Ekosystemtjänster från urbana grönytor - Miljö - Lunds Tekniska ...

Näringsfattiga biotoper förekommer allt mer sällan, framförallt i urbana områden där
näringstillförseln är extra hög. För gräsytor gäller berikningsparadoxen; ju näringsrikare
marken är desto färre arter finns på platsen (Johansson et al, 2011). Detta beror på att vissa
tillväxtintensiva arter gynnas av de höga näringshalterna och därmed konkurrerar ut övriga
arter (Aronsson, 2006). Vid höga kvävehalter gynnas arter som brännässla, hundkäx, maskros
samt smörblomma och bland annat kärlväxter får svårt att överleva. Att skapa näringsfattiga
ängsmarker, gärna med slåtter eller bete, ger därmed ett värdefullt bidrag till den biologiska
mångfalden (Florgård et al, 1994).
Fram till för ungefär hundra år sedan var ängsmarken mycket viktiga och en vanlig naturtyp
som utgjorde grunden för all boskapsskötsel. Efterhand började dock åkermarken dominera
jordbruket och ta över produktionen av vinterfoder och antalet ängar började avta kraftigt. Vid
slutet av 1800-talet fanns runt en miljon hektar ängsmark i Sverige, men idag finns bara runt
7000 hektar kvar (Aronsson, 2006). Ängsmarken är Sveriges arttätaste naturtyp och allra högst
arttäthet, det vill säga antal arter per ytenhet, finns på ängar utan träd- eller buskvegetation.
Störst artrikedom, det vill säga flest olika arter, finns däremot på ängar med träd; gärna gamla
ekar eller hamlingsträd. Eftersom ängsmarker är ett resultat av mänsklig aktivitet beror antalet
arter även på hur ängen sköts och en äng som inte sköts tappar på sikt många av sina värden
(Aronsson, 2006). Bland annat krävs fagning och slåtter, det vill säga vårstädning och
sensommarskörd. Flest arter finns vid en viss optimal störningsnivå, vilken bland annat uppnås
genom slåttern (Johansson et al, 2011). För att artrikedomen ska kvarstå är det viktigt att
slåttern sker efter att fröväxterna hunnit fröa av sig (Hasslöf, 2005). Den allra viktigaste
åtgärden är dock att vid slåtter samla in den klippta biomassan (Johansson et al, 2011).
Under åttio- och nittiotalen försökte flera svenska kommuner att på vissa ytor övergå från
kortklippt gräs till mer högväxande ängsytor. Bakrunden var delvis en förhoppning om att
kunna öka den biologiska mångfalden, men kanske framförallt en vilja att minska
skötselkostnaderna till följd av sänkta anslag. En åtgärd blev därmed att sänka vissa gräsytors
klippfrekvens och införa mer höggräs och ängsytor (Skogar, 2008). Det visade sig dock inte
vara helt enkelt att skapa vackra blomsterängar i den urbana miljön. Ett stort problem är den
urbana markens höga näringshalter i kombination med det mycket höga kvävenedfallet från
atmosfären. Dessa höga näringsnivåer medför att det är svårt att få ängsarter att etablera sig
(Aronsson, 2006). Vidare hade kommunerna svårt att hitta ekonomisk täckning för de
skötselinsatser som krävs för att etablera en äng. Exempelvis blev det ofta för dyrt att samla
upp gräsklippet, vilket ytterligare bidrog till alltför höga näringshalter för etablering av
ängsvegetation. Dessutom var de klipptekniker som användes inte särskilt bra för floran då
vegetationen snarare slets än klipptes av. Istället för vackra blomsterängar blev resultatet
snarare skräpiga ytor med sly, tistlar och gammalt gräs och en låg biologisk mångfald (Skogar,
2008).
20
Ekosystemtjänster från urbana grönytor
Anna Bengtsson