Hur påverkar globaliseringen arbetslivet i Norden?

Hannele Kerola
HUR PÅVERKAR GLOBALISERINGEN ARBETSLIVET I NORDEN
Allra först vill jag tacka för att man bett även finansministeriet framföra ett inlägg vid seminariet.
Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen intresserar finansministerierna i alla länder. Dessa
frågor är viktiga även vid finansministeriet i Finland. Det råder allmän enighet om att utbildning, kompetens
och livslångt lärande spelar en avgörande roll för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.
Jag ska i mitt inlägg först granska globaliseringen och arbetskraftens rörlighet, och sedan utbildningens
roll på den globala arbetsmarknaden.
När det blir tal om globalisering betonar man ofta de positiva verkningarna på världsekonomin. Välfärden
förväntas öka med tiden i alla länder. Det är sant att globaliseringen medför stora möjligheter
för en effektiv nationalekonomi som klarar av att anpassa sig.
Globaliseringen har skapat världsomfattande marknader, vilket är lätt att märka – Nokias mobiltelefoner
kan till exempel köpas nästan var som helst på jorden.
De omfattande marknaderna söker en ny slags, effektivare arbetsfördelning. Den teknologiska utvecklingen
och digitaliseringen gör det allt lättare att spjälka upp arbetet och att utföra det runtom i världen.
Alla behöver inte vara bra på allt.
Massproduktionen har redan sökt sig till länder där arbetet är billigast. Det lönar sig att utföra den del
av produktionen, där arbetskraftskostnaderna har en stor betydelse, i dessa länder. Någonstans stänger
man fabriker, någon annanstans skapas nya arbetsplatser och ny välfärd.
Det blir allt vanligare att även tjänster produceras och konsumeras på olika ställen. En allt större del av
sådana informationssamhällsarbetsuppgifter, som kan skötas som distansarbete, kommer att flyttas
utomlands.
I fortsättningen den verkliga konkurrensen kommer att gälla kompetenta individer. Länderna tävlar om
företag som på bästa möjliga sätt kan utnyttja de möjligheter som erbjuds av ny teknologi. Dessa företag
behöver kompetent arbetskraft. Ländernas konkurrenskraft kommer inte längre att basera sig på
tillgång till råvaror, utan kompetensnivån och den därav genererade ekonomiska tillväxten får en allt
mer framstående ställning. Det blir allt viktigare att omskola de anställda.
Man var tidigare i stort sett ense om att det lönar sig att utöka utbildningen och yrkesskickligheten. I
framtiden blir det allt svårare att förutspå vem som vinner och vem som förlorar på grund av globaliseringen.
Förändringarna tros också bli allt häftigare.
Trots globaliseringens goda sidor fördelas fördelarna ojämnt. Inkomstskillnaderna ökar och välståndet
fördelas allt ojämnare mellan olika länder, men också internt i länderna. Folk är också bekymrade över
mänskliga rättigheter, nationella kulturvärden och miljövården.
Tyngdpunkten i världsekonomin har redan skiftat till följd av globaliseringen. Den ekonomiska tillväxten
fortsätter och sysselsättningen förbättras i Europa och i USA, men den egentliga ekonomiska tillväxten
koncentreras till Asien, framför allt Kina och Indien. Ekonomin och exporten växer även i
Ryssland och Brasilien. Förstärkningen av dessa länders ekonomiska tillväxt bedöms bli varaktig. Det
återstår att se vilka förändringar vi ännu får möta i Europa. Vi kan påverka en del av förändringarna
genom politiska beslut, men allt kan inte ens förutspås.

Finland och de övriga Nordiska länderna möter den globala konkurrensens utmaningar och de utvidgande
marknadernas möjligheter i stort sett på samma sätt som andra länder med hög kostnadsnivå. Vi
kan inte påverka vårt geografiska läge eller storlek, men vi kan kompensera för dessa olägenheter.
Medlen består av kompetens på hög nivå, utvecklande av spjutspetsteknologi, men framför allt av omfattande
utnyttjande av ny teknologi inom olika sektorer. Ur denna synvinkel borde de nordiska länderna
ha ett bättre utgångsläge än många andra europeiska länder.
Globaliseringen ökar på arbetskraftens rörlighet.
Överallt i världen har produktionen och befolkningen koncentrerats till stora centralorters pendlingsområden.
Effektiviteten och kompetensen lockar företag, men också högt utbildade ungdomar. Forskning
visar att koncentreringen förstärker hela nationalekonomins tillväxt.
Befolkningsåldrandet skapar en ny situation inom en nära framtid. Tillgången på arbetskraft försvåras
överallt i västra Europa. Arbetskraftsbrist kan redan skönjas. Mera folk behövs framför allt inom hälso-
och socialvården, men också inom andra tjänster samt industrin och byggandet.
Intresset har nu inom alla industriländer riktats mot utländsk arbetskraft, och i allt större utsträckning
mot människor utanför EU. Det har konstaterats att unga, utbildade invandrare som bor länge i ett land
skapar betydande samhälleliga nettoförmåner.
Fri rörlighet för arbetskraft underlättar framför allt de allra största och rikaste ländernas arbetskraftsproblem.
I de länder, varifrån dessa unga och utbildade människor ger sig av i hopp om bättre löner
och arbetsplatser, är effekterna naturligtvis motsatta. Jag återkommer senare till detta, då jag går igenom
kostnaderna för utbildning.
Arbetskraftens rörlighet är inte enbart ett dagens fenomen som beror på globaliseringen. Till exempel i
Finland var konsekvenserna av flyttrörelsen tunga ända från krigets slut till 1970-talet. Under denna
period uppgick flyttrörelsen enbart till Sverige till ca 250 000 personer, under de värsta åren flyttade
hela 40 000 unga, arbetsföra människor till Sverige. Från och med 1980-talet har vågen vänt åt andra
hållet. Antalet återvändare har varit större än antalet utflyttare.
I dagsläget är flyttrörelsens verkningar tämligen små i Finland. Dryga 10 000 personer flyttar årligen
utomlands, huvudsakligen till EU-länderna, främst Sverige. Utflyttarnas utbildningsbakgrund är välkänd.
En fjärdedel saknar yrkesutbildning, och största delen av denna grupp flyttar till Sverige. Resten
delas i två grupper, hälften har mellanstadieexamen och hälften högskoleexamen. Största delen flyttar
till ett annat EU-land. Även om antalet utflyttare i stort sett har hållits konstant, kan man urskilja en
liten ökning. Ett något större antal högskoleutbildade än tidigare flyttar nuförtiden utanför EU.
Den utländska befolkning som är fast bosatt i Finland är internationellt sett fortfarande liten, även om
den växer. Nästan 20 000 personer flyttar till Finland varje år. Den icke statistikförda invandringen är
säkert ännu större. Den klart största gruppen består av ryssar, vilka följs av estlänningar, svenskar och
somalier.
Vi har inte någon heltäckande information om hurdan utbildning dessa invandrare har. Vi känner till
endast deras utbildning som anmält sig som arbetslösa arbetssökanden. Vår statistik kunde uppenbarligen
utvecklas. Majoriteten av dem som kommit från Baltikum samt Indien och Japan har statistikförts
endast som grundskoleutbildade. Vi vet emellertid på basis av intervjuundersökningar att de som
kommer från dessa länder ofta har avlagt högskoleexamen.
Sysselsättandet av invandrarna och utnyttjandet av deras kompetens gynnar hela samhället. Därför har
vi, i syfte att öka på arbetsbaserad invandring, som mål att högskoleexamen som skaffats annanstans
allt oftare skulle kunna likställas med examina härifrån.

Ett nytt fenomen som ökat på sistone är rekryteringen av invandrare ända från Filippinerna. Finländska
företag rekryterar utbildade sjukskötare därifrån för att underlätta arbetskraftsbristen i Finland.
EU anser också att fri arbetskraftsrörlighet är viktig.
År 2000 fastställde EU ett ambitiöst mål, enligt vilket EU skulle göras till världens konkurrenskraftigaste
ekonomiska område före 2010. Denna s.k. Lissabonstrategi skapar ett mål som eftersträvas på
olika sätt.
I mars i fjol lanserades ett nytt begrepp, flexibel trygghet, genom vilket man försöker svara både mot
Lissabonmålet och globaliseringens utmaningar. Målsättningen är att kombinera flexibilitet och trygghet
på arbetsmarknaden. För dessa åtgärders del ligger ansvaret dock på de nationella regeringarna,
inte på EU.
Gemensamma principer på EU-nivå kan sporra alla medlemsländer på ett positivt sätt till att utveckla
den egna arbetsmarknaden. Varje land borde skapa en egen modell för flexibel trygghet. Det behövs
dock bättre analyser över såväl de fördelar som uppnås genom olika åtgärder som kostnaderna för
dem.
Alla ovan nämnda förändringar – globaliseringen, förändringarna i arbetslivet samt koncentrationen
ställer nya slags utmaningar även för utbildningen och kunnandet. Som jag konstaterade redan i början,
så betonar alla länder, också inom EU och OECD, utbildningens, kompetensens och det livslånga lärandets
betydelse för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.
Vi vet utgående från undersökningar att utbildningen har positiv inverkan både för individens och för
samhällets del. Ju högre utbildning, desto lättare att få arbete. Den utbildning man fått som ung räcker
dock nödvändigtvis inte till att trygga arbetet, utan olika slags kunnande behövs i olika skeden av livet.
Det blir allt vanligare att arbetet förutsätter kontinuerligt lärande av nya saker, omfattande kompetens
och interaktionsfärdigheter. Det blir vanligare att man byter yrke, vilket innebär att man behöver färdigheter
både för regional och för yrkesmässig rörlighet. I detta sammanhang blir bostadspolitiken
naturligtvis aktuell. Den regionala rörligheten borde inte få begränsas av bristen på rimligt prissatta
bostäder.
Finland kan ses som ett gott exempel på ett land där satsningarna i utbildning har ökat på den ekonomiska
tillväxten. Vi har gjort stora satsningar i utbildningen sedan 1960-talet, och den ekonomiska
tillväxten har samtidigt varit kraftig. I Finland finns nästan 5 000 läroinrättningar runtom landet för 5
miljoner invånare. Utbildningen har fått gott betyg, och de totala anslagen som används för utbildning
ligger på en måttlig nivå. Avgiftsfri undervisning och ekonomiskt stöd åt studerandena garanterar att
alla i princip har möjlighet att studera. Finland har, jämfört med många andra länder, ett stort antal
högskoleutbildade. Lönenivån har dock hållits på en måttlig nivå i Finland, vilket gett oss en betydande
konkurrensfördel.
Vårt utbildningssystem har på ett exemplariskt sätt skapat en grund för ett jämlikt samhälle och hjälpt
ekonomin att utnyttja de mänskliga resurserna.
Vi har naturligtvis också vissa problem: en del av ungdomarna riskerar att slås ut genast efter grundskolan,
utbildningen avbryts eller så motsvarar den inte arbetslivets behov. Det stora orosmomentet är
att ca 30 procent av de unga vuxna saknar yrkesexamen. Den huvudsakliga orsaken är att yrkesstudierna
avbryts. Universitetens problem består i långa studietider, eftersom alla i regel avlägger både lägre
och högre examen, en allt större grupp även doktorsexamen. Man kommer i arbetslivet nästan vid 30års
ålder och går i pension före 60. Kostnaderna för utbildningen ökar och nyttorna minskar då studietiden
förlängs och den tid som tillbringas i arbetslivet förkortas. Då blir det inte många år kvar att använda
för tilläggs- och kompletterande utbildning.

I flera EU-länder anses lägre högskoleexamen vid universitet vara tillräcklig både för studerandenas
och för arbetsmarknadens del. Vi i Finland borde också begrunda om arbetsmarknadens behov med
tanke på antalet studeranden, studiernas längd och arbetserfarenhet verkligen kan vara så annorlunda
än i de övriga EU-länderna. Man har frågat om folk överutbildas i Finland, och om tillgången på arbetskraft
inom yrkesbranscherna således äventyras? Alla länder behöver både högt utbildad och yrkeskunnig
arbetskraft.
Länderna med hög utbildningsnivå kan inte utgå från att en höjning av utbildningsnivån löser alla
framtida problem. Efter en viss utbildningsnivå får man inte längre någon ekonomisk nytta av ytterligare
utbildning.
Undersökningar visar att man i stället borde satsa friskt i början av utbildningen. Om de grundläggande
kunskaperna förblir bristfälliga, blir det svårt att lära sig mera i framtiden. Det är inte endast fråga om
att ösa in pengar, anslagen borde också riktas till att säkerställa ett gediget grundkunnande. Barn, framför
allt pojkar från trasiga, fattiga, lågutbildade eller invandrarfamiljer behöver särskilt stöd. Färdigheter
som motsvarar deras verkliga kunskaper behövs också på arbetsmarknaden. Två saker står över allt
annat: 1) det lönar sig att ingripa innan saker och ting utvecklas till problem. 2) ett gediget grundkunnande
underlättar senare inlärning och omskolning av arbetskraft. För att kunnandet ska kunna följas
upp och eventuella problem åtgärdas, måste kvaliteten av kunnandet kontrolleras genom regelbundna
urvalsgranskningar.
Eftersom en stor grupp lämnar arbetslivet inom en nära framtid och går i pension, är det viktigt att en
stor del av den arbetsföra befolkningen – alla som bara kan, har en tillräcklig utbildning och blir kvar i
arbetslivet så länge som möjligt. Annars kan vi inte trygga en hållbar grund för välfärdsstaten.
Till slut vill jag ännu ta upp kostnaderna för utbildningen och fördelningen av dem.
Ett gediget grundkunnande är, som jag redan tidigare konstaterade, grunden för allt.
Allokeringen av resurser till början av utbildningen väcker dock frågan om resurser på motsvarande
sätt borde dras in någon annanstans. Åtminstone i Finland är det svårt att göra val och anslagsöverföringar
mellan olika sektorer, och även internt inom sektorerna.
Resursindelningen har också samband med frågor om hur startplatserna och anslagen borde fördelas
mellan yrkesinriktad utbildning och högskolorna, eller mellan utbildningen av unga och av vuxna. I
Finland har detta även samband med frågan om hur många startplatser man ska ha i examensinriktad
avgiftsfri högskoleutbildning och hur många i avgiftsbelagd öppen högskola?
Produktivitetsförbättring ger en möjlighet till omallokering av resurser. Om man kan spara någonstans,
kan anslag riktas till något annat mål där de gör mera nytta. Mätandet av produktiviteten och beslutsfattandet
utgående från det är dock ett tämligen nytt fenomen, och det finns inte så mycket pålitlig information
ännu. Den svåra frågan består i om ska man betona kortsiktiga produktivitetsnyttor eller
eftersträva hög kompetens; eller kan dessa målsättningar rentav kombineras? Eftersom utbildningen
finansieras i alla länder huvudsakligen med offentliga medel, kan ansvaret för besluten inte överföras
på marknaderna.
Arbetskraftens rörlighet påverkar också kostnaderna för utbildning. För att invandrare ska kunna sysselsättas,
måste de också få utbildning – både barn och vuxna. Då den utbildade befolkningen börjar
röra sig uppstår ett helt annat problem, som borde diskuteras mycket mera ingående än hittills. Jag
menar en situation där unga skaffar sig en utbildning på samhällets bekostnad i ett land, men börjar
sedan arbeta i ett annat land, vilket sedan får färdigt utbildad arbetskraft. Ett land betalar för utbildningen,
men ett annat får den färdiga nyttan. Borde alltså även de studeranden som drar nytta av utbildningen
delta i kostnaderna, eller kunde kostnaderna utjämnas mellan länderna?

Mera utforskad information behövs alltså som grund för det politiska beslutsfattandet, så att anslagen
kunde inriktas på rätt sätt. Hurdan, i vilket skede skaffad och hur långvarig utbildning ger de bästa
resultaten ur nationalekonomins synvinkel. Även om utbildning på hög nivå i många undersökningar
har konstaterats spela en central roll för den ekonomiska tillväxten, förblir tillväxtnyttorna outnyttjade
om det samtidigt inte finns tillräckligt med yrkesmässig och praktisk kompetens.
Till slut några ord om vuxenutbildningen. I och med att globaliseringen och konkurrensen i största
allmänhet ökar, skapas nya arbetsplatser och gamla går förlorade, yrken försvinner och examina föråldras.
Allt flera arbeten förutsätter ständigt lärande av nya färdigheter.
Vuxenutbildningen är det utbildningsområde där den offentliga sektorn inte ensam kan stå för hela
notan. Men för arbetsgivaren lönar det sig att delta i kostnaderna endast om utbildningen skapar verkligt
mervärde. Problemet blir även här den ovan nämnda arbetskraftsrörligheten. I en global ekonomi
är både företagen och arbetstagarna rörliga. Även detta har undersökts och man har konstaterat att endast
långvariga anställningsförhållanden uppmuntrar arbetsgivarna att investera i utbildningen av de
anställda.
En totalrevision av vuxenutbildningen ska snart inledas i Finland. Man kan hoppas att kostnadsfördelningen
mellan samhället, arbetsgivarna och arbetstagarna också begrundas i detta sammanhang. Kunde
det vara möjligt i framtiden att flytta tyngdpunkten från individuella behov och utbildning till långsiktigt
utvecklande av hela företagets kompetens? Skulle det underlätta tryggandet av tillgången på arbetskraft?
Ett alternativ i fråga om kostnadsfördelningen kunde vara att samhället ansvarar för grundutbildningen
och den examensinriktade utbildningen samt för att alla har tillräckliga språkkunskaper
och förmåga att utnyttja informationsteknologi. I annan vuxenutbildning skulle även arbetsgivarna och
arbetstagarna delta.
Det är viktigt på en global arbetsmarknad att kunskaper och kunnande som behövs i arbetslivet skaffas
effektivt, och att tillträdet och återvändandet till arbetslivet sker så snabbt som möjligt. Utbildningen
bör alltid, för alla parters del, framför allt vara en investering för framtiden.