar, flygfält) och bedömning av 

deras användbarhet samt 

• planering av tekniska infrastrukturnätverk (el-, vattenförsörjnings-, 

kommunikations-, värme- och andra nätverk) och bedömning av deras 

funktion. 

De regionala miljöcentralerna har preliminärt bedömt för vilka objekt man borde 

utarbeta detaljerade översvämningskartor. Man måste ta reda på de uppdaterade 

uppgifterna om dessa objekt och utreda deras betydelse med tanke på de skador som 

stora översvämningar orsakar samt beräkna kostnaderna för utarbetandet av 

översvämningskartan. På basis av dessa uppgifter måste man överväga i vilken 

ordning översvämningskartorna skall utarbetas. Dessutom måste man följa 

översvämningskartläggningsmetodernas utveckling och internationella erfarenheter 

så att översvämningskartläggningarnas kostnadseffektivitet ytterligare kan förbättras.

I bilaga 2 har föreslagits metoder som kunde användas vid utarbetande av en 

detaljerad översvämningskarta. Ett exempel på en sådan översvämningskarta finns 

som bilaga 3. 

4.3.2 Kartläggning av riskobjekt 

UPPGIFT 1.2 

Man preciserar utredningar om vilken slags bebyggelse och vilka andra 

översvämningsdrabbade funktioner det finns på områden som översvämmas i 

medeltal en gång på hundra år (HW 1/100) och vilka speciellt viktiga mål, som 

till exempel anläggningar som hanterar farliga ämnen, det finns på de områden 

som översvämmas ännu mera sällan, till exempel i medeltal en gång på 250 år 

(HW 1/250). 

Kartläggningen av kritiska funktioner är en fortsättning till Utredningen om 

storöversvämningar och de bedömningar som de regionala miljöcentralerna år 2002 

gjort om de mest brådskande åtgärderna som behövs för att förbättra 

skyddsberedskapen vid stora översvämningar. Även om deras innehåll och exakthet 

varierar områdesvis, erbjuder de ändå goda basuppgifter för den föreslagna 

kartläggningen av riskobjekt. 

I uppgift 1.1 definieras de områden som översvämmas en gång på hundra år och de 

som översvämmas en gång på 250 år. Dessa uppgifter utnyttjas vid lokaliseringen av 

de objekt i översvämningsområden som kunde lida svåra skador vid en sådan 

översvämning eller som eventuellt orsakar fara för miljön eller hälsan. Sådana objekt 

är bland annat bostadshus, andra byggnader som lider svåra skador vid 

översvämningar, viktiga vägar och broar. För broarnas del måste man fästa 

uppmärksamhet vid den faran att broöppningar blir igenproppade av trädstammar 

eller annat material som översvämningen för med sig. Man borde också se till att 

broöppningarna är rätt dimensionerade, och här borde man även beakta de 

bedömningar som gjorts om klimatförändringens verkningar på vattendragens 

vattenföringar. Sådana aspekter borde man ta hänsyn till när man bygger broar och 

vägar eller planerar en sanering. Med mycket viktiga objekt i denna uppgift avses de 

anläggningar och objekt som räknats upp i punkt 4.2 . 

I kartläggningen av riskobjekt använder man som hjälp ett geografiskt 

informationssystem. I Övervaknings- och belastningsdatasystemet (VAHTI) som 

miljöförvaltningen uppehåller finns uppgifter om cirka 29000 miljötillståndspliktiga 

anläggningar och deras utsläpp. I informationssystemet finns även anläggningarnas 

koordinater. När översvämningsområdena har definierats på det sätt som uppgift 1.1 

förutsätter, kan man plocka ut de funktioner som finns på riskområdet från det 

geografiska informationssystemet. Därutöver måste de regionala miljöcentralerna 

kartlägga den bebyggelse som finns i översvämningsområden samt andra viktiga 

funktioner som lider av översvämningar. 

32

33 

4.3.3 Generalplaner för bostadsområden och exceptionellt viktiga 

objekt 

UPPGIFT 1.3 

Generalplaner utarbetas för att begränsa de skador som stora översvämningar 

orsakar för de nuvarande funktionerna. Bestående bebyggelse skyddas 

åtminstone mot översvämningar som återkommer i medeltal en gång på 

hundra år (HW 1/100). Speciellt viktiga mål skyddas till exempel mot 

översvämningar som återkommer en gång på 250 år (HW 1/250) enligt 

prövning som görs på basis av skaderisken. 

På basis av kartläggning av riskobjekt (uppgift 1.2) måste man i varje regional 

miljöcentrals område utarbetas generalplaner i vilka det antingen planeras bestående 

högvattenregleringslösningar för de bostadsområden och särskilt viktiga objekt som 

befinner sig i översvämningshotade områden eller tillfälliga 

högvattenregleringskonstruktioner eller andra tillfälliga åtgärder. Företräde ges för 

åtgärder som är viktiga med tanke på människornas säkerhet och hälsa, samhällets 

livsviktiga funktioner samt egendom. I arbetet kan man utnyttja tidigare utförda 

utredningar såsom Utredningen om storöversvämningar och de bedömningar som 

utfördes år 2002 om de mest brådskande åtgärderna för att förbättra 

översvämningsskyddsberedskapen. 

I Finland finns cirka 310 reglerade sjöar och dessutom otaliga sådana sjöar som kunde 

regleras med den damm som finns i avloppsdiket. Om en stor översvämning hotar 

uppstå till exempel därför att enorma snömassors har smält, kunde skadorna minskas, 

om man på förhand skulle sänka vattennivån lägre än tillståndet tillåter med ett 

undantagstillstånd i enlighet med vattenlagen (vattenlagen 12:19). Även sådana åtgärder 

måste utredas i generalplanerna. För de speciellt viktiga objektens del utreds i 

generalplaner, om funktionerna har ändamålsenliga räddningsplaner i enlighet med 

räddningslagens 9 § eller om de borde uppdateras. 

När man bedömer behovet av generalplaner måste man ta i beaktande förutom 

vattendragsöversvämningar även kustområden. Behovet av generalplaner för att 

begränsa de skador som störtregnen orsakar tätortsområden bedöms separat på basis 

av resultaten i den planerade separatutredningen i punkt 4.1. 

Generalplaner utarbetas av den regionala miljöcentralen i tätt samarbete med kommuner 

och andra aktörer. För de speciellt viktiga objektens del är sådana aktörer bland annat 

industrianläggningar, vägförvaltningen, vattenkraftverk, innehavare av 

regleringstillstånd, kraftbolag och vattentjänstverk. Alternativt kan aktörerna även 

själva sköta om utarbetandet av generalplaner, men i objekt som är kritiska för 

människornas säkerhet och hälsa eller miljön är det viktigt att den regionala 

miljöcentralen är med eller åtminstone ger ett utlåtande om generalplanens 

tillräcklighet. I generalplanerna antecknas åtgärder, deras tidtabell och ansvar. I 

generalplanerna skall presenteras alternativa principbeslut, deras kostnader och det 

alternativ som valts för fortsättningsarbetet. Vid utarbetande av generalplaner måste 

man ta i beaktande behovet av att kontrollera konstruktionernas dimensioneringar på 

grund av klimatförändringen och åtgärdernas kostnader i relation till den nytta som

uppnås. På basis av generalplanerna besluter man om fortsatta åtgärder och deras 

prioritering och genomförande. 

5 Placeringen av nya byggnader, konstruktioner 

och funktioner 

5.1 Nuläget 

5.1.1 Styrningen av markanvändningen i översvämningsområden 

I början av år 2000 trädde den nya markanvändnings- och bygglagen i kraft. Den 

förutsätter att översvämningsfaran beaktas vid byggandet. Under de senaste åren har 

man fäst större uppmärksamhet än tidigare vid översvämningar i byggande och 

markanvändningsplanering. Praxis i olika kommuner är inte enhetlig, och man är inte 

ens nödvändigtvis medveten om översvämningsfaran i alla fall. I synnerhet när en 

lång tid har förflutit sedan en stor översvämning, är vetskapen om 

översvämningsområden klart bristfällig. 

År 1999 färdigställdes ympäristöopas 52 Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit 

ranta-alueille rakennettaessa –Suositus alimmista rakentamiskorkeuksista (Ollila 

1999) i vilken man hade tagit i beaktande den nya markanvändnings- och bygglagen 

som trädde i kraft i början av år 2000. 10.6.1999 sände jord- och skogsbruksministeriet 

samt miljöministeriet handboken med ett gemensamt brev bland annat till de regionala 

miljöcentralerna samt kommunstyrelser och kommunernas byggkontrollmyndigheter 

för kännedom och för att beaktas i verksamheten. I miljöhandboken gavs en 

rekommendation om att åretruntbosättningen borde placeras så högt att den kan lida 

skada först vid ett sådant högvatten, som kan uppskattas förekomma i medeltal en gång 

på 100–200 år . 

Avsikten med kommunens byggnadsordning är att styra byggandet inom kommunen 

med beaktande av lokala särdrag. År 1999 gav Finlands Kommunförbund en 

rekommendation om byggnadsordningens innehåll. Rekommendationens syfte var att 

hjälpa kommunerna förnya sina byggnadsordningar när markanvändnings- och 

bygglagen trätt i kraft. Under Storöversvämningsarbetsgruppens arbete i maj 2002 

sände Kommunförbundet till kommunernas byggkontrollmyndigheter ett 

preciserande brev om beaktande av översvämningsfara i placeringen av byggnader 

utanför planområdena. 

I mars 2003 färdigställdes den av miljöministeriet finansierade och av 

Kommunförbundet genomförda utredningen om innehållet i kommunernas förnyade 

byggnadsordningar. I utredningen undersöktes även de bestämmelser som utfärdats 

om byggnadernas höjd i förhållande till vattendragen. För utredningsarbetet tillställde 

296 kommuner de förnyade byggnadsordningarna till Kommunförbundet. Antagligen 

hade andra kommuner inte ännu slutfört byggnadsordningens förnyelsearbete då 

informationen samlades. I 26 av de byggnadsordningar som kunde undersökas var 

den lägsta tillåtna bygghöjden i förhållande till vattendraget dimensionerad enligt 

rekommendationerna i den ovannämnda miljöhandboken 52. Av de kommuner som 

var med i utredningen hade 32 inte inkluderat något omnämnande av byggnaders 

höjd i förhållande till vattendraget i sina byggnadsordningar. 

34

35 

Regionala miljöcentraler har gett rekommendationer om de lägsta bygghöjderna 

närmast på basis av kommuners och privatpersoners begäran om utlåtande. Då har 

rekommendationerna i allmänhet gällt ett planerat planområde eller en enskild 

byggplats. För flera sjöar och vissa flodsträckor har miljöcentralerna även utarbetat 

allmänna rekommendationer. 

5.1.2 Ersättandet av översvämningsskador och försäkringar mot 

översvämningsskador 

I Europa finns det varierande praxis beträffande statens deltagande i ersättandet av 

översvämningsskador och möjligheterna att försäkra egendom mot 

översvämningsskador. På grund av de senaste årens stora översvämningar har 

efterfrågan på översvämningsförsäkringar ökat. Till exempel Frankrike betalar inga 

kompensationer för översvämningsskador men där finns en obligatorisk 

översvämningsskadeförsäkring. I Norge har stiftats en lag på basis av vilken 0,20 ‰ 

av alla brandförsäkrade objekts försäkringspremier styrs till en fond från vilken man 

ersätter skador som orsakats av naturfenomen, översvämningar medräknade. Alla 

försäkringsbolag är med i denna pool. I Norge inträffar rikligt med skadehändelser 

som orsakas av naturfenomen, till exempel år 2001 var de 4300 till antalet. 

I Finland har försäkringsbolagen inte inkluderat översvämningsskador till 

privatpersonernas försäkringar. Detta lär bero på följande orsaker: 

• Vattendragets översvämmande har inte ansetts vara plötsligt och oförutsett, 

och därför har översvämningsskador inte inkluderats i skador som skall 

ersättas. 

• I Finland är det bara en mycket begränsad grupp som behöver 

översvämningsskadeförsäkringar, varför ett system där skadorna skulle täckas 

endast med de försäkringstagares premier som tagit en 

• 

översvämningsförsäkring lätt skulle leda till oskäligt höga premier. 

De ersättningar som staten betalat på basis av en speciallag om skador som 

orsakats av exceptionella översvämningar har varit små. På grund av dessa 

ersättningar har man inte sett ett behov till översvämningsskadeförsäkringar. 

Enligt de försäkringsbolags representanter som arbetsgruppen hört ses 

översvämningar inte som en exceptionell risk till skillnad från till exempel 

stormskador, och sålunda är det inte ändamålsenligt att de omfattas av försäkringar. 

Även om den ersättningspraxis som baserar sig på statens speciallag ändrades så att 

skadorna för byggnader skulle ses som exceptionella och sålunda ersättningsgilla 

först vid en översvämning som inträffar i medeltal en gång på hundra år, skulle en 

sådan praxis i försäkringsbolagens tycke inte skapa en marknad för 

översvämningskadeförsäkringar. Den enda möjligheten skulle vara att skapa en 

lagstadgad pool enligt Norges modell från vilken alla skador som naturfenomen 

orsakar skulle ersättas. I försäkringsbolagen ses detta emellertid som ett svårt beslut.


Målsättning: På översvämningsområdena placeras inte nya byggnader, 

konstruktioner eller andra aktiviteter på ett sådant sätt att avsevärda 

skador orsakas för dem vid en översvämning. 

Åtgärdsförslag 2: Vid planläggning och beviljande av byggnadstillstånd 

tas faran för översvämning i beaktande på ett enhetligt sätt. För nya 

byggnaders översvämningsskador betalas ersättningar bara om skadorna 

har orsakats av en översvämning som är större än en översvämning som 

återkommer i medeltal en gång på hundra år. 

Man borde kunna förhindra ökningen av byggnadernas och konstruktionernas 

översvämningsskadepotential. Målsättningen kräver aktivt samarbete av regionala 

miljöcentraler och kommuner. 

Enhetlig praxis i planläggning och beviljande av byggnadstillstånd kan uppnås bara 

om man klart definierar i lagstiftningen vad man menar med fara för översvämning. I 

praktiken innebär detta fastställandet av den risknivå för översvämning som skall tas 

i beaktande i planläggning och byggande. Denna risknivå måste vara densamma som 

tillämpas för nya byggnader i den lagstiftning som rör ersättandet av 

översvämningsskador och densamma som tillämpas på det nuvarande 

byggnadsbeståndet i generalplaner enligt åtgärdsförslag 1. 

För bostadshusens del borde risknivån motsvara en översvämning som återkommer i 

medeltal en gång på hundra år (HW 1/100) definierad som i miljöhandboken 52 

(Ollila 1999) och enligt vilken de regionala miljöcentralerna har gett 

rekommendationer om de lägsta bygghöjderna. 

36 


5.3.1 Ändringsbehov i markanvändnings- och bygglagen och - 

förordningen 

UPPGIFT 2.1 

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och -förordningen (895/1999) 

ändras så att ett område med översvämningsrisk definieras som ett område 

som översvämmas i medeltal en gång på hundra år (HW 1/100). I speciellt 

viktiga objekt definieras översvämningsfaran enligt prövning på basis av en 

ännu sällsyntare översvämning. 

Med beaktande av konstruktionernas och byggnadernas livslängd vore det motiverat att 

ett översvämningshotat område skulle definieras enligt en i medeltal en gång på hundra 

år återkommande översvämning. På ett område som definierats så här borde man 

undvika att placera nya byggnader som är avsedda för permanent åretruntboende,

37 

fritidsbostäder (sommarstugor och semesterstugor eller motsvarande) eller andra 

ekonomibyggnader för vilka en översvämning orsakar betydande skador (bland annat 

bastun och garage men inte båthus och motsvarande). Byggnader som är avsedda för 

fritidsbruk används en allt längre tid om året och det finns en påtaglig trend att bygga 

om fritidshus för åretruntboende, speciellt när deras ägare åldras och går i pension. På 

ett så definierat översvämningsområde borde man dessutom undvika att placera för 

samhället viktiga funktioner, såsom byggnader med offentliga tjänster (bland annat 

skolor, daghem och ålderdomshem) och affärer. 

Många funktioner är så kritiska med tanke på människornas trygghet och hälsa eller 

miljön att det inte är tillräckligt att skydda dem mot en översvämning som återkommer 

en gång på hundra år. På samma sätt som i skyddandet av de nuvarande funktionerna 

måste man även i placeringen av nya synnerligen viktiga objekt (se punkt 4.2) överväga 

en stramare risknivå, till exempel en översvämning som återkommer en gång på 250 år. 

Vid anläggningar där ämnen som är farliga för miljön eller hälsan hanteras kan man 

kräva att återkomstintervallen är till exempel 10 000 år (HW 1/10000). 

Förutom de ovannämnda högvattenstånden måste man från fall till fall skilt överväga 

och ta i beaktande isproppsöversvämningar som stigit ännu högre och vars 

återkomstintervall det är svårt att definiera i praktiken. I områden där det finns risk för 

isproppar borde man inte ens tillåta placeringen av sådana byggnader som inte får 

vattenskador vid översvämning men som kan skadas på grund av isen. Isproppar kan 

orsaka en plötslig höjning i vattenståndet, varför man måste också undvika att placera 

objekt som är svåra att evakuera, såsom sjukhus och ålderdomshem, på områden där det 

finns risk för isproppar. En översvämning kan även åstadkomma ras eller skred på 

strandområdet och faran för dem måste också tas i beaktande. 

Även på författningsnivån borde ett område med översvämningsrisk definieras att 

betyda ett område som översvämmas i medeltal en gång på hundra år. Den bästa 

lösningen skulle vara att inkludera denna risknivå i markanvändnings- och 

byggförordningen (895/1999). I motiveringsdelen till förordningsändringen borde 

man ytterligare konstatera att Finlands miljöcentral med handledning borde 

säkerställa att man i definierandet av översvämningens återkomstintervall använder 

högklassiga och enhetliga tillvägagångssätt. Storöversvämningsarbetsgruppen har i 

detta sitt förslag utgått ifrån att med en översvämning som återkommer i medeltal en 

gång på hundra år avses ett sådant högvattenstånd som enligt nuvarande bästa 

praxis definieras på samma sätt som i miljöhandboken 52 (Ollila 1999). I 

markanvändnings- och bygglagen (132/1999) borde dessutom göras en ändring som 

skulle klarlägga praxis för utarbetandet av byggnadsplanen så att faran för 

översvämning, ras och jordskred alltid skulle tas i beaktande också vid utarbetandet 

av byggnadsplanen. Det skulle emellertid vara tillåtet att bygga på ett område med 

översvämningsrisk, om byggplatsen eller själva byggnaden vederbörligt skyddas mot 

översvämningsskador. 

I vissa områden finns det begränsat med sådana områden som inte hotas av en 

översvämning av ovannämnda storlek. Då kan det hända att man måste ta även 

översvämningsområden i effektivt bruk, varvid de funktioner som placerats i dem 

med bestående eller tillfälliga konstruktioner eller andra medel skyddas mot 

översvämningar som återkommer till exempel en gång på hundra år (HW 1/100). I 

sådana områden som översvämmas i medeltal en gång på cirka hundra år borde 

emellertid inte placeras bebyggelse i stor omfattning med stöd av skydd. Dylika nya

områden måste tas i bostadsbruk enbart om det inte finns några andra alternativ. 

Annars kan följden vara att det uppstår översvämningsskador mera sällan än tidigare 

men att de är så mycket större. Större översvämningar än denna skyddsnivå uppstår 

oundvikligt och de kan komma vilket år som helst. 

Översvämningsrisker borde tas i beaktande i planläggnings- och 

undantagstillståndsförfarandena på det sätt som Storöversvämningsarbetsgruppen 

föreslår redan under lagberedningen och övergångsperioden och även om de 

föreslagna författningsändringarna inte förverkligas. Detta säkerställs genom att man 

i de regionala miljöcentralerna utarbetar rekommendationer om de lägsta 

bygghöjderna (uppgift 2.4) och att man tar dem i beaktande i kommunernas 

byggnadsordningar (uppgift 2.2). Storöversvämningsarbetsgruppens förslag för de 

ändringar som behövs i markanvändnings- och bygglagen och -förordningen finns 

som bilaga 4. 

38 

5.3.2 Byggande på områden med översvämningsrisk 

UPPGIFT 2.2 

I kommunernas byggnadsordningar inkluderas de med tanke på 

förebyggandet av översvämningsskador erforderliga rekommendationerna om 

byggnadernas lägsta bygghöjder i förhållande till vattendraget. Om kommunen 

anser det vara nödvändigt att planera eller bevilja byggnadstillstånd för ett 

område med översvämningsrisk, ser kommunen till - exempelvis med plan- och 

tillståndsbestämmelser - att området eller byggnaderna och funktionerna 

skyddas med sådana ändamålsenliga konstruktioner eller åtgärder att den 

översvämning som avsetts i uppgift 2.1 inte orsakar skador för dem. 

På basis av Finlands Kommunförbunds enkät om byggnadsordningar (se punkt 5.1.1) 

kan man konstatera att översvämningsfaran nuförtiden beaktas på mycket olika sätt i 

olika kommuners byggnadsordningar. Både kommunerna och de regionala 

miljöcentralerna som ger utlåtanden om byggnadsordningar kunde agera bättre i det 

här avseendet. 

I kommunernas byggnadsordningar skall ingå lämpliga notiser om att 

översvämningsrisken måste tas i beaktande. I byggnadsordningarna måste ingå de med 

tanke på högvattenregleringen erforderliga rekommendationerna om byggnadernas 

lägsta bygghöjder i förhållande till vattendraget. Dessutom måste de ha en anmodan att 

be om utlåtande av den regionala miljöcentralen fall för fall, om kommunens 

byggkontrollmyndighet inte har uppgifter om de lägsta rekommenderade bygghöjderna 

för ett byggnadsområde i närheten av vattendrag. I bilaga 5 har presenterats de ärenden 

som regionala miljöcentraler borde ta i beaktande när de ger dylika utlåtanden fall till 

fall. 

Den som påbörjar ett byggprojekt skall se till att byggnaden planeras och byggs i 

enlighet med bestämmelserna om byggande samt det beviljade byggtillståndet. Om 

ett översvämningshotat område inte är helt skyddat med till exempel en bestående 

högvattenregleringsdamm eller andra medel, måste den som åtar sig 

byggnadsprojektet se till att byggnaden och konstruktionerna skyddas mot 

översvämningar.

39 

Enligt markanvändnings- och bygglagen skall kommunen sköta områdesplaneringen 

samt styrningen av och tillsynen över byggandet på sitt område. (20 §). När 

kommunen utarbetar och godkänner planer och beviljar byggnadstillstånd skall den 

alltså se till att det inte finns i lagen avsedd risk för översvämning, ras eller jordskred 

på byggplatsen. Om kommunens utveckling och ett viktigt allmänt intresse 

nödvändigtvis kräver att även översvämningshotade områden planläggs och beviljas 

byggnadstillstånd, är det i allmänhet kommunen som skall ansvara för skyddandet av 

dessa områden mot översvämningar före byggandet. Då ansvarar kommunen till 

exempel med en planbestämmelse för att området eller byggnaderna och 

funktionerna skyddas med sådana ändamålsenliga konstruktioner eller åtgärder att 

översvämningen inte orsakar skador för dem. När kommunen beviljar ett 

byggnadstillstånd ger den de behövliga bestämmelserna och övervakar deras 

iakttagande. På basis av prövning fall till fall borde staten inom ramen för de anslag 

som finns i budgeten delta i planeringen och verkställigheten av skyddandet av dessa 

områden mot översvämningar i enlighet med de principer som framlagts i punkt 

10.5.1. 

I områden utanför byggnadsplanen måste den som åtar sig ett byggnadsprojekt i sin 

ansökan om byggnadstillstånd framlägga ett förslag om hur han eller hon genomför 

det behövliga skyddandet av sina byggnader mot översvämningar, om inte hela det 

översvämningshotade området skyddas. När kommunen beviljar ett 

byggnadstillstånd utfärdar den de behövliga bestämmelserna och övervakar deras 

iakttagande. 

Uppgiften om översvämningsrisken på en byggnadsplats borde alltid förmedlas till 

köparen när fastigheten säljs, även om byggnaden vore ändamålsenligt skyddad mot 

översvämningar. Detta kan säkras genom att uppdatera fastighetsdatasystemet med 

uppgiften om läget av ifrågavarande byggnader på fastigheten i förhållande till nivån 

HW 1/100 (syftar till en regional miljöcentrals rekommendation eller utlåtande om 

den lägsta bygghöjden), ifall detta vattenstånd sträcker sig till byggplatsen. 

Eftersom resurserna är begränsade, är det framför allt uppgifter om nya byggnader 

som borde föras in i fastighetsdatasystemet. 

I allmänhet borde man undvika byggande på områden där det finns fara för 

översvämning och i stället söka alternativa lösningar. Prövning från fall till fall måste 

ändå iakttas för de planerade byggnadsprojektens del som man har tänkt placera på 

ett delvis byggt område som inte ännu har skyddats i enlighet med den krävda 

risknivån. Även på sådana områden borde nytt byggande i mån av möjlighet göras på 

en trygg nivå eller man borde annars sköta om byggnadens ändamålsenliga 

skyddande. 

Den ovannämnda skyddsskyldigheten gäller bara nya byggnader och funktioner. 

Renovering och utvidgning av nuvarande byggnader måste tillåtas. När man beviljar 

åtgärds- eller byggnadstillstånd måste man ta i beaktande översvämningsskadans 

sannolikhet och de olägenheter som skadan orsakar i förhållande till utvidgningens 

kostnader. Om det mot ett sådant område riktas stora byggnadstryck och 

översvämningsskadepotentialen väntas sålunda stiga, måste man konstatera detta i 

generalplaner i enlighet med uppgift 1.3 och se till att området skyddas. 

Kommunens planläggare och byggkontroll måste ha tillräckliga uppgifter om eventuella 

högvattenregleringskonstruktioner och -åtgärder, så att de i sina plan- och

tillståndsbestämmelser kan ge ändamålsenliga föreskrifter för byggande på 

översvämningshotade områden. För kommuner borde man som separat arbete göra en 

metodhandbok om användning av permanenta och temporära 

högvattenregleringskonstruktioner och -åtgärder. 

I definierandet av fara för översvämning för de i punkt 4.2 uppräknade särskilt viktiga 

objektens del tänker man i enlighet med uppgift 2.1 använda en översvämning som 

återkommer mera sällan än i medeltal en gång på hundra år. För sådana särskilt viktiga 

objekts del som kräver förutom byggnadstillstånd även miljötillstånd, kan 

översvämningsrisken tas i beaktande i de båda tillstånden. I praktiken har 

översvämningsrisken hittills knappast alls tagits i beaktande vid beviljandet av 

miljötillstånd i kommuner, regionala miljöcentraler eller miljötillståndsverk, även om 

lagstiftningen ger goda möjligheter till detta. Den praktiska orsaken till detta torde vara 

att så många saker måste tas i beaktande vid beviljandet av miljötillstånd att den 

eventuella översvämningsrisken inte har blivit beaktad på grund av sin sällsynthet. Det 

är också ett problem att det inte finns information om översvämningsområden på 

samma sätt som till exempel om grundvattenområden. Det finns ändå praktiska 

exempel på beaktandet av översvämningsrisken, såsom flyttningen av en 

lagringsbehållare för flytgödsel längre bort från flodfåran på grund av 

översvämningsrisken. Översvämningsrisken kan aldrig ensam hindra beviljandet av 

miljötillstånd. 

Vid sådana miljötillståndsbehandlingar där det om projektet har utarbetats en 

bedömning av verkningarna i enlighet med lagen om bedömning av miljökonsekvenser 

har översvämningsrisken sannolikt bättre tagits i beaktande. I byggnadstillstånden och 

planerna har översvämningsrisken tagits i beaktande mycket bättre än i miljötillstånden. 

Nästan alla funktioner som förutsätter miljötillstånd behöver även byggnadstillstånd. 

Miljötillståndet och byggnadstillståndet behandlas i separata processer. I praktiken är 

dessa separata tillståndsprocesser bundna till varandra så att till exempel i 

miljötillståndet har antecknats att verksamheten inte får påbörjas förrän 

byggnadstillståndet har erhållits. Problematiska är sådana fall där det inte behövs 

byggnadstillstånd eller en ändring av den, men där det med miljötillstånd påbörjas en 

verksamhet eller där den verksamhet som finns på fastigheten ändras väsentligt, till 

exempel från metallindustri till en verksamhet som hanterar eller lagrar skadliga ämnen. 

Ett förslag i enlighet med uppgift 2.1 medför ett betydligt extratryck på att vid 

beviljandet av miljötillstånd i fortsättningen ta i beaktande översvämningsrisker till 

t.o.m. HW 1/10000. I praktiken lyckas detta bäst med skolning och rådgivning och 

utarbetande av översvämningskartor, då tillståndsbeviljarna i dem lätt kan kontrollera 

behovet av att ta i beaktande den eventuella översvämningsrisken. I sitt utlåtande om 

miljötillstånd kan kommunen fästa uppmärksamhet vid eventuell översvämningsrisk. 

Dessutom kan man till exempel vid planläggning av industriområden i 

översvämningsområden eller i deras närhet i planbestämmelserna registrera att på 

området inte får placeras industri som lagrar eller hanterar farliga ämnen. 

Vad särskilt viktiga objekt beträffar, kan i placeringen av svårt evakuerbara objekt, 

såsom sjukhus och åldringshem och ofta skolor som verkar som evakueringspunkter, 

översvämningsrisken tas i beaktande i samband med beviljandet av byggnadstillstånd 

och vid planläggningen. Problem kan uppstå till exempel i sådana fall där byggnadens 

bruksändamål förändras. Vid beviljandet av byggnadstillstånd behöver man inte ange 

byggnadernas bruksändamål särskilt klart, varför det kan hända att saken inte blir 

40

41 

beaktad. För de ovannämnda särskilt viktiga objektens del kräver ett tillräckligt 

beaktande av översvämningsrisken utbildning och rådgivning framför allt i kommuner. 

Med tanke på placeringen av andra specialobjekt, såsom trafikförbindelser, 

kommunikationsförbindelser och eldistributionsobjekt kan beaktandet av 

översvämningsrisken förbättras genom utbildning och rådgivning till kommunerna, 

vägverket, elproducenter och andra aktörer. Även för dessas del är en betydande faktor i 

beaktandet av översvämningsrisken den att översvämningsområdets läge kan visas på 

kartor. 

5.3.3 Ändringsbehov i författningar som rör ersättning av 

översvämningsskador 

UPPGIFT 2.3 

Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella 

översvämningar (284/1983) ändras så att av skador för de byggnader som 

byggts efter det att ändringen trätt i kraft samt för deras nödvändiga lösöre 

ersätts bara de skador som orsakats av en översvämning som återkommer i 

medeltal en gång på hundra år (HW 1/100) eller mera sällan. 

Storöversvämningsarbetsgruppen anser att systemet för ersättande av skador som 

förorsakas av exceptionella översvämningar borde utvecklas och ifrågavarande lag 

ändras (se punkt 3.2.6). Den nuvarande tillämpningen av översvämningsskadors 

ersättningslag är inte sådan, som de arbetsgrupper som i tiden skötte beredningen av 

lagen avsåg. Översvämningsskadornas ersättningslag (284/1983) och motsvarande 

förordning (93/1995) definierar inte vad en exceptionell översvämning är. I praktiken 

har vid tillämpningen av lagen för alla ersättningsgilla skadetypers del setts som 

exceptionella sådana översvämningar som återkommer i medeltal en gång på 20 år 

eller mera sällan, och på basis av detta har man ersatt de skador som lagen 

förutsätter, inklusive byggnadsskador. Eftersom åtminstone bostadshus borde hålla 

50–100 år, skulle man vara tvungen att ersätta översvämningsskador för en dylik för 

lågt placerad byggnad i medeltal t.o.m. fem gånger under byggnadens 

användningstid. 

Enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) som trätt i kraft i början av år 

2000 skall vid bedömningen av byggplatsens lämplighet bland annat beaktas att det 

inte finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen. 

Rekommendationerna om de lägsta bygghöjderna (Ollila 1999) syftar till att nya 

byggnader inte mera placeras på områden som översvämmas i medeltal en gång på 

100-200 år. Storöversvämningsarbetsgruppen har i praktiken valt samma 

översvämningsnivå i sina åtgärdsförslag och syftar med sina förslag till att nya 

byggnader placeras ovanför denna nivå eller alternativt skyddas på ett ändamålsenligt 

sätt. Med beaktande av konstruktionernas och byggnadernas livslängd är det 

motiverat att ersättningspraxis angående sådana byggnadsskador som orsakas av 

översvämningar harmoniseras med Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag 

(uppgifterna 2.1 och 2.2) och rekommendationerna i ympäristöopas 52 (Ollila 1999). 

Man har för avsikt att tillsätta en arbetsgrupp för beredning av ändring av lagen om 

ersättande av översvämningsskador. Storöversvämningsarbetsgruppen anser att av de

skador som orsakats de byggnader som byggts efter det att ändringen trätt i kraft 

samt deras nödvändiga lösöre skall ersättas endast de skador som orsakas av en 

översvämning som återkommer i medeltal en gång på hundra år eller mera sällan. 

Ändringen borde även gälla nya fritidsbostäder samt alla sådana nya 

hushållsbyggnader som bastu och garage som kan lida betydande 

översvämningsskador. Ersättningsgrunderna för de byggnader och konstruktioner 

som finns i översvämningsområden sedan gammalt borde följa samma praxis som 

tillämpas med stöd av den nuvarande lagen. För de byggnaders del som byggts efter 

början av år 2000 måste man dessutom överväga om ett villkor för ersättandet av 

översvämningsskador kunde vara det att byggnaden inte har placerats för lågt ner på 

ett strandområde i strid med en regional miljöcentrals dokumenterade ståndpunkt. 

För andra skadetypers del föreslår Storöversvämningsarbetsgruppen inte ändringar 

till nuvarande praxis angående definitionen av en exceptionell översvämning och 

utbetalandet av ersättningar. 

42 

5.3.4 Rekommendationer om de lägsta bygghöjderna 

UPPGIFT 2.4 

Rekommendationer om de lägsta bygghöjderna utarbetas för de med tanke på 

översvämningsskador viktigaste vattendragsobjekten. För andra vattendrag 

utarbetas rekommendationer vid behov enligt hur stora användningsbehov 

som riktas mot deras strandområden. 

Markanvändnings- och bygglagen som trädde i kraft i början av år 2000 har 

förbättrat beaktandet av översvämningsfaran i byggandet. Man är emellertid inte 

nödvändigtvis alltid medveten om faran för översvämning i kommuner, och den 

praxis som baserar sig på begäran om utlåtande från fall till fall är således inte helt 

sammanhängande. Av denna orsak borde man utarbeta en rekommendation om de 

lägsta bygghöjderna för de viktigaste vattendragssträckorna i vilka det ofta 

förekommer översvämningar och mot vilkas stränder det riktas byggnadstryck. 

Bygghöjderna måste basera sig på det bestämningssätt som framlagts i publikationen 

Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit ranta-alueille rakennettaessa 

(Ympäristöopas 52, Ollila 1999). Sålunda anges i rekommendationerna vattenståndet 

vid en översvämning som återkommer i medeltal en gång på hundra år. I detta 

vattenstånd har dessutom beaktats böljegången och det motsvarar den definition av 

översvämningsfara, som man föreslår att skall inkluderas i markanvändnings- och 

byggnadslagstiftningen samt den skyddsnivå som man försöker uppnå med 

åtgärderna i de generalplaner som föreslås i Storöversvämningsarbetsgruppens 

åtgärdsförslag 1. Vid havsstranden används en återkomstintervall på 200 år i dessa 

rekommendationer. Under de senaste åren har regionala miljöcentraler redan gett 

sådana rekommendationer. Man måste målmedvetet fortsätta att ge dem och de måste 

meddelas kommunerna till kännedom. 

Med den lägsta acceptabla bygghöjden med tanke på översvämningar avser 

rekommendationerna den högsta nivå dit vatten kan stiga utan att det skadar 

konstruktionerna. Förutom höjden på de konstruktioner som kan skadas måste man 

beakta att översvämningsvatten kan via avloppen stiga till byggnaden även vid en 

översvämning som är mindre än risknivån.

43 

Om markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och -förordningen (895/1999) 

ändras på det sätt som föreslagits i uppgift 2.1 så att ett översvämningshotat område 

definieras som ett område som översvämmas i medeltal en gång på hundra år, 

förändras ställningstagandet för det utlåtande som ges av den regionala 

miljöcentralen. Den tidigare rekommendationen blir ett myndighetsutlåtande med 

lagstadgade förpliktelser som gäller byggande. Ju mera dylika rekommendationer 

eller myndighetsutlåtanden ges, desto mindre behövs utlåtanden som ges fall till fall 

om begränsade områden eller enskilda byggnader. 

Avsikten är att man i definieringen av bygghöjden likaväl som vid givandet av 

enskilda myndighetsutlåtanden använder den bästa kunskapen och tekniken som 

finns till buds. Trycken på markanvändning vid vattendrag måste beaktas och 

rekommendationer om de lägsta bygghöjderna lönar det sig att göra i synnerhet för 

områden mot vilka det riktas placeringsbehov för många nya funktioner. 

Rekommendationer eller myndighetsutlåtanden om de lägsta bygghöjderna kan göras 

för sjöar, flodsystem och kustområden. 

För reglerade och hydrologiskt välkända sjöar kan man använda statistiska metoder 

vid definieringen av högvattenstånden. För de sjöar om vilka det finns mindre 

uppgifter kan man använda Finlands miljöcentrals vattendragsmodeller för 

definieringen av högvattenstånden. 

För flodsystemen förutsätter definieringen av den lägsta bygghöjden i allmänhet 

användning av strömningsmodeller. Om det tvärsnittsmaterial och hydrologiska 

observationsmaterial som behövs i strömningsmodelleringen inte existerar, kräver 

användningen av en strömningsmodell många mätningar och observationer. Med 

hjälp av en ändamålsenligt utarbetad och kalibrerad strömningsmodell kan 

högvattenstånden ändå definieras relativt tillförlitligt. I stället för strömningsmodeller 

kan man vid definieringen av flodsystemens högvattenstånd i vissa fall använda 

enklare metoder, såsom högvattenståndens interpolation mellan två sådana platser 

vars högvattennivåer är kända. Enkla metoders användbarhet måste utredas från fall 

till fall. Dessutom måste i definieringen av flodsystemens lägsta bygghöjder beaktas 

de is- och issörjeproppar som förekommer i området och observationer om de 

högvattenstånd som de orsakar. Som bilaga 6 finns en redogörelse för definiering av 

de lägsta bygghöjderna i flodsystemen. I bilaga 7 har uppräknats de vattendrag i vilka 

det ofta förekommer översvämningsskador som flytande issörjeproppar och 

isproppar orsakat. 

För kustens del har de lägsta rekommenderade bygghöjderna definierats separat och 

de har framlagts i ympäristöopas 52 (Ollila 1999). 

Storöversvämningsarbetsgruppen bad regionala miljöcentraler att namnge de objekt 

för vilka man borde göra en rekommendation om de lägsta bygghöjderna. I 

namngivandet av objekten bad man miljöcentralerna att fästa speciellt 

uppmärksamhet vid områden som är viktiga med tanke på översvämningsskador 

samt objekt mot vilka det riktas byggnadstryck. Man namngav 237 sådana objekt av 

vilka 206 var sjöar och 31 var älvar. Vissa miljöcentraler har under arbete 

rekommendationer för alla sjöar som överskrider en viss storleksgräns. Största delen 

av dessa objekt är sjösystem. Som fortsättningsarbete borde varje miljöcentral ställa 

objekten i prioriteringsordning, kartlägga den aktuella informationen om objekten, 

besluta om de metoder som skall användas vid datainsamlingen och utarbeta ett

program eller en plan för datainsamling och utarbetande av rekommendationer. 

Observation av högvattenstånden vid flodsystemsobjekt borde startas så fort som 

möjligt. 

I definieringen av de lägsta bygghöjderna i flodsystem kan man använda statistiska 

metoder och Finlands miljöcentrals vattendragsmodeller eller låta konsulter utföra 

arbetet. I strömningsmodelleringen av flodsystem kan man använda konsulter eller 

låta Finlands miljöcentral eller regionala miljöcentraler utföra arbetet. Åtminstone i 

begynnelseskedet behöver de regionala miljöcentralerna Finlands miljöcentrals 

experthandledning i denna uppgift. För flodsystemens del kan högvattenstånden visas 

till exempel på en karta där högvattenståndet har angetts till exempel med en 

kilometers mellanrum eller vid behov ännu tätare. 

6 Säkerställandet av vattenbyggnadskonstruktionernas 

funktion och säkerhet 

6.1 Nuläget 

6.1.1 Nuvarande vattenbyggnadskonstruktioner 

I Finland regleras över 300 sjöars och konstgjorda sjöars vattenstånd och 

vattenföringar med hjälp av regleringsdammar som baserar sig på vattenlagsenliga 

tillstånd. Deras sammanlagda areal är cirka en tredjedel av våra sjöars totalareal. 

Dessa sjöar och konstgjorda sjöar har en stor betydelse i översvämningsskydd 

speciellt i vattendrag där det finns många sjöar. Andra 

vattenbyggnadskonstruktioner, till exempel älvarnas kraftverksdammar och andra 

regleringsdammar är av ringa betydelse med tanke på stora översvämningar, men om 

de skadas kan det uppstå stora skador både för dammarnas ägare och för vatten- och 

strandområdenas ägare och för andra som använder vattendraget. 

Majoriteten av högvattenregleringskonstruktionerna är dimensionerade för en 

översvämning som inträffar en gång per 20 eller 50 år. Större översvämningar än 

denna stiger över konstruktionen (invallning eller liten damm). Dessa konstruktioner 

borde vara i ett behärskat tillstånd även under och efter en översvämning som är 

större än den som de dimensionerats för. I praktiken skadas de vanligen vid en stor 

översvämning. De dammar som omfattas av dammsäkerhetslagen har 

dimensionerats för att uthärda betydligt större översvämningar. Dimensioneringen 

beror på dammens riskklassificering. Dammarna klassificeras på basis av vilken 

slags fara de orsakar vid en olycka eller hur temporära de är. I praktiken har 

dammarna dimensionerats för en översvämning som återkommer en gång på 500–10 

000 år. Det är ändå skäl att se över dimensioneringarna då och då och vid underhållet 

av konstruktionerna även bereda sig på att bekämpa de skador som stora 

översvämningar orsakar. 

6.1.2 Vattenbyggnadskonstruktionernas skick och värde 

Enligt det underhållsregister som Finlands miljöcentral upprätthåller uppgår det 

tekniska nuvärdet för de vattenbyggnadskonstruktioner för vilkas uppehåll staten 

ansvarar för till över 230 miljoner euro. Majoriteten av dessa är belägna i områden 

44

45 

för Västra Finlands och Norra Österbottens miljöcentraler. Tidigare har man 

uppskattat att det anslag som behövs för konstruktionernas underhåll årligen är cirka 

2,2 miljoner euro av vilket 57 % går till konstruktionernas grundrenoveringar 

(moment 30.51.77) och 43 % till det årliga underhållet (moment 30.51.22). Statens 

byggnadsförmögenhet ökar i samma takt som statens egna vattendragsarbeten blir 

färdiga. Färdigställandet av Kyro älvs ekonomiplan för vattendrag orsakar ett 

märkbart tilläggsbehov av underhållsanslag under de närmaste åren. Ombyggnaderna 

riktar sig till statens egna vattenbyggnadskonstruktioner och är sålunda statens egna 

investeringar. Statens förpliktelser bestäms enligt vederbörande vattenlagsenliga 

besluts tillståndsvillkor. Ur ägarens synvinkel är utgångspunkten för ombyggnads- 

och underhållsarbetena emellertid optimering av underhållskostnader. 

Den sammanlagda maskineffekten i Finlands vattenkraftverk är cirka 2 900 MW. 

Anläggningarna har varit i bruk i medeltal cirka 40 år. Enligt den utredning om 

vattenkraftens byggnadskostnader som elproducenternas samarbetsdelegation utförde 

år 1979 är ett vattenkraftverks genomsnittliga totalkostnader 4 000–5 000 mk/kW, 

eller på den nuvarande prisnivån cirka 2200 €/kW. Maskinstationsbyggnadens, 

maskinbeståndens och elmaterielens andel av kostnaderna är cirka 45 % och 

dammarnas, kanalernas och andra tappningskonstruktioners andel cirka 35 %. Det 

övriga består av så kallade byggherrens kostnader. Enligt förmögenhetsskattelagen 

bestäms värdet på en byggnad som hör till ett vattenkraftverk, en damm, en bassäng 

och annan konstruktion genom att använda en årlig avskrivning på 1 %. Med denna 

procentuella andel skulle nuvärdet på de vattenkraftverk som byggts i Finland vara i 

medeltal cirka 60 % av deras återanskaffningsvärde, d.v.s. sammanlagt nästan 4 

miljarder euro. Dammarnas, vallarnas, kanalernas och andra 

tappningskonstruktioners andel av totalvärdet är cirka 1,7 miljarder euro och 

maskinstationkonstruktionernas och maskinbeståndets andel cirka 2,1 miljarder euro, 

när byggherrens kostnadsandel delas mellan andelssummorna. Denna uppskattning är 

dock närmast riktgivande och beskriver storleksklassen. 

6.1.3 Vatten- och dammsäkerhetsmyndighetens verksamhet 

I vattenlagen och de tillstånd som getts med stöd av den har man ålagt 

tillståndsinnehavaren förpliktelser att underhålla konstruktionerna. Enligt 

vattenlagens 21 kap. 1 § bör de regionala miljöcentralerna övervaka att de 

föreskrifter och bestämmelser som meddelats med stöd av vattenlagen uppföljs. 

Denna tillsyn gäller alla tillståndspliktiga vattenbyggnadskonstruktioner. De med 

tanke på översvämningar mest betydande vattenbyggnadskonstruktionerna är 

dammar, översvämningsvallar, konstgjorda sjöar jämte kanaler för tappning och 

tömning och andra anordningar, vattenkraftverk och broar. Innehavaren av ett 

vattenlagenligt tillstånd måste hålla konstruktionerna i ett tillståndsenligt skick. Ifall 

underhållet försummas, har den regionala miljöcentralen som tillsynsmyndighet rätt 

och skyldighet att skrida till åtgärder för att rätta till situationen. 

Förutom vattenlagens bestämmelser omfattas de över tre meter höga dammarna även 

av dammsäkerhetslagen. Tillsynen över efterlevnaden av dammsäkerhetslagen 

ansvarar de regionala miljöcentralerna för med undantag av räddningsväsendet. I 

miljöcentralerna är dammsäkerhetsmyndighetens uppgifter verkställandet av 

dammarnas ibruktagningskontroller (nya dammar och betydande ändringar), 

deltagande i återkommande kontroller av gamla dammar, godkännande av 

dammarnas säkerhetsövervakningsprogram, kontroll av dammarnas klassificering,

dammarnas efterkontroller samt uppdatering av informationsinnehållet i dammfiler 

och PATO-datasystemet samt rådgivning och sakkunnig hjälp. Det åligger även 

miljöcentralerna att anordna dammsäkerhetsutbildning för områdets dammägare och 

räddningsmyndigheter, vid behov bestämma om utarbetandet av riskutredningar och 

delta i samarbete med räddningsmyndigheter och dammägare i utarbetandet av planer 

för P-dammarnas räddningsverksamhet (dammsäkerhetsplaner) (räddningslagen 9 § 

1 moment och dammsäkerhetslagen 9 §). Miljöcentralerna ordnar tidvis även 

samarbetsövningar tillsammans med räddningsmyndigheterna. 

De regionala miljöcentralerna ansvarar även för skötseln av de uppgifter som åligger 

ägaren av statens dammar. Myndighetsuppgifter som har med dammsäkerheten att 

göra har differentierats från dammägarens uppgifter i de miljöcentraler som har 

kontroll över statens dammar. 

I de flesta miljöcentralernas verksamhetsområden finns det så få dammar som 

omfattas av dammsäkerhetslagen att dammsäkerhetsmyndighetens uppgifter 

förutsätter knappt ett årsverkes arbetsinsats årligen. I förvaltandet av 

dammsäkerhetsärenden föreligger det en risk att kunnandet på ett till sin årliga 

arbetsinsats litet arbetsfält och kvaliteten på uppgifternas skötsel så småningom 

minskar. Därför har skötseln av dylika uppgifter centraliserats områdesvis med jord- 

och skogsbruksministeriets bestämmelser. Norra Savolax miljöcentral sköter 

dammsäkerhetsmyndighetens uppgifter även på Södra Savolax och Norra Karelens 

miljöcentralers verksamhetsområden och Tavastlands miljöcentral på motsvarande 

sätt även Nylands, Sydvästra Finlands och Birkalands miljöcentralers 

verksamhetsområden. Västra Finlands och Norra Österbottens miljöcentraler sköter 

dammsäkerhetsmyndighetens uppgifter på sitt eget verksamhetsområde för andra än 

för statens dammars del, men de myndighetsuppgifter som rör statens dammar på 

deras områden sköts av Kajanalands miljöcentral. Sydöstra Finlands och Lapplands 

miljöcentraler sköter fortfarande alla dammsäkerhetsmyndighetens uppgifter inom 

sitt eget verksamhetsområde. Centraliseringen av dammsäkerhetsmyndighetens 

uppgifter gäller inte den vattenlagsenliga tillsynen, utan för detta ansvarar fortfarande 

varje regional miljöcentral inom sitt eget verksamhetsområde. 


Målsättning: Vattenbyggnadskonstruktionerna är fungerande och säkra. 

Åtgärdsförslag 3: Skicket och funktionen av de 

vattenbyggnadskonstruktioner som är viktiga med tanke på stora 

översvämningar utreds och säkerställs. 

Vattenbyggnadskonstruktionerna måste vara fungerande och säkra även vid stora 

översvämningar. I synnerhet sådana dammkonstruktioner som kan orsaka påtaglig 

fara för människoliv eller hälsan eller en avsevärd fara för miljö eller egendom måste 

fungera utan problem även vid en stor översvämning. Eventuella 

tappningsförändringar vid dammarna är också väsentliga med tanke på skyddandet 

av vattendragets nedre områden. Även mindre konstruktioner med vilka man i och 

för sig inte kan påverka översvämningsskador i vattendragets nedre del måste vara 

46

47 

sådana att de inte väsentligt utökar de nedre översvämningsskadorna även om de går 

sönder. 

Om en stor översvämning leder till att en damm rasar, kan de skador som detta 

orsakar vara omfattande. I synnerhet om raset sker vid en lång älvsträckas övre del 

och älven inte har några sjöbassänger som dämpar strömningen, kan skadan sträcka 

sig mycket långt. I samband med så kallade P-dammars säkerhetsutredningar har 

samlats in uppgifter om vissa dammbrotts ekonomiska verkningar. Skadorna från 

raset av Kyrkösjärvis och Hirvijärvis dammar skulle sammanlagt uppgå till ca 270 

miljoner euro (cirka 2 900 byggnader samt broar, vägar, järnvägar, vattenförsörjning 

och avfallsvattenhantering). Raset av Hautaperäs, Uljuas och Haapajärvis (i 

Brahestad) dammar skulle orsaka skador för sammanlagt ca 1 100 byggnader samt 

otaliga vägar och broar. Dessa totalskadors värde har emellertid inte beräknats. Det 

har beräknats att om det inte fanns dammbrott skulle skadorna vid översvämningar 

som återkommer en gång på 250 år vara bara en liten del av de ovannämnda 

skadebedömningarna, ty majoriteten av skadorna skulle uppstå till följd av 

dammbrott. 

I synnerhet för stora översvämningars del förutsätter förbättrandet av 

vattenbyggnadskonstruktionernas funktionsduglighet och säkerhet utredande av 

viktiga vattenbyggnadskonstruktioner och vid behov myndighetens åtgärder. 

Konstruktionernas ombyggnads- och underhållsbehov måste uppskattas och de 

behövliga åtgärdernas angelägenhet, tidtabell och resursbehov måste bedömas i de 

åtgärdsprogram som skall utarbetas. 


6.3.1 Kartläggning av vattenbyggnadskonstruktionerna och deras 

kondition 

UPPGIFT 3.1 

De med tanke på stora översvämningar viktiga vattenbyggnadskonstruktionerna 

och deras skick kartläggs. Konstruktionernas underhålls- 

och ombyggnadsbehov och åtgärdernas angelägenhet bedöms. 

I fråga om andra dammar än dem som omfattas av dammsäkerhetslagen har de 

regionala miljöcentralerna endast kunnat övervaka vattenbyggnadskonstruktionernas 

skick och tillståndsvillkorens iakttagande från fall till fall med stöd av vattenlagen. 

Det har inte funnits möjligheter till en systematisk övervakning som tidvis gäller alla 

konstruktioner. 

De regionala miljöcentralerna har inte tillräckligt med information om sitt områdes 

vattenbyggnadskonstruktioner och deras skick med undantag av statens egna 

konstruktioner. En allmän uppfattning är att i synnerhet många små konstruktioner är 

i dåligt skick och riskerna för skador och ras är stora speciellt vid stora 

översvämningar. Vissa av dessa konstruktioner är också så att säga herrelösa, d.v.s. 

man vet inte vem som äger dem. I projekt i vilka tillståndsinnehavaren är till exempel 

ett regleringsbolag är det svårt att finna medel och expertis för konstruktionernas 

underhåll. Trots detta borde man veta hur dessa konstruktioner beter sig i

översvämningssituationer och om de på vissa ställen har en inverkan som ökar 

översvämningen och om de är i ett behärskat tillstånd efter översvämningen. 

Man borde systematiskt kontrollera att dammkonstruktioner och andra för stora 

översvämningars del betydelsefulla konstruktioner är funktionsdugliga. I denna 

bedömning anses följande saker ha betydelse: 

• konstruktioner som är viktiga för kontrollen av stora översvämningar och 

• konstruktioner som kan orsaka skada annorstädes vid en stor översvämning om 

de skadas. 

I kartläggningen av vattenbyggnadskonstruktioner och deras skick är det nödvändigt 

att fästa uppmärksamhet vid både byggnadsteknisk och hydrologisk dimensionering. 

För de dammars del som omfattas av dammsäkerhetslagen har dessa uppgifter 

samlats i egna dammsäkerhetsmappar och dammsäkerhetsregistret (PATO). I 

protokollen över återkommande kontroller finns omnämnanden om dammarnas skick 

och dess uppföljning. För andra dammars del måste man bege sig till platsen för att 

undersöka deras skick. I dessa objekt måste man speciellt inspektera 

betongkonstruktionernas skick, luckornas funktion, riskobjekt i 

översvämningssituationen och bräddavloppens kapacitet och se till att hydrologiska 

uppföljningsskyldigheter uppfylls. 

Dammarnas dimensionering har kontrollerats när dammarnas säkerhetsmappar har 

skapats, men vanligen har man inte fäst uppmärksamhet vid dem efteråt. En kritisk 

analys av dimensioneringen skulle dock vara aktuell vid många objekt. 

En kartläggning av konstruktioner och deras kondition samt en uppskattning av 

underhålls- och ombyggnadsåtgärder görs över alla konstruktioner som är viktiga 

med tanke på stora översvämningar oberoende av ägaren. I arbetet måste man till en 

början differentiera de för stora översvämningars del väsentliga konstruktionerna och 

klarlägga deras dimensionering. Konstruktionernas funktionsduglighet vid en stor 

översvämning måste analyseras ingående, m.a.o. måste till exempel konstruktioner 

som hör ihop med dammar och konstgjorda sjöar, såsom torra flodbäddar och 

vägnätet, tas med i analysen. Kartläggningen av vattenbyggnadskonstruktionerna 

förutsätter en genomgång av vattenlagsenliga tillstånd, lagring av uppgifter i 

databasen, uppdatering av lägeskartan, ägarutredning och granskning av 

konstruktionernas skick. 

I denna uppgift kan man utnyttja kartläggning av näringsbelastning och andra tryck 

som riktas mot vattendrag och som beror på mänsklig verksamhet. I kartläggningen 

som färdigställs före årets 2004 slut och som krävs av EU:s ramdirektiv för vatten 

presenteras även betydande vattenbyggnadskonstruktioner med hjälp av ett 

geografiskt informationssystem. I samband med detta system kan man bygga upp en 

databas, där man presenterar en precisare beskrivning av konstruktionerna, såsom 

ägaren samt dimensionerings- och konditionsuppgifter. Även utnyttjandet av det i 

miljöförvaltningen upprätthållna informationssystemet om dammsäkerhet (PATO) 

bör utredas i detta sammanhang. 

För de dammars del som omfattas av dammsäkerhetslagen kan analysen av 

dimensioneringen även göras i samband med återkommande kontroller. 

48

49 

6.3.2 Klimatförändringens inverkan på dammsäkerheten 

UPPGIFT 3.2 

Uppgift 3.2 En utredning verkställs om klimatförändringens verkningar på Pdammarnas 

dimensionerande tillflöden. 

Klimatets eventuella uppvärmning och de större nederbördsmängderna inverkar på 

vattendragens maximivattenföring och vattenföringens tidsmässiga växling. De 

verkligt stora regnen vilkas återkomstintervall är 10 000 år, har uppskattats öka t.o.m. 

med 50–80 % jämfört med de nuvarande (Tuomenvirta m.fl. 2000). Detta är av 

betydelse, när dammarnas dimensionerande vattenföringar uppskattas. 

På basis av preliminära resultat (Koskela m.fl. 2001) ökar dimensionerade tillflöden 

mest i dammar vars övre avrinningsområde är litet. I dessa områden är den ökade 

nederbördens verkan som starkast. I reglerade sjösystem förflyttas tidpunkten för det 

dimensionerande tillflödet till hösten med nuvarande regleringspraxis. Detta syns i de 

resultat som erhållits från Ule älvs vattendrag. För att säkra översvämningsskyddet 

och dammarnas hållbarhet måste man lämna lagerutrymme i dessa sjöar för höstens 

och till och med vinterns översvämningar. 

Enligt preliminära bedömningar verkade dammarnas dimensionerade tillflöden i 

Norra Finland minska, men enligt de nyaste kalkylerna som gjorts med riktigare 

förhandsantaganden (Koskela m.fl. 2002) skulle tillflödet i Kemi älv överskrida det 

nuvarande dimensionerade tillflödet under sena vårar (till exempel den 

klimatförändringssituation som skapats på basis av våren 1981). 

På basis av preliminära resultat skulle det vara befogat att gå igenom alla P-dammar i 

Finland och bedöma ändringen i deras dimensionerade tillflöden. Detta är speciellt 

viktigt i fråga om små vattendrag och reglerade stråtar. 

Som bilaga 8 finns en lista över de P-dammar vilkas dimensionerade tillflöden borde 

bedömas på nytt. Listan har gjorts upp i prioriteringsordning på basis av de 

ovannämnda resultaten och bifogad finns även en preliminär tidtabell och en 

uppskattning av den behövliga arbetstiden. 

6.3.3 Säkrandet av vattenbyggnadskonstruktionernas skick och 

funktion 

Uppgift 3.3 

Åtgärder för säkerställandet av de med tanke på stora översvämningar viktiga 

vattenbyggnadskonstruktionernas skick och funktion planeras och verkställs. 

I enlighet med uppgift 3.1 måste man kartlägga sådana vattenbyggnadskonstruktioner 

som är av betydelse för stora översvämningar jämte deras skick samt bedöma 

konstruktionernas underhålls- och ombyggnadsbehov och åtgärdernas angelägenhet. 

På basis av dessa uppgifter måste särskilda åtgärdsprogram utarbetas för att

säkerställa att konstruktionerna är i skick och att de fungerar i en översvämningssituation. 

Åtgärdsprogrammet skall innehålla: 

• behövliga ombyggnads- och underhållsåtgärder i prioriteringsordning, 

• tidtabell för förverkligandet av åtgärderna, 

• åtgärdernas resursuppskattningar samt 

• åtgärdernas finansieringsplan och behovet av tilläggsresurser. 

I praktiken skulle åtgärdsprogrammen närmast röra dammar. För närvarande ålägger 

varken vattenlagen eller dammsäkerhetslagen dammens innehavare att utarbeta ett 

särskilt åtgärdsprogram för dammens underhåll, även om det klart finns en 

underhållsskyldighet enligt dessa lagar. Vad förvaltningstvånget beträffar, hänvisas i 

dammsäkerhetslagens 11 § till stadgandena i vattenlagens 21 kapitel. Detta innebär 

bland annat att om man försummar dammens underhåll och den allmänna säkerheten 

äventyras på grund av detta, kan den regionala miljöcentralen vidta behövliga 

åtgärder för att avhjälpa missförhållandet eller faran. 

Under de senaste åren har anslagen för underhåll och ombyggnad av statens 

vattenbyggnadskonstruktioner utgjort 1 % av de statsägda 

vattenbyggnadskonstruktionernas tekniska nuvärde. Det har emellertid visat sig att 

man inte har kunnat utföra alla behövliga ombyggnader med detta anslag och att 

man bland annat blivit tvungen att avstå från röjningar av dammarnas 

förbiledningskanaler på många ställen. 

Det preciserade tilläggsbehovet av anslag fås först, när uppskattningarna av 

underhålls- och ombyggnadsbehov enligt uppgift 3.1 har gjorts. Finansieringens 

efterblivenhet borde rättas till under de nästa 5–10 åren genom att öka anslagen för 

ombyggnad av statens vattenbyggnadskonstruktioner så att man kunde tillfredsställa 

de akuta ombyggnadsbehoven. Detta skulle förutsätta att anslagen för ombyggnad 

ökades med uppskattningsvis 50–100 %. Efter detta skulle anslagsbehovet gå ned till 

den nivå som motsvarar ett normalt årligt underhållsbehov, dvs. 1,2–1,3 procent av 

de statsägda vattenbyggnadskonstruktionernas tekniska nuvärde. Med denna 

anslagsnivå som är litet högre än den nuvarande (cirka 1 %), skulle man säkerställa 

att en efterblivenhet som den nuvarande inte mera kan uppstå 

Akuta ombyggnadsbehov borde åtgärdas så fort som möjligt. Om det emellertid är 

frågan om en konstruktion vars dimensioneringskrav kan ändras på grund av 

kalkylen om hydrologiska dimensionerade tillflöden i enlighet med uppgift 3.2, bör 

ombyggnaderna inte verkställas förrän man fått dimensioneringsuppgifterna. 

Behoven av att ändra dammarnas dimensionering måste tas i beaktande i planeringen 

av åtgärdsprogram. Om föreberedandet för översvämningar förutsätter större 

investeringar än projektets tillståndsvillkor tillåter, kunde staten delta i åtgärdernas 

kostnader inom ramen för de anslag som finns i budgeten också när det gäller andra 

dammar än de som är i statens ägo. 

Konstruktionernas ägare utarbetar åtgärdsprogram så att de kan uppskatta de 

befintliga resurserna i förhållande till brådskande åtgärder och planera hur åtgärderna 

skall finansieras. Regionala miljöcentraler utarbetar åtgärdsprogram för de 

konstruktioners del som ägs av staten. 

50

51 

6.3.4 Förändringsbehoven i vatten- och dammsäkerhetslagstiftningen 

UPPGIFT 3.4 

Dammsäkerhetslagstiftningen ses över för att förbättra dammarnas säkerhet 

och för att effektivera övervakningen av stadgarnas efterföljande. Säkerställs 

att vattenlagstiftningen har tillräckliga medel för verkställandet av åtgärder 

enligt uppgift 3.3. 

Med författningar om vatten- och dammsäkerhet borde man möjliggöra sådana 

åtgärder för förbättrande av vattendragsanläggningarnas skick och funktion som 

beredskapen för storöversvämningar kräver. Enligt vattenlagen är ägare av 

anläggning i vattendrag skyldig att så underhålla anläggningen, att därav ej 

förorsakas fara eller skadliga eller menliga påföljder för allmänt eller enskilt intresse. 

Enligt vattenlagen har den regionala miljöcentralen rätt att vidtaga erforderliga 

åtgärder för farans avlägsnande, om en åtgärd eller försummelse som är i strid med 

vattenlagen eller de författningar som utfärdats med stöd av den kan förorsaka 

uppenbar fara för annans liv, hälsa eller egendom eller allmänt intresse. När 

vattenlagstiftningen förnyas, borde vattenlagskommittén överväga om dessa 

författningar i vattenlagen är tillräckliga för verkställandet av åtgärderna i enlighet 

med uppgift 3.3. med beaktande av dammsäkerhetslagstiftningen och dess 

förnyelsebehov. 

De åtgärdsprogram som beskrivs i uppgift 3.3 skall göras även för privata dammar 

och dammsäkerhetslagens stadganden klarläggas i detta avseende. Om dessutom de 

beräkningar som uppgiften 3.2 visar att det behövs, borde man med författningar 

ålägga dammägarna att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla 

beredskapen för en storöversvämning, till exempel att förstora dammarnas 

dimensioneringsvärden. 

Varierande praxis vid tidsbestämda kontroller och otillräckligt underhåll har bland 

annat lett till det att dammarnas täckdiken och luckor inte har fungerat. Om det har 

vuxit träd i de fåror och kanaler som används vid översvämning, minskar detta deras 

vattenledningsförmåga. Problemet kan även vara ägandeförhållanden: till exempel de 

röjningar som behövs för underhållet kan vara svåra att göra på privatmarker. 

Innebördskraven för de tidsbestämda dammkontrollerna måste definieras klart. 

Dessutom måste man försäkra sig om att de åtgärder som man kommit överens om 

verkställs i kontrollerna. I kontrollerna måste man speciellt fästa uppmärksamhet vid 

funktionen av de anläggningar och anordningar som är viktiga med tanke på stora 

översvämningar. Speciell uppmärksamhet bör fästas vid 

• de trafikförbindelsers funktionsduglighet som leder till dammen i 

• 

översvämningssituationen, 

underhållet av torra fåror, 

• dammluckornas funktionsduglighet och 

• täckdikenas funktionsduglighet. 

I samband med förnyandet av dammsäkerhetslagstiftningen finns det även behov av 

att förnya dammägarens förpliktelser angående damminspektioner och skötseln av 

dammen.

6.3.5 Dammarnas säkerhetsplaner 

Uppgift 3.5 

Man utarbetar säkerhetsplaner för de dammar som saknar dem, uppdaterar 

andra säkerhetsplaner och utarbetar vid behov även utredningar om 

skaderisken vid stora översvämningar. 

P-dammarnas ägare har utarbetat utredningar om skaderisker för 

räddningsmyndigheter och regionala miljöcentraler. Några dammars 

modellberäkningar har uppdaterats. På basis av utredningarna om skaderisker har 

räddningsmyndigheterna utarbetat säkerhetsplaner för nästan alla P-dammar i 

samarbete med dammägarna och de regionala miljöcentralerna. En säkerhetsplan har 

utarbetats för alla de 18 statsägda dammar som har ansetts behöva en sådan. Av 

dessa borde fyra planer emellertid uppdateras. Två statsägda dammar saknar en 

utredning om skaderisker. Av privatägda dammar saknar nio dammar en 

säkerhetsplan och för nio dammar borde planen uppdateras. 

I samband med ett internationellt dammsäkerhetsprojekt (RESCDAM) som delvis 

finansierats av EU utarbetades en ny säkerhetsplan för Kyrkösjärvis konstgjorda sjö i 

Seinäjoki. Denna modellplan måste tas i beaktande när man utarbetar och förnyar 

dammarnas säkerhetsplaner. 

7 Översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens 

funktion vid stora översvämningar 

7.1 Nuläget 

7.1.1 Översvämningsskyddets metoder 

Med översvämningsskydd avses planering av och förberedelse för åtgärder före och 

under översvämningen (utom planering och byggnad av permanenta 

högvattenregleringskonstruktioner) samt verksamhet i översvämningssituationer. I 

praktiken omfattar översvämningsskyddet uppgörande av verksamhetsplaner och 

vattendragsmodeller samt användning av dessa, nyttjande av permanenta 

högvattenregleringskonstruktioner, nyttjande av regleringar som baserar sig på 

tillstånd och vid behov vattenlagsenliga undantagstillstånd och annan reglering av 

tappningar samt övervakning om dammsäkerheten. Dessutom kan 

översvämningsskador minskas och begränsas med följande temporära åtgärder: 

• sågning eller sandning av istäcket, 

• sökning och användning av ett undantagstillstånd i enlighet med vattenlagen 

(vattenlag 12:19), 

• flyttande av farliga ämnen, såsom gifter, i säkerhet 

• flytta viktiga föremål i säkerhet 

• tilltäppning av avlopp och täckdiken, 

52

53 

• användning av pumpanordningar för att hålla konstruktionerna torra 

• sprängning av is- eller kravisproppar eller avlägsnande av isar med 

grävmaskin, 

• byggande av en skyddsvall av jord, 

• byggande av tillfälliga översvämningsväggar, 

• tillfälligt höjande av den nuvarande jordvallen, 

• byggande av öppning i skyddsvall eller vägbank 

• ledande av vatten till ett annat vattendrag. 

I Finland har temporära högvattenregleringskonstruktioner mest varit sandsäckar 

eller vallar som byggts med den jord som finns på platsen. I speciella fall har man 

tillverkat färdiga element eller reglerbara bjälkar som täpps till med presenning. För 

att skydda en byggnad har både myndigheter och privatpersoner ibland använt en 

plastfilm som lindas runt byggnaden och vars fållar har försetts med tyngder av sand. 

7.1.2 Översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens planer 

Översvämningsskyddets verksamhetsplaner utarbetas under ledning av 

vattenmyndigheten. I Finland har sex planer utarbetats: Saimenområdet (1997), 

Mäntyharjustråten (1999) samt Kymmene älvs (1999), Kumo älvs (1999), Ijo älvs 

(1989, revidering pågår) och Kemi älvs (1988) vattendrag. I dessa planer har man 

bland annat bedömt möjligheter att minska översvämningsskador till exempel med 

undantagstillstånd i enlighet med vattenlagen. Även om man betydligt kan minska 

skador med hjälp av de regleringsåtgärder som finns i verksamhetsplanerna för 

översvämningsskydd, orsakar en stor översvämning trots allt omfattande skador. 

I de räddningsplaner som föreskrivs i räddningslagens 9 § (se punkt 3.2.4) och som 

baserar sig på skaderiskerna i området har man fäst ganska litet uppmärksamhet vid 

stora översvämningar. Inte heller verksamhetsutövarna har utarbetat en 

räddningsplan för stora översvämningar och man har inte förutsatt att de skall göra 

detta. 

7.1.3 Samarbete mellan myndigheter i översvämningsskyddet och 

räddningsverksamheten 

Enligt lagen om miljöförvaltningen (55/1995) hör högvattenregleringen och 

översvämningsskyddet till regionala miljöcentraler. Hos oss har de största skadorna 

vanligen orsakats av de översvämningar som beror på snösmältningen och 

ispropparna på våren. I många regionala miljöcentraler har man därför grundat en 

översvämningsskyddsorganisation och utsett ansvariga personer för olika vattendrag 

på vårvintern och fört diskussioner med kommunernas räddningsmyndigheter för att 

förbereda sig för översvämningen. 

År 2002 var det fyra regionala miljöcentraler som hade en egentlig översvämningsskyddsorganisation. 

Sju miljöcentraler hade utsett en ansvarig person för 

översvämningsskydd. Två miljöcentraler hade inte utsett en speciell ansvarig person 

eller organisation för översvämningsskydd. Fem regionala miljöcentraler berättade 

att de uppdaterar uppgifterna om sin översvämningsskyddsorganisation och sina 

ansvariga personer årligen medan sex miljöcentraler meddelade att uppgifterna

uppdateras vid behov. Elva miljöcentraler sänder dessa uppgifter till antingen 

alarmcentralen, länsstyrelsen, kommunerna eller räddningsmyndigheterna 

I en översvämningssituation bildas räddningsmyndigheternas organisation enligt 

räddningsväsendets praxis i normala förhållanden. Enligt den nya räddningslagens 4 

§ bestäms räddningsledaren i princip på grund av var olyckan inträffat. 

Räddningsledaren är i allmänhet en heltidsanställd tjänsteinnehavare i befälet (en 

heltidsanställd brandmästare eller motsvarande). Om myndigheter från flera olika 

verksamhetsområden deltar i räddningsverksamheten, är räddningsledaren i den 

situationen allmän ledare enligt räddningslagens 4 §. Då måste de andra 

myndigheterna som deltar i räddningsverksamheten lyda räddningsmyndighetens 

order som syftar till att organisera och säkerställa räddningsverksamheten på ett 

ändamålsenligt sätt och för att koordinera åtgärderna. Räddningsmyndighetens 

ansvar för den allmänna ledningen begränsar emellertid inte lagstadgade ansvar hos 

andra myndigheter som deltar i räddningsverksamheten. I den här situationen är 

andra myndigheter skyldiga att delta i räddningsverksamhet och befolkningsskydd 

vid sidan om räddningsmyndigheterna i enlighet med vad som föreskrivits om deras 

uppgifter i författningar för enskilda verksamhetsområden eller i annan lagstiftning. 

Detta gäller bland annat de regionala miljöcentralerna. 

Till sin hjälp kan räddningsverksamhetens ledare bilda en ledningsgrupp som består 

av representanter för myndigheter, inrättningar och enheter som frivilligt deltar i 

räddningsverksamheten. Räddningsledaren kan även tillkalla experter. Det är skäl att 

på förhand planera hur ledningsgruppen skall samlas och vem som skall ingå i den. I 

detta avseendet förblir situationen densamma också när den nya räddningslagen 

träder i kraft år 2004. 

Enligt lagstiftningen flyttas huvudansvaret till räddningsmyndigheten när det är 

frågan om en uppgift enligt räddningslagens 1 §. När det gäller att avgöra när 

räddningsverksamheten skall startas i en översvämningssituation, kan ett kriterium 

anses vara det att verksamheten skall startas då ett människoliv är i fara (samma 

kriterium har till exempel använts när man definierat skillnaden mellan P-dammar 

och N-dammar i dammsäkerhetslagen) eller om en ansenlig mängd egendom (till 

exempel boskap) är i fara. Man måste komma ihåg att i översvämningssituationens 

utvecklingsskede, i förhandsåtgärder och i utförandet av de praktiska 

översvämningsskyddsåtgärderna är det den sakkunniga myndigheten, d.v.s. den 

regionala miljöcentralen, som innehar nyckelpositionen, varför en 

översvämningssituation alltid förutsätter ett friktionsfritt samarbete mellan de olika 

myndigheterna. I praktiken håller den regionala miljöcentralen 

räddningsmyndigheten à jour angående situationen redan i det skede då man sköter 

den börjande översvämningssituationen. När översvämningssituationen blir värre, 

intensifieras samarbetet vid behov. Räddningsmyndigheten fastställer den tidpunkt 

då översvämningsskyddet ändras till räddningsverksamhet. 

Om översvämningen utvidgas och hotar flera verksamhetsområden inom kommunen, 

är det frågan om en speciell situation under normala förhållanden. Myndigheternas 

organisation baserar sig på organisationen under normala förhållanden och den borde 

fungera också om situationen eskalerar. Verksamheten måste vara planerad så att den 

fungerar också i undantagsförhållanden (ett exempel på räddningsmyndighetens 

organisation vid en stor översvämning finns i bilaga 9). För att 

räddningsverksamheten skall vara snabb och effektiv, gäller det att först organisera 

54

55 

grupperna. Då bemannas till exempel kommunens ledningscentral där verksamheten 

leds av kommunens eller områdets brandchef eller räddningsledare enligt 

räddningslagens 4 § (titeln har inte bestämts). Som sektorchefer i räddningscentralen 

förordnas en annan person från räddningsväsendets befäl, en hälsomyndighet, en 

social myndighet, chefen för den tekniska sektorn och som expert en 

miljömyndighet. Denna ledningsgrupp skall komma överens om 

verksamhetsprinciperna, besluta om angelägenhetsordningen och leda 

verksamhetsområdenas verksamhet. En dylik ledningsgrupp där räddningsväsendet 

skulle ha huvudansvaret har hittills inte grundats i Finland för en stor översvämning. 

Vid en stor översvämning grundas förutom ledningsgruppen även en operativ 

ledningscentral där också den regionala miljöcentralen måste vara representerad. Vid 

behov kan översvämningsområdet indelas i olika verksamhetsområden som leds av 

ledningsstaber som är underordnade ledningscentralen. 

Om situationen fortsätter att eskalera till att omfatta flera kommuner och kanske flera 

räddningsområden, kan länsstyrelsen bestämma om de mest ändamålsenliga och 

fungerande ledningsrelationer och verksamhetsområden. Om situationen fortsätter att 

eskalera till att omfatta flera län, kan inrikesministeriet bestämma om de mest 

ändamålsenliga och fungerande ledningsrelationerna och verksamhetsområdena. 

Vid en stor översvämning måste man även överväga huruvida 

luftfartsmyndigheternas, polisens och försvarsmaktens resurser borde användas. I en 

specialsituation inkallar ledningsgruppen vid behov andra organisationer och 

framför begäran om hjälp. 


Målsättning: Översvämningsskyddet och räddningsverksamheten 

fungerar vid stora översvämningar. 

Åtgärdsförslag 4: Ändamålsenliga planer för översvämningsskydd och 

räddningsverksamhet utarbetas för stora översvämningar och 

myndighetsverksamhetens funktion säkras. 

Med högvattenregleringsarbeten, underhåll av konstruktionerna och styrning av 

markanvändningen kan risken för översvämningsskador minskas avsevärt. Vid en 

stor översvämning påverkas skadorna emellertid framförallt av myndigheternas 

verksamhet, översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens kvalitet och 

människornas beteende. För att säkerställa översvämningsskyddet och 

räddningsverksamheten behövs det planer och regelbundna övningar.

56 


7.3.1 Översvämningsskyddets verksamhetsplaner 

UPPGIFT 4.1 

Översvämningsskyddets verksamhetsplaner hålls à jour och nya planer 

utarbetas vid behov. 

Verksamhetsplaner för översvämningsskyddet behövs för stora vattendrag och 

vattendrag där det ofta förekommer översvämningar samt för delar av sådana 

vattendrag. Speciellt viktiga är planerna för sådana vattendrag där det finns mycket 

högvattenregleringskonstruktioner, regleringar och aktörer. Med hjälp av 

verksamhetsplaner för översvämningsskyddet kan man förbereda sig för 

översvämningsskyddsarbete och främja samarbetet mellan olika aktörer. När de 

behövliga uppgifterna har samlats, är det även lättare för nya personer att starta 

regleringsåtgärder och andra åtgärder. För en verksamhetsplan för 

översvämningsskydd är det viktigt att den är lätt användbar i en krissituation. 

I en verksamhetsplan för översvämningsskydd samlas all sådan väsentlig information 

om vattendraget som behövs för översvämningsskyddet. I bilaga 10 finns en 

minneslista över ärenden som borde ingå i verksamhetsplanen för 

översvämningsskyddet. Innehållet i planerna kan variera litet beroende på vattendrag 

och behov. 

I bilaga 11 finns en på regionala miljöcentralers svar baserad förteckning över de 

vattendrag för vilka en verksamhetsplan för översvämningsskydd måste utarbetas. 

Arbetet utförs under resultatledning av jord- och skogsbruksministeriet. I praktiken 

utarbetas planen av den regionala miljöcentralen i samarbete med 

räddningsmyndigheter, kraftbolag, regleringsbolag, innehavare av regleringstillstånd 

och andra aktörer i området. Delvis kan arbetet också utföras som konsultarbete. 

7.3.2 Ansvaren i en översvämningssituation 

UPPGIFT 4.2 

Man säkerställer att räddningsmyndigheterna och de regionala 

miljöcentralerna har en gemensam syn på den ömsesidiga arbetsfördelningen 

och ansvaren i översvämningsskydd. Båda myndigheterna har utsett ansvariga 

personer och fastställt deras uppgifter samt har beredskapen att vid behov 

grunda en ledningsgrupp för översvämningsskydd. 

Myndigheter kan vidta översvämningsskyddsåtgärder endast inom ramen för sina 

befogenheter. Särskilda lagstadgande befogenheter förutsätts åtminstone om man 

inkräktar i privat egendom eller på annat sätt begränsar privatpersonernas 

handlingsfrihet. Räddningsmyndighetens befogenheter är ganska omfattande, men 

naturligtvis kan också till exempel den regionala miljöcentralen ta hand om det

57 

praktiska räddningsarbetet på order av den myndighet som avses i räddningslagens 

45 §. 

Inom ramen för de befogenheter som angetts i vattenlagen kan den regionala 

miljöcentralen endast i mycket begränsad omfattning vidta sådana 

översvämningsskyddsåtgärder som kan vålla skada för egendom. I allmänhet kan 

sådana åtgärder vidtas endast under ledning av den räddningsmyndighet som nämns i 

räddningslagens 45 §. 

Huvudregeln i arbetsfördelningen mellan den regionala miljöcentralen och 

räddningsmyndigheten kan anses vara att räddningsmyndigheten tar hand om 

säkerheten och därtill anknuten räddningsverksamhet medan den regionala 

räddningscentralen tar hand om den verksamhet som har med vattendraget att göra. I 

översvämningsskyddet sköter den regionala miljöcentralen förutom sådan allmän 

myndighetsverksamhet som har med vattendraget att göra även expertuppgifterna 

och de uppgifter som hör till innehavaren av ett vattenlagsenligt tillstånd. Till 

räddningsmyndigheten hör räddningsverksamheten och befolkningsskyddsåtgärder 

samt situationens allmänna ledning när flera myndigheter tar del i 

räddningsverksamheten. Mellan dessa funktioner förblir uppgifter som utförs lokalt 

på fältet och vars utförare och ansvar är oklara. 

Ingenstans har man hittills sagt eller tydligt klarlagt hur den regionala 

miljöcentralens och räddningsmyndighetens uppgifter borde delas i en 

översvämningssituation. I bilaga 12 finns Storöversvämningsarbetsgruppens 

rekommendation om ansvarsfördelning som baserar sig på lagstiftningen och 

nuvarande praxis. Lagstiftningen är inte klar och entydig om uppgifternas fördelning 

mellan den regionala miljöcentralen och räddningsmyndigheten. Skötseln av 

uppgifterna kan i varierande grad innehålla ingripande till exempel i 

egendomsskyddet och förutsätter därför lagstadgade befogenheter (se punkt 3.2). I 

sådana situationer är det vanligen bara räddningsmyndigheten som har befogenheter. 

I dag finns det olikheter i den regionala miljöcentralens och räddningsmyndighetens 

verksamhet på olika håll i landet och arbetsfördelningen mellan dem är olika. Med 

arbetsgruppens rekommendation strävar man efter att förenhetliga praxis på olika 

håll i landet, även om det också i fortsättningen kommer att vara möjligt att lokalt 

göra annorlunda överenskommelser om hur uppgifterna skall utföras. Syftet med 

dryftandet av den regionala miljömyndighetens och räddningsmyndighetens 

uppgifter och arbetsfördelning är att säkerställa effektivt översvämningsskydd och 

trygga tillräckliga resurser för dessa uppgifter. 

Huvudprincipen i ansvarsfrågor kan anses vara att båda myndigheterna (den 

regionala miljöcentralen och räddningsmyndigheten) ansvarar för sina egna uppgifter 

(bilaga 12). I praktiken, om ansvarsmyndighetens kunnande eller resurser lokalt inte 

är tillräckliga för uppgifterna, kan den be om handräckning. Detta ändrar emellertid 

inte ansvaret för uppgiften som myndigheten har. När miljöförvaltningens 

byggnadsorganisation utvecklas eller de tillgängliga resurserna av annan anledning 

minskas, kan det visa sig att miljöförvaltningen inte förmår klara sådana uppgifter 

som egentligen inte hör till dess uppgiftsområde och som har ålagts 

miljöförvaltningen därför att den har haft en stark byggorganisation till sitt 

förfogande i tiden. I en sådan situation blir man tvungen att särskilt utreda 

resursfrågor och arbetsfördelningen mellan myndigheter och andra aktörer såsom 

fastighetsägare. Det skulle till exempel inte egentligen höra till den regionala

miljöcentralens uppgifter att ta bort den is som bildas i botten av små åar och bäckar 

så att isen inte skulle dämma vattnet och bland annat orsaka vattenskador för 

byggnader. Miljöcentralen borde göra detta endast om det ligger i allmänt intresse att 

ta bort isen. 

När den regionala miljöcentralen som ansvarar för översvämningsskydd och 

räddningsmyndigheten bistår varandra i en översvämningssituation, är det snarare 

frågan om samarbete än handräckning, d.v.s. vanligen sköter båda myndigheterna 

sina egna uppgifter. I vissa situationer kan det vara nödvändigt att be om hjälp av 

andra myndigheter såsom polisen eller försvarsmakten. Enligt räddningslagens 6 § är 

bland annat alarmcentralväsendet, polisen, gränsbevakningsväsendet, försvarsmakten, 

miljömyndigheterna och de ämbetsverk och institutioner som ansvarar för 

väderlekstjänsten skyldiga att delta i räddningsverksamheten enligt vad som stadgas i 

författningarna för ett enskilt verksamhetsområde. Dessa andra myndigheters 

uppgifter i räddningsverksamheten har preciserats i förordningen om räddningsväsendet. 

Om de procedurer som skall iakttas när försvarsmakten deltar i räddningsverksamheten 

har man kommit överens om i ett avtal mellan försvarsministeriet och 

inrikesministeriet 30.9.1999. Enligt författningarna är det alltså räddningsmyndigheterna 

som skall avgöra huruvida man skall be om handräckning av polisen 

eller försvarsmakten vid en stor översvämning. 

För att säkerställa att det inte finns luckor i översvämningsskyddsverksamheten är 

det viktigt att de regionala miljöcentralerna har utsett ansvariga personer för 

översvämningsskydd, d.v.s. en översvämningsskyddsorganisation. Det är viktigt att 

även räddningsmyndigheten utser åtminstone ansvariga personer för översvämningsskyddet. 

Dessutom måste det finnas en beredskap för att man vid behov kan grunda 

en ledningsgrupp för översvämningsskydd. 

Översvämningsrisken och översvämningsolyckan riktas ofta mot ett så stort område 

att där finns flera myndigheter inom samma förvaltning och på samma 

organisationsnivå, d.v.s. de har likadana befogenheter (till exempel flera regionala 

brandchefer, flera läns räddningsavdelningar samt flera regionala miljöcentraler) och 

var och en av dem har sin egen ledningsgrupp. Även dessa synpunkter borde tas i 

beaktande när man utreder de administrativa och operativa ledningsrelationerna 

mellan den regionala miljöcentralen och räddningsmyndigheten när översvämningsfaran 

gradvis övergår till översvämningsolycka. 

Det är nödvändigt att genast utse de regionala miljöcentralernas ansvariga personer 

för översvämningsskyddet. Åtminstone de miljöcentraler i vilkas område det ofta 

förekommer översvämningar borde uppdatera sin översvämningsskyddsorganisation 

årligen. Räddningsmyndighetens översvämningsskyddsorganisation grundas en gång 

och överses efter behov. 

Som bilagor 13 och 14 finns Norra Österbottens och Sydvästra Finlands miljöcentralers 

översvämningsskyddsorganisationer som exempel med hjälp av vilka 

regionala miljöcentraler kan skapa en organisation och presentera den. 

58

59 

7.3.3 Översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar 

UPPGIFT 4.3 

Riksomfattande översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar verkställs 

regelbundet. 

Övningar har hållits både för att förbättra översvämningsskyddsberedskapen och för 

dammbrottssituationer. I fråga om de dammar som när en olycka inträffar kan orsaka 

påtaglig fara för människoliv eller hälsan eller en påtagligt avsevärd fara för miljö 

eller egendom (P-damm) är det skäl att hålla övningar där det antas att ett dammbrott 

har skett i en översvämningssituation. Risken för dammarnas funktionsstörningar och 

brott är större en vanligt just vid översvämningar, varför det är skäl att hålla övningar 

där man också övar åtgärder som har med översvämningsskydd att göra. Beroende på 

förhållandena kan mängden av behövliga åtgärder och deras regionala omfattning 

vara avsevärt större än vid ett dammbrott som sker vid en normal vattensituation. 

Övningar borde anordnas i synnerhet i sådana vattendrag där det ofta förekommer 

översvämningar och där det finns P-dammar. 

I de säkerhetsplaner (tidigare målplaner) som utarbetats för dammar i den högsta 

säkerhetsklassen beskrivs i synnerhet de åtgärder som har att göra med alarmering, 

reparering av dammskador, dämpandet av flodvågen, räddning, evakuering och 

information och som startas i en situation där det finns risk för dammbrott eller när 

en damm eventuellt brister. I praktiken förutsätter säkerställandet av planens 

funktionsduglighet att man utarbetar en övningsplan och anordnar en övning i 

samarbete med i synnerhet länsstyrelsen, räddningsväsendet och kommunens övriga 

sektorer samt den regionala miljöcentralen och dammens ägare. 

Man har goda erfarenheter av övningarna bland annat från den 

översvämningsskyddsövning som hölls i nedre loppet av Kymmene älvs vattendrag 

år 1999 samt från dammbrottsövningen i Kyrkösjärvibassängen i Kyro älvs 

vattendrag år 2000. Förutom de åtgärder som har att göra med dammreparation och 

räddning är det skäl att testa myndigheternas samverkan, myndighetsradionätets 

funktionsduglighet, eventuella temporära högvattenregleringskonstruktioner och 

invånarnas eget initiativ när det gäller att motarbeta översvämningsskador. 

Anordnandet av en bra övning förutsätter att man först uppdaterar dammens 

säkerhetsplan och sätter sig in i planeringen av övningen. Därför är det i praktiken 

inte möjligt att anordna övningar för alla de nästan 40 dammarna i den högsta 

säkerhetsklassen. När man väljer övningsmål är det skäl att också ta i beaktande 

tillgången till översvämningskartor (uppgift 1.1), översvämningsskyddets 

verksamhetsplaner (uppgift 4.1) och de planer som utarbetats för speciellt viktiga mål 

(uppgift 4.5).

7.3.4 Tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner och åtgärder 

UPPGIFT 4.4 

Utreds behovet av tillfälliga, snabbt och lätt flyttbara 

högvattenregleringskonstruktioner och utarbetas ett förslag för deras 

anskaffning, användningsprinciper och bevarande så att de tillräckligt snabbt 

kan flyttas till områden där de kan behövas. 

I Mellaneuropa har man under de senaste tiderna börjat i allt större utsträckning 

använda hopmonterbara väggar som tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner vid 

sidan om sandsäckar när det gäller att hindra de skador som stora översvämningar 

orsakar. Sådana är till exempel cirka en meter långa väggar som monteras på lutande 

stöd och ställs bredvid varandra och på vilkas framsida och ställvis också på marken 

sätts plast som tätning. Ett annat alternativ är en kassettkonstruktion av plast. Där 

kopplas kassetterna i rad, fylls med sand och tätas med plast. Användningen av en 

sådan konstruktion förutsätter att man tar sand till platsen och skaffar en skoplastare 

för att fylla kassetterna. I urbana områden har man dessutom använt till exempel 

lodräta översvämningsväggar av aluminium i vilka man sätter horisontala bjälkar och 

täppningar i de vertikala bjälkarnas fåror. Dylika översvämningsväggar kan användas 

endast på sådana ställen där markytan är mycket jämn. Det är ganska dyrt att 

använda dem, varför de skulle närmast komma i fråga i skydd av värdefulla mål som 

sjukhus, industrianläggningar och andra viktiga byggnader. 

I somliga fall skulle man också ha kunnat avsevärt minska översvämningsskadorna 

för boningshus i Finland, om man hade haft tillgång till dylika lätt flyttbara 

högvattenregleringskonstruktioner. Av deras användning har man fått erfarenheter 

till exempel vid Rhens översvämningar på 1990-talet, i Arvika i Sverige vid 

översvämningen år 2000 samt vid Mellaneuropas översvämningar år 2002. 

Miljömyndigheterna, räddningsmyndigheterna, försvarsmakten och Finlands 

Kommunförbund skall gemensamt utarbeta en utredning där man uppskattar behovet 

av att skaffa temporära högvattenregleringskonstruktioner. I utredningen skulle även 

ingå ett förslag om att dessa konstruktioner borde skaffas samt en kostnadskalkyl. I 

utredningen skulle man göra ett förslag om ansvaren, tillvägagångssätten och 

verksamhetsprinciperna i anskaffningen av konstruktionerna. I utredningen måste 

även framföras planer för hur de konstruktioner som skall skaffas kan användas så 

effektivt som möjligt även i andra situationer än vid stora översvämningar. När man 

utarbetar förslaget måste man ta i beaktande de nyttor och kostnader som de 

temporära konstruktionerna orsakar. Förutom de temporära konstruktioner som är i 

sambruk kan dessa också anskaffas till enskilda mål. Till exempel i samband med de 

allmänna planer som omnämns i uppgift 1.3 kan det utredas om det lönar sig att 

skaffa temporära konstruktioner till enskilda stora riskmål. 

Under sitt arbete frågade storöversvämningsarbetsgruppen de regionala 

miljöcentralerna vad de tyckte om behovet av tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner. 

De svar som man fick i enkäten kan utnyttjas när man utarbetar den 

60

61 

ovannämnda utredningen. I bilaga 15 har beskrivits några av de viktigaste punkterna 

i miljöcentralernas svar. 

7.3.5 Förberedelse- och räddningsplaner 

UPPGIFT 4.5 

För viktiga bostadsområden som ligger i översvämningsområden skall 

utarbetas förberedelseplaner som inkluderas i kommunernas 

beredskapsplaner. För särskilt viktiga objekt utarbetas efter behov även 

räddningsplaner i händelse av en stor översvämning. 

Vid en stor översvämning måste i somliga städer evakueras hundra- eller tusentals 

människor och skadorna för fastigheterna och industrin är omfattande. I en sådan 

situation är det också mycket sannolikt att det blir avbrott i eldistributionen och 

vattenförsörjningen, gatorna och vägnätet skadas och vattnet blir nedsmutsad på 

grund av miljöskador varvid man också för övrigt blir tvungen att vidta 

specialåtgärder. 

För sådana områden är det skäl att utarbeta en förberedelsesplan i händelse av 

översvämning. I planen skulle man behandla bland annat grundandet av 

ledningsgruppen, de olika organisationernas ansvar, förberedelseåtgärder, 

alarmnivåer, varnandet och evakueringen av befolkningen, räddandet av dem som 

kommit i fara, skyddandet av viktiga mål, förebyggandet av miljöskador, underhåll 

av den evakuerade befolkningen, räddningsväsendets personal och utrustning, 

medicinsk räddningsverksamhet, isolering av översvämningsområdet, dirigering av 

trafiken, information och bevakning i olyckssituationer. En sådan förberedelseplan 

borde anslutas till kommunens beredskapsplan. 

Även de skador som orsakas för industrin vid en stor översvämning är betydande 

speciellt om anläggningens verksamhet måste avbrytas. Beroende på verksamhetens 

beskaffenhet finns det risk för en allvarlig miljöskada. För sådana anläggningar borde 

utarbetas sådana räddningsplaner som räddningslagen förutsätter. 

Man borde börja utarbeta beredskapsplaner för städer och industrianläggningar så att 

man först utarbetar modellplaner för båda som ett pilotprojekt. När dessa blivit 

färdiga skall man arrangera riksomfattande och vid behov lokala skolningsdagar. De 

regionala miljöcentralerna borde, möjligen i samband med generalplanerna i enlighet 

med uppgift 1.3, kartlägga riskerna och göra upp verksamhetsutövarspecifika 

förteckningar i vilka behovet för räddningsplaner har presenterats i 

angelägenhetsordning. Den egentliga planeringen skall startas i de mål där städerna, 

kommunerna, räddningsmyndigheterna, miljöcentralerna och verksamhetsutövarna 

anser att de behövs. För att kontrollera planernas funktion är det också skäl att 

anordna övningar i enlighet med uppgift 4.3. Som bilaga 16 finns en preliminär plan 

för ett projekt där man bland annat utarbetar en liknande förberedelseplan för 

Björneborgs stad.

8 Utnyttjande av den nyaste tekniken i översvämningsskydd 

och räddningsverksamhet 

8.1 Nuläget 

Till det riksomfattande nätverket för uppföljning av vattenståndet hör cirka 300 

stationer av vilka cirka 200 upprätthålls av Finlands miljöcentral och de regionala 

miljöcentralerna. De viktigaste informationsproducenterna utanför miljöförvaltningen 

är vattenkraftbolag, vattenförsörjningsorganisationer och sjöfartsförvaltningen. 

Vattenståndet mäts varje dag och största delen av stationerna är redan 

försedda med mätapparater som utför mätningar kontinuerligt. I det hydrologiska 

informationsregistret finns vattenståndsobservationer från sammanlagt 850 ställen. 

Finlands miljöcentral använder ett Vattendragsmodellsystem för prognostisering av 

översvämningar. Prognoserna täcker 85 % av Finlands område. Varje dag producerar 

systemet realtidsinformation och prognoser till Internet. Till prognoserna har tillagts 

statistisk jämförelseinformation för att förbättra deras användbarhet. En del av den 

hydrologiska informationen ges som realtidskartor som förnyas dagligen. Systemet är 

automatiserat. Systemets utveckling har riktat sig på följande viktiga delar med tanke 

på prognostisering av en stor översvämning: processbeskrivning (snö, regional 

nederbörd, avdunstning, tjäle, höjdmodell), tillgång till realtidsinformation 

(vattenstånd, nederbörd, snöns vattenvärde), prognosernas användbarhet 

(internetprognoser och kartor, Kartanvändargränssnitt), uppdatering av 

kalkyleringsexakthet (automatisk uppdatering före prognoskörning) och wwwanvändargränssnitt 

genom vilket man kan styra prognoskörningarna och lagra 

information. Man har börjat använda nederbördsuppgifter från väderradar och 

snötäckesuppgifterna från satelliter för att precisera vattendragprognoserna. 

I Finland har vattenmyndigheten strävat efter att informera om översvämningar och 

risker för översvämning i olika sammanhang redan under flera decennier. För de 

viktigaste vattendragen har utarbetats planer för översvämningsskydd (se punkt 

7.1.2). Man har sänt dem bland annat till kommunerna i området och informerat om 

dem i tidningar, informationsmöten och utställningar. För Kyro älv och Lappo älv 

har utarbetats publikationer om översvämningsområden med noggranna kartskisser. 

Offentliga meddelanden om översvämningar har utarbetats till exempel år 1982. 

Dessutom har översvämningsärenden behandlats i många av de regionala 

miljöcentralernas broschyrer. Man har informerat om översvämningsfaran till 

exempel i Utredningen om storöversvämningar som färdigställdes år 2000 samt i 

rekommendationen om de lägsta bygghöjderna som förnyades år 1999. 

I dag består informationen om översvämningar till stor del av information om den 

hydrologiska situationen på förhand och information om hur situationen utvecklas. 

Förhandsinformationen ger information om var och när en eventuell 

översvämningssituation kommer att uppstå så att områdets invånare och andra 

aktörer vet att de skall vara vaksamma. De regionala miljöcentralerna informerar 

allmänt också om exceptionella vattensituationer med meddelanden och närmast 

genom pressen, TV och radio. När översvämningssituationen blir värre ökas 

informationen enligt behov. När översvämningsskyddsåtgärderna utvidgas så att 

även räddningsmyndigheterna deltar i verksamheten kommer man gemensamt 

62

63 

överens om informationen. Då kan informationen skötas antingen av båda 

myndigheterna skilt eller genom gemensamma meddelanden och informationsmöten. 


Målsättning: I översvämningsskydd och räddningsverksamhet utnyttjas 

tidsenliga metoder. 

Åtgärdsförslag 5: Den nyaste tekniken utnyttjas för utvecklandet av 

översvämningsskydd och räddningsverksamhet och informationen 

effektiveras. 

Vid en stor översvämning ställs stora krav på de tekniska lösningar som används. 

Man måste kunna förutspå översvämningens utveckling och dess eskalering så att 

översvämningsskydds- och räddningsåtgärder kan planeras och genomföras vid rätt 

tidpunkt och med rätta metoder. Kommunikationen mellan myndigheterna, 

informationen och varnandet av invånarna måste fungera i alla situationer, också när 

översvämningen har orsakat elavbrott och täckt vidsträckta områden och invånarnas 

oro för varandra har blockerat telefonnäten. 


8.3.1 Trafik- och kommunikationsförbindelser 

UPPGIFT 5.1 

Man ser till att de trafik- och telekommunikationsförbindelser som tjänar 

ledningen av översvämningsskydds- och räddningsverksamheten fungerar vid 

stora översvämningar. Myndigheternas interna viktiga förbindelser samt 

förbindelser myndigheter emellan utreds och ett förslag om de åtgärder som 

behövs görs. 

VIRVE-myndighetsradionätet som byggs i Finland kommer att gradvis ersätta 

föråldrade radionät som består av separata system före slutet av år 2003. Syftet med 

det nya VIRVE-nätet är att stärka säkerhetsmyndigheternas beredskap att i alla 

situationer framgångsrikt klara de uppgifter som ålagts dem. Syftet med projektet är 

att för säkerhetsmyndigheterna skapa ett effektivt och täckande radionät som betjänar 

alla användargrupper och förbättrar myndigheternas verksamhetsbetingelser. 

Jämfört med de nuvarande systemen är de viktigaste fördelarna med VIRVE-nätet 

som nu skall upprättas följande: snabbhet, mångsidighet och den säkerhet som 

krypteringen medför. I planeringen och byggandet av nätet kommer man att iaktta 

höga användbarhetskrav både i vardaglig verksamhet och i undantagsförhållanden. 

VIRVE-nätets användare är i första hand de statliga och kommunala myndigheter 

som ansvarar för säkerheten. Ett enhetligt radionät skapar en säkrare ram för ett 

välfungerande samarbete mellan olika myndigheter. I och med det nya nätet tar man 

Poistettu:

också i bruk nya ledningsmetoder som bidrar till att effektivera myndigheternas 

verksamhet. 

Myndighetsnätets funktionssäkerhet vid stora översvämningar har ännu inte utretts. 

Till exempel under stormarna hösten 2001 fanns det brister i myndigheternas 

kommunikationsförbindelser, inklusive VIRVE. Bristerna berodde oftast på problem 

i eldistributionen. Det är sannolikt att det också kommer att finnas brister i 

eldistributionen vid en stor översvämning, vilket också kan påverka VIRVEs 

funktion. 

Den 18 december 2001 har kommunikationsverket uppmanat teleföretag att vidta ett 

antal åtgärder med vilka naturfenomenens skadliga verkningar på teletrafiken kan 

undvikas eller minskas. Efter dessa åtgärder kan operatörerna förbättra offentliga 

kommunikationsmedels funktionssäkerhet. Dessutom bör man även utreda: 

• var VIRVE-nätets basstationer ligger på översvämningskartorna 

• 

(basstationernas läge är inte offentlig information), 

Hur tätt VIRVE-basstationerna bör grundas i områden där det finns risk för 

översvämning 

• strukturellt skyddande av hotade basstationer, 

• risker för teleförbindelsernas andra funktioner i översvämningsområden (till 

exempel kablar som ligger i broar och vallar) och 

• utlåning eller uthyrning av VIRVE-telefoner till miljömyndigheter allt efter 

behov. 

De ovannämnda uppgifterna förutsätter att områden med översvämningsrisk 

definieras. För detta behövs de regionala miljöcentralernas arbetsinsats. Till hjälp kan 

användas schematiska eller detaljerade översvämningskartor i enlighet med uppgift 

1.1. Man måste bli medveten om de problem som översvämningsvatten vållar 

basstationerna och vara beredd på att skydda de viktigaste basstationerna. Dessa 

skyddsåtgärder kan vara till exempel strukturella skydd och förändringar av 

basstationer. Om man under utredningen upptäcker brister också i placeringen av 

teleförbindelsernas stamkablar, måste operatörerna överväga om situationen kan 

förbättras. Först kan man försöka genomföra uppgiften till exempel i 

Seinäjokiområdet om vilket de översvämningskartor som baserar sig på geografisk 

information har gjorts. 

I utredningen måste man bedöma hur många VIRVE-telefoner de regionala 

miljöcentralerna behöver och komma överens om förfaringssättet för låning eller 

hyrning av telefonerna. VIRVE-nätets funktion måste testas med 

översvämningsskydds- och dammsäkerhetsträningar i enlighet med uppgift 4.3. 

64

65 

8.3.2 Översvämningsprognoser 

UPPGIFT 5.2 

Alla vattendrag i vilka en stor översvämning kan orsaka betydande skador 

eller fara för människor eller samhällets viktiga funktioner måste ha tidsenliga 

översvämningsprognosmodeller. Vattendragsmodellernas fungerande vid 

prognostiseringen av stora översvämningars utveckling säkerställs bland annat 

genom att sköta om tillgången till realtidsobservationer. 

I prognostisering av en stor översvämnings utveckling är vattendragsmodellerna ett 

viktigt arbetsredskap. För att kunna prognostisera flödestoppen och dess tidpunkt så 

bra som möjligt behövs det tillräckligt med omfattande observation, snabb överföring 

av data till modellerna samt vattendragsmodeller som kalibrerats rätt enligt 

översvämningssituationen. 

I Finland finns det inte erfarenheter av hur bra modellerna fungerar vid 

prognostisering av en stor översvämning. Man har inte kunnat kalibrera 

prognossystemet för en stor översvämning. Tillgången till uppdaterade vattenförings- 

och vattenståndsobservationer minskas i en översvämningssituation bland annat till 

följd av de störningar som flödesvattnet orsakar för vattenståndsstationerna. Det är 

sannolikt att även om modellerna är till stor hjälp i översvämningens 

utvecklingsskede, är de resultat som de ger endast riktgivande när översvämningen är 

som värst. Modellens funktionsduglighet vid stora översvämningar ökas om man i 

tillräcklig utsträckning har beaktat exceptionella vattenreservoarer och sådana 

bifurkationer (vattnets rinnande i två vattendrag) som aktualiseras i en 

översvämningssituation och om det finns tillräckligt med observationer rörande stora 

översvämningar för kalibrering av modellerna. 

Det största problemet vid stora översvämningar är att det går långsamt att sända de 

hydrologiska observationer som vattendragsmodellerna behöver. Om man till 

exempel inte snabbt kan överföra information om tappningarnas förändringar till 

vattendragsmodellerna, blir de prognoser man får med modellerna ohjälpligen 

felaktiga. I bilaga 17 har föreslagits de observationspunkter för vattenföring och 

vattenstånd som behövs för vattendragsmodellerna och från vilka det idag tar flera 

dagar eller till och med veckor att samla information. Noggrannheten i de 

översvämningsprognoser som vattendragsmodellerna ger borde förbättras genom att 

öka realtidsobservationerna av vattenståndet. Dessa finns ofta redan färdiga i 

vattenkraftbolagens informationssystem eftersom de tillstånd som getts enligt 

vattenlagen förpliktar bolagen till att lagra denna information. Bara dataöverföringen 

till Finlands miljöcentrals system fattas. Ibruktagandet av nya realtidsobservationer 

om vattenståndet borde diskuteras mellan miljöcentralerna och kraftbolagen. Man 

borde också tydligt definiera vem som har ansvar för att leverera information. 

Ansvaren kan registreras till exempel i översvämningsskyddets verksamhetsplaner 

(uppgift 4.1). 

Centraldatorn för Procol-systemet som producerar realtidsuppgifter för 

miljöförvaltningen finns i Vasa och underhålls av Västra Finlands miljöcentral. Den 

producerar realtidsinformation till prognossystemet i Finlands miljöcentral med cirka

sex timmars fördröjning. Denna fördröjning borde förkortas till under en timme i 

flodsystem. 

Även om vattendragsmodellerna redan täcker 85 % av Finlands areal, finns det ännu 

en grupp små vattendrag i kusttrakterna där en stor översvämning kan orsaka 

betydande skador och där det inte finns modeller för översvämningsprognoser. En 

förteckning över sådana vattendrag har presenterats i bilaga 18. För dessa vattendrag 

borde vattendragsmodeller utarbetas. 

I bilaga 19 har dessutom presenterats andra utvecklingsbehov i 

vattendragsmodellsystemet. Om dessa behov tillfredsställdes genom motsvarande 

åtgärder, skulle man säkerställa tillgången till prognoser som man effektivt kunde 

använda vid en stor översvämning. Tidtabellerna för dessa uppgifter utarbetas, 

ansvaren för uppgifterna definieras och själva uppgifterna genomförs med hjälp av 

jord- och skogsbruksministeriets resultatstyrning. 

8.3.3 Information om översvämningar 

UPPGIFT 5.3 

En allmän förberedelsehandbok för översvämningar samt broschyrer för de 

viktigaste översvämningsobjekten utarbetas. Annan allmän information om 

översvämningsärenden och översvämningsfaran utökas med hjälp av den 

nyaste tekniken. 

Översvämningsbroschyrer och -handböcker 

Medvetenhet om översvämningsfaran och förhandsinformation om en hotande 

situation hjälper invånarna att förbereda sig för översvämningen och behövligt skydd 

och flyttning av egendom samt evakueringar. Detta kan ha en betydande inverkan på 

antalet skador vid en stor översvämning. 

Medborgarnas kunskapsbegär och -behov ökar vid stora översvämningar, varför de 

också har rätt att få information. Rätt förlagd information som inriktar sig också på 

medborgarnas enkla problem ökar trygghetskänslan och minskar den osäkerhet som 

orsakas av okunnighet och rykten. Det är myndigheternas skyldighet att ge 

information. Informationsgivningen måste vara öppen, snabb, effektiv, tillförlitlig 

och lättförståelig. Informationsgivningens tyngdpunkt kan flyttas från nyhetsmässig 

information till styrande och räddande informationsgivning. 

Hittills har översvämningsbroschyrerna och -publikationerna varit av allmän natur 

och de har i huvudsak varit avsedda för kommuner, andra samfund och myndigheter. 

Däremot har det inte utarbetats broschyrer eller handböcker för strandbefolkning om 

de praktiska åtgärder med vilka man kan förbereda sig för en översvämning. 

En dylik medborgarens översvämningshandbok skulle vara nödvändig på grund av 

följande orsaker: 

• I översvämningssituationer måste man ofta snabbt vidta ett flertal åtgärder och 

få information av myndigheter. Om medborgarna vore insatta i saken på 

66

67 

• 

förhand och förberedda på åtgärderna och hade en handbok där de kunde hitta 

information, skulle detta minska till exempel medborgarnas frågor till 

myndigheter och sålunda skulle myndigheterna ha mera tid att koncentrera sig 

på de nödvändiga avvärjningsåtgärderna. 

Om medborgarna vore förberedda på översvämningar, kunde de minska 

översvämningsskadorna genom att flytta sina ägodelar i säkerhet eller skydda 

sina byggnader med tillfälliga skyddskonstruktioner. Av sådana förberedelser 

har man goda erfarenheter till exempel vid Rhen i Tyskland. 

• Bortflyttning av gifter och andra farliga ämnen från översvämningsområden 

skulle minska risken för miljöskador. 

• En översvämningshandbok skulle öka invånarnas kunskaper om 

• 

översvämningsrisker och om hur man kan förbereda sig för översvämningar. 

Handboken skulle sålunda minska invånarnas osäkerhetskänslor som enligt 

utländska utredningar är en betydande stressfaktor i en översvämningssituation. 

Handboken skulle även förbättra informationen och främja kommunikationen 

mellan strandbefolkningen och vattenmyndigheterna. Samtidigt skulle den 

förbättra befolkningens uppfattning om vattenmyndigheterna, då de kunde 

erfara att myndigheten ger råd och strävar efter att skydda dem. 

• I synnerhet på de invallade områden där det är meningen att släppa 

flödesvatten vid översvämningar som förekommer i medeltal en gång på tjugo 

år eller mera sällan och där det finns bebyggelse skulle handboken vara av en 

stor betydelse så att saken skulle inpräntas i befolkningen och de skulle vara 

förberedda för situationen och de behövliga åtgärderna. 

Två sorters broschyrer och handböcker borde utarbetas: 

1. riksomfattande allmänbroschyr och 

2. medborgarnas beredskapshandbok för betydande översvämningsmål eller för 

varje regionala miljöcentrals område. 

Regionala förberedelsehandböcker kan utarbetas antingen för en regional 

miljöcentrals hela område eller också skilt för de viktigaste vattendragen med 

översvämningsrisk, varvid man mera ingående kan behandla områden med 

översvämningsrisk. I handböckerna kan utnyttjas de ungefärliga kartläggningar av 

översvämningsområden som utarbetas i enlighet med uppgift 1.1 samt detaljerade 

översvämningskartor om sådana har gjorts. I beredskapshandböckerna borde dessa 

områden beskrivas så att de personer som bor eller idkar verksamhet i området blir 

medvetna om översvämningsrisken och vet hur de skall handla vid en eventuell 


Man kunde också utarbeta riksomfattande allmänna broschyrer för miljöcentralerna 

så att huvuddelen av broschyren skulle vara densamma i dem alla men att det i 

broschyrens senare del skulle finnas kortfattad information om översvämningsrisken 

i den ifrågavarande miljöcentralens region samt kontaktuppgifter. Det bästa skulle 

vara att man till en början utarbetar en riksomfattande allmän broschyr samt en 

förberedelsehandbok för ett visst område. När dessa har blivit färdiga, kunde de 

regionala miljöcentralerna efter behov utarbeta en eller flera förberedelsehandböcker 

för sina egna områden eller vattenområden. Dessutom måste man se till att de som

or i ett område med översvämningsrisk får tillräcklig och ändamålsenlig 

information när broschyrerna och handböckerna publiceras. 

Information och varningar 

I översvämningssituationer måste man försäkra sig om så effektiv kommunikation 

som möjligt och därigenom om lyckat översvämningsskydd. Med hjälp av snabb och 

uppdaterad information kan riskerna minskas. 

Informationsverksamhetens målsättning är 

• att på förhand ge medborgarna sådana basuppgifter och anvisningar med vilka 

de klarar av de störningar och svårigheter som översvämningarna medför, 

• att snabbt och aktivt reagera på de mediers informationsbehov som finns i 

översvämningsområdet och dess omgivning samt att kunna tillfredsställa andra 

mediers informationsbehov, 

• få medborgarna att agera så förståndigt som situationen förutsätter genom att 

anpassa informationen efter situationens specialkrav (till exempel information 

om eventuella kommande evakueringar, anvisningar om skyddsevakuering) 

och 

• öka trygghetskänslan genom nyhetsmässig information (till exempel genom att 

berätta hur man klarat av störningar). 

Informationsgivningen måste uppehålla initiativet och vara aktiv så länge som det 

finns efterfrågan på nyheter rörande de lokala förhållandena och så länge som 

medborgarna behöver instruktioner och annan information som har med 

verksamheten att göra. Den lokala informationsgivningens uppgift är att kontinuerligt 

följa upp sinnestämningarna om hur omgivningen reagerar på informationen samt vid 

behov börja avvärja rykten och missuppfattningar. 

Framgångsrik informationsgivning förutsätter målmedvetenhet och en klar 

ansvarsfördelning som behandlas i uppgift 4.2. Man kan utgå ifrån områdets 

informationsplan för normala tider förutsatt att den har utarbetats på ett behörigt sätt. 

Principen är att 

• det allmänna ansvaret för informationen hör till den myndighet som leder 

verksamheten och 

• varje förvaltningsområdes myndighet informerar om sina egna aktioner. I dessa 

fall måste man komma överens om på förhand vem eller vilka som informerar 

om ärenden som ett enskilt förvaltningsområde ansvarar för. 

Om det på området grundas en ledningsgrupp, överförs informationsansvaret 

naturligtvis till den. I översvämningssituationer kan man utnyttja de delar av 

kommunernas beredskapsplaner som rör information. 

Informationsgivningens principer har behandlats bland annat i Promemoria av 

arbetsgruppen för information i exceptionella förhållanden (SRK 1999/4) som 

tillsatts av statsrådets kansli och i det allmänna direktiv om organisering av 

kommunens informationsverksamhet i undantagsförhållanden som givits av 

försvarets planeringskår år 1994. I räddningsinstitutets publikation 2/2001 behandlas 

68

69 

informationsgivning i farliga och olyckssituationer. Dessutom har Rundradion 

direktiv om förmedling av myndigheternas meddelanden via radio. 

Myndigheternas insatsområden är: 

• Effektivering och utveckling av informationsverksamheten som kontinuerlig 

verksamhet från och med år 2003. 

• Före år 2006 flyttas alarmcentralerna från kommunerna till staten i hela landet 

och blir ett alarmcentralväsen. Samtidigt förenhetligas och utvecklas på många 

sektorer de tekniska redskapen med vilka befolkningen varnas. 

• Alarmcentralernas informationssystem förnyas i sin helhet före år 2006. Med 

hjälp av systemets nya teknik är det möjligt att informera och varna 

medborgarna bättre (till exempel masstextmeddelanden). 

Uppgiften är en kontinuerlig verksamhet som räddningsmyndigheterna och de 

regionala miljöcentralerna utför inom tjänsten. 

Befolkningen kan varnas för översvämningar med hjälp av befintliga alarm- och 

varningssystem. Dessa är till exempel: 

• de allmänna larmsignaler som ges genom befolkningslarmanordningar 

(stigande och sjunkande ljudsignal), 

• talmeddelanden som ges genom allmänna larmanordningar, 

• Rundradions myndighets- eller nödmeddelanden samt text-TV, 

• användning av nyhetsinformation till stöd för varnandet 

• användning av högtalarbilar, 

• personliga besök hos medborgarna och 

• Internet. 

Alarmcentralväsendet har lovat att utreda möjligheterna att ta i bruk så kallade 

riktade masstextmeddelanden med vilka allmänheten kunde varnas i farliga 

situationer. 

9 Vattenbyggnad, reglering och åtgärder på 

avrinningsområdet 

9.1 Nuläget 

I Mellaneuropa har inställningen till översvämningar förändrats till följd av de 

storöversvämningar som inträffat under de senaste åren (se kap. 2). I stället för 

högvattenreglering talar man mera om att leva med översvämningar och i stället för 

högvattenregleringsåtgärder strävar man efter att minska översvämningsrisken med 

åtgärder som utförs på avrinningsområdet, genom att ge översvämningarna mera 

rum. 

Byggandet på översvämningsområden samt kanaliserandet av åar och bäckar har 

varit mycket obetydligare i Finland än i Mellaneuropa. Också hos oss förändras

markanvändningen hela tiden och de hydrologiska förhållandena i 

avrinningsområden har ändrats till följd av årensningar, fördämningar, sjösänkningar, 

åker- och skogsdikningar och dränering av myrar. 

Under de senaste åren har man börjat fästa allt mera uppmärksamhet vid naturenliga 

metoder i högvattenreglering i Finland bland annat genom att skaffa erfarenheter från 

internationell praxis. Kompenseringen av de verkningar som ökar översvämningen 

har undersökts i Tulvavesien tilapäinen pidättäminen valuma-alueilla som 

publicerats av Finlands miljöcentral år 2002 (Rantakokko 2002). I samband med 

arbetet gjorde man preliminära beräkningar med vattendragsmodeller om hur 

såkallade torra konstgjorda sjöar påverkar översvämningar. Enligt utredningen kan 

man till och med betydligt minska översvämningarna med hjälp av torra konstgjorda 

sjöar, men det är inte särskilt lätt att bygga dem. Med hjälp av andra åtgärder med 

vilka man temporärt kan lagra översvämningsvatten (till exempel genom att 

kontrollerat fylla invallade områden, återställa skogsdikningsområden samt reglera 

deras avrinningsvolym, lägga dränerade sjöar och sådana områden som tas bort från 

torvproduktionen under vatten, använda våtmarker) kan man bromsa upp 

översvämningen, minska risken för isproppar samt i viss mån skära ner flödestoppen 

beroende på de kvarhållande områdenas läge och möjligheterna att välja tidpunkten 

för lagringen. Dessa metoder lämpar sig för mindre vattenområden där det inte finns 

många sjöar och där översvämningen stiger ganska snabbt. Sådana vattendrag kunde 

vara västkustens flodsystem, andra vattendrags sidogrenar samt mindre bäcksystem 

som drabbas av lokala översvämningsproblem. En väsentlig sänkning av 

vattenståndet vid översvämningar skulle kräva en omfattande tillämpning av nya 

metoder i hela avrinningsområdet. 

I utveckling av naturenligt vattenbyggande har högvattenregleringens alternativ och 

principer utretts i publikationen Luonnonmukainen vesirakentaminen (Jormola m.fl. 

1998). Som principer och metoder för vattendragsplanering framförs bland annat 

konservering av översvämningsområden, byggande av högvattenkanaler, flyttning av 

vallarna längre bort från fåran, bevarande av översvämningsplan eller byggande av 

nya plan i samband med byggandet av nya kanaler samt återställandet av fårornas 

slingor. 

I vissa mera omfattande vattendragsprojekt har de verkningar som ökar 

översvämningen kompenserats. Till exempel en väsentlig del av 

högvattenregleringen i Kyro och Lappo älvar är konstgjorda sjöar och det att man 

släpper flödesvatten till en del av de invallade områdena om det finns en risk för att 

översvämningen orsakar betydande skador för bosättningsområden. 

70

71 


Målsättning: I de åtgärder som utförs i vattendragen och deras 

avrinningsområden syftar man till att minska översvämningsriskerna. 

Åtgärdsförslag 6: Möjligheterna att minska översvämningsrisken med 

åtgärder som utförs i avrinningsområden utreds och verkställandet av 

sådana åtgärder möjliggörs med lagstiftning. Riskerna för stora 

översvämningar tas i beaktande i vattendragsreglering och -byggande. 

Det är naturligt att stora översvämningar förekommer då och då. På 

översvämningarnas uppkomst inverkar å ena sidan nederbördens storlek och å andra 

sidan avrinningsområdets och vattendragets egenskaper. Människan kan med sin 

verksamhet inverka på både nederbörden (klimatförändringen) och 

avrinningsområdets och vattendragens egenskaper (markanvändning och 

vattenbyggnad). Människans handlande kan som värst leda till en ökning av 

översvämningsrisken. Det är skäl att ta denna risk bättre än tidigare i beaktande vid 

planering av markanvändning och vattenbyggnad så att inte översvämningsrisken 

ytterligare ökas. I markanvändningsplanering och utveckling av regleringar bör man 

tvärtom i mån av möjlighet sträva efter att minska översvämningsrisken. 

Den ökning av översvämningsrisken som beror på markanvändningen kan 

förhindras med regional kompensation. För den kompensation som förpliktar 

tillståndssökaren borde i vattenlagstiftningen skapas bättre möjligheter än för 

närvarande. Dessutom borde man förbättra möjligheterna till översvämningvattnens 

korttida lagring på avrinningsområdet. 

Med högvattenregleringsåtgärder som baserar sig på vattenbyggnad och 

vattendragens reglering har man tidigare i vissa fall till och med kunnat förvärra det 

nedre vattendragets översvämningar. Under de senaste årtiondena har regleringen av 

vattendrag börjat utvecklas ur perspektivet om vattendragens förutsättningar till 

rekreationsändamål och naturens mångfald. I samband med ett sådant 

utvecklingsarbete finns det skäl att bedöma de planerade ändringarnas inverkan på 

översvämningssituationer och vid behov ändra planerna så att översvämningsriskerna 

inte ökar eller att de till och med minskar.

72 


9.3.1 Förändringsbehoven i vattenlagstiftningen 

UPPGIFT 6.1 

Vattenlagstiftningen ändras så att det blir lättare att ålägga den som söker 

vattenlagsenligt tillstånd för ett projekt att balansera sådana av projektets 

verkningar som ökar och försvårar översvämningar. En korttida lagring av 

högvatten på avrinningsområdet möjliggörs. Ersättningsgrunder utarbetas för 

eventuell vattensjuk mark och den förändring i markanvändningen som detta 

orsakar. 

De verkningar av enskilda projekt som försvårar översvämningen har ofta 

konstaterats vara så ringa och svårt definierbara att man inte har yrkat på åtgärder 

som skulle minska sådana verkningar som skärper variationerna i vattenståndet 

förutom högvattenregleringsprojekt i Österbotten och Kumo älv, även om detta 

skulle vara möjligt också enligt den nuvarande vattenlagens stadganden. Om man i 

samma vattendrag genomför flera högvattenregleringsprojekt, kan de tillsammans 

öka översvämningsrisken vid flodmynningen med sådana översvämningar som inte 

överskrider den dimensioneringsnivå som används i högvattenregleringsprojekt. En 

dylik samverkan har inte tagits i beaktande vid bedömningen av enskilda projekt. 

Vad områdesbyggandet beträffar finns till exempel i Tysklands och Förenta Staternas 

lagstiftning ett krav om att avrinningsområdets lagringskapacitet måste bevaras och 

kompenseras till exempel genom att skapa våtmarker. Man kunde tänka sig att 

kraven angående områdesbyggande i finländska förhållanden snarare borde höra till 

markanvändnings- och bygglagstiftningen. 

Enligt storöversvämningsarbetsgruppens bedömning har områdesbyggandets 

inverkan på ökningen av avrinningsvolymerna inte en så stor betydelse för stora 

översvämningar i Finland att arbetsgruppen skulle anse det vara skäl att göra 

motsvarande ändringsförslag i markanvändnings- och bygglagstiftningen. Det är 

emellertid skäl att särskilt utreda verkningar och eventuella kompenseringsmedel. 

Högvattenregleringsarbeten och dräneringsverksamheten kan tänkas ha betydelse för 

stora översvämningar i följande fall: 

• I övre loppet har gjorts mycket omfattande högvattenregleringsarbeten, varför 

vattenståndet i nedre loppet också vid en vanlig översvämning kan stiga till en 

nivå som motsvarar en stor översvämning, och 

• dräneringsverksamheten varit mycket omfattande. 

I Finland skulle kompensationstänkandet komma i fråga i synnerhet i de vattendrag 

som ofta svämmar över och i vilka den ökning av översvämningar som beror på de 

ovannämnda åtgärderna kunde förhindras genom att skapa områden som lämpar sig 

för kvarhållande av högvatten eller genom att utvidga översvämningsområden till ett 

gammalt naturligt översvämningsområde. I nya projekt kunde kompensationsbehovet 

beaktas i samband med den behandling av tillstånd som vattenlagen förutsätter.

73 

Minskningen av översvämningsskador borde tas i beaktande också när man bygger 

om nuvarande vattendragskonstruktioner. Då kunde man till exempel i stället för en 

grundlig renovering eller höjning av översvämningsvallarna tänka sig att flytta 

vallarna längre bort från fåran, varvid kapaciteten för översvämningslagring skulle 

öka. Betydelsen av dylika enskilda åtgärder är sällan stor. På lång sikt kan ett 

gradvist återställande av översvämningsområden emellertid ha betydelse för 

minskningen av översvämningsskador. 

Kompenserande åtgärder står i samband med beredning av vårdplaner i enlighet med 

EG:s ramdirektiv för vatten under de närmaste åren. Vattenlagskommittén som 

arbetar för närvarande borde överväga åtminstone följande saker i samband med 

förnyandet av vattenlagsstiftningen: 

• möjliggörandet av en korttida lagring av flödesvatten, 

• grundande och utvidgning av översvämningsskyddsfrämjande områden (som 

kvarhåller högvatten) samt 

• grunder för ersättning av vattenskada och ändring i markanvändningen (till 

exempel övergång från spannmålsodling till betesgång) som eventuellt orsakats 

av ovannämnda åtgärder. 

Kompenserandet av kostnadseffekterna i de verkningar som ökar översvämningen 

och variationerna bör utredas separat. Verkställandet av de föreslagna 

lagstiftningsändringarna skulle innebära en ökning av kostnaderna i 

vattenbyggnadsprojekt, eftersom kompensationskostnaderna skulle i första hand 

betalas av dem som ansvarar för projekten. 

9.3.2 Åtgärder som genomförs på avrinningsområden 

UPPGIFT 6.2 

Undersöks med vilka åtgärder man kunde minska risken för stora 

översvämningar på avrinningsområden och kompensera verkningarna av de 

åtgärder som ökar och tillspetsar översvämningen. 

Om de författningsändringar som föreslås i uppgift 6.1 verkställs i samband med 

förnyelsen av vattenlagen, kommer både sådana åtgärder som syftar till att kvarhålla 

högvatten i avrinningsområdet och användningen av det naturenliga 

vattenbyggandets metoder att öka. Också utan de föreslagna författningsändringarna 

kunde dessa nya metoder utnyttjas bättre än för närvarande i många åtgärder i 

vattendragen. Förutom högvattnets ökade kvarhållningsförmåga har metoderna 

många verkningar som klart förbättrar vattenkvaliteten och livsmiljöernas mångfald. 

Användningen av högvattens temporära kvarhållande och naturenliga 

vattenbyggnadsmetoder begränsas nuförtiden framför allt av markägoförhållanden, 

bristen på planerings- och dimensioneringsdirektiv och etablerade förfaringssätt i 

planering och byggande. Det behövs ytterligare utredningar om hur metoderna 

lämpar sig för finländska förhållanden och hur de påverkar minskningen av 

flödestoppar. I vattendrag som är problematiska med tanke på stora översvämningar 

borde man utreda befintligheten av större områden som kunde användas för 

kvarhållande av översvämningen och hur dessa områden kunde tas i bruk tekniskt. I

ehandlingen av tillståndsansökningar för vattendragprojekt borde man kunna förutse 

vilka verkningar dessa projekt av en ny typ har på vattenstånd och avrinningar. 

Förutom nya metoder borde man fästa uppmärksamhet vid tidpunkten för arbetena. I 

synnerhet i skogsbruket skulle det behövas direktiv som skulle hjälpa förlägga 

skogsdikningsarbetena så att man inte i skadlig utsträckning utför arbeten i samma 

avrinningsområde som försvårar översvämningen. 

74 

9.3.3 Översyn av vattenlagsenliga tillstånd 

UPPGIFT 6.3 

Stora översvämningars risker bedöms och tas i beaktande vid översyn av 

vattenlagsenliga tillstånd, till exempel regleringstillstånd. 

I de flesta vattenregleringsprojekt har skyddet mot översvämningar varit en viktig 

målsättning. När man utvecklar regleringsprojekt och ser över tillståndsvillkor är 

motiveringen oftast minskningen av de skador som vållas för vattennaturen, 

fiskbeståndet, vattenmiljön och rekreationsanvändning. Å andra sidan bedöms 

klimatförändringen försvåra översvämningar hos oss, och risken för 

översvämningsskador har ökat på stränder i synnerhet på grund av nya bostadshus. 

Därför måste även möjligheten av stora översvämningar tas i beaktande när 

regleringstillstånd kontrolleras. Om det i vattendraget genomförs flera enskilda 

projekt som i sig själva ökar översvämningsrisken bara litet, kan deras sammanlagda 

effekt trots detta vara betydande. Om projektet ökar översvämningsrisker och - 

skador, måste man förhålla sig till det mycket kritiskt och projektet måste förändras 

för att avlägsna effekten i fråga eller kompenseras med ett annat projekt. Finland har 

inte haft en enda verkligt stor, omfattande översvämning på cirka hundra år. Därför 

föreligger det en risk att man inte anser det vara nödvändigt att ta översvämningar i 

beaktande i regleringsutvecklingen. Förutom vattendragsregleringen bör möjligheten 

till stora översvämningar beaktas även i andra projekt såsom konstgjorda sjöar, 

invallningar, kanaler, dammar, broar och trummor, vattendragsrestaureringar och 

omfattande dikningsprojekt. 

Mer än 80 vattenregleringsprojekt antingen pågår för närvarande eller har 

färdigställts under det senaste decenniet. Av dessa har cirka två tredjedelar 

genomförts på frivillig basis, på cirka en femtedel av projekten har åtminstone delvis 

tillämpats förfarandet i enlighet med vattenlagens 8 kap. 10 b § och de övriga har i 

det närmaste varit baserade på en förpliktelse som ålagts regleringstillståndsinnehavaren. 

Under de senaste tio åren har de mest betydande och 

framgångsrika utvecklingsutredningarna om regleringar, även med tanke på 

bevarandet av nyttan med högvattenreglering, utförts i Ijo och Ule älvs vattendrag, på 

Enareträsket samt på Päijänne och Konnivesi-Ruotsalainen. I slutet av år 2002 fick 

man Östra Finlands miljötillståndsverks beslut om en översyn av villkoren för de två 

sist regleringsprojekt på basis av tillståndsinnehavarens (Sydöstra Finlands 

miljöcentral) frivilliga ansökningar. Besluten har överklagats. 

Storöversvämningsarbetsgruppen lät göra en enkät till de regionala miljöcentralers 

representanter om sådana eventuella regleringstillstånd som borde ses över i 

synnerhet med tanke på skydd mot stora översvämningar. På basis av svaren verkar

75 

det att detta behov är mycket litet. I allmänhet konstaterades det att översvämningsproblemen 

kan hanteras med hjälp av de så kallade undantagstillstånden som baserar 

sig på vattenlagen. Till exempel angående Ule träsk och Ijo älv ansågs det emellertid 

vara nödvändigt att göra utredningar på förhand om ett hurudant avtappningsförfarande 

skulle vara det fördelaktigaste för helheten vid en stor översvämning. Vid 

tidpunkten för enkäten höll man på att se över regleringen för att förbättra 

beredskapen för översvämningsskyddet på Korpijärvi, Syväri, Vuotjärvi, Laakajärvi, 

Kiltuanjärvi, Haajaistenjärvi, Kivijärvi samt Reis-, Vuohto- och Kiljanjärvi. 

Dessutom konstaterades, att vintertida översvämningar uppenbarligen har blivit 

betydligt allmännare. Således kan några regleringstillstånd vara strukturellt 

föråldrade därför att de årstidsmässiga förändringar som tidigare vara regelbundna 

inte mera förekommer och det inte längre uppstår ett tydligt maximiflöde vid den 

väntade tidpunkten under vårens smältningsperiod. 

Vattenlagen förutsätter att alla verkningar har bedömts i så stor utsträckning och så 

grundligt som möjligt i de planer som finns i vattendragsprojektens tillståndsansökningar 

och översynsansökningar. I utvecklingsprojekt inom vattendragsregleringen 

och även i planering och verkställande av nya vattendragsprojekt måste 

man utgå från att man inte ökar översvämningsrisker och översvämningsskador i 

någon del av vattendraget utan tvärtom i mån av möjlighet minskar dem. För detta 

ändamål måste man under planeringen göra utförliga bedömningar och beräkningar 

om projektens verkningar på olika stora översvämningar och resultaten måste tas i 

beaktande i planeringen och genomföringen av projekten. 

De regionala miljöcentralerna måste ta översvämningsriskerna i beaktande när de 

planerar eller bedömer projekt och när de ger utlåtanden om andras ansökningar om 

översyn av tillståndsvillkor eller om ansökningar för nya projekt. Tillräcklig 

uppmärksamhet måste fästas vid saken när man som bäst håller på att förnya 

vattenlagen och när man bereder de vårdplaner som EG:s ramdirektiv för vatten 

förutsätter. 

10 Säkerställande av de resurser och det 

kunnande som behövs i verkställigheten av 

åtgärdsförslagen 

10.1 Nuläget 

10.1.1 Personalantal och kunnande i miljöförvaltningen 

För att utreda antalet personer som arbetar i högvattenreglerings-, 

översvämningsskydds- och dammsäkerhetsuppgifter bad man de regionala 

miljöcentralerna och Finlands miljöcentral om svar på den så kallade 

kompetensförfrågning med vilken man kartlade bland annat antalet personer i dessa 

uppgifter samt det framtida anställnings- och utbildningsbehovet. 

Enligt svaren arbetar 224 personer inom miljöförvaltningen i högvattenreglerings- 

och översvämningsskyddsuppgifter. Dessa personer sköter ovannämnda uppgifter 

årligen för cirka 58 årsverken av vilka cirka 7 årsverken utförs på Finlands

miljöcentral. I dammsäkerhetsuppgifter arbetar 82 personer som sköter dessa 

uppgifter årligen för cirka 17 årsverken (Finlands miljöcentrals andel 4 årsv.). På 

basis av förfrågningen verkar det att tidsbundnaanställningar nästan inte alls används 

i högvattenreglerings-, översvämningsskydds- och dammsäkerhetsuppgifter. 

Man har uppskattat att sammanlagt 58 personer pensioneras från dessa uppgifter 

under åren 2002–2011. Av dessa går 22 i pension före år 2006. Dessutom finns det 

också annan omsättning på sektorn. Under samma tioårsperiod uppskattades behovet 

av nyanställningar vara sammanlagt 69 personer av vilka 64 på de regionala 

miljöcentralerna och 5 på Finlands miljöcentral. Under åren 2002– 2006 är behovet 

28 personer. Anställningsbehovet enligt utbildningsbakgrund är följande: 

• högskoleexamen 29 %, 

• examen på yrkeshögskole- eller - institutnivå 61 % och 

• annan examen10 %. 

Anställningsbehovet är klart störst på Västra Finlands miljöcentral där man har 

uppskattat att det behövs 27 nya personer före år 2011 för att ersätta de anställda som 

går i pension. 

46 % av de som svarade ansåg att de personer som arbetar i dammsäkerhetsuppgifter 

har ett stort behov av tilläggsutbildning. Man har ansett att detta är ett stort problem 

också för konsulter och dammägare och därför håller man på att planera ett program 

för fortsatt och kompletterande utbildning. 

De regionala miljöcentralerna bedömer att tillgången på konsulter är mycket dålig. 

57 % av de som svarade ansåg situationen vara dålig vad gäller högvattenreglerings- 

och dammsäkerhetsuppgifter och 68 % vad gäller översvämningsskyddsuppgifter. 

Ingen ansåg situationen vara utmärkt. Även om tillgången på konsulter är dålig 

förutom i stora tillväxtcentrum, har det tillsvidare funnits konsulter på andra håll i 

landet. Situationen håller emellertid på att bli värre i synnerhet vad dammsäkerheten 

gäller. 

På basis av enkäten kan man konstatera, att: 

• Det största anställningsbehovet kommer i framtiden att inriktas på personer 

som har avlagt en examen på yrkeshögskole- eller institutnivå. Personer som 

avlagt en dylik examen och som har en 1-5 års arbetserfarenhet har hittills ännu 

kunnat anställas (det har varit lättare att anställa dem än andra grupper). 

• Även behovet av tekniskt kunnande på högskolenivå ökar. 64 % av de som 

svarade hade stött på problem i anställning av personer med en 

högskoleexamen och ringa arbetserfarenhet. När den vattentekniska 

• 

undervisningen koncentreras till södra Finland blir det problem i Mellersta och 

Norra Finland. 

Bristen på yrkeskunnigt folk syns redan klart på konsultföretag. Detta kan leda 

till att personalomsättningen ökar ytterligare. Uppskattningsvis största delen av 

den nuvarande omsättningen sker inom miljöförvaltningen, men om behovet av 

konsultföretag ytterligare ökar, föreligger det en risk att personalen i allt större 

grad börjar flytta sig utanför förvaltningen. 

76

77 

• Den expertis som behövs i högvattenreglerings-, översvämningsskydds- och 

dammsäkerhetsuppgifter kan man inte få från skolan, utan man blir insatt i 

arbetsuppgifterna i och med den erfarenhet som man får i arbetet. Därför måste 

man trygga kontinuerligheten och säkerställa att ny personal anställs i ett 

tillräckligt tidigt skede så att de personers erfarenhet som går i pension kan 

överföras till de nya anställda. 

• Tilläggsutbildning för personalen behövs i synnerhet i dammsäkerhetsuppgifter. 

10.1.2 Personalantal och kunnande inom räddningsväsendet 

I Finland finns cirka 5 000 heltidsanställda som deltar i alarmuppgifter. Av dessa är 

cirka 390 brandchefer. Annat befäl och brandförmän finns sammanlagt ca 940 och 

manskap cirka 3 200. Antalet deltidsanställda är sammanlagt ca 4 000 och vad som 

gäller avtalsbrandkårerna uppgår antalet personer i de frivilliga brandkårerna 

sammanlagt till ca 12 900. I industri- och institutionsbrandkårer som arbetar som 

avtalsbrandkårer finns dessutom personal som inte ingår i de ovannämnda siffrorna. 

Med tanke på översvämningsskyddets funktion är det största problemet med 

räddningsväsendets personal bristen på utbildning. Vid räddningsinstituten ges 

nuförtiden inte utbildning i översvämningsskydd. Visst får brandmännen utbildning 

som också är nyttig i översvämningssituationer när de övar andra olyckssituationer, 

men utbildningen av underbefälet och befälet för översvämningssituationernas 

speciella drag är ringa. På ett räddningsinstitut borde ordnas kurser av seminartyp för 

befäl och underbefäl. I kurserna kunde delta studerandena i räddningsinstitutets 

yrkeskurser samt räddningsmyndigheter i brandkårer. På seminarierna borde 

behandlas bland annat förberedning för översvämningar, evakuering, ledning av 

räddningsverksamheten i översvämningssituationer, användning av VIRVE samt 

andra saker som har med översvämningsskyddet att göra. 

10.2 Utvecklingstrenden i högvattenreglerings- och översvämningsskyddsuppgifter 

10.2.1 Miljöförvaltningen 

För miljöförvaltningens högvattenreglerings-, översvämningsskydds- och 

dammsäkerhetsuppgifter har traditionellt använts huvudsakligen samma 

personalresurser som för miljöförvaltningens byggnadsverksamhet. Den på egna 

resurser baserade beredskapen var mycket bra en längre tid, när man till exempel i 

översvämningsskyddsuppgifter kunde använda en stor permanent personal som 

dimensionerats efter det självstyrda byggandets behov. Som resultat av den 

utvecklingsverksamhet som börjat år 1985 har man i byggverksamheten övergått 

från eget byggande till beställningsarbeten och det är meningen att 

beställningsgraden ytterligare ökas. 

Enligt rekommendationerna i Alueellisten ympäristökeskusten rakentamistoiminnan 

ja organisaation kehittämisraportti (RAKE 5) (miljöministeriet 2001) kan "operativa 

uppgifter inom översvämningsskyddet och miljöskadebekämpningen, 

underhållsuppgifter, småskaliga miljövårds- och restaureringsuppgifter samt

lönebaserade sysselsättningsuppgifter också efter (de ovan beskrivna) 

utvecklingsåtgärderna bibehållas som en enskild miljöcentrals uppgifter eller man 

kan komma överens om deras verkställande i ett mera utvidgat samarbete. I dessa 

uppgifter är det skäl att miljöcentralerna har egen personal vars storlek och struktur 

motsvarar den bestående arbetsstocken". 

På grund av de förändringar som skett och fortfarande sker inom byggverksamheten 

är det klart att den beredskapsnivå som översvämningar och motsvarande 

undantagssituationer förutsätter inte enbart kan vara beroende av 

byggnadspersonalen. Det är skäl att stärka beredskapen genom att utbilda och inskola 

den tekniska personal som arbetar i de regionala miljöcentralerna i 

planeringsuppgifter och andra uppgifter som står i nära samband med dessa att vid 

behov även sköta ledaruppgifter inom översvämningsskyddet. Vid stora 

översvämningar måste man i fortsättningen anställa även personal utanför 

miljöförvaltningen som extrahjälp. Vad gäller maskineri och annan utrustning 

kommer man också i fortsättningen att vara tvungen att ty sig till utomstående 

resurser. För deras del måste man försäkra sig om att resurserna är snabbt tillgängliga 

och utreda utbildningsbehov och andra behov för att trygga en tillräcklig 

beredskapsnivå. 

Finlands miljöcentrals experter har spelat en viktig roll i förmedling och utveckling 

av information om översvämningsskydd. Det har också varit förnuftigt att 

koncentrera sådan speciell sakkunskap på ett ställe. Saker som har krävt 

specialkunskap har varit bland annat utarbetandet av översvämningsprognoser, 

utnyttjandet av väderradarbilder, översvämningskartläggning, isproppar och de 

flödesvågor som orsakas av dammbrott. Det finns också allt mera internationell 

information om stora översvämningar och översvämningsskydd och det är naturligt 

att organisera förmedlingen av denna information i huvudsak med hjälp av Finlands 

miljöcentrals specialsakkunniga personal. Finlands miljöcentrals representanter 

deltar också i många internationella projekt. Även i fortsättningen borde man se till 

att Finlands miljöcentral har högklassig expertis inom översvämningsskydd och 

dammsäkerhet. Förutom utvecklingsuppgifter kan Finlands miljöcentrals experter 

delta i de regionala miljöcentralernas projekt, producera tjänster för dem och 

förmedla information. 

10.2.2 Räddningsväsendet 

Räddningsväsendet står som bäst inför stora förändringar. I början av mars 2002 

beslöt statsrådet om bildandet av 22 räddningsområden. Ansvaret för organisering av 

räddningsväsendet övergår från enskilda kommuner till dessa områden. Grunden för 

områdets räddningsväsen är den nya räddningslagen som riksdagen godkände 

18.2.2003. Utgångspunkter för områdesindelningen var säkerställandet av tillräckliga 

funktionsresurser för räddningsväsendet, beaktandet av de för räddningsväsendet 

väsentliga administrativa gränserna samt kommunernas ställningstaganden om 

räddningsväsendets områden. 

Hörnstenar för det områdesmässiga systemet var ett tätt och utlokaliserat 

brandstationsnät, effektivt utnyttjande av resurser samt överföring av de 

administrativa uppgifterna till områdesnivån. Gallrandet av överlappande uppgifter 

och centralisering av de administrativa uppgifterna frigör resurser till förebyggande 

78

79 

av olyckor och räddningsväsendets andra basuppgifter. Den regionala verksamheten 

organiseras genom att använda de nuvarande resurserna. 

10.3 Målsättning och åtgärdsförslag 

Målsättning: De resurser och det kunnande som behövs för 

verkställigheten av åtgärdsförslagen säkras. 

Åtgärdsförslag 7: Tillräckliga resurser reserveras för verkställigheten av 

Storöversvämningsarbetsgruppens förslag och genomförandet av 

förslagen uppföljs. 

Verkställandet av de åtgärder och uppgifter som Storöversvämningsarbetsgruppen 

föreslagit berör många parter och kräver resurser från bland annat 

miljöförvaltningen, räddningsmyndigheter, kommuner samt ägare av fastigheter och 

vattenbyggnadskonstruktioner. För att nå målen och utarbeta mera noggranna 

tidtabeller för de olika uppgifterna krävs regelbunden uppföljning och samarbete 

mellan myndigheter och andra aktörer. 


10.4.1 Säkrandet av behövliga resurser och kunnande 

UPPGIFT 7.1 

I ministeriernas verksamhets- och ekonomiplaner och budgetförslag samt i de 

behöriga aktörernas resursplaner och personalutvecklingsplaner tas i 

beaktande de resurser och det kunnande som behövs i verkställandet av 

Storöversvämningsarbetsgruppens förslag. 

I sammandraget om Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag (kapitel 12) 

samt i bilagan 20 har presenterats Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag 

och uppgifternas planerade tidtabell och resursbehoven för genomförandet. Redan i 

den mån som det har varit möjligt att bedöma saken i detta skede kräver 

åtgärdsförslagen och verkställandet av uppgifterna förutom en avsevärd arbetsinsats 

av den stadigvarande personalen även en tilläggsfinansiering på ca 6 miljoner euro 

under de närmaste 12 åren. 

Förverkligandet av Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag kräver 

samarbete mellan olika myndigheter och andra aktörer. De högvattenreglerings- och 

översvämningsskyddsuppgifter som miljöförvaltningen ansvarar för genomförs inom 

ramen för jord- och skogsbruksministeriets resultatstyrning. 

En avsevärd del av de uppgifter som föreslås av Storöversvämningsarbetsgruppen 

kommer att utföras på de regionala miljöcentralerna och Finlands miljöcentral. 

Verkställandet av åtgärdsförslagen och uppgifterna kräver ett cirka hundra 

årsverkens myndighetsarbete av miljöförvaltningen under de närmaste 12 åren. Till

högvattenreglerings-, översvämningsskydds- och dammsäkerhetsuppgifter används 

för närvarande sammanlagt 75 årsverken årligen inom miljöförvaltningen. Av dessa 

är Finlands miljöcentrals andel 11 årsverken. (punkt 10.1.1). 

För att utföra de kartläggningar, utredningar och planer som Storöversvämningsarbetsgruppen 

föreslår behövs sammanlagt maximalt en arbetsinsats på 15 årsverken 

på de regionala miljöcentralerna. Även om största delen av detta görs inom tjänsten, 

torde allokeringen av en så pass stor arbetsinsats på de uppgifter som arbetsgruppen 

föreslår förutsätta en delvis separat finansiering, för annars är det inte möjligt att 

utföra uppgifterna inom den tidtabell som föreslagits av arbetsgruppen. 

Tilläggsfinansiering behövs till sådana projektmässiga uppgifter som inte kan utföras 

inom tjänsten. Dessutom torde verkställandet av planer i enlighet med uppgifter 1.3 

och 3.3 kräva betydande resurser under senare år. Deras storlek kan emellertid inte 

uppskattas innan planerna är färdiga. 

De regionala miljöcentralerna har huvudansvaret för utarbetandet av 

översvämningskartor (uppgift 1.1 A) och för kartläggandet av de funktioner som 

finns i översvämningsområden (uppgift 1.2). Även om man i dessa uppgifter kan 

utnyttja informationssystem, kräver de en ganska stor arbetsinsats och tilläggsanslag 

om de skall utföras på en kort tid. En av de mest resurskrävande uppgifterna som 

man föreslår att de regionala miljöcentralerna skall ta hand om är emellertid 

utarbetandet av generella planer för de nuvarande funktionerna för att begränsa 

skadorna (uppgift 1.3). Inom ett par år borde man utarbeta omkring 60 planer i vårt 

land. Även om det är möjligt att använda konsulter i planeringen, behövs där också 

mycket arbete som de regionala miljöcentralerna skall göra inom tjänsten. 

Rekommendationerna om de lägsta bygghöjderna i vattendrag eller deras delar 

(uppgift 2.4) utarbetas på de regionala miljöcentralerna. Utarbetandet av 

rekommendationer är svårt i synnerhet i fråga om flodsystem och det kräver en hel 

del grundläggande information och sakkunskap om vattendrag. Under de nästa 10 

åren skall rekommendationer utarbetas för cirka 200 sjöar och 30 flodsystem eller 

delar av dem. 

De regionala miljöcentralerna har huvudansvaret för vattenbyggnadskonstruktioner 

och kartläggning av deras skick (uppgift 3.1). Före detta utarbetar emellertid 

Finlands miljöcentral en enhetlig handledning så att kartläggningen utförs 

systematiskt och med enhetliga metoder i hela landet. Även de 

vattenbyggnadskonstruktioner som är i privat ägo måste kartläggas. Eftersom det inte 

finns koncentrerad och omfattande information om vattenbyggnadskonstruktioner, 

kommer arbetet att ta tid i synnerhet i Österbotten. Det är möjligt att delvis använda 

utomstående arbetskraft. I synnerhet bedömningen av vattenbyggnadskonstruktionernas 

skick kräver emellertid sakkunskap och erfarenhet. Utarbetandet 

av de åtgärdsprogram som behövs för att säkerställa vattenbyggnadskonstruktionernas 

skick och funktion (uppgift 3.3) och styrningen av detta arbete 

kräver också resurser av de regionala miljöcentralerna 

De i uppgift 4.1 avsedda verksamhetsplanerna för översvämningsskydd utarbetas på 

de regionala miljöcentralerna i samarbete med olika samarbetspartner. I synnerhet 

samlandet av den information som behövs för de nya verksamhetsplanerna rörande 

översvämningsskydd och skrivandet av planen kräver en betydande arbetsinsats av 

de regionala miljöcentralernas sakkunniga. 

80

81 

Också ett framgångsrikt genomförande av översvämningsskyddsarbetet varje år 

förutsätter att de regionala miljöcentralerna garanteras tillräckliga resurser. På det här 

sättet kan även säkerställas att man bevarar kunnandet inom högvattenreglerings-, 

översvämningsskydds- och dammsäkerhetsuppgifterna som man inte kan lära sig 

utan praktisk erfarenhet. 

På grund av det generationsskifte i dessa uppgifter som är i sikte inom kort krävs det 

speciella satsningar av miljöcentralerna på överföring av kunnande och 

omorganisering av uppgifterna. Goda hjälpmedel i överföring av kunnande är bland 

annat kvalitetssystem och de verksamhetsplaner för översvämningsskydd som 

presenterats i uppgift 4.1. 

Det är meningen att de uppgifter som föreslagits för räddningsmyndigheterna skall 

utföras inom tjänsten. Områdets räddningsväsen bestämmer självt hur och vart 

resurser skall allokeras. De uppgifter som ålagts inrikesministeriet strävar man efter 

att finansiera ur räddningsväsendets verksamhetsutgifter. 

Kommunerna ansvarar för uppdatering av byggnadsordningar i enlighet med uppgift 

2.2, för beaktandet av översvämningsfaran i markanvändningen och för behövliga 

skyddsåtgärder när nya planer utarbetas för översvämningsområden. Dessutom 

behövs kommuners satsning i utarbetande av översvämningskartor i enlighet med 

uppgift 1.1, i utarbetande och verkställande av generella planer i enlighet med 

uppgift 1.3, i utarbetande av förberedelseplaner för bosättningsområden i enlighet 

med uppgift 4.5 samt i förebyggande åtgärder mot översvämningsskador i enlighet 

med uppgift 1.3. I fråga om ny planläggning är det svårt att uppskatta antalet mål, 

eftersom huvudregeln är att undvika byggandet på översvämningshotade områden och 

söka alternativa lösningar. Man kan emellertid vänta sig att åtgärdsförslaget kräver 

tilläggsresurser i synnerhet av de österbottniska kommunerna. Kostnaderna för 

åtgärderna i enlighet med uppgift 1.3 kan bedömas först när generalplanerna angående 

dem blivit färdiga. 

Kontrollerandet av kommuners byggnadsordningar görs inom tjänsten och man ber 

den regionala miljöcentralen om utlåtande. Planläggningsbestämmelserna är redan 

under arbete och de kräver ingen betydande tilläggssatsning. En betydande ökning i 

begäran om utlåtande kan kräva ytterligare resurser. 

Konstruktionernas ägare svarar speciellt för säkrandet av konstruktionernas kondition 

och fungerande i enlighet med uppgift 3.3. Dessutom behövs deras satsning i 

utarbetandet av dammsäkerhetsplaner och riskutredningar i enlighet med uppgift 3.5 

samt i organiseringen av översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar i enlighet 

med uppgift 4.3. 

Bevarandet av kunskapsnivån och kunnandet i högvattenreglerings-, dammsäkerhets- 

och översvämningsskyddsuppgifter måste säkerställas genom att utveckla den 

tekniska branschens grund- och vidareutbildning och genom att ta hand om 

personalens fortsatta och kompletterande utbildning.

10.4.2 Uppföljningen av åtgärdsförslagens genomförande 

UPPGIFT 7.2 

Genomförandet av Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag uppföljs 

regelbundet. 

Jord- och skogsbruksministeriet borde tillsammans med andra ansvariga ansvara för 

att genomförandet av åtgärdsförslagen och uppgifterna uppföljs och bedöma vilka 

aktioner som eventuellt behövs för att genomföra förslagen. Det praktiska 

uppföljningsarbetet skulle huvudsakligen skötas av de regionala miljöcentralerna och 

Finlands miljöcentral. Om genomförandet måste regelbundet göras ett 

riksomfattande sammandrag. På basis av verkställighetsuppgifterna kan specificerade 

tidtabeller och resursplaner göras. 

10.5 Statens grunder för deltagandet i skyddsåtgärder och 

konstruktioners underhåll 

10.5.1 Skyddande av konstruktioner och byggnader 

Om statens deltagande i skyddande av konstruktioner och byggnader har stadgats i 

statsrådets förordning om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001) som utfärdats 

med stöd av lagen om finansiering av landsbygdsnäringar (329/1999). På basis av 

förordningens 2 § 1 moment kan en regional miljöcentral bevilja stöd bland annat för 

en åtgärd vars syfte är att minska faror, olägenheter och skador som översvämningar 

förorsakar i vattendraget eller på dess strandområde. Om förutsättningarna för stödet 

och stödets storlek stadgas i förordningens 3–5 §. Stöd ges enligt prövning inom 

ramen för statsbudgeten. Vid beviljandet av stödet har vanligen förutsatts att 

stödmottagaren deltar i kostnaderna med en finansieringsandel på 50 %. 

När det är tekniskt eller ekonomiskt nödvändigt att planlägga ett översvämningshotat 

område på grund av bristen på lämplig byggnadsmark, borde man överväga statens 

deltagande i kostnaderna från fall till fall inom ramen för statsbudgeten. Staten deltar 

inte i skyddandet av enskilda fastigheter 

Staten borde kunna delta i utarbetandet av och kostnaderna för sådana generella 

planer som uppgörs i enlighet med uppgift 1.3 inom ramen för de belopp som 

anslagits i budgeten samt i skyddandet av de översvämningshotade mål och områden 

som preciserats i planerna. Skyddandet minskar översvämningsskadorna och även de 

kostnader som ersättandet av skadorna orsakar för staten. Detta kan vara en 

ytterligare motivering när man överväger huruvida staten skall delta i 

skyddsarbetenas kostnader. 

10.5.2 Konstruktionernas underhåll 

Enligt en utredning som gjorts år 1996 (Hanski och Pajula 1996) är det årliga 

finansieringsbehovet för underhålls- och ombyggnadsarbeten på statens 

vattenbyggnadskonstruktioner cirka 1 % av konstruktionernas tekniska nuvärde. 

Finansieringen har under de senaste åren kunnat höjas till denna nivå. De åtgärder 

som vidtagits under tidigare år eller som kommit fram i samband med denna 

Storöversvämningsarbetsgruppens utredning och som syftar till att förbättra 

82

83 

konstruktionernas funktion och säkerhet ger upphov till ytterligare 

finansieringsbehov. 

Finansieringens efterblivenhet borde rättas till under de följande 5–10 åren genom att 

öka anslagen för ombyggnad under denna tid med uppskattningsvis 50–100 %. Efter 

detta skulle målsättningen vara att anslagen för konstruktionernas underhåll och 

ombyggnader kunde hållas på en nivå som motsvarar 1,2–1,3 % av konstruktionernas 

tekniska nuvärde. Det preciserade tilläggsbehovet av anslag fås först, när 

uppskattningarna av underhålls- och ombyggnadsbehov enligt uppgift 3.1 har gjorts. 

Betydande konstruktioner med tanke på högvattenreglering och översvämningsskydd 

har förutom staten, även privata aktörer, till exempel reglerings- och kraftbolag. Det 

är ägarna som ansvarar för användning och underhåll av dessa konstruktioner. Om 

beredskapen för stora översvämningar skulle kräva större investeringar av dessa än 

vad de är förpliktade till på basis av projektens tillståndsvillkor, borde staten kunna 

delta i åtgärdernas kostnader inom ramen för de belopp som anslagits i budgeten i 

enlighet med förordningen om stödjande av vattendragsåtgärder (651/2001). 

11 Åtgärdernas verkningar 

11.1 Minskandet av de skador som översvämningar orsakar för 

nuvarande byggnader, konstruktioner och funktioner 

Syftet med åtgärdsförslaget är att man blir medveten om de skador, i synnerhet risker 

för miljön, människornas hälsa och egendom och samhällets viktiga funktioner, som 

en stor översvämning orsakar, och att man vid behov vidtar åtgärder för att undvika 

skadorna. Arbetet är en fortsättning till den i Utredning om Storöversvämningar 

(Ollila m.fl. 2000) påbörjade och senare preciserade identifierandet av skadeobjekt. 

Med det föreslagna förfarandet samlas den nuvarande kunskapen om översvämningar 

i en form som man bättre kan tillgodogöra sig samt preciserar skadebedömningarna 

med hjälp av moderna metoder, bland annat geografiska informationssystem. 

Dessutom utreder man de risker som beror på skyfall och som tidigare inte utretts i 

Finland och för vilka man därför kanske inte har förberett sig tillräckligt. 

Med översvämningskartor kan man styra byggande och planera åtgärder som 

minskar översvämningsskador. De kan också användas i informerandet om 

översvämningsfaran samt i planering av räddningsverksamheten och upprätthållandet 

av aktionsberedskapen (övningar). 

Skyddandet av de funktioner som finns i översvämningsområden kräver en satsning 

av dem som ansvarar för funktionerna i översvämningsområden, av kommunerna och 

staten. Å andra sidan minskar skyddandet översvämningsskadorna och de kostnader 

som orsakas av dem. 

Skyddandet av de funktioner som finns i översvämningsområdet kan lokalt kräva nya 

bestående högvattenregleringskonstruktioner. Därigenom kan åtgärdsförslaget även 

ha en inverkan på flodmiljöernas ekologiska tillstånd. Det är viktigt att man i 

generalplanskedet tar i beaktande de krav som EG:s ramdirektiv för vatten ställer och 

att man också väljer det mest kostnadseffektiva alternativet för högvattenregleringen,

temporära högvattenregleringskonstruktioner medräknade. På grund av kostnadseffektivitet 

och miljösynpunkter är det inte nödvändigtvis ändamålsenligt att skydda 

alla funktioner, såsom privatvägar. 

11.2 Placeringen av nya byggnader, konstruktioner och funktioner 

De föreslagna åtgärderna bidrar till att bosättning och för samhället viktiga funktioner 

inte längre placeras på områden som översvämmas i medeltal en gång på hundra år. 

Skyddsnivån för speciellt viktiga mål fastställs från fall till fall, till exempel enligt en 

översvämning som återkommer en gång på 250 år. 

Med de föreslagna åtgärderna minskas de ekonomiska skador som orsakas av en 

exceptionell översvämning. I och med den föreslagna ändringen kommer behovet av 

lagstadgade statsbetalda ersättningar (lag om ersättande av skador som förorsakats av 

exceptionella översvämningar (1983/284)) att minska. Å andra sidan tvingas man 

rikta statens medel mera än för närvarande till att skydda bostadsområdena mot 


Förbättringen av den skyddsnivå som krävs för speciellt viktiga mål bidrar till att inte 

ens en sällsynt översvämning (som återkommer en gång på 250 år eller mera sällan) 

orsakar oersättliga skador för människornas hälsa och säkerhet eller för miljön. 

Rekommendationerna om de lägsta bygghöjderna samt inkluderandet av de 

behövliga rekommendationerna i kommunernas byggnadsordningar gör att man blir 

mera medveten om översvämningsfaran i kommunerna. Rekommendationer för 

vidsträckta områden främjar ändamålsenlig beredskap för översvämningar bättre än 

utlåtanden som avges från fall till fall. Allmänna rekommendationer minskar i viss 

mån behovet av utlåtanden som avges från fall till fall. 

Verkställandet av åtgärdsförslaget förutsätter att man bättre än förut tar 

översvämningsfaran i beaktande i planläggningen och i beslut om byggnadslov. I 

vissa planområden som ligger i översvämningsområden och som det finns 

åtminstone i Västra Finland kräver tilläggsbyggandet en satsning antingen på skydd 

av översvämningsområden eller på planering av temporära högvattenregleringsåtgärder. 

Mera detaljerade uppgifter om åtgärdsförslagets verkningar på 

planläggningen i kommunerna kan bedömas först när utredningarna om sådana 

områden som blir översvämmade en gång på hundra år blir färdiga. 

I vissa områden till exempel i Västra Finland finns det knappt med planläggningsbar 

mark, när man tar översvämningarna i beaktande på det sätt som arbetsgruppen 

föreslår. Det kan hända att man blir tvungen att placera bosättning och andra mål 

som kan lida skada också på sådana områden som översvämmas oftare än en gång på 

hundra år. På grund av de behövliga skyddsåtgärderna blir byggnadskostnaderna då 

större än vanligt. Ett bättre beaktande av översvämningar kan även leda till 

omfattande förändringar i markanvändningen lokalt. 

När översvämningsområden lämnas utanför intensiv markanvändning, främjar detta 

livsmiljöns mångfald och förbättrar vattendragens ekologiska tillstånd. 

84

85 

11.3 Säkrandet av vattenbyggnadskonstruktionernas funktion och 

säkerhet 

Kartläggningen av sådana vattenbyggnadskonstruktioner som är viktiga med tanke 

på stora översvämningar och registreringen av deras skick betjänar i synnerhet 

planeringen av ombyggnads- och renoveringsåtgärder. Ett långsiktigt mål bör vara att 

ombyggnaden av konstruktionerna görs i tid oberoende av deras ägare. Sålunda hålls 

konstruktionerna i ett sådant skick att det inte uppstår oförutsedda brott eller andra 

skador vid en stor översvämning. 

Kartläggningen av konstruktionerna betjänar förutom översvämningsskyddet även 

överföringen av kunskaper från personer som går i pension till yngre samt den 

identifiering av trycken mot vattendragen som omnämns i EG:s ramdirektiv för 

vatten. 

11.4 Översvämningsskyddets och räddningsverksamhetens funktion 

vid stora översvämningar 

Genom att klarlägga den regionala miljöcentralens och räddningsmyndighetens 

uppgifter och ansvar kan man se till att översvämningsskydds- och räddningsåtgärder 

lyckas på bästa möjliga sätt och säkerställa att det inte finns luckor i skötseln av 

uppgifterna vilket kunde orsaka till och med betydande extra skador. Planering och 

därtill hörande utbildning och övningar ökar väsentligt myndigheternas och 

verksamhetsutövarnas färdigheter att fungera vid natur- och miljöolyckor. 

Med åtgärderna säkerställs att samarbetet mellan myndigheterna och ledningen av 

räddningsverksamheten fungerar i en storöversvämningssituation. Översvämningsskador 

minskas även med hjälp av tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner. 

11.5 Utnyttjandet av den nyaste tekniken i översvämningsskydd och 

räddningsverksamhet 

Under en stor översvämning är det viktigt att samarbetet och 

kommunikationstrafiken mellan organisationerna fungerar och att de som bor och 

verkar i området reagerar rätt på situationen. Säkrandet av trafik- och 

kommunikationsförbindelser är viktigt i synnerhet i situationer där människornas 

hälsa eller miljö är i fara. Med broschyrer och handböcker som distribuerats till 

invånarna samt med informationsgivning i översvämningssituationen minskar man 

den fara som orsakas för invånarna samt ger dem tillräckligt med tid att skydda eller 

flytta sin egendom samt underlättar eventuella evakueringar. 

Med hjälp av vattendragsmodeller kan man förutse översvämningssituationen och 

reservera tillräckliga personalresurser och behövliga maskiner och apparater för 

skadeobjekt. Med modellerna kan man i synnerhet påverka användningen av 

översvämningsreservoarerna. Behovet av modellerna accentueras även då när man 

behöver temporära högvattenregleringskonstruktioner som kanske måste 

transporteras långa vägar. Med åtgärdsförslaget säkerställs prognosernas 

tillgänglighet och precision vid stora översvämningar i synnerhet i fråga om 

flodsystem som kräver speciellt snabba åtgärder.

11.6 Vattenbyggnad, reglering och åtgärder i avrinningsområdet 

Med åtgärdsförslaget säkras att alla parter fäster tillräckligt med uppmärksamhet vid 

att man inte ökar översvämningar och översvämningsskador i någon del av 

vattendraget genom att se över gamla tillstånd för vattendragsprojekt eller genom att 

genomföra nya projekt. Beaktandet av de risker som stora översvämningar innebär 

kan öka kostnader för vattendragsprojekt och minska nyttorna för de olika 

användningsformerna, men då kan man i alla fall förbättra möjligheterna att skydda 

människor och egendom vid stora översvämningar och avsevärt minska 

översvämningsskador och dämpa ökningen av skaderisken vid stora översvämningar. 

Med kompenserandet av sådana vattendragsprojekt vars verkningar ökar 

översvämningar och variationer säkerställs att genomförandet av projekten inte ökar 

översvämningar och de skador som de orsakar annorstädes i vattendraget. 

Kompensationsåtgärderna minskar även de skadeverkningar som byggnadsprojekten 

orsakar för vattendragets ekologiska tillstånd. Därigenom upprätthåller de 

vattennaturens mångfald och till och med återställer eller ökar den. Granskningen på 

avrinningsområdesnivå stöder även verkställandet av EG:s ramdirektiv för vatten. 

Med åtgärderna kunde man bereda ramdirektivenliga långfristiga målsättningar för 

vattendragsvård ur översvämningskontrollens synvinkel. 

11.7 Säkrandet av de resurser och det kunnande som behövs i 

genomförandet av åtgärdsförslagen 

Uppnåendet av de målsättningar som Storöversvämningsarbetsgruppen ställt samt 

verkställandet av åtgärdsförslagen och uppgifterna förutsätter en betydande 

arbetsinsats speciellt inom miljöförvaltningen. Om behövliga resurser och kunnande 

inte säkerställs, kan man inte förbereda sig tillräckligt bra för stora översvämningar 

och det är inte möjligt att minska översvämningsskador så mycket som 

arbetsgruppen avsett. 

Genomförandet av åtgärdsförslagen och uppgifterna ökar också ytterligare 

samarbetet mellan myndigheterna och andra behöriga parter och skapar ett 

samarbetsnät som kan utnyttjas i andra uppkommande frågor som har med 

högvattenreglering, översvämningsskydd och dammsäkerhet att göra. 

Med uppföljningen av genomförandet av Storöversvämningsarbetsgruppens 

åtgärdsförslag och uppgifterna säkerställs att de resurser som allokerats för arbetet 

används effektivt. 

12 Sammandrag av Storöversvämningsarbetsgruppens 

åtgärdsförslag samt förslag till 

tidtabell och resursbehov 

I detta kapitel har samlats de målsättningar och åtgärdsförslag med därtill hörande 

uppgifter som föreslagits av Storöversvämningsarbetsgruppen i kapitlen 4–10. 

Dessutom har vid varje uppgift omnämnts de ansvariga aktörerna, den planerade 

realiseringstidpunkten och en uppskattning av de behövliga resurserna. Ett 

86

87 

sammandrag av uppgifterna och hur deras finansiering tidsmässigt fördelar sig har 

visats som tabell i bilaga 20. Realiseringen av den planerade tidtabellen som 

omnämnts i samband med uppgifterna beror väsentligt på den tillgängliga 

finansieringen och personresurserna. Dessutom måste man ta i beaktande att de 

resurser som behövs för verkställandet av planer i enlighet med uppgifter 1.3 och 3.3 

kan uppskattas först när dessa planer blivit färdiga. De torde orsaka betydande 

tilläggsanslagsbehov under senare år. 

Syftet med de viktigaste åtgärdsförslagen är att säkerställa att en enhetlig risknivå tas 

i bruk i skyddandet av bosättningar mot översvämningar. Den nuvarande 

bosättningen skyddas i mån av möjlighet mot översvämningar som återkommer i 

medeltal en gång per hundra år. Samma risknivå tas i bruk i placeringen och 

byggandet av ny bosättning samt i ersättandet av de översvämningsskador som 

orsakas för den. Risknivån för sådana mål, till exempel sjukhus, som är viktiga ur 

samhällets synvinkel samt för inrättningar som behandlar farliga ämnen höjs enligt 

prövning ytterligare. 

Till exempel finns det inte orsak att placera större bosättningar med hjälp av 

skyddsåtgärder på områden som översvämmas i medeltal en gång på hundra år. 

Dylika nya områden borde tas i bostadsbruk enbart om det inte finns några andra 

alternativ. Annars kan följden vara att det uppstår översvämningsskador mera sällan 

än tidigare men att de är så mycket större. Det uppstår oundvikligen större 

översvämningar än den föreslagna risknivån, och de kan komma vilket år som helst. 

I punkten Resursbehoven presenteras det behov av tilläggsanslag som varje uppgift 

förutsätter i den mån som den är projektarbete, en uppskattning av den arbetsmängd 

som utförs av miljöförvaltningens ordinarie personal inom tjänsten 

(verksamhetsutgiftsmomentets arbetstid som årsverken, årsv.) samt mängden av 

annat behövligt arbete inom tjänsten, om det har kunnat uppskattas. Resursfrågor har 

behandlats mera ingående i kapitel 10. För andra än statens resursers del ingår 

arbetstids- och anslagsbehoven i allmänhet i punkten ”behovet av tilläggsanslag”. 

Redan i den mån som det har varit möjligt att bedöma i detta skede förutsätter 

genomförandet av åtgärdsförslagen och uppgifterna en tilläggsfinansiering på cirka 6 

miljoner euro och en arbetsinsats på cirka hundra 100 årsverken av ordinarie personal 

enbart i miljöförvaltningen under de följande 12 åren.

Målsättning: De skador som översvämningarna orsakar för 

befintliga byggnader, konstruktioner och funktioner 

minskas. 

Åtgärdsförslag 1: Generalplaner utarbetas för att minska de 

skador som stora översvämningar orsakar vid viktiga 

skadeobjekt. 

Åtgärdsförslaget består av tre uppgifter: 

Uppgift 1.1 Aktuella uppgifter om högvattenstånd som motsvarar 100 och 250 års 

återkomstintervaller samlas i ett enhetligt geografiskt informationssystem där de vid 

behov är tillgängliga för analysering av översvämningsområdena och utarbetandet 

av schematiska översvämningskartor. För de vattendragsobjekt som är viktigast med 

tanke på översvämningsskyddsåtgärder och översvämningsskador utarbetas 

detaljerade översvämningskartor som baserar sig på höjdmodeller. 

Ansvar: de regionala miljöcentralerna och Finlands miljöcentral 

Tidtabell: A) genomgång av översvämningsområden och schematiska 

översvämningskartor 2004–2006 

B) detaljerade översvämningskartor 2006–2015 

Resursbehov: A) genomgång av översvämningsområden och schematiska 

översvämningskartor 

− arbetstid inom tjänsten under åren 2004–2006 sammanlagt 

ca 4 årsv (momenten 35.40.21 och 35.60.21) 

− behovet av tilläggsanslag under åren 2004–2006 

sammanlagt ca 160 000 € (moment 30.51.22). 

B) detaljerade översvämningskartor 




sammanlagt ca 2 000 000 € (moment 30.51.22 och 

kommunernas kostnader). 

Uppgift 1.2 Man preciserar utredningar om vilken slags bebyggelse och vilka andra 

översvämningsdrabbade funktioner det finns på områden som översvämmas i 

medeltal en gång på hundra år (HW 1/100) och vilka speciellt viktiga mål, som till 

exempel anläggningar som hanterar farliga ämnen, det finns på de områden som 

översvämmas ännu mera sällan, till exempel i medeltal en gång på 250 år (HW 

1/250). 

Ansvar: de regionala miljöcentralerna 

Tidtabell: 2006–2008 

88

89 

Resursbehov: – arbetstid inom tjänsten under åren 2006–2008 sammanlagt 

ca 7 årsv (moment 35.40.21) 



Uppgift 1.3 Generalplaner utarbetas för att begränsa de skador som stora 

översvämningar orsakar för de nuvarande funktionerna. Bestående bebyggelse 

skyddas åtminstone mot översvämningar som återkommer i medeltal en gång på 

hundra år (HW 1/100). Speciellt viktiga mål skyddas till exempel mot 

översvämningar som återkommer en gång på 250 år (HW 1/250) enligt prövning 

som görs på basis av skaderisken. 

Ansvar: för utarbetandet av generalplanerna ansvarar de regionala 

miljöcentralerna i samarbete med kommunernas och 

funktionernas ansvariga aktörer 

Tidtabell: generalplaner 2006–2010 

Resursbehov: utarbetande av generalplaner 




sammanlagt ca 1 250 000 € (i huvudsak moment 

30.51.22;innehåller även kommunernas och funktionernas 

ansvariga personers kostnader). 

Kostnaderna för de skadebegränsningsåtgärder som ingår i 

generalplanerna kan bedömas först när generalplanerna blivit 

färdiga. 

Målsättning: På översvämningsområdena placeras inte nya 

byggnader, konstruktioner eller andra aktiviteter på ett 

sådant sätt att avsevärda skador orsakas för dem vid en 


Åtgärdsförslag 2: Vid planläggning och beviljande av 

byggnadstillstånd tas faran för översvämning i beaktande på ett 

enhetligt sätt. För nya byggnaders översvämningsskador betalas 

ersättningar bara om skadorna har orsakats av en översvämning 

som är större än en översvämning som återkommer i medeltal 

en gång på hundra år. 

Åtgärdsförslaget består av fyra uppgifter: 

Uppgift 2.1 Markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och -förordningen 

(895/1999) ändras så att ett område med översvämningsrisk definieras som ett

område som översvämmas i medeltal en gång påhundra år (HW 1/100). I speciellt 

viktiga objekt definieras översvämningsfaran enligt prövning på basis av en ännu 

sällsyntare översvämning. 

Ansvar: miljöministeriet 

Tidtabell: 2004 

90 

Resursbehov: görs inom tjänsten, inga extra kostnader 

Uppgift 2.2 I kommunernas byggnadsordningar inkluderas de med tanke på 

förebyggandet av översvämningsskador erforderliga rekommendationerna om 

byggnadernas lägsta bygghöjder i förhållande till vattendraget. Om kommunen 

anser det vara nödvändigt att planera eller bevilja byggnadstillstånd för ett område 

med översvämningsrisk, ser kommunen till - exempelvis med plan- och 

tillståndsbestämmelser - att området eller byggnaderna och funktionerna skyddas 

med sådana ändamålsenliga konstruktioner eller åtgärder att den översvämning som 

avsetts i uppgift 2.1 inte orsakar skador för dem. 

Ansvar: kommuner; utbildnings- och rådgivningsansvar hos de regionala 

miljöcentralerna och miljöministeriet; för handledningen 

ansvarar eventuellt Finlands miljöcentral 

Tidtabell: 2004 – kontinuerligt arbete; metodhandbok 2004–2005 

Resursbehov: A) utarbetande av metodhandbok 

− arbetstiden inom tjänsten ringa (momenten 35.40.21 och 

35.60.21) 

− behov av tilläggsanslag under åren 2004–2005 

sammanlagt 20 000 € (moment 30.51.22). 

B) översyn av byggnadsordningar 

− görs i kommunerna inom tjänsten, inga extra kostnader. 

C) skyddande av funktioner 

− detta innebär kostnader för kommuner, fastighetsägare och 

staten, men beloppet kan inte uppskattas. 

Uppgift 2.3 Lagen om ersättande av skador som förorsakats av exceptionella 

översvämningar (284/1983) ändras så att av skadorna för de byggnader som byggts 

efter det att ändringen trätt i kraft samt för deras nödvändiga lösöre ersätts bara de 

skador som orsakats av en översvämning som återkommer i medeltal en gång på 

hundra år (HW 1/100) eller mera sällan. 

Ansvar: jord- och skogsbruksministeriet 



Uppgift 2.4 Rekommendationer om de lägsta bygghöjderna utarbetas för de med 

tanke på översvämningsskador viktigaste vattendragsobjekten. För andra vattendrag

91 

utarbetas rekommendationer vid behov enligt hur stora användningsbehov som 

riktas mot deras strandområden. 







Målsättning: Vattenbyggnadskonstruktionerna är 

fungerande och säkra. 

Åtgärdsförslag 3: Skicket och funktionen av de 

vattenbyggnadskonstruktioner som är viktiga med tanke på 

stora översvämningar utreds och säkerställs. 

Åtgärdsförslaget består av fem uppgifter: 

Uppgift 3.1 De med tanke på stora översvämningar viktiga 

vattenbyggnadskonstruktionerna och deras skick kartläggs. Konstruktionernas 

underhålls- och ombyggnadsbehov och åtgärdernas angelägenhet bedöms. 

Ansvar: de regionala miljöcentralerna; handledning Finlands miljöcentral 

Tidtabell: 2004-2007 





Uppgift 3.2 En utredning verkställs om klimatförändringens verkningar på Pdammarnas 

dimensionerande tillflöden. 

Ansvar: Finlands miljöcentral 


Resursbehov: – arbetstid inom tjänsten minimal (moment 35.60.21) 



Uppgift 3.3 Åtgärder för säkerställandet av de med tanke på stora översvämningar 

viktiga vattenbyggnadskonstruktionernas skick och funktion planeras och verkställs.

92 

Ansvar: vattenbyggnadskonstruktionernas ägare 

Tidtabell: A) åtgärdsprogram 2006–2009 

B) verkställande av program jämte utarbetande av projektplaner 

2007–2015 

Resursbehov: A) åtgärdsprogram 


ca 6 årsv (moment 35.40.21; statens 

vattenbyggnadskonstruktioner) 


sammanlagt 160 000 € (moment 30.51.77; statens 

vattenbyggnadskonstruktioner) 

− För andra än statens vattenbyggnadskonstruktioners del 

blir det kostnader för privata dammägare och i viss mån 

för regionala miljöcentraler, men dessa kan inte uppskattas 

förrän en kartläggning enligt uppgift 3.1 har gjorts. 

B) verkställande av programmen 

− Kostnaderna för verkställandet av åtgärdsprogrammen kan 

uppskattas exakt först när uppgiften 3.1 blivit färdig. 

− De akuta ombyggnadsbehoven på statens 

vattenbyggnadskonstruktioner har uppskattats förutsätta en 

ökning på 50–100 % för ombyggnadsanslag under de 

följande 5–10 åren. Efter detta skulle behovet av anslag 

minska till en nivå som motsvarar det normala årliga 

behovet av underhåll, d.v.s. 1,2–1,3 procent av 

konstruktionernas tekniska nuvärde. Anslagen för 

underhåll av statens vattenbyggnadskonstruktioner uppgår 

för närvarande årligen till 1 % av konstruktionernas 

tekniska värde. 

Uppgift 3.4 Dammsäkerhetslagstiftningen ses över för att förbättra dammarnas 

säkerhet och för att effektivera övervakningen av bestämmelsernas efterföljande. 

Säkerställs att vattenlagstiftningen har tillräckliga medel för verkställandet av 

åtgärder enligt uppgift 3.3. 

Ansvar: jord- och skogsbruksministeriet och justitieministeriet 



Uppgift 3.5 Man utarbetar säkerhetsplaner för de dammar som saknar dem, 

uppdaterar andra säkerhetsplaner och utarbetar vid behov även utredningar om 

skaderisken vid stora översvämningar. 

Ansvar: dammarnas ägare 

Tidtabell: 2003–2010

93 


ca 10 årsv (moment 35.40.21 cirka 4 årsv av vilka hälften 

för statens dammar; görs av räddningsmyndigheten inom 

tjänsten, cirka 6 årsv) 

− behovet av tilläggsanslag för statens dammars del under 

åren 2004–2007 sammanlagt ca 100 000 € 

(riskutredningar; moment 30.51.22) 

− dessutom har andra dammars ägare resursbehov som inte 

har kunnat bedömas här. 

Dessutom behövs de ovannämnda aktörernas arbete både inom 

och utanför tjänsten för att hålla planerna à jour i fortsättningen. 

Målsättning: Översvämningsskyddet och räddningsverksamheten 

fungerar vid stora översvämningar. 

Åtgärdsförslag 4: Ändamålsenliga planer för översvämningsskydd 

och räddningsverksamhet utarbetas vid stora översvämningar 

och myndighetsverksamhetens funktion säkras. 

Åtgärdsförslaget består av fem uppgifter: 

Uppgift 4.1 Översvämningsskyddets verksamhetsplaner hålls à jour och nya planer 

utarbetas vid behov. 

Ansvar: regionala miljöcentraler 






Uppgift 4.2 Man säkerställer att räddningsmyndigheterna och de regionala 

miljöcentralerna har en gemensam syn på den ömsesidiga arbetsfördelningen och 

ansvaren i översvämningsskydd. Båda myndigheterna har utsett ansvariga personer 

och fastställt deras uppgifter och har beredskapen att vid behov grunda en 

ledningsgrupp för översvämningsskydd. 

Ansvar: räddningsmyndigheter och de regionala miljöcentralerna 

Tidtabell: 2004 – kontinuerligt arbete 


Uppgift 4.3 Riksomfattande översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar 

verkställs regelbundet.

Ansvar: inrikesministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, regionala 

räddningsmyndigheter, regionala miljöcentraler och dammarnas 

ägare 

94 

Tidtabell: 2004 – kontinuerligt arbete (vartannat år) 

Resursbehov: – arbetstid inom tjänsten cirka 1 årsv/övning (vartannat år; i 

huvudsak moment 35.40.21, görs delvis av 

räddningsmyndigheten inom tjänsten) 

− behovet av tilläggsanslag cirka 30 000 €/övning 

(vartannat år; moment 30.51.22). 

Uppgift 4.4 Utreds behovet av tillfälliga, snabbt och lätt flyttbara 

högvattenregleringskonstruktioner och utarbetas ett förslag för deras anskaffning, 

användningsprinciper och bevarande så att de tillräckligt snabbt kan flyttas till 

områden där de kan behövas. 

Ansvar: regionala miljöcentraler, räddningsmyndigheter, Finlands 

miljöcentral, försvarsmakten och Finlands Kommunförbund 


Resursbehov: arbetstid inom tjänsten under åren 2004–2005 sammanlagt ca 1 

årsv (utredning) 

Uppgift 4.5 För viktiga bostadsområden som ligger i översvämningsområden skall 

utarbetas förberedelseplaner som inkluderas i kommunernas beredskapsplaner. För 

särskilt viktiga objekt utarbetas efter behov även räddningsplaner i händelse av en 

stor översvämning. 

Ansvar: A) förberedelseplaner: kommunen, den regionala miljöcentralen 

B) räddningsplaner: de ansvariga personerna för de funktioner 

som finns i översvämningsområden, kommunen (räddningsmyndigheten), 

den regionala miljöcentralen 


Resursbehov: A) förberedelseplaner 

− arbetstid inom tjänsten cirka 1 årsv /plan (arbetet görs 

huvudsakligen i kommuner inom tjänsten, cirka en 

tredjedel utförs på den regionala miljöcentralen inom 

tjänsten; detta har inte inkluderats i bilagan 20/1, eftersom 

planernas antal inte är känd). 

B) räddningsplaner 

− tilläggsanslag cirka 5000 € /plan (verksamhetsutövarnas 

kostnader; innehåller inte den kartläggning av 

översvämningen som eventuellt behövs; detta har inte 

inkluderats i bilagan 20/2, eftersom planernas antal inte är 

känt).

95 

Planerna hålls à jour med normalt arbete som räddningsmyndigheterna 

och kommunernas och funktionernas ansvariga 

aktörer gör inom tjänsten. 

Målsättning: I översvämningsskydd och räddningsverksamhet 

utnyttjas tidsenliga metoder. 

Åtgärdsförslag 5: Den nyaste tekniken utnyttjas för 

utvecklandet av översvämningsskydd och räddningsverksamhet 

och informationen effektiveras. 


Uppgift 5.1 Man ser till att de trafik- och telekommunikationsförbindelser som 

tjänar ledningen av översvämningsskydds- och räddningsverksamheten fungerar vid 

stora översvämningar. Myndigheternas interna viktiga förbindelser samt 

förbindelser myndigheter emellan utreds och ett förslag om de åtgärder som behövs 

görs. 

Ansvar: inrikesministeriet och regionala miljöcentraler 

Tidtabell: förslag 2004; verkställighet 2005 – 

Resursbehov: Utarbetande av förslaget 

− ringa arbetstid 

− behovet av tilläggsanslag år 2004 cirka 15 000 € (moment 

26.80.21). 

Verkställighet 

− Fungerandet säkras av räddningsmyndighetens normala 

arbete inom tjänsten. 

Uppgift 5.2 Alla vattendrag i vilka en stor översvämning kan orsaka betydande 

skador eller fara för människor eller samhällets viktiga funktioner måste ha 

tidsenliga översvämningsprognosmodeller. Vattendragsmodellernas fungerande vid 

prognostisering av stora översvämningars utveckling säkerställs bland annat genom 

att sköta om tillgången till realtidsobservationer. 


Tidtabell: A) utarbetande av modeller som saknas 2004–2008 

B) tillgång till realtidsobservationer 2004–2008 

Resursbehov: A) utarbetande av modeller som saknas 





B) tillgång till realtidsobservationer

96 





Vattendragsmodellerna hålls à jour med normalt arbete inom 

tjänsten. 

Uppgift 5.3 En allmän förberedelsehandbok för översvämningar samt broschyrer för 

de viktigaste översvämningsobjekten utarbetas. Annan allmän information om 

översvämningsärenden och översvämningsfaran utökas med hjälp av den nyaste 

tekniken. 

Ansvar: Finlands miljöcentral, regionala miljöcentraler och räddningsmyndigheter 

Tidtabell: A) förberedelsehandbok för översvämningar och 

exempelbroschyr 2004–2005; miljöcentralernas broschyrer 

2005–2008 

B) effektiverandet av informationen och varnandet 2005–2010 

Resursbehov: A) en förberedelsehandbok för översvämningar samt broschyrer 


ca 2 årsv (huvudsakligen momenten 35.40.21 och 

35.60.21) 


sammanlagt ca 25000 € (momenten 30.51.22 och 

26.80.21). 

B) effektiverandet av informationen och varnandet 

− utförs inom tjänsten, orsakar inte extra kostnader. 

Anskaffningskostnader för sådana tekniska apparater som 

eventuellt behövs har inte kunnat uppskattas. 

Målsättning: I de åtgärder som utförs i vattendragen och 

deras avrinningsområden syftar man till att minska 

översvämningsriskerna. 

Åtgärdsförslag 6: Möjligheterna att minska översvämningsrisken 

med åtgärder som utförs i avrinningsområden utreds och 

verkställandet av sådana åtgärder möjliggörs med lagstiftning. 

Riskerna för stora översvämningar tas i beaktande i 

vattendragsreglering och -byggande. 


Uppgift 6.1 Vattenlagstiftningen ändras så att det blir lättare att ålägga den som 

söker vattenlagsenligt tillstånd för ett projekt att balansera sådana av projektets

97 

verkningar som ökar och försvårar översvämningar. En korttida lagring av 

högvatten på avrinningsområdet möjliggörs. Ersättningsgrunder utarbetas för 

eventuell vattensjuk mark och den förändring i markanvändningen som detta 

orsakar. 

Ansvar: justitieministeriet och jord- och skogsbruksministeriet 



Uppgift 6.2 Undersöks med vilka åtgärder man kunde minska risken för stora 

översvämningar på avrinningsområden och kompensera verkningarna av de 

åtgärder som ökar och tillspetsar översvämningen. 

Ansvar: regionala miljöcentraler och Finlands miljöcentral 





sammanlagt ca 125 000 € (momenten 30.51.22 och 

30.04.27). 

Uppgift 6.3 Stora översvämningars risker bedöms och tas i beaktande vid översyn av 

vattenlagsenliga tillstånd, till exempel regleringstillstånd. 

Ansvar: regionala miljöcentraler samt de som innehar tillstånd för 

regleringar och andra vattendragsprojekt 



Målsättning: De resurser och det kunnande som behövs för 

verkställigheten av åtgärdsförslagen säkras. 

Åtgärdsförslag 7: Tillräckliga resurser reserveras för verkställigheten 

av Storöversvämningsarbetsgruppens förslag och 

genomförandet av förslagen uppföljs. 

Åtgärdsförslaget består av två uppgifter: 

Uppgift 7.1 I ministeriernas verksamhets- och ekonomiplaner och budgetförslag 

samt i de behöriga aktörernas resursplaner och personalutvecklingsplaner tas i 

beaktande de resurser och det kunnande som behövs i verkställigheten av 

Storöversvämningsarbetsgruppens förslag.

98 

Ansvar: vederbörande ministerier och aktörer 



Under åren 2004–2015 kräver verkställandet av de ovannämnda 

åtgärdsförslagen en arbetsinsats på sammanlagt cirka 100 

årsverken av myndighetsarbete enbart inom miljöförvaltningen 

och dessutom tilläggsfinansiering på sammanlagt cirka 6 

miljoner euro. 

Därutöver behövs tilläggsanslag för att rätta till underskottet i 

ombyggnads- och underhållsanslagen för statens vattenbyggnadskonstruktioner. 

Underskottets kostnader kan bedömas 

mera exakt först efter att utredningen enligt uppgift 3.1 blivit 

färdig. De akuta behoven av att bygga om statens 

vattenbyggnadskonstruktioner har uppskattats förutsätta en 50– 

100 procents ökning av ombyggnadsanslag för de 5–10 följande 

åren. Efter detta skulle behovet av anslag minska till en nivå 

som motsvarar det normala årliga behovet av underhåll, d.v.s. 

1,2–1,3 procent av konstruktionernas tekniska nuvärde. Under 

de senaste tiderna har anslagen för underhållet av statens 

vattenbyggnadskonstruktioner årligen varit 1 % av 

konstruktionernas tekniska värde. 

Verkställandet av förslagen enligt uppgift 1.3, d.v.s. skyddandet 

av de nuvarande funktioner i översvämningsområden orsakar 

kostnader även för dem som är ansvariga för funktionerna i 

översvämningsområdena, för kommunerna och staten. Storleken 

och ändamålet för dessa kostnader liksom kostnaderna för 

anskaffning och underhåll av tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner 

kan bedömas först när de utredningar och planer 

som rör dem blivit färdiga. En del av dessa uppgifter utförs 

normalt inom tjänsten. 

Arbetsgruppen anser att behöriga ministerier i sina verksamhets- 

och ekonomiplaner och i sina budgetförslag för åren 2004–2015 

måste beakta behovet av den tilläggsfinansiering som 

verkställandet av Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag 

kräver och den mängd av arbete som skall göras inom 

tjänsten. Med resultatstyrning måste ministerierna se till att 

åtgärdsförslagen verkställs och deras resursbehov tillgodoses. 

Storöversvämningsarbetsgruppens förslag borde tas i beaktande 

i lämpliga delar även när man förbereder förvaltningsområdenas 

strategier för säkerställandet av samhällets livsviktiga funktioner 

och därtill anknutna utvecklingsprogram. 

De åtgärdsförslag och uppgifter som arbetsgruppen föreslagit 

verkställs för statliga myndigheters del inom ramen för

99 

statsrådets utgiftsram och de anslag som beviljats i 

statsbudgeten. 

Uppgift 7.2 Genomförandet av Storöversvämningsarbetsgruppens åtgärdsförslag 

uppföljs regelbundet. 

Ansvar: jord- och skogsbruksministeriet samt andra vederbörande 

ministerier och aktörer 



Litteratur 

ECE 2000. Guidelines on Sustainable Flood Prevention, 2000. United Nations, 

Economic Commission for Europe. MP.WAT/2000/7. På adressen: 

http://www.unece.org/env/water/publications/pub74.htm, inofficiell finsk 

översättning kan fås från jord- och skogsbruksministeriet. 

Hanski, M. och Pajula, H. 1996. Alueellisten ympäristökeskusten kunnossapidettävät 

vesistörakenteet. Suomen ympäristökeskuksen moniste 8. 

Jormola, J., Järvelä, J., Lehtinen, A. och Pajula. H. 1998. Luonnonmukainen 

vesirakentaminen: mahdollisuudet ja erityispiirteet Suomessa. Suomen ympäristö, 

265. ISBN 952-11-0388-4, ISSN 1238-7312. 

Koskela J., Turunen M. A. och Vehviläinen B. (2001), Ilmastonmuutoksen vaikutus 

patojen mitoitusvirtaamiin: Kemijoki, Oulujoki, Kyrönjoki. Opublicerad 

arbetsrapport Finlands miljöcentral, Helsingfors 

Koskela J. och Vehviläinen, B. (2002) Ilmastonmuutoksen vaikutukset P-patojen 

mitoittamiseen ja turvallisuuteen Kemijoella. Opublicerad arbetsrapport, Finlands 

miljöcentral, Helsingfors 

Jord- och skogsbruksministeriet 1997. Patoturvallisuusohjeet. JSM:s publikation 

7/1997. ISBN 951-53-1333-3, ISSN 1238-2531. 

Ollila, M. (toim.) 1999. Ylimmät vedenkorkeudet ja sortumariskit ranta-alueille 

rakennettaessa. Suositus alimmista rakentamiskorkeuksista. Ympäristöopas 52. ISBN 

952-11-0413-9, ISSN 1238-8602. 

Ollila, M., Virta H. ja Hyvärinen, V. 2000. Suurtulvaselvitys. Arvio mahdollisen 

suurtulvan aiheuttamista vahingoista Suomessa. Suomen ympäristö 441. ISBN 952- 

11-0795-2, ISSN 1238-7312.

100 

Rantakokko, K. (toim.) 2002. Tulvavesien tilapäinen pidättäminen valuma-alueella. 

Kartoitus mahdollisuuksista Suomen oloissa. Suomen ympäristö 563. ISBN 952-11- 

1170-4 (nid.), ISBN 952-11-1171-2 (PDF), ISSN 1238-7312. 

Tuomenvirta H., Uusitalo K., Vehviläinen B. & Carter T. 2000. Ilmastonmuutos, 

mitoitussadanta ja patoturvallisuus: arvio sadannan ja sen ääriarvojen sekä 

lämpötilan muutoksista Suomessa vuoteen 2100. Meteorologiska institutet, rapporter 

No.2000:4. 

Miljöministeriet 2001. Alueellisten ympäristökeskusten rakentamistoiminnan ja 

organisaation kehittäminen (RAKE 5). Arbetsgruppens betänkande. 

Ympäristöministeriön moniste 76.

101 

BILAGA 1 

DE VIKTIGASTE ÖVERSVÄMNINGSSKADEOBJEKTEN I 

REGIONALA MILJÖCENTRALERS OMRÅDEN 

NYLANDS MILJÖCENTRAL: 

• Vanda å, Pirttiranta (en översvämning som inträffar en gång på 20 år 

tillsammans med en ispropp väter ner 30 egnahemshus) 

• Lojo sjö 

• Vanda å, Åggelby koloniträdgård 

• Kervo å, Myras bostadsområde. 

SYDVÄSTRA FINLANDS MILJÖCENTRAL: 

• Björneborg 

• Vittis 

• Salo. 

TAVASTLANDS MILJÖCENTRAL: 

• Tervakoski Oy:s damm och pappersfabrik i Janakkala 

• Det kan finnas även andra projekt men de har ännu inte utretts. Störtregn under 

veckoslutet (16.6.2002) visade att plötsliga störtregn kan orsaka betydande 

skador i Lahtis stads område. 

BIRKALANDS MILJÖCENTRAL: 

• Tammerfors och dess dammar (av vilka det viktigaste är kanske det så kallade 

Mellersta fallet) är ett betydande skadeobjekt. Risken orsakas inte av 

dammarnas struktur utan miljöns förändrade användning. En farlig situation 

uppstod bland annat på våren 1999 vid Alakoski fors till följd av elstörning. 

Vattenmassorna flödade på gården till ett näraliggande köpcentrum. 

• Kymarnos damm på Nokias fabriksområde där det har upptäckts 

genomsippring genom dammen. 

• Iso-Längelmävesi (totalskador dryga 10 miljoner euro av vilket 

konstruktionernas andel cirka 8 miljoner euro). Skadorna består av många små 

objekt (sommarstugor), något enhetligt skadeområde finns inte. 

• Vammala stad. 

• Skador uppstår även i Äetsä både till följd av svällisöversvämningar och som 

översvämningsskador på radhusområde. 

SYDÖSTRA FINLANDS MILJÖCENTRAL 

• I Saimenområdet industrin 

• Situation i städerna Imatra och Villmanstrand förutsätter tilläggsutredningar 

• Kymmene älvs nedre del. 

SÖDRA SAVOLAX MILJÖCENTRAL 

• Nyslotts stad 

• S:t Michels stad 

• Kristina 

• De stora fanerfabrikerna i Punkaharju

102 

• Tätorter i mindre kommuner vid Saimen (bland annat Puumala, Sulkava, 

Kristina och Kerimäki) 

• Kangasniemi 

• Hirvensalmi 

• Mäntyharju. 

NORRA SAVOLAX MILJÖCENTRAL: 

• Stora Ensos fabriker i Varkaus 

• Varkaus stad 

• Kuopio stad 

• Siilinjärvi kommun 

• Soinlahti sågverks område i Idensalmi 

• Olvis fabriker i Idensalmi 

• Valios ostfabrik i Lapinlahti. 

NORRA KARELENS MILJÖCENTRAL: 

• Pyhäselkä-Orivesiområdet (Saimen) 

• Pielinens/Pielis älvs område. 

MELLERSTA FINLANDS MILJÖCENTRAL: 

• UPM-Kymmenes produktionsanläggningar i Jämsänkoski och Kaipola 

• Jyväskylä stads avloppsverk och Jyväskylätraktens avloppsreningsverk 

• Lutakko bostadsområde i Jyväskylä 

• Schauman-Wood Oy, Jyväskylä 

• Suolahti stads avloppsverk och flacka områden i stadens centrum. 

VÄSTRA FINLANDS MILJÖCENTRAL: 

• Himango tätort 

• Laihela tätort 

• Lappo tätort 

• Ilmolas tätort 

• Storkyro tätort 

• Seinäjokis tätort 

• Jalasjärvi tätort 

• Lillkyro Merikarts tätort. 

NORRA ÖSTERBOTTENS MILJÖCENTRAL: 

• Kalajoki: Kalajokis Rinnetie, Tynkä, Alavieskas och Nivalas kommuncentra 

• Pyhäjoki: Pyhäjoki kommuncenter, Storsjöns kommuncenter 

• Siikajoki: Mankila-Paavola området 

• Plattlandsområdet: den bandlika bosättningen i älvdalarna 

• Ule älv: mynningsområde, Ule älvs bifloder (bland annat Utosjoki) 

• Kiminge älv: Kiminge kommuncentrum och fritidsbostäderna i älvdalen 

• Ijo älv: Pudasjärvi kommuncentrum, fritidsbostäderna i Siurua- och 

Livojokidalarna 

• Kuivajoki: Kivijokis mynning (Oijärvi tätort).

103 

KAJANALANDS MILJÖCENTRAL: 

• Lammasjärvi 

• Jormasjärvi 

• Ule träsk 

• Iijärvi. 

LAPPLANDS MILJÖCENTRAL: 

• Rovaniemiområdet 

• Torneåområdet 

• Ivaloområdet 

• Simoområdet 

• Viantienjokiområdet 

• Kittfallområdet.

BILAGA 2 

104 

UTARBETANDE AV EN DETALJERAD ÖVERSVÄMNINGS- 

KARTA SOM BASERAR SIG PÅ HÖJDMODELL 

Definierandet av högvattenståndet i sjöarnas strandområden sker med frekvensanalys 

på basis av observationer eller med hjälp av en numerisk vattendragsmodell. Det är 

enklare att producera kartor i sjöarnas strandområden än i flodsystemen, eftersom 

vattenytan är på samma nivå eller nästan på samma nivå i hela 

översvämningsområdet. I flodsystemen måste man först definiera vattenföringen till 

exempel med hjälp av en frekvensanalys eller vattendragsmodell och efter detta 

måste man definiera vattenståndet med en strömningsmodell i olika delar av 

översvämningsområdet. 

För översvämningskartläggning behövs en höjdmodell för det undersökta området 

som beskriver det undersökta områdets topografi med tillräcklig exakthet. För 

utarbetandet av exakta höjdmodeller kan man samla uppgifter på många olika sätt. 

Med fotogrammetri utarbetas höjdmodellen genom att tolka flygfotografier och med 

hjälp av höjdpunkter i terrängen. Nuförtiden används även så kallad digital 

fotogrammetri där tolkningen av flygfotografierna sker automatiskt. Samma 

precision som med fotogrammetri kan man även uppnå med lasersvepning. Enligt 

norska erfarenheter är producerandet av precisa höjdmodeller det dyraste enskilda 

arbetsskedet i översvämningskartläggningen. Tillräckligt precisa höjdmodeller finns 

dock redan för vissa områden som är i behov av en översvämningskartläggning. 

Eftersom det är sannolikt att producerandet av precisa höjdmodeller blir billigare 

inom den närmaste framtiden, måste översvämningskartläggningar påbörjas i 

områden för vilka det redan finns tillräckligt precisa höjdmodeller. 

I översvämningskartläggning i flodsystemen används antingen endimensionella eller 

tvådimensionella strömningsmodeller för kalkyleringen av vattenståndet. De 

endimensionella modellerna är lättare att använda, men med tvådimensionella 

modeller uppnår man ett bättre kalkylresultat om det finns många separata 

strömningsleder i översvämningsområdet. 

I finländska förhållanden måste man i översvämningskartläggningen inkludera även 

sådana översvämningsområden som en isproppsöversvämning orsakat. För 

isproppsöversvämningar är det emellertid betydligt svårare att kalkylera vattenstånd 

än för vattenöversvämningar. Översvämningsområdet kan definieras på basis av de 

vattenstånd som isproppar orsakat utökat med en säkerhetsmarginal. Med 

förenklingar och antaganden är det även möjligt att med numeriska modeller uträkna 

de vattenstånd som isproppar orsakar. På grund av den oförutsebarhet som hör ihop 

med isproppar är det skäl att förhålla sig försiktigt till de kalkylerade värdena, men 

det är skäl att satsa på metodernas utveckling, uppföljning av utvecklingen 

(utvecklingsarbete utförs mest i Kanada och Förenta Staterna) och observation. 

Geografiska informationssystem kan utnyttjas vid utskrivning av 

översvämningskartor och analysering av uppgifter. Översvämningskartor kan printas 

ut till exempel på grundkartor (1:20 000). Denna exakthet är emellertid inte 

tillräcklig för en exaktare undersökning, utan det behövs kartor i skala 1:10 000 eller 

1:5 000. När man väljer skala skall man emellertid ta i beaktande

105 

utgångsuppgifternas exakthet. Printningen kan göras antingen på raster- eller 

vektorkartunderlag. Vektorkartunderlag ger mera frihet i väljandet av skala. 

Nuförtiden är utskrivandet av papperskartor inte så viktigt som tidigare, eftersom 

uppgifter om översvämningsområdet kan överföras elektroniskt åt 

översvämningkartans användare.

106 

BILAGA 3 

ETT EXEMPEL PÅ EN DETALJERAD ÖVERSVÄMNINGS- 

KARTA

BILAGA 4 

107 

FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I MARKANVÄNDNINGS- OCH 

BYGGLAGEN OCH -FÖRORDNINGEN 

Markanvändnings- och bygglagens (132/1999) 116 § som rör krav på byggplatsen 

har nu skrivits på följande sätt (den mening som rör översvämning med fet stil): 

"I ett detaljplaneområde avgörs byggplatsens lämplighet i detaljplanen. 

En byggplats utanför detaljplaneområdet skall vara lämplig för sitt ändamål, 

lämplig för byggande och tillräckligt stor, dock minst 2 000 kvadratmeter. Vid 

bedömningen av byggplatsens lämplighet skall bland annat beaktas att det inte 

finns risk för översvämning, ras eller jordskred på byggplatsen. Dessutom skall 

byggnaderna kunna placeras på tillräckligt avstånd från fastighetens gränser, 

allmänna vägar och grannens mark. 

Bestämmelser om avståndet från byggnaden till mark som ägs eller innehas av 

någon annan utanför detaljplaneområdet och till en byggnad där utfärdas genom 

förordning." 

Riksdagens miljöutskott konstaterade i sitt betänkande om ärendet (6/1998 vp) bland 

annat följande: "Det är enligt utskottet absolut nödvändigt, att risken för 

översvämning, ras eller jordskred tas ad notam redan när detaljplanen görs upp." 

116 §:s med fet stil tryckt mening om översvämning ovan avser ett område utanför 

detaljplaneområdet. Därför borde man för att säkra att miljöutskottets ståndpunkt 

verkställs i markanvändnings- och bygglagens byggnadsplan som rör innehållskraven 

i 54 §:s andra momentets första mening tillsätta en ny mening: 

"Byggande får inte anvisas till ett område, som är i fara för översvämning eller 

som till sin jordmån är olämplig för ändamålet. " 

Samtidigt borde man utvidga de befogenheter att utfärda förordningar som nämns i 

116 §:s ovannämnda tredje moment och skriva momentet enligt följande (tillägget 

med fet stil): 

"Bestämmelser om översvämningsrisken och avståndet från byggnaden till 

mark som ägs eller innehas av någon annan utanför detaljplaneområdet och till en 

byggnad där utfärdas genom förordning." 

Till lagens 141 § borde ett nytt 2 moment tillsättas enligt följande: 

"Om byggnaden enligt den i 1 momentet avsedda tillståndsbestämmelsen får 

placeras på ett område med översvämningsrisk, måste 

byggnadstillståndsmyndigheten se till att uppgiften om detta förs in i 

fastighetsdatasystemet." 

Till markanvändnings- och byggförordningen (895/1999) borde på ett lämpligt 

ställe tillsättas följande nya paragraf: 

"Vid bedömningen av byggplatsens lämplighet skall beaktas att den risk för 

översvämning som nämns i markanvändnings- och bygglagens 54 § 2 moment och

108 

116 § 2 moment betyder att översvämningen kan nå sådana konstruktioner i 

byggnaden som kan skadas av vatten i medeltal en gång på hundra år. För 

särskilt viktiga objekt som är farliga för miljön måste detta krav vara striktare 

enligt prövning. För fastställandet av översvämningsfaran ansvarar den regionala 

miljöcentralen som man vid behov skall be om utlåtande om byggnadsplatsens 

lämplighet. Byggplatsen anses emellertid vara lämplig för byggande, om den eller 

byggnaden skyddas mot översvämningsskador på ett ändamålsenligt sätt" 

I motiveringsdelen till förordningsändringen borde man bland annat konstatera att 

Finlands miljöcentral som en forsknings- och utvecklingscentral för vattenärenden 

borde säkerställa med handledning att man i definierandet av översvämningens 

återkomstintervall använder de bästa och enhetliga tillvägagångssätten och att också 

de förändrade förhållandena tas i beaktande på ett ändamålsenligt sätt. 

Dessutom borde följande tillägg med fet stil göras i markanvändnings- och 

byggförordningens 49 § 2 moment: 

"Till ansökan om bygglov skall fogas behövlig utredning om byggplatsens 

grundläggnings- och grundbottenförhållanden och vid behov om byggplatsens 

hygieniska förhållanden och höjdläge och om beaktande av risken för 

översvämning, ras eller jordskred samt det grundläggningssätt som dessa förutsätter 

och om andra behövliga åtgärder."

BILAGA 5 

109 

ATT AVGE ETT UTLÅTANDE OM BYGGNADENS 

PLACERING I FÖRHÅLLANDE TILL VATTENDRAGET 

I en regional miljöcentrals utlåtande om en enskild byggplats kan användas samma 

metoder som i utarbetandet av rekommendationerna om de lägsta bygghöjderna 

(bilaga 6). Regionala miljöcentraler måste bedöma den lägsta bygghöjden även i de 

fall där det inte finns tillgång till tillräckliga hydrologiska observationer och 

terränguppgifter. I bedömningen och utlåtandet måste beaktas: 

• En ungefärlig bedömning kan även göras med hjälp av enskilda vattenståndsoch 

vattenföringsuppgifter som mätts under översvämningar, om det inga andra 

uppgifter finns. 

• Om det finns tillräckligt goda observationer från älven ovanom och nedanom 

det objekt som skall bedömas och det inte finns en forssträcka mellan 

observationsplatserna, kan bygghöjden fastställas genom interpolation mellan 

observationerna. I denna bedömning är det till hjälp om man har mätt flodens 

längdsnitt i vilken högvattenstånden har utmärkts. 

• Om det inte finns bättre och tillförlitligare uppgifter, skall man använda till 

exempel uppgifter som anskaffats genom att intervjua den lokala befolkningen 

om de högsta observerade vattenstånden. Dessa uppgifter måste vara 

dokumenterade eller annars relativt säkra och i harmoni med 

• 

miljömyndighetens allmänna uppgifter. Formuleringen av utlåtandet måste då 

övervägas noggrant. 

Om man på grund av bristen på observationer inte kan fastställa det 

högvattenflöde som behövs för beräkningen eller bestämningen av 

• 

högvattenståndet pålitligt statistiskt, kan man använda Finlands miljöcentrals 

vattendragsmodellsystem i fastställandet av vattenföringen. 

Om byggplatsen befinner sig bakom en högvattenregleringskonstruktion, till 

exempel bakom en damm, kan man vanligen konstatera att platsen inte lämpar 

sig för byggande. Om byggandet inte är till förfång för 

• 

högvattenregleringskonstruktionerna, bygghöjden är tillräcklig och det inte 

finns risk för ras-, stabilitets- eller annan risk och även andra förutsättningar för 

byggandet uppfylls, kommer tillåtande av byggande övervägas från fall till fall. 

Utlåtanden har i allmänhet getts i formen: Det högsta en gång på 100 år 

återkommande högvattenstånd som observerats på plats A är cirka N60 + x 

meter. Detta innebär att de konstruktioner som tar skada av vatten måste 

placeras ovanför höjden N60 + y meter. 

• Om det i närheten av byggplatsen har förekommit ras eller skred, är det bra att 

nämna dem i utlåtandet och rekommendera utredandet av strandbrantens 

stabilitet. Huvudregeln är att den som åtar sig ett byggnadsprojekt ansvarar för 

beaktandet av ras och skred och utredandet av faran för det. 

• I utlåtandet skall man konstatera om byggplatsen är byggnadsduglig på det sätt 

som avses i markanvändnings- och bygglagens 116 §. 

• I utlåtandet är det bra att nämna om andra förutsättningar för byggande har 

utretts i samband med utlåtandet eller inte. En regional miljöcentral ansvarar

110 

för fastställandet av översvämningsfaran. För den slutliga bedömningen av 

andra faktorer och byggnadsdugligheten ansvarar den som beviljar tillståndet.

111 

BILAGA 6 

UTARBETANDET AV REKOMMENDATIONER OM DE 

LÄGSTA BYGGHÖJDERNA FÖR FLODSYSTEM 

Bedömningsmetoder och behövliga uppgifter 

De lägsta bygghöjderna i flodsystem kan bestämmas antingen enbart på basis av 

hydrologiska observationer eller genom att använda hydrologiska observationer och 

strömningsmodeller. När man använder strömningsmodeller behöver man älvens 

tvärsnittsuppgifter och tillräckligt med hydrologiska observationer för kalibrering av 

modellen. Om det inte finns tvärsnittsuppgifter från det ifrågavarande området är det 

dyrt att mäta dem enbart för att fastställa bygghöjden. Om de lägsta bygghöjderna 

måste fastställas för en lång älvsträcka, är det i alla fall bra att använda en 

strömningsmodell som hjälp. 

Med hjälp av strömningsmodeller kan man fastställa hur de konstruktioner, t.ex. 

broar och vägbankar, som begränsar strömningen inverkar på högvattenstånd, men i 

enklare metoder är det besvärligt att ta dem i beaktande. Det finns ändå orsak att 

noggrannare utreda användningen av enkla metoder. 

Bedömning av de lägsta bygghöjderna med hjälp av observationer 

För beräkningen av de lägsta bygghöjderna enbart på basis av observationer kan 

användas följande metoder: 

1. Bedömning med hjälp av regelbundna vattenstånds- och 

vattenföringsmätningar (de exaktaste uppgifterna, men sällan tillgängliga på 

de områden för vilka bygghöjden borde bestämmas). 

2. Om det inte finns hydrologiska uppgifter, måste man börja samla 

hydrologiska observationer. Bedömning kan utföras med hjälp av 

vattenstånds- och vattenföringsuppgifter. För att skaffa dessa uppgifter startas 

en separat mätningsperiod vid objektet. Från fall till fall måste man avgöra 

vad som är en tillräckligt lång observationsserie för anskaffning av pålitlig 

information. I flodsystem behövs för kalibrering och kontroll av 

strömningsmodellen förutom högvattenstånden även observationer om 

vattenstånd vid små vattenföringar. 

Bedömning av de lägsta bygghöjderna med hjälp av strömningsmodellen 

Ifall de lägsta bygghöjderna måste bedömas för en lång älvsträcka eller ifall det finns 

färdiga tvärsnittsuppgifter från det ifrågavarande området, är det bra att kalkylera de 

lägsta bygghöjderna med hjälp av en strömningsmodell. Den vattenföring som 

används i observationen måste kalkyleras statistiskt med hjälp av avrinningsområdets 

egna eller ett referensvattendrags observationer eller med hjälp av 

vattendragsmodeller. 

Behövliga startuppgifter är: 

• tvärsnittsuppgifter om flodbädden och översvämningsområdet, 

• vattenföringsuppgifter om den översvämning som skall beräknas (statistisk 

vattendragsmodell/statistiskt referensvattendrag), 

• höjduppgifter för vägar eller invallningar som eventuellt begränsar 

strömningen och

112 

• vattenstånds- och vattenföringsobservationer för kalibrering av 

strömningsmodellen. 

Avståndet mellan de tvärsnitt som behövs i modelleringen beror på det objekt som 

skall modelleras. Om det i flodens topografi finns många förändringar, behövs 

tvärsnitten tätare, till exempel med 50–100 meters mellanrum. Om det finns få 

förändringar i flodbädden, kan ett längre tvärsnittsmellanrum användas, till exempel 

200–1000 m. Tvärsnittsuppgifter måste finnas från en så lång sträcka att det finns en 

pålitlig vattenståndsobservation nedströms eller en avbördningskurva som kan 

användas som strömningsmodellens nedre randvillkor. Översvämningsområdenas 

topografi tas med i tvärsnitten. En egentlig exakt höjdmodell om 

översvämningsområdet behövs nödvändigtvis inte. De måste emellertid finnas exakta 

höjduppgifter om vägar och invallningar som begränsar strömningen. 

Strömningsmodellen kalibreras enligt de konstaterade vattenförings- och 

vattenståndsuppgifterna. Det är bra att ha uppgifter om vattenstånd både vid litet 

flöde och vid högvattenflöde. Kalibrering är nödvändigt för kalkyleringen av 

pålitliga högvattenstånd. 

Det högvattenflöde som används i granskningen, till exempel HQ 1/100, kalkyleras 

statistiskt eller med hjälp av vattendragsmodellen. Med hjälp av den kalibrerade 

strömningsmodellen kan man kalkylera vattenståndet vid tvärsnitten. Om det finns en 

numerisk höjdmodell av det område som skall bedömas, kan 

översvämningsområdena printas på en karta. Utarbetandet av höjdmodeller är 

emellertid dyrt och enbart för kalkyleringen av bygghöjderna lönar det sig troligen 

inte att utarbeta höjdmodeller. Översvämningskartan är till hjälp som allmän 

information, d.v.s. man ser var det flödar, och en sådan karta är informativ i 

upplysning och information. 

Utförandet av själva kalkyleringarna är inte dyrt, men anskaffningen av 

utgångsuppgifterna är ofta dyrt. 

Beaktansvärt 

Om mindre vattendrag finns det vanligen få observationer och 

strömningsförhållandena är beroende på vegetationen och andra faktorer som orsakar 

uppdämdhet i fåran, varför man måste få praktiska observationsuppgifter, eftersom 

kalkylering är så gott som omöjligt i sådana situationer. 

De högvattenstånd som orsakas av isproppar måste beaktas vid kalkyleringen av de 

lägsta bygghöjderna på sådana älvsträckor där man vet att isproppar förekommit. I 

allmänhet kan detta göras genom att använda observationer om högvattenstånd som 

orsakats av isproppar. Om man vet att det på platsen förekommit isproppar, men 

uppgifter om de vattenstånd som de orsakat inte är tillgängliga, kan man i 

kalkyleringen av de vattenstånd som isproppar orsakat utnyttja en lämplig numerisk 

modell (till exempel HEC-RAS).

113 

BILAGA 7 

FLODSYSTEM I VILKA DET OFTA FÖREKOMMER ÖVER- 

SVÄMNINGSSKADOR SOM ORSAKATS AV KRAVIS OCH 

ISPROPPAR 

Kravisen orsakar skador: 

• Kymmene älv 

• Kumo älv 

• Esse älv 

• Kalajoki älv 

• Kostonjoki 

• Ijo älv 

Isproppar orsakar skador vid islossningen: 

• Påmark älv 

• Sastmola älv 

• Uskela å 

• Loimijoki 

• Kyro älv 

• Lestijoki 

• Perhojoki 


• Vääräjoki 

• Malisjoki 

• Pyhäjoki 

• Ijo älv 

• Kuivajoki 

• Kivijoki 

• Simojoki 

• Viantienjoki 

• Kemi älv 

• Akkunusjoki 

• Ounasjoki 

• Muonio älv 

• Oulankajoki 

• Torne älv 

• Ivalo älv 

• Tana älv.

BILAGA 8 

114 

TIDTABELL FÖR KONTROLL AV HYDROLOGISKA 

DIMENSIONERANDE TILLFLÖDEN 

Eftersom dammsäkerhetskalkylerna kräver mycket kalkyleringskapacitet, väljs först 

nya vattendrag som har det så kallade Linux-systemets modell. För varje objekt har 

man även uppgett den arbetsinsats som behövs för arbetet i månadsverken 

2003 

Nedre Kemi älv: nedanför Rovaniemi 1–2 mv 

Ule älv: Seitenoikea, (Pyhäkoski, Jylhämä), 3–4 mv 

Lappo älv: Hirvijärvi, Varpula, 1–2 mv 

Kumo älv: Harjavalta och Kolsi (om den nya modellen fås i användbart skick), 

3–4 mv 

2004 

Perho å: Patana, Venetjoki, 1–2 mv 

Vuoksen: Imatra, Palokki, Pamilo, 2–3 mv 

Aura å: Bassängen i S:t Marie, 0,5 mv 

Kalajoki: Hautaperä (en ny modell måste göras), 2–3 mv 

Kyro älv: Kyrkösjärvi, Pitkämö, Kalajärvi (en ny modell måste göras), 2–3 

mv 

2005 

Siikajoki: Uljua (en ny modell måste göras), 2–3 mv 

Ijo älv: Raasakka och Pahkakoski (en ny modell måste göras), 2–3 mv 

Kivilampi och Levälampi (en ny modell måste göras), 2 mv 

Aura å: Merttilä och Rasio, 1 mv 

Vanda å: Silvola, 0,5 mv

115 

BILAGA 9/1 

EXEMPEL PÅ GRUNDSAMMANSÄTTNINGEN I RÄDDNINGS- 

VÄSENDETS ORGANISATION VID EN STOR ÖVER- 

SVÄMNING 

Brandmästaren 

Verksamhetsfältets 

ledningsstab 

Fil 1 

Fil 2 

Fil 3 

Vatten 

räddning 

Hälsocentrals 

läkaren 

Avdelningar 

Vägförvaltningen 

Vattenförsörjningsverket 

Flygräddningschef 

HEKO 

1 

HEKO 

2 

HEKO 

3 

Beredskaps 

gruppens 

läkare 

FRK 

Polisen 

Bered- 

skapsgrupp 

Räddningschefen 

/ Brandchefen 

Hälso- 

myndigheten 

Polisens 

fältchef 

Polispatrull 

1 

Polispatrull 

2 

VAPEPA 

Psykolagets 

ledare 

Grupp 1 

Grupp 2 

Grupp 3 

Teknisk 

chef 

Miljömyndigheten 

från den regionala 

miljöcentralen 

Transportchef 

Transportgruppen 

1 

Transpor 

tgrupp 2 

Transpor 

tgrupp 3 

Röjningslagets 

ledare 

Grupp 1 

Grupp 2 

Grupp 3 

Ledningsgrupp 

PV-lagets ledare 

Grupp 1 

Grupp 2 

Grupp 3 

Social- 

myndigheten 

Allmänt 

underhåll 

direktör 

Provianteringsgrupp 

1 

Provianterings- 

grupp 2 

Provianteringsgrupp 

3 

Röjningslagets 

ledare 

Grupp 1 

Grupp 2 

Grupp 3

BILAGA 9/2 

116 

ETT EXEMPEL PÅ GRUNDSAMMANSÄTTNINGEN I 

RÄDDNINGSVÄSENDETS ORGANISATION VID EN STOR 

ÖVERSVÄMNING

117 

BILAGA 10 

MINNESLISTA ÖVER ÄRENDEN SOM ÖVERSVÄMNINGS- 

SKYDDETS VERKSAMHETSPLAN BORDE INNEHÅLLA 

• beskrivning av vattendraget: 

karta över vattenområde av vilket framgår de viktigaste 

konstruktionernas och vattendragsprojektens läge 

hydrologiska uppgifter (observationsnätverk, vattenföringar, 

vattenstånd, nederbörd, snöns vattenvärde) 

möjligheter att prognostisera översvämningar 

älvens längdsnitt 

avbördningskurvor 

• vattendragsprojekt: 

vattenlagsenliga tillstånd och deras viktigaste tillståndsvillkor, 

avtal 

regleringsgränser 

uppgifter om målsättningarna i konstruktionernas användning 

bruksanvisningar 

• möjligheterna till förebyggandet av översvämningar: 

strategisk anvisning om i vilken ordning olika konstruktioner skall 

användas 

anvisning om vad man bör göra i specialsituationer 

möjligheterna till dispenser i enlighet med vattenlagen 

(vattenlagen 12:19) 

tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner 

• översvämningsskadeområden, uppgifter om riskobjekt och deras läge (till 

exempel lagren för skadliga ämnen, vattenverk, avloppsreningsverk, 

industrianläggningar och avstjälpningsplatser), översvämningsskadekurvor 

och bedömning av översvämningsskador 

• verkställande av översvämningsskyddsåtgärder: 

förfaranden och ansvar 

myndigheternas uppgiftsfördelning 

principer för grundandet av ledningsgruppen 

• centrala ansvariga personer (bland annat regionala miljöcentralen, 

räddningsmyndigheter, polisen och sjukhuset) och deras kontaktuppgifter 

• information. 

Planernas innehåll kan variera enligt vattendrag och behov.

BILAGA 11 

118 

VATTENDRAG FÖR VILKA SKALL UTARBETAS VERK- 

SAMHETSPLANER FÖR ÖVERSVÄMNINGSSKYDD 

Listan baserar sig på regionala miljöcentralers svar. 

Nylands miljöcentral 

• Vanda å 

• Svartån 

• Borgå å 

Sydöstra Finlands miljöcentral 

• Vuoksens komplettering. 

Södra Savolax miljöcentral 

• Saimens uppdatering 

• Mäntyharjustråtens uppdatering. 

Västra Finlands miljöcentral 

• Perho å 

• Närpes å 

• Kyro älv 

• Lappo älv 

• Esse älv 

Norra Österbottens miljöcentral 

• Kalajokis uppdatering 

• Siikajoki 

• Pyhäjoki. 

Kajanalands miljöcentral 

• Översyn av samarbetsmodellen i reglerade vattendrag (inklusive analysering av 

dammsäkerhetsfrågor) 

• Lammasjärvi. 

Lapplands miljöcentral 

• Torne - Muonio älv 

• Ivalo älv 

• Simojoki.

119 

BILAGA 12 

REKOMMENDATION FÖR ANSVARSFÖRDELNING MELLAN DEN 

REGIONALA MILJÖCENTRALEN OCH RÄDDNINGS- 

MYNDIGHETEN I UPPGIFTER SOM HÖR IHOP MED 

ÖVERSVÄMNINGSSKYDD PÅ BASIS AV LAGSTIFTNINGEN OCH 

DET NUVARANDE TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET 

Uppgifter för vilka den regionala miljöcentralen 

ansvarar 

Myndighetsuppgifter: 

hydrologisk uppföljning (till exempel vattenföring, 

nederbörd, snömängd, istjocklek, snösmältning ) 

användning av vattendragsmodeller och utarbetande av 

översvämningsprognoser 

expertuppgifter i vattendragsärenden, i det strategiska 

genomförandet av översvämningsskyddet och mark- 

och vattenbyggnaden 

utförande av förebyggande åtgärder (till exempel 

issågning, sandning, förhandssprängningar) 

förebyggande av ispropparnas uppkomst och lossning 

av isproppar med grävmaskin till exempel 

broöppningar och flaskhalsar 

sprängning av isproppar och svällar (lagring och 

transport av sprängämnen och utförande av 

sprängningsarbeten) 

byggande av temporära vallar och dammar för att styra 

vatten 

styrande av vatten till tillfälliga områden och fåror 

övervakning, reparation och stärkande i plötsliga 

nödfall av högvattenregleringskonstruktioner (till 

exempel dammar och vallar) som är i privat ägo (till 

exempel regleringsbolag) 

övervakning av regleringarnas skötsel 

direktivgivning för och uppföljning av 

undantagsavtappningar 

sökning av vattenlagsenliga tillstånd hos 

miljötillståndsverket (vattenlagen 12:19.1, jord- och 

skogbruksministeriets samtycke) eller rådgivning i 

sökning av undantagstillstånd, bistånd, bedömning av 

konsekvenser samt utlåtanden (vattenlagen 12:19.3) 

begäran om handräckning 

Tillståndsinnehavarens uppgifter: 

skötsel av regleringar 

uppföljning, reparation och vid behov stärkande av 

högvattenregleringskonstruktioner (bland annat 

dammar och invallningar) 

användning av högvattenregleringskonstruktioner (t.ex. 

dammar, översvämningsluckor, pumpstationer) 

avbrytning av vallar och släppande av vatten till 

invallade områden 

sökning av vattenlagsenliga tillstånd hos 

miljötillståndsverket (vattenlagen 12:19.1, jord- och 

skogsbruksministeriets samtycke) 

Information 

Uppgifter för vilka räddningsmyndigheten 

ansvarar 

räddnings- och befolkningsskyddssektorns 

expertuppgifter 

situationens allmänna ledning om myndigheter från 

flera sektorer deltar i räddningsverksamheten 

räddningsverksamheten; åtgärder som skall snabbt 

vidtas vid en olycka eller en hotande olycka för att 

skydda och rädda människor, egendom och miljön 

samt för att begränsa skadorna och lindra följderna 

befolkningsskyddet; skyddet av människor och 

egendom samt räddningsverksamheten i de 

undantagsförhållanden som avses i beredskapslagens 

(1080/1991) 2 § och lagens om försvarstillstånd 

(1083/1991) 1 § samt beredandet för dem. 

fältutredningarna om hotfulla situationer som anmälts 

och varnandet för farliga situationer 

evakuering 

användning och lagring av temporära 

flödesskyddskonstruktioner (till exempel 

översvämningsväggar, sandsäckar) 

byggande av temporära vallar och dammar till 

exempel för att skydda en byggnad eller annat viktigt 

objekt 

förordnande om åtgärder som 

privat egendom till exempel avbrytning av vägar eller 

vallar, om dessa dämmar av vatten och orsakar 

olägenhet 

begäran om handräckning 

information

BILAGA 13 

120 

ETT EXEMPEL PÅ EN REGIONAL MILJÖCENTRALS ÖVER- 

SVÄMNINGSSKYDDSORGANISATION 

(MÅNGA ÖVERSVÄMNINGSSKYDDSUPPGIFTER) 

TULVANTORJUNTA- 

ORGANISAATIO 

tuotantopäällikkö 

Reino Enbuske 

puh. 0400 298 164 

(08) 315 8332 (työ) 

(08) 338 345 (koti) 

1. varalla 

rakennuttajainsinööri 

Jouni Viinikkala 

Puh. 040 510 2798 

(08) 315 8322 (työ) 

040 511 0900 (koti) 

2. varalla 

työmaapäällikkö 

Jukka Rinne 

Puh. 0400 284 133 

(08) 382 030 (työ) 

(08) 512 598 (koti) 

SÄÄNNÖSTELYJEN OHJAUS 

JA TULVAENNUSTEET 

Eero Nuortimo 040 535 5839 

(Oulu) (08) 315 8326 

Heikki Savolainen040 572 7717 

(Kokkola) (06) 367 6374 

KALA- JA PYHÄJOEN VESISTÖT 

Teijo Jaakonaho 0400 363 033 

Jukka Vanhanen 0400 283 628 

Juha Kursula 0400 283 627 

Heikki Kononen 040 512 3033 

Pohjois-Pohjanmaan ympäristökeskuksen 

tulvantorjuntaorganisaatio ja vastuualueet 

Pohjois-Pohjanmaan ympäristökeskus 

Isokatu 9, 90100 OULU 

puh. (08) 315 8300 

Kokkolan toimisto 

Torikatu 40 B, 67100 KOKKOLA 

puh. (06) 367 6397 

Kuivaniemi 

Ii 

Yli-Ii 

Pudasjärvi 

Haukipudas 

Kiiminki 

Hailuoto 

OULU 

Ylikiiminki 

Oulunsalo 

Siikajoki 

Kempele 

Muhos 

Utajärvi 

Lumijoki 

Tyrnävä 

Pattijoki Liminka 

RAAHE Ruukki 

Pyhäjoki 

Vihanti Rantsila 

Merijärvi 

Kalajoki OULAINEN 

Kestilä 

Pulkkila 

Alavieska 

Piippola 

HAAPAVESI 

YLIVIESKA 

Pyhäntä 

NIVALA Kärsämäki 

Sievi 

Reisjärvi 

HAAPAJÄRVI 

PYHÄJÄRVI 

Taivalkoski 

KUUSAMO 

Vastuualueen raja 

(tulvantorjunta) 

Yhteistoiminta-alueen raja 

(pelastustoimi) 

Työmaatoimisto 

Hätäkeskus: Oulu (08) 5584 8724, Jokilaaksojen, Ylivieska (08) 411 7600 

Yleinen hätänumero 112 

SIIKAJOEN, LAKEUDEN JA 

OULUJOEN VESISTÖT 

Jukka Rinne 0400 284 133 

Timo Karjalainen 040 766 0574 

Seppo Kauppi 0400 266 520 

Veijo Bildo 0400 231 970 

KIIMINKI-, II-, OLHAVA-, JA KUIVA- 

JOEN JA KUUSAMON VESISTÖT 

Onni Kuurlunti 0400 383 013 

Juhani Kortelainen 0400 191 658 

Esa Moilanen 0400 280 802 

Auvo Hekkala 0400 183 054 

11.2.2003 

SÄÄNNÖSTELYJEN JA 

VESIRAKENTEIDEN 

KÄYTTÖTEHTÄVÄT 

kunnossapitopäällikkö 

Jorma Vääräniemi 

Puh. 0400 262 831 

(06) 367 6381 (työ) 

(06) 822 4230 (koti) 

PATOTURVALLISUUSTARKKAILU 

JA KUNNOSSAPITOTYÖT 

Raimo Kallio 0400 218 717 

Arto Koivuaho 0400 363 036 

Taavi Kuki 0400 363 034 

Jouko Ylikauppila 0400 340 106 

PELASTUSTOIMI 

ALUEPALOPÄÄLLIKÖT 

Kuusamo 0400 306 368 

Oulu (08) 5584 8600 

Raahe 044 439 5640 

Ylivieska 044 429 4170 

Haapajärvi 0400 582 724

121 

BILAGA 14 

ETT EXEMPEL PÅ EN REGIONAL MILJÖCENTRALS ÖVER- 

SVÄMNINGSSKYDDSORGANISATION 

(FÅ ÖVERSVÄMNINGSSKYDDSUPPGIFTER) 

Sydvästra Finland 

Miljöcentralens direktör 

och miljöteknikavdelningens chef 

Ansvarspersonen för byggruppen 

och 1:a vikarie 

Vattendragsgruppens ansvariga person 

och 1:a vikarie 

Allmän ledning 

Operativ ledning: 

− ledning av sprängning av sörje- 

och svällisproppar i samarbete med 

räddningsmyndigheter och 

kommuner 

− eventuella skyddskonstruktioner 

− information 

Operativ ledning: 

− regleringar av vattendrag, i 

samarbete med 

vattenbyggnadskonstruktionernas 

ägare och kommuner 

− undantagstillstånd i enlighet med 

vattenlagen 

− hydrologiska observationer och 

översvämningsprognoser 

− information 

Inspektör Skötseln av statens regleringar 

Arbetsledare Förebyggande åtgärder mot och 

sprängningar av sörje- och svällisproppar 

Äldre byggmästare Övriga praktiska 

översvämningsskyddsåtgärder 

tillsammans med 

räddningsmyndigheterna 

Mätningstekniker Fältmätningar

BILAGA 15 

122 

REGIONALA MILJÖCENTRALERS PRELIMINÄRA TANKAR 

OM BEHOV OCH ANVÄNDNING AV OCH TILL- 

VÄGAGÅNGSSÄTT MED TILLFÄLLIGA HÖGVATTEN- 

REGLERINGSKONSTRUKTIONER 

Tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner skulle behövas närmast i flodsystem i 

vilka vattenståndet kan höjas mycket snabbt. Vid isproppsöversvämningar höjs 

vattenståndet så snabbt att man vanligen inte hinner använda tillfälliga 

konstruktioner. Vid insjöstränder stiger översvämningen långsammare, varför 

översvämningsskador för speciellt värdefulla objekt kan där förebyggas med till 

exempel undantagstappningar i enlighet med vattenlagen eller med jordvallar. 

I anslutning till brandkåren eller områdets räddningsväsen borde grundas lager för 

tillfällig översvämningsskyddsutrustning på två eller tre ställen på olika håll i 

Finland. I lagren skulle samlas till exempel 300 meter översvämningsvägg, tomma 

sandsäckar, pumpar, lätta båtar och annan utrustning. I dessa lager kan enligt 

prövning även samlas annan utrustning för översvämningsskydd. 

Tillfälliga översvämningsskyddskonstruktioner och -utrustning borde snabbt kunna 

användas i en översvämningssituation, vilket förutsätter jourhavande personal. Å 

andra sidan kan utrustningen flyttas relativt snabbt till exempel med långtradare. 

Eftersom brandverk har fortgående jour och de är också ansvariga för den 

räddningsuppgift som också kan komma i fråga i en sådan översvämningssituation 

och eftersom brandverket redan nu har till exempel pumputrustning, vore det 

naturligt att sådan utrustning fanns i anslutning till brandverket. 

Om användning av översvämningsskyddsutrustningen kommer man överens om till 

exempel så att räddningsmyndigheten ansvarar för arbetsberedskapen försvarsmakten 

för biträdande personresurser för användning av utrustning och den regionala 

miljöcentralen för styrningen av översvämningsskyddets verkställande. Det borde 

hållas övningar i användning av utrustningen och man borde på förhand komma 

överens om utrustningens snabba förflyttning till översvämningsskyddsobjektet till 

exempel med långtradare. 

På alla sådana områden där faran för översvämning är stor, borde även myndigheter 

emellan överenskommas om beredskap för tillverkning av sandsäckar och reservera 

behövliga apparater och förnödenheter. Vissa industrianläggningar som är belägna i 

områden där det råder fara för översvämning, har egna planer och egen utrustning för 

översvämningar. Även räddningsmyndigheterna har pumpar, båtar och annat material 

i händelse av översvämningar. 

På de regionala miljöcentralerna borde man på förhand namnge de personer som är 

insatta i användningen av sådana tillfälliga flödesskyddskonstruktioner.

123 

Projektplan för projektet ’Björneborgs översvämningar’ 

1. PROJEKTETS BAKGRUND 

BILAGA 16 

Kumo älv är känd för sina nyckfulla och förödande översvämningar. Under de 

senaste årtiondena har svåra översvämningar inträffat i Björneborgs stads område 

bland annat under åren 1951 samt senhösten 1974 och i början av år 1975. Det har 

funnits flera hotande översvämningssituationer bland annat i slutet av 1970-talet och 

i början av1980-talet. På Björneborgs översvämningssituation inverkar vid sidan om 

Kumo älvs vattenföring även eventuell dämning på grund av is och kravis samt 

havsvattenståndet (Kokemäenjoen vesistön tulvatorjunnan toimintasuunnitelma 

1999). Islossningsöversvämningarnas sannolikhet minskade betydligt på grund av de 

muddringar som verkställdes på 1950-talet nedanför Luotsinmäki. 

Vattenståndet i sjöarna i Kumo älvs vattendrag har observerats redan från 1860-talet 

(Näsijärvi, Iso-Tarjanne). Året 1899 var ett mycket ödesdigert storöversvämningsår, 

och totalskadorna i både Kumo, Kymmene älvs och Vuoksens vattendrag var 

exceptionellt stora. I Finlands insjöområden har man uppskattat att detta 

översvämningsår motsvarar en översvämning som återkommer i medeltal en gång på 

250 år eller till och med ännu mera sällan. Detta statistiska nyckeltal kan även 

beskrivas med sannolikhet, till exempel med att sannolikheten för en sådan 

översvämning under de nästa 50 åren är 18 procent (Utredning om 

storöversvämningar 2000). 

Vid Kumo älv har man i Björneborgs område genomfört omfattande 

vattendragsprojekt under förra århundradet. Projekten har genomförts i samarbete 

med vattenmyndigheterna och staden. Flodrensning har gjorts sedan 1940-talet 

sammanlagt 4 gånger. Från älven har muddrats sammanlagt ca 1 miljon m 3 

jordämnen som strömningen har hämtat med sig. Fördämda och med hjälp av 

pumpverk torkade områden finns bland annat i Norra Björneborg, Väinölä och 

Kalaholma. I dessa översvämningsskyddade områden bor för närvarande cirka 15 

000 människor. Alla högvattenregleringsdammars sammanlagda längd i Björneborgs 

område är 20 kilometer. 

Majoriteten av invallningarna har gjorts under 1950–1970-talen. En del av 

invallningarna, som ursprungligen har gjorts för lantbrukets 

högvattenregleringsbehov, fungerar nuförtiden även som skydd för bosättningen. 

Fördämningarnas dimensionering för högvattenreglering är dock i allmänhet rätt så 

liten och motsvarar en översvämning som återkommer en gång på 20–50 år. I 

fördämningarna har även skett sänkning. Detta innebär att högvattenståndet stiger

124 

över fördämningarnas krön vid sällsyntare och större översvämningar än detta och att 

översvämningsområdet i Björneborgs område är påfallande vidsträckt. 

Vid en stor översvämning (HW 1/250) måste från Björneborgs stads område 

evakueras över 15 000 invånare, och skadorna för fastigheter och industrin är stora. 

Sannolikt måste man även avbryta distributionen av elektricitet och hushållsvatten. I 

Finlands miljöcentrals Utredning om Storöversvämningar har man uppskattat att en 

dylik situation orsakar skador på cirka 45 miljoner euro inom Björneborgs stad 

område. 

År 2002 påbörjades förhandlingar mellan Björneborgs stad och Sydvästra Finlands 

miljöcentral om beredskapsåtgärder i händelse av översvämningar. I förhandlingarna 

har det konstaterats vara nödvändigt att starta ett samarbetsprojekt, inom ramen för 

vilket man effektiverar beredskapen för bekämpning av översvämningar och 

förebyggandet av skador. Björneborgs stad har ställt skyddet mot översvämningar 

som ett av sina viktigaste planeringsområden år 2003. 

2. PROJEKTETS MÅLSÄTTNINGAR 

Projektets målsättning är att se över högvattenregleringsvallarnas nuvarande 

dimensionering, utarbeta ett förslag för de åtgärder som behövs för att förbättra 

högvattenregleringen samt utarbeta en separat beredskapsplan för en 

storöversvämningssituation i Björneborgområdet i anslutning till 

förberedelseplaneringen. Utarbetandet av dessa planer förutsätter en översyn av 

tvärsnittsuppgifterna om Kumo älvs nedre del, utredandet av de nuvarande 

högvattenregleringskonstruktionerna samt utarbetandet av en strömningsmodell och 

översvämningskartor om älven. Björneborgs översvämningskartor görs för 

översvämningar som återkommer en gång på 50, 100 och 250 år. Den egentliga 

tekniska projektplanen om fördämningar och pumpverk görs som ett separat projekt 

med konsultarbete. 

För att förbättra möjligheterna av att bekämpa svällis- och kravisöversvämningar 

utarbetar man en flodismodell för Kumo älvs nedre del. Med modellen kan simuleras 

tillfrysning, bildning av kravis samt vattenståndet under olika klimat- och 

väderleksförhållanden. Målsättningen är att utreda de åtgärder med vilka man kunde 

minska bildningen av skadlig svällis och främja isbeläggningens tillväxt i Kumo älv. 

Sådana åtgärder kunde vara bland annat användning av islänsor och reglering av 

flodens vattenföring under isläggningen. 

3. PROJEKTETS GENOMFÖRANDE 

I projektets begynnelseskede kontrolleras högvattenregleringsplaneringens 

startuppgifter bland annat med strömnings- och tvärsnittsmätningar, 

frekvensanalyser, historieutredningar och i slutskedet med hydrologiska 

kalkyleringar och översvämningssimuleringar. De på detta sätt erhållna 

dimensionerande högvattenstånd (översvämningar som återkommer en gång 

påhundra år och en gång på 250 år) och andra kalkyleringsuppgifter används som 

grund för projektets huvudprodukter högvattenregleringsplanen för Kumo älvs utlopp 

och en separat beredskapsplan för storöversvämning och de åtgärder som dessa 

kräver. I projektet undersöks även högvattenregleringskonstruktionernas skick och de 

behövliga reparationsåtgärderna bedöms.

125 

För projektet har valts en styrningsgrupp till vilken hör överingenjör Markku 

Maunula från jord- och skogsbruksministeriet, vattendragsingenjör Olli Madekivi 

och äldre ingenjör Timo Haapio från Sydvästra Finlands miljöcentral, 

utvecklingsingenjör Mikko Huokuna från Finlands miljöcentral samt direktör Erkki 

Rajala och planeringsingenjör Pekka Salminen från Björneborgs stads tekniska 

servicecentral. Gruppen kompletterar sin expertis enligt ämnesområde med såväl 

vatten- och miljömyndigheternas som räddnings-, bygglovs-, planläggnings- och 

andra myndigheters experter. 

4. DELREDOGÖRELSER OCH –UNDERSÖKNINGAR 

Översyn av vallningarnas kondition och dimensionering 

(Björneborgs stad) 

1–3/2003 

Uppdatering av det digitala kartmaterialet, preciseringar bl.a. 

angående vallarna (Björneborgs stad) 

1–6/2003 

Lodning och tvärsnittsmätningar i Kumo älv (Björneborgs stad, 

SyFMC och SYKE) 

4–6/2003 

Samling och sammandrag av vattenförings- och 

översvämningsuppgifter (Björneborgs stad och SyFMC) 

4–6/2003 

Kalibrering och översvämningskalkyl för Kumo älvs 

strömningsmodell (SYKE) 

6–11/2003 

Kartläggning av tillfrysning och observation av vattenstånd i 11–12/2002 

Kumo älv (Björneborgs stad) 

11–12/2003 

Kalibrering av älvismodellen och simulering av tillfrysningen 

(SYKE) 

11/2003–5/2004 

Hydrologisk frekvensanalys (SYKE) 3–6/2003 

Framställning av översvämningsanimation (SYKE) 10/2003–1/2004 

SyFMC = Sydvästra Finlands miljöcentral, 

SYKE = Finlands miljöcentral 

5. PLANER 

Utarbetande av översvämningskartor, HW 1/50, HW 1/100 och 

HW 1/250 (Björneborgs stad och SYKE) 

Bedömning av översvämningsskador vid olika 

översvämningssituationer (Björneborgs stad) 

Kontroll av invallningarnas dimensionering och 

åtgärdsrekommendationer (Björneborgs stad, SyFMC och SYKE) 

Andra åtgärdsrekommendationer för förebyggande av 

översvämning 

Beredskapsplan för en storöversvämningssituation i Björneborg 

(Björneborgs stad och SyFMC) 

Åtgärdsrekommendationer för bekämpning av 

kravisöversvämningar 

10–12/2003 

11–12/2003 

9–12/2003 

6–12/2003 

1–2/2004 

5–6/2004

FORTSATTA ÅTGÄRDER: 

126 

Byggnadsplan för Björneborgs fördämningars förbättringsåtgärder 

(Björneborgs stad) 

1–8/2004 

Fördämningarnas förbättringsåtgärder (Björneborgs stad) 8/2004 – 

6. PROJEKTETS KOSTNADER OCH FINANSIERING 

Varje organisation betalar sitt eget arbete och därtill anknutna små tilläggskostnader. 

Om större utgiftsposter kommer man överens på styrgruppens möte separat före 

påbörjandet av ifrågavarande arbete. Kostnadsberäkningen finns som bilaga till 

denna projektplan.

BILAGA 17 

127 

BRISTER I REALTIDSUPPGIFTER OM VATTENSTÅND OCH 

VATTENFÖRING UR VATTENDRAGSMODELLSYSTEMETS 

STÅNDPUNKT 

Intill har räknats upp de platser vilkas vattenstånds- (W) och 

vattenföringsobservationer (Q) borde fås med högst ett dygns fördröjning. För 

närvarande tar det flera dagar eller till och med veckor att få observationer från dessa 

ställen. Vattenföringsobservationen från sjöarna är viktig, om sjön regleras och 

vattenföringen inte bestäms enbart på basis av vattenståndet. 

Jänisjoki 

• Loitimo; W och Q; snabbt gränsvattendrag, dagliga värden behövs. 

Vuoksens vattendrag 

• Maavesi (0409950, 0409800); 1 mån. försenad 

• Sysmäjärvi,W (0409910); 1 mån. försenad 

• Höytiäinen; W och Q 

• Pyhäjärvi; W och Q 

• Sorsavesi; under 1 mån. försenad. 

Nilsiästråten 

• Alla reglerade W och Q kommer under översvämningstiden nästan i realtid, 

annars inte: 

− Vuotjärvi W + Karjalankoski Q, 

− Syväri W +Lastukoski Q, 

− Laakajärvi W och Q, 

− Kiltuanjärvi W och Q, 

− Sälevä W och Q, 

− Korpijärvi W och Q samt 

− Kärsänjärvi W och Q. 

Idensalmistråten 

• Onkivesi och Porovesi Q; t.o.m. 6 mån försenad; en realtidsberäkning om 

vattenföringen under arbete på Finlands miljöcentral 

• Kiuruvesi Q; Norra Savolax miljöcentrals regleringsdamm 

• Salahminjärvi Q (kraftverk). 

Juojärvi 

• W och Q. 

Kalajoki älv 

• Hautaperä Q och W 

• Oksava Q 

• Haapajärvi W 

• Padinki Q 

• Pidisjärvi W

• Reis-Vuohtojärvi W och Q 

• Kuonanjärvi W och Q 

• Settijärvi W och Q. 

Esse älv 

• Lappajärvi tappning 

• Alajärvi tappning och W. 

128 

Lappo älv 

• Keppo; försenad 1 mån 

• Nykarleby (kraftverk); enda riktiga uppgiften under vårfloden, försenad 1–2 

mån. 

Kyro älv 

• Västra Finlands miljöcentral lagrar, men kunde också komma direkt från 

kraftverket: 

− Pitkämö W och Q 

− Kauhajoki och Jalasjoki Q till Kyro älv och Pitkämö bassäng 

− Kalajärvi W och Q 

− Kyrkösjärvi W och Q 

− Liikapuro W och Q. 

Kumo älv 

• Keurusselkä Q: Mänttä Q; uppenbarligen svårt att bestämma från kraftverket 

• Etserisjön W och Q 

• Vid Kumo älv är det helt osäkert när Kyrösjärvistråtens vattenmängder 

anländer till Kumo älv, eftersom uppgifter om Siuro kraftverks avtappningar 

inte alls kommer till allmänna databaser. Därför är det svårt om inte omöjligt 

att kalibrera Iso-Kulovesis avbördningskurva mera precist än för närvarande. 

Kuivajoki 

• Kuivajoki W och Q; med undantag av översvämningstider kommer uppgifterna 

alltid en månad försenade, då man måste anställa en särskild observatör 

• Oijärvi W och Q; bestämning av tappningen inte i skick. 

Karvianjoki 

• Inhottujärvi W (och Q); byggandet av en ny station 

• Vatajankoski; översyn eller byggandet av en ny station 

• Karhijärvi; under arbete, inexakt 

• Niemi- och Itäjärvi; byggandet av en ny station. 

Kymmene älv 

• Lappalanjärvi W (Q), genom vilken Mäntyharjustråtens vatten kommer; 

byggandet av en ny station 

• Teutjärvi 

• Villikkala älv; bestämning av vattenföringen lyckas inte.

Saarijärvistråten 

• Kiimasjärvi 

• Kyyjärvi 

• Vahankajärvi 

• Mahlunjärvi. 

129 

Rautalammistråten 

• Leppävesi, Rautalammistråten (W, Q); viktig 

• Nilakka och Pielavesi W 

• Kiesimä 

• Niinivesi 

• Liesvesi 

• Peurunkajärvi. 

Päijännes närområden 

• Kankarisvesi, Petäjävesistråten (W, Q) 

• Vesijärvi 

• Salosjärvi 

• Rautavesi (14.831) 

• Joutsjärvi 

• Palokkajärvi. 

Mäntyharjustråten 

• Vuohijärvi W och Q; Södra Savolax miljöcentral lagrar nästan i realtid 

• Puulavesi W och Q; Södra Savolax miljöcentral lagrar nästan i realtid 

• Peruvesi; observation från Saittalampi. 

Keiteleområdet 

• Kivijärvi, W och Q (Vattenfall, Oulainen); bara 1,5 veckor försenad 

• Kolima, Keitelestråten (W). 

Valkealastråten 

• Ylä-Kivijärvi; tappningen inte bestämd från dammen 

• Ala-Kivijärvi.

130 

BILAGA 18 

ÖVERSVÄMNINGSBENÄGNA VATTENDRAG SOM SAKNAR 

VATTENDRAGSMODELLER 

Vattendrag, som helt saknar vattendragsmodell: 

• Virojoki 

• Forsby å 

• Sirppujoki 

• Lapinjoki 

• Närpes å 

• Malax å 

• Laihela å 

• Tjöck å 

• Lappfjärds å 

• Kelvi å 

• Lestijoki. 

Vattendrag för vilka det inte finns en ny vattendragsmodellversion: 

• Kyro älv 


• Esse älv 

• Torne älv 

• Vanda å 

• Karvianjoki 

• Siikajoki 

• Simojoki.

BILAGA 19 

131 

UTVECKLINGSBEHOV I VATTENDRAGSMODELL- 

SYSTEMET 

1. Vattendragsmodellsystemets underhåll och därtill anknuten dataöverföring 

säkerställs under veckosluten och semestertiden. I flodsystemen kan en 

storöversvämning utvecklas snabbt och en tillräcklig beredskap måste 

garanteras. 

(tidtabell 2003) 

2. Tilläggsmätningar av snöns vattenvärde gör prognoser om snööversvämningar 

exaktare. Samtidigt måste mottagandet och utnyttjandet av 

tilläggsobservationer i prognossystemen utvecklas. 

(tidtabell: bedömning av behovet av ytterligare observationer 2003 och 

förverkligande vid behov; ansvar: regionala miljöcentraler) 

3. Utbildningar om vattendragsmodellsystemet anordnas årligen på 1–3 

miljöcentraler, så att prognossystemet kan användas effektivt. 

4. Tillgången till väderradaruppgifter åtminstone som visuella bilder av hela 

Finland säkras för myndighetsbruk vid stora översvämningar. 

(tidtabell: underhandlingar med Meteorologiska institutet 2003) 

5. Statistiska väderprognoser (så kallade ensembleprognoser) behövs för 

bedömning av översvämningsrisken. 

(tidtabell: i bruk 2003) 

6. Realtidsuppgifter om luftfuktighet, vind och nederbördens 

aggregationstillstånd behövs för ibruktagande av avdunstnings- och 

arealnederbördsmodeller. Detta måste man komma överens om med 

Meteorologiska institutet. 

(tidtabell: från och med 2003) 

7. Tillgången på väderradaruppgifter i en översvämningssituation måste säkras. 

Användning av väderradaruppgifter fortsätts vid Kyro älv och Kemi älv. 

(tidtabell: På Kemi älv utförs arbetet som ett projekt som finansierats av 

Kemijoki Oy och som blir färdigt 2004) 

8. En ny arealnederbördsprogramvara blir färdig i slutet av år 2003 som ett 

samarbetsprojekt mellan Finlands miljöcentral och Meteorologiska institutet. 

9. Utvecklandet av den regionalt decentraliserade vattendragsmodellen 2002– 

2004 som ett projekt som finansieras av Finlands Akademi. 

10. Användning av satelliternas snötäcknings-, vattenmättnads- och 

översvämningsområdesinformation som numerisk i vattendragsmodell 2002- 

2005; ASSIMENVI- och ENVISNOW- och FLOODMAN-projekten (Kemi 

älv).

RIKTGIVANDE TIDTABELL OCH KOSTNADSBERÄKNING FÖR DE UPPGIFTER 

STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN HAR FÖRESLAGIT 

ANSLAGSBEHOV FÖR UPPGIFTER AV PROJEKTNATUR (huvudsakligen tilläggsanslagsbehov som 

30.51.22, 1 000 €) 

(Verkställighetsskedets anslagsbehov för uppgifterna 1.3 och 3.3 har inte kunnat 

uppskattas) 

UPPGIFT 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 20 

1.1 Kartläggning av översvämningsområden 

A) Analysering av översvämningsområden samt schematiska 

översvämningskartor 50 60 50 

B) Detaljerade översvämningskartor* 200 200 200 200 200 

1.2 Kartläggning av riskobjekt 70 70 60 

1.3 Generalplaner för bostadsområden och andra objekt 

2.2 Byggande på områden där det föreligger fara för översvämning, 

200 200 200 200 200Ver 

metodhandbok 10 10 

2.4 Rekommendationer för de lägsta bygghöjderna 50 50 50 50 

3.1 Kartläggning av vattenbyggnadskonstruktionerna och deras skick 175 175 175 175 

3.2 Klimatförändringarnas inverkan på dammsäkerheten 

3.3 Åtgärdsprogram för säkrandet av vattenbyggnadskonstruktionernas 

90 90 90 

kondition 40 40 40 40Verkställan 

3.5 Dammarnas riskutredningar 25 25 25 25 

4.1 Översvämningsskyddets verksamhetsplaner 20 30 30 30 90 90 90 

4.3 Översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar 30 30 30 

5.1 Trafik- och kommunikationsförbindelser** 15 

5.2 Översvämningsprognoser 

5.3 Förberedelsehandbok för översvämningar och effektiverandet av 

20 20 20 20 20 

informationen 5 5 5 5 5 

6.2 Åtgärder som utförs på avrinningsområden 25 25 25 25 25 

SAMMANLAGT (1 000 €) 

* innehåller även kommunernas kostnader 

** moment 26.80.21 

90 485 520 890 870 640 560 490 

132

PLANERAD TIDTABELL OCH KOSTNADSBERÄKNING FÖR DE UPPGIFTER SOM 

STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN HAR FÖRESLAGIT 

ARBETSTID INOM TJÄNSTEN (regionala miljöcentralers och Finlands miljöcentrals ordinarie person 

(Arbetsinsatsen under uppgifternas 1.3 och 3.3 verkställighetsstadium har inte kunnat uppskattas) 

UPPGIFT 

1.1 Kartläggning av översvämningsområden, 

A) Analysering av översvämningsområden och schematiska 

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2 

översvämningskartor 16 16 16 

B) Detaljerade översvämningskartor 6 6 6 6 

1.2 Kartläggning av riskobjekt 28 28 28 

1.3 Generalplaner för bostadsområden och andra objekt 48 48 48 48 

2.4 Rekommendationer för de lägsta bygghöjderna 20 20 20 20 20 20 

3.1 Kartläggning av vattenbyggnadskonstruktionerna och deras skick 18 18 18 18 

3.3 Åtgärdsprogram för säkrandet av vattenbyggnadskonstruktionernas skick 18 18 18 18V 

3.5 Dammarnas säkerhetsplaner* 8 16 16 16 16 16 16 

4.1 Översvämningsskyddets verksamhetsplaner 5 5 5 10 10 15 

4.3 Översvämningsskydds- och dammsäkerhetsövningar 12 12 12 

4.4 Tillfälliga högvattenregleringskonstruktioner och åtgärder 6 6 

5.2 Översvämningsprognoser 

5.3 Förberedelsehandbok för översvämningar och effektiverandet av 

5 5 5 5 4 

informationen 4 5 5 5 5 

6.2 Åtgärder som förverkligas på avrinningsområden 4 5 5 5 5 

SAMMANLAGT mv 8 94 108 190 191 160 135 

SAMMANLAGT årsv 0,5 8 9 16 16 13 11 

* innehåller 6 årsv. av räddningsmyndighetens och 4 årsv. regionala miljöcentralens arbete inom tjänsten 

133

SLUTRAPPORT AV STORÖVERSVÄMNINGSARBETSGRUPPEN

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?